Om Jens Flyckt

Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser. Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annonser. Verksamheten är politiskt och religiös obunden. Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges. Allt material på Sverigereportage.com är skyddat av upphovsrätt. Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain. Överträdelser av upphovsrätten beivras.

Pansarskeppet HM Sverige – i fred och krig

År 1915 var hon det största och tyngsta, bestyckade fartyg som någonsin sjösatts i Sverige. Med sina 120 meter i längd och en silhuett som dominerades av 20 kanoner, skorstenar och master, var hon säkert en lika imponerande som skräckinjagande syn.

Text: Jens Flyckt
Bilder: Public Domain.

1910 togs beslut att ett nytt kanonskepp skulle byggas. Orsaken var orostider. Bygget av HM Sverige bekostades av insamlade pengar från allmänheten. Hon var det första skeppet i en ny klass – Sverigeklassen. Ytterligare tre pansarskepp skulle komma att byggas i samma klass.

I maj 1915 sjösattes pansarskeppet HM Sverige vid Götaverken i Göteborg

Efterföljande två pansarskepp i klassen hette HM Gustaf V och HM Drottning Victoria. Sverigeklassen, med sitt grova artilleri, utgjorde i många år stormen i marinens kustflotta.

HM Sverige var resultatet av en lång och intensiv försvarspolitiks debatt. Upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905 och närgångna aggressioner från Ryssland, försatte den svenska försvarsförmågan i ett svårt läge. Debatten handlade även om den svenska marinen skulle ha färre större fartyg med tyngre bestyckning, eller ett kustförsvar med fler lättare bestyckade, mindre fartyg med en större rörelsefrihet i grundare vatten.

Valet föll på det första alternativet.

Pansarbåten HM Sverige som hon såg ut 1915.

Kraven på det nya pansarskeppens konstruktion var bland annat en avsevärd högre hastighet än de pansarskepp som Kungliga flottan hade, samt att kanonerna skulle ha minst lika grova kalibrar, som på utländska slagskepp i motsvarande klass.

Insamlingen av pengarna inleddes med att Manfred Björkquist, som senare blev biskop, den 14 januari 1912 utfärdade ett upprop för att samla in de medel som behövdes för byggandet av en ny pansarbåt – pansarbåt F som den även hette, enligt Nordisk familjebok. Kort där efter bildades föreningen Svenska pansarbåtsföreningen – vars uppgift var att sköta insamlingen.

Barn som drar tross ombord på HM Sverige i samband med Örlogsflottans ungdomsdag i september 1929.

Man räknade med att den nya pansarbåten skulle kosta strax över 11 miljoner kronor att bygga. Hundra dagar efter att pansarbåtsföreningen hade bildats, uppgick det insamlade kapitalet på 15 miljoner kronor.

”Kort därefter lämnade konungen och det kungliga huset ett bidrag af 100,000 kr. för att härmed om möjligt ytterligare höja pansarbåtens stridsvärde och försverskraft” står det i Nordisk familjebok.

HM Sveriges skrov bestod av nitade, överlappande stålplåtar som var upp till 70 millimeter tjockt – med ett mellanlager av trä. Stäven var konstruerad som en så kallad ramstäv, en utåtstickande förstärkning som var avsedd till att ramma fientliga slagskepp med.

Pansarbåten HM Sverige med en av sina kanoner, en Aktra i kaliber 28 centimeter, i förgrunden.

Men någon ramning blev aldrig aktuell. Där emot blev HM Sverige av misstag rammad av den svenska ubåten Svärdfisken. Ubåten fick omfattande skador och kunde bogseras av HM Sverige till docka i Karlskrona.

Skrovet hade en stor svaghet. Under vattenlinjen saknades bepansring. Det var en konsekvens av den höga hastighet som Sverige konstruerades för och som förutsatte ett slankt skrov med så liten friktion som möjligt i vattnet. Som skydd mot sjöminor och torpeder förlitade sig konstruktörerna istället på att HM Sverige skulle hållas sig flytande med hjälp av vattentäta avdelningar och skott.

HM Sverige vid Stadsgårdskajen i Stockholm. Året är 1934. Notera den böjda skorstenen, vilken var en förbättring från 1934 år ombyggnation. Fartyget i bakgrunden enligt uppgift den amerikanska, tunga kryssaren USS New Orleans, byggd 1929.

När pansarbåten HM Sverige lämnade Götaverken år 1915 var hon bestyckad med tjugo kanoner, bland annat fyra 28 centimeters kanoner Bofors, samt två kulsprutor och två torpedtuber.

Ursprungligen byggdes pansarbåten HM Sverige för en besättning på 443 man, där bland 26 officerare, 92 eldare samt 258 däckmatroser och annan personal ingick.

Motorerna bestod av två stycken Curtis ångturbiner från Kockum, med tolv koleldade pannor, samt två ångdrivna generatorer. Sverige var 119,7 meter lång,18,63 meter bredd och hade ett djupgående på 6,25 meter. Toppfarten låg på cirka 22,5 knop.

Pansarbåten HM Sverige, längst till vänster tillsammans övriga kustflottan, på besök vid Stockholms ström. Året är 1937.

HM Sverige byggdes om och moderniserades i flera omgångar mellan åren 1924 och 1939. Den första gången byggdes bland annat den förliga masten om, till en ny konstruktion med centralsikte. Många av de efterföljande moderniseringarna handlare om förbättringar av bland annat artilleriet, ventilationssystem samt att flera koleldade pannor byggdes om för oljeeldning.

HM Sverige är ett väldokumenterat pansarskepp och på fotografier syns tydligt hur ombyggnationerna förändrar skeppets silhuett genom årtiondena.

HM Sverige år 1944. Det vita strecket som syns på styrbords sida markerar att Sverige var neutralt.

Den insats som pansarskepp HM Sverige kanske är mest känd för inträffade år 1918, i samband med den så kallade Ålandsexpeditionen. Åland tillhörde Sverige fram till 1809, då den strategiskt viktiga ögruppen gick förlorad till storfienden Ryssland, vars västra utpost plötsligt hade kommit oroväckande nära Sverige.

Enkelt beskrivet kan man säga att Ålands problem var en sedan tidigare, långvarig konflikt med Ryssland.

1914 skickade Ryssland trupp till Åland, som i samband med den så kallade Parisfreden år 1856 var en demilitariserad zon. Vid den tiden hade ryssarna byggt en stor fästningen, Bomarsund, på Åland. Fästningen rymde 2 500 soldater. Efter Parisfreden bombade franska och engelska sjöstridskrafter Bomarsund i småbitar.

Kommendörkapten Mörner, fartygschef på HM Sverige.

Våren 1918 pågick strider mellan röda (socialisterna) och vitas (konservativa) frivilligtrupper på Ålands östra del, efter att Finland utropat sig som självständigt och dragits in i ett inbördeskrig. Vid den tiden befann sig även 2 000 ryska soldater på Åland.

Men Ålänningarna ville inte bli en del av Ryssland. I augusti 1917 var ett antal åländska kommunpolitiker, i hemlighet, samlade för att diskutera Ålands framtid. Efter mötet sändes en delegation till regeringen i Stockholm. Där beskrev delegationen, delvis med lögner om att ryssarna sköt folk på gatorna, läget på Åland och att de ville bli en del av Sverige.

I februari 1918 skickades bland annat pansarbåtarna HM Thor HM Sverige till Åland, där svensk trupp landsteg. Under strid vajade den svenska flaggan på åländsk mark. De svenska pansarskeppen var aldrig delaktiga i striderna, utan beskrivs ha observerat. HM Sverige spelade även en roll i evakueringen av civilbefolkning.

Pansarskeppet HM Sverige februari 1917 vid Arholma vid Roslagskusten. Vid Arholma ankrade man i väntan på vidare order. Redan efter en halvtimma kom ordern om att segla mot Ekerö på Åland.

I mars 1939 påbörjades arbetet med den sista moderniseringen och förstärkningen av Sverige, för att sedan ingå i marinens försvar av östkusten fram till maj 1945.

Drygt två år senare var pansarskeppet HM Sveriges tid som en del av landets sjöstridskrafter över. I augusti 1947 blev Sveriges befälstecken halat för sista gången.

HM Sveriges samlade besättning 1946.

Så här förklarar Försvarsmakten idag betydelsen av befälstecken. Citatet är hämtat ur Handbok Parad 4: Marinen.

”När officer ur Marinen utövar chefskap över ett örlogsfartyg, marint förband eller sjöstyrka föres befälstecken som utvisar chefens grad”

Ett örlogsfartyg utan befälstecken signalerar att det inte är rustat.

Pansarskeppet HM Sverige under skrotning i Karlskrona 1953.

Under en tid användes Sverige som övningsmål för robotskjutning.

Efter utrangering i januari 1953 såldes Sverige som skrot och skrotades i Karlskrona. Där låg skrovet kvar vid kaj en tid innan det slutligen höggs upp.

