Avrättningsplatser genom 1 000 år

Det finns 452 registrerade avrättningsplatser runt om i Sverige. Men det är bara en liten del av de platser där dömda har halshuggits och hängts offentligt under de senaste 1 000 åren. Så sent som 2010 upptäcktes en tidigare okänd avrättningsplats vid Mora stenar utanför Uppsala.

Text och nutids foto: Jens Flyckt.

Nutidsbild på Galgberget i Visby, Public Domain, foto:Artifex.
Svartvita bilder (Public Domain): grävbilden från Stora Tuna i Dalarna år 1921.

Den sista offentliga avrättningen (Public Doman) 1874 – bilden förvaltas av Malmköpings hembygdsförening.


1921 skulle en ny kyrkskola byggas vid Stora Tuna, Borlänge i Dalarna. Ganska omgående påträffades 14 mänskliga skelett på byggarbetsplatsen och fler skulle det bli. Fram till 1950-talet har totalt ett tjugotal skelett, med skador från halshuggning och hängning, hittats i marken på skolgården.

På medeltiden var platsen där Kyrkskolan vid Stora Tuna i Borlänge, en avrättningsplats. Totalt har ett tjugotal skelett hittats i marken vid skolgården. Sannolikt finns det ännu mer mänskliga kvarlevor på platsen där barnen leker.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2018 skriver Joakim Wehlin från Dalarnas museum om skeletten vid Stora Tunas kyrkskola:.

”De låg på varierande djup och i olika riktningar. Gemensamt för nästan samtliga var att de låg i onaturliga ställningar, förvridna, på mage eller med skallen skild från kotraden. I två fall hade två individer lagts ned ovanpå varandra. Inga föremålsfynd gjordes i anslutning till skeletten, men i några fall observerades kolrik jord eller koncentrationer med kol. Det stod snart klart att det rörde sig om avrättade människor”

Länge trodde man att det var Gustav Vasa som låg bakom avrättningarna vid Stora Tuna. Men nutida analyser visar att avrättningarna inte hade skett på 1500-talet, utan på 1000/1200-talet.

Ritningarna från den arkeologiska undersökningen 1921 visar att skeletten låg på rad intill skolans ytterväggar. Det beror på att det främst var för väggarna man grävde. Sannolikt finns det mer mänskliga kvarlevor på skolgården.

Några av de avrättade individerna vid Kyrkskolan.

Relativt lite känt om svenska avrättningsplatser. Den största arkeologiska undersökning som gjorts i Sverige av en konstaterad avrättningsplats, genomfördes 2005 i Vadstena. På Gotland har tre avrättningsplatser undersökts – bland annat Galgberget utanför Visby.

Äldre avrättningsplatser, som redan på 1600/1700-talet var övergivna, återges sällan på kartor. Dessa är därför svåra att lokalisera. Däremot kan lokala ortsnamn och berättartraditioner vittna om avrättningar.

Stora Tuna är ett sådant exempel. I fornlämningsregistret finns visserligen en avrättningsplats registrerad i området. Men den ligger cirka sju kilometer sydöst om kyrkskolan. Skolgården är istället registrerad som behravningsplats.

De äldsta kända avrättningsplatserna är från tidig medeltid. Då låg avrättningsplatserna förhållandevis centralt i de dåtida samhällena. Ofta finns en koppling till tingsplatser. Så tros vara fallet med Stora Tuna kyrkskola, som ligger i närheten av Stora Tuna kyrka. När denna kyrka uppfördes är oklart. Troligen skedde det på 1300-talet eller möjligen 1200-talet.

Avrättningsplatsen vid Kyrkskolan låg ursprungligen på en naturlig höjd intill en forntida vägsträckning som leder i riktning mot kyrkan. Vägen är bitvis ufortfarande synlig som en avlång fördjupning i skolans gräsmatta.

Några arkeologiska bevis för en tingsplats vid Stora Tuna vid den aktuella tiden finns inte. Men man tror att den låg i området runt kyrkan.

Galgberget vid Visbys utkant. Galgen är den enda bevarade av sitt slag i Skandinavien. Den användes som avrättningsplats från 1200-talet och fram till 1800-talet.

