Tillverkar klassiskt orange telefonkiosk

En filmsekvens gav Fredrik Trolin, delägare i Sättraby verkstads AB, en snilleblixt – att nytillverka 1970-talets klassiskt orange telefonkiosk. Det som började med en knasig idé utvecklades snabbt till allvar och en överfull orderbok.

Text och foto: Jens Flyckt

I Roslagens västra skogar, intill väg 280, har företaget Sättraby verkstads AB sina lokaler. Numera känns företaget lätt igen tack vare den telefonkiosk som står vid deras infart. En gång i tiden, innan mobiltelefonernas era, stod Televerkets telefonkiosker vid var och vart annan gathörn och intill landsvägarnas mest trafikerade vägskäl.

-Företaget startades av min pappas morbror på 1950-talar. Då hette det Björklunds bilprodukter. De tillverkade bland annat takräcken. Idag driver jag, min bror och vår personal verksamheten, säger Fredrik Trolin och kliver över en stor hund som ligger och sover i personalrummet.

Norrtäljeföretaget Sättrabys verkstads delägare Fredrik Trolin nytillverkar den klassiska telefonkiosken från1970-talet. Den marknadsförs bland annat som utedusch och växthus för tomater och gurkor.

När man kommer in i Sättrabys verkstads lokaler blir det tydligt att det råder en ovanlig företagskultur innanför väggarna. Mot en vägg står en bensinpump från 1950-talet och på motsatt vägg står profilen av den numera välkända telefonkiosken uppställd. Kikar man in bakom en dörr står där en köpmannadisk med gamla retroförpackningar.

-Visst är telefonkiosken häftig, säger en av de anställda som står på verkstadsgolvet och bearbetar små, fyrkantiga plåtbitar.

Fredrik Trolin berättar att företagets produktion främst består av legotillverkning av komponenter i tunnplåt till industrin. Det är allt från prototyper till serier på 10 000 tals exemplar.

-Vissa kunder kommer hit utan någon ritning. Då sätter vi oss tillsammans, skissar och diskuterar. Sedan förädlar vi skissen till en fysisk produkt. Det är intressant att höra kunden berätta om sina idéer och hur det kommit fram till dem. Ofta finns det en gemensam nämnare i våra arbetssätt. Vi är liksom nördiga i idéerna. Ofta känner vi ”det här måste vi göra” och tänker utanför ramarna. Man måste kunna svänga ut och göra något galet ibland. Där kommer telefonkiosken in. Det är min galna idé, säger han.

Fredrik Trolin

Fredrik betonar att telefonkiosken är ett fritidsprojekt som han har jobbat med på kvällar och annan ledig tid. ”En ren lekstuga”, som han beskriver det.

Hur fick du iden att nytillverka telefonkiosken, en av 1970-talets mest ikoniska symboler, som för länge sedan är borta?

-Jag kollade på en svensk film där det dök upp en telefonkiosk. Den gjorde ett sådant intryck på mig, även om jag egentligen är lite för ung för att ha en relation till den tid då telefonkiosker användes. Men jag kunde inte släppa den, så jag började rita på en telefonkiosk i datorn, säger han.

I original väger telefonkiosken 300 kilo. Sättrabys verkstads kopior är gjorda av aluminium och väger 50 kilo. Tanken är att kunderna ska kunna flytta telefonkioskerna för hand.

Det går dock inte att ringa från den nya telefonkiosken. Även vikten skiljer sig från originalet som väger 300 kilo. Fredriks telefonkiosk är tillverkad av aluminium och väger 50 kilo. Sättraby verkstads har flera modeller – bland annat som växthus för tomater. En annan modell har frostade glas, blandare och duschslang – en dusch för utomhusbruk.

-Många kunder, både privatpersoner och företag, använder den som dekoration på tomten. Ett musikband från Falkenberg köpte en telefonkiosk som rekvisita. Även filmbolag har hört av sig, säger han.

Men att hitta rätt mått på Televerkets telefonkiosk modell 61, som den heter, blev en svår utmaning. Den första prototypen var lite av en chansning.

-Vi skruvade ihop den och ställde den på verkstadsgolvet. Igenkänningsfaktorn var 100 procent, men någonting kändes konstigt med den. Då kom jag i kontakt med en kille som hade en originalkiosk som jag fick måtten på. Det visade sig att mina samtliga mått var en decimeter för stora. Då skalade jag om den och gjorde en ny prototyp och då blev allt rätt, säger han.

Redan på verkstadsgolvet väckte telefonkiosken uppmärksamhet bland utomstående. Reaktionen från en lastbilschaufför fick Fredrik att inse att hans fritidsprojekt kanske inte var så galet som han först hade trott.

-När han fick syn på kiosken skrek han: ’Vad fan, gör ni sådana där”. När jag såg hans reaktion insåg jag att vi var något på spåret. Så jag satte ut en annons på Blocket. Det bara välde in beställningar, säger Fredrik Trolin.

Han berättar att kundernas intresse för telefonkiosken var mycket större än vad de hade föreställt sig och att det blev problem med att hinna med produktionen.

-Vi fick respekt för det stora intresset. Läget blev svårhanterligt och därför har vi tillfälligt dragit tillbaka marknadsföring. Det är vår helt egna produkt och vi vill utveckla den till något bra och långsiktigt. Vi kommer marknadsföra den på ett bättre sätt. Första steget är en hemsida som brorsan tagit fram.Telefonkiosken.nu heter den. Men framför allt vill vi ha ett lager med telefonkiosker så kunderna slipper vänta på leverans, säger han.

Fredrik Trolin har fortfarande svårt att förstå det stora kundintresset för hans telefonkiosk.

Fredrik visar runt i ett av företagets lager. Där ligger nytillverkade aluminiumdelar till tio telefonkiosker, som redan är sålda, och väntar på montering.

Han har fortfarande svårt att förstå hur det som började som en rolig idé, kunde resultera i en så efterfrågad produkt.

-Jag plågar mig varje dag genom att fråga mig själv varför folk är så galna i telefonkiosker. På något sätt berör det folk djupt, i alla fall personer som är 40 år och äldre. Ungdomar som kommer hit har ingen aning om vad det är, säger Fredrik Trolin och tittar bort mot landsvägen där hans telefonkiosk strålar nostalgi i vårljuset.


