Det är vårvintern 1933. Vid Tollsta gård som ligger ett par kilometer norr om järnvägsamhället Märsta i Uppland, står en fotograf och tar bilder av en obevakad järnvägsövergång. 89 år senare står en annan fotograf och tar bilder på samma plats.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Äldre bilder: Järnvägsmuseet/Public Domain

Man kan undra hur många järnvägsövergångar det har funnits – säkert tusentals, kanske hundratusentals.
När järnvägsnätet byggdes under 1800-talets sista hälft och 1900-talets början drogs rälsen genom jordbruksbygder. För att folk och kreatur skulle kunna korsa järnvägen byggdes enkla övergångar med tillhörande grindstenar – två på vardera sida. Bommar fanns inte.
Även grindstolpar av trä förekom.
Det gällde att se upp vid passering.

Så skedde även när Norra stammbanan, som går förbi den uppländska ortenMärsta, byggdes. Märsta stations ursprungliga stationshus, ett par kilometer söder om Tollsta, stod klar år 1876.

År 1908 fick sträckan dubbelspår.

En av alla dessa övergångar låg vid Tollsta. Där landsvägen – en svart orm med vitmålade streck, slingrar sig fram mellan de urgamla gårdar, odlingsrösen, galgbackar och allehanda utmarker.

Längs andra järnvägssträckor, som lades ner för länge sedan, återstår i regel bara banvallar och grindstenar. Vägarna som ledde upp och ner från övergångarna är upprivna och bortodlade. Kvar intill banvallarna står grindstenarna – likt mystiska monument från en bortglömd civilisation.

Dessa järnvägsövergångar har sedan järnvägarnas begynnelse varit naturliga mötesplatser för lokalbefolkningen – till vardags och fest. Även vid Tollsta järnvägsövergång har det genom tiderna ståt mycket folk och tittat på tågen som tuffat förbi – på väg mot Stockholm eller Uppsala – eller till orter man bara hade hört talas om. Där har jag själv stått och tittat.

Finns det poesi som handlar om de obevakade järnvägsövergångarnas grindstolpar? Det bordet det göra, konstigt vore det annars. Få platser är så poetiska som dessa övergångar av stål, kreosotimpregnerade slipers och och handhuggna grindstenar av svenskt urberg – i ett ingemansland där landsväg och järnväg får möta varandra – om än för en kort stund.

Nils Ferlin har skrivit en dikt om detta, inte om övergången vid Tollsta, men om det där att stå där och titta på tåg.

”Att nöjen är högst relativa
jag lärde mig tidigt förstå
I Nykroppa mente man så
vi har en och annan begravning
och tåget, att titta på”

Ett år efter de svartvita bilderna togs elektrifierades sträckan.

Det innebar att elledningar monterades så att elloken kunna köras.
Det var början på slutet för ånglockens tuffande och rykande tidsera.
Det var knappast grindstolparna som var syftet med fotograferingen.
Det var början på något nytt.

Till skillnad mot många andra gamla järnvägssträckningar finns Norra stambanan kvar. Men stationer, banvaktarstugor och övergångar har genom åren förpassats till de svartvita fotografiernas värld.

Övergången vid Tollsta fanns kvar fram till cirka 25 år sedan. Då den grävdes den bort. För att slippa den farliga övergången, som då hade bommar, och beskona boende i området för den allt intensiva vägtrafiken, byggdes en viadukt en bit bort. Där under går nu vägtrakfiken.

Hur länge fick grindstenarna stå kvar vid Tollsta? Kanske har jag aldrig sett några där.
Övergången är i alla fall borta, numera bebuxen med storskogsdrömmande sly.
Jag vill gärna tro att de stod kvar där länge. De hör liksom till.