Gannarve – stenskeppet från bronsåldern

I Gannarve på Gotland finns en 3000 år gammal skeppssättning från bronsåldern. Varför forntidens människor byggde detta stenmonument intill havet är en gåta.

Text och foto: Jens Flyckt

Utsikten från den väldiga skeppssättningen är vidunderligt vacker – över ett landskap med stora naturvärden. Den var knappast mindre vacker på bronsåldern, då havsnivån stod cirka 20 meter högre än idag och stranden låg närmare skeppssättningen.

Skeppssättningen i Gannarve på västra Gotland.

Gannarveskeppet är 29 meter långt och nästen 5 meter brett. Totalt rymmer det 114 tätt ställda stenblock av gråsten. Stävstenarna, det vill säga stenarna i fören och aktern, är 1,3 meter höga.

Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar. De betraktas i regel som forntida gravar från yngre järnålder. Det finns även skeppssättningar som är betydligt äldre, från yngre bronsålder. Det landskap som har flest skeppssättningar från yngre bronsålder är Gotland med 412 stycken registrerade. Av dessa finns 352 stycken kvar.

Med den Skandinaviska bronsåldern menas tiden mellan 1700 -500 fKr. Bronsåldern delas in i en äldre och yngre del. Den yngre omfattar tiden 1100-500 fKr. Efter bronsåldern kommer äldre och yngre järnålder, som sträcker sig från 500 fKr till 1050 eKr.

Många av Gotlands skeppssättningar har förstörts genom åren. Arkeologerna uppskattar att så mycket som 30-40 procent av skeppssättningarna har försvunnit sedan de anlades på bronsåldern. Än idag förstörs skeppssättningar – av till exempel oaktsamma maskinförare.

Skeppssättningar är i monument som i många fall använts som begravningsplats för urnor med kremerade människoben. Men skeppssättningen i Gannarve, som anlades under yngre bronsålder, saknar spår från gravar.

Teckningar från slutet av 1700-talet vittnar om att det vid Gannarve fanns två skeppssättningar, som låg stäv mot stäv mot varandra. Knappt femtio år senare, på 1850-talet, var de bägge skeppssättningarna förstörda – troligen bortodlade. I slutet av 1950-talet återstod endast stävstenarna, i för och akter, från den ena skeppssättningen. Allt annat var borta eller omkullfallet.

Åren 1959 och 1961 undersöktes platsen av arkeologer. Där varje stenblock hade stått fanns gropar i marken, som vittnade om stenskeppets ursprungliga form. Utifrån tolkningen av de arkeologiska resultaten rekonstruerades Gannarve-skeppet.

Den arkeologiska undersökningen gav få fynd. Innanför den norra stäven fanns en stenpackning, cirka 2,5 meter i diameter, med skivor av kalksten. I denna packning hittades några flintavslag och hartsbitar.

Mitt i skeppet, mellan stävarna, fanns en anläggning med mindre stenar, som tolkats som ett eventuellt stolphål där en mast kan ha varit rest.

Den skeppssättning som idag finns i Gannarve är en rekonstruktion som grundar sig på resultatet av de arkeologiska undersökningarna som skedde på platsen 1959.

Relativt många av de gotländska skeppssättningarna har undersökts. Ofta har dessa stenskepp använts för begravningar. Ofta har de/den döde först bränts på bål. Benen har sedan lagts i urnor som grävts ner i eller intill skeppssättningarna. Men även brandlager med och utan ben och andra varianter förekommer.

Mycket tyder på att benen har behandlats, genom putsning och krossning, innan de lades i urnor. Dessutom verkar bara en liten del av människobenen begravts. Varför man gjorde så och vad som hände med övriga ben är oklart.

I sin avhandling, Östersjöns skeppssättningar – monument och mötesplatser under yngre bronsålder, berör arkeologen Joakim Wehlin frågan om de saknade människobenen. Han frågar sig om den dåtida synen på begravning kan jämföras med dagens begravningar.

”Att skeppssättningarna i många fall utgör rum för mänskliga kvarlevor står relativt klart. Dock är frågan om det är möjligt att tala om en grav i den betydelsen vi lägger i begreppet idag. Det förefaller nämligen så att det vanligen är endast en mindre mängd människoben som påträffas.” skriver Joakim Wehlin i sin avhandling.

Gannarve-skeppet är på den punkten ännu märkligare. När platsen undersöktes påträffades inga tydliga spår efter gravläggning, människoben eller gravplundring. Det finns ytterligare några undersökta skeppsättningar på Gotland som tycks sakna gravar.

Kanske fanns det ingen kropp att begrava eller så hade Gannarve-skeppet en annan funktion, kanske som någon form av minnes- eller mötesplats.

De enda ursprungliga stenblocken i Gannarve-skeppssättningen, är stenarna i för och akter.

Gannarve-skeppet ligger i en gammal hagmark med rik flora. Där växer pukvete, en i ögonfallande växt som en gång i tiden var ett vanligt åkerogräs, men som numera sällsynt.

Pukvete var en av många växter som Carl von Linné noterade på sin gotländska resa år 1741.

”Wäxer på Gotland och Öland allmänt i Åkrarne. Denna har jag ock sedt wäxa allmän med sina härliga ax, bland säden på Skåne slät” skrev Carl von Linné.

Den sällsynta växten pukvete växer intill skeppssättningen i Gannarve.

Namnet kommer från det fornsvenska puke, som betyder djävul eller ond. Kombinationen med vete syftar på att pukvetets frön, som påminner om vetekorn, ibland misstogs för vete och då gav brödet en dålig smak.

