Greklandsfararen från Vedyxa

En runsten med en mycket säregen form, med en ristning på två plan och en text som berättar om Greklandsfararen Vidbjörn, står vid länsväg 282 strax öster om Uppsala.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag passerar motorfordon och cyklister nära den två meter höga runstenen som sannolikt står på, eller i närheten, av sin ursprungliga plats. Redan på vikingatiden stod runstenen intill en väg. Men den vikingatida vägen, som det inte finns några synliga spår av ovan mark, gick i en helt annan sträckning – tvärs över dagens åkermark.

Runsten U 956 strax öster om Uppsala är märklig på många sätt. Ristningen löper över två plan på det L-formade stenblocket.

Runtexten är daterad till 1000-talets andra hälft. Den berättar om en kvinna som reste runstenen till minne av sin man.

”Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Åsmund Kåresson ristade.”

Ett 30-tal runstenar som berättar om greklandsresor, så kallade greklandsstenar, är kända. Majoriteten av dem finns i Uppland. När man på vikingatiden sade eller skrev att man varit i Grekland, menade man den Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – som i Norden kallades Miklagård. Idag heter staden Istanbul.

Byn Vedyxa ligger knappt en kilometer nordöst om runstenen. Byn nämns för första gången år 1348. Det finns inga uppgifter om att Vidbjörn var därifrån. Men sannolikt bodde han i närheten.

Runsten U 956 är alltså signerad av Åsmund Kåresson. Ett 60-tal runstenar är tillskrivna honom.

Åsmund och hans runristningar har länge intresserat forskarna. I sin formgivning räknas han som en av dåtidens främsta runristare – en runmästare. Men på det språkliga planet är det sämre ställt. På grund av att han ofta har stavat sitt eget namn fel misstänker vissa forskare att Åsmund Kåresson var ordblind – en vikingatida dyslektiker.

Runsten U 956 sedd från sidan. Någonstans i åkern bakom stenen gick den vikingatida vägen som denna runsten restes intill. Flera andra runstenar i närområdet markerar den vikingatida vägen. I bakgrunden syns byn Vedyxa.

U 956 dokumenterades redan på 1600-talet av arkeologen Joan Rhezelius. År 1710 besökte fornfoskaren Johan Peringskiöld (1656-1720) runstenen, vars märkliga form han tolkade som att den var sönderslagen. Den var då omkullfallen.
Flera forskare, bland annat vetenskapsmannen Anders Celsius (1701-1744), besökte platsen flera gånger på 1720-talet. De konstaterade då att runstenen inte alls var sönderslagen.

U 956 skulle ligga omkullfallen i många år. Först 1988 restes den. Runslingan målades senast i år 2008, enligt Riksantikvarieämbetet.

Dit tåget inte längre kommer

Järnvägsrälsen är för länge sedan uppriven, men andra spår från järnvägstiden finns fortfarande kvar. Nydal är en av flera faluröda stationsbyggnader längs sträckan där det sista tåget avgick för länge sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Decemberdagen skymmer och den smala stigen, som följer den igenväxta banvallen, är knappt synlig. Kvistar och grenar slår mot ansiktet. Man får gå på känn och passa sig för de gropar vildsvinen har bökat upp. Några hundar skäller på avstånd och kylan biter i ansiktet. Frosten tecknar de intilliggande vallarna och hagarna som ljusa fält i det grånande mörkret.

Banvallen är i det närmaste igenvuxen. En smal stig gör det fortfarande möjligt för vandrare att ta sig fram.

Som en befrielse öppnar sig skogen. Stigen övergår till en rak och bred banvall för enkelspårig järnväg. På avstånd syns ett rött hus i skuggan av högresta granar. Det är Nydals stationsbyggnad – en faluröd dröm från sekelskiftet 1800/1900, med vita knutar, spröjsade fönster och en handmålad stationsskylt strax under den raka taknocken.

Det är oklart om Nydal enbart fungerade som väntsal eller om den även var expeditionsbyggnad.

1977 gick det sista tåget och samma år påbörjades arbetet med att riva upp rälsen. Men Nydals stationsbyggnad står kvar intill banvallen.

Några meter norr om stationsbyggnaden skymtar en igenvuxen, kallmurad perrong eller möjligen lastkaj, av fint huggna granitblock. Från denna enkla men stiliga konstruktion syns en hundra meter lång yta som var bangård.

Det hela tog sin början år 1891 då Rimbo-Skedbo Järnvägsaktiebolag bildades med syfte att bygga en smalspårig järnväg mellan de aktuella orterna. Men på grund ekonomiska problem skulle det dröja ytterligare sex år innan rallarna kunde påbörja sitt ofattbart hårda arbete att bryta mark för banvallen genom dessa blockrika och vattensjuka skogstrakter.

Några tiotals meter norr om Nydals stationsbyggnad finns denna lastkaj eller/och perrong.

Samtidigt som byggstarten, år 1897, bytte bolaget namn till Rimbo-Sunds Järnväg. Genom skogsbygder och förbi byar drogs järnvägen. Det byggdes banvaktarstugor, stationshus och järnvägsövergångar.

Men i takt med att nya tider framskred minskade behovet av järnvägen. Persontrafiken upphörde den 25 september 1966. Godstrafiken fortsatte gå i ytterligare elva år. Men den 1 juli 1977, 80 år efter att bygget av järnvägen påbörjades, upphörde även godstrafiken och rälsen började rivas upp.

Ekstolpe med skylt från järnvägstiden mitt emot stationshuset Nydal.

På vissa håll är banvallen borta och ersatt med villatomter och andra avspärrningar som gör det omöjligt att följa hela banvallen. För varje år blir den gång- och cykellvänliga sträckan allt kortare då privata markägare använder banvallen som sandtag.

Minnen från järnvägstiden, som stationshuset vid Nydal, vårdas och ägs numera av privatpersoner. Och någonstans där ute i decembermörkret, där enstaka lampor gör sig påminda bakom torpfönster, finns en dröm om att tåget åter ska börja gå.

En länk till vikingatiden

För tusen år sedan tillverkades en bennål. Det är ett vackert arbete som någon lade ner omsorg i. Efter århundraden i jorden ligger bennålen i undertecknads bokhylla.

Text och foto: Jens Flyckt

Bennålar är ett relativt vanligt fynd i vikinga- och medeltida kulturlager. Då, när den period som vi idag kallar för vikingatiden närmade sig slutet och medeltid nalkades, användes bennålen på bilden till olika typer av nålbindning och att sy i grova textilier.

Den vikingatida bennålen från trädgårdslandet.

Nålen, som är tillverkad av djurben, är 8 centimeter lång och spetsen är fortfarande vass. Märkena från det verktyg som förvandlade djurbenet till en nål är fortfarande synliga, som om den var tillverkad igår.

Bennålar har hittats i många utföranden och skick. Denna nål är relativt fint bearbetad, med ett brett och jämnt nålhuvud och med ett närmast perfekt runt hål att trä tråden i. Längst upp på nålhuvudets topp finns ett svagt vågmönster, bestående av tre symetriska fördjupningar på rad.

