Om Jens Flyckt

Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser. Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annonser. Verksamheten är politiskt och religiös obunden. Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges. Allt material på Sverigereportage.com är skyddat av upphovsrätt. Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain. Överträdelser av upphovsrätten beivras.

Bara ödekyrka – mer än bara en ruin

Det vilar något sagolikt över Bara ödekyrka – Gotlands kanske mest okända medeltidskyrka. Särskilt sommartid, då ruinen från 1200-talet står inbäddat i ett lummigt lövtäcke, förstärks intrycket av en bortglömd plats som är mest känd för ett hedniskt offerberg.

Text och foto: Jens Flyckt

Gotland är en skattkammare med ofattbart stora kulturhistoriska värden. Det gäller inte minst öns 92 medeltida stenkyrkor. Gotlands långa historia har undersökts och skildrats i hundratals år. Men fortfarande kan man hitta platser som knappt är omskrivna – där fantasier och folktro går tätt intill det skrivna ordet.

Bara gamla kyrka var redan på 1500-talet så förfallen att predikningarna upphörde. Ruinen ruvar på många hemligheter. Den har ett nästan kvadratiskt kor och ett rektangulärt, tvåskeppigt långhus. På långhusets västra del vilar resterna av ett torn.

Några kilometer norr om Hörsne kyrka ligger ruinen efter Bara kyrka – som tros ha uppförts runt år 1239. Platsen är svår att hitta, som om lokalbefolkningen vill behålla sin ödekyrka för sig själva. När man väl hittat dit slås man av hur sällsam platsen är – särskilt sommartid.

Det har skrivits hyllmeter om Gotlands medeltida kyrkor. Men den turist eller historieintresserad besökare som lyckas hittat Bara ödekyrka och vill veta mer om dess historia, blir snabbt besviken. Faktum är att lite är skrivet om denna kyrkoruin.

Ett annat exempel på det dåliga kunskapsunderlaget är Bebyggelseregistret, ett nationellt register över vårt bebyggda kulturarv Där finns mycket detaljerade redovisningar om landets medeltidskyrkor – om deras arkitektur, byggnadsår, ombyggnationer, inventarier och liknande. Men Bara ödekyrka är i stort sätt en blank sida där enbart kyrkan och kyrkogårdens mått nämns.

Resterna av korets bågformiga fönster från 1300-talet.

Dock inte sagt att Bara ödekyrka aldrig varit omskriven. I verket Sveriges kyrkor från 1947 finns en detaljerad beskrivning.

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1244048/FULLTEXT01.pdf?fbclid=IwAR2o1lnwvLaIH_UsPPMcWeezbOweazdZ4InMDIgYLJ31hSm8x4UV-ieW0nk

Men i förhållande till Gotlands övriga kyrkor är Bara anonym.

Någon har beskrivit Bara ödekyrka en byggsats där alla delar finns kvar och endast behöver monteras ihop igen. Riktigt så enkelt är det inte. Men mycket är bevarat och i bra skick. I långhuset ligger bland annat rester av den mittkollon som en gång höll uppe valven. Även rester av den ursprungliga dopfunten finns kvar.

Det finns mängder av bevarade byggnadsdetaljer i och runt ruinen. En av dessa detaljer är korets bågformiga fönster, eller snarare resterna av det, från 1300-talet. Ursprungligen hade koret rundbågiga fönster i koret.

Inne i långhuset finns en annan lämning som få besökare lägger märket till. På den medeltida puts som är bevarad på väggar och valv, finns sakrala ristningar. Dessa ristningar är de mallar som först gjordes på 1200-talet när valven skulle dekoreras med målningar. Ett arbete med att dokumentera dessa ristningar pågår.

Fortfarande är delar av långhusets innerväggar täckta av den medeltida putsen.

Sverigereportage tog dessa bilder för ett par år sedan. När undertecknad nyligen behandlade bilder till det här reportaget dök något märkligt upp på skärmen. På en av bilderna, en närbild på en ristning från 1947, framträdde ett gytter av små ristade linjer, bokstäver, siffror och runor.

På bilden framträder en ristad rad med minst tre stycken runtecken: u, n och r. Runorna syns i bildens ovankant, strax ovanför den rektangulära ristningen. (1947). Även i bildens nederkant finns runliknande tecken – grunt ristade och uppskattningsvis en halv centimeter höga.

På grund av att kameran var felinställd vid fotograferingstillfället är bildernas upplösning för dålig för att kunna zooma in på runorna. Men att det finns minst tre, 16-typiga runor är klart. Men hur gamla de är, om de är ristade på medeltiden eller på 1900-talet går inte att avgöra i nuläget.

Vid fotoögonblicket var det enbart den stora ristningen från 1947 som var synlig. Men vid behandling av bilden framträdde ett myller av streck, bokstäver och runliknande tecken. Runorna skymtar i bildens ovan- och nederkant.
Genom att förstora, ändra skärpa, kontrast och svartpunkt i bilden framträder runorna tydligare. Runorna är markerade med en gul cirkel.

Runorna är grunt ristade och bara synliga om man granskar väggen i närbild. Någon datering är idag omöjlig att göra. Runorna kan lika gärna vara ristade på 1200-talet som på 1900-talet.

Sverigereportage har rapporterat fyndet till Riksantikvarieämbetet och expertis kommer undersöka fyndet i Bara ödekyrkas medeltida puts vid nästa besök på Gotland. Inga runristningar är sedan tidigare registrerade vid eller i Bara ödekyrka.

Baras historia som församlingskyrka blev kort. Historiska källor vittnar om att kyrkan redan på 1500-talet var i så dåligt skick att predikningarna upphörde.

Den 14 februari år 1588 begärde Baraborna att predikningarna skulle återupptas i deras kyrka. Men motkraven från högre ort var bland annat att kyrkans tak och klockor först måste åtgärdas samt att församlingen skulle ordna med mässkläder till prästen. Samtidigt varnades Baraborna av kyrkan för att fortsätta med sitt avguderi. Tydligen var detta avguderi, det vill säga avbildningar som inte stämmer överens med den kristna kyrkans uppfattning om den sanna guden, så omfattande att kyrkans centralmakt var tvungen att agera.