HM Drottning Victoria utrangerades i april 1957. Och efter 1959 tjänade hon som skjutmån. Det är oklart när höggs upp. HM Gustaf V utrangerades 1957, men låg kvar vid Berga örlogsbas fram till 1967.

Hörsne kyrkas feminina gravhäll

Vid Hörsne kyrka på Gotland finns flera medeltida gravhällar uppställda. En av hällarna är mycket ovanlig och har två ristade tecken – som tros symbolisera Jungfru Maria och Jesus uppståndelse i form av månens pånyttfödelse.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Gotland. Hörsne kyrka är som övriga medeltida kyrkor på Gotland en nationell angelägenhet. Kyrkan är bland annat känd för sina medeltida proportioner, runristade dörrsmide, medeltida glasmålningar, sydportal med unika stenreliefer samt att allmogen i hundratals år offrade mynt i trägolvets springor. Strax intill kyrkogården har ett 30-tal romerska silvermynt påträffats. På kyrkogården finns fyra uppställda gravhällar, som knappt är omskrivna någonstans.

Hörsne kyrka. Foto Jan Norman/RAÄ

Hörsne kyrka grundlades år 1096. Det påstår i alla fall Hans Nielsön Strelow, sannolikt född 1587 och död 1656. Streliw var en gotländsk präst. Han är framför allt känd för sitt verk, Chronica Guthilandorum, som trycktes 1633. Det är en krönika över Gotlands historia – starkt präglad av stormaktstidens självhävdelse. Om årtalet stämmer var det sannolikt fråga om en träkyrka.

Gravhällar är enkelt beskrivet större, liggande gravstenar för prästerskapet och adeln – som fram till 1800-talets början hade den priviligierade rätten att begravas under kyrkans golv – eller direkt utanför kyrka, På grund av den sanitära olägenheter som likstanken orsakade, förbjöds begravningar inne i kyrkorna år 1816.

Gravhällar är arkeologiska och/eller kulturhistoriska lämningar som sällan nämns. I den populärvetenskapliga historiebeskrivningen är det främst färggranna och blänkande föremål som lyfts fram, när kyrkor beskrivs. Dit hör bland annat kyrksilver, takkronor av mässing, förgyllda altarskåp, kalkmålningar, textilier och orglar. Om gravhällar nämns, så är det med en eller två meningar.

Även i den akademiska världen för gravhällarna en tynande tillvaro.

Ett undantag är möjligen de unika, gotländska rungravhällarna – bland annat i Lärbro kyrka. Långt efter att seden att resa runstenar hade dött ut i början av 1100-talet, levde bruket av runor kvar inom de gotländska kyrkornas väggar i flera hundra år. Istället för latinsk skrift ristades minnesorden med runor. Åtskilliga rungravhällar har förstörts eller försvunnit sedan 1900-talets början.

Gravhällar är ofta svårt slitna efter att generationer med församlingsmedlemmar gått på dem i långa tider.

Två av de gravhällar, kalksten och sandsten, som är uppställda på Hörsne kyrkogård. Den vänstra är från 1494 och berättar om prästen Herr Botulf. Den högra gravhällen, sannolik medeltida, är lika enkel som märklig. Ristningen består av ett enda ord – gårdsnamnet Timan.

Det är fyra gravhällar, tre av kalksten och en av sandsten, som står resta mot varandra under tak på Hörsne kyrkogård. Hällarna restaurerades i början av 2000-talet.

En av dem är med säkerhet från medeltiden och ytterligare två är troligen medeltida. En gång i tiden bör de ha haft sina platser i kyrkans golv. Men av olika anledningar hamnade de utanför kyrkan där de på 2000-talet restes intill varandra.

På den första hällen finns resterna ett textband med så kallad minuskelskrift längs kanten. Tack vare dokumentation från 1800-talet är hela texten, som nu nästan är bortnött, känd. Det är en minnesskrift över en präst som var verksam i Hörsne kyrka i slutet av 1400-talet.

”Här är begraven Herr Botulf präst, född i Follingbo, här fordom kyrkoherde. Han dog i Herrens år 1494 på apostlarna Petri och Pauli dag (29 juni), bed för honom.”

Botulfs gravhäll användes en bra bit in på 1900-talet som trampsten utanför tornets norra portal. Enligt verket Sveriges kyrkor låg den i takdroppet när kyrkan dokumenterades i början av 1900-talet.

Den högra gravhällen är från 1700-talet och har ett mer traditionellt utseende. Men den vänstra gravhällen, som troligen är från medeltiden, är med sitt grekiska kors och månhalva mycket speciell. Månhalva är bland annat en feminin symbol inom det kristna världen.

Den andra hällen är mer svårbegriplig, Den är tillverkad av sandsten, vilket är ovanligt för att vara en gravhäll. Den kan vara medeltida. Där står Timan, efter Timangårdarna sydost om Hörsne kyrka, ristat mitt på hällen. Någon annan ristning är inte synlig på hällen. Enligt de få uppgifter som finns om hällen har det sannolikt funnits ytterligare ristningar, som nu är bortvittrade.

Såvida den kvarvarade ristningen var djupare huggen, än eventuellt försvunna ristningar, framstår det som märkligt att endast den mittersta ristningen är bevarad. Utifrån den mycket enkla utformningen kan man fråga sig om det verkligen är en gravhäll?

Den tredje gravhällen är från 1730-talet. Den är mer typisk för en gravhäll, även om formspråket har en folklig karaktär. Minnestexten berättar om kyrkovärden Tomas Norby och att gravhällen markerade hans släkts gravplats – som bör ha varit inne i kyrkan.

Gravhällar (1700-tal) som vi är vana att se dem. Här i Katarina kyrka i Stockholm.

Den fjärde gravhällen, som sannolikt är medeltida, är även den ett frågetecken. Den mycket enkla ristningen består av ett grekiskt kors och en halvmåne. Enligt uppgift låg hällen tidigare nordost om kyrkan, utanför kyrkogårdsmuren.

Korset och halvmånen är de enda synliga ristningarna på hällen.

Halvmånen har en bred betydelse inom kristendomen. Den symboliserar bland annat tidens gång och Jesu återfödelse. Det är även en feminin symbol som förknippas Jungfru Maria. I ett medeltida altarskåp i Husby Långhundra, Uppland, står Jungfru Maria på en formation, som enligt experterna är en halvmåne.

Det grekiska korsen och månhalva i närbild. I hällen finns fyra parallella hål. Det är oklart vilket syfte dessa hål har haft. Kanske är det fästpunkter för bänkinredningen i kyrkan, från den tid då hällen var en del av kyrkgolvet.

Varken denna häll eller hällen med ”Timan” nämns i bokverket Sveriges kyrkor: konsthistoriskt inventarium . Däremot beskrivs Herr Botulf prästs gravhäll.

På Hörsne kyrkogård finns två kortfattade informationstavlor om gravhällarna. Där framgår att halvmånen är ett sällsynt motiv på gravhällar och att ett annat exempel – en gravhäll med halvmåne och sol, finns på Bara kyrkogård. Dock är det oklart om textförfattaren syftar på Bara kyrka i Småland, vilken helgades åt Jungfru Maria när den uppfördes på1100-talet, eller den närliggande Bara ödekyrka.

Den slarviga formuleringen är den enda information som går att hitta om den andra gravhällen med månskära. Det illustrerar med all tydlighet den låga status gravhällarna har. Oavsett vilken innebörd ristningarna på de medeltida gravhällarna vid Hörsne kyrka har, så är de unika lämningar som förtjänar bättre uppmärksamhet.

Den sönderslagna runstenen

Den restes i slutet av 1000-talet. Men några hundra år senare slogs runstenen sönder i flera fragment. Sedan 1600-talet har fragmenten både försvunnit och kommit tillbaka – i ett kulturlandskap där medeltida gårdstomter, fossila åkersystem och gravfält vittnar om en bygd där gårdarna låg tätt redan under järnåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. I utkanten av det gamla järnvägssamhället Rosersberg i Sigtuna kommun ligger gården Viggeby. Där står står en ovanligt stor runsten, U 428, som består av tre stycken grovt sammanfogade fragment. Redan på 1600-talet uppgavs den vara sönderslagen. Sedan dess har sökandet efter de försvunna fragmenten pågått.

Viggebystenen år 2022. Stenen står sedan 1916 på platsen – som är utkanten på ett gravfält med ett 30-tal fornlämningar. En bild från 1918, med ungefär samma fotovinkel, som finns längre ner i reportaget.

Viggebystenen var långt ifrån den enda runstenen som höggs sönder. Det var ett öde som drabbade många runstenar. Efter att seden att resa runstenar i landskapet upphörde i början av 1100-talet, dröjde det inte länge innan de började återanvändas som byggnadsmaterial. Vissa runstenar murades hela in i kyrkväggar, eldstäder, broar och liknande byggnadskonstruktioner. Åtskilliga runstenar slogs sönder i mindre delar, så kallade runstensfragment, vilket gjorde dem lättare att hantera som byggnadsmaterial.