Någon gång för länge sedan hamnade bennålen i jorden. Troligen tappades den bort eller slängdes av misstag. Den slutsatsen kan man dra i och med att den knappt använd och är inte trasig. Den kan även komma från en förstörd eller bortodlad grav. Den påträffades av undertecknad som 13-åring i ett trädgårdsland.

Den person eller personer som använde nålen har för länge sedan försvunnit i den historiska dimman. Men genom att hålla i nålen, blunda och föra fingrarna över benytans fina ojämnheter, kan man förnimma en mycket avlägsen tid och de händer som för tusen år sedan jobbade med nålen.


Rosersberg slott – från övningsområde till turistmål

Det är vid tiden runt sekelskiftet 1800/1900 och platsen är infanteriskjutskolans officersmäss på Rosersbergs slott i Uppland. Idag är det närmare sextio år sedan skolan flyttade och officersmässen är nu hotell. I de omkringliggande markerna skvallrar rostiga granatsplitter i marken om en lång militära närvaro.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Övriga bilder: P
ublic Domain.

Det är allvarliga herrar, tillika officerare, som sitter och läser tidningen. Bilden är från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och tagen i Rosersbergs slotts ena flygel. Bilden är nog tänkt att framstå som spontan. Men den är med säkerhet arrangerad. Den nedre bilden är tagen från ungefär samma plats i rummet, men cirka 120 år senare.

Notera den lilla hunden.

Rummet i Rosersbergs slott ena flyget var under Infanteriskjutskolans tid officersmäss. Bilden är från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.
Samma rum som ovan. Idag bedriver Rosersberg Slottshotell verksamhet i rummet. Bilden är några år gammal.

År 1874 omorganiserades infanteriskjutskolan och förlades vid Rosersberg slott, intill Mälaren (Sigtunafjärden) i Uppland. Centrum för verksamheten blev Rosersbergs slotts undervåning och flyglar. Ett nittio hektar stor mark runt slottet blev övningsområde.
Där finns idag rester av observationsvärn, bunkrar, skjutvallar, och andra fasta lämningar som vittnar om en långvarig militär övningsverksamhet. På vissa betongväggar i värnen finns kortare texter och meddelanden som uttråkade värnpliktiga skrivit.

1942 bytte skolan namn till infanteriets skjutskola.

Stridsvagnsövning på infanteriets skjutskolas övningsfält år 1948.

Övningsfältets mark är delvis sanerat från skarpa minor, granater och patroner. I det norra området, mellan slottet och den civila skjutbanan Tallmilan, sköts enorma mängder med överbliven ammunition av från mobföråd av efter andra världskriget. Hur mycket är inte känt. Där provsköts och sprängdes även försöksmodeller av ammunition, granater och minor från system som aldrig togs i bruk.

I markerna norr om Rosersberg slott, förbi Tallbilan och till FOAS tidigare hemliga forskningsstation i Boteludd, som en gång var en del i det svenska atombombsprogrammet, är äldre tallar genomborrade av splitter från artillerigranater.

Atombomsforskningen vid Boteludd var inte fokuserad på radioaktiva ämnen, utan på de luftstötvågor som är typiska för kärndetonationer. Det svenska, hemliga atombomsprogrammet avslöjades 1985 av tidningen Ny Teknik.

Där finns hundratals gropar i marken efter detonerade granater. Dessa skarpa granater sköts, som övning, från andra sidan av intilliggande fjärden och in mot infanteriskjutskolans övningsfält. Vissa av granatsplittren väger upp till 300 gram.

Större splitter från artillerigranat funnen i omkullfallen tall två kilometer nordväst om Rosersberg slott.

När delar av området sanerades i början av 2000-talet påträffade ammunitionsröjare från Försvarsmakten flera typer av granater som inte finns dokumenterade och som tros vara prototyper. Flera skarpa och odetonerade stridsvagnsminor har även påträffats i området genom åren.

Dessa lämningar utgör idag ingen fara för friluftslivet, enligt Försvarsmaken. Projektiler, granater, minor etcetera som påträffas ska aldrig vidröras.

Tonvis med detonerade granater, även blindgångare, gömmer sig i markerna runt Rosersberg slott.

Den 19 maj 1967 flyttades infanteriskjutskolan från Rosersberg. Stora delar av området är idag övningsområde för Livgardet, som är beläget knappt en mil bort på andra sidan av Sigtunafjärdens (Mälaren) strand.

Tiden då det sprängdes och sköts skarpt med militära vapen runt Rosersbergs slotts knutar är förbi. I slottets fasad ska det finnas kulhål från den tiden.

I dag är Rosersberg slott, som är ett av de kungliga slottet, ett välbesökt turistmål. Den plats där slottet ligger har det funnits någon form av gård sedan vikingatiden. År 1634 började greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna bygga de äldsta delarna av slottet. Förutom själva slottsbyggnaden är den intilliggande engelska parken en sevärdhet.

Från 1961 och fram till 2005 var Civilförsvarsskolan och Räddningsverket verksamma i slottet och på delar av övningsområdet. Numera driver Rosersberg Slottshotell verksamhet i den gamla officersmässen och övriga lokaler i slottet där Infanteriskjutskolan var förlagd.

Då militärt skjutfält och övningsområde. Idag är Rosersberg slotts omgivande marker populära strövområden.

Idag är Rosersberg slotts omgivande marker med hagar, skogar, ekdungar och stränder populära strövområden.

På 1960-talet fanns det planer för en ny betongförort som en del av det så kallade Miljonprogrammet, strax norr om Rosersberg slott. Men planerna blev aldrig verklighet – mycket tack vare den militära närvaron. Den militära närvaron finns fortfarande i form av Livgardet.




Till fots tillbaka till forntiden

Ragnvald var krigarföljets hövding i Grekland. Det framgår av en runristning från 1000-talet på ett flyttblock, strax ovanför Edssjöns västra strand i Upplands Väsby i Uppland. Intill runblocket finns en stig – en forntida färdväg som troligen använts sedan yngre järnåldern och där folk vandrar än idag.

Text: Jens Flyckt.
Nutidsfoto: Jens Flyckt.
Historiskt foto: Carl Curman
/PDM.

I skogen strax söder om Eds kyrka finns en 500 meter lång stig/färdväg bevarad. Från början var den betydligt längre. Idag ligger stigen en bit upp i skogen – där den följer en sträckning längs den nivå vattnet hade under yngre järnålder.

Runristningen som Ragnvald lät göra till minne av sin mor, Fastvi. Den gamla stigen/färdvägen går tätt förbi det runristade fllyttblocket.

Stigen ser inte mycket ut för världen för den ovane betraktaren. Hade det inte varit för flyttblocket, där Ragnvald lät rista två runristningar för mer än tusen år sedan, så kunde man lätt tro att det var vilken djurstig som helst.
Men denna stig är en av Sveriges mest kända forntidsvägar. Sedan slutet av 1500-talet har forskare intresserat sig för sträckningen som idag kallas för Eds kyrkväg.

Att runristningarna ristades på ett flyttblock så nära stigen är ingen slump.
Att låta resa en runsten, eller på ett flyttblock som i detta fall, var ingenting som vanligt folk hade ekonomisk makt eller social status för att kunna göra. Runstenarna gjordes/restes på platser, för det mesta intill överfarter, vägar, gränser och andra platser där folk rörde sig och där runtexterna fick så stor uppmärksamhet som möjligt.