Mer att läsa om Televerkets telefonkiosk m61:

http://www.stsf.org/Ph-arkiv/Phonetiken-2004-2.pdf

Skjutning på skoltid

Året är 1961 och på en skjutbana i trakterna runt Kopparberg är det mauserskytte på schemat för samrealelever. Skolfröken Kerstin Rickardsson antecknar noga elevernas resultat på skjutbanan.

Text och foto: Jens Flyckt
Historiska bilder: Anders Bogland/Örebro museum/Public Domain

I dag har ”skolskjutning” en betydligt mörkare innebörd än vad det hade under större delen av 1900-talet. Men så har det inte alltid varit. För inte allt för länge sedan var skytte och skola en naturlig kombination.

Det ser ut att vara höst. Vad som sker på bilden, tagen någonstans i Kopparberg år 1961, är oklart. Att döma av slutstyckenas (ett av gevären vitala delar) spända lägen är det antagligen en genomgång av hur gevär m/96 fungerar.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skyttet och den Frivilliga Skytterörelsen (FSR) som under 1900-talets mitt var en stor folkrörelse i Sverige. Den var även en av de största idrottsorganisationer – med årligt ekonomiskt och materiellt stöd (bland annat ammunition) från Försvarsmakten. FSR hade sina rötter i 1860-talets Skarpskytterörelse. Det finns även en förbindelse med Svenska Jägareförbundets tillkomst på 1830-talet.

Mer om skjutbanan vid Karolinska sjukhuset här.

Som Sverigereportage tidigare har berättat om fanns det i mitten av 1900-talet skjutbanor i var och varannan by. Mer om detta här.

Många skolor, särskilt högre läroverk och även institutioner, hade egna gevär och annan utrustning som hör skyttesporten till. I vissa fall hade institutioner egna skjutbanor.

Att eleverna fick ägna sig åt skytte var därför inte konstigt. Troligen hade många av eleverna, särskilt från landsbygden, sedan tidigare vapenerfarenhet från jakt och skytte hemifrån.

På denna bild pågår skyttet under ledning av ett piprökande befäl. Skolfröken Kerstin Rickardsson (i bildens bakgrund) noterar elevernas resultat – som meddelas av personal i målområdet. Notera tomhylsorna på marken.

På bilderna från Kopparberg är 1950-talets mode fortfarande närvarande i elevernas frisyrer och kläder. Vilken skjutbana som bilderna är tagna på är okänt. På skjutvallen har det lagts upp filtar som skjutstöd och liggunderlag.

Det är så kallat mauserskytte, som är Sveriges äldsta skyttegren i drift, som eleverna skjuter. Det är banskytte som sker på 300 meter. För skyttar upp till 17 år är det 200 meter som gäller. Så säger i alla fall dagens regelverk.

Det är en skolverksamhet, men den militära närvaron kan man inte ta miste på. Minst en person i militär uniform är närvarande och leder skjutningen, att döma av bilderna. Den militära närvaron i det civila skyttet vittnar om att det inte enbart handlar om föreningsliv och folksport. Värnplikten blir tidsmässigt och ekonomiskt mycket mer effektiv om rekryterna redan kan skjuta och hantera skjutvapen när de rycker in.

Det är inte luftgevär som eleverna skjuter med. Det är det militära geväret modell 96, efter året 1896 då det antogs av den svenska krigsmakten. En variant (karbin) av m/96 används än idag som ceremonivapen inom Försvarsmakten.

Gevär m/96 med diopter och där under tre laddramar med tre generationers kulor genom 120 år. Till vänster trubbkulor från år 1900, i mitten spetskulor från 1940-talet och till höger moderna (civila) kular från 2020-talet. Laddram är ett metallclips för fem patroner som möjliggör snabbladdning.


M/96 är baserat på bröderna Mausers legendariska cylindermekanik från 1893, som efter svenska direktiv vidareutvecklades till ett av vapenhistorians mest välkända repetergevär – The Swedish mauser, som vapnet kallas i övriga delar av västvärlden.

Geväret väger fyra kilo och laddas med fem patroner i det inbyggda magasinet. Graderingen på gevärens öppna riktmedel avslöjar att det designades för att bekämpa fiender på upp till 2 000 meters avstånd. Vissa exemplar är konverterade med en annan typ av riktmedel – så kallad diopter.

Kalibern är den numera klassiska 6,5×55, som Norge och Sverige gemensamt tog fram i slutet av 1800-talet. Än idag räknas kalibern som en av de mest högpresterande och flankskutande kalibern i sin klass.

Gevär m/96 har i över hundra år haft en framträdande roll i svenskt skytte. Än idag är dessa gevär relativt vanliga på svenska skjutbanor. Men de flesta skyttar, särskilt på elitnivå, har sedan länge gått över till mer moderna vapen.

Koncentrerade skyttar. Så här såg det ofta ut på landets många skjutbanor i mitten av 1900-talet – en tid då ingen tänkte på att skydda hörseln från gevärsskottens höga knallar.

Att ungdomar så tidigt kom i kontakt med skytte resulterade i att Sverige tidigt blev en framstående skyttenation – och det är vi än idag.

När bilderna togs existerade inte tankar som att använda hörselskydd, skyddsglasögon och annan skyddsutrustning vid skytte, vilket idag är en självklarhet. Det resulterade i att generationer med skyttar ådrog sig svåra hörselskador redan i tidig ålder. Mauserskyttar som var med på Frivilliga Skytterörelsens glansdagar under 1900-talet och som idag är pensionärer, kännetecknas ofta av att de är mer eller mindre döva.

Andors fagra runor

Han levde i slutet på 1100-talet och var en av stenhuggarna som byggde Vallentuna kyrka i Uppland. I kyrktornets hörnstenar har han lämnat ett meddelande – hugget i medeltida runor.

Text och foto: Jens Flyckt
Porträttbild: privat.

I Vallentuna kyrkas torn finns en för Uppland mycket ovanlig runristning (U 219) – från medeltiden. Ristningen är lodrät och sträcker sig över tre hörnstenar, så kallade kvaderstenar, av sandsten. Det är en oansenlig ristning som smälter in i väggen – trots att den är i marknivå..