En annan medeltida avrättningsplats är Galgberget strax söder om Visbys ringmur. Till skillnad mot andra avrättningsplatser som det inte syns några spår av ovan mark, är denna galge i högsta grad påtaglig. Galgen uppfördes sannolikt redan på 1200-talet. Det är för övrigt den enda av sitt slag i Skandinavien och troligen den äldsta i Europa.

Den består av av kallmurad, rund mur som är 16 meter i diameter och som kantas av tre pelare. Ovanpå pelarna satt träbjälkar som de dödsdömda hängdes i. Den sista avrättningen på Galgberget skedde år 1845 då hattmakaren Carj Johan Anders Andersson halshöggs. Han dömdes för mord efter att ha slagit ihjäl en ockrare.

Avrättningsplats. Stora torget och rådhuset i Sigtuna stad. Bilden är tagen från Stora gatan som har samma sträckning idag som den hade i slutet av 900-talet då Sigtuna grundades. Stora torget är inte registrerad eller känd som avrättningsplats. Men här har flera avrättningar ägt rum. Det visar nutida forskning.

En avrättningsplats som både tidsmässigt och rumsligt är svårtolkad finns i centrala Sigtuna stad i Uppland. Stora torget ligger i stadens centrala delar och intill Stora gatan, som har samma sträckning sedan slutet av 900-talet då staden anlades.

Detta är dock ingen plats som historiskt förknippas med avrättningar. Uppgifterna om avrättningar på torget är nya. Det är författaren och hembygdsforskaren Ragnar Fornö som har grävt i arkiven. Uppgifterna om avrättningar på torget publicerades 2021 i Sigtuna hembygdsförenings årsbok.

Det är minst två personer, soldathustrun Karin Eriksdotter och den gifta bonden Per Olofsson, som har dömts till halshuggning på Stora torget. Brottet bestod i att Karin och Per hade inlett en utomäktenskaplig, sexuell relation år 1701. Otrohet rubricerades då som horeri. Om bägge parter var gifta ansågs brottet vara särskilt allvarligt, dubbelt horeri, och straffet var döden. I oktober 1706 slog häradsrätten fast dödsdomarna, som några dagar senare fastställdes av Svea hovrätt.

Datumet för dubbelavrättningen, de skulle alltså avrättas tillsammans utanför rådhuset, fastställdes till 26 januari 1706. Att det tog så lång tid mellan att otroheten uppdagades och att dödsdomarna fastställdes, berodde dels på att Karin Eriksdotter hade blivit gravid och att barnet först måste födas innan hon kunde halshuggas.

Stortorget i Gamla stan, Stockholm. Under tre dagar i november år 1520 halshöggs uppemot 100 personer på torget i samband med Stockholms blodbad.

Ett medeltida torg som förknippas med avrättningar är Stortorget i Gamla stan i Stockholm. På denna plats utspelade sig under tre dagar 1520 Stockholms blodbad. Bakgrunden var en maktkamp med den nykrönta unionskungen kungen Cristian II, även kallad Christian Tyrann, i centrum.

Exakt hur många människor som halshöggs på Stortorget under dessa dagar är oklart. Ansvarig bödel har angett 82 personer. Men den exakta siffran är närmare 100.

Det var inte enbart Kristian Tyranns meningsmotståndare, som svenska biskopar och adelsmän, som fick möta bödeln. Även tjänstefolk, borgare och köpmän som inte hade med maktstriderna att göra halshöggs.

Rännstenar och kullerstenar vid Stortorget badade i blod i samband med Stockholms blodbad i november år 1520.

En relativt okänd avrättningsplats liggeri Norrtälje stad – eller snarare 900 meter utanför den historiska stadskärnan. Norrtälje fick stadsprivilegier 1622.

Riksantikvarieämbetet refererar till äldre kartor och pekar ut en skogsbevuxen bergsrygg mellan Stockholmsvägen och Flygfältets handelsområde. Delar av avrättningsplatsen är bortschaktad och asfalterad.

Det finns inga kända uppgifter om personer som avrättats eller hur länge avrättningsplatsen var i bruk. Att den inte finns markerad på kartor från 1800-talet tyder på att den övergavs någon gång på 1700-talet.