På flyttblockets första runristningen står:

 ”Ragnvald lät rista runorna efter Fastvi sin moder, Onäms dotter, hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande.

Och den andra runtexten lyder:

”Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.

Det är alltså samma Ragnvald som låtit ristade båda runristningarna – vilket skedde på 1070-1100-talet.

Den andra runristningen som Ragnvald lät rista på flyttblocket och där han berättar att han var krigarföljets hövding i Grekland.

Ragnvald var troligen en lokal storman eller hövding. Formuleringen att han var krigarföljets hövding i Grekland, har tolkats som att han var ledare för väringagardet – en form av elitstyrka bestående av nordbor med uppdrag att skydda den bysantinska kejsaren.

När Ragnvald återvände till sin hemtrakt i Ed var hans mor död. Han lät då göra en runristning, som ett minnesmärke över henne. Samtidigt passade han på att göra en ristning över sig själv och sina äventyr och insatser i fjärran länder.

Det fem meter breda flyttblocket, med sina två formmässigt och innehållsmässigt utsökta runristningarna, är verkligen en plats där historiens vingslag flaxar runt de intilliggande granarna.
En liten men intressant detalj är ett mindre stenblock med flat yta intill stigen – bara någon meter från den ena ristningen där Ragnvald berättar om sig själv. Det är ett stenblock som är perfekt att sitta på.

När man sätter sig på denna sten, där mossan är bortnött på sittytan, blir forntiden plötsligt väldigt närvarande. Man blir ett med de människor som suttit där genom de senaste tusen åren. Där satt nog även Ragnvald och beundrade den vackra runristningen som han visste skulle läsas av förbipasserande, långt efter att han själv var borta, i en avlägsen framtid.

På det äldsta kända fotografi av runblocket, från år 1890, sitter en av besökarna på på just denna sten – där undertecknad även sitter i bilden här nedan.

Mitt framför flyttblocket och runristning U 112, som Ragnvald lät rista till minne av sin mor inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet, finns en flat sten. Stenens form, höjd och läge gör den till en given plats för vila – för den som kommer vandrandes på den urgamla färdvägen i skogen strax ovanför Edsvikens västra strand.

I århundraden har forskare intresserat sig för Ragnvalds runristningar och den intilliggande stigen/färdvägen. Runforskaren tillika Sveriges första riksantikvarie, även om han formellt inte hade titeln, Johannes Bureus (1568-1652), var den första forskaren som uppmärksammade platsen. Från slutet av 1500-talet lär han ha besökt platsen vid flera tillfällen.

En annan samtida forskare var kyrkoherden och riksantikvarien Martin Aschaneus (cirka 1575-1641). Aschaneus efterlämnade många avbildningar och beskrivningar av fornlämningsmiljöer. I sitt verk Collectaneum Monumentale Runicum finns runblocket vid Edssjöns västra strand avbildat.
Den del av verket som omfattar runstenar i Eds och Sollentuna socken var länge försvunnen. Men år 2010 återfanns de av Eva Nyström från Uppsala Universitet, i samband med att hon katalogiserade äldre skrifter på stift- och landsbiblioteket i Skara.

Edz Sochn.
Collectaneum Monumentale Runicum som stift- och landsbiblioteket i Skara har scannat in.

I Collectaneum Monumentale Runicum skrev Aschaneus att stigen vid Ed kallades för Runstigen och Konungastigen. Längst ner i Martin Aschaneus avbildning finns stigen markerad nedanför runristningarna – där den legat i över tusen år.

Ur verket Collectaneum Monumentale Runicum från 1600-talet av en av dåtidens främsta forntidsforskaren- Martin Ascharneus. Bilden visas Ascharneus avbildning av runblocket i Ed – där Ragnvald lät rista två runristningar inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.

En annan forntidsintresserad forskare som intresserade sig för Ragnvalds runristningar, var den mångsidiga Carl Curman (1833-1913). Han var bland annat badhusarkitekt, anatom, tecknare, fotograf och en av världens främsta balneologer – det vill säga expert på badets medicinska verkan.
Carl Curman är även ihågkommen för sina fotografier – från historiska platser och fornminnen. Vid slutet av 1800-talet, troligen 1890, var han och hans sällskap förbi Ragvalds runristningar och fotograferade. Den svartvita bilden här under anses vara ett verk av Carl Curman.

Notera att den äldre mannen (på bilden) i hatt sitter på det lilla stenblock som tidigare nämnts.

Fotografi föreställande runblocket i Edssjöns västra strand. Bilden är sannolikt tagen av Carl Curman vid tiden runt år 1890. Bilden är beskuren.

Själva flyttblocket med sina runristningar är alltså omskrivet och avbildat sedan slutet av 1500-talet. Men själva stigen/färdvägen är en betydligt mer anonym lämning. Den cirka 500 meter långa sträckningen, som är bevarad, är registrerad i fornlämningsregistret.

Längs sträckan finns spår som indikerar att det är mer än en naturlig stig – att den bitvis är förstärkt eller/och anlagd.

Cirka hundra meter söder om runblocket slingar sig stigen längs en relativt brant slänt – som kantas av granar. Men själva stigen ligger i horisontellt i sluttningen tack vare en terrass. Terrassen är med stor sannolikhet en sträcka av stigen som förstärkts av människohänder – för att göra sträckan mer framkomlig och att folk ska slippa halka ner i sluttningen när det regnar eller är mörkt.

Den cirka femtio meter långa, terrasserade sträckningen av stigen. Den blå pilen i bildens bakgrund markerar det stenblock som nämns här näst i reportaget.

Terrassen kan naturligtvis vara en naturformation, som till exempel en strandvall. Naturen kan ibland spela oss väldiga spratt och skapa märkliga formationer. På platsen finns dock synliga spår som vittnar om att det inte är en naturformation, utan en konstruktion gjord av människor – i alla fall till större del.

Vid terrassens sydöstra del (som är markerad med en blå pil på fotografiet längre upp i reportaget), där terrängen övergår till relativt plan mark, finns ett stenblock intill stigen. På den norra sidan av stenblocket, som vätter mot den terrasserade delen av stigen, syns tydligt hur jordmassorna från terrasseringen har lagts upp mot stenblocket. På stenblockets södra sidan, där terrasseringen upphör, finns inga jordmassor upplagda och blockets profil är tydlig. Hade det varit en strandvall borde jordmassorna ha tryckts upp på bägge sidor om stenblocket.

Stenblocket som tidigare i reportaget markerats med en blå pil. Den vänstra sidan av blocket vätter mot den terrasserade sträckan. De gula strecken markerar jordmassorna som är upplagda mot blocket. Terrasseringen upphör i höjd med detta stenblock. På blockets högra del (markeras av en gul pil), där det inte finns någon terrassering, finns inte heller några upplagda jordmassor.

När denna terrassering av av stigen är gjord går inte att avgöra utan en arkeologisk undersökning. En datering förutsätter dock att det finns daterbara föremål eller ämnen, som kol, i konstruktionen. Terrasseringen kan vara från järnåldern eller från 1900-talet och allt däri mellan.