Viggebystenen, som idag alltså består av tre sammanfogade runstensfragment, är inte komplett. Ett stort stycke i stenen högra ovandel saknas.

Exakt var Viggebystenen en gång restes är oklart. Men troligen så stod den någonstans i området där fragmenten påträffades – vid Viggeby. Det finns finns lämningar från äldre vägsystem nordöst och öster om Viggeby – inte långt från E4:an.

Viggebystenen år 1918 efter att fragmenten sammanfogats och stenen rests. Ungefär samma fotovinkel som bilden ovan, från 2022. Bild: Public Domain.

Ristningens utseende och text är på många sätt typisk för 1000-talets runstenar. Det är en minnestext som berättar om två föräldrar som reste stenen till minne av sin son.

Gunnar och Gullög lät resa stenen efter Vighjalm… sin son” 

Första skriftliga uppgifter om U 428 är från 1600-talet. Då noterades att den bestod av tre delar/fragment som låg på marken. Kort därefter noterar Martin Laurentii Aschaneus, som anses vara Sveriges första riksantikvarie, att den bestod av fyra delar.

År 1728 nämns åter tre fragment. Fram till 1900-talets början försvann och återfanns fragment från runstenen. Det senaste fyndet gjordes år 1908 av en student som var på besök vid Rosersbergs slott. Slottet är vackert beläget vid Mälarens strand, cirka en halvmil från Viggeby. Fragmentet påträffades i slottsparken.

Rosersberg slott är ett av de kungliga slotten.

Att fragmentet hittades i slottsparken var knappast en slump. Under 1600- och 1800-talet blev plötsligt intresset fornminnen stort. Det var inte ovanligt att ägare till slott och herresäten flyttade runstenar och andra ”fornfynd”, till sina herrgårdar och slott. Så skedde även vid Rosersberg slott, där bland annat en runstensbacke med ditflyttade runstenar uppfördes i slutet av 1600-talet som en central del av barockparken.
Fanns det inga lämpliga fornminnen eller runstenar att flytta, så anlade man nya fornminnen. Då såg man runstenar som artefakter och arkeologin präglades av skattletande.

På runstenens baksida syns tydligt lagningen/sammanfogningen med stångjärn som gjordes år 1918.

År 1918 erbjöd sig Rosersbergs slottsförvaltning att bekosta en sammanfogning av fragmenten, som låg på marken vid Viggeby. Förvaltningen uttryckte även en önskan om att ställas upp Viggebystenen i slottsparken.

Sammanfogningen skedde med borr, stångjärn och bruk. Det var en ganska brutal metod, som dagens konservatorer inte skulle använda. Men å andra sidan håller det rostiga stångjärnet ihop delar av stenen än idag – mer än hundra år senare.

Kungliga Vitterhetsakademin motsatte sig flytten till Rosersberg slott. Istället ansåg man att runstenen skulle ställas upp i sitt ursprungliga område vid Viggeby. Och så blev det. Akademin valde med omsorg en plats, mellan den gamla landsvägen och utkanten av ett gravfält från järnåldern. Fram till några år sedan var detta huvudvägen till och från Rosersberg slott. Numera får man köra genom ett industriområde för att komma till slottet.

Rundjuret i centrum av runstenen har många drag av runristaren Fots stil. Skicket på ristningen är inte det bästa och ytan är bitvis täckt av lav.

Skicket på U 428 är inte det bästa. Ytan är angripen av lav och fogarna är spruckna. Färgen i ristningen är delvis försvunnen. Ristningens nedre delar är påväg att täckas av jord.

Det kanske mest intressanta med denna runsten är dess sentida historia som ett antal fragment. Den grova sammanfogningen och medvetna placeringen vid Viggeby var början på en förändringens tid, då man slutade se runstenar som artefakter och deras kontext i kulturlandskapet blev allt viktigare..



Salongsgeväret – ett hotat kulturarv


Husqvarna Vapenfabriks klassiska salongsgevär är små, finkalibriga gevär, utan magasin och som laddas med en patron i taget – så kallade enskottsgevär. I takt med den tekniska utvecklingen i början av 1900-talet utvecklades salongsgevären till en folkbössor – vars oförtjänt dåliga ryckte lever kvar än idag.

Text och foto: Jens Flyckt

Husqvarnas Vapenfabriks tidigaste salongsgevär användes för inomhusskytte. ”Salong” syftar bland annat till en tradition med inomhusskytte som blev populär inom överklassen på kontinenten under 1800-talets första hälft och som även utövades inom finare kretsar i Sverige.

Husqvarna salongsgevär från1920-talet. Dessa små enskottsbössor byggdes för hand av Husqvarna Vapenfabriks vapensmeder.

På 1800-talets ansågs det olämpligt att kvinnor ägnade sig åt målskytte. Men i fotogenlampornas upplysta salonger var kvinnor och skjutvapen en socialt accepterad kombination. Salongsskyttet ansågs även vara en lämplig sysselsättning för pojkar.

Husqvarna vapenfabrik, som från år 1620 hette Jönköpings Gevärsfaktori, fick namnet Husqvarna Gevärsfaktori år 1775 då bolaget privatiserades. År 1867 bildades Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag.

Husqvarna Vapenfabriks första serietillverkade salongsgevär kom på 1870-talet. Det var enskottsgevär med slätborrade pipor och som var avsedda för svagt laddade svartkrutspatroner – som 22 BB Cab, som uppfanns år 1854 och 22 kort, som kom år 1857.

Sverigereportage har tidigare skrivit om den svenska skytterörelsen uppgång och fall.

Effekten i de tidiga salongsgevären var relativt svag, men dock tillräckligt för inomhusskytte på 10-15 meter.

Annons från 1906.

År 1887 tog den amerikanska vapentillverkaren The J Stevens Arms & Tool Company fram patronen 22 long rifle – som idag är världens mest spridda och sålda sportskytte- och jaktkaliber. I förhållande till sin storlek och vikt är det en kaliber/patron med förhållandevis hög effekt.

Det finns många myter kring kalibern 22 long rifle, bland annat att världens största grizzlybjörn ska ha fälts med ett enkelskottsgevär i den kalibern. Detta är inte helt korrekt. Visserligen fällde en kvinna med namn Bella Twin år 1953 den största grizzlybjörn som då hade skjutits i Nord Amerika. Vikten har i efterhand uppskattats till 453 kilo. Maxvikten för en grizzlybjörn ligger vanligtvis på 250 kilo.

Hon fällde den enorma, närgångna björnen med ett huvudskott på några meters avstånd. Dock var hennes kanadensiska enskottsgevär från 1930-talet kamrat för kalibern 22 long och inte 22 long rifle som ofta påstås.

22 long, som uppfanns år 1871, är en numera i det närmaste försvunnen föregångare till 22 long rifle.

Bella Twin med sitt enskottsgevär kalibern 22 long och pälsen från den enorma grizzlybjörn hon sköt år 1953.

Säkerhetsavståndet för dagens 22 long rifle, det vill säga det avstånd som en avfyrad kula i optimala förhållanden anses kunna skada inom, är 1 500 meter.

Vid jakt avfyras 22 long rifle i regel inte på längre avstånd än 50-100 meter.

22 kort till vänster och 22 long rifle till höger. Den högra patronen är 2,5 centimeter hög.

1910 kom Husqvarnas första salongsgevär med så kallad cylindermekanism med löstagbart slutstycke. Därmed var salongsgevären inte längre avsedda för skytte inomhus, utan för sportskytte och jakt på betydligt längre avstånd.

Kännetecknade för de tidiga salongsgevären är den åttakantiga pipan.

Vid 1920-talet hade salongsgeväret gjort en klassresa – från överklassen till allmogen. Men framför allt hade det gått från att vara en ”leksak” och ”fruntimmersbössa”, till ett för den tiden lätt och effektivt skytte- och jaktvapen. Inom några årtionden hängde salongsgevär under köksklockorna i var och vartannat kök på landsbygden.

Husqvarna var dock inte den enda tillverkaren av den gevärstyp, som i Sverige kom att kallas för salongsgevär. Liknande modeller tillverkades bland annat i Tyskland och USA.

Salongsgeväret – folkbössan från Husqvarna vapenfabrik.

Salongsgevären måste ha setts som en revolution när de började göra sitt intåg i stugorna i början av 1900-talet. Till skillnad mot grovkalibriga jaktvapen som vanligt folk hade tillgång till och som halva socknen hörde vid avfyrning, var salongsgevären i det närmaste tysta. Dess snärtiga knall försvann lätt i täta skogar, särskilt om det blåste från rätt håll.

