Tunnel med teknisk tradition

Den var på sin tid en stor teknisk bedrift – tack vare en engelsk kylmaskin och svensk ingenjöranda. Idag är det få cyklister och fotgängare som reflekterar över bygget av Brunkebergstunneln i Stockholm, som invigdes i juni 1886.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag är den aktuella tunneln, som förbinder Tunnelgatan med David Bagares gata, en viktig del i centrala Stockholms infrastruktur. Trafiken med cyklister och fotgängare är stundtals intensiv.

Den 231 meter långa Brunkebergstunneln som stod klar år 1886. Den används av cyklister ochbfotgängare.

När tunnelbygget genom åsen påbörjades år 1884 så var ingen lätt uppgift – varken tekniskt eller ekonomiskt. Sprickor i berget och porös sand resulterade i sättningar, vilka i sin tur hotade bebyggelse på åsen.

Ingenjören Knut Lindmark, som ett par år tidigare hade konstruerat den ångdrivna Katarinahissen i Stockholm, löste problemet genom att använda en engelsk kylmaskin, som varje natt frös ner några centimeter av åsen. Genom att nattetid skapa en konstgjord tjäle, kunde den 231 meter långa tunneln byggas utan att varken tunnelns tak eller hus på åsen rasade.

Tunnelbygget tog två år att genomföra. Arbetet påbörjades från två olika håll år 1884 och den 22 mars 1886 skedde genombrottet, då de två arbetslagen möttes under åsen.

De problem som präglade projektet gjorde att tunneln fick öknamnet ”Lindmarks undergång” av samtiden. Men tunnelbygget blev till slut en framgång – vilken Stockholmarna än idag har stor nytta av.

Efter en konkurs några år senare valde Knut Lindmark; då 53 år gammal, att ta sitt liv.

Hundratals drunknade utanför Öland

Ölands norra udde är en vacker plats – med fyren Långe Erik som yttersta utpost mot havets oändlighet. På bottnen där utanför ligger vraket från ett av Sveriges mest
mytomspunna krigsskepp, amiralskeppet Mars som den 12 augusti år 1564 sprängdes och sjönk med närmare 800 man ombord.

Text och foto: Jens Flyckt

Under det nordiska sjuårskriget i mitten av 1500-talet skedde tre sjöslag i vattnen runt Ölands norra udden. Det första slaget ägde rum i slutet av maj år 1564. Det skedde efter att de danska och lybska flottorna hade förenats mellan Öland och Gotland.

Ölands norra udde med fyren Långe Erik.

Den svenska amiralen, Jakob Bagge på amiralskeppet Mars, gick till angrepp mot den dansk-lybska flottan. Svenskarna, som hade ett fyrtiotal skepp, hade vinden till sin fördel och sköt bland annat det lybiska skeppet Långa barken i sank.
Sedan vände vinden. Mars hade fått rodret sönderskjutet och kommit från den svenska flottan. Lybeckarna försökte äntra henne, vilket ledde till hårda närstrider under två dygn. Elden kom lös. Mars exploderade och sjönk med man och allt.

Mars, som även kallades Makalös, var då den svenska flottans största skepp och stolthet. Hon var för den tiden ett gigantisk krigsskepp som hade sjösatts samma år. Hon var bestyckad med 100 kanoner och hade en besättning på 600 man.

Sjöstrider i norden på 1500-talet, enligt historiken Olaus Magnus verk Historien om de nordiska folken.

Den 12 augusti samma år var det dags igen. Då låg åter den svenska flottan utanför Ölands norra udde. Den danska flottan närmade sig. Svenskarna valde att styra mot Gotland på grund av ofördelaktig vind. Samtidigt gick danskarna gick iland på Öland för att plundra.

När vinden vände till svenskarnas fördel så bestämde sig den svenka amiralen, Klas Kristersson Horn, att vända och ta strid med danskarna. Den svenska flottan erövrade tre danska skepp och tog 800 danska krigsfångar.

Tio sjömil utanför Ölands norra udde ligger vraket av amiralskeppet Mars.