Den terrasserade sträckan av stigen, med stenblocket som nämns här ovan och som markerar början eller slutet av terrasseringen. Det röda strecket markerar den naturliga nivån i terrängen från vilken stigens horisontella yta utgår från. De svarta strecken är stigens ungefärliga mittpunkt. De gula strecken markerar dels stigens yttre avgränsning (innan det börjar slutta) samt de jordmassor som är upplagds – bland annat mot stenblocket. Det blå strecket markerar terrasseringens nedre begränsning.
Samma bild som ovan men utan färgglada markeringar.

Stigen/färdvägen vid Edssjön har haft och olika namn. Idag kallas den för kyrkstig.
Kyrkstigar är ett kulturgeografiskt begrepp som är svårt att beskriva. Till skillnad mot kyrkvägar och kyrkbroar, som nämns i de medeltida landskapslagarna och som hade en kyrklig vägadministration under medeltiden, så är kyrkstig ett betydligt mer oklart begrepp.

Kyrkvägarna anlades och underhölls för att folket i församlingarna lättare skulle ta sig till och från kyrkorna. Kyrkostigarna funktion var den samma, men med en betydligt oklarare ansvarsfråga – om det överhuvudtaget fanns en sådan.

En väg blir inte automatiskt en kyrkväg, enbart för närheten till en kyrka. Det krävs i regel en kyrklig närvaro i den medeltida/historiska administrationen av vägen för att den ska betraktas som kyrkväg.
Men med kyrkostigar tycks det vara annorlunda. Där räcker det med att folk spontant gått en stig till kyrkan, för att den ska vara en kyrkostig.

Eds kyrkas äldsta delar är från 1100-talets mitt eller senare del.

Det är inte osannolikt att folket i dessa bygder har gått stigen/färdvägen vid Edssjön till och från Eds kyrka. Men idag dominerar bilden av stigen/färdvägen som en kyrklig förbindelse i en lokalt delvis snedvriden historiebeskrivning. Detta är olyckligt då stor del av platsens historia kommer i skymundan för besökarna.

Ett exempel är den skylt som Upplands Väsby kommun nyligen satte upp och som beskriver Ragnvalds runristade flyttblock som en kyrksten. Här ger sig kommunen ut på mycket osäker mark som helt saknar vetenskapliga referenser.

Kyrkstenar finns på flera platser i Sverige. I Storefors kommun i Värmland finns tätorten Kyrksten, som fått sitt namn efter ett stort flyttblock som ligger intill en gammal färdväg. Enligt legenden eller folktron ska vandrare ha vilat vid stenenblocket, från vars topp predikningar ska ha skett innan bygget av den lokala kyrkan var klart.

Kyrksten är alltså ett flyttblock som i den kristna traditionen fått en sakral innebörd som plats för predikningar – under pågående kyrkobygge.

Skylten som hävdar att det flyttblock som Ragnvald lät göra två runristningar på under sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, är en kyrksten.

Att Ragnvalds runristade flyttblock skulle vara en kyrksten, det vill säga en plats för kristna predikningar på 1100-talet, är ett häpnadsväckande påstående som det saknas historiska belägg för.

Även på sin hemsida hävdar Upplands Väsby kommun att det flyttblock som Ragnvald lät rista runor på, är en kyrksten.

”Eds kyrka är äldst och uppfördes i slutet av 1100­talet och tros ha koppling till arvet efter Ragnvald som omnämns på Kyrkstenen som berättar att han var väringahövding i Bysans.”

Över huvudtaget är kopplingen mellan Eds kyrka och Ragnvalds runristningar inte möjlig.
Nuvarande Eds kyrkas äldsta delar anses vara från 1100-talets mitt eller senare del. Ragnvalds runristningar är från sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. Runristningarna fanns redan när den nuvarande kyrkan började byggas.

Även stigen/färdvägen har en historia som är betydligt äldre än den kristna närvaron och som sannolikt går tillbaka till hednisk tid. Den kan, räknat utifrån den höjd över havet som den följer, vara 500 år äldre än runristningarna. Därför går det med säkerhet säga att stigen/färdvägen ursprungligen inte var en kyrkstig.

Stigen/färdvägen ovanför Edssjöns västra strand är en orörd väg- och kulturmiljö från yngre järnålder och tidig medeltid. Stigen har idag samma sträckning som den hade i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet

Oavsett den lokalt snedvridna historiebeskrivning som idag präglar platsen, så bildar stigen/färdvägen och runristningarna en på många sätt unik och bevarad kulturhistorisk miljö från sen järnålder och tidig medeltid – som har intresserat forskare sedan 1500-talet. Och om krigarföljets hövding, Ragnvald, kom tillbaka dit idag skulle han nog inte ha några problem med att känna igen den stig där han vandrade för tusen år sedan.

Yngre järnålder är ett namn som sammanfattar den förhistoriska tiden mellan 400 eKr till 1100-talet. Denna tidsperiod innefattar perioderna vendeltid, folkvandringstid och vikingatid. Efter yngre järnålder kommer medeltiden.

Bomber föll över småländsk järnväg

Hösten 1940 flygbombades Ydrebanan – en smalspårig järnväg mellan Vimmerby och Ydre i Småland. Aldrig tidigare hade en så stor mängd bomber fällts över svenska mark.

Text: Jens Flyckt
Foto: Järnvägsmuseet/Fotograf okänd/PDM.

Den svenska järnvägshistorien innehåller många sträckor som byggdes i början av 1900-talet, men som av ekonomiska orsaker blev kortlivade. Ett exempel var banan mellan Vimmerby och Ydrefors – den så kallade Ydrebanan. Banan började byggas 1922 och var en förlängning av Vimmerby-Spångnäs järnväg. Knappt tjugo år senare var det slut med Ydrebanan.

Den 1 september 1940 bombades Ydrebanan – en tre mil lång enkelspårig järnväg som förband Vimmerby och Ydre i Småland. Trots att över åtta ton bomber fälldes finns banvallen kvar än idag.

Järnvägen mellan Vimmerby och Ydrefors drabbades så som många andra järnvägar under 1900-talet, av ekonomiska problem. Redan 1933 upphörde persontrafiken på sträckan. Godstrafiken fortsatte fram till 1938, främst till och från sågverken i Ydrefors och Ydrehammar. Sommaren 1940 påbörjades arbetet med att riva räls, slipers och andra installationer längs Ydrebanan.

Det var i samband med rivningen som bomberna föll över banvallen – den 1 september 1940. Men det var inte fientligt flyg som anföll, utan svenska flygvapnet som i en skarp övning fällde över åtta ton bomber. Aldrig tidigare hade flygvapnet släppt släppt en så stor mängd bomber på svensk mark. Övningen, som följdes av experter från bland annat flygvapnet och järnvägsstyrelsen, innebar möjligheter att studera den då relativt nya störtbombningstekniken och dess effekter i fält.

Ydrebanan under rivning år 1940.

Bombningen var en del i den stora eskaderövningen som pågick mellan den 29 augusti och 16 september år 1940. Av bilderna att döma tycks bombningen varit fokuserad på Ydrebanans kilometerlånga sträckning vid Skiresjön.