Salongsgevären kunde döljas under en rock, infall länsman dök upp, och var dessutom inte tunga åbäken på fem kilo som många andra jaktvapen. Rekylen var/är obefintlig och skytten kunde få plats med mängder av billig ammunition i fickan.

Salongsgevären kom i många fall att spela en livsavgörande roll för fattigt folk långt ut på glesbygden, där arbetstillfällena var få under krigsårens kalla vintrar. Det var ett perfekt vapen för jakt på ekorre och mård, vars pälsar inbringade goda inkomster vid försäljning. I fjällbygderna räddade salongsgevären många familjer från svält.

Dessa finkalibriga gevär, som byggdes för hand av yrkessstolta vapensmeder i Husqvarna, hade öppna riktmedel som var skottställda på upp till 200 meter. De var/är träffsäkra på längre avstånd än vad en vanlig skytt klarar av att träffa målet på.

Husqvarnas salongsgevär förknippas med den åttakantiga pipa.

Med tiden blev salongsgevären även tjuvjägarnas favoritvapen och ett samhällsproblem. Det var allt från smågrabbar som sköt småfåglar och grannens katter, till mer organiserad tjuvjakt. Det sköts mängder av speltjädrar (som är fredade) och annat småvilt. Kanske sköts det även mot en och annan älg. Inom kriminella kretsar i tätorterna blev salongsgevären uppskattade. Genom att såga av kolv och pipa fick man ett pistolliknande skjutvapen.

Från salongsgevär har det avfyrats skott mot grannar, men även mot poliser, tillsynsmän och andra myndighetspersoner. Åtskilliga bankanställda har stirrat in i salongsgevärsmynningar i samband med rån.

Under 1900-talets första hälft infördes stegvis vapenlicenser i Sverige. Innan dess kunde skjutvapen köpas fritt hos järnhandlar, lanthandlar och liknande butiker. Men när licenskraven kom fanns redan tusentals oregistrerade salongsgevär i garderober och på vindar runt om i landet.

Problematiken med salongsgevären blev till slut ohållbar.

Ammunitionsaskar från för 22 long rifle och 22 kort från mitten av 1900-talet.

För att lösa problemet begränsades försäljningen av ammunition i kaliber 22 long rifle. Det gick att få inköpstillstånd för enstaka patroner. Men det förutsatte att personen hade ett yrkesbehov, till exempel var fruktodlare som behövde ammunitionen för att bekämpa skadedjur.

Sedan togs inköpstillståndet för ammunition bort. Istället infördes ett viktkrav, vid ansökan om jaktlicens, på minst 2,5 kilo i originalutförande för att enkelskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Därmed beviljade inte Polismyndigheten inte längre nya vapenlicenser för ändamålet jakt för salongsgevären.

I nutida annonser benämns ofta moderna småviltsstudsare i kaliber 22 long rifle, med magasin för flera patroner, för salongsgevär. Men det är felaktigt. Den juridiska benämningen av salongsgevär är ett enskottsgevär (utan magasin) i kaliber 22 long rifle och med en vikt som ligger under 2,5 kilo.

Ett av argumenten till förbudet av legala salongsgevär som jaktvapen, vilket bland kom från Svenska Jägareförbundet, var att salongsgevären ansågs vara ålderdomliga. Man hävdade även att precisionen var undermålig och att de därför inte hörde hemma inom svensk jakt.

Men argument om dålig träffsäkerhet bottnar snarare i personliga tyckanden och känsloargument, än fakta och faktisk erfarenhet om gevärstypen.

Salongsgevär i en av Husqvarna fabriksmuseums montrar.


Att Husqvarna Vapenfabriks salongsgevär generellt skulle ha dålig precision stämmer inte. Flera av modellerna marknadsfördes och såldes som banskyttevapen. Det är snarare tvärt om, vilket de flesta som skjutit med dessa folkbössor kan intyga. Det var bland annat träffsäkerheten som gjorde Husqvarnas salongsgevär så populära.

Äldre skjutvapen är inte ovanliga inom svensk jakt. Det finns mängder av legala hagelgevär (enskotts) som är över hundra år gamla, ofta släktklenoder som vårdas och går i arv, och som fortfarande är i bruk inom den svenska jägarkåren. Det jagas även med legala kulvapen från slutet av 1800-talet. För dessa vapen gäller inga viktkrav.

Det finns inte heller något viktkrav för enskottsgevär i andra kalibrar.

Viktkravet på minst 2,5 kilo gäller alltså enbart för enskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Och här blir det väldigt märkligt. Ett gevär i kaliber 22 long rifle, men som har magasin för flera patroner, omfattas inte av viktkravet och får därför användas i jakt.

Viktkravet gäller inte heller för små, halvautomatiska gevär i 22 long rifle, som väger under 2,5 kilo och kan laddas med stora (löstagbara) magasin med upp till 110 patroner – vilka kan avfyras i snabb följd.

Slutstycke till Husqvarna Vapenfabriks salongsgevär med cylindermekanism.

Det har gått mer än ett halvt århundrade sedan salongsgevären spred skräck och fasa i skog och samhälle. Många av de händelser som gav salongsgevären dåligt ryckte är närmare hundra år gamla.

Men inom Polismyndighetens regionala rättsavdelningar, som hanterar vapenlicenser, finns en uttalad uppfattning om att de legala salongsgevären är särskilt farliga vapen.

Om man ställer en motfråga, varför de anser att salongsgevären är farligare än andra jaktgevär i samma kaliber, uteblir konkreta svar.

För några år sedan fick jag möjlighet att fråga en högt uppsatt tjänsteman vid en av Polismyndighetens regionala rättsenheter, varför svensk polis betraktar salongsgevär som särskilt farliga skjutvapen. Han blev tyst en stund och svarade sedan:

”För att de kan förses med ljuddämpare”

Till saken hör att i stort sett alla patronladdade skjutvapen kan förses med ljuddämpare. Ett legalt salongsgevär med ljuddämpare är inte mer farligt än ett modernt jaktgevär. När frågan ställdes var det licenskrav för ljuddämpare.

Viktigt att komma ihåg är att Polismyndigheten har ett brett politiskt stöd, i riksdag och regering, för sitt ställningstagande mot salongsgevär från bland annat Husqvarna Vapenfabrik, som alltså tillverkades under 1900-talets första hälft.

Så här står det om viktkravet i Rikspolisstyrelsens författningsförsamling:

”Med ett salongsgevär ska avses ett enskottsgevär i klass 4 med kaliber
.22 (5,6 mm) och med en vikt som i originalutförande understiger 2,5 kilo.”

För utsomstående, som inte är insatta i svensk vapenlagstiftning, kan det vara svårt att förstå det absurba i detta regelverk. Men viktkravet kan jämföras med om riksdagen och Tullverket plötsligt skulle få för sig att förbjuda Fords klassiska A-modell, som tillverkades mellan åren 1927 och 1932 och som numera är populära veteranbilar, med hänvisning att modellen användes av smugglare för hundra år sedan.

En A-Ford någonstans i Sverige när 1900-talet var ungt. Bild: Public Domain.

Då och då har det höjts politiska röster för att ta bort detta viktkrav och tillåta salongsgevären för jakt. År 1987 skrev några ledamöters från Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet, en riksdagsmotion med krav på att viktkravet skulle tas bort.

År 2002 refererade den moderata riksdagsledamoten Olle Lindström (M) i en motion till viktkravet för salongsgevär. Han menade att den sortens särregleringar är ytterst svårmotiverade och att den driver vapenlagstiftningen åt fel håll.

110 år gamla salongsgevär från Husqvarna Vapenfabrik.

Konsekvensen av detta viktkrav/förbud är att mängder av salongsgevär skrotas av Polismyndigheten. I Sverige är därför dessa hundraåriga salongsgevär mer eller mindre ekonomiskt värdelösa – vilket är ett hot mot detta kulturarv. Men i USA och många andra västländer har de svenska salongsgevären hög status och är eftertrakrade samlingsobjekt med relativt höga prislappar.

Den som till exempel fått ärva ett salongsgevär och vill behålla det, har möjlighet att söka licens för något av följande syften:

Det första är för avlivning av vilt som fångas i levandefällor, till exempel grävling, brunråtta eller mink. Fällfångst räknas inte som jakt. För att beviljas avlivningslicens för fällfångst kräver Polismyndigheten bevis för att den som söker verkligen sysslar med fällfångst, vilket få jägare gör idag. Polisen kräver även bilder på fångat vilt, intyg om tillstånd från jakträttsinnehavare och andra bevis för att personen verkligen sysslar med fällfångst. Ett vapen med licens för fällfångst får inte användas vid jakt.

Salongsgevär för korthållsskytte på 50 meter.

