I skuggan av Folklandstingstad

Om en son som på vikingatiden föll i strid i fjärran land handlar en runsten vid Ängby i Lunda, strax norr om Arlanda flygplats, om. Runstenen är rest på ett gravfält som redan på vikingatiden var en fornlämning och som sannolikt har en koppling till den mytiska tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Text och foto: Jens Flyckt

I närheten av Lunda kyrka, en halvmil öster om Arlanda flygplats i Uppland, står en runsten ( U 356). I stenens tusen år gamla text berättar om en mor om sin döde son som stupade i strid i Virland, eller Wierland som det heter idag, som var vikingarnas namn på området i nordöstra Estland,
Runstenen är unik på flera sätt. Det är den enda kända svenska runsten där Virland nämns.

Runsten U 356 står på sin ursprungliga plats -på ett gravfält från äldre järnåldern. Redan på vikingatiden var detta gravfältet 1500 år gammalt och vad vi idag betraktar som fornlämning. Begreppet fornlämning fanns dock inte då. Hade det inte varit för alla träd som idag står i vägen så hade runstenen stått i siktlinje med Lunda kyrkbacke – där en stadsliknande handelsplats fanns på medeltiden.

Ristningen är daterad till 1050-1080 eKr och tolkningen lyder:

”Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Han föll i Virland. Och Åsmund ristade.”

Runstenen räknas till ett av runmästaren Åsmund Kåressons främsta verk.

Kulturlandskapen runt runstenen är mycket rikt och ruvar på några av Upplands största arkeologiska gåtor. Runstenen står på ursprunglig plats i västra kanten av ett stort gravfält (Lunda 91:1) med 250 registrerade gravar. Att döma av gravfältets många gravtyper har det nyttjats under lång tid – från tiden äldre järnålder till yngre järnålder.

Järnålder, som föregicks av bronsåldern, är ett komplicerat begrepp som i Skandinavien omfattar tiden från 500 fKr till 1100 eKr. Tidsperioden är enkelt beskriven indelad i två mindre tidsepoker – en äldre ( 500 fKr-400 eKr) och en yngre (400 eKr-1100 eKr. Dessa två epoker är sedan indelade kortare tidsperioder som till exempel förromersk järnålder, folkvandringstid och vikingatid. Efter järnåldern inträdde medeltiden.

Runstenen står på den äldsta delen av gravfältet som är daterat till äldre järnålder och som domineras av 43 resta stenar.

Åren 1947-48 undersöktes delar av gravfältet av arkeologen Gunnar Ekholm. Undersökningen visade att runstenen ursprungligen flankerats av 14 resta stenar. Det bör ha varit en imponerande anläggning.

Forntida hålväg eller traktorväg? Strax bakom runstenen finns denna vägsträckning som inte är registrerad och vars datering är okänd. Den förmodade vägen syns som ett dike i bildens mitt. Eventuellt delar sig den i bildens bakgrund och viker av ner mot åkrarna och en å.

Bara några tiotals meter söder om runstenen finns en avlång fördjupning som sannolikt är en gammal vägsträckning. Hur gammal den är är inte känt. Den kan vara mycket gammal eller ett resultatet av de senaste århundradenas jordbruk. Vägen leder snett upp genom gravfältet, strax bakom runstenen.

Möjligen delar sig vägen, med en avstickare ner mot ån, cirka 50 meter öster om runstenen. Runstenen anses markera ett vikingatida vadställe vid ån strax söder gravfältet.

Några av gravfältets kvarvarande bautastenar från äldre järnålder. Arkeologiska undersökningar på 1940-talet visade att endast ett fåtal av de bautastenar som en gång restes står kvar.

Vilken by detta gravfält en gång tillhörde har länge diskuterats. Vissa arkeologer menar att det finns en koppling till den intilliggande gården Ängby, som fram till laga skifte var en by. Men gravfältet har även förknippats med den medeltida tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Enligt medeltida källor låg Folklandstingstad i Lunda socken i Uppland. Men exakt var den låg är omdiskuterat. Verksamheten var på 1300-talet så omfattande att handelsmännen i Sigtuna stad vände sig till kungen och klagade på konkurensen från Folklandstingstad. Efter år 1380 nämns inte Folklandstingstad i de skriftliga källorna.

En numera vedertagen teori är att Folklandstigstad låg intillLunda kyrka – som ligger cirka 800 meter norr om den aktuella runstenen.

Lunda kyrka. På den höjd som kyrkan är byggd på finns spår av en omfattande medeltida anläggning/verksamhet. Mycket tyder på att denna verksamhet uppstod redan på bronsålderna.

Runt Lunda kyrka, eller Lunda kyrkbacke som den även kalkas, har lämningar som går tillbaka till bronsåldern hittats. Idag omgärdas Kyrkbacken av åkrar. Men under forntiden låg platsen intill ett stort sjösystem, den så kallade Långhundraleden, som på vikingatiden sträckte sig från Uppsala och Åkersberga. Åkersberga var in- och utfart till Östersjön.

De åkrar som idag bitvis omgärdar Kyrkbacken är bottnen på en stor vik som redan fanns där under bronsåldern och som sedan blev en del av Långhundraleden.

Strax väster om Lunda kyrka finns en större plattå med berg i dagen i sluttningarna. Här har meterdjup kulturpåverkad jord uppmätts. På bilden syns den omgivande åkermarken som under forntid och långt in i historisk tid var en sjö. Notera den västra kyrkogårdsmuren i bildens högerkant.

Under forntiden fanns det även en sjöförbindelse västerut till Mälaren. Den gick över den ås som ligger vid Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrka. Vid Halmsjöns södra strand ligger Arlanda flygplats tredje landnings- och startbana.