Ristningen berättar att:

Andor täljde denna fagra sten host

I marknivå i Vallentuna kyrkas torn finns en medeltida runristning från slutet av 1100-talet. Den berättar om stenmästaren Andor och de stenblock han högg vid bygget av Vallentuna kyrka.

Vid Vallentuna kyrka finns ytterligare en medeltida ristning (U 220) i sandsten. Den berättar att David täljde.

Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, berättar att formuleringen ”tälja” inte syftar på ristningen av runorna, utan på stenarbetet i kyrkas torn – de så kallade kvaderstenarna.

Magnus Källström.


-Andor var alltså en stenmästare, men mer än så vet vi inte, säger Magnus Källström.

Mycket är skrivet om Vallentuna kyrka och dess runstenar. Mest känd runsten är sannolikt U 212 från 1000-talet. På den berättar den kände Jarlabanke, han som ska ha ägt hela Täby, om sina bedrifter. Stenen är ristad på bägge sidor.

En av stormannen Jarlabankes runstenar från 1000-talet står vid Vallentuna kyrka.


En annan runsten (U 214) är från början av 1100-talet. Den står inne i kyrkan och berättar på vers om ett vikingatida handelsskepp, en knarr, som förliste på havet:

…och Ingeberg efter sin make. Han drunknade på Holms hav. Hans knarr gick i kvav; endast tre kommo av.

Den märkliga inledningen beror på att texten börjar på en annan runsten (U 215) som förvaras vid Statens historiska museer i Stockholm.

Runstenen U 214 av sandsten och ristad i början av 1100-talet. Den berättar om ett vikingatida skeppsbrott med en knarr.


När runstenarna ristades och restes i landskapet runt Vallentuna fanns inte den nuvarande kyrkan. Det skulle dröja 100 till 200 år, ungefär fyra generationer, innan Andor lät rista sina runor i det då nybyggda tornet.

Runristningen om stenmästaren Andor är inte lika uppmärksammad som kyrkans övriga runristningar, trots att den representerar en mycket sällsynt kategori runristningar i Uppland.

När Andors runor ristades, sannolikt när kyrkan var nybyggd i slutet av 1190-talet, var den vikingatida seden att resa runstenar i landskapen över. Men inom kyrkan levde runristandet vidare in på medeltiden. Det är särskilt tydligt i Gotlands medeltida kyrkor där runor och runklotter finns på allt från väggar, dopfuntar till smidesdetaljer.

Sverigereportage skrev nyligen om Bara ödekyrka. I behandlingen av bilderna till reportaget upptäcktes runtecken i kalkputsen inne i långhuset. Fyndet är ännu inte bekräftat av expertis.

I Uppland fick inte det medeltida runristandet inom kyrkan inte samma genomslag som på Gotland.

-Medeltida runristningar i Uppland är mycket sällsynta. Det finns ett tiotal gravhällar, de två ristningarna i kvaderstenar i Vallentuna, ett Ave Maria i runor på en korstol i Gamla Uppsala, men det är i stort sett allt. På Gotland kan däremot de medeltida runristningarna i kyrkorna räknas i flera hundratal, säger Magnus Källström.

Andors ristning i marknivå i marknivå i Vallentuna kyrkas torn.


Andors runristning avslutas med en märklig formulering som tidigare har tolkats som ”host”. Men vad det betyder är oklart.

-Den tredje rundan ska egentligen återges med z eller c eftersom den har en annan form än s-runan. I så fall står det hozt eller hoct, men det blir man inte så mycket klokare av, säger Magnus Källström.


De uråldriga ekornas strand

Det började för tusentals år sedan. En ekstam urholkades med stenyxa och glöd – till en stockbåt. Några tusen år senare kom någon på idén att bygga båt med klinkteknik – bordläggningsplankor som läggs omlott och bildar ett skrov.
Ekorna på stranden är från 1900-talet, men utgör samtidigt en länk till forntidens klinkbyggda båtfarkoster – som den vikingatida Viksbåten och hundratals ekor, som sedan år 2021 är en del av Unescos immateriella kulturarv.

Text och foto: Jens Flyckt

Längs var och varannan strand ligger det ekor, vissa som guldskimrade vrak på bottnen nedanför sommartorpens badbryggor. Andra ekor förpassades för länge sedan till land, nära men ändå oåtkomligt långt bort från ytblänket och det kluckande ljud som endast uppstår när stilla sommarvågor slår mot en tjärad eka. Länge har det varit så. Och det är sagt att barn som växer upp med detta ljud, förstärkt av båthusens inre ekon, bör det med sig genom livet.

De har legat där så länge att de snart är ett med naturen. Dessa ekor kommer aldrig mer möta fjärdarnas vågor. Till vänster ligger den flatbottnade ekan med låga bord. Båten med kölen är sannolikt en storöka, en klinkbyggd båt för segel och rodd till havs.

Så här ser det ut på åtskilliga strandnära platser i Stockholms skärgård. Det är lätt att betrakta dessa bortglömda träbåtar som värdelöst bråte. De har legat där så länge att ingen längre minns vem som ägde dem.

Det här reportaget handlar om en sådan strand, vid en vik någonstans i Roslagen. Jag har gått förbi där oräkneliga gånger, i vintermörkret när isarna sjunger, mörka höstkvällar och under magiska sommarnätter. Nog har jag noterat att där ligger ett antal gamla träbåtar på marken bland löv och grenar.

Lav och svamp bryter sakta ner ekorna.

Men det var nyligen jag stannade till och reflekterade över vad som faktiskt finns där. Så sent som för ett år sedan var ekorna fortfarande hela. Nu gapar flera mörka hål där det mörkna träet har gett vika.

Det är fem ekor som ligger där, likt strandade valar med akterspeglarna ännu vilande i det frusna strandskvalpet. Sommartid är de försvunna i det täta buskarset.

När dessa ekor drogs upp på land, en höst för länge sedan, skedde det för sista gången. De blev liggandes där. Bockarna som båtarna lades upp och ner på har mer eller mindre multnat bort. Relingarna ligger numera direkt mot den nakna, fuktiga jorden.