Det andra alternativet är samlingslicens, eller samlingsinriktning som är den juridiska termen. Kraven för den typen av licens är hårda. Polismyndigheten kräver att den som söker en samlingsinriktning har ett dokumenterat intresse med sakkunskaper utöver det vanliga. En annan hake är att skjutvapen med samlingslicens inte får användas. Skott får ej avlossas, brukar det stå på licenserna. Det finns visserligen en möjlighet att ansöka om ett tillfälligt skottlossningstillstånd, till exempel i samband med ett föredrag eller uppvisning. Polismyndigheten betraktar dock en sådan ansökan som oseriös.

Det tredje alternativet är att den som söker licens är aktiv i en skytteförening som bedriver så kallat korthållsskytte (50 meter), som är en gammal svensk skyttegren. Men inte ens då är det säkert att ansökan beviljas, då Polismyndigheten med stor sannolikhet kommer att hävda att salongsgevär inte är lämpliga för korthållsskytte.

Vapenlicens. Salongsgevär med samlingslicens får ej avlossas.

1963 var sista året som Husqvarna Vapenfabrik serietillverkade salongsgevär. Den sista modellen heter 165 och har en rund och ganska framtung pipa. Den modellen väger exakt 2,5 kilo, enligt Husqvarna Fabriksmuseum. I och med att detta enskottsgevär i 22 long rifle klarar viktkravet, är det i juridisk mening inget salongsgevär och är därför tillåtet för jakt.

Men den kunskapen har i regel inte Polismyndigheten.

Den jägare som lyckas hitta en modell 165 och söker vapenlicens med ändamålet jakt, gör klokt i att anlita en advokat inför arbetet med överklagandet av Polismyndighetens sannolika avslag, till Förvaltningsrätten och högre instanser. Polismyndigheten kommer kräva ett viktintyg från en registrerad vapenhandlare för vapnet. Dock är det få handlare som vet vad ett viktintyg är och därför inte utfärdar sådana. Det duger alltså inte att gå till närmaste rättsenhet och be personalen väga salongsgeväret.

Den som ändå lyckas få tag i ett viktintyg kan med stor sannolikhet ändå räkna med avslag på sin licensansökan, med motivering att salongsgevär inte är godkända eller lämpliga för jakt. Inför överklagan och en juridisk process som kan ta åratal och kosta 10 000-tals kronor i advokatkostnader, backar de flesta jägare och accepterar det felaktiga avslaget på sin licensansökan.

Husqvarnas klassiska salongsgevär – ett hotat kulturarv.

1977 lade Husqvarna ner vapentillverkningen. Därmed gick en 300-åriga industri- och hantverkstradition i graven.

Idag är Husqvarnas salongsgevär ett hotat kulturarv, som i det tysta skrotas bort i snabb takt. I och med att det är fråga om licensbelagda skjutvapen, kommer frågan aldrig uppmärksammas av offentliga kulturpersonligheter eller debatteras på de stora dagstidningarnas kultursidor. Kulturarv som är knutna till jakt och skytte uppmärksammas sällan.

Husqvarnas klassiska salongsgevär vittnar inte enbart om det tidiga 1900-talets teknikutveckling och den svenska allmogejaktens själ – utan även om en hopplöst ålderdomlig vapenlagstiftning, samt om politiker och en polismyndighet som lever kvar i det förgångna.

Henriksdalsberget – fornborgen som försvann


Spåren från fornborgen är knappt synliga bland asfalt och betong.
På gränsen mellan Nacka och Stockholm reser sig Henriksdalsberget – där miljonprogrammet Henriksdalsringen byggdes i slutet av 1960-talet.
I över 60 år har platsen förbryllat arkeologerna
.

Text och foto Jens Flyckt
Flygfoto: Jan Norman/Riksantikvarieämbetet

Södermanland. Henriksdalsbergets stora platå domineras numera av asfalt och betong. Men så har det inte alltid varit. För cirka 1 500 år sedan var platsen omgiven av vatten. Nu som då reser sig berget med en väldiga platå högt över landskapet – där en vallanläggning och en stor fornborg är registrerad.

Numera dominerar 1900-talets betongmurar Henriksdalsbergets registrerade fornborg.

Synen på fornborgarnas har under senare tid ändrats. Den traditionella uppfattningen utgick från att fornborgarna var befästningar. Men numera betraktas de som inneslutna rum, med olika funktioner i landskapet – till exempel kulturella.

Fornborg är ett samlingsbegrepp för en typ av fornlämning, i regel av anlagda stenvallar/murar i krönlägen, som ofta dateras till folkvandringstid, det vill säga 500-talet, men som även kan vara äldre och yngre. Det förekommer även fornborgar på flat mark.

Enligt fornlämningsregistret är i stort sett hela Henriksdalsberget registrerad som fornborg. På 1960-talet, innan bygget av de 700 lägenheterna påbörjades, undersökte arkeologen Björn Amrosiani platsen. Han hittade murar, men några daterbara fynd framkom inte vid undersökningen.

Den arkeologiska undersökningen av Henriksdalsberget år 1966.

Ambrosiani konstaterade att lämningarna han undersökte var en fornborg med enkla murar. Han trodde inte det var en försvarsborg, utan en del i ett system av platser för utkik/observation längs farleden ut till Saltsjön. Samma vattenväg är idag en av Sveriges mest trafikerade farleder – in och ut från centrala Stockholm.

Teorin om Henriksdalsbergets roll som utskiks- och observationsplats har dock ifrågasatts.

På Henriksdalsbergets norrsida finns kortare sektioner av kallmurade murar bevarade. Om detta verkligen är resterna av en fornborg är dock omdiskuterat. Numera tror arkeologerna att det snarare är en fägata eller väg från 1700-talet. Men denna teori kan på tekniska grunder ifrågasättas.

Redan när Ambrosiani grävde var ”fornborgen” svårt skadad av gamla militära anläggningar från 1800/1900-talet. Även Henriksdals reningsverk, som byggdes i början av 1940-talet och som ligger insprängd under plattån, hade skadat lämningarna.

Åren 1964 till 1969 byggdes Henriksdalsringens höghus – i en kransbebyggelse. Det blev ett landmärke som syns på vida avstånd. Bostadshusen med tillhörande parkeringsplatser, trappor, vägar och betongmurar är byggt i en enorm, öppen rektangel och dominerar bergets plattå.

Det påstås ibland att arkitekterna som ritade Henriksdalsringen, Tore och Erik Ahlsén, inspirerades av fornborgen på platsen. I en artikel i Nacka Värmdö Posten från september 2022, berättar arkitekternas söner att så inte var fallet. Kransbebyggelsen handlar istället om att arkitekterna ville skapa en grön park mellan huskropparna.

Runt stora delar av Henriksberget, som med sina 57 meter är en av Stockholmsområdets högsta punkter, stupar berget lodrätt. Vid norrsluttningen övergår stupen vid en kort sträcka till brant och skogsbevuxen slänt. Det är i denna terräng som de registrerade murarna finns.

Den mest synliga delen av murarna, som registrerades så sent som 2008, utgörs av stenblock, vissa upp till en meter stora, som staplats på och intill varandra i en murliknande konstruktion.

Året är 1970. Bakom skorstenen syns Henriksdalsberget med den nybyggda kransbebyggelsen med 700 bostäder. Det röda strecket markerar det ungefärliga läget för de registrerade murarna/vallarna. De gula sträcken anger var de platser med murliknande konstrukanges i artikeln och i Fornlämningsregistret.

2013 genomförde Stockholms Länsmuseum en arkeologisk undersökning av murarna. Anledningen var att Nacka kommun planerade att bygga bostäder i sluttningen.

Undersökningen pågick i två dagar. Det påträffades ytterligare murar på platsen. Även terrasseringar finns i området, men dessa visade sig vara uppbyggda av sopor från vår egen tid.

Så här står det i Fornlämningsregistret om murarna, som är är registrerade som vallanläggning:

”Dessa är möjligen rester av försvarskonstruktion i anslutning till ingång till fornborgen. I sluttningen V (väster reds.anm.) om öppning är möjligen en uppfart.”

Vy över norrsluttningen där de fragmentariska murarna finns. Notera hur terrängen sluttar.

Enligt grävrapporten från 2013 gav undersökningen inga resultat som kan stärka fornborgsteorin.

Inga daterbara fynd påträffades. Museet konstaterar att några murars placering överenstämmer relativt väl med de fägator/vägar som är markerade på kartor från 1700-talet.

Rapporten utesluter inte att det kan ha funnits vallanläggningar uppe på plattån, men ser inga samband med murarna inslänten med en eventuell fornborg.

Då murresten är så kort är det svårt att tolka, dock stämmer murens läge med en stig som går upp mot bergets krön som syns på de historiska kartorna. Möjligen kan djur ha betat på avsatsen, eller odling ha skett, den är dock relativt liten. Muren är dock välbyggd och härrör sannolikt från 1700-talets bete” står det i rapporten.