Platsen heter Stegelbäcken. Namnet kommer från stegling, en grym avrättningsmetod som i Sverige brukades från1200-talet och fram till1840-talets första hälft. Ursprungligen gick metoden ut på att den dömde först utsattes för rådbråkning. Det innebar att personen bands fast på ett vagnshjul, med armar och ben på hjulets utsida. När vagnen med hjulet kördes iväg krossades armar och ben.

Stegelbäckens avrättningsplats i Norrtälje är numera bebyggd, i alla fall delvis. I fornlämningsregistret pekas området från bilarna på bilden och den trädbevuxna höjden i bakgrunden, ut som avrättningsplatsens läge.

Därefter togs hjulet loss, fortfarande med den dömde fastbunden, och restes på en stång – en så kallad stegel. Där fick personen hänga för allmän beskådan. Slutligen styckades kroppen och delarna spetsades på pålar på allmän plats. Det fanns flera variationer av metoden och exakt i vilken ordning momenten gjordes är oklart. Det finns dokumenterade fall från 1600-talet där den dömde ska ha steglats levande.

I många fall halshöggs först personen innan hen steglades. Ett av de mest kända avrättningarna med stegling skedde den 27 april 1792 på galgbacken vid dagens Hammarbyhöjden i Stockholm. Personen var Jacob Johan Anckarström, som den 16 mars samma år hade skjutit Gustav III.

Vid Hammarbyhöjden är det fråga om två avrättningsplatser, en yngre och en äldre, som ligger intill varandra. Den ursprungliga galgen, som tros varit konstruerad som den i Visby, övergavs någon gång i början av 1800-talet då man övergick från hängning till halshuggning.

Avrättningsplatserna vid Hammarbyhöjden är idag belägna i grönytor mellan bostadshus. Det finns en nyligen uppsatt informationsskylt på platsen. Tidigare informationsskyltar har försvunnit i samband försäljningar av bostadsrätter i området.

Sverigereportage har uppmärksammat avrättningsplatserna vid Hammarbyhöjden tidigare.

Platsen vid Hammarbyhöjden, där Anckarström avrättades, markeras idag av några större stenar. Om dessa stenar är rester av galgen är oklart.

En släkting till Anckarström som bevittnade avrättningen har i detalj beskrivit steglingen av den huvudlösa Anckarström:

”… De ristade sedan upp liket från halsen nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En spik slogs genom huvudet, och en av bödeldrängarna klättrade upp och spikade fast det vid galgen med många hammarslag…”

Avrättningsplatsernas geografiska lägen indikerar ofta, men inte alltid, deras ålder. Man skiljer mellan tillfälliga och permanenta avrättningsplatser. En avrättningsplats behöver alltså inte ha en lång tradition, utan kan ha använts vid enstaka tillfälle.

Efter medeltiden flyttades avrättningsplatserna ut till avlägsna gränstrakter i landskapen. Ofta valdes platser intill sockengränser, häradsgränser och länsgränser. I regel nyttjades avrättningsplatserna av av flera socknar och är i stort sett alltid belägna i närheten av dåtida vägar. När denna flytt genomfördes är en av många obesvarade frågor. Sannolikt finns det en stor tidsmässig skillnad mellan olika län. Men det tycks ha skett från mitten av 1500-talet och fram till 1600-talet. Det finns även exempel på centralt belägna avrättningsplatser som användes från medeltid till 1800-talet.

Galgstenen i Jordbro. Bilvägen har ungefär samma sträckning som den dåtida Stockholmsvägen hade på 1700-talet. Cykelvägen är dock nutida. Till höger i bild syns en industribyggnad. Bakom björkarna skymtar ett järnvägsspår.

Ett exempel på avrättningsplats i avlägsna gränstrakter är Galgstenen i Jordbro i Haningekommun. som var Sotholms härads avrättningsplats. Platsen markeras av ett stort flyttblock och till skillnad mot många andra avrättningsplatser finns en informationsskylt som bland annat berättar om drängen Gustav Pettersson. Han hade slagit ihjäl sin husbonde och dömdes till döden. I mars 1855 halshöggs han. Det var den sista avrättningen som skedde på platsen.

