Handbok för huggare

Om böcker som fallit i glömska handlar en artikelserie som Sverigereportage nu inleder. Först ut är ”Handbok för huggare”, ett häfte från 1943 om allt som dåtidens skogshuggare skulle veta om klyvyxor, barkspadar och skogssågar – i en tid då skogsarbetet skedde för hand och timret kördes ut med häst.

Text och foto: Jens Flyckt

Boktips. Det var Kungliga Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning och föreningen Skogsarbetaren, i samarbete med Sandvikens Jernverks AB och Svensk filmindustri, som 1943 gav ut Handbok för huggare, som består av 111 rikt illustrerade sidor.

Handbok för huggare, som gavs ut i 105 000 exemplar mellan åren 1943 och 1953, är idag en raritet.

Syften med handboken var att förbättra skötseln av handredskap, som till exempel handsågar, släggyxor, klyvyxor, lyftsaxsar och slipstenar. Men framför allt handlade det om att effektivisera det tunga skogsarbetet, öka resultatet och möta den växande konkurrensen. Det hela var ingen slump utan grundades på 1940-talets noggranna effektivitetsberäkningar.

1940-talets ökade krav på redskapsvård handlade i grunden om att öka skogsarbetarnas arbetstakt.

Arbetet i skogen var hårt och farligt. I början av 1940-talet skedde fortfarande skogsarbetet för hand. Stora träd fälldes med tvåmans sticksåg eller skogssvans. Barkning, vilket i många år var ett krav för att timret skulle få flottas på älvar och andra vattendrag, gjordes med barkspade. Stockarna lastades för hand.

Idag är det nog få personer som kan förstå hur utsatt och krävande arbetet, som skedde på ackord, var. Särskilt under de kalla och snörika krigsåren på 1940-talet var förhållandena svåra.

Hur man inte ska behandla yxor. Teckningar av Sture Rosengren.

En yxa som tog fel kunde få fatala konsekvenser – särskilt med tanke på att avverkningarna skedde i väglöst land, långt bort från sjukstugor och lasarett. Monotona rörelser, hemska arbetsställningar, blöta kläder och kyla gjorde att skogshuggarna tidigt drabbades av förslitningsskador. Skyddsutrustning som hjälm och vattenavvisande sågkläder var ännu inte påtänkta.

Skogshuggarens arbetsmiljö på 1940-talet.

Författaren och illustratören, civiljägmästaren Sture Rosengren, upprepar vikten av att jobba säkert, vilket illustreras med skämtteckningar och skogsarbetare med kryckor. Handboken har även ett litet kapitel om vilka första förband skogshuggaren skulle ha med sig.

Yxtyper, yxskaft, yxvikter och vikten av att inte hugga sig själv i ben och fötter.

Från 1800-talets sista årtionden och fram till 1900-talets första hälft hände väldigt mycket inom svenskt skogsbruk – inte minst när det gällde statens kontroll över det svenska guldet – skogen.

De första motorsågarna kom i början av 1900-talet, men var så tunga och otympliga att de krävde två man för att använda dem. 1916 godkändes patentet på Sector trädfällningsmaskin, en svensk uppfinning och ett första försök att mekanisera själva fällningsmomentet. 1929 lanserade tysken Andreas Stihl den första enhandsmotorsågen – som vägde 46 kilo.

Den första svenska enmansmotorsågen var Be-Bo, som vägde 20 kilo, kom 1949. År 1958 tillverkade Husqvarna Vapenfabrik AB hundra exemplar av sin första motorsågsmodell – Alaska. Den efterföljdes av modell A90, som vägde 11 kilo. Därmed var motorsågarna tillräckligt lätta för att klara av kvistningen av fällda träd, ett arbete som i tusentals år hade utförts med yxa.

Arbetshästar, som i urminnes tider hade dragit ut timmmerlass från skogen vintertid, började ersättas av maskiner efter andra världskriget. Vägnätet byggdes ut och flottningen av timret ersattes med vägtransporter.

Innan motorsågar började användas inom skogsbruket var det sågning för hand som gällde.

År 1953, då den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut, utfördes fortfarande mycket av skogsarbetet manuellt. Men nya tider väntade strax bortom skogsbrynen.

1950 gick det åt 1,4 dagsverken för att avverka 1 kubikmeter virke, en siffra som skulle komma att rationaliseras med hela 5,5 procent per år fram till 1990.
Det var i denna brytningstid, mellan det gamla och nya, som den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut.

En stor del av Handbok för huggare ägnas åt yxor.

Många av de redskap som beskrivs i Handbok för huggare hittar man idag enbart i hembygdsföreningarnas samlingar och minnenas arkiv. Hur man slipar och vårdar en skogssvans är en kunskap som ytterst personer idag besitter. Och hur olika yxor ska slipas, beroende på modeller och årstider, är en kunskap som i stort har gått förlorad. Men helt bortglömd är inte kunskapen. Inom vissa traditionella yrkesgrupper, som timmermän, är delar av denna kunskap fortfarande i bruk.

Det första kapitlet heter ”skärpning av eggredskap” och handlar om slipning av filar, sågar, yxor och andra redskap för timmerskigen.

”All skärpning , vare sig den sker med fil, slipsten, slipskiva eller bryne, bör så länge arbetstrycket är stadigt nog, ske mot eggen för att undvika grader och ojämnheter” står det i det inledande kapitlet.

Filning av svansar och andra sågar beskrivs med en närmast vetenskaplig detaljrikedom.

”Och så är det slut på den här handboken. Har du läst igenom den? Har du hittat något av värde för ditt fortsatta arbete? Om du att tycker något är fel, läs då om det igen, praktisera det och diskutera med Dina kamrater ” avslutar Sture Rosengren.

Handbok för huggare gavs ut i 105 000 exemplar. Idag är den en raritet med stort samlarvärde. Ibland dyker den upp hos antikvariat och på auktionssajter på nätet. Beroende på skick och upplaga brukar priserna kunna skena väg. Även slitna exemplar i sen upplaga kan kosta upp till 1 500 – 2 000 kronor.

1 tanke på “Handbok för huggare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s