Om ett 1 000 år gammalt dråp eller mord handlar en vikingatida runsten vid Granby i Vallentuna om. Den dräpte var Björn. Han var bror till Kalv – en betydelsefull person i bygden på 1000-talet och som är omnämnd på flera runstenar.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Kulturlandskapet runt Orkesta, Vallentuna (norr om Stockholm), är mycket rikt på fornlämningar. Det vittnar om forntida stormän och kvinnor, vars lämningar och monument än i dag präglar trakten. En av dessa personer var den mördade/dräpta Björn.

I runtexten står att Björn bodde i närbelägna Granby, 500 meter öster om den aktuella runstenen.

Runtexten lyder:

”Torsten och Ragnfrid de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade.”

Granby var under vikingatiden och början av medeltiden en stormannagård. Tack vare flera runinskrifter är namnen på några av de personer som bodde där för 1000 år sedan kända idag.

Numera är platsen ett fornlämningsområde, som delvis har undersökts. De mest påtagliga lämningarna är en 33 meter lång och 7 meter bred husgrund/platå samt en intilliggande berghäll med en praktfull runristning. Husplatån och runhällen är samtida.

Granbyristningens yta är tyvärr så övervuxen med alger och lav att den inte längre går att avbilda på bild. Enbart vissa partier går att att ana under täcket av lav och alg.

Granbyhällen räknas tack vare sin storlek, närmare tio kvadratmeter, det stora antalet runor (200 stycken) och den vackra ornamentiken som en av Upplands främsta runristningar. Den är ett arvsdokument som är signerad mästaren Visäte.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Granby.

Även på den runristade hällen i Granby nämns Kalv, som är ett ovanligt namn. När hällen ristades var han inte i livet. Runristningen på hällen är därför yngre än den runsten som reportaget handlar om.

Den aktuella runstenen är smal, avlång och ristad på två sidor. Den är daterad till sent 900-tal och tidigt 1000-tal. På grund av alger och mossa är stora delar av ristningen inte möjlig att läsa. Den står inte på sin ursprungliga plats.

Närmare omständigheter kring Björns död, eller varför Vigmund dräpte honom, är inte kända. Björns död var sannolikt en händelse som fick mycket allvarliga konsekvenser och som det talades länge om i bygden. I formuleringen, där dråparen tydligt pekas ut, kan man ana det förkristna rättssamhälle som gällde på vikingatiden.

Den isländska sagolitteraturen ger en inblick i hur rätt skippades på vikingatiden. Äran och släktens sammanhållning var mycket högt värderad. Enkelt beskrivet kan man säga att straffen för brott som dråp var kollektiva. Det var alltså inte bara mördaren som var skyldig för sitt begångna dråp, utan hela dennes släkt.

För Vigmunds släkt innebar dråpet sannolikt allvarliga konsekvenser.

Det har gått mer än 1000 år sedan dråpet på Björn. Men hans öde är långt ifrån glömt, trots att ingen levande människa har någon känd släktrelation med honom. Ibland kan man hitta gravljus som någon tänder intill runstenen.

Även högadeln gick på toaletten på 1500-talet.
Högt upp på Mörby slottsruins rundtorn finns en utbyggnad av tegel – ett avträde. Därunder gjorde man klokt i att inte stå för 500 år sedan. Det forna renässansslottet är även känd för en händelse julen 1554 då så kallade Mörbyleken utspelade sig.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Mörby är något så ovanligt som en privatägd slottsruin. Platsens historia går att spåra till järnåldern. Under tidig medeltid var platsen en udde med stupande bergskanter vid sjön Skedviken. Vid 1380-talet finns skriftliga uppgifter om en timrad sätesgård. På 1450-talet uppfördes det första stenhuset som senare utvecklades till ett praktfullt renässansslott.

I byggnadshistorikern Armin Tuulses skriftliga beskrivning av Mörby slottsruin, som gavs ut 1964, förvånads han över slottets läge som en gång i tiden var vattenomflutet mot norr:

”Ruinens läge på en udde med branta klippkanter påminner om medeltidsborgar på kontinenten, där man ofta drog nytta av naturens skyddande formationer. Sällan påträffar man detta i Sverige. Nästan helt omotiverat var höjdförsvaret efter eldvapnens uppkomst. Men Mörby har medeltida anor, vilket man vet genom historiska fakta och ruinens uppbyggnad— skriver Armin Tuulses.