På den punkten finns det flera frågeställningar som ingen tycks ha reflekterat över. Om det är en anlagd fägata eller väg så är den kraftigt överdimenssionerad för sitt syfte, med stora stenblock som vardera väger upp till en mindre personbils storlek.

Terrängen runt dessa murar är på grund av alla stenblock svår att ta sig fram till fots. Hur denna terräng skulle fungerat som väg på 1700-talet är obegripligt.

Delar av norrsidans mur som ansluter till intilliggande bergsparti, som stupar lodrätt ner. Här måste man ställa sig frågan om teorin om väg eller fägata är rimlig. De gula sträcken är en ungefärlig uppskattning om denna murs avgränsning i sidled.

Även om stenblocken i Henriksdalsbergets norra mur sannolikt har hämtats på platsen, så har det krävts stora resurser för att bygga de korta murpartier som idag är synliga.

Forntida eller historiska vägkonstruktioner i sluttningar, som det finns exempel på från andra håll, är byggda med avancerad och resurskrävande teknik, för att vägkroppen ska stabiliseras och inte rasa ner.

Det gula strecket markerar murarens ungefärliga sträckning på norrsidan. Den branta och blockrika terrängen är svårtolkad och svår att ta sig fram till fots i. Notera den väldiga betongmuren i bakgrunden. Så här beskrivs denna och intilliggande murar i Fornlämningsregistret: ”Dessa är möjligen rester av försvarskonstruktion i anslutning till ingång till fornborgen. I sluttningen V om öppning är möjligen en uppfart.”

Murarna vid Henriksdalsbergets norrsluttning ser inte ut som en väg. Dessutom faller hela vägresonemanget på det faktum att norrsluttningen avgränsas med lodräta bergstup på bägge sidor. Den enda möjliga anslutningen till norrsluttningens murar går via en slänt som sluttar närmare 45 grader eller mer och som idag är svår att ta sig ner till fots. Inte ens med dagens teknik skulle man bygga en väg rakt upp för en så brant och instabil mark, som teorin om väg förutsätter.

Enligt fornlämningsregistret finns det dessutom ytterligare ”murliknande” konstruktioner i terrängen runt bergets plattå. Men dessa redovisas inte närmare i registret på grund av att de är så svårt skadade och därför inte går att tolka. Ett annat exempel finns på den sydöstra sidan, där en gångväg leder ner till Svindersviken.

Henriksdalsberget sett från söder. Notera bergsstupen.

Ett annat exempel finns vid den södra sidan, som även den har en brant och trädbevuxen terräng. I slänten finns påtagligt många jämnstora stenblock inom en relativt begränsad yta. I närheten finns även mindre terrasser.

Men platsen är så fullständigt förändrad att det omöjligen går att avgöra om dessa jämnstora stenar har ingått i en vall/murkonstruktion, har tippats ner i slänten vid sentida byggen eller om de lämnades kvar av den senaste inlandsisen.

Strax intill pågår byggen med lyftkranar som sträcker sig mot skyn. Rör och slangar från byggarbetsområdet löper över de kvarvarande stenpartierna.

Den södra sluttningen.

Vad som en gång i tiden anlades på Henriksdalsberget är idag är oklart. Men platsen är registrerad som fornborg och att man anser att det kan ha funnits någon form av vallanläggning på platsen.

Henriksdalsbergets fornborg, enligt Fornlämningsregistret, är sina med sina cirka 800×350 meter en stor anläggning på en mycket dominerande plats i landskapet.

Det finns cirka 1 000 kända fornborgar i Sverige, varav cirka 150 i Uppland.

På Gotland finns Torsburgen, som mäter cirka 1 300×1 200-750 meter.

Broborg i Uppland. Detta är visserligen en unik fornborg då delar av de inre stenmurarna är förglasade. Men till det yttre är Broborg en ganska typisk fornborg. Om man jämför denna bild med bilderna på Henriksdalsbergets fragmentariska murar, blir det tydligt hur komplicerad den sistnämnda platsen är.

Svenska fornborgar är i regel betydligt mindre.

Broborg, som delvis är förglasad, utanför Knivsta i Uppland är cirka 95×85 meter stor.

Fornborgen i Asarum i Blekinge som mäter cirka 180×70 meter.

Fornborgen i Östra Ryd i Östergötland är cirka 60×60 är meter stor.

Om lämningarna på Henriksdalsberget är en fornborg/vallanläggning så bör den betraktas som en av de största i Sverige.

Nedanför Henriksdalsbergets sydöstra bergsstup ligger Svindersviken. I den del av viken som är synlig är femton fartygsvrak registrerade på bottnen.

Resonemanget kring fornborgar/vallanläggningar utgår nästan alltid från massiva anläggningar, med ofattbart stora mängder stenar och block, som släpats upp till vallar i monumentala krönlägen. Bygget av de fornborgar/vallanläggningar som vi idag känner till har alla inletts med att två stenblock lades intill varandra, på samma sätt som en resa på 1 000 mil alltid börjar med ett fotsteg.

Kan det vara så att de stensamlingarna i slänterna runt Henriksdalsbergets platå är fragmentariska spår från en tidig bebyggelsefas, i en fornborg eller liknande vallanläggning, som av någon anledning avbröts och övergavs i en avlägsen forntid?

Bergsstupet vid Henriksdalsplattåns nordvästra del. Längst upp i bildens högra kant skymtar Skeppsholmen i Stockholm och nöjesfältet Gröna Lund.

Oavsett vad som hände på Henriksdalsberget för länge sedan och att platsen är nästintill totalförstörd av bebyggelse från 1900-talet, så borde den kvala in på listan över Mellansveriges märkligaste fornlämningar.


Hospitalsstenen på Visingsö

Ett medeltida hospital och en kyrka där sjuka i spetälska togs om hand. Det berättar en sägen och en ristad sten på norra Visingsö om.

Text och foto: Jens Flyckt

Småland. På Visingsö, som enligt legenden skapades när jätten Vist slängde ut en grästuva i Vättern, är historien mycket påtaglig och omskriven. På öns södra udde ligger till exempel Näs borgruin från 1100-talet, där åtskilliga medeltida kungar har huserat. Mindre känd är den anspråkslösa sten som står rest intill vägen på öns norra sidan och som berättar om en kyrka för spetälska.

Hospitalsstenen. Stenens ursprungliga plats är till vänster om vägen, strax bakom det röda huset.

Stenen restes år 1680 av rådsherren och greven Per Brahe den yngre, som bland annat påbörjade byggde Brahehus vid Vätterns östra strand. Han var en mångsysslare som gjorde insatser för bland annat Visingsös skolverksamhet.

Hostitalsstenensv yta är grov, lavbevuxen och texten går inte längre att tyda. Men tack vare äldre nedteckningar är hela texten känd:

”HÄR HAR STÅDT SPETALS KIÖRCAN. PET: BRAHE C. I. V. ANO MDCLXXX”

Det är alltså fråga om en minnessten över en kyrka för spetälska – eller lepra som den fruktade sjukdomen heter.

Hospitalstenens ristade sida.

Nu kan man fråga sig var hospitalet kommer in, något sådant nämns inte på stenen. Förklaringen är att sjukhus för sjuka i spetälsk ofta benämndes som hospital på 1400/1500-talet. Enligt en lokal tradition kallas platsen där minnesstenen ursprungligen stod för Hospitalet.

I kandidatuppsatsen Hospital och Helgeandshus – En studie av omsorgsväsende i medeltidens Sverige, beskriver Martin Arleskär det språkliga sambandet mellan hospital och spetälska:

”Går man tillbaka till högmedeltid har termen hospital primärt en innebörd som just spetälskesjukhus. Ordet spetälsk, fornsvenska spitælsker, är en bildning till hospital (sjukhus) ofta förkortat spital, och betecknar egentligen den spitälske =den på hospital intagne. Under första halvan av medeltiden var spetälskan/lepran en vanlig sjukdom i Sverige…”

Det ligger därför nära till hands att tro att Hospiralet och den kyrka som nämns på Brahes sten har en koppling till varandra.

Det är dock omtvistat om Hospitalet som ortnamn verkligen är medeltida, utan snarare är från slutet av 1500-talet.

Den kyrka som nämns är ett mysterium. Det finns inga synliga spår ovan mark som tyder på en kyrka i området. Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts. En möjlig förklaring är en annan lokal tradition/sägen. Den berättar att Per Brahe den yngre, som alltså reste minnesstenen, lät frakta ett kapell från Vaggeryd till norra Visingsö.

Kulturlandskapet vid mellersta och norra Visingsö. I fjärran syns fastlandet där en av Europas vackraste vägar, mellan Jönköping och Gränna, slingrar sig fram längs bergsryggar, med en svindlande utsikt över Vättern och Visingsö.

