Om Jens Flyckt

Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser. Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annonser. Verksamheten är politiskt och religiös obunden. Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges. Allt material på Sverigereportage.com är skyddat av upphovsrätt. Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain. Överträdelser av upphovsrätten beivras.

Salongsgeväret – ett hotat kulturarv


Husqvarna Vapenfabriks klassiska salongsgevär är små, finkalibriga gevär, utan magasin och som laddas med en patron i taget – så kallade enskottsgevär. I takt med den tekniska utvecklingen i början av 1900-talet utvecklades salongsgevären till en folkbössor – vars oförtjänt dåliga ryckte lever kvar än idag.

Text och foto: Jens Flyckt

Husqvarnas Vapenfabriks tidigaste salongsgevär användes för inomhusskytte. ”Salong” syftar bland annat till en tradition med inomhusskytte som blev populär inom överklassen på kontinenten under 1800-talets första hälft och som även utövades inom finare kretsar i Sverige.

Husqvarna salongsgevär från1920-talet. Dessa små enskottsbössor byggdes för hand av Husqvarna Vapenfabriks vapensmeder.

På 1800-talets ansågs det olämpligt att kvinnor ägnade sig åt målskytte. Men i fotogenlampornas upplysta salonger var kvinnor och skjutvapen en socialt accepterad kombination. Salongsskyttet ansågs även vara en lämplig sysselsättning för pojkar.

Husqvarna vapenfabrik, som från år 1620 hette Jönköpings Gevärsfaktori, fick namnet Husqvarna Gevärsfaktori år 1775 då bolaget privatiserades. År 1867 bildades Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag.

Husqvarna Vapenfabriks första serietillverkade salongsgevär kom på 1870-talet. Det var enskottsgevär med slätborrade pipor och som var avsedda för svagt laddade svartkrutspatroner – som 22 BB Cab, som uppfanns år 1854 och 22 kort, som kom år 1857.

Sverigereportage har tidigare skrivit om den svenska skytterörelsen uppgång och fall.

Effekten i de tidiga salongsgevären var relativt svag, men dock tillräckligt för inomhusskytte på 10-15 meter.

Annons från 1906.

År 1887 tog den amerikanska vapentillverkaren The J Stevens Arms & Tool Company fram patronen 22 long rifle – som idag är världens mest spridda och sålda sportskytte- och jaktkaliber. I förhållande till sin storlek och vikt är det en kaliber/patron med förhållandevis hög effekt.

Det finns många myter kring kalibern 22 long rifle, bland annat att världens största grizzlybjörn ska ha fälts med ett enkelskottsgevär i den kalibern. Detta är inte helt korrekt. Visserligen fällde en kvinna med namn Bella Twin år 1953 den största grizzlybjörn som då hade skjutits i Nord Amerika. Vikten har i efterhand uppskattats till 453 kilo. Maxvikten för en grizzlybjörn ligger vanligtvis på 250 kilo.

Hon fällde den enorma, närgångna björnen med ett huvudskott på några meters avstånd. Dock var hennes kanadensiska enskottsgevär från 1930-talet kamrat för kalibern 22 long och inte 22 long rifle som ofta påstås.

22 long, som uppfanns år 1871, är en numera i det närmaste försvunnen föregångare till 22 long rifle.

Bella Twin med sitt enskottsgevär kalibern 22 long och pälsen från den enorma grizzlybjörn hon sköt år 1953.

Säkerhetsavståndet för dagens 22 long rifle, det vill säga det avstånd som en avfyrad kula i optimala förhållanden anses kunna skada inom, är 1 500 meter.

Vid jakt avfyras 22 long rifle i regel inte på längre avstånd än 50-100 meter.

22 kort till vänster och 22 long rifle till höger. Den högra patronen är 2,5 centimeter hög.

1910 kom Husqvarnas första salongsgevär med så kallad cylindermekanism med löstagbart slutstycke. Därmed var salongsgevären inte längre avsedda för skytte inomhus, utan för sportskytte och jakt på betydligt längre avstånd.

Kännetecknade för de tidiga salongsgevären är den åttakantiga pipan.

Vid 1920-talet hade salongsgeväret gjort en klassresa – från överklassen till allmogen. Men framför allt hade det gått från att vara en ”leksak” och ”fruntimmersbössa”, till ett för den tiden lätt och effektivt skytte- och jaktvapen. Inom några årtionden hängde salongsgevär under köksklockorna i var och vartannat kök på landsbygden.

Husqvarna var dock inte den enda tillverkaren av den gevärstyp, som i Sverige kom att kallas för salongsgevär. Liknande modeller tillverkades bland annat i Tyskland och USA.

Salongsgeväret – folkbössan från Husqvarna vapenfabrik.

Salongsgevären måste ha setts som en revolution när de började göra sitt intåg i stugorna i början av 1900-talet. Till skillnad mot grovkalibriga jaktvapen som vanligt folk hade tillgång till och som halva socknen hörde vid avfyrning, var salongsgevären i det närmaste tysta. Dess snärtiga knall försvann lätt i täta skogar, särskilt om det blåste från rätt håll.

Salongsgevären kunde döljas under en rock, infall länsman dök upp, och var dessutom inte tunga åbäken på fem kilo som många andra jaktvapen. Rekylen var/är obefintlig och skytten kunde få plats med mängder av billig ammunition i fickan.

Salongsgevären kom i många fall att spela en livsavgörande roll för fattigt folk långt ut på glesbygden, där arbetstillfällena var få under krigsårens kalla vintrar. Det var ett perfekt vapen för jakt på ekorre och mård, vars pälsar inbringade goda inkomster vid försäljning. I fjällbygderna räddade salongsgevären många familjer från svält.

Dessa finkalibriga gevär, som byggdes för hand av yrkessstolta vapensmeder i Husqvarna, hade öppna riktmedel som var skottställda på upp till 200 meter. De var/är träffsäkra på längre avstånd än vad en vanlig skytt klarar av att träffa målet på.

Husqvarnas salongsgevär förknippas med den åttakantiga pipa.

Med tiden blev salongsgevären även tjuvjägarnas favoritvapen och ett samhällsproblem. Det var allt från smågrabbar som sköt småfåglar och grannens katter, till mer organiserad tjuvjakt. Det sköts mängder av speltjädrar (som är fredade) och annat småvilt. Kanske sköts det även mot en och annan älg. Inom kriminella kretsar i tätorterna blev salongsgevären uppskattade. Genom att såga av kolv och pipa fick man ett pistolliknande skjutvapen.

Från salongsgevär har det avfyrats skott mot grannar, men även mot poliser, tillsynsmän och andra myndighetspersoner. Åtskilliga bankanställda har stirrat in i salongsgevärsmynningar i samband med rån.

Under 1900-talets första hälft infördes stegvis vapenlicenser i Sverige. Innan dess kunde skjutvapen köpas fritt hos järnhandlar, lanthandlar och liknande butiker. Men när licenskraven kom fanns redan tusentals oregistrerade salongsgevär i garderober och på vindar runt om i landet.

Problematiken med salongsgevären blev till slut ohållbar.

Ammunitionsaskar från för 22 long rifle och 22 kort från mitten av 1900-talet.

För att lösa problemet begränsades försäljningen av ammunition i kaliber 22 long rifle. Det gick att få inköpstillstånd för enstaka patroner. Men det förutsatte att personen hade ett yrkesbehov, till exempel var fruktodlare som behövde ammunitionen för att bekämpa skadedjur.

Sedan togs inköpstillståndet för ammunition bort. Istället infördes ett viktkrav, vid ansökan om jaktlicens, på minst 2,5 kilo i originalutförande för att enkelskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Därmed beviljade inte Polismyndigheten inte längre nya vapenlicenser för ändamålet jakt för salongsgevären.

I nutida annonser benämns ofta moderna småviltsstudsare i kaliber 22 long rifle, med magasin för flera patroner, för salongsgevär. Men det är felaktigt. Den juridiska benämningen av salongsgevär är ett enskottsgevär (utan magasin) i kaliber 22 long rifle och med en vikt som ligger under 2,5 kilo.