På bägge sidor om åsen finns rännor – cirka 50-90 meter långa, tre meter breda och 0,5 meter djupa. Rännorna vittnar om en lång tradition att dra båtar och skepp över åsen som utgjorde ett naturligt hinder mellan Långhundraleden och Mälaren. Halmsjön har än idag förbindelse med Mälaren. Numera består förbindelsen av en grund å som till stor del går under landningsbanor och genom kulvertar.

Dragrännorna var okända för vetenskapen fram till början av 1980-talet. Forskaren och grävmaskinisten Gunnar Skoglöv från Knivsta hade hört lokalbefolkningen berätta om att vikingarna skulle ha dragit sina båtar över åsen. Han blev visad en plats vid Sjöås (Halmsjön) där flera branta rännor är synliga på åsens sidor. På uppdrag av Riksantikvarieämbetet genomförde han en mindre arkeologisk undersökning av en av rännorna. Fynd av bevarat trä visade att rännan hade varit klädd med virke. Den hade varit i bruk under lång tid. Ett av C14-proverna gav dateringen100 år före Kristus – det vill säga äldre järnålder.

Två av dragrännor vid Sjöås registrerades i fornlämningsregistret år 1987. Sannolikt finns det på platsen flera, äldre rännor som inte är registrerade.

För några år sedan arrangerades en kombinerad filminspelning och fältforskning vid dragrännorna. Då drogs en kopia av Viksbåten, en vikingatida båt som hittades i Söderby-Karl, från Halmsjöns strand och upp för åsen genom en av dragrännorna. Fältforskningen och filminspelningen arrangerades Timo Lipitsä, som Sverigereportage skrivit om tidigare.


Experimentet skedde med tillstånd från länsstyrelsen. Resultatet av testerna visade att det är relativt lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek genom den branta dragrännan. Hade rännan varit träskodd, vilket den alltså en gång var, skulle det sannolikt gått ännu lättare.

Intill Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrkbacke, finns en sträcka av Stockholmsåsen. Över åsen går flera handgrävda rännor som daterats till järnålder. I samband med en kombinerad fältforskning och filminspelning för några år sedan drogs kopian av Viksbåten upp och ner för rännorna. Projektet hade tillstånd från länsstyrelsen och arrangerades av hembygdsforskaren Timo Lipitsä. Experimentet visade att det var förhållandevis lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek upp genom dragrännan.

De mest påtagliga arkeologiska bevisen för en medeltida, stadsliknande bebyggelse vid Lunda kyrkbacke under tidig medeltid, finns vid Tingsängarna. Platsen ligger 200 meter öster om Lunda kyrka och 800 meter norr om Ragnfrids runsten.

I början av 1980-talet genomförde Arbetsgruppen Långhundraleden tillsammans med bland annat Riksantikvarieämbetet och Sigtuna museum, en arkeologisk undersökning av Tingsängarna. I två sökschakt påträffade 0,4 meter tjocka kulturlager. Totalt registrerades 562 fyndnummer. Fynd som bebebyggelselämningar, silvermynt, keramik, bultlås, bränd lera, spåren från en bronsgjutares verkstad och en sopgrop daterades till 1100 – 1400-talet.

Vy från Tingsängarna mot Lunda kyrkbacke. Kyrkan skymtar till vänster bakom det gula trähuset. Vid Tingsängarna finns medeltida kulturlager från en stadsliknande anläggning.

Undersökningen bekräftade att det på platsen finns en stor medeltida anläggning.

På kyrkbackens västra del har metertjock kulturpåverkad jord påträffats. Men mycket av detta totalförstördes år 1989 då Sigtuna kommun anlade en avloppsanläggning. Ett par årtionden senare grävdes kulturlager sönder strax norr om kyrkan i samband med att elledningar drogs till kyrka. I schaktmassorna påträffades keramik som Sigtunamuseum museum daterade till 1100-talet.

”Frågan är om inte Lunda kyrkbacke rentav är Upplands äldsta handelsplats i kontinuerligt bruk från bronsålder till medeltid” skriver Långhundragruppen i boken Långhundraleden – en seglats i tid och rum från 1993.

Konkreta bevis för att lämningarna runt Lunda kyrka verkligen är Folklandstingstad finns inte. Men klart är att där pågick en omfattande verksamhet, både till sjös och på land, från bronsåldern och fram till mitten av medeltiden.

Gravfältets västra del ligger på en smal landremsa med bautastenar resta intill vägen. I bakgrunden syns Lunda kyrkbacke, en plats med tjocka medeltida kulturlager och där man tror att handels- och tingsplatsen Folklandstingsstad låg. Runstenen står i siktlinje med Kyrkbacken – om man bortser från de träd som idag växer runt runstenen.

När man betraktar Ragnfrids runstenen bör man inte enbart se ett vackert konstverk med en unik språklig innebörd, utan även i ett samband med det omgivande kulturlandskapets gåtfulla lämningar och de verksamheter som pågick där före, under och efter 1000-talet – både till land och till sjös.

En tid efter att Björn hade fallit i Virland nådde dödsbudet slutligen hans hembygd och familj. Ragnfrid lät då rista och resa den ståtliga runsten till minne av sin son. Hon lät resa runstenen på en plats där den norra (förmodade) landvägen mot det man idag tror var Landstingstingstad passerade. Runstenen står på den del av gravfält som redan på vikingatiden var urgammalt och där förfäderna hade begravts i närmare 1000 år. Och om man bortser från alla skymmande träd så står runstenen i rak siktlinje mot Lunda kyrkbacke.

Det här reportaget är en förenkling av de arkeologiska, kulturgeografiska och historiska förhållandena i och runt Lunda kyrkbacke. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att belysa saknen närmare.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Folklandstingstad och de arkeologiska lämningarna vid Lunda kyrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s