Vid stenens ursprungliga placering ska flera arkeologiska fynd gjorts. Arkeologen Anna Ödeén skriver på Visingsö hembygdsförenings hemsida om en mindre stenhäll med ett ristat träd, som de kallar för livsträd. Hällen påträffades av en bonde på 1920-talet. Stenen, som förvaras på hembygdsgården, är formad som ett löv och har ett stiliserat träd bestående av en stam och fem grenpar som pekar uppåt.

Här är länken till Visingsös hembygdsförenings sida om Hospitalstenen.

Enligt hembygdsföreningens uppgifter låg den ristade hällen i jorden, under ett lager med kol, sot och brända ben. Ytterligare hällar ska ha hittats på platsen. Varken hällarna eller platsen är registrerade i fornlämningsregistret.

Sverigereportage återkommer senare med fler reportage om Visingsös historia.

Berget har tystnat i Storrymningen

Europas största dagbrott, Storrymningen i uppländska Dannemora, är idag en lugn och fridfull plats. Men på 1800-talet var platsen ett utpräglat gruvsamhälle.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Unika geologiska förutsättningen gjorde tidigt Dannemoras järnmalm eftertraktad. Från Storrymningen finns belägg för brytning av järnmalm redan från slutet av 1400-talet. Men experterna tror att brytning kan ha skett redan på 1200-talet.

Storrymningen i slutet av 1800-talet. I bakgrunden syns gruvsjön.

Storrymningen är idag en anonym lämning, med undantag för spåren från tillmakning – en uråldrig brytningsmetod. Innan sprängämnenas tid bröts malen genom att man eldade på berget, vilket resulterade i att berget sprack och bildade typiska spår i berget.

Annars är det idag svårt att förstå det omänskligt hårda arbete som underbetalda vuxna och barn tvingades utföra i och runt detta dagbrott, för att bryta den värdefulla järnmalmen. Det är endast i svartvita bilder från förr som man kan ana röken och ljuden från släggor som slår.

Storrymningen bestod ursprungligen av ett antal mindre gruvor, som genom ras bildat det stora dagbrottet

Storrymningen år 2022. Bilden är tagen från ungefär samma plats som bilden här ovan.

Bilderna i reportaget är tagna med cirka 130 års mellanrum.
På den svartvita bilden syns gruvsjön i bakgrunden. Ursprungligen låg sjöns strand i närheten av Storrymningen bakre kant. Allt man ser bort mot Gruvsjön var tidigare vatten, som byggts upp av slagg från brytningen.

Så mycket sten tippades i sjön att det till slut uppstod ett läckage in i Storrymningen. Muren som syns på båda bilderna anlades för att hindra sjövattnet att rinna ner i dagbrottet. Men idag är den överflödig då berget för länge sedan tystnade.

Svensk hjälp i Ukrainas stridszoner

Frustrationen över hur civila behandlas i krigets Ukraina fick svenska Peter Werner att bilda en ideell organisation, SOE, som bland annat transporterar nödhjälp till funktionshindrade som är kvar i stridszoner.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt om inget annat anges

Vid en rödvit stuga utanför Uppsala påtar Peter i trädgården, under några björkar vars löv susar i sommarvinden. När Sverigereportage träffar honom är nyligen hemkommen från Ukraina. Tillsammans med andra svenskar, ukrainare, amerikaner och engelsmän har han startat en ideell hjälporganisation – SOE.

-SOE står för Shield Of Europe. Det är en NGO (Icke statlig organisation reds. anm.) som utbildar civila i sjukvård, överlevnad, civilförsvar och hjälper ukrainska medborgare i nöd. Även militär personal utbildas. Idag står ett flertal städer står i kö för utbildning, vilket vi uppskattar, säger Peter Werner och visar några bilder på en fullastad skåpbil någonstans i Ukraina, säger Peter Werner.

Peter Werner och kollegor inom SOE. Foto: Privat.

Han berättar att de flesta inom gruppen har en militär bakgrund och att det har visat sig vara ovärderligt för att kunna planera och utföra uppdragen på ett säkert sätt.

– I Ukraina samarbetade vi bland annat med en hjälporganisation från Kanada. Men av olika anledningar fungerade det inte. Vi kände att vi kan göra så mycket mer för Ukraina, utan att lura folk. I krig ser man både folks bästa och sämsta sidor, och korruptionen är stor, säger han.

Kan du beskriva ett typiskt uppdrag?

-Vi jobbar bland annat med att leverera mediciner, mat och transportera flyktingar till och från områden dit andra hjälporganisationer inte vill åka – det vill säga stridszoner. Det kan exempelvis vara äldre eller funktionshindrade som inte kan fly.

Han fortsätter:

-Det hela började med att vi levererade mat och mediciner till en 19-åring med funktionshinder, i sydostlig riktning från Odessa. Det var två mil från den ryska gränsdragningen. Uppdraget gick bra men komplikationer på vägen fick oss att vilja förenkla och driva det i egen regi, för att minimera risker för de inblandade, säger han.

Skåpbil som enligt Peter Werner används för transport av förnödenheter. Foto: Privat.

Hur är de civila ukrainarna?

– Folk försöker leva så normalt de kan. De som kan går och jobbar, men de får inget betalt. I stället får de ett statligt krigsbidrag. Ukrainarna är nästan för stolta för sitt eget bästa. Reträtt är ett begrepp som de inte känner till. Det var en väldig omställning att komma från lugna Sverige och sedan bli inkastad i deras kaotiska värld, säger han.

Vilken tillgång finns det på förnödenheter som vatten och andra livsmedel?

-I södra delarna är det brist på allt och lidandet är påtagligt. Efter att ryssarna kastade ner lik i varje vattenbrunn så går vattnet varken att dricka eller tvätta sig med. Men i norra Ukraina är det som vanligt och affärerna säljer levande krabba och andra delikatesser. Det är jävligt provocerande att se de sociala orättvisorna i Ukraina. Det skiljer bara 80 mil mellan misär och överflöd, säger han.

Sönderskjuten dör i en kyrka i Irpin, enligt Peter Werner. Foto: Privat.

Är ni beväpnade?

– När man jobbar i en NGO får man inte bära vapen. Blir man som utlänning påkommen med skjutvapen utan tillstånd, blir man tvingad av den ukrainska staten att skriva på för tjänstgöring vid fronten. Där blir man kvar så länge kriget pågår eller att man stupar. Det kommer många svenskar som åkte ner dit bli påminda om. Vapen förekommer endast när man utbildar eller strider, säger han.

Vilket bemöttande får ni?

-Civilbefolkningen är väldigt välkomnande och tacksamma. Gränspoliserna däremot, de är inte lika trevliga. Tänk dig unga, överspända ukrainska polisaspiranter som utan anledning drar sina vapen och riktar mynningarna in i bilen där man sitter.

Han fortsätter:

-Dessutom finns det ett antal större grupperingar med ukrainska, militära fascister som är galna och som inte har några problem med att skära halsen av folk. Då alla har en gemensam fiende, ryssarna – så har de nu gått samman med ukrainska armen. Men tidigare förde de sina egna krig. De utgör ett stort hot mot oss. De grupperingarna har SOE tagit avstånd från att utbilda eftersom vi inte stödjer deras synsätt, säger han.

Hur intensiv är ryssarnas beskjutning?

– Senast vi var i Nikolaj var det artilleribeskjutning var femte minut. En så kallad vakuumbomb slog ner ca 600 meter ifrån oss. Det kändes som evigheter, men varade kanske i knappt två minuter. Bomben skapar en chockvåg som gör att allt syre försvinner. Det var det värsta jag varit med om.

Han säger att ryssarnas beskjutning av bostadsområden handlar om att omöjliggöra bemanning av framtida, återuppbyggda industrier.

-Vår enda förklaring är att det troligtvis är rent strategiskt, varför ryssarna beter sig på det svinaktiga sättet. Sönderbombade fabriker går att bygga upp igen. Men genom att bomba bostadsområden där fabriksarbetare och annan personal bor, kommer det inte finnas någon personal att bemanna fabrikerna med i framtiden. Det är dessa bostadsområden som ryssarna siktar in sig på.

-All rysk beskjutning mot Ukrainas norra del handlar enbart om att jävlas. Man bombar till exempel höghus med 300-400 personer, för då måste Ukraina avsätta militära resurser dit, vilket ryssarna hoppas tas från fronten, säger han.

SOEs loggotyp som tatuering.

Peter Werner säger att de hitintills har de själva finansierat verksamheten med egna pengar.

-Men nu är våra besparingar slut. Syftet med SOE är att samla in resurser så vi kan fortsätta verksamheten där nere. Hittills har vi fått fram tre engelska ambulanser med sjukvårdsutrustning från Danmark. Stödet är stort, men vi behöver all hjälp vi kan få, för att gemensamt kunna fortsätta vår verksamhet. Vi samarbetar även med skolor som är i stort behov av datorer, böcker, skrivmaterial och material till fritidsaktiviteter, säger han.

