En plats med ett ovanligt många runstenar, tidigt kristna gravmonument och ortnamn som vittnar om att en vikingatida kungsgård har legat på platsen. Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland ruvar på många hemligheter.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland/runhällar. Intill Husbyån i Norrtälje kommun ligger Husby Sjuhundra kyrka – där det sannolikt fanns en kristen kyrkogård redan under senare delen av vikingatiden – det vill säga under tidigt 1000-tal. Den ursprungliga, romanska gråstenskyrkan uppfördes på 1100-talet. Grundstenar av sandsten visar att den tidigmedeltida kyrkobyggnaden är mer påkostad än vanligt. Nuvarande tornet är från 1800-talet. Från denna plats kommer ett ovanligt stort antal runstenar.
Husby Sjuhundra kyrka en kväll i september 2021.
Exakt hur många runstenar, hela och fragment, som är kända från platsen är oklart. Men det rör sig om ett tjugotal. Flera fragment som tidigare var kända har försvunnit och nya har hittats. I Upplands runinskrifter från 1940-talet nämns Husby Sjuhundra kyrka och närmaste omgivning som (möjligen) Sveriges mest runstenstätaste plats, efter Sigtuna stad.
Kulturlandskapet runt kyrkan är mycket rikt på fornlämningar, som medeltida bytomter, bortodlade storhögar, gravfält, skärvstenshögar, fångstgropar, stensättningar och arkeologiska fyndplatser. En annan intressanta lämning är ortnamnet Husby.
Några hundra meter norr om Husby Sjuhundra kyrka ligger byn Husby, som i fornlämningsregistret är markerad som en medeltida bytomt. Namnet vittnar om att Husby var en kungsgård som bidrog till kungens uppehälle. Ortnamnet Husby är en variant av Husaby som i det fornnordiska lagspråket är känt som gårdar där representanter för kungen bodde. Hus- eller husabyarna dateras till vikingatid och tidig medeltid. Man tror att dessa gårdar ingick i större godskompkex under ledning av den kungliga administrationen. Husby vid Husby Sjuhundra kyrka nämns första gången i skrift år 1303.
Magnus Källström är runexpert vid Riksantikvarieämbetet. På frågan om områdets områdets historia under vikingatiden säger han:
-Det är en Husby så det bör ha funnits en kungsgård där, som kan gå tillbaka till vikingatiden.
Runolog Magnus Källström. Foto: Maria M. L. Sætre
Sverigereportage har valt att berätta om tre av runstenarna från Husby Sjuhundra kyrka.
På Husby Sjuhundra kyrkas vägg hänger två märkliga runstenar av röd sandsten, eller åtminstone delar av dem: U 541 (till vänster) och U 540. Stenarna hittades i samband med grävningsarbete på kyrkogården på 1800-talet.
På kyrkans yttervägg hänger två runstenar av röd sandsten. Den vänstra är runsten U-541, som saknar en bit av sin ovansida. Runslingans text avslöjar att den inte restes som ett minnesmärke i landskapet, vilket var det vanliga. Istället är den något så ovanligt som en gravsten, vilket textens inledning avslöjar.
”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna” står det på runsten U 541 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.
Runsten U 541 som tros ha ingått i ett tidig kristet gravmonument, en stenkista ovan jord, för en högt uppsatt person i början av 1100-talet. Det antas ha funnits en kyrkogård vid vid Husby Sjuhundra kyrka redan under vikingatidens senare del – det vill säga 900-talets senare del och början av 1000-talet. Runstenen är ett verk av signaturen/mästaren Öpir. 45 runristningar i Uppland, Sörmland och Gästrikland är signerade av Öpir.
– Den gjordes i slutet av runstenstiden, på 1130-talet. Ristaren var den kända mästaren Öpir. Runstenen var från början en gravsten. Flera sandstensfragment av liknande runstenar är hittade på kyrkogården, djupt ner i jorden. De har antagligen varit resta i par i en kista, säger Magnus Källström.
Korset i runsten U 541 övre del.
Med kista menas i detta sammanhangn ett kistliknande monument, som anlades på tidigt kristna gravar. Dessa kistor, som tros ha rests för personer med hög status, bestod av hällar som bildade kistor ovan jord. Runstenarna kunde användes som lock eller gavlar på kistorna. Dessa monument har hittats på flera platser i landet, bland annat vid Botkyrka. Mest kända är de så kallade Eskilstunakistorna.
Den högra runstenen på kyrkväggen, U 540, är inte komplett och består av två större delar. Den är daterad till 1030-talet. Runstenen, som det saknas delar i, är rest av fyra personer: Erik, Håkon, Ingvar och Ragnhild, till minne av en person som dog i Grekland. Den del av runslingan där den döda personens namn fanns, är borthuggen.
”Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de… Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ ” står det i runslingan på U 540 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.
Tack vare en runsten i Rimbo kyrka, drygt en mil från Husby Sjuhundra kyrka, vet vi att Erik, Håkon och Ingvar var bröder. Samma namn, samt ytterligare en bror nämns i Rimbostenen – Anund. Efter som Anund inte nämns i U 540 är det sannolikt att det var han som dog i Grekland.
Anund och Erik och Hokon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande”står det på runsten U 513 i Rimbo kyrka.
Vid Husby Långhundra kyrkas ena kortsida står en hög och smal runsten, U 539, som är ristad på tre av stenens fyra sidor. Den är daterad till 1010-1020-tal och rest till minne av Sven som var påväg till England, men som dog på Jylland.
Runsten U 539 är en fyrsidig, hög och smal sten. Den enkla runraden finns ristad på tre av stenens sidor. Detta är en tidig runsten som berättar om vikingatida utlandsresor.
De raka runslingorna utan avslutande djurhuvuden på runsten U 539, vittnar om att stenen är tidig. Seden att resa runstenar fick en bom, som började i slutet av 900-talet och som slutade i början av 1100-talet. Ju närmare 1000-talet gick mot sitt slut, desto mer avancerade blev runstenarnas ornamentik.
”Djärv och Orökja och Vige och Joger och Gerhjälm, alla dessa bröder lät resadenna sten efter Sven, sin broder. Han blev död på Jylland. Han skulle fara till England. Gud och Guds moder hjälpe hans själ bättre än han förtjänade” lyder texten på runsten U 539.
-U 539 är en tidig runsten som berättar om resor till utlandet under vikingatiden, säger Magnus Källström.
I runsten U 539 enkla och raka ornamentik berättas om en bror, Sven, som var påväg till England. Men han kom aldrig så långt utan dog på Jylland.
Husby Sjuhundra kyrka är en sällsam plats vars historia ännu vilar i ett dunkel. Att så många runstenar har påträffats där vittnar om att det var en betydelsefull plats under vikingatiden och tidig medeltid.
En indikation på att det för mer än tusen år sedan restes många runstenar i landskapet runt och intill kyrkan, är att få av fragmenten passar ihop. Se sent som år 2019 hittades två nya runstensfragment i kyrkogårdsmuren. Fynden gjordes av en arkeolog som bevakade arbeten i muren.
Två runstensfragment som påträffades Foto: Magnus Källström i Husby Sjuhundra kyrkas mur år 2019. Det vänstra fragmentet är täckt av kalkbruk, på grund av att det varit inmurat innan det hamnade i muren. Endast en bit av slingan och en h-runa återstår. Det högra sandstensfragmentet hittades i samma mur. På det fragmentet återstår endast en bit av slingan.
-Det har hittats ovanligt många runstensfragment vid Husby Sjuhundra kyrka. Många av dem är av sandsten. Sandstensfragmenten motsvarar ett stort antal runstenar och att det sannolikt har funnits ännu fler runstenar vid Husby Sjuhundra kyrka som vi ännu inte har funnit några spår av, säger Magnus Källström.
Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft. Därefter föll många runstenar i glömska. Åtskilliga runstenar återanvändes ända in på 1800-talet som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder, spisrösen, stenmurar, broar etcetera. För att passa i byggnationerna slogs runstenarna helt eller delvis sönder. Därför påträffas ofta runstensfragment inmurade i väggar och andra konstruktioner.
Vid Husaby kyrka i Västergötland står en märklig runsten som egentligen inte är en runsten, utan en runristad gravhäll från början av 1100-talet. Fragment av gravhällar, som förvaras i Husabys torn, vittnar om att kristna minnesmonument anlades på kyrkogården under tidig medeltid..
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Västergötland/runhällar. Husaby, vars torn är från slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, är en av Sveriges mest omtalade och omskrivna kyrkor. Det är en plats där historien är mycket närvarande och som av många betraktas som Svearikets vagga. En av Husabys många lämningarna står uppställd vid kyrkogårdens sydvästra del. Det är en nästan rektangulär häll (VG 50) av röd kalksten. Längs hällens kant löper slingan med vikingatida runor.
Runsten VG 50 som egentligen inte är en runsten, utan en runristad häll som i början av 1100-talet var en del i ett tidigt, kristet gravmonument på kyrkogården.
Hällens runtext lyder:
”Assur och Sven och Tore, de lade denna sten över sin moder Oluv. Gud hjälpe hennes själ och Guds moder och alla Guds änglar.”
Formuleringen ”de lade” vittnar om att det är en runristad gravhäll som var avsedd att ligga ner, och inte att resas som en runsten. Den har ingått i ett tidigt, kristet gravmonument.
Dessa gravmonument (minnesmonument) omfattar ett stort och komplicerat källmaterial. Enkelt kan man beskriva monumenten som kistliknande konstruktioner av bearbetade stenhällar – av kalk- eller sandsten.
