Skvattramens vita blommor lyser som avlägsna bloss över mossen.
En knappt synlig korridor skymtar mellan de hundraåriga tallarna. Det är spåren från en vinterväg som för evigheter sedan användes för transporter med häst och släde över mossen.

Text och foto: Jens Flyckt

Redan på bronsåldern anlade man vägar i Sverige. Många av de tidiga vägarna kan man fortfarande se spåren från landskapen. Vintervägar är ett samlingsbegrepp på diffusa lämningar efter historiska/förhistoriska vägar över sankmarker och vattendrag.

Det krävdes inga pålningar, inga bärlager, grävda diken, resurskrävande vägbankar eller tekniskt avancerade terrasser för att anlägga vintervägarna. Det ordnade naturen – med vatten och minusgrader. Möjligtvis behövdes vägkorridoren genom mossen huggas fram.

Forntidens vägar kan delas in i två huvudkategorier – vägar som följer naturformationer och anlagda vägar. Spåren från vintervägarna är egentligen ett mellanting – spår i vegetationen som indikerar var vägarna uppstod vintertid.

Foror var transporter av till exempel timmer och kol med häst och släde. De kördes av körlkarlar, på uppdrag av sina forbönder. I Uppland och södra delarna av landet är forbondekulturen mer eller mindre bortglömd. Men i Dalarna och Jämtland har dessa traditioner levt vidare och har idag en stark folklig förankring på landsbygden.

När mossarna frös och de tjälfrusna stränderna täcktes med snö skapades ett system med stenfria och jämna vintervägar, som lämpade sig bra för forornas tyngre transporter. Genom att utnyttja dessa frusna våtmarker sparade man tid, istället för att fördas på de dåliga landsvägarna.

När våren kom och isen smälte försvann vintervägarna. Det enda som återstod var korridorerna genom mossarna, som kunde återanvändas vinter, efter vinter, efter vinter…

De var länge sedan som vintervägarna i detta reportage användes. I och med att tillväxten i den näringsfattiga mossen är så långsam, tar det hundratals år innan nya tallar vuxit upp och korridoren växer igen.

De spår som ännu dröjer sig kvar berättar att mossarna inte enbart användes som raka transportsträckor. De var även förbindelselänkar för forvägar från flera riktningar, vilket korsande korridorer vittnar om.

Vintervägar är svårdaterade lämningar. Men de har antagligen varit i bruk så länge bygderna varit bebodda. Teoretiskt kan de gå så långt tillbaka som järnåldern.

I och med att de arkeologiska spåren ofta är obefintliga, får man istället förlita sig på folkminnen, ortsnamn och gamla kartor som kunskapskällor. En bit in på 1900-talet var vissa vintervägar ännu utmärkta på kartor.

I södra och mellersta Sverige är dessa försvinnande fornminnen ett närmast okänt kapitel. Över huvudtaget är forkörarnas historia och isvägar dåligt dokumenterad.

En av vintervägarna i detta reportage, i östra Uppland, finns dokumenterad med några korta meningar. Skogsvaktaren Artur Johansson har berättat för den lokala hembygdsföreningen hur han på 1940-talet fick se en mäktig syn, då hundratals forkörare kom farandes över mossen med häst och tunga timmerlass i den kalla gryningen. Han mindes särskilt ljudet från hästarnas bjällerkransar.

Artur Johanssons observation var en av de sista fororna som gick längs denna vinterväg. Sedan dess har den legat öde.

Vintervägarna ligger i regel i stiglöst land, vid sidan om mossarnas spångade leder. Dock händer det att dagens vandringsstigar följer eller korsar vintervägarnas urgamla sträckningar.

Vet man bara vilka tecken man ska leta efter, så kan man ännu se vintervägarna – i alla fall fragment av dem.

Särskilt under juninätterna, då de igenväxande korridorerna tecknas vita av hjortronblommor, skvattram och tuvull, framträder vintervägarna – likt hägringar från förr.