Ett av argumenten till förbudet av legala salongsgevär som jaktvapen, vilket bland kom från Svenska Jägareförbundet, var att salongsgevären ansågs vara ålderdomliga. Man hävdade även att precisionen var undermålig och att de därför inte hörde hemma inom svensk jakt.

Men argument om dålig träffsäkerhet bottnar snarare i personliga tyckanden och känsloargument, än fakta och faktisk erfarenhet om gevärstypen.

Salongsgevär i en av Husqvarna fabriksmuseums montrar.


Att Husqvarna Vapenfabriks salongsgevär generellt skulle ha dålig precision stämmer inte. Flera av modellerna marknadsfördes och såldes som banskyttevapen. Det är snarare tvärt om, vilket de flesta som skjutit med dessa folkbössor kan intyga. Det var bland annat träffsäkerheten som gjorde Husqvarnas salongsgevär så populära.

Äldre skjutvapen är inte ovanliga inom svensk jakt. Det finns mängder av legala hagelgevär (enskotts) som är över hundra år gamla, ofta släktklenoder som vårdas och går i arv, och som fortfarande är i bruk inom den svenska jägarkåren. Det jagas även med legala kulvapen från slutet av 1800-talet. För dessa vapen gäller inga viktkrav.

Det finns inte heller något viktkrav för enskottsgevär i andra kalibrar.

Viktkravet på minst 2,5 kilo gäller alltså enbart för enskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Och här blir det väldigt märkligt. Ett gevär i kaliber 22 long rifle, men som har magasin för flera patroner, omfattas inte av viktkravet och får därför användas i jakt.

Viktkravet gäller inte heller för små, halvautomatiska gevär i 22 long rifle, som väger under 2,5 kilo och kan laddas med stora (löstagbara) magasin med upp till 110 patroner – vilka kan avfyras i snabb följd.

Slutstycke till Husqvarna Vapenfabriks salongsgevär med cylindermekanism.

Det har gått mer än ett halvt århundrade sedan salongsgevären spred skräck och fasa i skog och samhälle. Många av de händelser som gav salongsgevären dåligt ryckte är närmare hundra år gamla.

Men inom Polismyndighetens regionala rättsavdelningar, som hanterar vapenlicenser, finns en uttalad uppfattning om att de legala salongsgevären är särskilt farliga vapen.

Om man ställer en motfråga, varför de anser att salongsgevären är farligare än andra jaktgevär i samma kaliber, uteblir konkreta svar.

För några år sedan fick jag möjlighet att fråga en högt uppsatt tjänsteman vid en av Polismyndighetens regionala rättsenheter, varför svensk polis betraktar salongsgevär som särskilt farliga skjutvapen. Han blev tyst en stund och svarade sedan:

”För att de kan förses med ljuddämpare”

Till saken hör att i stort sett alla patronladdade skjutvapen kan förses med ljuddämpare. Ett legalt salongsgevär med ljuddämpare är inte mer farligt än ett modernt jaktgevär. När frågan ställdes var det licenskrav för ljuddämpare.

Viktigt att komma ihåg är att Polismyndigheten har ett brett politiskt stöd, i riksdag och regering, för sitt ställningstagande mot salongsgevär från bland annat Husqvarna Vapenfabrik, som alltså tillverkades under 1900-talets första hälft.

Så här står det om viktkravet i Rikspolisstyrelsens författningsförsamling:

”Med ett salongsgevär ska avses ett enskottsgevär i klass 4 med kaliber
.22 (5,6 mm) och med en vikt som i originalutförande understiger 2,5 kilo.”

För utsomstående, som inte är insatta i svensk vapenlagstiftning, kan det vara svårt att förstå det absurba i detta regelverk. Men viktkravet kan jämföras med om riksdagen och Tullverket plötsligt skulle få för sig att förbjuda Fords klassiska A-modell, som tillverkades mellan åren 1927 och 1932 och som numera är populära veteranbilar, med hänvisning att modellen användes av smugglare för hundra år sedan.

En A-Ford någonstans i Sverige när 1900-talet var ungt. Bild: Public Domain.

Då och då har det höjts politiska röster för att ta bort detta viktkrav och tillåta salongsgevären för jakt. År 1987 skrev några ledamöters från Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet, en riksdagsmotion med krav på att viktkravet skulle tas bort.

År 2002 refererade den moderata riksdagsledamoten Olle Lindström (M) i en motion till viktkravet för salongsgevär. Han menade att den sortens särregleringar är ytterst svårmotiverade och att den driver vapenlagstiftningen åt fel håll.

110 år gamla salongsgevär från Husqvarna Vapenfabrik.

Konsekvensen av detta viktkrav/förbud är att mängder av salongsgevär skrotas av Polismyndigheten. I Sverige är därför dessa hundraåriga salongsgevär mer eller mindre ekonomiskt värdelösa – vilket är ett hot mot detta kulturarv. Men i USA och många andra västländer har de svenska salongsgevären hög status och är eftertrakrade samlingsobjekt med relativt höga prislappar.

Den som till exempel fått ärva ett salongsgevär och vill behålla det, har möjlighet att söka licens för något av följande syften:

Det första är för avlivning av vilt som fångas i levandefällor, till exempel grävling, brunråtta eller mink. Fällfångst räknas inte som jakt. För att beviljas avlivningslicens för fällfångst kräver Polismyndigheten bevis för att den som söker verkligen sysslar med fällfångst, vilket få jägare gör idag. Polisen kräver även bilder på fångat vilt, intyg om tillstånd från jakträttsinnehavare och andra bevis för att personen verkligen sysslar med fällfångst. Ett vapen med licens för fällfångst får inte användas vid jakt.

Salongsgevär för korthållsskytte på 50 meter.

Det andra alternativet är samlingslicens, eller samlingsinriktning som är den juridiska termen. Kraven för den typen av licens är hårda. Polismyndigheten kräver att den som söker en samlingsinriktning har ett dokumenterat intresse med sakkunskaper utöver det vanliga. En annan hake är att skjutvapen med samlingslicens inte får användas. Skott får ej avlossas, brukar det stå på licenserna. Det finns visserligen en möjlighet att ansöka om ett tillfälligt skottlossningstillstånd, till exempel i samband med ett föredrag eller uppvisning. Polismyndigheten betraktar dock en sådan ansökan som oseriös.

Det tredje alternativet är att den som söker licens är aktiv i en skytteförening som bedriver så kallat korthållsskytte (50 meter), som är en gammal svensk skyttegren. Men inte ens då är det säkert att ansökan beviljas, då Polismyndigheten med stor sannolikhet kommer att hävda att salongsgevär inte är lämpliga för korthållsskytte.

Vapenlicens. Salongsgevär med samlingslicens får ej avlossas.

1963 var sista året som Husqvarna Vapenfabrik serietillverkade salongsgevär. Den sista modellen heter 165 och har en rund och ganska framtung pipa. Den modellen väger exakt 2,5 kilo, enligt Husqvarna Fabriksmuseum. I och med att detta enskottsgevär i 22 long rifle klarar viktkravet, är det i juridisk mening inget salongsgevär och är därför tillåtet för jakt.

Men den kunskapen har i regel inte Polismyndigheten.

Den jägare som lyckas hitta en modell 165 och söker vapenlicens med ändamålet jakt, gör klokt i att anlita en advokat inför arbetet med överklagandet av Polismyndighetens sannolika avslag, till Förvaltningsrätten och högre instanser. Polismyndigheten kommer kräva ett viktintyg från en registrerad vapenhandlare för vapnet. Dock är det få handlare som vet vad ett viktintyg är och därför inte utfärdar sådana. Det duger alltså inte att gå till närmaste rättsenhet och be personalen väga salongsgeväret.

Den som ändå lyckas få tag i ett viktintyg kan med stor sannolikhet ändå räkna med avslag på sin licensansökan, med motivering att salongsgevär inte är godkända eller lämpliga för jakt. Inför överklagan och en juridisk process som kan ta åratal och kosta 10 000-tals kronor i advokatkostnader, backar de flesta jägare och accepterar det felaktiga avslaget på sin licensansökan.