Monumenten/kistorna dateras i regel till 1000/1100-tal och byggdes på marken över gravar på de tidiga kyrkogårdarna. De döda låg alltså inte i stenkistorna/monumenten.
Experterna tror att det var högt uppsatta personer som fick dessa påkostade gravar – som ibland kallas eskilstunakistor, efter fynd i Fors kyrka i Eskilstuna. Namnet myntades 1915 och är egentligen missvisande, då spåren från dessa monument är särskilt vanliga i götalandskapen.
Monumenten har har även kallats för skånekistor, västgötakistor, östgötakistor och ”monument av Husabytyp”.
Botkyrkamonumentet. Bild: Public Domain.
Utseendemässigt är variationen stor – från liggande hällar till ”kistor” med låga sidohällar och höga, spetsiga gavelhällar. Ett udda exempel är det så kallade Botkyrkamonumentet i Södermanland. Botkyrkamonumentet, som är hugget ur ett sandstensblock, är daterat till 1100-talets första hälft och är format som ett relikskrin och kyrka – med något som liknar en absid på ena kortsidan.
Runtexten lyder:”Karl gjorde stenen efter Björn, sin frände, Svens och Bänkfrids son i Hammarby, hans… Här ligger han under denna sten. Bänkfrid… sin son.
Ett annat exempel är det så kallade Vrigstadsmonumentet, som daterats till tidig medeltid och som stod på Vrigstad kyrkogård i Småland.
Vrigstadsmonumentet. Bild: Public Domain.
Vrigstadsmonumentets runtext lyder: ”Fader och moder … sonens död. Han hette Gudmund. Gud hjälpe hans själ.”
Dessa monuments innebörd har forskarna debatterat och diskuterat i över hundra år. Ännu är man inte överens, till exempel vad de ska kallas för.
Husaby kyrka med sitt mäktiga trippeltorn som började byggas vid slutet av 1000-talet. När tornet började byggas fanns inte den nuvarande stenkyrkan. Då stod det sannolikt en stavkyrka på platsen, som tornets byggdes intill.
Hur många monument som restes på kyrkogårdarna under tidig medeltid är det ingen som vet. De flesta monument är för länge sedan borta. De flesta fynd som gjorts och görs är fragment, efter att monumenten som slagits sönder och återanvänts som byggnadsmaterial. Fynd av dessa fragment är starkt knutna till kyrkogårdar – där de ibland påträffas i samband med grävarbeten.
Rekonstruktion av ”eskilstunakista”. Bild: Public Domain,
Runstenen/runhällen VG 50 är långt ifrån det enda spår från tidiga monument vid Husaby kyrka. I tornet förvaras två fragment som tolkats som gravhällar. Ett av fragmenten återupptäcktes så sent som 2008. Det var doktoranden Cecilia Ljung från Stockholms universitet, som vände på en häll som stod lutad mot väggen bakom en dörr och upptäckte att hällen hade ristningar.
Två fragment av runhällar i Husaby kyrkas torn. Det bakre fragmentet, som står lutat mot väggen, återupptäcktes 2008.
Fragment av dessa tidigt, kristna gravmonument har som sagt påträffats vid många kyrkor i södra och mellersta Sverige. Sverigereportage har tidigare skrivit om en av Sveriges mest runstenstäta platser, Husby Sjuhundra kyrka i Uppland, där flera fragment har hittats. I Uppland är fragmenten från stenkistor i regel av röd sandsten.
En av de förmodade runstenshällarna, 1130-tal, vid Sjuhundra kyrka i Uppland.
När dessa tidigt, kristna monument anlades vid Husaby hade kyrkan sannolikt ett annat utseende. Tornet, som stod klart på 1130-talet byggdes ursprungligen intill en annan byggnad, förmodligen stor stavkyrka av trä. 1902 gjordes arkeologiska fynd under långhuset, som vittnar om en tidigare kyrkobyggnad av trä. Tornet stod klart minst 50 år innan den efterföljande stenkyrkan började uppföras.
Närbild på den 400 miljoner år gamla fossilen i runhällen.
En intressant detalj med den resta runhällen (VG 50) är den cirka 400 miljoner år gamla fossil (bläckfisk) som är synlig i ena kanten, och som runristaren högg sina runor över för 900 år sedan.
Bruket av gravhällar, som under senmedeltiden flyttades in i kyrkornas golv, har fortsatt ända in i vår tid, vilket Sverigereportage har skrivit om: Gravhällarna i Hörsne kyrka. Även om vi inte längre bygger monument, så är gravhällar fortfarande en vanlig syn på dagens kyrkogårdar – vilket är ett arv från de tidigt, kristna monumenten.
Sverigereportage återkommer med fler reportage från Husaby kyrka.
Runstenen hittades en meter ner i jorden vid kyrkogården i Frösunda i Vallentuna. Den är på många sätt en ovanlig runsten från en brytningstid.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. På Frösunda kyrkogård står en av Vallentunas många runstenar. Den hittades år 1991 och står i en trakt som räknas som världens mest runstenstäta område.
I april 1991 hittades denna runsten, som sannolikt har legat på en grav på Frösundas senvikingatida kyrkogård.
Vid kyrkogårdens västra in- och utgång gjordes år 1991 en märklig upptäckt.
Knappt en meter under markytan påträffade en grävmaskinist ett platt och avlång stenhäll. Fyndet gjordes i samband med dragning av en ledning, från en dagvattenbrunn inne på kyrkogården och till ett dike utanför kyrkogårdsmuren.
Runstenen är ett så kallat nyfynd. Därför saknar den ett så kallat U-nummer som tidigare kända runristningar i Uppland har. På informationstavlor heter den ”Nyfynd 1991”. Det namn som idag används är ”UFv1993;231”
Den ristade ytan låg vid fyndtillfället nedåt. Att det var en runsten upptäcktes först ett par veckor senare. Det var Vallentuna kommuns kulturchef som informerade Riksantikvarieämbetet om fyndet av den tidigare okända runstenen.
Frösunda kyrka ligger i Vallentuna, Stockholms län. Den nuvarande gråstenskyrkan uppfördes på 1400-talet och ersatte en tidigare kyrka. Den tidigare kyrkan, som sannolikt var byggd av trä, omnämns första gången i skrift år 1291.
Frösunda kyrka i Vallentuna, Uppland
Förvånadsvärt lite är skriven om denna runsten. Den enda vetenskapliga artikel om den aktuella runstenen som gått att hitta finns i Fornvännen år 1993.
I artikeln beskriver runologerna Thorgunn Snædal, Marie Stoklund och Marit Åhlén nyfunna runstenar, runstensfragment och runristade föremål under åren 1991 och 1992.
Det är oklart varför runstenen vid Frösunda låg nästan en meter ner i marken. Ristningen är sliten, vilket indikerar att den en gång i tiden kan ha återanvänts som byggnadsmaterial på en plats där folk har gått på den – som till exempel tröskelsten eller trappsteg i en kyrkbyggnad.
UFv1993;231 är cirka 1,43 meter hög och 0,93 meter bred.
En möjlig teori är att stenen kan ha hamnat i marken som stöd åt de massiva grindstolparna, som byggdes på 1700-talet. Men det kan inte uteslutas att den hamnat i jorden tidigare.
Det finns indikationer på att UFv1993;231 ursprungligen ha legat på Frösnda kyrkogård. Mer om detta längre fram i artikeln.
Den nötta och skadade runslingan på runsten UFv1993;231 läper längs den 1,43 meter höga stenens kant.
Runristningen, som går i ett band längs stenens kanter, är bitvis skadad. Den innehåller fragment av ett svårtolkat mansnamn, ett ovanligt mansnamn samt mansnamnet ”Biorn”
Så här är runtexten tolkad på engelska i Samnordisk runtextdatabas:
”hulr-…> … Bjǫrn/…-bjǫrn they had this landmark made in memory of Fulnir, their father.
På informationsskylten, som står intill stenen, är tolkningen av runtexten betydligt enklare. Det första namnfragmentet är inte nämnt:
”…Biorn (eller Björn), de läto resa minnesmärket efter Fulner (?), sin fader”
Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt med sökfunktion vid Uppsala universitet. Det startade 1993 och och har som syfte att samla runtexter, inom och utanför Norden, för nutida och framtida forskning.
Det är sannolikt två bröder, vars ena namn delvis är skadat och försvunnet, som låtit rista stenen till minne av sin far – ”Fulner” eller ”Fulnir”.
Tolkningen av namnet har varierat genom åren. Det förekommer ”Fulner” och ”Fulnir”
Av den första broderns namn återstår endast fyra runor:
”hu(l)r-… …”
Möjligen är det namnet ”HultrikR.” som är slarvigt stavat. Samma namn förekommer även på en annan runsten – U 505 vid en annan kyrka i trakten – Kårsta kyrka.
Den andra broderns namn är Biorn, eller ett mansnamn som innehåller ”Biorn”
Enligt runologerna är faderns namn ”Fulner” (Fulnir i senare tolkning) problematiskt på flera sätt.
Framför allt är namnet är inte känt från någon annan runinskrift. Runologerna skriver att det enda kända belägget finns i dikten i Rígsþula (vers nummer 12) i Eddan.
Runslingan på UFv1993;231 löper ända ner till stenens nedre kant, vilket antyder att den aldrig varit rest. För att hela runslingan ska ha varit synlig, bör den ursprungligen ha legat ner.
De runstenar som för tusen år sedan restes runt om i landskapen, är inte gravstenar. Men det finns undantag – en sådan kategori är runristade stenar/hällar som restes i senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument på tidiga kyrkogårdar.