Men det blev aldrig någon upprustning eller fortsatta predikningar, kanske pågrund av Baraborna tillbad andra gudar eller inte hade råd. Efter år 1588 nämns inte Bara kyrka fören långt senare.

Långhuset i Bara ödekyrka, en plats som ruvar på många hemligheter. I och runt ruinen finns till exempel ett antal bildstensfragment.

Cirka femhundra år efter att Bara kyrka lämnades till sitt öde kom arkitekten och författaren Anders Roland (1879-1926) med ett förslag om att återställa Bara ödekyrka till en fungerande kyrka. Under sitt yrkesliv restaurerade han åtskilliga kyrkor. Men förslaget genomfördes aldrig. Istället restaurerades ruinen med pengar från gotlänningen och riksdagsmannen och Harald Laurin (1875-1950). Arbetet leddes av arkitekten Sven Brandel (1886-1931).

På en av kyrkans innerväggar finns en tavla som påminner om arbetet.

”BARA ÖDEKYRKA K ONSERVERADES ÅR 1923 EN GÅRD AF TACKSAMHET TILL FÄDERNEÖN AF HARA LD LAURIN”

I april 2021, nästan hundra år efter restaureringen, inleddes en ny restaurering av Bara ödekyrka. Denna gång är det företaget Gotlandsbyggen som genomför arbetet. Arbetet kommer att fortsätta i år (2022).

Rester av mittkolonnen gång i tiden höll uppe Bara ödekyrkas valv.

Kulturlandskapet runt Bara ödekyrka är rikt på lämningar, som stensträngar och gravfält. I omgivningen har arkeologerna bland annat hittat mynt och keramik från 1400-talet.

2011 påträffade arkeologer en stenskodd vattenbrunn drygt hundra meter norr om kyrkan. Brunnen var känd av befolkningen i Bara by sedan länge som en plats för offer. Än idag lever platsens namn, Offerbrunnen, kvar.

Mitt emot den ålderdomliga vägsträckning som leder från den större grusvägen mot Bara ödekyrka, finns ett låglänt berg – Baraberget. På denna höjd finns bland annat rester av en fornborg och forntida gravar. Nedanför detta berg ska det enligt uppgift funnits ytterligare en offerkälla, där man offrade ull och pengar för djur och människors hälsa. Brunnen togs bort när vägen breddades i mitten av 1900-talet.

Baraberget är vida känt och betydligt mer omskrivet än kyrkan. Enligt sägnen ska det på detta berg ha stått en helig ask som aldrig fällde sina löv och därför stod grön året runt. Länsstyrelsen på Gotland skriver att detta berg var en känd offerplats under forntiden. Uppenbarligen pågick denna hedniska verksamhet ända in på medeltiden.

Sägnen säger att den heliga asken stod kvar fram till år 1452. Då dök plötsligt det svenskdanska riksrådet Ivar Axel Thott upp och grävde upp det heliga trädet.

Bara ödekyrka år 1897. Foto: J.W. Hamner

Ytterligare en offerplats, som beskrivs som ”en stor helgedom”, ska ha legat på Barabergets topp. Det var enligt luddiga källor ett stort kors av ek. Där ska ortsbefolkningen ha offrat för att kreatur som försvunnit skulle komma tillbaka.

Det är alltså fråga om tre offerplatser inom någon hektar runt Bara ödekyrka. Dessutom trodde länge ortsbefolkningen att det bodde troll i Baraberget och att ett skräckinjagande väsen, Troll-oxen, gick omkring på bygden ställde till med problem.

Trolloxen är en doldis i svensk folktro och förekommer på Öland och Gotland. Den beskrivs som en mystisk oxe som plötsligt dök upp i hagmarkerna om kvällarna. Ingen visste vem som ägde oxen. Det berättas att några bönder en gång ledde hem oxen och slaktade den. Halvvägs in i slakten, då bönderna gått in för att ta sig en sup, började trollen ropa efter sin oxe. Oxen svarade att den inte hade några ben kvar och därför inte kunde komma. Trollen ropade åt oxen att hasa sig därifrån. När bönderna kom tillbaka hade trollens oxe gett sig iväg.

Bara ödekyrkas torn.

Trots trollens härjningar, halvstyckade oxar som släpade sig fram i sommarhagar, offer och århundraden av förfall står Bara gamla kyrka kvar.

Det må vara länge sedan den förlorade sin funktion som församlingskyrka – men ingången till kyrkogården försedd med en trägrind. Muren runt kyrkogården är i fint skick och gräset i långhuset och på kyrkogården är välklippt. Varje år i december sker vinterbön i långhuset.

Och fortfarande begravs Barabor på kyrkogården intill sin ruin. Så helt öde är inte Bara kyrka.

Gamla stans sista runsten

I en husvägg i Gamla stan i Stockholm finns en runsten som ristades ungefär 200 år innan huvudstaden grundades. Var den en gång stod rest är okänt, men den murades in i källarväggen på medeltiden och där har den suttit sedan dess.

Text och foto: Jens Flyckt

Bakom ett mynningsladdat kanonrör i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken är runsten U 53 inmurad i en källarvägg. Det är den ända kända runstenen inom Gamla stan – en av Europas bäst bevarade medeltida stadskärnor.

Gamla stans numera enda kända runsten. Kanske restes den i närheten – på holme som med tiden skulle bli Gamla stan. Mycket pekar på att den transporterades dit på medeltiden för att återanvändas som byggmaterial.

Runstenen i U 53 är utifrån runslingans stil daterad till 1070-1100-tal. För att passa i grunden är delar av den borthuggna. Men runtexten är trots det relativt bevarad. Det är en traditionell minnesinskrift:

”Torsten och Frögunn de (läto resa) stenen efter…, sin son.”

Med hjälp av runslingans utseende har runsten U 53 daterats till 1070/1100-tal.

Det har funnits fler runstenar, två eller tre stycken beroende på vad man betraktar som runsten, i Gamla stan. Två av runstenarna är sedan länge försvunna.