Nazityskland och Sverige var pionjärer inom störtbombningstekniken – som innebär att ett lätt bombplan dyker i brant vinkel mot målet, släpper den på flygplanskroppen fästa bomben/bomberna och sedan stiger sedan upp igen.

Vid 1930-talets andra hälft genomgick det svenska flygvapnet förändringar. Flygvapnet skulle få ett nytt, lätt bombflygplan. Valet föll på amerikanska Northrop 841, som fick beteckning B 5 i svenska flygvapnet. I april 1938 levererades den första maskinen. Totalt beställdes flygvapnet 102 exemplar.

Sannolikt ingick B 5:or med piloter från Västgöta flygflottilj (F6) i bombningen av Ydrebanan.

Det lätta amerikanska bombplanet Northrop som i Sverige fick beteckning B 5. Svenska flygvapnet beställde hundra exemplar i olika versioner. Denna flygplansmodell, som år 1940 var helt ny inom svenska flygvapnet, användes sannolikt vid bombningen av Ydrebanan.

Sverigerepoertage har sökt efter närmare information om bombövningarna mot Ydrebanan. Material som tidigare var hemligstämplat finns tillgängligt på Riksarkivet. Men av tidsskäll har Sverigereportage inte haft möjlighet att gå igenom handlingarna hos Riksarkivet i Stockholm. Sverigereportage återkommer senare med en uppföljning av bombningarna mot Ydrebanan.

Resultatet av bombningen av Ydrebanans järnväg. Notera hur rälsen slitits av och hur många slipers som försvunnit i bombens tryckvåg.

På bilderna som tillhör Järnvägsmuseet, från 1 september 1940, syns hur personal mäter bombernas kratrar i banvallen och intilliggande terräng.
Det är oklart vilka bombtyper som fälldes. Men B 5 kunde förses med en bomblast på upp till 700 kilo. Enligt uppgifter från medier på 1940-talet fälldes både stora och mindre bomber mot Ydrebanan.

I den hårda, blockiga moränen tycks bomberna ha orsakat kratrar som var närmare fyra meter breda och knappt två meter djupa. I banvallens mjuka sand blev kratrarna betydligt större och med avsliten järnvägsräls som följd, enligt bilderna.

Mätning av en av bombkratrarna i moränen intill Ydrebanan.

Idag är Ydrebanans banvall ett populärt gång- och cykelstråk. Flera av de gamla stationshusen längs sträckan är bevarade som privatbostäder. Ett par av de bomber som släpptes den 1 september 1940 missade banvallen och detonerade i terrängen. Dessa kratrar finns kvar, enligt boenden i området som Sverigereportage varit i kontakt med.

Det finns en lokal berättelse om att en av bomberna som fälldes den där dagen inte detonerade. Istället för att spränga blindgångaren i efterhand, ska den ha täckts med sand och jord. Och där ska den ligga kvar än idag, enligt lokalbefolkning som Sverigereportage varit i kontakt med.

Bild från bombningen av Ydrebanan 1 september 1940. Närmare information om bilden har inte gått att få fram. Enligt en berättelse som cirkulerar hos lokalbefolkningen finns det en bomb från tillfället som inte exploderade och som av någon anledning inte desarmerades utan istället täcktes med jordmassor. Där ska den ligga kvar än idag, enligt uppgift.

Blindgångarens storlek och exakta position i terrängen är inte känd. Men i bildmaterialet från bombningen av Ydrebanan finns en bild på en bomb som inte exploderat och till hälften sticker upp ur sanden. Kanske är det den bomben som av någon anledning inte kunde desarmeras/sprängas och fortfarande ligger kvar under sand- och jordmassor?

Hundbegravningar genom 9 300 år


Det är höst vid Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift, Kaknäs på Djurgården i Stockholm. En besökare tänder ett gravljus vid en gravsten. Någon annan sitter på knä och borstar försiktigt bort löven från en grav med naturstenar som är lagd i ring. Hon på knä kisar mot den lågt stående solen mellan trädstammarna. Sorgen över den döda hunden är är något som förenar oss levande med dem som begravde sina hundar 9 300 år sedan – på jägarstenåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Kaknäs djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm sägs ha kommit till av en slump år 1869. Författaren August Blaches hade begravt sin hund Nero vid en plats där Vallhallavägen idag ligger. När marken skulle exploateras grävde han upp de jordiska resterna av sin fyrfota vän och begravde dem vid Kaknäs. Händelsen engagerade och berörde dåtidens Stockholmare, vilket ledde till att fler hussar och mattar började begrava sina hundar där.

Kaknäs djurkyrkogård i Stockholm.

Idag består Kaknäs djurkyrkogård av en 1200 kvadratmeter stor skogsmark som sköts av Stockholms stad. Fast någon kyrkogård är det egentligen inte i och med att det inte finns och aldrig har funnits en kyrka eller annat trossamfund platsen.

Där är även hästar, katter, kaniner och undulater begravda. På avstånd kan man tro att det är en gammal kyrkogård för människor. Där står påkostade gravstenar av våtslipad gnejs och granit intill enkla träkors. Vissa gravar markeras enbart av en större sten. På många av gravarna ligger meddelanden från barn och vuxna.

En av många hundgravar på Kaknäs djurkyrkogård.

På många gravstenar uttrycks en förtvivlan, bottenlös sorg, ensamhet och saknad. På flera av gravvårdarna finns formuleringar som vittnar om att de döda hundarna, även katter, har en status jämförbar med människor även i döden. Där ligger koppel, leksaker, fotografier och andra gravgåvor som uttrycker en föreställning om att den döda, fyrfotta vännen lever vidare någon annans stans – vilket anknyter till mycket gamla seder.

På en av gravstenarna står följande skrivet:

”Min hund är mitt liv
Mitt liv är min hund
Min hund – Mitt allt
Älskad och saknad

för alltid

Trots att Kaknäs kyrkogård officiellt lades ner år 1940, fortsatte folk att begrava sina fyrfota och bevingade vänner där. Sedan 1993 är djurbegravningar åter lagliga på platsen. Endast urnbegravningar är tillåtna.

Det är oklart hur många hundar och andra husdjur som ligger begravda där. Men det rör sig sannolikt om hundratals

Att resa gravstenar över begravda hundar och andra husdjur är inte unikt för Sverige. Men vid Kaknäs på Djurgården ligger Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift.

1995, då föreståndare Erik Westerberg tog över skötseln, var Kaknäs djurkyrkogård en vildvuxen skog. Under 25 års tid jobbade han med djurkyrkogården – både med uppröjning och begravningar. Den 23 oktober 2020 gick Erik Westerberg ur tiden.

Kaknäs djurkyrkogård är ett populärt besöksmål – även av dem som kanske aldrig haft husdjur. Ganska ofta ses följen vandra runt bland gravarna. De tittar, pekar och funderar.

Seden att begrava hundar är inte enbart urgammal i Sverige – utan även i stora delar av världen.