Runsten UFv1993;231 vid Frösunda kyrkogård är troligen ett sådant exempel.
Mycket tyder på att den har ingått i ett tidigt kristet gravmonument på en tidig kyrkogård, från slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Denna grupp av monument brukar kallas för ”Eskilstunakistor”
UFv1993;231 består av finkornig granit. Röd sandsten är annan bergart som av någon anledning ofta användes i dessa monument.
”Eskilstunakista” är en omdiskuterat begrepp. Enkelt beskrivet handlar det om en svårtolkad grupp senvikingatida och tidigmedeltida gravmonument ovan jord på de tidiga kyrkogårdar, där runristade hällar har ingått.
Dessa gravmonument, där alltså både resta och liggande hällar/stenar har ingått, förknippas i regel med högstatusmiljöer.
Det var först i början av 1900-talet som dessa gravmonument uppmärksammades av forskningen. Benämningen ”Eskilstunakista” kommer från ett sådant gravmonument som påträffades i Eskilstuna år 1912 och som man från början trodde var typiskt för den trakten.
Sedan dess har hela stenar och fragment påträffats på flera platser runt om i Sverige – med en koncentration kring götalandskapen.
Vad som styrker teorin, att runsten UFv1993;231 har ingått i ett sådant gravmonument, är bland annat att stenen är ovanligt tunn, samt att den saknar så kallat rotparti – det vill säga den del av resta runstenar som är nergrävda i jorden.
Spår från denna typ av senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument har bland annat påträffats vid Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland, cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.
Avsaknad av rotparti är dock inte ett signum för stenar från dessa gravmonument. Bland annat en runsten vid Husby Sjuhundra kyrka, U 541 som tros ha ingått i ett sådant monument, har ett rotparti. U 541 har dessutom en runtext som styrker att den är en gravsten:
”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna”
U 541, som är av röd sandsten, påträffades i samband med grävarbeten på Husby Sjuhundras kyrkogård på 1800-talet. Flera av de runristade fragment från Husby Sjuhundra kyrka, har påträffats djupt ner i jorden.
Den tidigmedeltida Husby Sjuhundra kyrka är belägen cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.
Vid Husby Sjuhundra har ett ovanligt många runstensfragment av röd sandsten påträffats.
U 541 som påträffades i jorden på Husby Sjuhundras kyrkogård, är en gravsten som i början av 1100-talet ingick i ett gravmonument för en framstående person i det dåtida samhället. Rotstycket (gulmarkerat), den del av stenens nedre del utan runristning, visar att den varit rest, till skillnad mot UFv1993;231 på Frösunda kyrkogård som saknar rotparti.UFv1993;231 vid Frösunda kyrkogård. Stenen/hällen saknar rotparti, vilket indikerar att den ursprungligen legat ner – troligen i ett kristet gravmonument i slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.
Röd sandsten är typiskt för dessa hällar och fragment, men de fötekommer även i granit och liknande bergarter
Någon gång under 1100-talet och en bit in på 1200-talet upphörde seden att resa dessa monumentala gravmonument på kyrkogårdarna. Men exakt när och hur detta skedde är oklart.
Runorna levde dock kvar kvar som skriftspråk inom kyrkans väggar, bland annat på Gotland och i Uppland, fram till senmedeltiden.
Det är även okänt hur länge dessa runristade gravmonument från senvikingatid och tidigmedeltid fick stå kvar på kyrkogårdarna. Men mängden fragment av röd sandsten från till exempel Husby Sjuhundra kyrka, indikerar att de i likhet med runstenarna i landskapen, redan under medeltiden slogs sönder för att användas som byggnadsmaterial i kyrkbyggen.
När runristade gravmonument, över högt uppsatta personer, ersattes med gravstenar med latinsk skrift är okänt. En av Sveriges äldsta daterade gravstenar med latinsk skrift finns vid Edsbro kyrka, cirka 4 mil norr om Frösunda. Denna gravsten är daterad till början av 1200-talet.
Edsbro kyrkas 800 år gamla gravsten, som har ett ringkors och namnet Iacob Michelson inristat, är inte enbart en medeltida minnesskrift. Den symboliserar även en brytningstid över en relativt okänd period, då runskrift ersattes med det latinska alfabetet.
Stenen till vänster är Edsbro kyrkas gravsten från 1200-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Edsbros gravsten från 1200-talet:
Runstenen UFv1993;231 vid Frösunda kyrka består av en tunn granithäll. I bakgrunden syns en av grindstolparna från 1700-talet, under vilka runstenen påträffades år 1991.
UFv1993;231 står uppställd på en gräsytan intill Frösundas vapenhus, strax söder om kyrkogårdens huvudingång.
Trots fyndomständigheterna, runtextens ovanliga innebörd och att stenen troligen har i gått i ett senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument över en framstående person, är UFv1993;231 en relativt okänd runsten – även i Vallentuna.
Intill en ålderdomlig grusväg några kilometer nordväst om Skånela kyrka i östra Uppland finns en liten och på flera sätt ovanlig runristning – med drakvingar.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt.
Uppland. Kommer man körandes på grusvägen mellan Bensta och Ekeby, nordväst om Skånela kyrka, är det lätt att missa runristningen U 305, som är ristad på ett jordfast block.
U 305 och grusvägen som strax norr om ristningen går igenom ett gravfält med gravhögar och stensättningar.Bilden är tagen mot söder.
Numera är terrängen öster om ristningen igenvuxen. Men i början av 1900-talet då ristningen upptäcktes, var platsen en relativt öppen hagmark med glesa björkar.
U 305 är beläget i södra avgränsningen av ett cirka 130 meter långt och totalt 50 meter brett gravfält. Gravfältet är uppdelat på två fastighetsnummer. Grusvägen löper rakt igenom gravfältet som omfattar 35 registrerade fornlämningar.
Skånela kyrka är belägen cirka 11 kilometer söder om Arlanda flygplats.
Enligt uppgift, bland annat informationsskylten vid ristningen, upptäcktes runristningen (U 305) av en lokal pojke vid juletid år 1900.
Men i artikeln ”Otto von Friesen och Upplands runinskrifter” av Marco Bianchi, upptäcktes U 305 i samband med en arkeologisk exkursion under ledning av arkeologen Oscar Almgren våren 1901.
Runristning U 305 i Bensta, Skånela i Uppland i juni 2025. Bilden är tagen mot öster.U 305 år 1940. Runristningen är det ljusa blocket i bildens mitt. Bilden är tagen mot norr. Bild: Public Domain.
Stenblocket är av grovkornig granit och ristningen är bitvis ojämn.
Ristningen är daterad till sent 1000-tal eller början av 1100-talet.
Runtexten lyder:
”Åskatla lät hugga stenen efter Fulluge, och Illuge och Signy”
Runtexten innehåller två avvikande, språkliga detaljer.
Den avslutande bisatsen, ”och Illuge och Signy” framstår i första anblicken som märklig och ofullständig, som om något saknas. Den ska dock läsas som att Åskatla, Illunge och Signy tillsammans har låtit hugga (rista) stenen efter Fulluge.
Åskatla och Signy är kvinnonamn. Det är alltså två kvinnor och en man som låtit rista U 305 till minne Fulluge.
Kvinnonamnet Åskatla är ovanligt och är för övrigt enbart känt från en annan runristning – i Västergötland.
Ristningen saknar kristet kors och runtexten avslutas inte med en kristen bön, som är fallet med många runstenar från 1000-talet.
Runristning U 305 är ovanlig på flera sätt. Notera de ovanliga dragvingarna, som i bilden har färgats gula.
Ornamentiken i U 305 är ovanlig bland uppländska runstenar.
Mästaren som knackade/ristade runristningen för 1000 år sedan har försett rundjuret med bakåtböjda vingar, som publikationer beskrivs som drakvingar.
I närområdet finns ytterligare en vikingatida runristning (U 295) med drakvingar.
Runsten U 295 står på Skånela kyrkogård. Under lång tid låg den som tröskelsten under kyrkan och är därför skadad. Ornamentiken är mer avancerad än U 305 och har ett kristet kors.
Det är inte enbart drakvingarna som anknyter till U 305.
Möjligen är det samma runmästare som gjort U 305 och U 295.
U 295 på Skånela kyrkogård. Drakvingarna har förgats gula på bilden. Bild: Public Domain.
En annan likhet är att mansnamnet Fulluge nämns på båda av dessa runristningar. Även U 295 är en minnestext över två personer, bland annat en Fulluge.
Runtexten på U 295 lyder:
”Viger lät hugga stenen efter [?], sin son. Fastlög lät hugga stenen efter sin broder Fulluge”
Det går inte med säkerhet att avgöra om Fulluge som nämns på runristningarna är samma person, men sannolikheten är stor.
En sällsynt vacker plats och ett monumentalt gravfält – med en skeppssättning som i morgonljuset tycks vara redo att segla ut på Hornborgasjön blänkande vattenyta i fjärran. Amundtorp/Högarna gravfält i Västergötland är en plats som lämnar få besökare oberörda.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiska fotografier: Västergötlands museum och Falköopings museum
Västergötland. Det finns platser som dröjer sig kvar i tankarna långt efter man besökt dem. Det vackert belägna gravfältet vid Amundtorp nedanför platåberg Billingens västra sluttning, några kilometer från Varnhem klosterkyrka och Kata gård, är ett sådant exempel.