Den första försvunna runstenen är U 54 som var ett större runstensfragment och som fanns i Riddarholmskyrkan. Stenen är nämnd och avbildad på1700-talet. Runtexten lyder:

”… och Östen och Sote… reste denna sten efter… sin… Gud hjälpe (hans) ande.”

Runsten U 54 avbildad år 1624.

Den andra försvunna runstenen ska ha varit inmurad i en vägg i Storkyrkobrinken och ska då ha haft följande tolkning:

”Skäggig haka passar icke i dans”

Bakom den mycket märkliga texten döljer sig troligen ett skämt. Runforskaren Johannes Bureus nämner att runstenen i början av 1600-talet fanns i Mäster Olaus Petri hus på Kyrkbrinken. Olaus Petri (1493-1552), historiker och reformator, förvärvade år 1527 fastigheten. Han var även intresserad av runor och är troligen upphovsmannen bakom den skämtsamma runstenen.

”Det förefaller därför icke osannolikt, att det är han själv, som har försett sitt hus med den skämtsamma inskriften” står det i Upplands runinskrifter.

Runsten SÖ 274 är ytterligare ett fragment som fanns inmurat i ett stenhus kvarteret Medusa, vid Söderport och som först beskrevs på 1600-talet. Den runtexten är inte heller komplett men lyder:

”Karl och Adisla lät resa [denna sten efter] Arnisl, fader (sin).”

SÖ 274 är bevarad men finns inte kvar i Gamla stan. Vid ombyggnationer år 1878 räddades runstenen. 1913 restes den vid Skansen och 1991 flyttades den till Medeltidsmuseet.


Runsten U 53 är inmurad i en medeltida husgrund i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken. Notera kanonen till vänster.

Efter att seden att resa runstenar ebbade ut på 1100-talet återanvändes många runstenar som byggnadsmaterial i väggar, broar, murar och spisrösen. Runsten U 53 är inmurad i en medeltida källare. Stenen finns nämnd redan på 1600-talet.

Stockholm anses ha grundats år 1244. Det äldsta skända stadsprivilegiet är från 1436. Men redan på vikingatiden, då dessa runstenar restes, fanns det någon form av samlad bebyggelse och verksamhet i området, som sedan tros ha utvecklats till Stockholm.

Arkeologerna har funnit rester av vikingatida bebyggelse i området. Flera vikingatida depåfynd, det vill säga silvermynt som lagts ner i jorden vid ett tillfälle, har påträffats i Stockholms stad. Ett exempel är de 47 vikingatida mynt som påträffades år 1913 när Tekniska högskolan byggdes.

Det finns ingen informationsskylt på platsen som informerar om runstenen i väggen. Många turister, som shoppar vikingahjälmar och miniatyrrunstenar i Gamla stans många souvenirbutiker, missar därför den vikingatida runstenen.

Det har spekulerats om dessa runstenar på vikingatiden var resta intill en väg på den holme som flera hundra år senare blev Gamla stan. Om så är fallet är spåren från vägen sedan länge utplånade av bebyggelsen.

Det mesta pekar på att runstenarna aldrig varit resta på platsen, utan att de på medeltiden eller senare transporterades från de omkringliggande landskapen, till exempel Södermanland, för att återanvändas som byggnadsmaterial i den nya stadens framväxt.

Sannolikt finns det runstenar som ingen har upptäckt i Gamla stans grunder, källare och väggar. Men på grund av att stenarnas ristade ytor är vända inåt eller nedåt kommer de förbli okända – i alla fall så länge husen står kvar.

Raketpistolen – livräddare och minröjare

I århundranden hade sjömän på kapsejsade fartyg omkommit för att de i hård sjö inte kunde ta sig till land. Raketpistolen var en enkel och innovativ konstruktion som gjorde det möjligt att skjuta ut räddningslinor, som besättningarna kunde firas i land via. Tekniken användes av tyska ubåtsflottan under andra världskriget och i Sverige utvecklades den till ett minröjningsvapen på land.

Text och nutidsfotofoto: Jens Flyckt
Historiska bilder: Sjöhistoriska museet och Armémuseum.

Med en pistolliknande avfyringsanordning av mässing, löstagbara avfyrningsrör och en raket sköts den 230 meter långa räddningslinan mot det strandade eller sjunkande skeppet. Linan kunde även skjutas mellan fartyg. Ett fåtal exemplar Sander raketpistol finns idag bevarade på svenska museer och i hembygdsföreningarnas gömmor.

Raketpistol från tyska Sander med tillhörande läderhölster samt två raketer i ett uppländskt hembygdsmuseum. På de tidiga modellerna av Sander raketpistol var pistolen tillverkad av mässing. Senare modeller är av aluminium.

Med räddningslinan kunde starkare rep dras från skeppet/skeppen. Via denna förbindelse kunde sedan besättningen ta sig till säkerhet.

Under andra världskriget användes Sander raketpistol, eller Sander Lenienpistole som den egentligen heter, av tyska ubåtsbesättningar. Mellan två ubåtar i ytläge sköts linan, som sedan användes för att föra över reservdelar, dokument, proviant och liknande.

Den svenska försvarsmakten tycks ha antagit Sanders raketpistol år 1937 – som raketpistol m/37. Det är dock oklart inom vilka svenska förband som raketpistolen användes vid tiden runt andra världskriget. Även Kungliga Lotsverket använde Sander raketpistol.

Inom den svenska försvarsmakten fick tekniken ett helt annat användningsområde under 1900-talets första hälft – minröjning på land med så kallade minormar. Minorm, eller minröjningsorm, är enkelt beskrivet en lång serie med smala slangar som är fyllda med sprängmedel. Med en raket och bromsskärm skjuts minormen ut över minfält. När den utsträckta slangen har landat sker en kraftig explosion, som i sin tur utlöser de minor som finns i marken under den. På så sätt skapas en minfri korridor där svensk trupp kan rycka fram. Raketerna till de tidiga minormarna sköts med handhållna raketpistoler – sannolikt av märket Sander.

Sanders raketpistol kunde även användas för att upprätta en förbindelse mellan två ubåtar i ytläge. Via denna förbindelse kunde dokument, reservdelar och proviant dras mellan båtarna. Bilden visar avfyrning från en tysk ubåt någon gång under 1943.