Plakett som SOE tilldelats av staden Zhashkivs borgmästare.

Vad händer om någon av er dödas?

-SOE säkerställer att i händelse av att någon volontär avlider, så transporteras kroppen hem. I och med att vi befinner oss i stridszon ska svenska staten inte behöva stå för kostnaderna, säger Peter Werner.

Mistkanonen – räddare i dimma och mörker

För inte allt för länge sedan avfyrades kanoner för att varna sjöfarare för grund och andra fartyg i dimma. Mistkanoner är idag ett nästan bortglömt kapitel i svensk sjöfartshistoria.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Övriga bilder: Lotsverket, Marinmuseum och Johan Jonsson (Public Domain).

Mistkanon, eller mistsignalkanon, användes till sjös innan tekniska hjälpmedel som radar och GPS var påtänkta. Skotten från mistkanonerna hördes på upp till två sjömils avstånd, vilket hjälpte besättningar att navigera förbi farorna

Fyrvaktare med framladdad mistkanon på Måseskär, en fyrplats på Sveriges västkust.

Så länge folk har seglat på svenska vatten har man använt tillgänglig teknik för en så säker navigering som möjligt. Länge användes mistklockor, som likt kyrkklockorna hördes på långt avstånd, och kunde varna skeppare i farliga vatten.

Tidsmässigt representerar mistkanonerna en epok på knappt 150 år – från 1760-talet och fram till 1900-talets första årtionde. De äldsta mistkanonerna var mindre, framladdade kanoner från svenska örlogsfartyg.

Östra kanonhuset på Östergarn, utanför Gotlands östkust. Bilden är tagen 1925.

På vissa platser, till exempel Ölands södra udde och Måseskär, står mistkanoner kvar som påminnelser om de hårda förhållanden som rådde på sjön under 1800-talet.

Det är oklart när kanoner började användas för navigering, varning och signalering i svenska farvatten. Vissa källor anger att det skedde år 1766 på en ö i Halland. Mistkanoner användes vid fasta fyrplatser, men även ombord på fartyg och fyrskepp.

Framladdad mistkanon på fyrskepp. Samma skepp som bilden nedanför i reportaget.

Avfyrning av mistkanon skedde alltid utan projektil – så kallat löst skott. Att skjuta skarpt mot ett fartyg, som man ville hjälpa att navigera säkert, hade inte varit populärt.

Fyrskeppet nummer 30. Notera silhuetten av mistkanonen på styrbord fördäck.

Med framladdning menas att kanonröret laddas via mynningen. Förladdning och svartkrut förs ner i loppets botten med laddstake. Laddningen avfyras sedan via ett fännhål på kanonrörets bakre del.

Att ladda via mynningen är förenat med en rad problem – i alla fall om man vill vara säker på att det ska smälla vid avfyrning. Metoden är omständig, tidskrävande och känslig för väta. Att ladda bakifrån, som på moderna kanoner, var länge inte möjligt i och med det höga tryck som då uppstår kan orsaka sprängning av kanonrör av gjutjärn. Bakladdning förutsatte kanonrör av stål.

Det var först i samband med den moderna, svenska stålindustrins födelse på 1860-talet, som stålkanoner med bakladdning kunde börja utvecklas.

På Sjöhistoriska museets kanongård i Stockholm förvaras tre rariteter. Det är tre mistkanoner av stål som är konstruerade av kommendörkaptenen C.E. Engström.

Den första mistkanon som konstruerades av stål kom 1884. Den hade en bakladdningsmekanism som konstruerats av den svenska kommendören C.E. Engström.

På Sjöhistoriska museets kanongård i Stockholm finns tre exemplar av C.E. Engströms kanoner utställda – på två betongsocklar. De är 2,2 till 3,1 meter långa. Vikten varierar mellan 0,8 och 1 ton.

Engströms kanon med bakladdningsmekanism i lavett.

Vid sekelskiftet 1800/1900 började mistkanonerna ersättas med andra ljudalstrande anordningar. Dit hör till exempel knallsignalaparat, som började användas på 1890-talet, och ångdrivna tyfoner som skapade mistsignaler.

På 1920-talet kom eldrivna nautofoner, som med jämna intervaller gav dova mistsignaler. Denna teknik kombinerades med detektorer som aktiverade nautofonen automatiskt vid dimma.

I och med utvecklingen av pejlbara radiofyrar under tidigt 1900-tal fick skeppare ett navigeringsinstrument, som fungerade oavsett väderförhållanden, och som historiska sjöfarare inte kunde drömma om.

Del av riktad radiofyr.

Häverö kyrka – tillbaka till 1300-talet

Uppländska Häverö kyrka är sällsam. Under koret har arkeologerna hittat spår från en träkyrka, som byggdes 300 år tidigare än den gråstenskyrka som sedan 1300-talet står på platsen. Genom långhusets ena hörn finns en gång som kröns med tegelvalv och där församlingsbor gått fram och tillbaka till kyrkogården i 700 år.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto klockstapeln: Einarspetz

Det är lätt att missa vackra Häverö kyrka om man kommer körandes längs den gamla vägen, som kantas av sju milstenar, mellan Älmsta och Hallstavik i Roslagen. Sommartid göms denna salkyrka från 1300-talet i en bård av grönska – som bland annat består av stora lönnar som planterades år 1813.

Häverö kyrkas sedd från kyrkogårdens västra ingång. Notera den märkliga gången genom långhusets nordvästra hörn.

1972 gjordes en arkeologisk undersökning av korgolvet. I likhet med många andra medeltidskyrkor misstänkte man att det stått en tidigare träkyrka på platsen. I Häverö kyrka finns bevis för att så är fallet.

Arkeologerna kunde konstatera att träkyrkan, som är daterad till 1100-talet, var 7×7 meter stor och sammanbyggd med den nuvarande sakristian. Man hittade bland annat syllar från den tidigare träkyrkan.

Den nuvarande kyrkan är betydligt större. Väggarna är murade av och natursten och är upp till 2,5 meter tjocka.

Dateringen av stenkyrkan bygger främst på tegel i kyrkans nordvästra hörn, målningsfragment i form av tidig gotisk ornament på en bräda som en gång satt i ett borttaget innertak av trä samt stenväggarnas oregelbundna mönster. Men helt säker är man inte på dateringen. Den kan även vara från slutet av 1200-talet.

Häverö kyrka sedd från väster. Muren på bilden är sannolikt rester från den ursprungliga, medeltida kyrkogården.

Klockstapeln av trä är byggnadstekniskt avancerad och en av Upplands äldsta. Konstruktionen har många medeltida drag. Bland annat består stapelns bas av en kista med timrade fackverk som är fyllda med sten. Så här beskriver Bebyggelseregistret klockstapeln:

”På kyrkogårdens högsta punkt, i det nordvästra hörnet, återfinns en medeltida klockstapel av imponerande mått och kvalitet. Klockstapeln har ingen säkerställd datering, men härrör med all säkerhet från 1500-talet och kan troligtvis vara äldre än så”

Klockstapelns, vars översta etapper är klädda med tjärade träspån, påminner i sin konstruktion och utseende om en stavkyrka.

Häverö kyrkas medeltida klockstapel. Foto: Einarspetz

Det finns mycket att berätta om märkliga Häverö kyrka. Den kanska mest uppseendeväckande detaljen, som sällan nämns, finns i långhusets nordvästra hörn. Där leder en gång med valvmurat tak genom väggarnas hörn.

Genomgången är samtida som långhusets äldsta bebyggelsefas – det vill säga tidigt 1300-tal.

Kyrkogården har utökats i flera etapper. I kyrkogårdsmuren västra och norra delar finns spår av fogning med kalkbruk. Dessa partier av kyrkogårdsmuren är sannolikt rester från den medeltida kyrkogården, vilken nämns i sockenstämmoprotokoll från tidigt 1700-tal. I denna mur fanns tidigare två stigluckor, som nämns år 1688.

Stiglucka är en överbyggd kyrkogårdsgrind, ofta med portar och tegeltak.

Gången genom långhusets nordvästra hörn. Notera den oregelbundna formen och att inte en linje är rak – utan har en böljande form. I bakgrunden syns kyrkogårdens västra ingång. Där grindstolparna står fanns ursprungligen en medeltida stiglucka – det vill säga en överbyggd kyrkogårdsmur.

Att man valde att konstruera hörnet på detta sätt beror på berg som ligger intill hörnet, vilket gör det svårt att gå runt hörnet, såvida man inte vill klättra. För att folk inte skulle behöva halka runt på bergsknallen för att ta sig till kyrkogården, valde man denna udda lösning.

Tittar man noga så har lägre partier av berget tagits bort. Gångens yttre vägg vilar på den bearbetade bergskanten. En annan rolig detalj är att gången inte är rak någonstans – vilket ger ett sagolikt intryck. Gissningsvis är detta en medveten formgivning.