Amundtorps gravfält, som även kallas för Högarna, är beläget nedanför latåberget Billingens västra sluttning. I bildens förgrund syns en av områdets domarringar. I bakgrunden syns skeppssättningen. I fjärran skymtar Hornborgasjön.Samma vy som nutidsbilden ovan, över den mindre domarringen och den kvadratiska stenkretsen. Året är 1930. Denna bild ger en inblick i hur dåligt skick Amundtorp/Högarna var i innan restaureringen år 1938. Högen i bildens vänstra bakgrund är sannolikt rester från kalkbränning i området. Foto: Västergötlands museum/Public Domain.
Nedanför platåberget Billingens västra sluttning och med en vida utsikt mot Hornborgarsjön i fjärran, inte långt från Varnhems klosterkyrka, ligger fornlämningsområdet Amundtorp/Högarna – som är mest känt för sina domarringar och sin stora skeppssättning.
Gravfältet är cirka 145 meter långt och som mest 45 meter brett.
Gravfältet heter egentligen Högarna, men kallas även för Amundtorp efter en intilliggande bys namn. Gravarna är daterade till 400-1050 e.Kr.
Gravfältet Amundtorp/Högarna är ett av flera fornlämningsområden i ett rikt kulturlandskap med lång kontinuitet. Förhistoriska vägsystem, fossila åkersystem, stenkammargravar från stenåldern, gamla gårds/bytomter och mängder av utspridda stensättningar är exempel på vad detta kulturlandskap innehåller.
Cirka två kilometer nordväst om Amundtorp/Högarna ligger Kata gård och grunden efter en vikingatida stenkyrka. På denna plats har arkeologerna även funnit en kristen gravplats som började användas på 900-talet.
Några kilometer sydväst om Amundtorp/Högarna ligger en av Sveriges mest kända fågelsjöar där tranorna dansar om vårarna – Hornborgarsjön. Intill Hornborgarsjöns stränder ligger flera boplatser från stenåldern.
Amundtorp/Högarna betas under sommarhalvåret.
För att komma upp på gravfältet Amundtorp/Högarna parkerar man nere vid vägen. Efter att ha passerat genom en gårdsplan leder en brant trätrappa upp mot en grind, som är ingång till en kuperad och lövbevuxen hagmark – i vilken fornlämningsområdet är beläget.
Stigningen upp till gravfältet är relativt brant. När Sverigereportage besökte platsen stod det dessutom några sociala kor och blockerade stigen.
På en av Amundstorps resta stenblock kan man ana ett ansikte, som framträder i släpljus och i en viss vinkel. Märkena i stenen, som skapar intrycket av ett sovande ansikte under en viss tid på dagen, är en naturformation. Bilden är inte manipulerad.
En rolig detalj finns på en av de resta stenblocken i gravfältets nedersta del, mot sluttningen ner mot gården. I ett visst ljus och en viss vinkel avtecknar sig ett ansikte, med slutna ögon, i stenens skrovliga yta.
Blockets form påminner dessutom om ett huvud.
Detta är en naturformation, en naturens slump, som under vissa stunder på dagen skapar denna effekt med skuggor.
Den första (synliga) fornlämning man möter i området är en kvadratisk stenkrets, som är något oregelbunden och 15,5 x 14,5 meter stor. När den undersöktes år 1938 fann arkeologerna en svartfärgad grop med brända benbitar. Dessutom påträffades två kammar, två nålar, keramik, och några beslag.
Den rektangulära stenkretsen och dess fynd, som daterades till 400 -550 e.Kr), tolkas som en kvinnograv.
Den kvadratiska stenkretsen och några av Amundtorp/Högarnas resta stenar. År 1938 undersökte den rektangulära stenkretsen. Arkeologerna hittade då en grop med svart jord och utspridda ben. Dessutom påträffades bland annat två kammar och två bronsnålar.Fotografi från år 1932 som visar den kvadratiska stenkretsen.
Amundtorp/Högarna uppvisar en stor variation av olika typer av fornlämningar inom ett relativt litet område. Där finns bland annat tre domarringar. Den största mäter cirka 14-meter i diameter.
Domarringar är cirkelformade stenkretsar som i regel består av ett ojämnt antal resta stenblock/klumpstenar. De är framför allt påtagliga i gravmiljöer i södra delarna av landet.
Tidigare trodde man att dommarringar var tingsplatser från förhistorisk tid.
Få domarringar är arkeologiskt undersökta. Deras funktion och datering har länge diskuterats inom forskarvärlden.
”Undersökningar av domarringar i Halland har gett arkeologer direkta dateringar till bronsålder liksom förromersk järnålder och folkvandringstid”
De arkeologiska undersökningar av Amundtorp/Högarnas domarringar, i vilka man år 1938 hittade gravgåvor, har bidragit till omtolkningen av domarringarnas funktion – från tingsplatser till gravar.
En av Amundtorp/Högarnas mindre domarringar. Bakom ekarna i bildens bakgrund skymtar skeppssättningen.
Antalet kända fornlämningar i området har varierat. Enligt den allmänna beskrivningen rör det sig om åtta registrerade fornlämningen. Men i Fornlämningsregistret förekommer äldre uppgifter om 25 kända fornlämningar.
Enligt ett inventeringsprotokoll (Riksantikvarieämbetet) från 1998 är antalet 25 (längst upp på protokollet) överstruket och ersatt med 8.
Beskrivningen av Amundstorp/Högarnas antal registrerade fornlämningar.
Från 2018 är det åtta kända fornlämningar som gäller. Tjugo stycken stensättningar har omvärderats och strukits ur registret.
Idag gäller följande för Amundtorp/Högarna:
Två runda stensättningar
En rektangulär stensättning.
En kvadratisk stenkrets.
Tre runda stenkretsar/domarringar.
En skeppssättning.
Gravarna är daterade från 400 e.Kr till 1050 e.Kr.
I utkanten av gravfältet finns även en hålväg, det vill säga en förhistorisk väg som inte är anlagd, Hålvägar påminner om rundbottnade diken, som skapats genom en kombination av slitage och regn.
Hålvägen vid Amundtorp/Högarna är till stora dela täckt med rödfyr, som är en restprodukt vid bränning av alunskiffer.
I området kan man även ana terasser från fossila åkrar.
Det finns indikationer på att området har haft fler domarringar, men som de resta stenblocken har avlägsnats från. I en stenmur i områdets utkant finns ett stenblock, som utifrån sin form och storlek, kan ha ingått i en försvunnen domarring.
Arkeologerna tror alltså att gravfältet Amundtorp/Högarna ursprungligen varit större, men att stenblock från domarringar och andra gravar har försvunnit vid bland annat försök till uppodling av området.
För att komma upp till gravfältet Amundtorp/Högarns parkerar man vid vägen och går genom en gård. Efter en trappa leder en brant stig upp till gravfältet.
Amundtorp/Högarnas kanske mest imponerande fornlämning är den 25 meter långa och som mest 9 meter breda skeppssättningen – som består av 24 stycken resta stenblock.
Skeppssättningen är belägen i gravfältets mellersta del.
Storleken på stenblocken varierar. Stenblocken är som störst i stävarna och minskar i storlek mot mittskeppet.
Skeppets ena stäv, oklart om det är fören eller aktern, är riktat mot Hornborgarsjön, vars vatten under soliga sommardagar glittrar långt bort i sydväst. Sätter man sig på huk vid sidan om den norra stävstenen, så att sommarens motljus försvinner bakom stenraderna, är det som om skeppet har lossnat och svävande är på väg ut mot fjärran vatten.
Amundtorp/Högarna är på många sätt en märklig plats.
Den 29 meter långa skeppssättningen vid Amundtorp/Högarna sommaren 2023. I mittskeppets riktning, i bildens vänstra ovankant, glittrar Hornborgasjöns vatten i fjärran.Samma vy som bilden ovan, men fotograferad år 1938. Då restaurerades skeppssättningen, vilket innebar att resta stenblock restes på ursprunglig plats. På 1930-talet var det inte lika mycket buskars på platsen, som det är idag.
På norra sidan av Danmark kyrka i Uppland står en på flera sätt udda runsten. Den är inte signerad men anses vara ett verk av Grim Skald – en av Upplands mindre kända runristare under vikingatiden.
Text och foto: Jens Flyckt
Danmark kyrka är belägen 8 kilometer sydost om Uppsala. Det är en tegelkyrka vars äldsta delar är från 1300-talet. Några meter nordväst om kyrkan står den aktuella runstenen – U 946.
Runsten U 946 vid Danmark kyrka i Uppland. Denna sten är gjord av Grim Skald – en av Upplands mindre framstående och mindre kända runristare under vikingatiden.
Runristningen är ojämn. Längst ner i den märkliga runslingan, som nästan är rund, finns ett kors med säregen stil.
Runtexten lyder:
”Guse lät resa stenen efter Åke och efter Kättil den ålderstigne”
Guse är ett ovanligt namn.
Typiskt för Grim Skalds stil är det säregna korset och den osammanhängande runslingan.
Ristningen på U 946 är visserligen inte signerad. Men utifrån runslingans grova, otympliga och osammanhängande utseende, samt korsets speciella form, anser forskarna att den är ett verk av Grim Skald.
Av Grim Skald är åtta runstenar/runstensfragment bevarade. Sju stenar/fragment finns i trakterna öster och väster om Uppsala. Den åttonde stenen fanns i Boglösa i Enköping.
Två av Grim Skalds runstenar stenar är signerade. Övriga sex stenar är attribuerade till Grim Skald.
Med attribuerad menas att runristningen ej signerad, men att runristning har attribut/kännetecken som kan knytas till en viss runristares signerade verk. Typiska attribut för Grim Skalds runstenar är bland annat den otympliga och grovt utförda runslingan där runorna ibland är ristade utanför slingan, samt hans säregna kors.