Husqvarnas klassiska salongsgevär – ett hotat kulturarv.

1977 lade Husqvarna ner vapentillverkningen. Därmed gick en 300-åriga industri- och hantverkstradition i graven.

Idag är Husqvarnas salongsgevär ett hotat kulturarv, som i det tysta skrotas bort i snabb takt. I och med att det är fråga om licensbelagda skjutvapen, kommer frågan aldrig uppmärksammas av offentliga kulturpersonligheter eller debatteras på de stora dagstidningarnas kultursidor. Kulturarv som är knutna till jakt och skytte uppmärksammas sällan.

Husqvarnas klassiska salongsgevär vittnar inte enbart om det tidiga 1900-talets teknikutveckling och den svenska allmogejaktens själ – utan även om en hopplöst ålderdomlig vapenlagstiftning, samt om politiker och en polismyndighet som lever kvar i det förgångna.

Henriksdalsberget – fornborgen som försvann


Spåren från fornborgen är knappt synliga bland asfalt och betong.
På gränsen mellan Nacka och Stockholm reser sig Henriksdalsberget – där miljonprogrammet Henriksdalsringen byggdes i slutet av 1960-talet.
I över 60 år har platsen förbryllat arkeologerna
.

Text och foto Jens Flyckt
Flygfoto: Jan Norman/Riksantikvarieämbetet

Södermanland. Henriksdalsbergets stora platå domineras numera av asfalt och betong. Men så har det inte alltid varit. För cirka 1 500 år sedan var platsen omgiven av vatten. Nu som då reser sig berget med en väldiga platå högt över landskapet – där en vallanläggning och en stor fornborg är registrerad.

Numera dominerar 1900-talets betongmurar Henriksdalsbergets registrerade fornborg.

Synen på fornborgarnas har under senare tid ändrats. Den traditionella uppfattningen utgick från att fornborgarna var befästningar. Men numera betraktas de som inneslutna rum, med olika funktioner i landskapet – till exempel kulturella.

Fornborg är ett samlingsbegrepp för en typ av fornlämning, i regel av anlagda stenvallar/murar i krönlägen, som ofta dateras till folkvandringstid, det vill säga 500-talet, men som även kan vara äldre och yngre. Det förekommer även fornborgar på flat mark.

Enligt fornlämningsregistret är i stort sett hela Henriksdalsberget registrerad som fornborg. På 1960-talet, innan bygget av de 700 lägenheterna påbörjades, undersökte arkeologen Björn Amrosiani platsen. Han hittade murar, men några daterbara fynd framkom inte vid undersökningen.

Den arkeologiska undersökningen av Henriksdalsberget år 1966.

Ambrosiani konstaterade att lämningarna han undersökte var en fornborg med enkla murar. Han trodde inte det var en försvarsborg, utan en del i ett system av platser för utkik/observation längs farleden ut till Saltsjön. Samma vattenväg är idag en av Sveriges mest trafikerade farleder – in och ut från centrala Stockholm.

Teorin om Henriksdalsbergets roll som utskiks- och observationsplats har dock ifrågasatts.

På Henriksdalsbergets norrsida finns kortare sektioner av kallmurade murar bevarade. Om detta verkligen är resterna av en fornborg är dock omdiskuterat. Numera tror arkeologerna att det snarare är en fägata eller väg från 1700-talet. Men denna teori kan på tekniska grunder ifrågasättas.

Redan när Ambrosiani grävde var ”fornborgen” svårt skadad av gamla militära anläggningar från 1800/1900-talet. Även Henriksdals reningsverk, som byggdes i början av 1940-talet och som ligger insprängd under plattån, hade skadat lämningarna.

Åren 1964 till 1969 byggdes Henriksdalsringens höghus – i en kransbebyggelse. Det blev ett landmärke som syns på vida avstånd. Bostadshusen med tillhörande parkeringsplatser, trappor, vägar och betongmurar är byggt i en enorm, öppen rektangel och dominerar bergets plattå.

Det påstås ibland att arkitekterna som ritade Henriksdalsringen, Tore och Erik Ahlsén, inspirerades av fornborgen på platsen. I en artikel i Nacka Värmdö Posten från september 2022, berättar arkitekternas söner att så inte var fallet. Kransbebyggelsen handlar istället om att arkitekterna ville skapa en grön park mellan huskropparna.

Runt stora delar av Henriksberget, som med sina 57 meter är en av Stockholmsområdets högsta punkter, stupar berget lodrätt. Vid norrsluttningen övergår stupen vid en kort sträcka till brant och skogsbevuxen slänt. Det är i denna terräng som de registrerade murarna finns.

Den mest synliga delen av murarna, som registrerades så sent som 2008, utgörs av stenblock, vissa upp till en meter stora, som staplats på och intill varandra i en murliknande konstruktion.

Året är 1970. Bakom skorstenen syns Henriksdalsberget med den nybyggda kransbebyggelsen med 700 bostäder. Det röda strecket markerar det ungefärliga läget för de registrerade murarna/vallarna. De gula sträcken anger var de platser med murliknande konstrukanges i artikeln och i Fornlämningsregistret.

2013 genomförde Stockholms Länsmuseum en arkeologisk undersökning av murarna. Anledningen var att Nacka kommun planerade att bygga bostäder i sluttningen.

Undersökningen pågick i två dagar. Det påträffades ytterligare murar på platsen. Även terrasseringar finns i området, men dessa visade sig vara uppbyggda av sopor från vår egen tid.

Så här står det i Fornlämningsregistret om murarna, som är är registrerade som vallanläggning:

”Dessa är möjligen rester av försvarskonstruktion i anslutning till ingång till fornborgen. I sluttningen V (väster reds.anm.) om öppning är möjligen en uppfart.”

Vy över norrsluttningen där de fragmentariska murarna finns. Notera hur terrängen sluttar.

Enligt grävrapporten från 2013 gav undersökningen inga resultat som kan stärka fornborgsteorin.

Inga daterbara fynd påträffades. Museet konstaterar att några murars placering överenstämmer relativt väl med de fägator/vägar som är markerade på kartor från 1700-talet.

Rapporten utesluter inte att det kan ha funnits vallanläggningar uppe på plattån, men ser inga samband med murarna inslänten med en eventuell fornborg.

Då murresten är så kort är det svårt att tolka, dock stämmer murens läge med en stig som går upp mot bergets krön som syns på de historiska kartorna. Möjligen kan djur ha betat på avsatsen, eller odling ha skett, den är dock relativt liten. Muren är dock välbyggd och härrör sannolikt från 1700-talets bete” står det i rapporten.

På den punkten finns det flera frågeställningar som ingen tycks ha reflekterat över. Om det är en anlagd fägata eller väg så är den kraftigt överdimenssionerad för sitt syfte, med stora stenblock som vardera väger upp till en mindre personbils storlek.

Terrängen runt dessa murar är på grund av alla stenblock svår att ta sig fram till fots. Hur denna terräng skulle fungerat som väg på 1700-talet är obegripligt.

Delar av norrsidans mur som ansluter till intilliggande bergsparti, som stupar lodrätt ner. Här måste man ställa sig frågan om teorin om väg eller fägata är rimlig. De gula sträcken är en ungefärlig uppskattning om denna murs avgränsning i sidled.

Även om stenblocken i Henriksdalsbergets norra mur sannolikt har hämtats på platsen, så har det krävts stora resurser för att bygga de korta murpartier som idag är synliga.

Forntida eller historiska vägkonstruktioner i sluttningar, som det finns exempel på från andra håll, är byggda med avancerad och resurskrävande teknik, för att vägkroppen ska stabiliseras och inte rasa ner.