Det var sannolikt en ganska obehaglig upplevelse att avfyra en raketpistol. Mellan varbygeln och avfyrningsröret finns ett uttag. Det är ett fäste för vertikalgrepp – ett handtag som gjorde att skytten kunde hålla i raketpistolen med två händer. Det innebar en säkrare och lättare avfyrning.

Till Sander raketpistol, som alltså fick beteckningen m/37 i Sverige, fanns även ett handskydd i form av smärtingduk, som skyddade skyttens hand från brännskador vid avfyrning. Även ett läderhölster, som syns på bilden, ingick i tillbehören. Allt förvarades i en avlång plåtlåda.

En Sander raketpistol med tillbehör från Kungliga Lotsverket. https://digitaltmuseum.se/021028127764/raketpistol

Lite är skrivet eller känt om Sander Leinenpistole, raketpistol m/37 och liknande modellers användning i Sverige. Det är oklart hur länge de var i tjänst. De ytterst få raketpistoler som finns bevarade hos svenska museer och hembygdsgårdar tycks ha skänkts till museerna i slutet av 1950-talet.

De gånger som Sander Leinenpistole dyker upp hos auktionshus i Europa och i USA, brukar slutsummorna landa på 10 000 till 20 000 kronor. Då är det endast fråga om den pistolliknande avfyrningsanordningen. Kompletta Sander raketpistoler med original tillbehör som raketer, avfyrningarna, hölster och förvaringslåda är så sällsynta att prisreferenser saknas.

Taktiken att skjuta linor mellan skepp, eller skepp och land, är inte unik för raketpistolen. Det fanns under tidigt 1900-tal flera system och tillverkare. Ett exempel är linkastargeväret från svenska Husqvarna vapenfabrik. Sverigereportage har tidigare skrivit om detta gevär.

Sander Leinenpistole kom efter kriget att vidareutvecklas som räddningsutrustning av en engelsk tillverkare. Men den tycks inte blivit någon större försäljningssuccé. När 1900-talet nådde 60-talet var tiden då man behövde raketer för att rädda sjömän över. Men inom svensk minröjning har tekniken, i form av raketer till minormar, levt kvar ända in på 2000-talet.

Bilden visar en svensk raket till en ”Provisorisk minröjningsorm”. Raketen på bilden är från 1950-talet. Likheten med Sander raketpistols raketer är uppenbar. Tekniken att skjuta ut minröjande sprängladdningar med raketer utvecklades och har levt kvar inom den svenska Försvarsmakten ända in på 2000-talet. https://digitaltmuseum.se/011024254615/minrojningsorm

Länken här nedan visar hur en minorm används. Klippet ger även en inblick i hur raketen från en raketpistol fungerar.

Krogstasteten – ett uppländskt mysterium


En dunkel urnordiska runtext och en ristad figur som med sammanbiten blick höjer sina händer mot betraktaren. Sedan 1600-talet har den 1 600 år gamla Krogstastenen förbryllat forskare och vanliga besökare.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto porträttbild: privat

Det blåser en iskall nordanvind över det småskaliga jordbrukslandskapet i nordöstra Uppland, någon kilometer från Tuna kyrka. Det finns ingen skylt som informerar om att en av Sveriges märkligaste runstenar, som stått där sedan 500-talet, finns en bit in i den tallbevuxna hagmarken intill grusvägen.

Upplands äldsta runsten. Krogstastenen som är ristad med runor ur den 24-typiga, så kallade urnordiska, runraden. I fornlämningsregistret heter denna runsten RAÄ: Tuna 216.

Magnus Källström är runforskare och arkeolog. Han säger att Krogstastenen är en av relativt få kända runstenar i Sverige som är ristad med den urnordiska, 24-typiga runraden.

-I Uppland finns det bara två ytterligare sådana runstenar som är ristade med äldre runor. Det är Möjbrostenen i Hagby och ett fragment som hittats vid Tomteboda i Solna, säger Magnus Källström.

Runolog Magnus Källström.

Merparten av de runstenar som finns i landskapen är ristade med den yngre runraden, från tidsperioden 900-talets slut och början av 1100-talet – det vill säga brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Dessa runstenar är i regel relativt lätta att tolka och förstå.

Men de äldsta runstenarnas språkliga innebörd är betydligt mer komplicerade.

I Sverige började den 24-typiga, urnordiska runraden användas något århundrande efter Kristi födelse. Det äldsta föremålet med denna runrad är en gotländsk spjutspets från 200-talet.
Den äldsta kända runstenen är den gotländska Kylverstenen – från 400-talet.

På 600/700-talet genomgick runraden en förändring. 24 runor blev 16 runor. Sveriges mest kända runsten, Rökstenen från 800-talet, innehåller både äldre och yngre runor.
De flesta runstenar är från slutet av 900-talet och början av 1100-talet – brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Det var då som seden att resa runstenar tog fart. I Sverige finns cirka 4 000 runstenar, både hela stenar och fragment, varav mer än 1 300 stycken finns i Uppland.

Krogstastenen har två korta, vertikala runrader på vardera sida. Runraden på baksidan är numera knappt synlig på grund av lavar. Många forskare har försökt tolka dess runor genom åren. Teorierna/tolkningarna är flera. Men den låter sig inte tolkas så lätt. Dessutom har några runor försvunnit genom vittring av bergarten.

År 1594 nämndes Krogstastenen för första gången. Därefter har den dokumenterats åtskilliga gånger genom århundradena.
Att Krogstastenen finns kvar idag är en slump. Från 1850-talet finns uppgifter om att lokalbefolkningen planerade att återanvända ” stenen med gubben” som byggnadsmaterial. Stenen låg då ner. Av olika skäl blev det inte så.

På Krogstastenens baksida finns en vertikal runrad. Runorna är idag knappt synliga på grund av lavar och att färgen har försvunnit.

Magnus Källström säger att runorna på framsidan, där det sannolikt finns en t-runa med oväntad form, kan tolkas som stainaR – som betyder sten på urnordiska. Om så är fallet kan man kunna förvänta sig ett personnamn på den andra sidan. Men istället tycks det där stå sïainaR.