Källor: Samnordisk runtextdatabas. Kringla.nu och Runinskrifter.net.
Den försvunna runstenen U 741 från Boglösa i Enköping, Uppland. Notera korset och runslingans likheter med bilderna på U 946 i denna artikel. Detta kors är ett attribut som är typiskt för runristaren Grim Skald. Bild: Upplands runinskrifter/Public Domain.
Lite är känt om runristaren Grim Skald. Hans kända stenar/fragment är grovt daterade till vikingatid – det vill säga 725 – 1100 e.Kr.
Genom signaturer på runstenar är ett 60-tal runristare kända från Uppland. Flera av dessa runristare , bland annat Grim Skald, är bara kända från en eller några enstaka runstenar.
Ett exempel på en direkt motsats till Grim Skalds stil, är den stilsäkra och tekniskt fulländade Fot, som var verksam i mellersta Sverige i mitten (troligen) av 1000-talet.
Fot har efterlämnat upp till ett 50-tal eleganta runristningar. Då nästan samtliga av Fots runristningar är attribuerade, är hans exakta antal kända runristningar ett omdebatterat ämne.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Näsbystenen, som av många ses som Upplands vackraste runsten och som är ett verk av Fot.
Jämför gärna gärna Grim Skalds och Fots teknik mot varandra.
Detaljbild av Näsbystenen strax öster om Sigtuna. Näsbystenen U 455 betraktas som en av Upplands vackraste runstenar. Den graciösa stilen och fulländade tekniken visar att det är mästaren Fot som gjort stenen. Jämför gärna denna bild med bilderna på Grim Skalds runsten i början av artikeln.
Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft. Men runorna är inte bortglömda. Än idag dyker runor upp som klotter, magiska uttryck, tatueringar, reklam, konstverk och logotyper.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
På ett brofäste vid Stockholms stads norra infarter har någon klottrat fyra runtecken med svart färg. I Stockholmsförorten Huddinge är runor ristade med kniv i en parkbänk och i skogen utanför Edsbro, i länets norra del, är svarta runor klottrade på en omkullfallen gran i en fornborg.
Under några års tid har Sverigereportage dokumenterat nutida bruk av runor i Stockholms län. Denna artikel är ett försök till kategorisering av nutida bruk av runor eller runliknande tecken på offentliga platser.
Runklotter vid E18 i Stockholm. Denna runföljd har återfunnits på flera platser i området. Runraden tycks sakna språklig innebörd.
Underlaget i denna artikel bygger på en spontaninventering av vissa begränsade områden i Stockholms län.
Sverigereportage har valt att dela in (dokumenterat material) nutida bruket av runor och runliknande tecken i följande kategorier:
1 Olika delkulturer/subk7lturer, som till exempel nordisk schamanism och asatro – som i sin tur omfattar uttryck som runmagi och trumresor. Denna kategori är stor och berör, på ett eller annat sätt, nästan samtliga kategorier som listas här nedanför.
2 Offentligt klotter/offentliga ristningar.
3 Märkning av föremål.
4 Tatueringar.
5 Konst och marknadsföring.
6 Offentlig symboler.
Klotter med latinska bokstäver och runor. Bilden är tagen i Måndalsfortet i Tyresta. Detta är typexempel på tags när enstaka runtecken blandas med latinska bokstäver,
Den vanligaste formen av offentliga uttryck (i denna sammanställning) med runor, är målade med pensel/penna eller sprayade. Runklotter är som fenomen dock inget nytt, även om runklotter med sprayfärg är en modern företeelse.
Runklotter förekom till exempel i 1100-talets Sigtuna, där bland annat skrivövningar, meddelanden och klotter ristades med runor på djurben – så kallade runben.
”Runskrift skrevs inte på papper utan ristades på personliga ägodelar som kammar och vapen. Många meddelanden ristades säkert på plattor och stavar av trä.Ordet ”bokstavs” ursprungliga betydelse är ”runa ristad på (tavla av) bokträ”. Ordet vi använder för våra bokstäver syftar alltså egentligen på runor!”
Runben från 1100-talets Sigtuna. Djurbenet är ristat på bägge sidor. Den sida som bilden visar har två ristningar. Den större ristningen har tolkats som ”Slå Kåte på benet” Den mindre ristningen, den som är upp och ner, kan betyda ”vi skiftar”. Tolkning: Magnus Källström. Mer om detta runben i följande Sigtuna Museum and Arts länk: Ett nyfunnet runben från Sigtuna
Bilden på det ristade revbenet i denna artikel är påträffad i medeltida stadslager i Sigtuna. Benet förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin.
Medeltida klotter/ristning (på kalkputs) i Kinne-Vedum kyrka i Västergötland. Runorna har tolkats som ”Maria” och är daterade till 1200-talet.
De äldsta kända beläggen för bruk av runor i Sverige är föremål från 200/300 e.Kr. Det är bland annat ett dräktspänne från Smedstorp i Skåne, där ”Jag Unwodz” ristades med 24-typiga runor för cirka 1 700 år sedan.
I Sverige äldsta kända stenen med runinskrift är från 400-talet e.Kr.
På 700/800-talet e.Kr. genomgick den urnordiska runraden en stor förändring, 24 runtecken blev då 16 runtecken.
I Uppland restes de sista runstenarna i landskapet i början av 1100-talet. Men medeltida runor fortsattes att ristas på gravhällar, dopfuntar, kyrkväggar och vardagsföremål av trä – långt efter runstenarnas tid var förbi.
Ett exempel på en medeltida ristning finns i Kinne-Vedum kyrka i Västergötland. På den medeltida kalkputsen är en runföljd från 1200-talet som tolkats som ”Maria” (Ave Maria) ristat.
Inom allmogen har runor använts som skriftspråk ända in i vår tid.
I norra delen av Dalarna brukades en typ av runalfabetet, så kallade dalrunor, från 1500-talet och in på 1800-talet.
Runor från början av 1900-talet som är huggna i vad som troligen är en del av en slipsten. Stenen kom fram när ett uthus revs. Runorna, o och r, är möjligtvis initialer. Ovanför runorna finns finns två halvcirklar huggna. Platsen är trakterna runt Tidaholm i Västergötland.
På landsbygden har det ända in i vår tid förekommit märkning av byggnadsdetaljer, som grundstenar eller cementputs, med runor. Detta är ett relativt outforskat område.
Även stickade grytlappar, bokpärmar, båtar, exlibris, lyktor eller knivskaft har försetts och förses fortfarande med runor eller runliknande tecken.
Att rista sitt namn på knivskaft, kammar eller andra ägodelar är som sagt en tradition som det finns arkeologiska belägg för sedan 200/300-talet e.Kr. Det är en tradition som lever kvar, även om det kanske inte är så vanligt förekommande.
Om detta kruthorn från Kopparhult i Västergötland har Sverigereportage skrivit om tidigare. På hornet finns en ristad runföljd med tre runor, som saknar språklig innebörd. Ytterligare en u-runa är gjord med punkter. Större delen av hornet har ristningar som på grund av slitage inte är läsbara. Även latinska bokstäver förekommer på hornet. Ett ristat årtal anger 1803. Traditionen att jägare ristar sina knivar och vapen med runor går i Sverige tillbaka till 200/300-talet e.Kr.
I nutida framställningar (klotter och ristningar) är det i regel inte fråga om ett skriftspråk, utan olika kombinationer med runor/runliknande tecken, som är sammansatta till symboler, taggar eller liknande.
Sverigereportage har skrivit flera artiklar om sentida runor, men även om medeltida runor i bland annat Sigtuna och Vallentuna:
Längs Brunnsvikens strand i Stockholm påträffades detta runklotter, som innehåller samma runföljder som på två andra platser i området. En skillnad är att den inledande h-runan har två extra bistavar, vilket de andra runföljderna med samma runor saknar.
Ett område där Sverigereportage har hittat flera platser med runklotter, är grönområdet mellan E18 och Brunnsviken, i Stockholm. Där förekommer på flera platser samma runföljd, men som har olika utseenden och troligen är utförda av olika personer.
Det är bland annat skillnaden i teknik och färgval som indikerar att det är fler personer, som klottrat samma runföljd – som tycks sakna språklig innebörd.
Den inledande h-runan med de extra bistavarna inringande med rött.Samma runföljd som bilderna ovan, men sannolikt utförd av ytterligare en person, på plats nummer tre. Här saknar den inledande h-runan extra bistavar och tycks vara gjord av en annan person.
Som skriftspråk är runorna för länge sedan övergivna. Men som markeringar, symboler, magi och i viss mån tro, är de alltså fortfarande i bruk inom vissa grupperingar.
Typisk för de nutida runristningar/runklotter, som Sverigereportage har dokumenterat, är att ristarna ofta blandar runor från olika tidsåldrar. Ofta blandas runor eller runliknande tecken med latinska bokstäver.
Sverigereportage har inte gjort några djupare försök att tolka de nutida runklottret/runristningar, som förekommer i denna artikel. Den spontana känslan är att de saknar språklig innebörd.
I flera fall tycks det röra sig om uttryck, som troligen är relaterade till nordisk schamanism, asatro eller/och någon form av nutida runmagi.
Runristning på parkbänk. Långsjön, Huddinge, Stockholm. Även i denna ristning är runor från den 16-typiga runraden och den 24-typiga runraden blandade. Ristningen tycks saka språklig innebörd.
I skogsområdet intill Rösjön i Sollentuna, strax norr om Stockholm, finns ett stocktimrat vindskydd och grillplats. Sjön ligger i ett stort naturreservat.