De äldsta kända hundgravarna i Sverige är från jägarstenåldern – runt tiden vid 6 000 – 7 000 fKr. En av dessa hundbegravningar skedde för 9 300 sedan vid en känd stenåldersboplats vid Almeö intill Hornborgasjön i Västergötland.
På den tiden begravdes människor bland annat liggandes på sidan i sovställning. Innan graven täcktes beströddes den döde med pulveriserad rödockra – ett jordämne som består av järnoxid och som man tror symboliserade blodet och livet. I samma sovläge hade hunden vid Almeö lagts i sin grav på gravfältet för människor och över den döda hunden hade rödockra strötts.

Almeöhunden. Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication

Under den efterföljande forntiden, från bronsåldern och fram till vikingatiden, är åtskilliga hundgravar kända i Sverige. Arkeologerna skiljer på enskilda hundgravar och hundar som begravts tillsammans med människor. Enskilda hundgravar är ett mycket gammalt fenomen som under forntiden främsta förknippas med stenålder.

Ett av de äldsta exemplen på forntida, nära relation mellan människa och hund kommer från Ein Mallaha i norra Israel. För 12 000 år sedan begravdes där en kvinna. När arkeologer undersökte graven fann de att kvinnan inte hade begravts ensam. Intill henne låg en hund som hennes ena hand vilade på.

Ingen vet exakt hur relation mellan forntidens människor och hunden såg ut. Men att hunden var uppskattad råder knappast några tvivel om, även om det även finns exempel som för oss idag kan uppfattas som motsatsen.

När kristendomen gjorde sitt intåg i Sverige i slutet av vikingatiden, förändrades synen på hunden till det negativa. Då blev det slut med hundar i eller intill människogravar. Hunden betraktades snarare som ett smutsigt djur som inte var välkommen i den kristna gemenskapen. Och än idag är hundar i sällskap med sina hussar/mattar inte välkomna inom många församlingar inom Svenska kyrkan.

Färggranna glasbitar, Ljung, änglar, gula löv och en kort mening som säger allt… på Kaknäs djurkyrkogård.

De hundbegravningar som sker idag är alltså inte unika för vår tid. Runt om i Europa finns liknande begravningsplatser för husdjur.
Ser man på stenålderns hundbegravningar med känslor istället för vetenskap, är det inte så svårt att förstå varför hundar då hedrades med samma begravningsritualer som människor, att människobegravningar av hundar skedde av vördnad, sorg och saknad. Så sker än idag.

Oavsett om man betraktar ett 9 300 år gammal hundskelett från Västergötland eller en liten hjärtformad sten med en inskription på Kaknäs djurkyrkogård, så är det som om vi står bredvid varandra – stenåldersmänniskan och jag. Tillsammans blir vi ståendes bredvid varandra i ljuset från den låga oktobersolen och medan löven faller. Tillsammans förundras vi över hur kort en hunds liv är och att sorgen efter en hund kan vara bråddjup.


Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria


I forna tider offrade allmogen avbildningar av människor, fett och föremål i älvkvarnar för att blidka naturväsen och bota sjukdomar. Detta pågick i hundratals år och ända fram till mitten av 1900-talet. Än idag lever minnet av dessa offerstenar kvar.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt, Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet,
Johan Schuiskt/Skansen, Upplandsmuseet,
Västergötlands museum

Skålgroparna, eller älvkvarnar som är dess folkliga namn, är ett vanligt motiv i hällristningarna. De förekommer från fåtal och upp till flera hundra exemplar på stenblock och hällar i närheten av åkermark. I regel dateras skålgroparna till bronsåldern, men de förekommer även i sten- och järnåldersmiljöer. Teorierna om varför forntidens människor lade ner så mycket resurser på att skapa dessa skålformade formationer i berg och stenar är flera. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd skålgroparna hade från början.

Kymlingestenen, ett fem ton tungt stenblock som bronsålderns människor gjorde 170 skålgropar i. Under de senaste hundra åren har stenblocket flyttats runt i Stockholmstrakten. Varför bronsålderns människor, för cirka 3 000 år sedan, gjorde skålgropar i berg och stenblock vet man inte. Som många andra stenblock med skålgropar/älvkvarnar kallas Kymlingestenen för offersten.

I århundraden användes dessa stenblock med skålgropar/älvkvarnar som offerstenar av allmogen. Offren bestod dels att man smorde dem med fett. Man lade även föremål som nålar, knappar och pengar i de skålformade älvkvarnarna. Det är även belagt att man offrade människofigurer, som tillverkades från en sjuk persons hår, naglar och kläder – för att älvorna skulle hjälpa den sjuke. Bland de mer extrema offren finns uppgifter om rituella samlag på ytor med skålgropar som var fyllda med utsäde – för en god skörd.

Idag sker knappast några offer i offerstenarnas älvkvarnar. Men dessa offerstenar är långt ifrån bortglömda, snarare tvärt om. De nämns ofta på kartor, i hembygdsföreningarnas publiceringar och i media. Men framför allt så lever dessa offerstenar kvar som en muntlig berättartradition.

Numera har offerstenarna till och med letat sig in i kommunernas marknadsföring. Ett exempel är den så kallade Kymlingestenen – som är översållad med ovanligt stora skålgropar.

Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.

Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia.
Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:

”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal
älvkvarnar, små skålformade urgröpningar.
I dem offrade forntidens jordbrukare för att
få en god skörd. I kultens centrum stod
frukbarhetsgudinnan, modergudinnan.
Älvkvarnarnas var hennes tecken”

Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.

Kymlingestenens informationstavla där det hävdas att skålgropar var modergudinans tecken på bronsåldern.

Älvkvarn är ett ålderdomligt ord som syftar på det nordiska naturväsendet älvan/alven. Enligt folktron kunde älvan/alven som sågs dansa i vita dimslöjor på öppna fält under sommarkvällar- eller mornar, både orsaka och bota sjukdomar hos människorna. Genom offer i älvkvarnar trodde man att den sjuke kunde botas.
Än idag säger man att älvorna dansar när dimma bildas på fält under skymning och gryning.

En ledtråd till förklaring av älvkvarnarnas historiska betydelse nämner folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt (1861-1932). I sin bok ” Svensk forntro och folksed i bild och ord” från 1920, ger han en förklaring till begreppet älvkvarnar. Han skriver att seden att offra i älvkvarnarna var stark hos allmogen i vissa Mellansvenska landskap:

”Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma.”

Särskilt intressant är stycket:

”…av människor urholkade eller och av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformade fördjupningar…”

Jag återkommer till detta längre fram i texten.

Offersten med skålgropar i Västergötland. Foto: Västergötlands museum.

Går man igenom äldre fotografier, handlingar och avbildningar av älvkvarnar, är begreppet ”offersten” nästan alltid knutet till stenblock och stenar. Men enligt Nils Edvard Hammarstedt kunde även berghällar med skålgropar ha den funktionen.

Idag har synen på dessa så kallade offerstenar på vissa håll spårat ur. Det finns bland annat personer med ett närmast besatt intresse för sina hembygder, som på fullt allvar menar att det skedde rituella människooffer på dessa stenblock under bronsåldern, vilket det inte finns några som helst bevis för. Enligt denna uppfattning var älvkvarnarnas syfte att samla upp blod från den offrade personen. Hedniska dopaltare, energicentra och kommunikationsinstrument för utomjordingar är några andra mer eller mindre förvirrade uppfattningar om offerstenar.