Den väg som idag passerar intill blocket heter Gamla Nynäsvägen. Den har samma sträckning som på 1700-talet, men då hette den Stockholmsvägen.

På en karta från 1732 är Galgstenen beskriven som ”Exsecutions Platz” Då var platsen en ödemark. Idag ligger den i utkanten av ett industriområde.

På kartan från 1732 är avrättningsplatsen i Jordbro utmärkt. Vägen förbi Galgstenen har i stort sett samma sträckning idag som på 1700-talet, vilket en milstolpe i dikerar.


En annan avrättningsplats i gränsland finns i Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland, som Sverigereportage skrivit om tidigare. Området är än idag en ödemark. Platsen heter Falks grav, efter den 27-åriga skräddare Jonas Falk som dömdes för rånmord och i november 1855 halshöggs på platsen.

Platsen är belägen beläget på en sagolik tallhed, inte långt från Svea landsväg. Ett sentida kors markerar platsen som marknadsförs som ett besöksmål av den lokala turistnäringen. Jonas Falks öde har även blivit film.

Falks grav är mycket välbesökt. Platsen har vandaliserats åtskilliga gånger.

Rånmördaren Jonas Falks grav som även är den plats där han halshöggs år 1855.

Hur många avrättningsplatser som funnits i Sverige är det ingen som vet. Genom att studera gamla kartor kan man upptäcka bortglömda avrättningsplatser.

Ett exempel på en nyupptäckt avrättningsplats är Blötan vid Mora stenar i Knivsta, på gränsen mellan länen Upsala och Stockholm. Här gick även gränsen för Attunda och Tiundaland. Närområdet är förknippat med Mora stenar där kungaval gjordes under medeltiden. I ett litet stenhus från 1770-talet förvaras minnesstenar från de medeltida kungavalen. Huset ligger några hundra meter sydöst om avrättningsplatsen.

Vid Blötas avrättningsplats nordvästra hörn finns en mindre byggnad, en hölada eller vagnsskjul.

Det var bloggen Scribo – perspektiv och närmiljö som 2010 upptäckte och uppmärksammade avrättningsplatsen – som på 1700-talet hette Blötan. 2018 registrerades platsen som fornlämning.

Blötans nuvarande placering är idag inte den samma som på 1700-talet. Idag ligger Blötan cirka 500 meter söder om avrättningsplatsen.

Första gången Blötan nämns är på en karta från 1748 är Blötan markerad med en röd prick och texten:

”Häradets afrätts Plats”.

På en karta från 1770 beskrivs avrättningsplatsens utbredning mer detaljerat i bild och text:

”Gamla afrätsplatsen på Blötan uti Lagga socken på Morstena ägor”

Kanske innebär formuleringarna att den var i drift 1748, men övergiven 1770.

Några hundra meter från den nyupptäckta avrättningsplatsen vid Mora stenar förvaras minnesstenar från medeltida kungaval som gjordes på platsen. Huset som minnesstenarna förvaras i uppfördes 1770.

Avrättningsplatsen ligger idag mitt på en åker. Två hölador och ett vagnsskjul från 1900-talet är byggda på platsen. 400 meter norrut rinner Storån, den sista resten av det forntida vattenleden Långhundraleden. En rak åkerväg går idag rakt genom avrättningsplatsen i nordsydlig riktning. Denna väg fanns inte på 1700-talet,

Tidigare gick en gammal landsväg i östvästlig riktning över åkern och passerade några meter söder avrättningsplatsen. Denna väg är sedan länge bortodlad. Men på flygbilder syns fortfarande vegetationsspår efter vägen i åkern.

Vegetationsspår kan uppstå i gräsmattor och åkrar efter försvunna byggnader och vägar. I och med att marken där lämningarna fanns ofta har en annan densitet som i sin tur binder fukten mer eller mindre effektivt än omgivande jord, blir gräs och gröda högre eller lägre. På så sätt kan man i vegetationen ana var vägar, gravar och liknande lämningar låg.