Det gula strecket markerar murarens ungefärliga sträckning på norrsidan. Den branta och blockrika terrängen är svårtolkad och svår att ta sig fram till fots i. Notera den väldiga betongmuren i bakgrunden. Så här beskrivs denna och intilliggande murar i Fornlämningsregistret: ”Dessa är möjligen rester av försvarskonstruktion i anslutning till ingång till fornborgen. I sluttningen V om öppning är möjligen en uppfart.”

Murarna vid Henriksdalsbergets norrsluttning ser inte ut som en väg. Dessutom faller hela vägresonemanget på det faktum att norrsluttningen avgränsas med lodräta bergstup på bägge sidor. Den enda möjliga anslutningen till norrsluttningens murar går via en slänt som sluttar närmare 45 grader eller mer och som idag är svår att ta sig ner till fots. Inte ens med dagens teknik skulle man bygga en väg rakt upp för en så brant och instabil mark, som teorin om väg förutsätter.

Enligt fornlämningsregistret finns det dessutom ytterligare ”murliknande” konstruktioner i terrängen runt bergets plattå. Men dessa redovisas inte närmare i registret på grund av att de är så svårt skadade och därför inte går att tolka. Ett annat exempel finns på den sydöstra sidan, där en gångväg leder ner till Svindersviken.

Henriksdalsberget sett från söder. Notera bergsstupen.

Ett annat exempel finns vid den södra sidan, som även den har en brant och trädbevuxen terräng. I slänten finns påtagligt många jämnstora stenblock inom en relativt begränsad yta. I närheten finns även mindre terrasser.

Men platsen är så fullständigt förändrad att det omöjligen går att avgöra om dessa jämnstora stenar har ingått i en vall/murkonstruktion, har tippats ner i slänten vid sentida byggen eller om de lämnades kvar av den senaste inlandsisen.

Strax intill pågår byggen med lyftkranar som sträcker sig mot skyn. Rör och slangar från byggarbetsområdet löper över de kvarvarande stenpartierna.

Den södra sluttningen.

Vad som en gång i tiden anlades på Henriksdalsberget är idag är oklart. Men platsen är registrerad som fornborg och att man anser att det kan ha funnits någon form av vallanläggning på platsen.

Henriksdalsbergets fornborg, enligt Fornlämningsregistret, är sina med sina cirka 800×350 meter en stor anläggning på en mycket dominerande plats i landskapet.

Det finns cirka 1 000 kända fornborgar i Sverige, varav cirka 150 i Uppland.

På Gotland finns Torsburgen, som mäter cirka 1 300×1 200-750 meter.

Broborg i Uppland. Detta är visserligen en unik fornborg då delar av de inre stenmurarna är förglasade. Men till det yttre är Broborg en ganska typisk fornborg. Om man jämför denna bild med bilderna på Henriksdalsbergets fragmentariska murar, blir det tydligt hur komplicerad den sistnämnda platsen är.

Svenska fornborgar är i regel betydligt mindre.

Broborg, som delvis är förglasad, utanför Knivsta i Uppland är cirka 95×85 meter stor.

Fornborgen i Asarum i Blekinge som mäter cirka 180×70 meter.

Fornborgen i Östra Ryd i Östergötland är cirka 60×60 är meter stor.

Om lämningarna på Henriksdalsberget är en fornborg/vallanläggning så bör den betraktas som en av de största i Sverige.

Nedanför Henriksdalsbergets sydöstra bergsstup ligger Svindersviken. I den del av viken som är synlig är femton fartygsvrak registrerade på bottnen.

Resonemanget kring fornborgar/vallanläggningar utgår nästan alltid från massiva anläggningar, med ofattbart stora mängder stenar och block, som släpats upp till vallar i monumentala krönlägen. Bygget av de fornborgar/vallanläggningar som vi idag känner till har alla inletts med att två stenblock lades intill varandra, på samma sätt som en resa på 1 000 mil alltid börjar med ett fotsteg.

Kan det vara så att de stensamlingarna i slänterna runt Henriksdalsbergets platå är fragmentariska spår från en tidig bebyggelsefas, i en fornborg eller liknande vallanläggning, som av någon anledning avbröts och övergavs i en avlägsen forntid?

Bergsstupet vid Henriksdalsplattåns nordvästra del. Längst upp i bildens högra kant skymtar Skeppsholmen i Stockholm och nöjesfältet Gröna Lund.

Oavsett vad som hände på Henriksdalsberget för länge sedan och att platsen är nästintill totalförstörd av bebyggelse från 1900-talet, så borde den kvala in på listan över Mellansveriges märkligaste fornlämningar.


Hospitalsstenen på Visingsö

Ett medeltida hospital och en kyrka där sjuka i spetälska togs om hand. Det berättar en sägen och en ristad sten på norra Visingsö om.

Text och foto: Jens Flyckt

Småland. På Visingsö, som enligt legenden skapades när jätten Vist slängde ut en grästuva i Vättern, är historien mycket påtaglig och omskriven. På öns södra udde ligger till exempel Näs borgruin från 1100-talet, där åtskilliga medeltida kungar har huserat. Mindre känd är den anspråkslösa sten som står rest intill vägen på öns norra sidan och som berättar om en kyrka för spetälska.

Hospitalsstenen. Stenens ursprungliga plats är till vänster om vägen, strax bakom det röda huset.

Stenen restes år 1680 av rådsherren och greven Per Brahe den yngre, som bland annat påbörjade byggde Brahehus vid Vätterns östra strand. Han var en mångsysslare som gjorde insatser för bland annat Visingsös skolverksamhet.

Hostitalsstenensv yta är grov, lavbevuxen och texten går inte längre att tyda. Men tack vare äldre nedteckningar är hela texten känd:

”HÄR HAR STÅDT SPETALS KIÖRCAN. PET: BRAHE C. I. V. ANO MDCLXXX”

Det är alltså fråga om en minnessten över en kyrka för spetälska – eller lepra som den fruktade sjukdomen heter.

Hospitalstenens ristade sida.

Nu kan man fråga sig var hospitalet kommer in, något sådant nämns inte på stenen. Förklaringen är att sjukhus för sjuka i spetälsk ofta benämndes som hospital på 1400/1500-talet. Enligt en lokal tradition kallas platsen där minnesstenen ursprungligen stod för Hospitalet.

I kandidatuppsatsen Hospital och Helgeandshus – En studie av omsorgsväsende i medeltidens Sverige, beskriver Martin Arleskär det språkliga sambandet mellan hospital och spetälska:

”Går man tillbaka till högmedeltid har termen hospital primärt en innebörd som just spetälskesjukhus. Ordet spetälsk, fornsvenska spitælsker, är en bildning till hospital (sjukhus) ofta förkortat spital, och betecknar egentligen den spitälske =den på hospital intagne. Under första halvan av medeltiden var spetälskan/lepran en vanlig sjukdom i Sverige…”

Det ligger därför nära till hands att tro att Hospiralet och den kyrka som nämns på Brahes sten har en koppling till varandra.

Det är dock omtvistat om Hospitalet som ortnamn verkligen är medeltida, utan snarare är från slutet av 1500-talet.

Den kyrka som nämns är ett mysterium. Det finns inga synliga spår ovan mark som tyder på en kyrka i området. Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts. En möjlig förklaring är en annan lokal tradition/sägen. Den berättar att Per Brahe den yngre, som alltså reste minnesstenen, lät frakta ett kapell från Vaggeryd till norra Visingsö.

Kulturlandskapet vid mellersta och norra Visingsö. I fjärran syns fastlandet där en av Europas vackraste vägar, mellan Jönköping och Gränna, slingrar sig fram längs bergsryggar, med en svindlande utsikt över Vättern och Visingsö.

Vid stenens ursprungliga placering ska flera arkeologiska fynd gjorts. Arkeologen Anna Ödeén skriver på Visingsö hembygdsförenings hemsida om en mindre stenhäll med ett ristat träd, som de kallar för livsträd. Hällen påträffades av en bonde på 1920-talet. Stenen, som förvaras på hembygdsgården, är formad som ett löv och har ett stiliserat träd bestående av en stam och fem grenpar som pekar uppåt.

Här är länken till Visingsös hembygdsförenings sida om Hospitalstenen.