Den 26 juli 1566 skedde det tredje slaget vid Ölands norra udde. Dagen innan hade Horn upptäckt fienden som hade satt kurs mot Gotland. Men motvind gjorde att svenskarna undvek strid. Den slaget kom att betraktas som oavgjord.

Danskarna togs sig därefter iland på Gotland för att begrava sin viceamiral, Christopher Morgisen som hade träffats i huvudet av en kanonkula, i vigd jord.

Samtidigt som danskarna befann sig vid Gotland bröt en svår storm ut. Den svenska flottan klarade sig med mindre skador. Den dansk-lybska flottan gick det värre för. Förutom att de förlorade många fartyg i stormen, blev 5000 man vågornas rov.

Sommaren 2011 påträffades Mars vrak. Hon ligger på 70 meters djup cirka tio sjömil utanför Ölands norra udde.

.

Grannar till en avrättningsplats

Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.

”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.

Den äldre avrättningsplatsen. Där galgen, som var en konstruktion av sten, förmodas ha legat sedan 1600-talets andra hälft och fram till 1800-talets andra hälft, finns ett antal större stenar. När bostadshuset i bakgrunden byggdes på 1930-talet ska enligt uppgift mänskliga kvarlevor ha påträffats. Någon arkeologisk utredning gjordes aldrig på platsen och händelsen tystades ner.
Galgbacken vid Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, enligt en teckning från 1856.

Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.

Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.

”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.

I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.

Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.

Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.

Den yngre avrättningsplatsen? I mitten av 1800-talet ska enligt uppgift galgbacken på Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, övergivits. Istället anlades en ny avrättningsplats, för halshuggning, knappt hundra meter från den gamla. Denna plats nämns ofta som galgbacken, vilket är missvisande då de dömda halshöggs på platsen.

Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.

Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.

Den yngre avrättningsplatsen, den från mittennav 1800-talet där dömda halshöggs, är illa åtgången och bitvis täckt av byggnadsavfall.

Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.

Den informationstavla som berättar om Hammarbyhöjden mörka historia som avrättningsplats, har tidigare försvunnit.

-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.

Kungen sa ja till skjutning i Solna

Intill en tegelvägg vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna står ett märkligt stenblock – som är urgröpt i mitten efter träffar från tusentals gevärskulor. Stenblocket är numera ett minnesmärke över den skjutbana som Svenska Jägareförbundet lät anlägga på platsen år 1832 och som låg där i hundra år.

Text och foto Jens Flyckt, om inget annat anges.

År 1830 frågade en kommitté inom det nystartade Jägareförbundet, som senare bytte namn till Svenska Jägareförbundet, kung Karl XIV Johan V om de fick anlägga en ”jägarebana” vid Solna skog – ett skogsområde strax utanför Norrtull i Stockholm, som tillhörde Karlbergs kungsgård. I april samma år svarade Kungen ja, under förutsättning att banan byggdes och drevs i Jägareförbundets regi.

”…som blott till det uppgivna ändamålet må av förbundet begagnas ” skrev kungen i sitt brev till Jägareförbundet den 2 april 1831.

Samma vy från målområdet vid Solna skogs skjutbana – men med 189 års mellanrum. Ovan stentryck från 1832 och nedan fotografi från våren 2020.

Tidigt på våren 1831 påbörjades arbetet med att staka ut den 300 alnar långa skjutbanan, vilket motsvarar cirka 177 meter. Den 26 oktober samma år höll förbundet sin första målskjutning på banan. Senare uppfördes även en skjutpaviljong, som ritades av hovarkitekten Per Axel Nyström.

Skjutbanan vid Solna skog var på många sätt ett nytänkande och en av Sveriges tidigaste, allmänna, civila skjutbanor. Kanske var Solna skog rent utav den första skjutbanan i sitt slag i Sverige.

Att skjutbanan vid Solna skog anlades berodde inte enbart på att det fanns lokala jägare som ville ha en plats att öva på. Det var även ett uttryck för tidens anda och en tidig indikation på skyttets framväxt som folkrörelse, vilket Svenska Jägareförbundet hade och än idag har en stor del i.