I detta vindskydd har åtskilliga besökare ristat och klottrat sina namn med latinska bokstäver. Där påträffade Sverigereportage även en runristning, som är djupt skuren i träet.
Ristningen är skickligt utförd och ser på avstånd ut att vara i relief, vilket den inte är.
Ristningen tycks sakna språklig innebörd och består, som i många andra fall, av en blandning av runor från den 24-typiga och 16-typiga runraden.
På denna ristning, som finns i en övernattningskoja vid Rösjön i Sollentuna, har den nutida ristaren blandat runor från den 16-typiga runraden och den 24-typigs. Ristningen tycks sakna språklig innebörd.
Runorna har sedan början ansetts ha magiska egenskaper. I dikten Hávamál (Norge 900-tal) finns ett stycke där det framgår att asaguden Oden fick tillgång till runorna, genom att hänga i världsträdet Ygdrasil i nio nätter och nio dagar.
Dagens runmagi, som utgår från ett runalfabet som till sitt utseende påminner om den urgemanska/24-typiga runraden, men som har 25 runor (inklusive en blank runa). Inom den nutida runmagin har varje runa ett namn och flera magiska egenskaper.
Detta med nutida runmagi är ett ämne med en stor bredd. En av många sammansatta symboler som anses besitta magiska egenskaper är så kallade rungalder – bland annat den så kallade Vägvisaren.
Runklotter på fallen gran i Lundaborg fornborg i Edsbro i Stockholms läns norra del.
Rungaldrar kan beskrivas som flera symmetriskt korslagda huvudstavar, som vardera har flera bistavar som bildar runliknande runor eller runliknande tecken.
En galder är en trollsång med en eller flera besvärjelser. Vägvisarens ursprung är höljt i dunkel, men anses ha skapats på Island någon gång under 1600/1800-talet.
Vägvisaren är tänkt att hjälpa den som bär den alltid hitta hem. Den förekommer bland annat som amuletter och tatueringar.
Vägvisaren,en så kallad rungalder, som tatuering. Foto: Tess Teresia Anicic.
Nutida runmagi ska inte blandas ihop med runologi. Runologi är en vetenskap.
Nutida runmagi, som har många anhängare i stora delar av västvärlden, har ibland jämförts med spådomskort och astrologi. På Youtube finns åtskilliga kanaler som spår och lär ut runmagi.
En nutida ristning eller klotter med runor kan därmed uppfattas som ett sätt att befästa, en slumpvis vald runföljd, som ett uttryck för en önskan, bön eller, spådom eller trolldom – men i regel utan språklig innebörd.
Här är två exempel på kanaler på Youtubemed fokus på runmagi:
Runmagi som begrepp är som tidigare konstaterats i denna artikel inget nytt, även om till exempel medeltida runmagi har andra uttryck.
I till exempel kristna högstatusmiljöer 1100-talets Sigtuna stad förekommer runmagi, som arkeologerna ibland hittar spår av. Det är besvärjelser, mot till exempel sjukdomar, som ristades på föremål, på bland annat djurben och små kopparbleck.
Ett exempel är det så kallade Sårfeberbenet, ett medeltida runben från Sigtuna, där ristaren har använt hedniska trollrunor för att jaga bort sjukdom, det vill säga göra någon frisk:
”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”
Bindrunan som Tess Teresia Anicic låtit tatuera på sin hals.
Tatueringar med runor eller runliknande figurer är ett relativt vanligt motiv. Dessa motiv är ofta förknippade med magi, personlig utveckling eller spådom.
Detta är ett område med en mängder av symboliska motiv.
Ett exempel är så kallade bindrunor.
De två bilderna på tatueringar i denna artikel har Sverigereportage fått låna av Tess Teresia Anicic.
Om bindrunan som hon nyligen lät tatuera på sin hals, skriver hon, ska skydda mot ondska och olycka.
”Bindrunor skapas genom att kombinera flera runor för att uppnå en kraftfullare symbol med en specifik innebörd. Bindrunor har ett rikt historiskt arv med rötter i fornnordisk kultur och användes flitigt av vikingarna”
Resturang Aifur i Stockholm.
Ett annat område där runor dyker upp i är reklam – som logotyper. I vissa fall har man återanvänt ristningar från 1000-talet, på till exempel resturangfönster och menyer. Samma typ av ”återpuliceringar” av runstenstexter från 1000-talet återfinns på bland annat tröjor.
Det kanske mest kända exemplet på ett företag som valt en logotyp med runor, är resturang AIFUR i Gamla stan i Stockholm.
Aifur är dels namnet på en rekonstruktion av en vikingatida båttyp, som det under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet , gjordes flera forskningsexpeditioner i österled med.
Namnet Aifur flrekommer även i den unika runinskriften på Pilegårdsstenen, en runsten från (troligen) 900-talet som påträffades vid Boge på östra Gotland. Det är en minnesskrift som beskriver en resa i österled och på floden Dnjepr:
”Bjärt målad uppställde denna sten Hegbjarn och hans bröder Rodvisl, Oystain och Edmund som hava uppställt stenar till minne av Ravn söder om Rufstain. De kommo långt i Aifur. Vivil befallde”
Resturang Aifur ägs av musikern Martin ”E-type” Eriksson.
Konstverket ”Hamnars hjärta” i Norrtälje stad.
Även inom nutidskonsten inspirerar runorna konstnärer.
Ett exempel på ett nutida konstverk där runorna har en central roll är ”Hamnars hjärta”, av konstnären Raha Rastifard, i Norrtälje stad. Verket är gjort av rostfri metall och har formen som ett hjärtformat rep.
Runföljderna, som är skurna med laser och är belysta om natten, är hämtade från runstenar i Norrtäljetrakten. Verket, som uppfördes år 2022 då Norrtälje firade 400 år, är en hyllning till Norrtäljes vikingatida historia.
Det bör tilläggas att inga vikingatida lämningar har påträffats inom Norrtäljes stadsområde. De äldsta lämningar som arkeologerna har hittat i Norrtälje stad är daterade till slutet av 1500-talet. Men gatunamn, en offentlig park( till Ruriks ära) och trädgårdspynt i stadens privata villatomter, lyfter allt jämt fram Norrtälje stads äldsta historia som en vikingatida hamn.
R-runan är en symbol för fornlämningar.Bilden är tagen vid Finsta natur- och kulturstig i östra Uppland.
Ett runtecken är fortfarande i bruk som en symbol i det offentliga samhället, är symbolen för fornlämningar på skyltar och kartor. Det R-runan som levt kvar och fortfarande har en praktisk funktion.
Även i vår digitala miljö finns en välkänd symbol som är en kombination av två runtecken – symbolen för Bluetooth eller Blåtand.
Tänk på det nästa gång ni kopplar upp er på mobilen eller passerar en skylt med en R-runa, att det är runtecken som i vår del av världen började användas för cirka 1 700 år senare och som fortfarande är i bruk.
1100-talskyrkan Kumlaby på Visingsö i Vättern har en ovanlig historia. Att kyrkan fortfarande står kvar och numera är en av öns stora turistmål, är till stor del greven Per Brahe den yngres förtjänst.
Textoch foto: Jens Flyckt
Småland/Visingsö. Särskilt sommartid är den tidigmedeltida stenkyrkan en vacker syn, särskilt när man kommer åkandes söderifrån på lansvägen.
Kumlaby kyrka på Visingsö. Notera plattformen för astronomiska studier längst upp på tornet.
Det exakta byggnadsår är omdiskuterad. Men trästockar i takstolarna visar att det äldsta virket fälldes i Västergötland mellan åren 1142 och 1172.
Dess tidiga historia liknar många andra medeltida sockenkyrkor. Den har byggts till och ut i omgångar. Till exempel tornet byggdes i två etapper – en del på 1200-talet och den andra på 1400-talet.
Valven i slogs på 1400-talet och försågs med kalkmålningar vars upphovsman är okänd.
Visingsö blev redan under tidigmedeltid en centralpunkt för det framväxande riket Sverige. Näs slottsruin på öns synspets spelade en central roll i den tidiga kungamakten.
Slottet/ruinen Visingsborg blev centrum i ätten Brahes stora greveskap, som inleddes 1561, då Per Brahe den äldre tilldelades grevskapet av Erik XIV. När Brahes grevskap var som störst omfattade det tjugo socknar i Småland, Östergötland och Västergötland.
Under greve Per Brahe den yngres tid, det vill säga under 1600–talet senare del, drog staten tillbaka grevskapet.
Slottsruinen Visingsborg vid Visingsö hamn.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Visingsö och dess historia.
Visingsö är rik på förhistoriska lämningar. Bland lösfynden på ön kan bland annat en flintskrapa nämnas.
En av de äldsta kända fornlämningarna på Visingsö är en stenkammargrav – Visingsö 48:1.
Detalj från Kumlaby kyrkas kalkmålningar från 1400-talet.
Under medeltiden var Kumlaby en av två sockenkyrkor på Visingsö. Den andra kyrkan hette Ströja och blev öns huvudkyrka när Per Brahe den yngre lät slå ihop de bägge socknarna år 1636.
Ströja kyrka blev efter sammanslagningen Brahe kyrka – som sedan dess är Visingsös huvudkyrka.
Till skillnad mot många andra medeltida sockenkyrkor, som blev överflödiga när socknar slogs ihop, revs inte Kumlaby kyrka.
Efter sammanslagningen av socknarna, då Kumlaby kyrka blev överflödig, lät greve Per Brahe den yngre inrätta en skola för öns barn i kyrka. I 175 år var Kumlaby kyrka skola.