Puken är enligt svensk folktro en dragväsen, till exempel en katt eller hare, som gör sin ägare rik på andras bekostnad.

Åkermans vajergrävare en svensk klassiker

För sjuttio år sedan var den en nymodighet och något av det bästa som svensk industri kunde uppvisa. Nu står grävmaskinen kvar i skogen där den en gång lämnades – som ett ofrivilligt monument.

Text och foto: Jens Flyckt

Sverige har en lång tradition som tillverkare av grävmaskiner. Ett av de största och mest kända märkena var Åkerman, som grundades år 1889 i skånska Eslöv och. Senare köptes företaget upp av Volvo.

Likt ett ofrivilligt monument från en svunnen tid står vajergrävare från Åkerman kvar i skogen, med en ek som närmsta granne. Notera lagningarna i skopan.

Vajergrävare, eller lingrävare som de även heter, är tidiga grävmaskiner där skopa och bom manövreras/drivs av vajrar.

Åkerman verkstads tidiga produktion bestod bland annat av våffeljärn och väghyvlar. Som flera andra svenska verkstäder började även Åkerman att tillverka grävmaskiner under 1900-talets första årtionden. 1939 kom Åkermans första grävmaskin – en vajergrävare modell 300 som vägde 8 ton.

På 1950-talet var Åkerman Skandinaviens största tillverkare av grävmaskiner. Modellen på bilderna i detta reportage heter 610. Den väger 20 ton och tillverkades i 385 exemplar mellan åren 1959 och 1963, enligt Volvo Construktion Equipment.

”Styrkan hos Åkerman 610 förutom rätt material och tillverkning är att den är en modern grävmaskin, som är stark, effektiv och driftsäker” hette det i Åkerman verkstads ABs marknadsföring från 1953.

I slutet av 1960-talet gjorde hydraulikens utveckling att vajergrävarna blev omoderna. Det var långt ifrån alla tillverkare som klarade omställningen från vajer till hydraulik. Men Åkerman klarade detta och dessutom med stor framgång.

Med hydraulik menas trycksatt vätska, i regel olja, som används som kraftöverföring via pumpar, ventiler slangar och kolvstänger.

Åkermans vajergrävarproduktion upphörde 1974. Då hade man tillverkat 3 700 grävmaskiner. Sedan följde framgångsrika årtionden med produktion av hydraulstyrda grävmaskiner.

En gång istiden var hytten orange och lysande gul. Men på grund av väder och vind övergår färgen allt mer i rostbrunt.

610:an hade många fördelar jämfört med tidigare modeller. Bland annat var förarplatsen och motorrummet separerade med vägg, vilket innebar en betydligt bättre arbetsmiljö. Tidigare satt maskinisten i det bullriga och varma motorrummet – med motorn bakom ryggen.

I 610:ans konstruktion finns en föraning om hydraulikens kommande betydelse – hydraulväxel. Tidigare vajermaskiner drevs vajerspelet med kuggväxlar och kopplingar via tungmanövrerade spakar, vilket krävde att maskinisten anpassade kraften till markförhållandena. Men med hydraulväxeln anpassasades grävkraft och grävhastighet automatiskt, vilket gjorde maskinen betydligt mer lättanvänd.

Svenskt stål som sakta sjunker ner i jorden.

1988 köptes Åkerman upp av Volvo. Dålig lönsamhet och lågkonjunktur gjorde att tillverkningen slutligen flyttades utomlands, till Tyskland och Sydkorea. År 2000 var den hundraåriga grävmaskinstillverkningen i Eslöv till ända.

Många vajergrävare övergavs i skog och mark när de inte längre var till någon nytta. Och där står många av dem kvar än idag.

Centimeter för centimeter omsluter naturens gröna täcke vajergrävaren från Åkerman.

Med hänsyn till markägaren har Sverigereportage valt att inte nämna var den aktuella vajergrävaren står.

Mer att läsa om vajergrävare på: https://bonnsmeden.wordpress.com

Lindhagens kulle – de dödas stad

En kyrkogård från 1800-talet. Men där de döda begravts i stenåldersgravar, vikingatida högar, mausoleum, gravkammare och stentempel som för tankarna till forntida kungar.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är inte forntida kungar, hövdingar eller gudar som är begravda vid Lindhagens kulle, som är en del av Norra begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm. Men man kan lätt tro det när man går omkring där, bland kvarteren av väldiga gravmonument av granit, brons och järn. Lindhagens kulle har kallats för De dödas stad för att denna del av kyrkogården devis påminner om ett villaområde.

På toppen av Lindhagens kulle finns dessa mausoleum.

Norra begravningsplatsen, som rymmer cirka 33000 gravar och täcker en yta på 66 hektar, invigdes år 1827 som en begravningsplats åt Stockholmarna. Lindhagens kulle är belägen i norra delen av kyrkogården.

I slutet av 1800-talet började industriborgarklassen, familjer till framstående vetenskapsmän, adeln, höga befäl etcetera att uppföra monumentala gravar vid Lindhagens kulle. Bland de mer kända släkterna kan von Platen, Nobel, Bernadotte och de Laval nämnas.

Arkeologen och akademiledamoten Oscar Montelius grav – i form av en stenåldersgrav.
Gravstenen som även förseglar Oscar Montelius grav har hämtat motiv från 700-900-talets gotländska bildstenar.

En av de märkligaste monumenten är arkeologen, riksantikvarien och akademiledamoten Oscar Montelius (1843-1921) grav. Graven är byggd som en stenåldersdös. Gravens försegling har tydliga influenser från de gotländska bildstenarna.