-Inte ens ordet ”sten” är säkert. Ingen har lyckats få någon vettig mening i dessa runor. De är mycket svårtolkade, säger han.

Varför är Krogstastenens runor så svåra att läsa, jämfört med en runsten med yngre runor från 1000-talet?

-Språket under urnordisk tid skilde sig mycket från det som talades på vikingatiden och vi har väldigt få språkkällor från denna tid. På Krogstastenen är inskriften på framsidan skadad i slutet. En eller ett par runor saknas alltså samtidigt som de bevarade runorna ger en outtalbar runföljd, vilket inte gör det hela enklare, säger han.

Överdelen på Krogstastenens figur. Det finns åtskilliga teorier om dess innebörd. Bloggen Kulturbilder har uppmärksammat att liknande figurer, som höjer sina händer, finns på hällristningar från bronsåldern. Figurens midja, som markeras med ett uppehåll mellan över- och underkropp, har av vissa tolkats som att figuren varit dödad. En av de vanligaste uppfattningarna är att figuren varnar besökaren från att förstöra något – kanske en grav. Många personer som för första gången ser Krogstastenen, tror att dess ”gubbe” är ett dåligt skämt; att en alkoholpåverkad amatör gjort den och så vidare. Men vad som aldrig eller sällan uppmärksammas är figurens formmässiga värden. Det som uppfattas som amatörmässigt framstår snarare som ett verk av en person med en utvecklad formkänsla och som skapat en avancerad bild, i förhållande till de begränsade möjligheter som tekniken att hugga i sten har. Att rista/hugga i sten är inte som att teckna med blyerts. Den som någon gång själv har försökt hugga/rista runor, inser att figuren inte är ett havsverk – utan ett verk av en person som garanterat hade tecknat eller ristat tidigare. Pröva gärna själva att hugga en liknande figur i sten men slägga och huggmejsel. Glöm inte att använda skyddsglasögon.

Minst lika mystisk är den figur som finns avbildad på Krogstastenens framsida. Han, den eller vad det nu är, håller upp armarna – som ett tecken. Figuren är tvådelad i höjd med midjan och har ett konformat huvud med sammanbitet ansiktsuttryck. Fingrarnas placering skiljer sig mellan händerna.

Även när det gäller Krogstastenens figur finns det flera teorier. Oavsett vad man tycker och tror så har figuren en märklig förmåga att beröra betraktaren.

Vad tror du runristaren ville säga med den märkliga figuren på stenen?

-Det är nästan lika svår fråga som med stenens runor. Vissa har i den velat se någon form av adorant, eftersom han har händerna uppåtsträckta. Möjligen skulle man också kunna tänka på någon form av ontavvärjande figur. Att det skulle vara ett porträtt av den som stenen är tillägnad verkar väl mindre troligt. Bilden är i så fall inte särskilt smickrande, säger Magnus Källström.

Med adorant menas dyrkande eller tillbedjande person.

Den17x19 meter stora terrassanläggningen. En enorm arbetsinsats ligger bakom bygget av denna anläggning. Platsen är den högsta i terrängen – vilket knappast är en slump. Oavsett om terrassen anlades som grund för platåhus, annan byggnad eller för en särskild verksamhet, så valdes en plats som var väl synlig från omgivningen. På bilden syns delar av den kantkedja med stenar som markerar den nästan runda terrassen. Allt material som ligger innanför och över kantkedjan har förts dit av människohänder.
Terrassanläggningen från en annan vinkel. Den gula pilen pekar på den synliga delen av kantkedjan. Den blå pilen pekar på den tre meter långa vägen upp på terrassanläggningen. Den gröna pilen pekar på terrassens plana ovandel.

Krogstastenen står i nordöstra delen av ett 100×85 meter stort forntida grav- och boplatsområde – som troligen är samtida med runstenen. Där finns bland annat 25 runda stensättningar och en stensträng.

En extra intressant lämning finns i områdets södra del. Det är en nästan rund terrassanläggning – 17 till 19 meter stor, nästan en meter hög och har en synlig kantkjedja i form av stenar. Från söder kan man se en tre meter lång väg/ramp som leder upp på terrassen.

Platsen är inte undersökt. Den sortens terrassanläggningar i järnåldersmiljöer förknippas ofta med en sällsynt typ av byggnader – platåhus. Dessa hus har påträffats i högstatusmiljöer som bland annat Hovgården på Adelsö, Signhildsberg i Upplands Bro, Granby i Vallentuna och i Julita i Sörmland.

Platåhus är i regel avlånga. I detta fall är terrassanläggningen nästan rund – beläget på områdets högsta höjd.

De gula strecken markerar vägens ungefärliga läge upp på den nästan runda terrassanläggningen, som den röda pilen pekar på. Krogstastenen står ungefär vid den tall som syns i bakgrunden till höger om pilen.

Grav- och boplatsområdet runt Krogstastenen är spännande och fullt med spår från de människor som ligger begravda där. En väl trampad stig vittnar om att platsen har många besökare – med runstenen som mål.

Runstenens placering har även den diskuterats länge. Vid Krogstastenen finns fyra stenar lagda i en fyrkant – som möjligen markerar en grav. Frågan är om runstenen restes exakt där den står nu för 1 600 år sedan?

-Miljön runt stenen är säkert den ursprungliga. Den omtalas ju redan på 1600-talet, men stenen har senare legat omkullfallen och om man på 1800-talet satt upp den exakt där den tidigare hade varit rest vet vi inte, säger Magnus Källström.

Krogstastenen i sitt omgivande gravfält. Eventuellt markerar runstenen en grav.

Infrusen gädda kvävdes av gös

Knivstabon Eric Svensson gjorde nyligen en makaber upptäckt när han åkte långfärdsskridskor. I den klara sjöisen låg en stor gädda som hade försökt svälja en allt för stor gös.

Foto: Eric Svensson
Text: Jens Flyckt

Det var när Eric Svensson åkte långskridskor på sjön Valloxen i Knivsta, tillsammans med sin son, dotter och deras respektive, som han fick syn på gäddan i isen.