Greve Per Brahe den yngre lät visserligen göra en del ingrepp för att anpassa kyrkan till skola. Bland annat murades huvudingången igen och bänkinredningen togs bort för att ge plats åt undervisningen.
I 175 år bedrevs skolverksamhet i bland annat långhuset. Därför saknas bänkinredning. Vid nutida gudstjänster används istället stapelbara stolar. Den enda ursprungliga inredningsdetaljer, efter att långhuset gjordes om till lärosal och alla inredningsdetaljer kastades ut, är predikstolen.
För att eleverna skulle kunna ägna sig åt astronomiska studiet, revs den spetsiga tornspiran och en plattform inrättades i det medeltida tornets topp
Upp till plattformen leder den medeltida stentrappan. Den är smal, brant och trång. Ett modernt rep inger en viss säkerhet, ifall man halkar på de höga trappstegen.
Även om man är vältränad och smal är ”klättringen” upp för denna torntrappa av sten en kännbar upplevelse.
Trappan är från 1200-talet och är inte unik. Liknande trappor finns i åtskilliga medeltida kyrktorn runt om inSverige.
Det som gör den medeltida stentrappan i Kumla by annorlunda, är att skolbarn har gått upp och ner för denna trappa under mörka nätter, i 176 år
Den smala och branta stentrappan som leder upp från långhuset, upp till plattformen på tornets topp.
Från plattformen i tornets topp är utsikten över Visingsö vidunderlig. Särskilt mot norr där öppna jordbruksmarker med sina gårdar breder ut sig mot Vätterns strand, kan man se långt.
Mot väster kan man se strandremsan på andra sidan Vättern, där Småland möter Västergötland vatandra.
År 2021 gjorde Sverigereportage ett reportage från denna strand, vid Brandstorp. Den kvällen var det notdragning, en gammal fiskemetod som innebär att ett nät vevas och dras för hand in mot stranden i kvällsmörkret. I mörkret ute på Vättern var då avlägsna ljus synliga på Visingsö.
Efter att undervisningen upphörde i Kumlaby kyrka stod den öde under långa perioder. Den har bland annat använts som spann,ålsmagasin.
Men 1922 inleddes en restaurering av Kumlaby kyrka. Då togs bland annat de överkalkade kalkmålningarna från 1400-talet fram.
Sedan restaureringen som skedde för över hundra år sedan har Kumlaby kyrka varit ett populärt turistmål. Oräkneliga är de turister, från stora delar av världen, som stått där uppe på plattformen om sommaren, och spanat ut över Visingsös rika kulturlandskap.
Från 1850-talet och en bit in på 1900-talet restes tusentals grindstolpar av sten längs svenska järnvägar. Åtskilliga grindstolpar markerar järnvägsövergångar för så kallade ägovägar – som förband böndernas inägor med varandra.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Uppland. Endast fyra grindstolpar, två på vardera sida om den gamla banvallen, indikerar att det en gång i tiden fanns en järnvägsövergång och en jordbruksväg, som försvann åt varsitt håll i den uppländska jodbruksbygden, på platsen. De grindstolpar som fortfarande står kvar längs nerlagda banvallar runt om i landet, är ett anonymt och försvinnande kulturarv.
Den jordbruksväg (ägoväg) som en gång i tiden gick mellan dessa grindstolpar och över den intilliggande, enkelspåriga järnvägen mellan Norrtälje och Rimbo, är sedan länge borta. Bilden är tagen från banvallen.
Färgbilderna i denna artikel kunde varit tagna var som helst i Sverige – men de är från banvallen mellan Rimbo och Norrtälje i Roslagen. Där står åtskilliga grindstolpar kvar, trots att det var länge sedan som det sista tåget gick.
Järnvägen mellan Norrtälje och Rimbo stod klar år 1874. Den smalspåriga rälsen är sedan 40 år uppriven, men banvallen är kvar och trafikeras numera av cyklister, fotgängare och ryttare. Så här ser det ut i många trakter i landet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om detta smalspåriga järnvägsnät, som en gång i tiden var en förbindelse mellan Uppsala, Norrtälje och Stockholm. Idag utgör Roslagsbanan och museijärnvägen Lännakatten, de enda kvarvarande (separerade) sträckorna av detta järnvägsnät.
Denna typ av grindstolpar restes även vid vägskäl och landsvägar, där grindar hindrade kor, får etcetrea att komma in på grannmarken. Det är denna miljö som den svenska konstnären August Malmström skildrar i sin tavla Grindslanten.
Det förekom även grindstolpar av trä längs järnvägarna. Men dessa är i regel för länge sedan borta. Det är oklart i vilken omfattning grindstolpar av trä förekom i tidiga järnvägsmiljöer.
En järnvägsmiljö med övergång och grindar från 1880-talet, någonstans i Sverige. Bild: Public Domain.
Dessa tidiga, grindförsedda järnvägsövergångar, är inte enbart förbisedd järnvägshistoria. De grindstolpar som står kvar på ursprungliga platser spelar även en viktig roll i förståelsen av det gamla bondesamhällets försvunna vägar.
De vägar som korsade de tidigaste banvallarna kan grovt delas in i två kategorier:
1 Allmänna vägar.
2 Ägovägar – som var enskilda.
Många allmänna övergångar utvecklades med tiden. De breddades, försågs med bommar och asfalterades i takt med att vägar och järnvägar byggdes ut.
När svenska järnvägsövergångar fick bommar är oklart. Men mycket tyder på att det skedde redan på 1880-talet. (SJs minnesskrift 1856-1906)
Innan bommarna automatiserades sköttes manuellt av av banvaktare.
En järnvägs bom fälls uppåt. En grind fälls åt sidan.
Ägovägar är (enskilda) kortare transportvägar för gårdarnas jord- och skogsbruk – till exempel från gården och till inägomark.
Grindstolpe med rester av en grind, vid en övergång för ägoväg mellan Norrtälje och Rimbo.
Sverigereportage har frågat frågat lantbrukare och ställt frågor på lantbruksforum om vad begreppet ”ägoväg” innebär idag och vilka namnvariationer som förekommer. Det visade sig att variationen av namn är stor, även om det är samma ofta enkla väg till och från gården som det handlar om.
Här följer några exempel på namn:
Inomgårdsväg.
Ägoväg.
Inägoväg.
Markväg.
Åkerväg.
Gräsväg.
Det tycks även finnas diadektala skillnader. I Skåne kallas dessa vägar för vångavaj.
Hur länge järnvägsövergångar för ägovägar var i bruk är oklart. Sannolikt blev de mindre aktuella i takt med att järnvägarna fick flera spår. Elektrifieringen som påbörjades på 1930 talet och tågens högre hastigheter, var sannolikt andra bidragande faktorer.
Längs vissa sträckor, bland annat enkelspåriga industribanor och museijärnvägar, är övergångar för ägovägar fortfarande i bruk.
En avvikande detalj med övergångar för ägovägar, jämfört med gårdsnära ägovägar, är att de i regel inte var belägna i närheten av någon gård eller ekonomibyggnad. Det beror på att järnvägens banvall splittrade jordbrukslandskapet, vilket skapade ett behov av ägovägar som förband gårdarnas marker – över järnvägen.
Utan dessa övergångar för ägovägar hade gårdarnas marker varit separerade och omöjliga att bruka.
De första järnvägarna drogs som kilar genom det gamla (ålderdomliga) jordbrukslandskapet. Bilden är tagen från en rälsbuss längs Lennakattens museijärnväg.
I en motion i Riksdagen år 1977 föreslogs en ändring av ägovägarnas övergångar, som alltså inte inte var allmänna vägar. I motionen finns följande beskrivning:
”1 samband med markreservationer för järnvägsbyggen medgavs på sin tid ett stort antal s. k. ägovägar över järnvägen därför att det ansågs ofrånkomligt att möjliggöra fortsatt jordbruk och skogsbruk inom ägor som kom att delas genom framdragningen av järnvägen”
Övergångarna i denna artikel har uteslutande tillhört ägovägar.
Flertalet av ägovägarna i denna artikel var inte anlagda, förutom över rälsen, utan följde naturens topografi. Grindstenarna intill banvallen är i regel de enda synliga spår som återstår av dessa ägovägar från 1800-talet.
När övergångarna slutade användas försvann de anslutande ägovägarna. På åkermark plöjdes de bort. I skogsmarker växte de igen.
Övergång med ägoväg som ännu är i bruk, med två bevarade grindstolpar. Bilden är tagen längs Lennakattens museijärnväg..
Enstaka ägovägar med kvarvarande grindstolpar existerar fortfarande längs denna forna järnvägssträcka som denna artikel handlar om. Dessa fungerar som förbindelse mellan enskilda fastigheter men även byar och banvallen.
Lite är känt om ägovägarna i det gamla jordbrukssamhällets tid. Vägar är i regel svårdaterade. Är de dessutom inte anlagda,det vill säga att vägkropp och diken inte finns, och inte förekommer i kartmaterial, försvinner de lätt när naturen tar tillbaka vad människan en gång i tiden tog.
Ännu kan man ana den ägoväg som passerade mellan grindstolparna och över den enkelspåriga järnvägen, mellan Norrtälje och Rimbo. Notera den fragmentariska grinden mellan stolparna.
Cyklister och fotgängare som idag trafikerar banvallen mellan Rimbo och Norrtälje, har antagligen lite eller ingen kunskap om vilken funktion dessa grindstolpar har haft. De flesta vet nog inte ens att det är en banvall de färdas på.