Dös är stommen, som består av stora stenblock, i en gravtyp från yngre stenålder, runt 3300 fKr. Dösarna är de äldsta formerna av megalitgravar, som kan beskrivas som gravkammare byggda av stenblock. Megalit är grekiska och betyder stor sten.

De gotländska bildstenarna är unika. De dateras i regel från 400- till 900-talet. Många av bildstenarnas motiv tycks vara hämtade från nordisk mytologi. Ofta förekommer vikingaskepp med hissat segel.

Vissa av familjegravarna är huggna direkt ur berget.

Lindhagens kulle har i över hundra år fascinerat, förbryllat och förskräckt. Gigantiska resurser har lagts ner på överdimensionerade monument och gravbyggnader – vissa i storlek som en mindre villa. Ingenting har lämnats åt slumpen. Varenda detalj framstår som extremt påkostad – oavsett om det är bronssmide, stenhuggerier eller val av bergarter.

Många av gravmonumenten vid Lindhagens kulle är så stora att de är svåra att fotografera.

Många av dess gravar är så monumentala att de inte går att fotografera dem, i alla fall inte om man vill ge en rättvis bild. Där finns till exempel höga obelisker, omgivna av ännu högre träd, granitmonument byggda i etapper och där arkitekterna medvetet har jobbat med att skapa djup och bredd som gör dem svåra att överblicka.

Mest svårfotograferat är de kvarter med mosuleum som slingrar sig upp i terrängen. Många av dessa gravmonument är präglade av grekisk och romersk forntid.

Ett av kvartetterna vid Lindhagens kulle.

Andra exempel är familjegravar är stora gravhögar – uppenbart influerade av yngre järnålder. Men istället för att begravas inne i högen, så har de döda gravsatts i toppen, ibland i cirkelformation som omgärdas av välansade häckar.

Familjegravar som påminner om gravhögar från yngre järnålder.

Även bland de mer ”vanliga” gravstenar är forntiden närvarande. Där finns gravklot, stenar som påminner om runstenar och åtminstone en sten som är formad som en flintkniv från stenåldern.

Med gravklot menas runda stenblock, något större än en fotboll, som ibland har inhugget ornament. De förekommer på kvinnogravar under järnåldern.

Gravsten i form avgravklot.
Gravsten formad som en flintkniv från stenåldern.

Det forntida formspråket vid Lindhagens kulle upphörde inte vid 1900-talets början, utan brukas än idag.

På en av familjegravarna finns en nyligen uppsatt skylt i rostfri plåt. Texten på skylten, som är skriven av anhöriga till en tonåring som nyligen begravdes, ber föräldrarna besökarna att tänka på deras döda son. Texten avslutas med en textrad som är skriven med den 24-teckniga runraden.

Den 24-tecknings runraden började användas i Skandinavien runt 200 eKr. Det är i alla fall från den tiden de äldsta ristningarna är kända. Vid 600/700-talet genomgick runraden en förändring och ersattes med den 16-teckning runraden, som sedan kom att utvecklas och användas ända in på 1900-talet i Sverige.

Minnestext på en nutida skylt som avslutas med runor från den 24-teckniga runraden.

Mitt i detta överflöd finns även små och extremt anspråkslösa gravar. Strax utanför minneslunden, mellan en stig och skogskanten, markerar en liten ring med små gatstenar och en smultronplanta en sådan grav.

Spår i gräset intill den lilla graven, som saknar namn och som består av sexton stenar, vittnar om att det är många besökare som stannar där.

Nöthår från vikingatiden

Titta noga. Materialet i trähinken är unikt. För tusen år sedan användes det som byggnadsmaterial i Viksbåten – en båt från vikingatiden.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är så kallat nöthårsdrev – hår från kor som flätats samman till något som liknar rep. Med dessa rep eller flätor tätades springorna mellan de drygt 30 centimeter breda borden på den nästan tio meter långa Viksbåten – som hade plats cirka för sex roddare.

Nöthårsdrev från vikingatiden.

Viksbåten påträffades år 1898 vid dikning, men låg gömd och bortglömd i 87 år. Först på 1980-talet uppmärksammade marinarkeologen Gunilla Larsson de 80-tal båtdelarna av ek, som låg utspridda i olika uthus. Då uppdagades det att båten är vikingatida – från 1000-talet.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Viksbåten.

Viksbåten.

Evighetsmaskinen i Söderby-Karl

Den enda fungerande evighetsmaskin som någonsin konstruerats. Det hävdade i alla fall uppfinnaren Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, som jobbade på sin evighetsmaskin fram till sin död.

Text och foto: Jens Flyckt

”Detta är den enda gångbara evighetsmaskinen, Perpetuum Mobile, som kan uppfinnas av oss med den enda självständiga kraften: värmen och den bakomvarande allmakten…” skriver Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson i sin beskrivning av sin evighetsmaskin.

Hans mystiska evighetsmaskin finns utställd på hembygdsmuseet Erikskulle i Söderby-Karl i Uppland. Där finns även en kort biografi om Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, och ett par av hans ritningar.

Karl Verner ” Evighets-Kalle” Erikssons evighetsmaskin. Han skänkte maskinen till SöderBy-Karls fornminnes- och hembygdsförening.

Han föddes år 1865 i Lohärad i Roslagen.

Redan i unga år visade han en stor teknisk begåvning, som när han plockade isär församlingens orgel i småbitar och sedan satte ihop den igen.

Det är inte lätt att förstå principen bakom Karl Verner ”Evighets-Kalle Erikssons evighetsmaskin. Notera de många skarvarna, som vittnar att han ändrade och modifierade sin maskin åtskilliga gånger.