Den så kallade kulfångstenen från Solna skogs skjutbana. 1832 var denna konstruktion, det vill säga ett stenblock som kulfång, en viktig del i skjutbanans säkerhet. Idag är ett stenblock som kulfång på en skjutbana en fullständigt orimlig tanke på grund av risken för rikoschetter.

På 1830-talet var skjutbanor som den vid Solna skog ovanliga. En annan mycket tidig skjutbanan var Wisby skyttegille, som anlades 1835.

Det var först på 1860-talet och med framväxten av den svenska skarpskytterörelsen, som var en halvmilitär organisation i fosterländsk anda som bland annat vapentränade skolelever, som allmänna skjutbanor blev vanligare.

Men det skulle dröja till slutet av 1800-talet och bildandet av den Frivilliga skytterörelsen (1893–2009) som det civila skyttet blev en riktigt stor folkrörelse. Vid den tiden och fram till 1900-talets mitt anlades det minst en skjutbana i varje socken runt om i landet. Många av de skjutbanor som anlades vid sekelskiftet 1800/1900 finns fortfarande kvar. Ett exempel är den Närtuna Gottröra skytteförening som grundades 1901 och som i högsta grad fortfarande är aktiv.

Skjutbanan i Solna skog var i drift under en mycket händelserik och avgörande period i den svenska skyttehistorien. Det handlar inte enbart om skyttets utveckling till ett folkrörelse, utan även den vapentekniska utvecklingen som i högsta grad påverkades av den industriella revolutionen. Under de hundra år som det bedrevs skytteverksamhet vid Solna skog så gick man från ålderdomliga, mynningsladdade svartkrutsvapen med flintlås, till moderna gevär med cylindermekanism och gastäta enhetspatroner med röksvagt krut – det vill säga moderna patroner.

Så här kunde ett exklusivt tävlingsgevär, eller targetrifle, se ut i mitten av 1800-talet. Detta var ett importerat vapen som långt ifrån alla hade råd med. Vanligt folk sköt då med betydligt enklare svartkrutsgevär.



Gevär m96, som fått sitt namn efter att modellen antogs av svenska försvaret år 1896, är ett klassiskt tävlingsvapen som har används i över hundra år vid ban-och fältskytte och som fortfarande är i bruk på landets skjutbanor. Denna gevärsmodell var en vanlig syn på Solna skogs skjutbana från sekelskiftet 1800/1900 och fram till 1932 då banan lades ner.

Anders Lindkvist är jakthistorisk skribent och driver bloggen Kurage -Hantverk och reenactment.

-Vid 1832 så befann sig vapenutvecklingen i en spännande tid. Flintlåsvapnen började sjunga sin svanesång för att välkomna slaglåset in i den vapentekniska historien. Förmodligen sköt de flesta tävlande skyttar år 1832 med filintlåsvapen, säger Anders Lindkvist.

Anders Lindkvist. Foto: Lars Arvidsson

Han säger att de som hade råd antagligen kostade på sig målskjutningsstudsare, men att de flesta skyttar förmodligen sköt med sina vanliga jaktbössor.

-De som grundade Jägareförbundet var huvudsakligen välbeställda herrar med fina jaktvapen, säger Anders Lindkvist.  

Vid denna tid var kvinnor en ovanlig syn vid jakt- och skyttesammanhang. Kvinnor och skjutvapen betraktades av den manliga samtiden som en opassande kombination. Det skulle dröja till 1800-talets slut innan det synsättet började luckras upp.

Enligt handlingar och samtida beskrivningar så utvecklades skjutbanan vid Solna skog ganska snabbt till en imponerande anläggning med bland annat en skottmur för pistolskytte samt en ”inrättning” för flankskjutning. Redan vid 1840 inledde Jägareförbundet kulskytte mot löpande björnfigur vid Solna skog.

Solna skogs målområde anlades i ett stenbrott som delvis finns kvar.
Där Karolinska universitetssjukhuset idag ligger, tegelbyggnaderna i bildens bakgrund, anlades år 1832 en skjutbana. Då beskrevs området, som hette Solna skog, som en stillsam och naturskön plats.