-Jag har aldrig sett något liknande tidigare. Tidigare har jag bara sett mindre betesfisk som fastnat i isen. Detta var något som fascinerade mig och familjen mycket. Vi blev som tagna över vad vi såg, säger Eric Svensson.

Den infrusna gäddan, med en stor gös i käften, som Knivstabon Eric Svensson nyligen fotograferade.

Under söndagen publicerade han bilden i en lokal grupp på Facebook – där han har fått mycket beröm för bilden. Många kallar den för årets naturbild. Inlägget har i skrivandets stund fått 538 likes och 48 kommentarer.

”Sista måltiden för denna stora gäddan som har en stor gös i sin ”käft”. Den som gapar efter mycket…” skriver Eric Svensson i sitt inlägg.

Av hans bilder att döma har gäddan försökt äta upp gösen. Men gösen var för stor. På grund av att gäddan har en nåldyna med inåtriktade tänder i under- och överkäften, så satt gösen fast och gäddan dog. Av en tillfällighet frös den sedan fast i den klara sjöisen.

Eric Svensson säger att han aldrig varit med om något liknande tidigare.

Eric Svensson säger att gäddan låg en bit ner i isen och att dess vikt därför var svår att avgöra. Men han uppskattar vikten till 5-6 kilo.

-Jag lär nog aldrig få se något liknande igen, säger Eric Svensson.

Minnet av Sumpadoria

En av de märkligaste båtar som någonsin trafikerat svenska farvatten. Hjulångaren SS Sumpadoria af Lesjöfors fraktade under 70 års tid järnvaror, matvaror, folk och virke via ett nät av farleder och järnvägar i syd/östra Värmland.

Text Jens Flyckt
Fotograf okänd. Bilder från Tekniska museet
/Public Domain
Järnvägsmuseet Public Domain
Järnvägsmuseet, KG, Widborgh, Public Domain

En klinkbyggd, pråmliknande skapelse, med låga bord, hög skorsten och dubbla skovelhjul som sakta puffar fram på älven. Det sägs att den 11,7 meter långa och 2,45 meter breda hjulångaren Sumpadoria var så grundgående att hon kunde gå i daggvått gräs.

Det är sommar någon gång under 1800-talets sista årtionde. Sumpadoria ligger vid hemmastranden. Kanske väntar hon och mannarna på en ny last. Det ryker ur skorstenen och väser säkert från ångmaskinen. På säkert avstånd betraktar en ko den märkliga tingesten.

Sumpadoria byggdes år 1860 vid Lesjöfors bruk som en grundgående fraktbåt. Konstruktionen var anpassad för att hon skulle kunna ta sig fram med tung last på grunda vattendrag i syd/östra Värmland.

Från 1830 utvecklades en invecklad transportled av vattenvägar, landvägar och små bruksjärnvägar som förband bruksorter mellan Kristinehamn med Vänern. Sumpadoria var en länk i denna transportled. Blockenhus och Stjärnfors var två bruksorter som Sumpadoria kontinuerligt lade till vid för lastning och lossning.

Lesjöfors bruk i slutet av 1800-talet. Bruket har anor från tidigt 1600-tal och under 1900-talets första hälft betraktades Lesjöfors som ett idealsamhälle. På det gamla bruksonrådet är idag bland annat fjädertillverkaren Lesjöfors AB verksamt.

För att kunna frakta större kvantiteter, bland annat stångjärn, tackjärn och spik, byggdes fem lastekor. Med dessa lastekor, som var mindre pråmar av trä, drog hon sin last upp och ner för Lesjöforsälven och intilliggande vattendrag.

En av de fem lastekor, som bland annat lastades med tackjärn, som Sumpadoria drog genom Lesjöforsälven. Bilden är tagen vid Lesjöfors hamn och järnväg.

Sumpadoria är för länge sedan borta. Men tack en handfull bilder som tillhör Tekniska museet finns minnet av henne kvar. Men det är anonyma bilder utan närmare förklaring.

Den mesta informationen om denna udda båt är bortglömd. Det är till exempel oklart vilken sorts maskin som satt i henne. Men att det rörde sig tom någon form av ångmaskin är experterna ense om.

Det är tack vare värmländska lokalhistoriker, som grävt i arkiven och intervjuat personer som var med när det begav sig i början av 1900-talet, som denna båts historia är känd idag. En bok där Sumpadoria finns omnämnd i, är ”Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870” av Egil Akre och Martin Jansson.

Det sägs att Sumpadoria var väldigt långsam, varför lokalbefolkningen jämförde henne med en loppa som simmar i tjära. Men med tanke på de laster av bland annat stångjärn, som finns dokumenterade, tycks hon ha varit enormt stark. Ögonvittnen berättar att hon var svårmanuvrerad och ställde höga krav på hennes skeppare.

Sumpadorias maskinrum utgjordes av en överbyggnad av trä med plåttak.

Det är som utomstående lätt att skratta åt denna märklig båt, som idag ser ytterst primitiv ut. Men på sin tid var hon allt annat än primitiv – snarare ett tekniskt under som inte enbart möjliggjorde brukens tillväxt, utan även en viktig transportmöjlighet för vanligt folk.

”Då tog en eka och rodde till älvmynninga å pass på båten (Sumpadoria reds. anm.) Å så tog di länken å sätt fast i den sist pråmen å tog eka på släp. Mång gånger kunn en hinn och handel menas di laste, annars feck en ju ro hem med mä eka” berättar en röst i boken Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870.

Dokumenterade berättelser vittnar även om att Sumpadoria spelade en viktig roll i leveranser av livsmedel. Närmare 900 ton livsmedel ska hon enligt uppgift ha fraktat genom åren. I snitt ska hon ha fraktat 6,9 ton varor per år från Lesjöfors bruk per år, enligt brukets anteckningar.

En av många hamnar i det system av sjövägar och vattenvägar som från 1830-talet talet växte fram i öst/västra Värmland. Det var i denna typ av värmländsk bruksmiljö, där transporleder på vatten och korta bruksjärnvägar möttes, som Sumpadoria verkade i. Notera ångslupen. Bilden är tagen i hamnen vid Gammelkroppa som var en del av Kroppa järnväg Sjöbanan 1857 – 1874.