Han lär ha ritat ett förslag till en självspelande orgel, som han skickade till en orgeltillverkare. Men någon tillverkning blev det aldrig. Bland hans andra idéer finns en elektromagnetmaskin samt en anordning till T-Ford, som skulle förhindra dikeskörningar.

En orsak till att det aldrig blev något av hans idéer, ska ha berott på att han inte hade råd att betala patentavgifterna.

En av evighetsmaskinens ritningar i bakgrunden.

Evighetsmaskinen, Perpetum Mobile, som behåller sin ursprungliga rörelse utan att sakta av, har engagerat uppfinnare och tänkare i hundratals år. Ett av de äldsta kända beläggen är OVillard de Honnecours skiss på ett hjul som skulle drivas med tyngder, från 1230-talet.

På 1500-talet funderade en italiensk forskare på en självblåsande väderkvarn.

Leonardo da Vinci och Christopher Polhem är några av de mest kända vetenskapsmän som förgäves försökt skapa Perpetum Mobile, som enligt termodynamikens första huvudsats är en omöjlighet.

Evighetsmaskinens orimlighet gjorde att patentansökningar i ämnet förbjöds i Frankrike på 1700-talet.

Än idag engagerar och fascinerar evighetsmaskinen.

Ett gytter av stag och instruktionslappar.

Det första man ser på Erikskulle hembygdsmuseums ovanvåning, är ett märkligt ramverk av metall. Däri trängs ett gytter stag, fjädrar, cylindrar, hjul, kärl, kugghjul, plastslangar och motvikter. Delarna är antingen sammanfogade genom hårdlödning, eller med skruvar och ståltråd.

Detta är Karl Verner ”Evighets-Kalle” Erikssons maskin. Hur den är tänkt att fungera är oklart. På maskinens olika delar hänger gulnande och handskrivna lappar, som uppfinnaren själv har skrivit. Men informationen är inte direkt pedagogisk. Det krävs mer ingående studier för att förstå hans resonemang.

Uppfinnarens egna, handskrivna lappar ska förklara hur hans evighetsmaskin fungerar.

Några högre tekniska studier blev det aldrig för Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, trots att han drömde om det hela livet. Det var tidigt tänkt att han skulle ta över gården efter fadern, vilket han inte ville.

Han verkar inte haft det så lätt hemma. Han rymde två gånger. Vid det första tillfället bar det av till Stockholm, där han fick anställning på en orgelfabrik. Men han hämtades hem. Efter den andra rymningen återkom han först efter föräldrarnas död.

Efter föräldrarnas död tog Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson över gården tillsammans med sin syster. Ingen av dem bildade familj.

Gårdens jordbruk arrenderades ut. Han ägnade sig istället åt att reparera saker åt folk och att uppfinna. Evighetsmaskinen lär han han ha funderat på länge, vilket gav honom hans smeknamn. På en del i maskinen står 1963 skrivet. Kanske är det årtalet då han påbörjade bygget.

Två kärl i lödd mässing, en avlång cylinder med kolvstång i rostfritt stål och bas i bly samt en plastslang som på något sätt bildar en enhet.

Även när när han hade flyttat in på ålderdomshem, så fortsatte han jobba på sin maskin. Detta resulterade i att röken från lödningen utlöste brandlarmet.

Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson blev 93 år gammal. Han gick ur tiden 1978. När hans dödsbo tömdes så brändes det mesta av hans kvarlåtenskap, som ritningar och arbeten. Att hans evighetsmaskin fortfarande finns kvar beror på att han skänkte den till hembygdsföreningen.

Och hur var det då med maskinens funktion? Jo, den ska tydligen fungera, enligt obekräftade källor. Det är bara ”någon” detalj som först måste ordnas.

Innan sin död år 1978 skänkte Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson sin evighetsmaskin till Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening, som äger och förvaltar hembygdsmuseet Erikskulle.

Erikskulle drivs och förvaltas av Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening. Föreningen, som bildades 1918, driver och förvaltar även ett intilliggande friluftsmuseum med allmogebyggnader och tillhörande föremål.

http://www.erikskulle.se

Ett mausergevär i varje stuga

Runt om i Sverige finns spår från nedlagda skjutbanor, som vittnar om en tid då det fanns minst en skjutbana i varje socken. Det var en tid då det stod ett mausergevär i var och varannan garderob och ingen hade hört talas om gängskjutningar.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Det är en en morgon i juli. Gräset är blött av dagg och i ett buskage, som för några årtionden sedan var en skjutbana, sjunger en lövsångare. Det är svårt att tro att det skjutits hundratusentals skott på denna plats som naturen nu tar tillbaka.

Det var länge sedan som det markerades skjutresultat här. Tavelställen står kvar.

I den igenväxta målboden, där olika måltavlor förvaras, är det orört sedan den där dagen då den sista skjutningen skedde och banan lades ner.

Semaforen, en anordning som används för att signalera när skytte pågår, är helt omsluten av vegetation. Man måste stå alldeles intill för att se den.

Här har tiden stått stilla.

Dörren till den gamla klubbhuset står öppen. Någon har rivit runt där inne och kastat ut kvarlämnade prylar. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Där inne finns bara gammalt bråte.

Målboden.

Skytte var i över hundra år en stor folkrörelse i Sverige. Skjutbanor fanns det visserligen redan under 1500-talet, men det var under 1800-talets första hälft som skyttet tog fart som folkrörelse. Det hela började i samband med bildandet av skarpskytterörelsen.