Trots att dessa stolpförsedda övergångar utgör en unik inblick i det gamla bondesamhällets småskaliga jordbrukslandskap och de tidigaste järnvägsmiljöerna, saknar de antikvariskt skydd, då de inte är tillräckligt gamla för att klassas som fornlämningar.
Det var länge sedan som det sista tåget gick. Rälsen revs upp på 1980-talet. Numera trafikerar fotgängare, cyklister, mopeder och ryttare denna banvall. Notera de kvarvarande grindstolparna i bildens mitt. Detta är en hotad kulturmiljö. Dels handlar det om tidig järnvägshistoria, men även om spåren från det gamla jordbrukslandskapet, som för länge sedan är borta.
De stolpförsedda övergångar är ett hotat kulturarv – från en tid då ångloken för första gången kom dånandes fram på nylagd räls genom kulturlandskapet.
Strax utanför ön Kastellholmen i Stockholm sticker ett skeppsvrak av trä upp genom havsytan. Kanske är detta resterna efter det danska örlogsfartyget Graa Ulv, som erövrades av den svenska flottan år 1659. I området finns flera andra fartygsvrak som tidsmässigt har daterats från 1580-talet och fram till 1800-talet.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Uppland. På bottnarna runt Stockholms stad finns mängder av historiska båt- och skeppsvrak. Inom ett cirka 350X160 meter stort område i sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen, ligger vraken tätt på bottnen.
Kastellholmsvraket sommaren 2023. I bakgrunden syns Gamla stan.
Ett av dessa vrak, som är ett av de mest kända fartygsvraken i Stockholm, är Kastellholmsvraket. Hon ligger så grunt att hon ibland sticker upp genom ytan.
Kastellholmsvrak är cirka 32 meter långt och cirka 8 meter brett.
År 2015 delundersökte marinarkeologer från Sjöhistoriska museet vraket. Man undersökte även sjöbottnen i sundet – mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.
”Hela området är fullt med vrak. En hel del redan kända men redan första dagen träffade vi på flera okända lämningar. Här finns vrak av många slag och storlekar och rika kulturlager som kan berätta mycket om stadens och flottans historia”
Vidare står det i rapporten:
”Sju av vraken är stora örlogsskepp från 15- 1600-tal. En fartygslämning daterades till slutet av 1580, en till 1584 och en tredje till 1616”
Enligt museet VRAK – MUSEUM OF WRECK i Stockholm, som refererar till undersökningar (maj 2015), rör det sig om minst 15 fartygslämningar samt skeppsdelar från ett okänt antal vrak.
Sju av de 15 vraken är mellan 33 och 38 meter långa, enligt uppgift. Flera av dessa vrak tros vara byggda före regalskeppet Vasa.
Regalskeppet Vasa, som sjösattes år 1627, är 69 meter lång.
Kastellholmsvraket ligger på bottnen strax utanför kajen. Skeppsholmens södra udde syns längst upp till höger i bilden.
Marinarkeologerna har även funnit lämningar av flera generationer träbroar lagrade på varandra i sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.
Skeppsholmen och Kastellholmen är två skärgårdsöar mitt i Stockholms stad. Namnen skvallrar om en militär närvaro långt tillbaka i tiden. Numera är holmarna allmänna platser. Men under långa perioder, med start från 1600-talet då Kronan flyttade varv och verkstäder till Skeppsholmen, var holmarna militära skyddsobjekt. På Skeppsholmens östra sida låg Galärvarv där Stockholm örlogsvarv bedrev verksamhet vid Galärvarvet fram till 1969.
Skeppsholmen och Kastellholmen ingår numera i Nationalstadsparken.
Kastellholmens södra udde i februari 2025. I bakgrunden skymtar nöjesfältet Gröna Lund.
Kastellholmsvraket ligger strax utanför Kastellholmens nordvästra kaj – med fören innåt. Ett annat namn på detta vrak är ”Stockholm 639”.
Det är en ganska märklig känsla att stå vid kajen och titta ut på det relativt välbevarade vraket av ek, som bryter havsytan några tiotals meter utanför kajkanten.
Vissa år har man kunnat gå torrskodd ut till vraket. Detta hände blanda annat åren 2013, 2009 – men även vid flera tillfällen på 1940-talet. År 2013 ”återupptäcktes” Kastellholmsvraket i samband med Saltsjöns låga nivå. Saltsjön är en stor fjärd i Stockholms inlopp.
Så här beskriver VRAK – MUSEUM OF WRECKS Kastellholmsvraket:
”Kastellholmsvraket är ett spännande promenadmål. Det är nämligen ibland synligt ovanför vattenytan! När vattennivån är låg syns det 32 meter långa vraket väl, både förstäven och akterstäven står fortfarande upp. Det som syns är skrovet upp till mitten av hålskeppet, vilket är utrymmet längst ner i skeppet. Skeppet är förvånansvärt välbevarat, trots sitt utsatta läge!”
Kastellholmsvrakets kraftiga konstruktion. Foto: Holger Ellgaard/CC BY-SA 3.0, år 2013.
Kastellholmsvraket, som troligen är från 1600-talet, har vid flera tillfällen delundersökts av marikarkeologer. Man har bland annat konstatera att vraket är kraftigt konstruerat.
Bland de arkeologiska fynden finns bland sju kanonkulor av järn, som påträffades på vrakets barbord sida. Ett durkslag, en bit tross, djurben och fragment av glaserat rödgods är andra fynd som påträffats runt vraket, men som marinarkeologerna tror ha ingått i skeppets inventarier.
Detaljförstoring av karta (Andreas Wijkman) över Stockholm från 1702. Den röda pilen visar Kastellholmsvrakets ungefärliga placering. Foto: Holger Ellgaard/CC BY-SA 3.0.Detaljförstoring av kartan ”Vägvisaren i Stockholm från 1819. Sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen, där Kastellholmsvraket och en mängd andra vrak ligger, är markerad (av artikelförfattaren) med en rör triangel. Public Domain.
Bland de konstruktionsdetaljer i vraket som marinarkeologerna har noterat, finns bland annat mastfoten för stormasten. Vid närmare undersökning visade det sig att mastfoten hade spruckit och senare (oklart när) lagats.
Analysen av de sju dendroprover som togs av stockar i vraket har inte gett någon säker datering, annat än det är från tiden efter 1621, enligt uppgift.
Kastellholmsvraketnår 2013 då Saltsjöns var ovanligt låg. Foto: Holger Ellgaard/CC BY-SA 3.0.
Exakt vilket örlogsfartyg det är fråga om är oklart, då det saknas konkreta bevis.
Det finns indicier som pekar mot att Kastellholmsvraket kan vara det danska örlogsfartyget Graa Ulv, som byggdes i Neustadt år 1645. Hon uppges varit bestyckad med 30 kanoner och var 36 meter lång och 9 meter bred. Graa Ulv erövrades av svenska flottan i samband med slaget vid Ebeltoftsviken utanför Jylland år 1659.
Enligt historiska källor rapporterades Graa Ulv som ”nersjunken” vid Kastellholmen år 1670.
Kastellholmsvraket är fyllt med sten, vilket enligt uppgift har gjorts för att sänka henne på platsen.
Så här beskriver VRAK- Museum of WRECK den stora mängden sten, samt Kastellholmsvrakets ursprung:
”Själva vraket är fyllt med sten. Det har gjorts eftersom skeppet sänkts för att vara en del i ett byggprojekt, kanske en bro som stod färdig år 1642. En annan teori är att det är vraket efter det danska skeppet Grå ulven, som svenskarna tog år 1659. Det skeppet sänktes sedan vid Kastellholmen 1670. Det har tagits flera prover på vraket, men tyvärr har ingen säker datering kunnat göras”
Kastellholmsvraket, bland svanar och andra sjöfåglar, en lördagskväll i februari 2025. I bakgrunden skymtar Gamla stan och Slussen.
Fem av de femton vraken (V1, V2, V3, V4 och V5) inklusive Kastellholmsvraket i sundet, ligger på linje i riktning mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.
Det är längs samma sträcka som man har funnit rester av flera träbroar, eller ”kulturlager med träbroar” som marinarkeologerna beskriver det.
Dessa fem vrak har använts som fundament till träbrokonstruktionerna.
På en karta från 1736 (Carl Friedrich Hauswolf) är en träbro och åtskilliga skeppsvrak markerad längs den aktuella sträckan i sundet mellen norra Skeppsholmnen och nordvästra Kastellholmen.
Tillsammans med flera andra skeppsvrak, som inte är synliga över ytan, är Kastellholmsvraket en den av den brokonstruktion som sträckte sig över sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.
På bottnen där Kastellholmsvraket ligger finns tjocka kulturlager. Utifrån fynden har arkeologerna daterat kulturlagrens till 1600/1700-tal, enligt VRAK- Museum of WRECK.
Enligt marinarkeologerna finns det på bottnen mängder av stockar, men även andra föremål av trä.
Längs den nuvarande kajen finns en 200 meter lång brygganläggning, som troligen är från 1600/1700-talet,registrerad i Firnlämningsregistret.
Mellan Kastellholmsvraket och kajen sticker träpålar upp genom ytan. Enligt uppgifter i Fornsök är dessa träpålar rester från hamnanläggningen. Men i ett reportage i Expressen den 28 mars 2013, säger marinarkeologerna att dessa träpålar är rester från en av de aktuella träbroar, som Kastellholmsvraket har ingått i.
Träpålar på rad mellan Kastellholmens nordvästra kaj och Kastellholmsvraket.
Sverigereportage 
