För inte allt för länge sedan avfyrades kanoner för att varna sjöfarare för grund och andra fartyg i dimma. Mistkanoner är idag ett nästan bortglömt kapitel i svensk sjöfartshistoria.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Övriga bilder: Lotsverket, Marinmuseum och Johan Jonsson (Public Domain).

Mistkanon, eller mistsignalkanon, användes till sjös innan tekniska hjälpmedel som radar och GPS var påtänkta. Skotten från mistkanonerna hördes på upp till två sjömils avstånd, vilket hjälpte besättningar att navigera förbi farorna

Så länge folk har seglat på svenska vatten har man använt tillgänglig teknik för en så säker navigering som möjligt. Länge användes mistklockor, som likt kyrkklockorna hördes på långt avstånd, och kunde varna skeppare i farliga vatten.

Tidsmässigt representerar mistkanonerna en epok på knappt 150 år – från 1760-talet och fram till 1900-talets första årtionde. De äldsta mistkanonerna var mindre, framladdade kanoner från svenska örlogsfartyg.

På vissa platser, till exempel Ölands södra udde och Måseskär, står mistkanoner kvar som påminnelser om de hårda förhållanden som rådde på sjön under 1800-talet.

Det är oklart när kanoner började användas för navigering, varning och signalering i svenska farvatten. Vissa källor anger att det skedde år 1766 på en ö i Halland. Mistkanoner användes vid fasta fyrplatser, men även ombord på fartyg och fyrskepp.

Avfyrning av mistkanon skedde alltid utan projektil – så kallat löst skott. Att skjuta skarpt mot ett fartyg, som man ville hjälpa att navigera säkert, hade inte varit populärt.

Med framladdning menas att kanonröret laddas via mynningen. Förladdning och svartkrut förs ner i loppets botten med laddstake. Laddningen avfyras sedan via ett fännhål på kanonrörets bakre del.

Att ladda via mynningen är förenat med en rad problem – i alla fall om man vill vara säker på att det ska smälla vid avfyrning. Metoden är omständig, tidskrävande och känslig för väta. Att ladda bakifrån, som på moderna kanoner, var länge inte möjligt i och med det höga tryck som då uppstår kan orsaka sprängning av kanonrör av gjutjärn. Bakladdning förutsatte kanonrör av stål.

Det var först i samband med den moderna, svenska stålindustrins födelse på 1860-talet, som stålkanoner med bakladdning kunde börja utvecklas.

Den första mistkanon som konstruerades av stål kom 1884. Den hade en bakladdningsmekanism som konstruerats av den svenska kommendören C.E. Engström.

På Sjöhistoriska museets kanongård i Stockholm finns tre exemplar av C.E. Engströms kanoner utställda – på två betongsocklar. De är 2,2 till 3,1 meter långa. Vikten varierar mellan 0,8 och 1 ton.

Vid sekelskiftet 1800/1900 började mistkanonerna ersättas med andra ljudalstrande anordningar. Dit hör till exempel knallsignalaparat, som började användas på 1890-talet, och ångdrivna tyfoner som skapade mistsignaler.

På 1920-talet kom eldrivna nautofoner, som med jämna intervaller gav dova mistsignaler. Denna teknik kombinerades med detektorer som aktiverade nautofonen automatiskt vid dimma.

I och med utvecklingen av pejlbara radiofyrar under tidigt 1900-tal fick skeppare ett navigeringsinstrument, som fungerade oavsett väderförhållanden, och som historiska sjöfarare inte kunde drömma om.