Skarpskytterörelsen var en form av frivillig folkbeväpning i nationalistisk anda. De första skarpskytteföreningarna bildades i Stockholm och Göteborg. I mitten på 1800-talet hade antalet föreningar vuxit till 239 stycken runt om i landet.

För inte allt så länge sedan var detta en skjutbana. Nu har skjutvallarna förvandlats till artrika hagmarker.

Men den militära disciplinen gjorde att folk med tiden tröttnade. Runt 1860 föddes istället den frivilliga skytterörelsen, FSR, som fokuserade på skyttet som folksport. Dock var FSR en frivillig försvarsorganisation med årligt anslag från försvarsmakten. Ända fram till 2000-talet skänkte Försvarsmakten stora mängder av ammunition och annat materiell till landets skytteföreningar.

Många av landets skytteföreningar bildades runt sekelskiftet 1800/1900. Så är även fallet med den förening som höll till på denna bana.

Den igenvuxna semaforen.

FSR hade sin storhetstid under 1900-talets mitt. Svenskar, som på 1950-talet sysslade med skytte, kan berätta om ett helt annat samhälle, där skyttet verkligen var en folkrörelse och synen på skjutvapen var en helt annan än idag. Då var det ingen som reagerade om en tonåring kom cyklande på väg till skjutbanan, med ett mausergevär på axeln och patronaskar på pakethållaren. Tvärt om ansågs ungdomar som sysslade med skytte som sunda.

Den svenska civilbefolkningens kunskap och vana att hantera skjutvapen var under 1900-talet stor. När Hitler skissade på sina anfallsplatser mot Sverige, så räknade man med stora förluster på grund av svenskarnas skjutskicklighet och tillgång till skjutvapen.

Det fanns en tid, långt innan dagens våldsamma samhälle med sprängningar och gängskjutningar, där det stod ett mausergevär i var och varannan stuga.

Under 1900-talets sena hälft förändrades samhällets syn på skyttet och legalt vapenägande. Bostadsbebyggelse på landsbygden, hårdare regelverk och miljökrav och nya politiska vindar har gjort det allt svårare för landets skytteföreningar – och skyttar.

Den 30 maj 2009 avvecklades den Frivilliga skytterörelsen. Idag är svenskt skytte en spillra av vad det en gång var. Men fortfarande är många svenskar involverande i någon form av sportskytte.

Den gamla skytteföreningens klubbhus – som numera är omgiven av en äng där den biologiska mångfalden frodas.

Den så kallade skjutbanedöden, då banor läggs ner på grund av exploateringar, hårdare regelverk eller miljöskäl, har pågått länge. Och den fortsätter.

Att just denna skjutbana lades ner berodde på att ett villaområde skulle byggas i närheten på 1970-talet. Nu är det länge sedan skott avlossades. Av 300-metersvallen återstår knappt 100 meter öppen mark. Resten är igenvuxet.

Målboden där det mesta är orört.

I vallen på 50-meters banan har grävlingen grävt sig ett gryt.

Den tidigare gräsmattan har tack vare betande kor förvandlats till en artrik hagmark. Där, bland tuvorna, blommar orkidéer. Många ängsarter, som i Sverige minskar på grund av att hag- och ängsmarker försvinner, frodas nu på skjutbanan.

Artrik hagmark på den gamla skjutbanan.

Över den mark där gevärskulor tidigare flög fram i 900 meter per sekund, fladdrar nu en mångfald av fjärilar och om natten stryker lågt flygande fladdermöss över blommande gulmåra.

Ännu dånar vattnet vid Ortala bruk

Bilisterna kör snabbt förbi den lilla bruksorten Ortala, som ligger vid Ortalavikens strand i Roslagen. Det är en bruksmiljö som går tillbaka till 1500-talet och som John Mattson, grundare av byggbolaget JM, kallade för den vackraste platsen på jorden.

Text och foto: Jens Flyckt

År 1586 grundades Ortala järnbruk. Förutsättningen för bruket var Orlalaåns strömmande vatten.

Ortala bruk är inte större än att det tar några sekunder att passera det med bil. Järnbruket grundades 1586, men Ortsnamnet nämns betydligt tidigare.

I skriftliga handlingar från början av 1400-talet stavades Ortala Ortalom och senare Urtala.

Det äldsta kända, skriftliga belägget för Ortala kommer från en runsten vid Ortalalund, i närheten av bruket.

I runstenstexten berättas om tre bröder som bodde på Ulfdalum, som Ortala stavades på 1000-talet. Ulf står antingen för ett mansnamn eller för varg. Kanske var det i forna tider så mycket varg i Ortala att bygden fick namn därefter.

Hur gammal bruksmiljön i Ortala verkligen är går inte att säga. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts. Men sannolikt har Ortalaån utnyttjats som energikälla i mindre omfattning redan under medeltiden.

Kulturlager med kol, bränd lera, kalk och slagg vid stranden nedanför Ortala bruk.

Redan på 1560-talet utnyttjade Ortalaåns forsade vatten, som faller tjugo meter på sin väg från sjön Bornan ner till Ortalaviken, som energikälla för att driva en kvarn. Den vattenkvarn som finns bevarad i Ortala är sannolikt byggd på kvarngrunden från 1500-talet.

På 1600-talet, då de tre bruksdammarna anlades, räknades Ortala till ett av Upplands viktigaste järnbruk. Där framställdes järn som bland annat användes till vapentillverkning.

En av Ortalas bruksdammar från 1600-talet. Där uppstår spegelreflexer under soliga dagar.

En av de första bruksverksamheterna som bedrevs på platsen var så kallat rännverkssmide, en tysk metod där smidbart järn framställdes direkt ur malmen utan att först ha processats i masugn.