Onsdagen den 6 juni 1832 invigdes skjutbanan i Solna skog med den första allmänna tävlingsskjutningen. Då fanns en skottavla av trä och en säkerhetsmur – med kulfångsten. Ett 70-tal personer hade anmält sig till premiärtävlingen. Efter tävling och prisutdelning följde middag i skjutpaviljongen. Där åt, sjöng och skålade man för jakten och för Jägareförbundets högsta beskyddare, kronprins Oscar.

En av sångerna som sjöngs vid premiärskjutningen var denna:

”Upp! Bröder och slutom vår manliga krets..
Vårt jägarförbund uti nord!
Att jaga det onda vi äro tillfreds.
Varhelst vi det träffa på jord.
Men allt ädelt och gott
I sin vingande flykt
Är för jägarens skott
Evigt fridlyst och tryggt.
Låt nu jakthornen skalla.
Då bägaren går.
Den bäst skjuta förstår
Var konung vi kalla  
         i skogen.”

Det var tänkt att kronprinsen skulle ha närvarat vid invigningen. Men han fick förhinder. Han lovade att närvara vid nästa tävling vid Solna skog den 11 juni samma år. 

Hundra år senare, 1932, var det slutskjutet vid Solna skog och skjutbanan lades ner. På platsen skulle istället Karolinska sjukhuset byggas. Så sent som 1979 revs den skyddsvägg, eller skottmur som det hette år 1832, och som kulfångstenen satt monterad i.

Solna skogs omtalade skjutpaviljong bör ha legat på denna bergshöjd, med skjutriktning mot målområdet som låg cirka 100 meter bakom tegelhuset i bakgrunden.

Till 150-årsminnet av skjutbanans grundande, det vill säga 1982, sattes en liten metallskylt upp på platsen där målområdet för Solna skogs skjutbana en gång låg och där kulfångstenen från 1832 står kvar än idag.

Tack till: Lars Arvidsson för lån av bilden.
Mickes svartkrutsvapen (mickessvartkrutsvapen.se) för lån av vapen till fotografering.

Tre gevärstyper som kan representera vapenutvecklingen vid Solna skogs skjutbana. Överst i bilden ett flintlåsgevär, som konverterats till slaglås. I mitten targetgevär med slaglåsmekanism från 1840-talet. Längst ner gevär m96 från 1916.

.

Brohuset i Vaholm – ett säreget byggnadsminne.

Brohuset i Vaholm i Västra Götaland är en lika säregen som unik byggnadsverk med kopplingar till amerikanskt brobyggande under 1800-talet. Det exakta byggåret är inte känt, men bron finns med på en karta från 1877.

Text och foto: Jens Flyckt

Brohuset över ån Tidan i Vaholm i Skövde kommun är ett säreget inslag i traktens rika kulturlandskapet. Brohusets har som funktion och att skydda den underliggande hängverksbron mot väder och vind. Bron har två spann och en totallängd på 34 meter. Brokonstruktionen är byggd med huvudreglar i rundtimmer. Landfästena och mittstödet består av kallmurad sten.

Brohuset i Vaholm är på många sätt unikt för Sverige.

Enligt Tekniska museet är egentligen varken brohuset eller hängverksbron särskilt märkvärdiga. Det är istället kombinationen av hängverksbro och brohus som gör konstruktionen unik.

”…ett märkligt stycke kommunikationshistoria som inte representerar svensk brobyggnadstradition utan snarare en anomali, troligen inspirerad amerikanskt brobyggande…” skriver Tekniska museet i ett utlåtande från 2009.

Det är oklart när brohuset i Vaholm byggdes. Men mycket tyder på att det uppfördes i mitten av 1800-talet.

Varför denna märkliga, täckta brokonstruktion uppfördes i Vaholm har länge diskuterats. Någon liknande bro är inte känd i Sverige. Enligt Länsstyrelsen i Västra Götalands län så är liknande broar kända från flera länder, bland annat Österrike, Tyskland, Norge och Amerika. Det konstruktionssätt som bron i Vaholm är byggd med anses vara snarlik med brohus som uppfördes i Amerika under 1800-talets färsta hälft.

