Stora stenbrottet på Kinnekulle i Västergötland har en svindlande lång geologisk historia – cirka 400 miljoner år. Då var denna del av Sverige var ett tropiskt hav.
På 1800-talet påbörjades brytning av kalksten på platsen.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Kinnekulle stora stenbrott är egentligen ett stort sår i naturen, som skapats av kalkbrytningen. Men tack vare de höga bergsväggarna av kalksten som skiftar i färg beroende på väder, tid på dygnet och årstider, svindlande vyer och en sjö med grönt vatten, är detta stenbrott en nästan magisk plats som räknas till ett av Västergötlands stora sevärdheter.

Stenbrottet är cirka 40 meter djupt. De kalkstenslager som besökare idag går på och intill är 400 – 500 miljoner år gamla.

I de lodräta kalkstensväggarna är lagren från olika tidsperioder tydligt – varierande i grått, rött och brunt. Varje tunt kalkstenslager berättar sin historia – om urtider då skelettdelarna från till exempel bläckfiskar med koniska skal, föll till botten och som med tiden bildade det berg som idag kallas Kinnekulle. Kalkstenen består nästan uteslutande av avlagringar från fossila (havslevande) djur och organismer.

Det tog cirka 50 miljoner år för organismerna i detta tropiska hav att bilda kalkstenen i Kinnekulle stora stenbrott. Det var en nästan svårbegripligt långsam process – cirka 1 millimeter per tusen år. Människan är som art knappt 200 000 år gammal.

År 1882 började man bryta kalksten på platsen. År 1978, då brytningen upphörde, hade man brutit cirka 25 miljoner ton kalksten – som det alltså tog naturen 50 miljoner år att skapa.

Av den brutna kalkstenen har man bland annat tillverkat betong av, men byggnadsdetaljer. Kinnekulle, som är ett så kallat plattåberg, är i övrigt en plats där man brutit kalksten sedan medeltiden. Spår från äldre tiders brytning finns på flera platser runt om Kinnekulle.

Det var först i samband med den industriella revolutionen brytningen brytningen blev industriell och mer omfattande.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Råbecks mekaniska stenhuggeri vid Kinnekulle:

Råbecks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne

Den gröna sjön, som bildats efter brytningen upphörde, på stenbrottets botten är ett udda inslag i naturen. Från vissa riktningar och i vissa ljus är vattnet närmast smaragdgrönt. Sjön, där man har planterat in ädelfisk, är ett populär fiskesjö. Dock gäller fiskekort, som bland annat kan köpas i Hällekis.

Kalkstenslager är rika på fossiler som länge har lockat geologer. Regelbundet lossnar kalksten, i bland stora block, från bergsväggarna och frilägger nya fossiler från havslevande organismer som levde för cirka 400 miljoner år sedan.

I brottets norra del finns en populär uppställningsplats för husvagnar och husbilar. Det är dock inte fråga om en camping, utan snarare om en öppen yta. Under sommarens högsäsong är det stundtals fullt med husvagnar och husbilar på platsen. Och det är inte konstigt att platsen lockar besökare.

Särskilt på kvällen, då solens strålar dröjer sig kvar i dunklet på stenväggarnas östra sida och kalkgruset knastrar under skorna, då är det lätt att drömma sig bort till andra kontinenter.

Kinnekulle stora stenbrott kallas även för Sveriges Grand Canyon och Västergötlands Grand Canyon.

Det går att vandra runt stenbrottet,. Det går att följa bergsvägarna, på bottnen av brottet, runt sjön. Den södra delen saknas stigar och är bitvis mycket svårframkomlig. Detta på grund av att terrängen sluttar och består av nedfallna stenar och flera ton tunga kalkstensblock.

Är man hyfsat tränad och van vid bergsmiljöer går det att ta sig runt på bottnen. Dock är det inte riskfritt då sten lossnar och faller. Terrängen är dessutom bitvis mycket svår.

Lättast att ta sig runt på en högre nivå/plattå/avsats. Därifrån är utsikten enastående – var man än tittar. Men det är en skönhet med faror. Det finns inga staket och stupen till de 40 meter höga bergsväggarna ligger helt öppna. Bland turister är det populärt att sitta på kanten och dingla med fötterna högt över sjön på bottnen.

Detta är en värld där ett misstag kan få katastrofala konsekvenser. Ett fall från från 40 meter ner mot stenblock är det få som överlever. Kanske är det denna blandning av bländande vacker och samtidigt farlig natur som skapar magin runt stora stenbrottet.

Även om det bröts kalksten i nästan hundra år på platsen, så är naturen långt från tämjd. Men håller man sig bara borta från fallande stenblock och 40 meter höga bergsstup är naturen enbart bländande vacker i Kinnekulles stora stenbrott.