Vid tiden runt år 1700 introducerades vallonsmide i Ortala. Bruket hade bland annat en stångjärnshammare, plåtvalsverk och tre smedjor En av smedjorna är riven och två är ombyggda till sågverk.

Gaveln på Ortala bruks kolhus.

Platsen har även en gammal men kort historia som gruvort. På 1600-talet bröts svavelkis, som kan innehålla metaller som koppar, zink och guld, i närliggande Ortala lund.

Från Ortalas järnbruksera är bland annat kolhuset från 1789 och huvudbyggnaden från 1878 bevarade. Många av de äldre byggnaderna brändes ner i samband med rysshärjningarna år 1719. Härjningarna inträffade i samband med det Stora nordiska kriget, då den ryska flottan utsatte den svenska civilbefolkningen längs svenska kusten för omfattande terroraktioner, då bland annat städerna Norrtälje och Södertälje brändes.

Som många andra drabbade bruk byggdes Ortala upp efter ryssarnas ödeläggelse.

Sedan 1789 har detta ankarjärn hållit ihop stenrampen upp till kolhusets övervåning. Notera det andra ankarjärnet som med åren nästan har täckts med jord.

Stångjärnshammaren i Ortala tystnade slutligen år 1878 då järnbruket lades ner. Men bruksorten Ortala levde kvar lite över hundra år som sågverk, en verksamhet som troligen startades parallellt med järnbruket på 1600-talet.

Kanske föreställer statyn vid Ortala bruk mästersmeden själv, med slägga och huggmejsel i sina händer, lutandes mot sitt städ? Dock har ingen svensk smed burit den sortens kläder i sitt arbete.

De faluröda byggnader, bland annat spånlada, som idag präglar bruksmiljön intill vägen är till stor del från den sista sågverkseran, som inleddes 1951 då byggmästaren John Mattson förvärvade bruket.

Sågen lades ner slutligen ner på 1980-talet.

Ortala bruks spånlada. I bakgrunden skymtar Väddö.

Enligt länsstyrelsen finns sågen, med dess tillhörande maskiner och inredning kvar i orört skick bakom mörklagda fönster, från den där dagen 1983 då de sista sågverksarbetarna gick hem och dörrarna låstes.

Idag är Ortala en stor skogsfastighet som ägs och drivs av John Mattsons döttrar.

1983 lades den sista verksamheten vid Ortala bruk ner.

Hammarslagen har för länge sedan tystnat. Men ännu dånar vattnet i Ortalaån, som det gjort i över fyrahundra år, på sin forsande väg från bruksdammarna och ner mot viken.

Korvlinjen – Stockholms försvar

Med fort och skyttevärn skulle Korvlinjens norra front hindra fientligt markanfall mot Stockholm.
Mer än hundra år senare finns mycket av den gamla försvarslinjen kvar. Pierre Näsman är admin för Facebookgruppen Korvlinjen. Han är en av många personer som vill att försvarslinjen skyddas.

Text och foto: Jens Flyckt

Det har gått närmare 120 år sedan det började byggas – Gribbylundsfortet i Täby, ett par mil norr om Stockholm. Trots att ormbunkar numera täcker skottgluggarna och betongen är grön av mossor – så är det fortfarande en plats som inger respekt.

Detta är bara ett av många fort, skyttevärn och skyttegravar där svenska soldater skulle hindra fienden från att nå huvudstaden.

Gribbylundsfortet betraktas som den bäst bevarade anläggningen i norra linjen.

Pierre Näsman tar av sig ryggsäcken och tar fram kameran. Han tittar upp mot den höjd som det T-formade Gribbylundsfortet är byggt på och säger:

-Jag tycker att korvlinjen är en viktig del av Sveriges militärhistoria. Linjen visar hur viktigt allmänheten ansåg att den var och att man var beredd på att satsa stora pengar i bygget, säger Pierre Näsman.

Pierre Näsman

Korvlinjen är det folkliga namnet på två försvarslinjer, norr och söder om Stockholm, som började byggas för mer än 120 år sedan.

Den norra linjen, som det här reportaget handlar om, sträckte sig från östra Ryd i Österåker till Ed i Upplands Väsby. Det var en sträcka på 2,5 mil som bestod av ett sammanhängande system med fort, skyttevärn, kulsprutevärn, artilleribatterier, vägspärrar och mycket annat.

Längs Danderydslinjen Finn många exempel på svensk befästningskonst från tidigt 1900-tal. Detta är ett överbyggt skyttevärn. Bilden är tagen hösten 2020. Sommaren 2021 bröts dörren upp och anläggningen utsattes för ytterligare vandalisering.

Den svenska armén hade redan under 1800-talets andra hälft planer på en försvarslinje runt huvudstaden. Men finansiering saknades och det blev inget av med planerna.

Att Korvlinjen byggdes berodde dels på att det säkerhetspolitiska läget i Europa förändrades vid tiden runt sekelskiftet 1800/1900. Det fanns en rädsla för en fientlig landstigning i Roslagen, som sedan kunde leda till ett överraskningsanfall mot Stockholm.

Ståldörr vid ett av norra frontens fort.

Opinionen för en försvarslinje runt huvudstaden var därför stark. För att lösa den ekonomiska frågan bildades år 1902 Föreningen för Stockholms fasta försvar – som samlade in pengar till markköp och byggmaterial, främst till den södra linjen.

Den norra linjen finansierade med pengar från Palmqvistska fonden till Stockholms befästande. Fonden grundades av Fredrik Georg Stiernklo-Lillienberg-Palmqvist, som var kapten vid Smålands grenadjärbataljon.