Att ekorna faktiskt finns kvar efter årtionden på land och utan tillsyn eller skydd, tyder på att de en gång i tiden var välskötta och vältjärade

Båthistoria i nerbrytning. I viken där utanför hittades en stockbåt på 1800-talet. Lite längre bort fiskade två drängar upp ett vikingatida svärd, som numera förvaras i Historiska museet.

Den mest i ögonfallande båten är klinkbyggd och nästan 7 meter lång. Den har en 40 centimeter hög köl. Lägger man sig ner bland fjolårslöven och försöker titta in i mörkret under båten, anar man årtullar och en mastfot. I virket lyser ärgade kopparspikar, som borden är fästa med. Sannolikt är detta en storöka, som denna båttyp heter och som en gång i tiden var vanliga på östkusten.

Om den verkligen kan kallas eka får vara osagt. Vissa experter menar att en klinkbyggd eka ska vara flat- eller rundbottnad utan köl och endast vara avsedda för rodd. Andra anser att ekor visst kan ha mast.

Strax intill ligger en flatbottnad eka – som tidigare var vanliga inomskärs, i kanaler och grunda vikar. Det är en klassisk allmogebåt med en form som vittnar om en mycket gamla anor och som går tillbaka till stockbåtarnas dunkla tidsålder.

Skandinaviens äldsta daterade stockbåt är från Danmark. Den har daterats till stenåldern. I Sverige ligger i regel dateringen på de äldre stockbåtarna mellan järnålder och medeltid. En av de äldsta daterade stockbåtarna är frånTappnäs i Södermanland – som daterats till bronsålder. Ett annat exempel är Björkebåten från äldre järnålder.

Dessa stockbåtar dyker upp lite varstans i handlingar och berättelser. I folkliga berättelser tycks de leva sina egna liv.

På museer runt om i landet finns stockbåtar som påträffades i samband med dikesföretag och sjösänkningar under 1800/1900-talet. Och just i denna vik, där ekorna fått sin sista vila, påträffades en stockbåt på 1800-talet, enligt uppgift. Lite längre bort i viken fiskade två drängar upp ett vikingatida svärd, som förvaras på Historiska museet.

Den flatbottnade ekan är en båttyp som byggs och används ännu på 2000-talet – men som i sin konstruktion har anor tillbaka till stenåldern. Eka betyder urholkad trädstam.

Stockbåten var ursprungligen en ekstam, som urholkats med stenredskap och glöd/eld. Med tiden ersattes stenyxorna med bronsyxor och slutligen järnyxor.

Genom att sammanfoga två stockbåtar till ett skrov, en så kallad stockeka, blev stockbåten flatbottnad och betydligt mer stabil i vattnet. Stockekan är en båttyp som har använts ända in på 1900-talet. Det är från denna konstruktion som dagens ekor härstammar.

Eka betyder urholkad trädstam.

En av Erikskulle museum och hembygdsgårds stockbåtar. Detta exemplar är en sammanfogad stockbåt – en stockeka. Den sammanfogade stockbåten anses vara länken mellan stockbåten och den flatbottnade, klinkbyggda ekan.
En annan stockeka, hittad i en annan tid någonstans i Sverige.

För cirka 2 000 år sedan kom klinktekniken, som innebär att skrovet byggs upp av av bord som överlappar varandra. Det var med denna teknik de vikingatida skeppen byggdes. Så byggdes ekorna på stranden och så bygger man ekor än idag.

Så här förklarar Institutet för språk och folkminnen klinktekniken:

”Med konstruktion i klink menas att borden i skrovet överlappar varandra och att de fogats samman längs den överlappande kanten (lanningen). Båtens bas utgörs av kölen eller bottenstocken samt för- respektive akterstäv i vilken borden sedan fästs (naglas) samman. Spanten anpassas efter båtens form och sätts samman med borden antingen med träpluggar (dymlingar) eller med spik av järn (senare även koppar). För att motverka läckage tätas båten med lingarn och tjära (tidigare främst med växtfibrer, mossa och även djurhår som blandats med tjära)

Erikskulle museum och hembygdsgård i Söderby-Karl, som ligger ett par mil norr om Norrtälje stad, har flera stockbåtar i sina samlingar. Museet har även en välbevarad vikingatida båt – den unika Viksbåten.

Den välbevarade Viksbåten från 1000-talet. Mittskepps syns det hål i den klinklagda bordläggningen som uppstod då diket grävdes igenom båten i början av 1800-talet.

Den klinkbyggda Viksbåten är avsedd för tre par roddare och segel. Den påträffades i samband med dikningsarbeten på 1820-talet. Arbetskarlarna som grävde förstod inte vad de hade hittat utan grävde på – rakt igenom båten. Därför fattas en halv meter av bordläggningen i mittskeppet.

Fyndet gjordes vid Vik i närheten av Söderby-Karl. Fyndplatsen var på vikingatiden en segelled, enligt uppgift. Den cirka 9,6 meter långa och 2,2 meter meter breda Viksbåten är av samma typ som arkeologerna hittat fragmentariska spår av i de rika båtgravarna vid Valsgärde (500/800-talet) norr om Uppsala. Viksbåten är byggd av radialspräckt ek och var så välbevarad att den har rekonstruerats och kopierats.

Med Tälja, kopia av Viksbåten, på vikingatida farvatten för några år sedan.

Innan man förstod att det rörde sig om en vikingatida båt, hade Viksbåtens 80-tal delar förvarats i olika uthus vid Erikskulle genom åren. År 1985 återupptäckte och uppmärksammade marinarkeologen Gunilla Larsson båtdelarna. En analys visade senare att båten var från 1000-talet, den senare delen av vikingatiden.

Tälja.

Viksbåten är numera utställd på Erikskulle museum och hembygdsgård

Året 1994 bildades Föreningen Viksbåten. Via ett samarbete med bland annat Sjöhistoriska museet i Stockholm, Norrtälje kommun och båtbyggare kunde en kopia, som döptes till Tälja, byggas. Tälja sjösattes 1998. Hon seglas och förvaltas av föreningen.

Slyskogen har letat sig ända fram till den rundbottnade ekan. Snart ska den omgärdas av en himmel av gröna löv.

Ekorna på stranden är sannolikt byggda under 1900-talets första hälft. Men de kan även vara äldre och yngre. Tekniskt sett skulle de lika gärna kunna vara byggda på vikingatiden.