En av Upplands märkligaste offerstenar är en runsten (U 875) i Focksta inte långt från Uppsala. Runristningen är från 1000-talet. Runslingan löper ner och upp över några skålgropar. När runristaren valde att göra en runsten av stenblocket, så fanns där redan skålgroparna – som är cirka 2 000 år äldre än runristningen.

Runsten och offerstenen i Focksta, Uppland. Foto: Upplandsmuseet.

Långt senare efter att skålgropstenen blev en runsten, blev den en offersten. Från år 1727 finns uppgifter om att skålgroparna/älvkvarnarna på runstenen i Foksta, som då låg ner, var insmorda med fett.

Kopplingen mellan skålgropar, älvkvarnar och offerstenar har en dokumenterad historia som ofta nämns i handlingar och skrifter på 1700- 1800-talet. Särskilt under 1800-talet verkar denna kult vara som mest intensiv. Men det kan bero på ett ökat vetenskapliga intresset för älvkvarnar vid den tiden.

Det nutida begreppet ”offersten” är problematisk. Skålgroparnas ursprungliga syfte är höljt i dunkel. Det faktum att många stenblock med skålgropar användes som offerstenar för några hundra år sedan, innebär inte nödvändigtvis att de ursprungligen hade den funktionen på bronsåldern – för 3 000 år sedan. Ändå finns det idag en övervägande uppfattning om att denna offertradition är från bronsåldern, vilket Kymlingestenens informationstavla vittnar om.

Skålgropar kan förekomma ensamma på hällar, stenblock eller stenar. Ofta finns människofigurer, fotsulor, skepp och andra typiska motiv från bronsåldern intill skålgroparna. Bilden visar skålgropar i Slagstaristningen (innan de målades i på nytt år 2020) i Botkyrka.

Språkligt är begreppet smörjning inte unik för älvkvarnar inom folkmedicinen. Smörjning var även knuten till träd. Då handlade det om att dra sjuka barn genom träd, som genom missbildning bildat håligheter. Inom allmogen ansåg man att träd med egendomliga formationer hade magiska egenskaper, vilket är dokumenterat från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Sverigereportage har tidigare skrivit om smörjning, jorddragning och annan ålderdomlig folkmedicin.

https://sverigereportage.com/category/markligheter/

Smörjningen var omgärdad av regler. Det skulle till exempel ske i gryning eller skymning, helst på torsdagar. Det gällde både älvkvarnar och smörjträd. Utövningen av denna folkmedicin är dokumenterad fram till 1950-talet.

Det finns som sagt flera parraleller mellan smörjning av träd och älvkvarnar.

En annan sten som tillför ytterligare aspekter till begreppet älvkvarn kommer från Övergran i Uppland. Stenen har djupa skåror som bildats när bergarten utsatts för en geologisk process som kallas kemisk vittring. Några skålgropar finns alltså inte på stenen.
I Nordiska museets dokumentation nämns hemmansägare och organisten E. Öhlen som år 1883 berättade om den aktuella stenen:

”Älfkvarnsten från Öfver Grans socken, Håbo härad, Uppland. Från Nibbelbacka. Låg vid en brunn, ej långt från landsvägen. Ännu för omkr. tjugu år sedan (år 1863 reds. anm) använd att däri offra knappnålar, bankovittnar, knappar o.s.v. Rännorna funnos ofta smorda med talg och ister.”

Älvkvarnsstenen från Övergran i Uppland. Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.

Att en sten som saknar skålgropar ändå benämns som älvkvarnssten indikerar, som Nils Edvard Hammarstedt nämner, att det inte nödvändigtvis behövde vara skålformade fördjupningar som skapats av människohänder, för att stenarna skulle betraktas som älvkvarnstenar. Det räckte med naturliga formationer och fördjupningar i stenen för att förbindelse med älvorna skulle vara möjlig.

Ett annat exempel på en älvkvarnssten utan skålgropar kommer från Enåkers socken i Uppland.

Älvkvarnsten från Enåkers socken i Uppland. Foto: Johan Schuiskt/Skansen

Enligt Skansens uppgifter, som citerar Nils Edvard Hemmarstedt, beskrevs stenblocket i Enåker som ”denna elfkvarn” Det framgår inte om formuleringen syftar på stenblocket som helhet eller på den cirkelformade fördjupningen i blockets ovandel.

”Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.”

Den cirkelformade formationen på blocket är med största sannolikhet resultatet av en geologisk process. Det är i sin tur ytterligare exempel på att älvkvarnar ursprungligen inte var skålgropar, utan naturliga formationer.

Det finns även andra stenar/block med avvikande utseende som saknar älvkvarnar/skålgropar, men som ändå har en dokumenterad historia som offerstenar/älvkvarnstenar.

Nils Edvard Hammarstedt skriver:

”Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar.”

Han menar att allmogen först smorde skålgropar med fett som offer, men att de sedan övergick till att bruka stenar och block med märkliga formationer, som älvkvarnar.

Av föremål och dokument från 1700- och 1800-talet framgår att älvkvarnar var naturliga formationer i stenblock och stenar.


Eller kan det varit så att allmogen först använde stenar och andra naturföremål med naturliga fördjupningar att smörja i, för att sedan övergå till att offra i skålgropar? Eller användes älvkvarnar av skålgropar och naturliga formationer som älvkvarnar parallellt med varandra?

Den kanske viktigaste frågan som inte besvaras, är när allmogen började smörja älvkvarnar. Den frågan går säkert att hitta svar på om man gräver i arkiven.

Nils Edvard Hammarstedt frågar sig om seden att smörja älvkvarnar kan vara en kvarleva från bronsåldern. Han är inte ensam om den frågeställningen.
Men att en sed från bronsåldern skulle överlevt i närmare 3 000 år utan att uppmärksammas fören under historisk tid är inte realistiskt.

Varför skålgroparna skapades på bronsåldern är som sagt ett mysterium. Men i och med att skålgropar även förekommer på vertikala stenytor, så kan vi åtminstone slå fast ett faktum: att syftet med skålgroparna inte borde varit att lägga lösa föremål eller hälla vätskor i dem.


Länkar till ovanstående museibilder:
https://digitaltmuseum.se/021027808257/alvkvarn
https://digitaltmuseum.se/011023386747/alvkvarnsten
https://digitaltmuseum.se/021017201921/hovs-sn-offersten-vid-hof-skattegarden-redaktor-gustaf-ewald

Den första svenska pansarbilen

Under tidigt 1900-tal hade den svenska armén under en längre tid studerat utländsk makts pansarfordon. De första försöken till svenskbyggt pansarfordon, som även användes inom svenska armén, kom 1925. Det var pansarbil m/25 som byggdes på ett lastbilschassi från Tidaholms bruk i Västergötland.

Text: Jens Flyckt
Bilder: Karlsborg fästningsmuseum/fotograf okänd/Public Domain.

”Pansarbilvapnets inträde i vår armé” så rapporterade Major Wilhelm Odelbergs vid K3 i Skövde, från ”pansarstudierna” mellan åren1922 och 1934.