Brohusets exakta ålder är inte känd, men anses vara byggt någon gång mellan 1830 och 1870.

Vaholmsbron anses vara inspirerad av amerikanska byggnadstraditioner från 1800-talets första hälft.

I början av 1980-talet var brohuset så rötskadat att det stängdes av för biltrafik. Redan 1989 beviljade Riksantikvarieämbetet bidrag för renovering av brohuset, men skadorna visade sig vara för omfattande och någon renovering blev det inte då.

År 1991 beslutade Vägverket att gå in med ett större ekonomiskt bidrag. Ett samarbete mellan brons privata ägare, Västergötlands museum och Länsstyrelsen möjliggjorde en renovering och bevarande av detta märkliga byggnadsverk.

Brohuset är fristående och uppfört i enkel stolpverkskonstruktion som skydd för hängverksbron.

Vid renoveringsarbetet monterades hela bron ner och byggdes sedan upp igen med nytillverkade delar. Få delar från den ursprungliga konstruktionen kunde räddas och återanvändas.

Brohuset i Vaholm återinvigdes i maj 1992 och har sedan dess varit öppen för biltrafik.

På utflykt i en Cadillac till brohuset i Vaholm.

I juni 2010 beslutade Länsstyrelsen att byggnadsminnesförklara Vaholmsbron.

”Länsstyrelsen bedömer att Vaholms bro är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde” skriver länsstyrelsen i sitt beslut.

Den tusenåriga vägen

Text och foto: Jens Flyckt

Varför den 500 meter långa vägbanken vid Rösaring byggdes för mer än tusen år sedan är en gåta.

Denna 540 meter långa och tre meter breda väg anlades för minst 1200 år sedan – på vikingatiden. Men den kan vara ännu äldre. Platsen heter Rösaring. Den ligger idag avsides i skogen på Uppsalaåsen.

Man vet väldigt lite om vad forntidens människor sysslade med på platsen, annat än att de samlades där, begravde de döda och lade ner stora resurser på att bygga en väg som idag framstår som lika överdimensionerad som omotiverad.

Det blir mer om detta i ett kommande reportage.

Slaget i Knutby en historisk gåta

Den uppländska orten Knutby är känd för mycket. Mindre känt är slaget vid Knutby kyrka år 1469 då femhundra personer lär ha slagits ihjäl.

Reportage. 1400-talets senare hälft och början av 1500-talet var en orolig tid i Sverige som präglades av konflikter med den danska kungen, men även av inbördeskrig. En av konfliktens huvudpersoner var riksrådet och väpnaren Erik Karlsson Vasa.

Bent Syse är Upplandsmuseets tidigare chef.

-Slaget vid Knutby har bland medeltidens krig placerats inom Erik Karlsson Vasas uppror, som inte direkt kan kopplas till konflikten med den danska kungen Christian I. Eventuellt handlar Vasas uppror mot adeln och den svenska kungen Karl Knutsson Bonde, säger Bent Syse.

Knutby kyrka. Gråstensmuren är från medeltiden och på många sätt unik för Uppland. Den har i stort sett samma utseende idag som den hade på medeltiden. Mot norr, öster och väster finns medeltida stigluckorna, det vill säga in- och utgångarna till kyrkogården, bevarade.
Ålderdomligt låsvred i Knutby kyrkas östra stiglucka.

Slaget vid Knutby kyrka nämns i flera senmedeltida krönikor, bland annat Sturekrönikan. Med en ungefärlig översättning blir det så här på dagens svenska:

”Rodenmän reste sedan en här
och kom Erik Karlsson där
då fick alla fly
till en kyrka som heter Knutby
och han snabbt efter drog
och alla i hären nidher slog.”

Även den dåtida historikern Olaus Petri nämner striderna vid Knutby i sin ”Svenska krönika” från 1530-talet.

”Men konung karl sendhe itt taalfolk ifra Stockholm…” står det i Olaus Petris krönika.