En märklig detalj är att nästan samtliga ekor på stranden är cirka 6,4 meter långa. Kanske är de byggda av samma båtbyggare. En rundbottnad eka som ligger lite i skymundan är något mindre än övriga båtar.
Där finns även en större eka som sticker ut med sina lagningar. Längs med borden har rödmålade plåtremsor spikats fast.

Rödmålade plåtremsor som spikats över bordens sprickor. För en eka i dåligt skick men som endast användes för att vittja näten, var en plåtlagad eka bättre än ingen eka alls.

Även om plåt inte hör ekor till, så vittnar denna gamla lagning om allmogens uppfinningsrikedom och hushållning med små och begränsade resurser. Båten tycks ha använts efter lagningarna – som är minst 50 år gamla.

Även om just dessa ekor är så dåliga att de sannolikt inte går att rädda, så är den närmare 2 000 år gamla traditionen att bygga ekor och andra klinkbyggda träbåtar högsta grad levande – inte minst på Åland och i Stockholms skärgård.

Sedan år 2021 ingår tekniken som ekorna vid stranden, Viksbåten, det vikingatida Gokstadsskeppet i Norge och en rad andra klinkbyggda båttyper runt om i Norden, i Unescos lista över immateriella kulturarv.

I närmare 2 000 år har nordbor byggt träbåtar i klinkteknik. Som sina föregångare är denna uttjänta eka, vid en strand någonstans i Roslagen, på väg att bryts ner. Det människan en gång tog i form av virke, tar nu naturen sakta men säkert tillbaka. Allt som slutligen återstår kommer vara en handfull järndetaljer, som spikar. Men även dessa kommer brytas ner och försvinna och ingen kommer minnas ekorna som låg där.

Så här skrev Unesco om klinktekniken, som numera är en del av det immateriella kulturarvet, i ett pressmeddelande från år 2021:

”Båtbyggnadstekniken där bordläggningsplankorna i skrovet överlappar varandra har funnits i de nordiska länderna i nästan 2 000 år. Tekniken är densamma i såväl vikingatida farkoster, som Nydamskeppet, som i skärgårdböndernas ekor och i en folkbåt från 1960-talet”

M/S Kurt från Ingarö

Vid Gustavsbergs strand ligger M/S Kurt som byggdes år 1908. Det cirka 31 meter långa och 6 meter stora skrovet är av stål. Hon är registrerad som arbetsmotorredskap, enligt fartygsregistret.

Text och foto: Jens Flyckt

Hon ägs av handelsbolaget Muddy Water, vars verksamhet bland annat består av sjötransporter, saneringsarbetet och fartygsunderhåll.

Kurt vid Gustavsbergs strand hösten 2021.

Sporre med utmanande smide från 1600-talet

Sporren har obegripligt små detaljer som en smed formade i det glödande järnet för 400 år sedan. Den är med sina kvinnofigurer knappast lik någon annan sporre från 1600-talet. Den berättar även om tidig arkeologisk forskning och om en familjefader som försvann i kriget.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är en minst sagt märklig bildvärld som avslöjas om man tittar närmare på den smidda sporren, som förvaras i Sigtuna Museum And Arts magasin. Trots att sporren legat i jorden under lång tid så är många detaljer välbevarade.

Smidd sporre från 1600-talet med barbröstade kvinnofigurer ur. Var den är tillverkad är högst oklart. Det mesta med denna sporre är ovanligt och avvikande.

Sporre är ett ridverktyg som fästes med remmar kring hälarna på ryttarens stövlar. Sporrar används än idag för att skänkla under ritt, men är numera betydligt mer djurvänliga. På medeltiden bestod sporren av en spetsig pik. Under 1500-talet förlängdes piken med flerstjärnig trissa för ökad kontroll över hästen. Det skedde samtidigt som det bepansrade kavalleriet (rustningar) växte fram.

Denna sporre är daterad till 1600-talet. Den är ett arkeologiskt fynd från Olof Palmes den äldres samlingar.

Olof Palme, som var farbror med stadsministern med samma namn, grundade i början av 1900-talet Fornhemmet i Sigtuna stad. Det blev med tiden Sigtuna Museum And Art. Han var en föregångsperson inom den tidiga Sigtunaforskningen. Hans arkeologiska gärningar tog dock abrupt slut. Trots avsaknad av militär erfarenhet anmälde Palme sig som frivillig till finska inbördeskriget. Han stupade år 1918 i slaget vid Tammerfors.

Hemma i Sigtuna efterlämnade han hustru, fem barn en stor mängd arkeologiska föremål utan dokumentation. Sporren är en av dessa föremål.

En barbröstad och entandad kvinnofigur i smidet. Notera hur hon skyler sin kropp sig med armarna.

Sporrens två kvinnofigurerna är mycket märkliga. Bägge är gjorda i samma pose, med blottade bröst, tydligt markerade bröstvårtor och armar som ska dölja den nakna kroppen. Huvudet är pumpaformat, med kraftiga ögonbryn och i den öppna munnen syns en enda tand.

Den andra kvinnofiguren har samma nakna pose, men påminner mer om ett skrattande troll med stor näsa, stort leende och med tydliga bröst.

Sannolikt förvärras ansiktsuttrycken av rostskador.

Ytterligare en figur som antagligen är tänkt att likna en kvinna, men snarare liknar ett troll.


Sverigereportage har sökt i svenska och europeiska museers databaser där en stor mängd sporrar, från medeltid till nutid, är dokumenterade. Hitintills har inget som liknar sporren från Sigtuna påträffats.

Sporren, som är en hjulsporre med femuddigt stjärntrissa, har svängda och avsmalnande bygelarmar. Längst ut på bygelarmarna ska det finnas två hål, för fäste i ryttarens stövel. Det är i alla fall så som sporrarna vanligtvis är konstruerade.

På den högra bygelarmen finns två hål som är avsedda för ett snabbfäste på stöveln. På den vänstra armen saknas motsvarande hål, för fäste av en mindre hake.

Den andra bygelarmens ända. På grund av dåligt val av bländare är skärpdjupet dåligt. Det är ändå tydligt att ändan inte har en brottyta, utan är rundad.