Enligt hembygdsföreningens uppgifter låg den ristade hällen i jorden, under ett lager med kol, sot och brända ben. Ytterligare hällar ska ha hittats på platsen. Varken hällarna eller platsen är registrerade i fornlämningsregistret.

Sverigereportage återkommer senare med fler reportage om Visingsös historia.

Berget har tystnat i Storrymningen

Europas största dagbrott, Storrymningen i uppländska Dannemora, är idag en lugn och fridfull plats. Men på 1800-talet var platsen ett utpräglat gruvsamhälle.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Unika geologiska förutsättningen gjorde tidigt Dannemoras järnmalm eftertraktad. Från Storrymningen finns belägg för brytning av järnmalm redan från slutet av 1400-talet. Men experterna tror att brytning kan ha skett redan på 1200-talet.

Storrymningen i slutet av 1800-talet. I bakgrunden syns gruvsjön.

Storrymningen är idag en anonym lämning, med undantag för spåren från tillmakning – en uråldrig brytningsmetod. Innan sprängämnenas tid bröts malen genom att man eldade på berget, vilket resulterade i att berget sprack och bildade typiska spår i berget.

Annars är det idag svårt att förstå det omänskligt hårda arbete som underbetalda vuxna och barn tvingades utföra i och runt detta dagbrott, för att bryta den värdefulla järnmalmen. Det är endast i svartvita bilder från förr som man kan ana röken och ljuden från släggor som slår.

Storrymningen bestod ursprungligen av ett antal mindre gruvor, som genom ras bildat det stora dagbrottet

Storrymningen år 2022. Bilden är tagen från ungefär samma plats som bilden här ovan.

Bilderna i reportaget är tagna med cirka 130 års mellanrum.
På den svartvita bilden syns gruvsjön i bakgrunden. Ursprungligen låg sjöns strand i närheten av Storrymningen bakre kant. Allt man ser bort mot Gruvsjön var tidigare vatten, som byggts upp av slagg från brytningen.

Så mycket sten tippades i sjön att det till slut uppstod ett läckage in i Storrymningen. Muren som syns på båda bilderna anlades för att hindra sjövattnet att rinna ner i dagbrottet. Men idag är den överflödig då berget för länge sedan tystnade.

Svensk hjälp i Ukrainas stridszoner

Frustrationen över hur civila behandlas i krigets Ukraina fick svenska Peter Werner att bilda en ideell organisation, SOE, som bland annat transporterar nödhjälp till funktionshindrade som är kvar i stridszoner.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt om inget annat anges

Vid en rödvit stuga utanför Uppsala påtar Peter i trädgården, under några björkar vars löv susar i sommarvinden. När Sverigereportage träffar honom är nyligen hemkommen från Ukraina. Tillsammans med andra svenskar, ukrainare, amerikaner och engelsmän har han startat en ideell hjälporganisation – SOE.

-SOE står för Shield Of Europe. Det är en NGO (Icke statlig organisation reds. anm.) som utbildar civila i sjukvård, överlevnad, civilförsvar och hjälper ukrainska medborgare i nöd. Även militär personal utbildas. Idag står ett flertal städer står i kö för utbildning, vilket vi uppskattar, säger Peter Werner och visar några bilder på en fullastad skåpbil någonstans i Ukraina, säger Peter Werner.

Peter Werner och kollegor inom SOE. Foto: Privat.

Han berättar att de flesta inom gruppen har en militär bakgrund och att det har visat sig vara ovärderligt för att kunna planera och utföra uppdragen på ett säkert sätt.

– I Ukraina samarbetade vi bland annat med en hjälporganisation från Kanada. Men av olika anledningar fungerade det inte. Vi kände att vi kan göra så mycket mer för Ukraina, utan att lura folk. I krig ser man både folks bästa och sämsta sidor, och korruptionen är stor, säger han.

Kan du beskriva ett typiskt uppdrag?

-Vi jobbar bland annat med att leverera mediciner, mat och transportera flyktingar till och från områden dit andra hjälporganisationer inte vill åka – det vill säga stridszoner. Det kan exempelvis vara äldre eller funktionshindrade som inte kan fly.

Han fortsätter:

-Det hela började med att vi levererade mat och mediciner till en 19-åring med funktionshinder, i sydostlig riktning från Odessa. Det var två mil från den ryska gränsdragningen. Uppdraget gick bra men komplikationer på vägen fick oss att vilja förenkla och driva det i egen regi, för att minimera risker för de inblandade, säger han.

Skåpbil som enligt Peter Werner används för transport av förnödenheter. Foto: Privat.

Hur är de civila ukrainarna?

– Folk försöker leva så normalt de kan. De som kan går och jobbar, men de får inget betalt. I stället får de ett statligt krigsbidrag. Ukrainarna är nästan för stolta för sitt eget bästa. Reträtt är ett begrepp som de inte känner till. Det var en väldig omställning att komma från lugna Sverige och sedan bli inkastad i deras kaotiska värld, säger han.

Vilken tillgång finns det på förnödenheter som vatten och andra livsmedel?

-I södra delarna är det brist på allt och lidandet är påtagligt. Efter att ryssarna kastade ner lik i varje vattenbrunn så går vattnet varken att dricka eller tvätta sig med. Men i norra Ukraina är det som vanligt och affärerna säljer levande krabba och andra delikatesser. Det är jävligt provocerande att se de sociala orättvisorna i Ukraina. Det skiljer bara 80 mil mellan misär och överflöd, säger han.

Sönderskjuten dör i en kyrka i Irpin, enligt Peter Werner. Foto: Privat.

Är ni beväpnade?

– När man jobbar i en NGO får man inte bära vapen. Blir man som utlänning påkommen med skjutvapen utan tillstånd, blir man tvingad av den ukrainska staten att skriva på för tjänstgöring vid fronten. Där blir man kvar så länge kriget pågår eller att man stupar. Det kommer många svenskar som åkte ner dit bli påminda om. Vapen förekommer endast när man utbildar eller strider, säger han.

Vilket bemöttande får ni?

-Civilbefolkningen är väldigt välkomnande och tacksamma. Gränspoliserna däremot, de är inte lika trevliga. Tänk dig unga, överspända ukrainska polisaspiranter som utan anledning drar sina vapen och riktar mynningarna in i bilen där man sitter.

Han fortsätter:

-Dessutom finns det ett antal större grupperingar med ukrainska, militära fascister som är galna och som inte har några problem med att skära halsen av folk. Då alla har en gemensam fiende, ryssarna – så har de nu gått samman med ukrainska armen. Men tidigare förde de sina egna krig. De utgör ett stort hot mot oss. De grupperingarna har SOE tagit avstånd från att utbilda eftersom vi inte stödjer deras synsätt, säger han.

Hur intensiv är ryssarnas beskjutning?

– Senast vi var i Nikolaj var det artilleribeskjutning var femte minut. En så kallad vakuumbomb slog ner ca 600 meter ifrån oss. Det kändes som evigheter, men varade kanske i knappt två minuter. Bomben skapar en chockvåg som gör att allt syre försvinner. Det var det värsta jag varit med om.

Han säger att ryssarnas beskjutning av bostadsområden handlar om att omöjliggöra bemanning av framtida, återuppbyggda industrier.

-Vår enda förklaring är att det troligtvis är rent strategiskt, varför ryssarna beter sig på det svinaktiga sättet. Sönderbombade fabriker går att bygga upp igen. Men genom att bomba bostadsområden där fabriksarbetare och annan personal bor, kommer det inte finnas någon personal att bemanna fabrikerna med i framtiden. Det är dessa bostadsområden som ryssarna siktar in sig på.

-All rysk beskjutning mot Ukrainas norra del handlar enbart om att jävlas. Man bombar till exempel höghus med 300-400 personer, för då måste Ukraina avsätta militära resurser dit, vilket ryssarna hoppas tas från fronten, säger han.

SOEs loggotyp som tatuering.

Peter Werner säger att de hitintills har de själva finansierat verksamheten med egna pengar.

