Trullhalsar på östra Gotland är med sina 320 synliga gravar ett av Sveriges bäst bevarade gravfält från vendeltiden. Det är ett fornmingsområde där ovanliga kvinnogravar vittnar om hög status och om forntida handel med lo- och björnpälsar.

Text och foto: Jens Flyckt

Trullhalsar ligger mitt i skogen. Någon mobiltäckning finns inte och den smala skogsväg som leder fram till en liten parkering saknar mötesplatser.
På vendeltiden, det vill säga på 600-700-talet, låg Trullhalsar vid havet. Men på grund av landhöjningen är det idag cirka 500 meter till havsstranden.

Typiskt för området är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor. Av Trullhalsars 291 registrerade stensättningar, är 54 av konstruerade med kallmurade kantkjedjor.
Fyra av stensättningarna har så kallade gravklot på toppen eller mitten – det vill säga runda stenblock. Kvinnogravar är ibland markerade med gravklot.

Vid Trulhalsar finns flera andra gravtyper som är typiska för järnåldern:

31 resta stenar.
26 domarringar (ovanliga på Gotland).
1 skeppssättning.
1 röse.
1 stenrad.

På grund av den täta ansamlingen av gravar och att vissa stenar har fallit, så kan det finnas domarringar som ännu inte är upptäckta, enligt Riksantikvarieämbetet. Sannolikt finns det även andra gravar som inte är synliga.

Längst ner i reportaget finns en förklaring till järnålder och andra förhistoriska tidsåldrar.

Trullhalsars gravfält har undersökts av arkeologer vid flera tillfällen. De första undersökningarna genomfördes under åren 1915-1916. 2004-2006 gjordes nya undersökningar. Totalt har 59 gravar undersökts.

Två av de undersökta gravarna, som är brandgravar, utmärker sig. I bägge gravarna påträffades klor från lo, den svenska faunans enda vilda kattdjur. Den ena graven, som var rik på gravgåvor som glaspärlor, spänne och keramik, hade även björnklor.

Mycket tyder på att det är kvinnor med hög ekonomisk och social status som fått med sig exlusiva lofällar på gravbålen. Den teorin styrks av att dessa gravar i regel är rika på gravgåvor och att de döda fått med sig ett stort antal djur, som till exempel hundar, i gravarna.

Björnklor i gravar från järnåldern är relativt sällsynt, men har påträffats i skelett- och brandgravar från den perioden i stora delar av landet. I skelettgravarna har den döde, både män och kvinnor, lagts på björnfällen.
Även där de döda har bränts så har sannolikt kropparna placerats på björnskinnen på likbålen.

Gravar som innehåller klor från lo, som vid Trullhalsar, är betydligt mer sällsynta. Troligen har lofällar använts på samma sätt som björnfällar.

I en annan gotländsk grav, i Lau socken, påträffades klor från björn och lo. Där hade en kvinna i trettioårsåldern och ett spädbarn begravts. Arkeologerna har tolkat fynden i graven som att kvinnan hade lagts på björnfällen, med barnet inlindat i lofällen, intill sig.

I en kandidatuppsats från 2012 (Stockholms universitet): ”Gravlagda på lodjursfällar – en kvinnlig företeelse?” redogör arkeologen Emma Boman för fenomenet med loklor i järnåldersgravar.
I en hennes sammanställning av undersökta järnåldersgravar där loklor har hittats, har hon identifierat 35 gravar i Sverige – huvudsakligen på Gotland och i Mälardalen.

Varken lo eller björn finns, eller har funnits, i Gotlands fauna. Mycket pekar därför på en forntida import av dessa fällar till Gotland.

I uppsatsen ”Björnen i begravningsritualer – statusobjekt speglande regional skinnhandeln?” från forskningstidsskriften Fornvännen från 1980, skriver arkeologen Bo Petré att nordbornas handel med skinn, bland annat med romarna, nämns i historiska källor från 500-talets mitt.

”Gotland kan således redan från och med förromersk järnålder ha utgjort en omlast- ningsregion för skinn” skriver Bo Petré.

Att så få järnåldersgravar har identifierats med loklor kan delvis bero på feltolkning, att lodjursklor av misstag tolkats som hundklor. Så var det med en av de förmodade kvinnogravarna i Trullhalsar – som består av brandgravar. Benmaterialet från brandgravar, som ofta är blandat med rester av ben från husdjur och människor, är i regel fragmentariskt och därför svårtolkat.

Det här är en komplicerad fråga som inte kan beskrivas rättvist med några få rader. Arkeologerna har långt ifrån alla svar.

Loklor förekommer även i mansgravar. Men då handlar det i regel om ett fåtal klor, medan kvinnogravarna har betydligt fler flera – sannolikt för att dessa kvinnor fått med sig hela fällar med tassar. Vad detta beror på är oklart. Men kanske är lodjursklor i manliga gravar amuletter.

Det är oklart varför dessa kvinnor begravdes med loskinn. Men det faktum att loklor endast har identifierats 35 järnåldersgravar, vittnar om att det inte var vem som helst som fick med sig dessa exklusiva och dyrbara pälsar i graven.

Bland övriga gravfynd från Trullhalsar kan bronsbleck, knivar och kamfragment nämnas.

Ortnamnet Trullhalsar har i århundranden förknippats med ett elakt litet väsen och de resta stenarna med troll som sträcker på halsarna. Idag marknadsför Trullhalsar som en läskig plats som man bör hålla sig borta från nattetid.

Om namnet skriver länsstyrelsen på Gotland:

”Det underliga namnet kan komma från att stenarna som står upp ur jorden påminner om troll med sträckta halsar. Det kan också komma från våtmarken i närheten vilket kallas Bysträsket. Bysen är ett gotländskt sagoväsen som också kallades för Trullet. Så kanske är hela området egentligen en plats där den lömska Bysen håller till…”

Bysen är enligt gotländsk folktro gråklädd liten gubbe med röd luva och som ibland ibland bär på yxa. Han uppträder även som stubbe och ställer till med problem för människorna. Den som får syn på Bysen kommer inte kunna hitta hem. Bysen är skogens beskyddare.

Bysen har många likheter med ett väsen på fastlandet – lyktgubben – ett ljussken som ibland ses över sankmarker nattetid och som man förr trodde var själar från osaliga människor som i livet olovligt flyttade på råstenar, rör och andra gränsmarkeringar. Att olovligen flytta på markgränser var ett mycket allvarligt brott under forntid och långt in i historisk tid.

Till exempel står det i femte Moseboken:

”Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke”

Under 1700-talet dömdes den som flyttat råmärken olovligen till höga böter och till att förlora sin heder och ära.
Även om straffskalan är en helt annan idag, så skyddas de gamla gränsmarkeringarna, som ofta går tillbaka till medeltiden, av modern lagstiftning. Det framgår av Jordabalken 1 kap, 4 §:

”Har gräns ej blivit laglig bestämd, gäller de rå och rö eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen”

Bysen var en gång människa, som dömdes till att vandra i evighet och aldrig få ro i sin grav på grund av att han flyttat på gränsmärken olovligen. Han sägs gå och kommentera vilka gränsmärken som ligger fel. Om en människa smyger efter och flyttar tillbaka gränsmarkeringarna till rätt plats, då får Bysen slutligen frid i sin grav och slipper vandra.

1920 köpte Gotlands fornminnesförening Trullhalsars gravfält.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.