Vad som hänt med sporrens ena bygelarm är oklart. Att det skulle vara fråga om en okänd fästanordning är knappast sannolikt. Kanske gick sporren sönder under ritt, föll till marken och gömdes i jorden. Dock talar frånvaron av brottyta mot skadeteorin.

Vem smeden som smidde sporren var lär vi aldrig få veta. Men hans skicklighet går inte ta miste på. Tack vare en rad historiska tillfälligheter har sporre har bevarats till eftervärlden.

Finnvids vikingatida söner på Älgesta


Strax väster om Arlanda flygplats ligger byn Älgesta. Tack vare en runhäll i Danderyd vet vi att byn ägdes av två namngivna bröder, Finnvids söner, på 1000-talet. På platsen där brödernas gård låg bor i dag läraren Marés Lendway. I likhet med sina vikingatida föregångare har hon ett starkt släktband till byn och dess jord.

Text och foto: Jens Flyckt
Flygfoto: okänd fotograf

Älgesta stavas sedan gammalt Elgesta. Förutom E4:an, som skär genom kulturlandskapet några hundra meter öster om byn, är 1100-talskyrkan Husby Ärlinghundra närmsta granne. Kyrkan, som är en östtornskyrka, står i förbindelse med byn via en smal landsväg som slingrar sig fram förbi tegar, odlingsrösen och knuttimrade logar. Älgesta har legat på samma plats sedan järnåldern, kanske ännu längre tillbaks.

Marés Lendways släkt har bott och brukat den del av Älgesta som heter Södergården, sedan tidigt 1900-tal. För henne är platsens historia i högsta grad levande och något hon värnar om. Huset i bakgrunden markerar den platsen som arkeologerna hittade lämningar från vikingatida bebyggelse med 37 stolphål.

Älgesta, vars struktur är mer eller mindre oförändrad sedan 1700-talet, består av tre gårdar. På en av gårdarna, södergården, bor Marés Lendway.

– Min pappa var mycket mån om att bevara Älgestas kulturhistoriska miljö och platsens långa historia. Den viljan har gått i arv till mig, säger Marés Lendway när hon går in i köket i det faluröda huset på Älgestas högsta höjd – med fönster som vätter mot söder och kyrkan som tonar upp sig i fjärran.

Husby Ärlinghundra kyrka, som är en östtornskyrka, började byggas på 1100-talet. Troligen har det funnits en ännu äldre träkyrka på platsen. Bortom stenmuren i bildens högra nederkant, Syns Älgesta by som svag skiftning i rött. I långhusets vägg syns den andra runstenen som Finnvids son lät resa – till minne av sig själv.

I medeltida handlingar nämns Älgesta vid flera tillfällen, bland annat 1318 och 1487, i samband med jordaskiften.

Marés Lendway och hennes man, Henry Larsson-Auna, flyttade till Södergården 1999. Hennes anknytning till platsen är betydligt äldre. Där har hennes släkt ägt och brukat jorden sedan början av 1900-talet. Där bor även hennes bror, Fredrik Lundgren, med familj.

-När min farfar och farmor gifte sig 1925 flyttade de in i huset som jag och min man bor i. Huset byggdes på 1860-talet. Fram till 1970-talet var Älgesta en stor släktby. Så är det inte längre, säger Marés Lendway.

Byn Älgesta väster om Arlanda flygplats utgör en mittpunkt i ett kulturlandskap där människor bott i minst tusen år. Strax norr om Älgesta, i den gamla hagmarken, ligger ett av flera gravfält. Stenblocket i bildens förgrund markerar troligen en grav.”

I norra delen av byn finns gravfält från den epok i forntiden som kallas järnålder. Hela byn är registrerad som forntida bytomt och inom byns ägor finns inte mindre än sex gravfält. Dessa gravfält är bara en liten del av traktens fornlämningar.

Vägen mellan Älgestas södra del och Husby Ärlinghundra kyrka slingrar sig fram genom landskapet.

I Danderyd, cirka tre mil söder om Älgesta, finns runhällen (U 130) från 1000-talet där Älgesta nämns för första gången i skrift. Runorna berättar att två bröder, Björn och Olev, ägde byn. Deras far hette Finnvid. Så här lyder texten:

”Björn, Finnvids son, lät hugga denna häll efter Olev, sin bror. Han blev sviken på Finnveden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättesarv, Finnvidssönerna på Älgesta.”

Ristningen är egentligen i bra skick. Men på grund av lavar och alger är den mycket svårläst. Så här lyder runtexten:

Norahällen i Danderyd. Runristningen är inhägnad. Men den är (vid fototillfället) knappt läsbar idag på grund av alger och lavar.

Runtexten har tolkats som att Olev dödades i någon form av fegt bakhåll vid Finnveden – som syftar på ett område i dagens Småland. Odal och ättesarv är gamla benämningar för mark som ärvts inom familjen. Finnvids söner bodde alltså på Älgesta, men ärvde gården i Danderyd, som Björn lät rista runhällen vid.

Norahällen enligt en nedteckning från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.


I Husby Ärlinghundra kyrka finns ytterligare en runsten (U 433) som Björn låtit rista. Den runtexten lyder:

”Björn, Finnvids son, lät resa stenen efter sig själv

Runstenen är daterad till sent 1000-tal och tidigt 1100-tal.

Den andra runstenen, som Björn på Älgesta, lät resa och som är inmurad i Husby Ärlinghundra kyrka.

I början av 1990-talet skedde en arkeologisk undersökning vid Södergården. Det var i samband med att Fredrik Lundgren, som är Marés bror, skulle bygga ett boningshus. Platsen ligger i västra delen av Södergården.

Södergården på Älgesta någon gång på 1950-talet.

Inom en 160 kvadratmeter stor yta hittade arkeologerna bland annat 37 stolphål (de flesta kraftiga och stensatta), 5 härdar, 3 lerytor, keramik från 1000-talet och rester av en syllstensgrund.

Lerytor förknippas i regel med golvytor.

”Anläggningarna utgjorde de synliga lämningarna efter kanske tre hus med någon form av stolpburen takkonstruktion och ett mindre hus på syllstensgrund med sidohärd. Den senare hustypen är vanligt förekommande i 1000-talets Sigtuna (cirka 1 mil väster om Älgesta)” står det i rapporten.

Det ligger nära till hands att tro att just dessa byggnader byggdes och ägdes av Finnvids söner. Men några bevis för detta finns inte.