Numera är ängsladorna den enda bebyggelsen i området. Enligt fornlämningsregistret var det relativt tätt mellan torpen på 1600/1700-talet. Torplämningarna ligger på rad och tillsammans med en 80 meter lång vägbank längs med ån.

Det är inte känt när Blötan började användas som avrättningsplats. Men med tanke på omgivningens medeltida historia och att det redan på 1200-talet tros ha funnits en tingsplats i närområdet, är det inte osannolikt att den har medeltida anor.

Sydöst om Uppsala i Knivsta kommun, där gränsen mellan länen Stockholm och Uppsala går, ligger den nyligen upptäckta avrättningsplatsen, som nämns på kartor från 1700-talet. Ängsladorna i bildens bakgrund markerar avrättningsplatsens läge .Den väg som syns på bilden är en relativt ny skapelse. Den äldre landsväg som gick genom området på 1700-talet är för länge sedan bortodlad, men följde horisontlinjen strax bakom ängsladorna på bilden.

I takt med att 1800-talet fortskred och 1900-talet närmade sig ifrågasattes dödsstraffet i allt högre grad i den allmänna debatten, inte minst som offentliga tillställningar.

De sista offentliga avrättningarna genomfördes år 1874 på två platser – utanför Visby och Malmköping. Då halshöggs rånmördarna Konrad Petterson Lundqvist Tector och Gustav Adolf Eriksson Hjert, som tillsammans bland annat hade skjutit ihjäl två personer i ett misslyckat rånförsök utkanten av Malmköping. Därefter inledde de bägge gärningsmännen en stöldturné på Gotland

Gustav Adolf Eriksson Hjerts avrättning är för övrigt den enda kända som finns dokumenterad i bild. Fotografiet ger en unik inblick om hur en avrättningsplats var organiserad på 1800-talet. Fotot togs strax efter avrättningen. Fotografen var tingsvaktmästaren Petterzon.

Gustav Adolf Eriksson Hjerts avrättning år 1874 i Malmköping. Till vänster står bödeln med sin bila vilandes mot trägolvet. Personen till höger är troligen Hjerts själasörjare. Runt platsen står män i cirkel, en så kallad gistgård, vars syfte var att hindra den dödsdömda att avvika från platsen. Enligt uppgift bevittnades avrättningen av 1 500 personer.

Det är 148 år sedan de sista offentliga avrättningarna verkställdes i Sverige. Statistik som Statistikmyndigheten tagit fram visar att en halv miljon svenskar bor mindre än en kilometer från närmaste avrättningsplats. Den statistiken omfattar långt ifrån alla avrättningsplatser.

1877 förbjöds offentliga avrättningar och 1910 verkställdes det sista dödsstraffet – då Johan Alfred Andersson Ander halshöggs med giljotin på Långholmen i Stockholm. År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid. Så sent som 1975 avskaffades dödsstraff i krigstid.

Det här med avrättningsplatser är en känslig fråga. Lokalbefolkningen uppskattar inte alltid att det ställs frågor om platser, som man gör allt för att glömma. Det är särskilt tydligt om det finns skolor eller bostäder i mångmiljonklassen på platsen. Kanske är avrättningsplatserna en besvärande påminnelse om ett Sverige som för mindre än 50 år hade dödsstraff på straffskalan, visserligen i krigstid, och att det för bara några år sedan fortfarande fanns personer i livet som var barn när den sista avrättningen genomfördes.

Att åka runt i Sverige och fota dessa platser är en känslomässig utmaning. Många avrättningsplatser är kända men omtalas aldrig. De är och förblir kulturlandskapets mörkaste hemligheter.

Solnedgång vid Blötans avrättningsplats.






4 tankar på “Avrättningsplatser genom 1 000 år

  1. Intressant. De flesta avrättningsplatser utan för städer ligger väl oftast på gränser, tror jag åtminstone. Läns- och sockengränser. Häxavrättningarna i Torsåker skedde där tre socknar möttes. Det ligger en avrättningsplats på gränsen mellan Medelpad och Ångermanland, Kallbäcken (https://pesos.blogg.se/2020/september/kallbackens-avrattningsplats.html). Jag vet att det också finns en på gränsen mellan Hälsingland och Medelpad.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s