-Men nu är våra besparingar slut. Syftet med SOE är att samla in resurser så vi kan fortsätta verksamheten där nere. Hittills har vi fått fram tre engelska ambulanser med sjukvårdsutrustning från Danmark. Stödet är stort, men vi behöver all hjälp vi kan få, för att gemensamt kunna fortsätta vår verksamhet. Vi samarbetar även med skolor som är i stort behov av datorer, böcker, skrivmaterial och material till fritidsaktiviteter, säger han.

Plakett som SOE tilldelats av staden Zhashkivs borgmästare.

Vad händer om någon av er dödas?

-SOE säkerställer att i händelse av att någon volontär avlider, så transporteras kroppen hem. I och med att vi befinner oss i stridszon ska svenska staten inte behöva stå för kostnaderna, säger Peter Werner.

Mistkanonen – räddare i dimma och mörker

För inte allt för länge sedan avfyrades kanoner för att varna sjöfarare för grund och andra fartyg i dimma. Mistkanoner är idag ett nästan bortglömt kapitel i svensk sjöfartshistoria.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Övriga bilder: Lotsverket, Marinmuseum och Johan Jonsson (Public Domain).

Mistkanon, eller mistsignalkanon, användes till sjös innan tekniska hjälpmedel som radar och GPS var påtänkta. Skotten från mistkanonerna hördes på upp till två sjömils avstånd, vilket hjälpte besättningar att navigera förbi farorna

Fyrvaktare med framladdad mistkanon på Måseskär, en fyrplats på Sveriges västkust.

Så länge folk har seglat på svenska vatten har man använt tillgänglig teknik för en så säker navigering som möjligt. Länge användes mistklockor, som likt kyrkklockorna hördes på långt avstånd, och kunde varna skeppare i farliga vatten.

Tidsmässigt representerar mistkanonerna en epok på knappt 150 år – från 1760-talet och fram till 1900-talets första årtionde. De äldsta mistkanonerna var mindre, framladdade kanoner från svenska örlogsfartyg.

Östra kanonhuset på Östergarn, utanför Gotlands östkust. Bilden är tagen 1925.

På vissa platser, till exempel Ölands södra udde och Måseskär, står mistkanoner kvar som påminnelser om de hårda förhållanden som rådde på sjön under 1800-talet.

Det är oklart när kanoner började användas för navigering, varning och signalering i svenska farvatten. Vissa källor anger att det skedde år 1766 på en ö i Halland. Mistkanoner användes vid fasta fyrplatser, men även ombord på fartyg och fyrskepp.

Framladdad mistkanon på fyrskepp. Samma skepp som bilden nedanför i reportaget.

Avfyrning av mistkanon skedde alltid utan projektil – så kallat löst skott. Att skjuta skarpt mot ett fartyg, som man ville hjälpa att navigera säkert, hade inte varit populärt.

Fyrskeppet nummer 30. Notera silhuetten av mistkanonen på styrbord fördäck.

Med framladdning menas att kanonröret laddas via mynningen. Förladdning och svartkrut förs ner i loppets botten med laddstake. Laddningen avfyras sedan via ett fännhål på kanonrörets bakre del.

Att ladda via mynningen är förenat med en rad problem – i alla fall om man vill vara säker på att det ska smälla vid avfyrning. Metoden är omständig, tidskrävande och känslig för väta. Att ladda bakifrån, som på moderna kanoner, var länge inte möjligt i och med det höga tryck som då uppstår kan orsaka sprängning av kanonrör av gjutjärn. Bakladdning förutsatte kanonrör av stål.

Det var först i samband med den moderna, svenska stålindustrins födelse på 1860-talet, som stålkanoner med bakladdning kunde börja utvecklas.

På Sjöhistoriska museets kanongård i Stockholm förvaras tre rariteter. Det är tre mistkanoner av stål som är konstruerade av kommendörkaptenen C.E. Engström.

Den första mistkanon som konstruerades av stål kom 1884. Den hade en bakladdningsmekanism som konstruerats av den svenska kommendören C.E. Engström.

På Sjöhistoriska museets kanongård i Stockholm finns tre exemplar av C.E. Engströms kanoner utställda – på två betongsocklar. De är 2,2 till 3,1 meter långa. Vikten varierar mellan 0,8 och 1 ton.

Engströms kanon med bakladdningsmekanism i lavett.

Vid sekelskiftet 1800/1900 började mistkanonerna ersättas med andra ljudalstrande anordningar. Dit hör till exempel knallsignalaparat, som började användas på 1890-talet, och ångdrivna tyfoner som skapade mistsignaler.

På 1920-talet kom eldrivna nautofoner, som med jämna intervaller gav dova mistsignaler. Denna teknik kombinerades med detektorer som aktiverade nautofonen automatiskt vid dimma.

I och med utvecklingen av pejlbara radiofyrar under tidigt 1900-tal fick skeppare ett navigeringsinstrument, som fungerade oavsett väderförhållanden, och som historiska sjöfarare inte kunde drömma om.

Del av riktad radiofyr.

Häverö kyrka – tillbaka till 1300-talet

Uppländska Häverö kyrka är sällsam. Under koret har arkeologerna hittat spår från en träkyrka, som byggdes 300 år tidigare än den gråstenskyrka som sedan 1300-talet står på platsen. Genom långhusets ena hörn finns en gång som kröns med tegelvalv och där församlingsbor gått fram och tillbaka till kyrkogården i 700 år.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto klockstapeln: Einarspetz

Det är lätt att missa vackra Häverö kyrka om man kommer körandes längs den gamla vägen, som kantas av sju milstenar, mellan Älmsta och Hallstavik i Roslagen. Sommartid göms denna salkyrka från 1300-talet i en bård av grönska – som bland annat består av stora lönnar som planterades år 1813.

Häverö kyrkas sedd från kyrkogårdens västra ingång. Notera den märkliga gången genom långhusets nordvästra hörn.

1972 gjordes en arkeologisk undersökning av korgolvet. I likhet med många andra medeltidskyrkor misstänkte man att det stått en tidigare träkyrka på platsen. I Häverö kyrka finns bevis för att så är fallet.

Arkeologerna kunde konstatera att träkyrkan, som är daterad till 1100-talet, var 7×7 meter stor och sammanbyggd med den nuvarande sakristian. Man hittade bland annat syllar från den tidigare träkyrkan.

Den nuvarande kyrkan är betydligt större. Väggarna är murade av och natursten och är upp till 2,5 meter tjocka.

Dateringen av stenkyrkan bygger främst på tegel i kyrkans nordvästra hörn, målningsfragment i form av tidig gotisk ornament på en bräda som en gång satt i ett borttaget innertak av trä samt stenväggarnas oregelbundna mönster. Men helt säker är man inte på dateringen. Den kan även vara från slutet av 1200-talet.

Häverö kyrka sedd från väster. Muren på bilden är sannolikt rester från den ursprungliga, medeltida kyrkogården.

Klockstapeln av trä är byggnadstekniskt avancerad och en av Upplands äldsta. Konstruktionen har många medeltida drag. Bland annat består stapelns bas av en kista med timrade fackverk som är fyllda med sten. Så här beskriver Bebyggelseregistret klockstapeln:

”På kyrkogårdens högsta punkt, i det nordvästra hörnet, återfinns en medeltida klockstapel av imponerande mått och kvalitet. Klockstapeln har ingen säkerställd datering, men härrör med all säkerhet från 1500-talet och kan troligtvis vara äldre än så”

Klockstapelns, vars översta etapper är klädda med tjärade träspån, påminner i sin konstruktion och utseende om en stavkyrka.

Häverö kyrkas medeltida klockstapel. Foto: Einarspetz

Det finns mycket att berätta om märkliga Häverö kyrka. Den kanska mest uppseendeväckande detaljen, som sällan nämns, finns i långhusets nordvästra hörn. Där leder en gång med valvmurat tak genom väggarnas hörn.

Genomgången är samtida som långhusets äldsta bebyggelsefas – det vill säga tidigt 1300-tal.