Marés Lendway säger att historien ständigt är närvarande – både i tankarna och i vardagen. Vi går runt på Södergården en dag i januari. Hon visar stenar och järnföremål hon hittat i sluttningar och i trädgårdsland runt huset genom åren. De flesta av föremålen har med jordbruk att göra och är från 1800-talet. 

Malsten (liggare) som påträffats vid Södergården.

Bland hennes fynd finns även betydligt äldre föremål, som löpare till malstenar. På en bergsknalle, bara några meter från hennes hus, står en hel malsten med oklar datering.

Intill ett trädgårdsland, som vetter mot den plats där den arkeologiska undersökningen gjordes, har Marés man skapat en märklig figur av överbliven cement och porslinsskärvor.

-När min man gjuter golv eller liknande så får han ofta cement över. Med den överblivna cementen bygger han på den där figuren. Den föreställer den enögda oden, säger hon.

I Södergårdens trädgård står den enögda Oden.


Vad betyder Älgestas historia för dig?

-Mycket. Den präglar hela tillvaron här. År 2005 skrev jag en novell till lokaltidningen Sigtunabygdens novelltävling. Novellen vann och handlar om att vi lever i tid och lager. När man bor på en plats som Älgesta, som varit bebodd sedan förhistorisk tid, samsas vi i nutiden med andra tidsspår, säger hon.

Hur menar du?

-För några års edan hittade jag forntida glaspärla i åkern. Jag har använt den som smycke och har även visat mina elever den. När jag håller i pärlan, så håller jag i ett föremål som någon annan höll i för länge sedan. På så sätt uppstår en förbindelse – mellan nu och då – mellan den personen och mig, säger hon.

Överallt på Södergården finns spår från jordbruket genom hundratals år. I uthusens knuttimrade väggar syns tydligt hur stockar återanvänts, byts ut och lagats. Längst ner i väggen är stockarna märkligt formade. Det är ett resultat av att korna, som för länge sedan är borta, har kliat sig mot väggen.

Men det är inte enbart forntiden som intresserar henne. I flera år har hon skrivit på en roman som handlar om hennes uppväxt på Älgesta under 1960-talet.

-Berättelsen är klar. Men ska nu redigeras. Den är en fiktiv berättelse med många drag från min familj, personer som runt oss och händelser. Som barn upplevde jag Älgesta och intilliggande gårdar som öar i ett hav av åkrar. Boken handlar även om en brytningstid, då bönderna fick lägga ner sina verksamheter. Pappa gick från att vara bonde till att bli betongarbetare, säger hon

Känner du samhörighet med Finnvidssönerna på 1000-talet?

-Ja, absolut. Under alla år har jag gått här och funderat över var deras hus stod. Bröderna tycks ha varit stora jordägare, så deras hus här på Älgesta var nog ståtliga, säger Marés Lendway och ser sig om på det forntida gårdstunet.

Härkeberga – ett medeltida mästerverk

Härkeberga kyrka i Uppland är en tidsmaskin. Genom den järnbeslagna trädörren från 1300-talet förs besökaren bokstavligen tillbaka till medeltiden och mästaren Albertus Pictors färgsprakande kalkmålningar, som i 500 år har trollbundit besökare.

Text och foto: Jens Flyckt

Härkeberga kyrka räknas som en av Upplands största sevärdheter, tack vare sina välbevarade kalkmålningar från 1400-talet. Kyrkan ligger på en liten höjd, delvis omgiven av en ålderdomlig by. Strax väster om kyrkan finns åkermark där den förhistoriska byn Gymninge, som arkeologerna tror var föregångaren till Härkeberga, en gång låg. Gymninge försvann innan år 1706 och är idag helt borta ovan jord.

Härkeberga kyrka.

Kyrkan äldsta delar stod klar i början av 1300-talet. Drygt hundra år senare slogs valven och samtidigt byggdes vapenhuset. Det finns inget som tyder på att det funnits en ännu äldre träkyrka på platsen.

Kyrkogården anses ha samma utsträckning idag som när den anlades på 1300-talet. Bogårdsmuren hade ursprungligen en överbyggnad av trä och även den medeltida stigluckan, kyrkogården entré, byggdes om på 1700-talet.

En rest från den ursprungliga 1300-talskyrkan är västgavelns snidade vindskivor. Originalskivorna fanns kvar på kyrkan fram till 1935. Då hade närmare 700 år med väder och vind gjort dem dåliga och de ersattes med kopior. Originalen förvaras på Historiska museet i Stockholm.

Västgavelns vindskivor tillkom under tidigt 1300-talet. Originalskivorna ersattes 1935 med kopior.

Härkeberga kyrkas storhet blir tydlig så fort man klivit in i vapenhuset. Där inne finns en av den Nordeuropeiska senmedeltidens mest kända väggmålningar – livshjulet. Det är ett ikoniskt verk av kyrkomålaren Albertus Pictor – en av medeltidens stora konstnärer, som på 1480-talet målade Härkeberga kyrkas valv och väggar

Lyckohjulet är en medeltida sinnebild som ska påminna om livets förgänglighet och om hur snabbt ungdom, mandom och ålderdom avlöser varandra. Hjulet snurrar hela tiden och slutligen väntar döden med sin spade. Livshjulet i Härkeberga kyrka räknas till en av Albertus Pictors främsta verk.

Målningarna i vapenhuset är bara en föraning om vad som komma skall inne i långhuset.

Livshjulet från 1480-talet i Härkeberga kyrkas vapenhus.

Besökare som kommer in i vapenhusets brukar ha bråttom in i långhuset för att se valv- och väggmålningarna. En titt i gästboken i vapenhuset vittnar om att besökarna kommer långväga ifrån.

Hastigt öppnar de den stora trädörren, som hålls samman med järnband, ringhandtag och beslag som smiddes någon gång i början av 1300-talet. Denna dörr är alltså samtida med Härkeberga kyrkas äldsta delar. Men få besökare har en aning om att de bokstavligen öppnar en dörr till medeltiden.

Smidesdetaljer från 1300-talets början i Härkeberga kyrkas vapenhus dörr.