De första anläggningarna i Danderydslinjen byggdes av infanterister från bland annat Vaxholms grenadjärregemente och Landstormen – men under civil ledning. När byggnationerna var klara skänktes allt till armén som tog försvarslinjen i bruk.

1904 påbörjade bygget Danderydslinjen, som är en del av Korvlinjens norra front. Typiskt för de tidiga anläggningarna är att de är murande, eller kallmurade, med natursten. Detta raserade värn är ett exempel. Intill värnet syns tydliga spår från att man röjt och grävt, troligen med tanke att förlänga det. På 1920-talet tyck platsen ha övergivits och ett nytt kulsprutevärn i betong byggdes några hundra meter bort.

Den norra linjen var uppdelad i mindre två linjer – Danderydslinjen och Sollentunalinjen. Danderydslinjen är idag den sträcka som anses vara bäst bevarad.

Bygget pågick mellan 1904 och 1920. Vissa uppgifter anger att bygget var klart 1916. Under andra världskriget förstärktes och moderniserades Korvlinjen som var i tjänst fram till 1952, då togs den ur bruk och lämnades till sitt öde.

Skogbergafortet i Täby.

Inledningsvis bemannades Korvlinjen med infanterister från landstormen, som bestod av värnpliktiga i äldre årskurser. I början av 1900-talet bestod deras utrustning främst av en trekantig hatt, armbindel, ammunitionsgördel och gevär model 1867. I övrigt bar de civila kläder.

Landstormens soldater var även bristfälligt utbildade.

Sakta tar naturen tillbaka vad människor än gång tog. Mossor och lavar, i kombination med värme och kyla, bryter sakta ner betongen i ett fort längs Korvlinjens norra front.

Pierre Näsman har grävt i arkiven och sökt i terrängen efter information om Korvlinjen. Han berättar att det finns betongkonstruktioner och andra lämningar som fallit i glömska.

– Det var otroligt mycket folk involverade i bemanningen, totalt närmare 40 000 personer. Vid den södra linjen, vid Tyresö, är det så tydligt. Där syns fortfarande var tältförläggningar, kök, kolonvägar, ammunitionsförråd och så vidare låg för hundra år sedan, säger han.

För sjuttio år sedan, då Korvlinjen togs ur bruk, var detta fort ett militärt skyddsobjekt. Längs norra fronten finns flera fort där spår av taggtråd fortfarande är synligt.

Kartor från 1900-talets början visar var kulsprutevärn och skyttevärn var placerade i terrängen för att eldgivningen skulle täcka så stora områden som möjligt, för att hindra fienden att avancera framåt.

Sjöar utnyttjades som naturliga hinder. Som pärlband i landskapet låg kulsprutevärnen placerade på höjder – med fri sikt över de landområden där fiendens infanteri och kavalleri förväntades rycka fram.

Militär karta från 1900-talets första hälft. som visar områden runt Prästgårdsfortet, samt intilliggande fort och kulsprutevärn, skulle hindra fienden att avancera framåt.

Pierre Näsman påpekar att Korvlinjen började byggas i en tid då krigsföringen såg helt annorlunda ut än vad den gör idag.

-Varken bombflyg och missiler var påtänkta och kavalleri användes fortfarande. Beväpningen längs Korvlinjen bestod inledningsvis av gevär. Kulsprutor kom något årtionde senare, säger han.

Vi går in genom Gribylundsfortet rostiga ståldörrar. Klotter syns i ljuset från dörröppningen. Längre in blir det mörkt. Vi snubblar på sprayburkar, möbler och annat bråte.

Gribbylundsfortet är som många andra fort längs med Korvlinjen vandaliserat med klotter. Notera de gjutna avsatserna längs väggarna.

Endast raderna med skottgluggar släpper in ljus. Dessa fort är alla konstruerade på samma sätt. Längs de cigarrformade betongkorvarna, med tjocka väggar och välvda tak, löper breda avsatser längs väggarna.

Pierre Näsman säger att designen är väl genomtänkt för att fungera under strid. Han ställer sig på avsatsen, tittar ut ur gluggen och låtsas lägga an.

-Avsatsen, det välvda betongtaket och gluggens utformning gör att skjutplatserna passar personer med olika kroppslängder. Det finns till och med utrymme för armstöd, säger han.

Pierre Näsman visar hur anpassade skottgluggarna i Korvlinjens fort är för eldgivning med gevär.

Sverigereportage har sedan hösten 2020 besökt flertalet av de försvarsanläggningar som finns kvar av Danderydslinjen.

Samtliga fort längs Danderydslinjen har utsatts för omfattande vandalisering och skadegörelse – framför allt med klotter. I vissa fall har besökare brutit upp lås, hackat loss betongbitar och tagit med sig järnluckor.

Ett annat nerklottrat fort längs Danderydslinjen.

Det förekommer även att villaägare använder skyttevärn som dumpningsplatser för trädgårdsavfall.

Delar av fort och värn har även rivits i samband med sentida exploateringar, bland annat i samband med etablering av nya butiker i Arninge centrum.

Östra Arningefortet i Täby som devis är rivet och där där den krossade betongen täpper för det som en gång var dörr in till ett kulsprutevärn.

-Skicket på Korvlinjens befästningar varierar. Av vissa fort återstår endast naken, vittrad betong. Men det finns även fort som är välbevarade och som har dörrar och luckor av järn kvar, säger Pierre Näsman.

Breda och vältrampade stigar vittnar om att de är populära besöksmål. På några platser har privatpersoner satt upp handmålade skyltar, som visar vägen till forten.