Kyrkogården har utökats i flera etapper. I kyrkogårdsmuren västra och norra delar finns spår av fogning med kalkbruk. Dessa partier av kyrkogårdsmuren är sannolikt rester från den medeltida kyrkogården, vilken nämns i sockenstämmoprotokoll från tidigt 1700-tal. I denna mur fanns tidigare två stigluckor, som nämns år 1688.

Stiglucka är en överbyggd kyrkogårdsgrind, ofta med portar och tegeltak.

Gången genom långhusets nordvästra hörn. Notera den oregelbundna formen och att inte en linje är rak – utan har en böljande form. I bakgrunden syns kyrkogårdens västra ingång. Där grindstolparna står fanns ursprungligen en medeltida stiglucka – det vill säga en överbyggd kyrkogårdsmur.

Att man valde att konstruera hörnet på detta sätt beror på berg som ligger intill hörnet, vilket gör det svårt att gå runt hörnet, såvida man inte vill klättra. För att folk inte skulle behöva halka runt på bergsknallen för att ta sig till kyrkogården, valde man denna udda lösning.

Tittar man noga så har lägre partier av berget tagits bort. Gångens yttre vägg vilar på den bearbetade bergskanten. En annan rolig detalj är att gången inte är rak någonstans – vilket ger ett sagolikt intryck. Gissningsvis är detta en medveten formgivning.

Flickan i massgraven


Svärdshugget hade nästan gått igenom den lilla kroppen. Därefter hade det döda barnet kastats ner i en massgrav tillsammans med ett tjugotal andra kroppar.
Vintern 1998 upptäckte arkeologerna den medeltida massgraven i Sigtuna stad.

Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Foto svartvit bild: Sigtuna museum

Teckning: Sigtuna museum

Det var inför ett avloppsarbete som den arkeologiska undersökningen genomfördes. Undersökningen skedde i utkanten av ett område som från 1100-talets slut och fram till 1500-talets slut var en kyrkogård – tillhörde S:t Lars kyrka. Av kyrkan återstår numera enbart ruinen av västtornet. Platsen ligger idag mellan Prästgatan och stadens lilla rådhus från 1744 – cirka 60 meter från ruinen.

Massgraven vid S:t Lars i Sigtuna. Foto: Sigtuna Museum.

Arkeologerna kände till kyrkogården sedan tidigare och förväntade sig därför att hitta gravar, vilket de också gjorde. Totalt hittades 86 gravar – kristna ensamgravar samt några dubbelgravar. Men massgraven var de inte beredda på. 

Undersökningen var komplicerad i och med att benen låg tätt intill varandra. De döda hade kastats ner på mage och rygg, orienterade i östvästlig riktning, enligt kristen tradition. Enligt den arkeologiska undersökningen var det minst 20 individer i massgraven.

Senare undersökningar har visat att 11 individer hade skador efter så kallat sharp force-trauma, som är en rättsteknisk benämning av kroppsskador som orsakats av vassa eller spetsiga föremål.

Skadorna vittnar om att personerna utsatts för grovt våld. Många av huggen hade riktats mot offrens halsar och huvuden. Minst ett av skeletten hade skador som tyder på att personen försökt skydda sig mot huggen med sina armar.

I den vetenskapliga uppsatsen ”En medeltida massgrav från Sigtuna” av osteologen Anna Kjellström, finns en analys av skeletten i massgraven.

Genom att analysera de synliga skadorna har Anna Kjellström kommit fram till att vapnet/vapnen som användes med stor sannolikhet var svärd. 

”Ett svärd orsakar vanligtvis ett rakt kliniskt långt enkelt snitt med få sekundära sprickbildningar. Ett trubbat vapen brukar splittra benet lämna ett mer fragmenterat märke. Generellt kan man säga att resultatet av ett yxhugg vanligtvis är en kombination av våld från ett skärande och trubbigt instrument. Eggen på yxan orsakar en skärskada och yxhuvudet orsakar en mer krossande kilformad skada” skriver Anna Kjellström.

Troligen har personerna begravts vid ett och samma tillfälle. De tycks mer eller mindre ha kastats ner i graven.

Medellängden hos männen och kvinnorna i massgraven är beräknad till 172 respektive 159 centimeter. Den äldsta individen var cirka 60 år gammal.

Denna bild är tagen med ryggen mot S:t Lars ruin. Massgraven ligger under Prästgatans trottoar, ungefär vid det gula strecket. Området mellan runstenen och stolpen var på medeltiden kyrkogård.

Arkeologerna misstänker att massgraven ursprungligen är/varit större. Eventuellt fortsätter den utanför det undersökta området.

Anna Kjellström skriver att mängden hugg- och skärskador är uppseendeväckande. Skadorna visar inte några tecken på läkning, vilket innebär att offren avlidit i samband med huggen.

Sammantaget vittnar skadorna om en våldsam händelse och att vissa av offren huggits ner bakifrån.

Denna bild är tagen från samma plats som bilden här ovan, men mot S:t Lars ruin. Av kyrkan återstår endast delar av västtornet ovan mark.

Här följer ett urval av de undersökte skeletten med huggskador:

Skelett nummer 4: ”Kvinna (25–35 år gammal) har en huggskada (5–3 centimeter) på vänster hjässben och ytterligare en lateralt på höger lårben…”

Skelett nummer 7: ”Man (25–30 år) med kraftig huggskada (6-7centimeter) längs hela pannbenet

Skelett nummer 10: ”Man 15–20 år gammal) med multipla huggskador i halsregionen. Första, andra och tredje halskotan bär spår av flera hugg på vänster sida. Dessutom har minst tre revben huggits itu.”

Anna Kjellström skriver att de skador som framkommit sannolikt bara är en liten del av det våld som offren utsatts för. Skador från trubbigt våld, till exempel efter slag med klubbor, är svåra att urskilja från postmortala benskador – det vill säga skador som uppstått i benen efter döden.

Denna bild är tagen från rådhusets västra hörn och mot den lutande skylten, som markerar den ungefärliga platsen för massgraven. Schaktet arkeologerna öppnade följde den synliga delen av bussen på bilden.

Längst ner i massgraven hittade arkeologerna skelettet från ett barn, en flicka i åldern 8–9 år. Skador i skelettet vittnar om att hon dödades med ett kraftfullt hugg bakifrån, som tog mellan bröstkorgen och höften. Hugget var så våldsamt att det nästan gick igenom den lilla kroppen.

Om flickan skriver Kjellström:

”Barnet måste ha huggits i ryggen så att ett av ländkotans ledutskott höggs av…”

Om offren i massgraven var ett verk av en ensam galning eller konsekvensen efter någon form av anfall eller konflikt, kan man bara spekulera om. Det är inte klarlagt om offren tillhörde ortsbefolkningen. 

Massgraven har med kol-14-metoden daterats till 800–1000-tal.

Ritningen ger en inblick hur komplicerad undersökningen av massgraven var. Ritning: Sigtuna Museum.

Det finns egentligen bara en våldsam och omdiskuterad händelse, som inte stömmer med massgravens datering, under tidig medeltid som förknippas med Sigtuna stad och som historiska källor nämner. Enligt en notis i Visbyannalerna, som nedtecknades på 1420-talet, anfölls och ödelades Sigtuna år 1187. Liknande uppgifter, som nämner att förövarna kom från östra sidan om Östersjön, finns i Erikskrönikan från 1320-talet. 

Detta är dock omdiskuterade uppgifter utan några arkeologiska bevis.

När arkeologerna har undersökt Sigtuna stads rika kulturlager från 1100-talet, så har de inte hittat några spår från förstörelse och ödeläggelse. Tvärt om så vittnar fynd och bebyggelse om att Sigtuna blomstrade på 1100-talet.

Det var kalt och mörkt när arkeologerna undersökte platsen där massgraven hittades.

En detalj som arkeologerna lagt märket till är att den plats på kyrkogården där massgraven anlades, lämnades orörd under de 400 år som kyrkogården var i bruk. Vanligtvis brukade begravningar ske ovanpå äldre gravar och så har även skett på S:t Lars kyrkogård. Men platsen där massgraven ligger förblev orörd.