Enligt folksägnen ska femhundra personer ska ha begravts efter slaget vid Knutby kyrka. Men några arkeologiska bevis för var slaget skedde finns inte.

Bent Syse berättar att Erik Karlsson Vasas ”styrkor” bestod av allsköns folk, till exempel stråtrövare. Hösten 1469 vann de ett slag mot kungens män i Arboga, som sedan plundrades. De fortsatte till Västerås, som belägrades, och gav sig sedan på Uppsala som intogs utan motstånd.

-Vad som sedan sker är att en mindre del av kung Karl Knutsson Bondes styrkor besegras av Erik Karlsson Vasa vid Knutby kyrka under senhösten eller vintern 1469, säger Bent Syse.

Bent Syse.

Bent Syse fortsätter:

-Därefter har Sten Sture (som efterträdde Karl Knutsson Bonde som riksföreståndare reds.anm.) mobiliserat allmogen från Roslagen, Dalarna och Södermanland mot Erik Karlsson Vasa. Året efter lider Erik Karlsson Vasa ett svårt nederlag vid slaget vid Uppebo färja i Dalarna. Han flyr sedan till Danmark, säger Bent Syse.   

Hur trovärdiga är de medeltida krönikorna när det gäller slaget?

-Källvärdet i krönikorna har ifrågasatts av historiker, ofta när det gäller propagandistiska inslag. Men mycket av dessa texter kan ändå vila på fakta. Slaget vid Knutby är inte en större sammandrabbning och det spelar ingen direkt politisk eller propagandistisk roll, säger han.

Knutby kyrka äldsta delar är från 1200-talet. Men arkeologiska fynd tyder på att det funnits en äldre träkyrka på platsen.

Slaget vid Knutby levde länge kvar i folksägnen. Ett exempel är ”Svenska folkets sagohävder”, som gavs ut av folklivsforskaren Arvid August Afzelius i mitten av 1800-talet. Där pekas en äng i kyrkans närhet ut som plats för slaget.

”Ett minne af striden vid Knutby i Uppland, där svenskarna försvarat sig manligen, ändock de blefvo öfermannade, är en sänkning  på en äng icke långt från kyrkan, där lantfolket säger att 500 danskar blivit begrafna” skriver Arvid Afzelius.

Det har från flera håll även hävdats att Knutby kyrkas medeltida mur skulle ha använts som en försvarsanläggning under Knutbyslaget. Ett exempel är boken Roslagens kyrkor från 1979. Några bevis för detta påstående finns inte.

Åtskilliga personer har tolkat och tolkar fortfarande den medeltida muren runt Knutby kyrka som en försvarsanläggning – en skans, som användes vid Knutbyslaget. Men några bevis för detta finns inte.

Ett annat exempel är den lokala folklivsskildraren Viktor Svensk som 1944 publicerade en teori om slagets lokalisering. Den gick ut på att Mörby, som idag är en privatägd slottsruin belägen knappt två mil sydöst om Knutby, ska ha spelat en roll i stridigheterna. Han såg en koppling till Johan Slaweka, vars sätesgård vid tiden för slaget var Mörby. Slaweka var en av flera adelsmän som stod på Erik Karlssons Vasas sida.

Mörby. År 1469 fanns inte det slott som idag står som ruin vid Mörby. Vid 1450 byggdes den förstta stenbyggnaden som idag är en del i ruinens norra länga. Vid tiden för Knutbyslaget var Mörby sätesgård åt Johan Slaweka, Han var en av flera adelsmän som stod på Erik Karlsson Vasas sida. Denna koppling resulterade i Viktor Svensk teori om att Mörby ska ha haft en roll i Knutbyslaget.

Bent Syse tvivlar inte på att slaget har ägt rum. Han poängterar att folksägnen nämner flera platser.

-Det är allt från Mörby, en äng en bit från kyrkan och en plats mellan kyrkan och Ösby – 1,5 kilometer väster om Knutby som nämns. Personligen anser jag att platsen finns att söka i närheten av kyrkan. Frågan är bara var? Mig veterligen har inga fynd som kan knytas till slaget gjorts, säger Bent Syse.

Text och foto: Jens Flyckt