Pansarbil m/25 som byggdes på ett lastbilschassi från Tidaholms bruk.

Svenska armén hade visserligen pansarfordon redan 1921, vilken enligt Pansarhistoriska föreningen köptes in i delar från Tyskland och sedan monterades ihop. 1923 köptes en kanonbestyckad pansarvagn in från Frankrike, som i Sverige fick smeknamnet Putte.

Men den svenska armén verkar inte ha fattat tycke för de utländska pansarvagnarna. I stället beslutades att Sverige skulle konstruera en egen konstruktion.

Pansarbil m/25 var en försöksmodell som vägde 4-5 ton beroende på utrustning och kunde nå en hadtighet på 60 kilometer i timmen. Den byggdes på lastbilschassi från Tidaholms bruk i Västergötland. Beväpningen bestod av en 6,5 millimeters kulspruta från tiden runt sekelskiftet 1800/1900. Någon riktig pansarplåt var det inte heller fråga om. Dock var den plåtbeklädd.

Året därpå kom en vidareutveckling – pansarbil m/26. Skillnaden mellan de två försöksmodellerna bestod främst i en betydligt modernare kulspruta. M/26 hade en mer strömlinjeformad design med avfasade hörn.

Pansarbil m/26 som lik sin föregångare, m/25, var en försöksmodell.

Trots det något komiska utseendet så var de bägge modellerna utrustade med en rad genomtänkta lösningar i svensk ingenjörsanda, som dubbelkommando för styrning.

Totalt byggdes tre exemplar av modellerna. Ingen av dessa tidiga pansarfordon finns idag bevarade.

För er som vill veta mer om Sveriges första pansarbilar rekommenderas dessa länkar:
http://www.ointres.se/pansarbil_m25.htm
https://www.sphf.se/svenskt-pansar/fordon/stridsvagn-2/stridsvagn-renault-ft/

Pegasus förliste på Ålands hav

Det fyrmastade segelfartyget Pegasus seglade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på världshaven med ull och timmer i lasten. Sitt öde mötte hon vid Märkets fyr strax norr om Ålands hav – där många skepp har gått till bottnen genom århundradena.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Barken Pegasus var nästan 100 meter lång. Hon byggdes i Liverpol år 1884 och gick i flera år med last mellan Australien och England.
Med en hastighet på 14 knop i snitt per dygn var Pegasus, vars skrov var byggd i järn, bland de snabbaste skeppen på Ulltraden – sträckan mellan Australien och London som trafikerades med skepp lastade med ull. I snitt tog ulltraden 77 dygn, skriver Sjöhistoriska museet om Pegasus historia.

Stålbarken Pegasus som 1912 förliste. Foto Sjöhistoriska museet/PDM


Bark är ett segelfartyg med tre eller fyra master. Masten i aktern kallas mesanmast och är gaffelriggad. Övriga master är råriggade.

Den 28 december år 1900 gick Pegasus på grund vid Lavernock Point vid Wales. Den gången klarade hon sig utan större skador.
I maj 1910 såldes hon till Narvik i Norge. Den 27 augusti 1912 gick hon åter på grund. Den gången skedde det vid Märkets fyr norr om Ålands hav. Hela besättningen kunde räddas, men värre gick det för Pegasus som var lastad med timmer som skulle till Melbourne.

Märkets fyr ligger strax norr om Ålands hav – i Södra Kvarken mellan Åland och Roslagen. Det låga skäret som är tre hektar stort har kallats för en av världens märkligaste gränser.
Det spelade en avgörande roll i gränsdragningen efter kriget mellan Ryssland och Sverige (Finska kriget 1808-1809), i samband med fredsfördraget. Finland, som hade varit svenskt under lång tid, blev då ryskt i och med Sveriges nederlag i kriget. Den nya gränsen mellan Ryssland och Sverige skulle gå mitt i Bottenviken, Södra Kvarken och Ålands hav.

Vatten runt Märket räknas till ett av Finlands farligaste vatten.

Mitt i gränsdragningen låg skäret Märket, över vars vågslipade berghällar den nya gränsen drogs.
Då som nu gick en av Östersjöns stora farleder förbi Märket, som var en stor fara för sjöfarten. Området betraktas än idag som ett av Finlands farligaste farvatten.

På initiativ av den ryska tsaren, som ville lyfta fram sitt imperiums västra utpost, byggdes en fyr på Märket år 1885. En rolig detalj är att ryssarna råkade bygga fyren på fel sida om gränsen – på den svenska sida.

Enligt finska Fyrsällskapet har ett tiotal förlisningar skett vid Märkets fyr sedan 1885. En av de mer dramatiska förlisningar inträffade den 3 januari 1940 då den sovjetiska ubåten S2 sänktes av en finsk sjömina. Sänkningen skedde på finskt territorialvatten. Med ubåten följde 50 man ner i djupet.

Idag går gränsen, i ett märkligt mönster, mellan Finland och Sverige på Märket. 1982 justerades gränsen.

Märkets fyr på 1940-talet. Foto: Finska Försvarsmaktens bildarkiv, SA-kuva.

Det är oklart varför Pegasus förliste vid Märket. Kanske rådde tät tjocka eller så gick sjön hög. Efter tre dagar fick man slutligen loss Pegasus från grundet. Då var hon så skadad att endast en av fyra master, mesanmasten, stod upp.

Pegasus bogserades därefter till Hagmarsö varv i Stockholms skärgård. Där togs segel, master och andra delar av riggen togs tillvara för att återanvändas på svenska fartyg. Året därpå såldes hennes järnskrov på auktion. Vad som sedan hände har Sverigereportage inte lyckats klargöra. De uppgifter som finns tillgängliga är otydliga. Om skrovet verkligen höggs upp, det vill säga skrotades, år 1913 är oklart.

Det som idag återstår av Pegasus bland annat målningen i detta reportage. Målningen ingår i Sjöhistoriska museets samlingar i Stockholm.
1934 skänktes Pegasus galjonsfigur till museet.

Stålbarken Pegasus galjonsfigur hänger numera i Sjöhistoriska museets kafeteria.
Galjonsfiguren på målningen från 1884. Foto: Sjöhistoriska museet/PDM


Pegasus galjonsfigur, som mött vågor över flera av världens hav och varit med om två grundstötningar, är av vitmålat trä och föreställer den bevingade hästen Pegasus i grekisk mytologi.
Galjonsfiguren hänger numera på väggen i Sjöhistoriska museets kafeteria.

Även Pegasus ankare lär ingå i Sjöhistoriska museets samlingarna.

Målingen föreställande Pegasus tros vara gjord mellan 1884 och 1887. Den skänktes till Sjöhistoriska museet. Givaren var Susan Walker (1944-2011), via hennes make Jonny Walker. Målningen hade funnits i Susans fars släkt i flera generationer. Fadern hette Herbert Logan Tollisen Jr. Han arbetade inom amerikanska flottan fram till mitten av 1940-talet.
Susans farfar far, Ole Johnson (1860-1947), föddes i Norge. Han korsade Atlanten 23 gånger – 20 gånger med segelfartyg och 3 med ångfartyg. 1883 emigrerade han till Amerika.
Källa Sjöhistoriska museet.