Dörrsmidets formspråk följer en tradition som representerat i kyrkor i östra Uppland under 1300-talet. En av flera detaljer som gör denna dörr unik är de fragmentariska färgspår som skymtar i mellanrummen där träet är synligt genom smidet. I dag är dörren trären. Men spåren av färg vittnar om att porten ursprungligen var rödmålad.

Dörren från tidigt 1300-tal i Härkeberga kyrkas vapenhus.

Härkeberga har ytterligare två dörrar med medeltida ursprung.

Vapenhusets ytterdörr är av tjärat trä. Den har enstaka järnbeslag och en enkel dörring. Järnbeslagen är betydligt enklare än dem på vapenhusets innerdörr. Kanske har man bytt ut dörren och då återanvänt järnbeslagen från den medeltida ytterdörren.

Även i Sakristian finns en medeltida dörr med smidda beslag, som är identiska med beslagen på vapenhusets ytterdörr. Sannolikt är det samma smed som gjort dörrarna. Sakristians dörr har förstärkts och byggts om genom århundradena.

Härkeberga kyrkas triumfkrucifix från mitten av 1300-talet.

Inne i långhuset öppnar sig ett universum av intensiva och välbevarade målningar i valv och på väggar. I taket hänger ett triumfkrucifix från mitten av 1300-talet, som är kyrkans enda bevarade medeltida inventarie.

Tack vare att Härkeberga kyrkas valv aldrig kalkades över på 1700-talet, vilket skedde i många andra kyrkor, har målningarna fortfarande en häpnadsväckande lyster och skärpa. Väggarna har dock varit överkalkade och där är många målningarna oskarpa och matta efter restaurering.

Det finns spår av enklare målningar från 1300-talet. Men de storslagna målningar som fullständigt dominerar kyrkorummet och som kyrkan är känd för, tillkom på 1480-talet. Målningarna tros ha gjorts strax efter att valven slagits.

Härkeberga kyrkas valv överkalkades aldrig på 1700-talet. Därför räknas de till Albertus Pictors bäst bevarade kalkmålningar.

Som besökare är det svårt att få en översikt över denna ofantliga bildskatt. Man börjar med att svepa blicken, men blir direkt fast i någon av alla dessa säregna, nyansrika scenerna från nya och gamla testamentet. Man fastnar i den ena fantasifulla, roliga och hemska detaljen efter den andra. Ganska snabbt är man vilse.

Relativt lite är känt om Albertus Pictors som person, men forskarna har ändå lyckats ge en bild av honom och hans verk. Han föddes troligen i Tyskland vid tiden runt 1445. Han kallas även för Albert målare och Albert pärlstickare och blev en del av staden Arbogas borgerskap vid 1465. Tolv år senare övertog han en kyrkomålares verkstad och dennes änka, som hette Anna, i Stockholm.

Typiskt för Albertus Pictors intensiva måleri är färgerna, mängden motiv och att ingen yta lämnas tom.

Albertus Pictor och hans verkstad var verksam i Uppland, Södermanland, Västmanland och Norrbotten. Idag finns ett 30-tal kyrkor med målningar som tillskrivs honom och hans verkstad. Härkeberga kyrkas målningar är en av de bäst bevarade.

Albertus Pictor dog sannolikt i Stockholm år 1509. Efter det året försvann han i alla fall ur de historiska handlingarna. Forskarna är överens om att Albertus Pictor var en mångsidig man med många begåvningar. Bland annat var han organist. De historiska källorna nämner i alla fall vid ett tillfälle att han spelade orgel.

Han hämtade sina motivval ur Biblia Pauperum, även kallad De fattiges bibel, som är en förenklad och kortfattad bibel som skrevs av en munk på 1200-talet. Verket fick en stor betydelse och spridning i Nordeuropa under senmedeltiden.

En annan av Albertus Pictors ikoniska målningar i Härkeberga kyrka är de förälskade ungdomarna.

Albertus Pictors genomtänkta bildvärld handlar om den urgamla kampen mellan ont och gott. Kyrkomålare har det funnits både innan och efter Pictor. Men när han inledde sin mycket framgångsrika karriär som kyrkomålare i mitten av 1400-talet, så gjorde han det med ett helt nytt bildspråk.

Konstexperter brukar säga att tidigare kyrkomålares motiv var platta, men att Albertus Pictors motiv är levande. Detta i kombination med ofta makabra motiv göra att helgon, jävlar och andra bibliska motiv växer fram ur målningarna.

Valvet ovanför orgelläktaren.

I Albertus Pictors värld finns ofta fantasifulla varelser som inte har med bibeln att göra, utan snarare vittnar om medeltidens föreställningsvärld. Härkeberga är inget undantag. I valv, på pelare och på väggar gömmer sig figurer som än idag får betraktare att häpna.

I vapenhuset finns ett exempel. Det är en tvåbent figur med sur min och som påminner om en blandning mellan vildsvin och igelkott.

En annan figur föreställer sannolikt en kamel.

Intill orgelläktaren finns en figur som kanske ska föreställa en elefant – med snabel, stora öron och två pucklar på ryggen.

Men allt av historiskt värde i Härkeberga kyrka är inte från medeltiden. Bänkinredningen är från år 1755, men snickaren återanvände då delar av kyrkans gamla bänkar från 1600-talet. Det inskurna årtalet 1629 vittnar om när den tidigare bänkinredningen stod klar.

Bänkinredningen kanske inte är en unik konstskatt. Men den är ett exempel på det vanliga folkets ofta anonyma historia, som allt för ofta glöms bort.

Likt slitna golvbrädor i ett gammalt torp har bänkarnas sittbrädor fått en glatt yta med utstickande årsringar. Generationer församlingsbor har suttit där genom århundradena, vid lysningar, bröllop, dop, konfirmationer och begravningar.

En av kyrkbänkarna som generationer av församlingsbor nött blanka genom århundradena.

Där har de suttit på de hårda bänkarna, försökt sträcka på benen, gäspat och hoppats på att prästen ska sluta predika. Nu som då har de med skräckblandad förtjusning tittat uppåt och förlorat sig i tid och rum i Albertus Pictors fantastiska bildvärld.

Mer att läsa om Albertus Pictor:
https://stockholmslansmuseum.se/utstallningar/medeltida-kyrkor/albertus-pictor-och-bildernas-betydelse/