Många av Korvlinjens lämningar ligger svårtillgängligt. På flera platser har allmänheten monterat egentillverkade skyltar.

Men besökare som vill veta mer om Korvlinjen kan inte förvänta sig hitta någon större mängd information, såvida man vill forska och gå igenom arkivhandlingar. Endast vid Prästgårdsfortet har länsstyrelsen satt upp informationsskyltar.

Någon skrift eller webbsida med samlad information om Korvlinjen finns egentligen inte. Den information som är tillgänglig är i regel resultatet av privatpersoner och föreningars efterforskningar.

Karbybatteriet består av fyra pjäsplats, för tungt artilleri som tillhörde artilleriförbandet Positionsartileriregementet. Detta förband var verksamt mellan 1903 och 1927. Typiskt för detta artilleri var att pjäsplatserna, avsedda för haubitsar modell 1906 med hög lavett, låg bekom en jordvall. Till Karbybatteriet finns även bevarade betongtunnlar och för förvaring av granater,

Pierre Näsman håller även på att göra en hemsida sommarkafé handla om Korvlinjen.

Fanderydlinjens fort, skyttegravar etcetera registrerade som övriga kulturhistoriska lämningar i fornlämningsregistret. Men det finns även lämningar som inte är registrerade över huvud taget.

Gribbylundsvärnet

Ett exempel är den ristning som Sverigereportage hittade hösten 2020 vid ett av de tidigaste skyttevärnen, inte långt från Arninge centrum.

På den grunda ristningen, som är gjord på ett block i värnets murade vägg,mstår: ”I 26 1904”

Förkortningen står med stor sannolikhet för Vaxholms grenadjärregemente, som från 1904 var med och byggde Danderydslinjen.

1904 högg soldater från Vaxholms grenadjärregementet in detta minnesmärke.

Det är många personer som delar Pierre Näsman intresse för Korvlinjen. Ett exempel är Täby hembygdsförenings befästningsgrupp som i flera år har jobbat för att bevara den norra fronten.

Föreningen arrangerar bland annat bunkervandringar och driver även en Facebooksida om norra fronten.

Och allt fler röster höjs att Korvlinjens status borde höjas, så att lämningarna får ett starkare juridiskt skydd och därmed kan bevaras.

Västra Skavlötens kulsprutevärn är ett bra exempel på värnens strategiska positioner i landskapet.

Varför skapade du facebookgruppen om Korvlinjen?

-Jag är uppvuxen på Gotland. I min hembygd finns det en hel del bunkrar, som gjorde att jag blev intresserad. När jag hörde talas om Korvlinjen så var det svårt att hitta information om den. Sedan har det visat sig att det är fler än jag som vill veta mer Korvlinjen, säger Pierre Näsman.

Men myndigheternas syn på Korvlinjen håller på att förändras. År 2019 gav länsstyrelsen i Stockholms län företaget Arkeologikonsult i uppdrag att kartlägga Danderydslinjen, med syfte att ge den en högre klassning i fornlämningsregistret och därmed ett ökat lagskydd.

”Syftet med kartläggningen är att ge underlag till länsstyrelsen att införa en fornlämningsförklaring av delar av linjen, vilket kommer ge ett ökat lagskydd i framtiden” skriver Arkeologikonsult.

Flera hundra meter, ovanför Västra Skavlötens kulsprutevärn, bevarade skyttevärn som likt en orm slingrar sig fram genom terrängen.

Vad tycker du borde hända med Korvlinjen?

-Jag tycker att kommunerna som äger marken borde sätta upp informationstavlor. De får gärna återställa något fort eller värn till sitt ursprungliga skick för att visa allmänheten hur de såg ut och de var tänkta att användas, säger Pierre Näsman.

Varför då?

-Därför att det är en del av vår historia och den förtjänar att bevaras, säger han.

Här är länken till Pierre Facebook-sida om Korvlinjen:

https://www.facebook.com/groups/286011198230027

Runstenspelaren från Märsta

En av Sveriges mer säregna runstenar kommer från byn Arenberga i Märsta. Runstenen, som består av en ristad sandstenspelare, är lika unik som gåtfull.

Text och foto: Jens Flyckt

”Det är mycket beklagligt att av denna i sin art enastående runsten endast ett fragment har blivit bevarat” står det i Upplands runinskrifter från 1940-talet.

Runstenspelaren (U-436) från Arenberga by i Märsta. Stenen, som är daterad till vikingatid, förvaras på Historiska museet.

Runstenen är känd sedan rannsakningarna på 1600-talet, där det framgår att den då nyfunna runstenen fanns vid en av gårdarna i Arenberga by. Platsen där byn låg, en halvmil väster om Arlanda flygplats i tätorten Märsta, är sedan länge bebyggd med villor.

Runpelaren förvaras på Historiska museet.

Detta är ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan är foten av en sandstenspelare med elliptisk genomskärning.

Den är 0,8 meter hög och 0,5 meter bred.

Träsnitt från 1600-talet föreställande runstenspelaren från Arenberga by.

I och med att uppskattningsvis tre fjärdedelar av den ristade pelaren saknas, finns bara fragment av runtexten kvar. Den lyder:

”Frörik lät… och efter…”

Stenens exakta fyndplats är inte känd. Trots efterforskningar har resterande delar inte återfunnits.

”Inskriften har tydligen varit en vanlig minnesinskrift, men den har varit anbragt på en sten av mindre vanligt material och ännu mer ovanlig form. Man frågar sig, vad detta kan ha varit för föremål: en kolonn eller möjligen ett hugget stenkors?” står det i Upplands runinskrifter.