Arkeologerna tror inte att frånvaron av sekundära gravar på massgraven är en slump, utan att man medvetet valt att lämnat platsen orörd. Kanske levde minnet av den våldsamma händelsen kvar hos medeltidens Sigtunabor i flera hundra år.

Fotnot. Tack till Sigtuna Museum & Art för information samt lån av bild och ritning.

 

Strykjärnet – en forntida historia

Vår tids ångstrykjärn har en teknikhistoria som går flera tusen år tillbaka i tiden. Det började i forntiden med stenar som användes för strykning, och sedan utvecklades under 1800-talet till järnkonstruktioner med bland annat glödande kol som värmekälla.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Eskilstuna stadsmuseum/CC BY 4.0
Svartvita bilder: Västergötlands museum/Public Domain

Behovet att stryka har sannolikt funnits så länge det funnits kläder av textilier.
Glättstenar är de äldsta kända belägget för en textilbehandling som liknar strykning. Glättstenar är kända från från flera forntida kulturer världen över. De äldsta kända fynden i Sverige är cirka 2 000 år gamla – från järnåldern.

Ett ”modernt” strykjärn och en glättsten.

Glättstenar är inte enbart en förhistorisk företeelse. I Sverige använde allmogen glättstenar för strykning in på 1800-talet. Det är inte osannolikt att de kan ha används ända in på 1900-talet.
Man använde även runda gnidstenar, men dessa är mindre och tillverkade av glas.

Glättstenar är till storlek och utseende lika löpare till gnidkvarnar – en forntida handkvarn som består av en underliggare (skålformat stenblock) och löpare – en rund sten som man malde för hand med. I Sverige användes dessa handkvarnar från stenålder och fram till medeltiden.

Typiskt för glättstenar (av naturligt formade bergarter) är att de ligger fint i handen och har en glatt yta som uppstått efter bearbetning av textilier. Det förekommer även glättstenar som inte är runda. De användes på blöta textilier – främst linnetyg. Genom att gnida stenen mot det blöta linnet, som låg på ett gnidbräde, blev tyget mjukt och jämt. Även gnidbräden är kända från järnåldern.

Lodstrykjärn med tillhörande lod. Foto: Eskilstuna Stadsmuseum

Det finns flera teorier om strykjärnets (som en metallkonstruktion) äldsta historia. Enligt en teori började allt i 300-talets Kina. Hur och när det tog sig till Europa och vidare till Skandinavien är är långt ifrån klarlagt.

Historiska strykjärn (av metall) kan delas in i två huvudgrupper – lodjärn och pressjärn. Enkelt beskrivet brukar man säga att pressjärnet användes för grövre textilier och lodjärnet för finare textilier.

Det finns uppgifter om att lodstrykjärnet började användas i Sverige på 1500-talet och att pressjärnet har ett medeltida ursprung. ”Medeltid” är en väldigt grov tidsangivelse i och med att det handlar om en tidsepok på 500 år – från 1000-talet till 1500-talets första hälft. Lodjärnet och pressjärnet kan därför ha börjat användas samtidigt.

Klart är att glättstenar, lodstrykjärn och presstrykjärn var i bruk samtidigt i flera hundra år.

Två fröknar som stryker med varsitt lodstrykjärn i salongen.

Ett lodstrykjärn består av ett båtformat lodhus av järn eller mässing, med träskott handtag och ett löstagbart lod. När det var dags för strykning värmde man först lodet. Därefter stoppade man tillbaka det i en lucka i strykjärnets baksida.

Lodstrykjärnen indikerar ofta högre samhällsklasser, jämfört med pressjärnen. De tidigaste fotografierna där lodstrykjärn är avbildade, är tagna i högborgerliga miljöer med uppklädda kvinnor som uppställda står och stryker i ombonade salonger.

Klassiskt pressjärn från 1800-talet.

De solida pressjärnen var ursprungligen avsedda för att värmas direkt i eldstädernas glödbädd. Förutom risken att bränna sig blev pressjärnen sotiga, vilket är en mindre bra vid strykning.

Pressjärn användes även inom finsnickeri när man strök på fanér.

Det traditionella pressjärnen är starkt förknippade med allmogen. Men de förekom även i andra miljöer. De enklaste modellerna består av en avlång, solid järnklump med enkelt jätnhandtag. Från 1700-talet är framsidan spetsig. Tidigare var den rundad.

I mitten av 1800-talet innebar utvecklingen av gjutjärnstekniken att vedspisen fick sitt stora genombrott. Därmed kunde pressjärnen och lodjärnens lod värmas på spisarna utan att de kom i kontakt med glöden och blev svarta av sot.

Värmning av lod i kamin någon gång på 1700/1800-talet. Okänd konstnär.

Även pressjärn av täljsten har används. Hur dessa ska placeras tidsmässigt är oklart. Möjligen kan strykjärnen i solid täljsten ses som mellanting mellan glättsten och pressjärn.

Genom århundradena har det exprementerats med olika värmekällor till lodjärn – men även till pressjärn. Gas- och bensinbrännare är några exempel, vilka ganska snabbt övergavs.

Den i särklass viktigaste händelsen i strykjärnets historia skedde 1882, då amerikanen Henry W. Seeley uppfann det elektriska strykjärnet. Det skulle dock dröja en bra bit in på 1900-talet innan elen blev den dominerande värmekällan vid strykning.

Strykjärn från 1901, ett så kallat pressjern no:1 från Husqvarna Vapenfabrik. Modellen tillverkades sannolikt redan på 1860-talet. Fram till 1920-talet, då termoststrykjärn började användas, var strykjärnen grova och tunga metallkonstruktioner. Detta exemplar ingår i Brandstorps hembygdsförenings samlingar.

Vid sekelskiftet 1800/1900 värmdes strykjärnen fortfarande med en rad olika värmekäller, bland annat glödande kol.

Ett exempel är Husqvarna Vapenfabriks ”pressjern för glöd no:1”. Det är en rejäl, ihålig järnkonstruktion som väger strax över 10 kilo och där det glödande kolet fylls på genom att dra fram järnets överdel. Rökgången är utformad som ett fantasidjur. Modellen brukar dateras till 1860-tal, men marknadsfördes så sent som 1901, enligt Husqvarna fabriksmuseum som uträtta frågan åt Sverigereportage.

Pressjärn no:1 brukar även kallas för skräddarstrykjärn och vittnar om att det främst hade en yrkesmässig användning.

Husqvarna Vapenfabriks pressjärn för kol no:1. Rökgångens utlopp ör formad som ett sagodjur. 1901 kostade denna modell 7,50 kronor.

1926 kom det första elstrykjärnet med termostat, vilket gjorde det möjligt att reglera temperaturen, ut på marknaden. Samtidigt som den nya tekniken gjorde succé i hushåll med ekonomiska resurser, användes fortfarande ålderdomliga pressjärn i stugorna på landsbygden.

Kanske låg då glättstenarna kvar, som minnen från en inte allt för avlägsen forntid, på spiselhyllorna ovanför vedspisarna.

Amarican Car Show glänste i Norrtälje

Lördagen den 16 juli arrangerades Yankee Ranch (Norrtälje motorklubb) Amarican Car Show i Societetsparken i Norrtälje för 45:e gången.

Text och foto: Jens Flyckt

Motorklubben har arrangerat den årliga utställningen sedan 1977. Sedan 1986 arrangeras den i Societetsparken. 2019 hade utställningen 10 400 betalande besökare.

Amarican Car Show är inte enbart en lokal bilutställning, ett ett evenemang som lockar även många långväga besökare. I år kom besökarna bland annat från Värmland och Finland.

Enligt Norrtelje Tidning var det totalt 600 utställda bilar (av varierande skick och ursprung Sverigerereportage notering) i parken under lördagen.

Årets upplaga av Amarican Car Show i Norrtälje bjöd på många ovanliga bilar..