Sumpadoria är därför inte enbart värmlandshistoria i allmänhet. Hon är även gruvhistoria, brukshustoria, sjöfartshistoria, fartygshistoria, järnvägshistoria, väghistoria och inte minst folklivhistoria.

Under de 70 år som Sumpadoria var i drift hade hon två skeppare. Det var Gustaf Ångström, som beskrevs som en skogsmänniska och vars tjänst senare övertogs av hans son. Tillsammans ska de ha tjänstgjort 50 respektive 32 år ombord på Sumpadoria.

I takt med att det nya århundrandet framskred och nya transportvägar på land öppnade, bland annat järnvägen Inlandsbanan , förlorade Sumpadoria sin betydelse. De sista årtiondena transporterade hon trävaror.

1930 var det slut och Sumpadoria försvann in i den dimma som alla fartyg och båtar tids nog seglar in i. Men innan hon försvann fick hon en under en kort period en ny uppgift.

Med feststämning och lövutsmyckat däck, lik en åldring som avtackas efter ett ett långt arbetsliv, fick hon slutligen göra utflykter med ortsbefolkningen som passagerare på sjön Bredreven. Där tuffade hon fram under sommarkvällarna utan den enorma last av järnvaror som hon hade släpat på i 70 år.

Under de 70 år som Sumpadoria trafikerade vattendrag insyd/östra hade hon två skeppare, som inte enbart navigerade henne i trånga och grunda vatten, utan även såg till att hennes panna tändes på mornarna.

Det fanns röster som förespråkade att den märkliga Sumpadoria skulle bevaras till eftervärlden som ett minne över den värmländska brukstraditionen – men så blev det inte.

Frötuna kyrkas mörka hemlighet

Att gå genom Frötuna kyrkas medeltida stiglucka är att färdas tillbaka i tiden – särskilt när decembersolen går ner och silhuetten av långhuset tonar upp dig. Intrycket blir särskilt starkt med vetskapen om att det finns gravar intill stigluckan – strax utanför den norra kyrkogårdsmuren.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax utanför Norrtälje stad, som år 2022 fyller 400 år, ligger Frötuna kyrka på en höjd intill Kyrksjön. Det är en praktfull byggnad i gråsten från sent 1100-tal, som troligen byggdes på en kultplats – helgad till den hedniska guden Frö.

En decemberkväll vid Frötuna kyrka anno 2021. Stigluckan av tegel är från medeltiden. Strax intill stigluckan, intill muren till höger i bilden, ruvar jorden på hemligheter. Där, utanför den kyrkliga gemenskapen, finns gravar som grävdes sönder sommaren 2008. Dessa gravar sträcker sig sannolikt fram till stigluckan.

Genom århundradena har kyrkan genomgått åtskilliga om- och nybyggnationer. Många spår finns kvar av den äldst kyrkbyggnaden.

Kyrkan har flera bevarade medeltida konstruktioner som utmärker sig. Dit hör bland annat ett unikt konstruerat stjärnvalv med breda ribbor från 1400-talet. I den norra muren finns en välbevarad medeltida stiglucka i slaget tegel.

Som med många andra medeltida kyrkor är jorden full med arkeologiska lämningar – från gångna tidevarv då livet var hårt – särskilt för de svaga.

Ur schaktkanten knappt en meter utanför Frötuna kyrkas norra kyrkogårdsmur, intill den medeltida stigluckan, ramlade lårben och andra mänskliga kvarlevor ut ur jorden efter grävmaskinens framfart. De döda tycks ha placerats i en nord/sydlig riktning – med huvudena mot den norra murens fundament.

År 2008 grävdes flera schakt, ett stort och ett mindre, strax utanför den norra kyrkogårdsmuren i samband med ett husbygge, som länsstyrelsen hade gett tillstånd till. Schaktningen gjordes några meter från muren och stigluckan. Ingen arkeolog var närvarande.

Undertecknad stannade av en tillfällighet vid kyrkans parkering och såg på långt avstånd att grävarbetet hade skett i påtagligt kulturpåverkad jord. Nedanför schaktkanten låg bland annat mänskliga kvarlevor.

Förutom lårben, vadben och skenben från minst två individer var några revben, bitar av ett bäckenben synligt. Benmaterialet var i varierande skick – från välbevarat till pulveriserat. Även kalkbruk, spikar, keramik och lerklining låg synligt. Ett oxiderat, halvmåneformat kisthandtag med små smidda öglor i ändarna, stack fram i den raserade jorden.

Kyrkogårdsmuren byggdes om år 1805, enligt Riksantikvarieämbetet, och ersatte en medeltida mur. Sannolikt följer den nutida muren, som alltså är från 1805, den medeltida murens sträckning. Men detta är inte säkert. Det är därför oklart om de söndergrävda gravarna ursprungligen låg innanför eller utanför den medeltida muren.

Frötuna kyrka 2008. Till höger ses stigluckan i detta reportage. Den gula pilen visar schaktet strax utanför den norra kyrkogårdsmuren där gravmaskinens skopa hade skurit genom jorden och gravar.

Det fanns tecken som tyder på att personerna vid stiglucka begravts med huvudena vilandes mot murens fundament – vilket innebär att de i så fall placerats i nord/sydlig riktning. Eventuellt sträcker sig gravarna in under muren.

Fynden och kvarlevorna är vare sig daterade eller undersökta. Fyndmaterialet kan vara från tidig medeltid eller äldre. Men de kan även vara från 1600/1700-talet eller ännu yngre. Om den sistnämnda dateringen gäller så rör det sig troligen om självspilares gravar, det vill säga personer som inte fick begravas i vigd jord på grund av att de tagit livet av sig – vilket var olagligt fram till 1864. Därför förpassats de till den ovigda jorden utanför kyrkogården – för evigt uteslutna från den kristna gemenskapen.

Sverigereportage har skrivit om begravningar utanför norra kyrkogårdsmurar tidigare.

https://sverigereportage.com/tag/hatuna-kyrka/

Godsvagn krossade lastbil

Det var inte mycket kvar av lastbilen som år 1953 var involverad i en järnvägsolycka i Gävle hamn.

Text: Jens Flyckt
Foto: Järnvägsmuseet/Public Domain

Olycksdatumet har inte gått att få fram. Men det skedde 1951 vid Gävle hamn – vid en udde mellan Inre viken och Yttre viken, enligt uppgift. Platsen heter Fredriksskans efter en försvarsanläggning som började byggas där år 1717.

Enligt bildens information var det en godsvagn som körde över lastbilen.

Fredriksskans, som åren1719 och 1720 ska ha räddat Gävle från plundring, revs i samband med utbyggnaden av hamnen 1902, enligt Riksantikvarieämbetet.

Bilderna från tågolyckan vid Fredriksskans visar en fullständigt krossad lastbil och skildrar hur räddningsarbetet fortskrider. Få personer syns på de första bilderna, som tycks vara tagna direkt efter olyckan. Senare bilder visar hur timmer används som stöttor när järnvägsvagn lyfts bort.

På de första bilderna står vagnen, som lastbilen ligger under, på rälsen.

Med stöttor säkras godsvagnen så att lastbiksvraket kan tas loss.

På senare bilder, när vagnen har lyfts bort och står vid sidan om rälsen, är det betydligt mer folk på olycksplatsen. Utifrån deras ansiktsuttryck och kroppshållning kan man ana hur de diskuterar och spekulerar över olyckan.

Enligt den lilla information som finns till bilden var det en godsvagn som kolliderade/körde över lastbilen. Det är en märklig formulering. Det borde, inte minst med tanke på de omfattande skadorna, rimligtvis ha varit ett tågsätt inklusive lok i relativt hög fart som var inblandat. Det framgår inte heller vad vagnen var lastad med.

Här har den vagnen lyfts bort och lastbilsvraket har kommit på hjul. Notera kopparkannan längst ner till höger i bilden.

Om passagerare eller förare satt i lastbilen vid olyckstillfället lär de knappast ha överlevt. Uppgifter om personskador saknas.


Är det någon av er läsare som har närmare information om olyckan eller/och vet vilket märke och årsmodell det är på lastbilen, så får ni gärna kommentera det.

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten


Intill Edsbro kyrkas vapenhus står en gravsten från 1200-talets första hälft. Det är en lika ovanlig som anonym lämning från en avlägsen brytningstid
.

Text och foto: Jens Flyckt

Sveriges äldsta gravstenar med latinsk skrift är från1200-talets första årtionden. De berättar inte enbart om personer som levde för 800 år sedan, utan även om en brytningstid – då den16-teckniga runraden allt mer övergavs till förmån för det latinska alfabetet.

Iacob Michelsons gravsten intill Edsbro kyrkas vapenhus. Den andra stenen (till höger) på bilden är möjligen en annan, gammal gravsten. Men om den sistnämnda stenen har Sverigereportage inte lyckats hitta någon information om.

Det forna järnvägssamhället Edsbro i östra Uppland är främst känd för sin välbevarade masugn – den enda bevarade i sitt slag i Stockholms län. Några hundra meter norr om masugnen ligger en sagolikt vacker gråstenskyrka från 1200-talet, på en höjd med utsikt över den forna järnvägsperrongen och en ås som kantas av bautastenar från äldre järnålder.

Till kyrkan hör en klocka från 1300-talet – en av Upplands äldsta. Kyrkogårdens in- och utgång sker genom en välbevarad och ovanlig stiglucka från 1400-talet.
En annan intressant detalj är att kyrkan saknar fönster mot norr – detta för att hålla onda makter borta. Många uppländska gråstenskyrkor byggdes utan fönster mot norr. Det ovanliga med Edsbro kyrka är att fönster inte tagits upp under senare tid, enligt Riksantikvarieämbetet.

Edsbro kyrka i Östra Uppland ruvar på många kulturhistoriska skatter.


Den aktuella gravstenen står lutad mot hörnet mellan långhus och vapenhus – i takdroppet. Den är 1,6 meter hög och själva ristningen är 1,5 meter högt. På det så kallade korsbenen är ”Iacob Michelson” ristat.

På stenen är namnet Iacob Michaelson ristat.

Gravstenen, som i toppen är dekorerad med ett ringkors, borde vara samtida med stenkyrkans äldsta delar – som är från 1200-talet. En intressant detalj är ringkorsets horisontella korsarm, som i bägge ändor avslutas med en upp- och nerböjd böjd – vilket påminner om en svastika. Denna detalj är lättast synlig i släpljus. Om det är en synvilla, felhuggning eller medveten utsmyckning är oklart.

Ringkorset i släpljus notera den horisontella korsarmens avslut, som pekar upp och ner.

Vem denna Iacob Michelson var, hur gammal han blev och vad han gjorde i livet är sedan bortglömt. Kanske var han kyrkans man. Han hade i alla fall så pass hög status att hans grav fick en gravsten och hans namn skrivet i latin.

Gravstenens exakta ålder oklar. Närmare datering än till 1200-talets första hälft finns inte. Om vi utgår från att Iacob Michelson blev 50-70 år, vilket i så fall var en hög ålder på medeltiden, så kan han ha fötts under 1100-talets första hälft – då seden att resa runstenar upphörde. Det ger ett perspektiv på hur gammal den är.

Edsbro kyrkas norra vägg – som saknar fönster.

De flesta besökare som går förbi Edsbro vapenhus har ingen aning om vad det är för sten de går passerar. De reflekterar över huvudtaget inte över den. Och skulle någon mot förmodan bli intresserad, så är tillgänglig informationen begränsad till ett par meningar.

Iacob Michelsons gravsten är en sorglig påminnelse om en undanskymd kategori kulturhistoriska lämningar i de medeltida landsortskyrkorna, som sällan eller aldrig behandlas med den respekt de förtjänar – trots deras stora kulturhistoriska värden.

God jul önskar…

…Sverigereportage med en bild på julbocken – detta urgamla väsen som i gamla tider härjade i stugorna och skrämde barn i juletid.

Sverigereportage är tillbaka på juldagen, antingen med ett reportage om en gravsten från 1200-talet eller en raketpistol.

Foto: Nils Keyland 1910-1920/Nordiska museet.
Bilden är beskuren.