Vägen till Mörby slottsruin går till fots, från parkeringen vid Fasterna kyrka, ner över den gamla sjöbottnen i en sank dalgång, och vidare upp på höjden där ruinen ligger. Även om det inte är så mycket kvar av det praktfulla slottet, så ger ruinen ett imponerande intryck. Upp till 100 meter runt om ruinen är jorden färgad av järnföremål, tegel och sot.

Särskilt mäktig är ruinen under månklara vinternätter, då medeltiden är starkt närvarande i skuggorna bakom gråstensmurarna.

I ruinen, som till stor del är rester av det renässansslott som började uppföras i mitten av 1500-talet, finns spår från slottets äldsta bebyggelsenamnet på 1400-talet.

Många av slottsruinens byggnader och rum är präglade av försvar. Där finns till exempel resterna av ett vakttorn.

”Det runda tornets östligaste glugg på södra sidan är byggd så att eldlinjen når precis porttornets yttre kant; på samma sätt är porttornets västligaste glugg riktad. En gammal fortifikationsregel således, vilken man följde redan under 1200-talet i länder, där det runda tornet var det dominerande elementet i en befästningsanläggning”

Sverigereportage har tidigare nämnt Mörby slott: Slaget i Knutby.

Rundtornets ålder är omtvistad och svårbedömt, inte minst för att det har byggts om i omgångar.

Det är detta torn, eller snarare delar av det, som det här reportaget handlar om. En bit upp på den norra sidan finns en vacker, halvrund utbyggnad av tegel.

Det är en medeltida toalett – ett avträde. Den är inte unik för Mörby slottsruin, utan finns på åtskilliga, medeltida slott och herresäten runt om i landet. Däremot är Mörbys avträde knappt omnämnd.

Armin Tuulses nämner Mörbys avträde i en mening:

”På tornets norra sida befinner sig slottets avträde, en äkta medeltidsanordning på enkelt och ogenerat sätt”

Avträdena var inredda så att besökarna skulle ha det så bekvämt som möjligt.

Medeltida avträden, som Mörbys, var inte direkt diskreta. Att resultaten av besöken hängde eller rann längs med stenväggen, tycks inte varit så chockerande för medeltidsmänniskan.Tvärt om var det snarare ett uttryck för status.

Tittar man noga på bilden så sticker en flat sten ut ur ur väggen, direkt under avträdets öppning. Från marken är det svårt att avgöra om det är en äldre byggnadskonstruktion, eller om den tillhör toaletten/avträdet. Liknande utstickande stenblock finns även på andra medeltida avträden

Konsekvensen av stenens placering borde vara att det som föll ner i samband med besök på avträdet, första hamnade på avsatsen – som om slottsherren ville fördröja att det föll ner direkt på marken.

Det som hamnade på marken fick knappast ligga där orört längre tid. Från medeltida källor vet man ganska ingående hur saneringen av toalettbesök fungerade. Nattetid kom nattmannen körde bort avskrädet. Så skedde i alla fall i städer som Visby.

Nattman var en person som utförde de värsta sysslorna i samhället. Han hjälpte bödeln vid avrättningar, byggde likbål och samlade upp kroppsdelarna från den avrättade. Han begravde självspillare i skogen. En annan uppgift var att nattetid tömma priveter.

Om det var nattmannen som skötte renhållning under Mörbys avträde är inte känt. Men det var sannolikt en person som stod på samhällets botten.

Även om marken under rundtornets norra del städades måste stanken, särskilt sommartid då skiten rann längs väggen, varit oerhörd. I huset alldeles intill ”nedslagsplatsen” låg bageriet, med ett vänster vänd mot de stinkande högarna.

På 1600-talet ändrades synen på toalettbesök och avträdena på ytterväggarna ersattes med mer diskreta anordningar innanför borggårdar – vilket knappast lära ha luktat mindre. Men den tid då avföring rann längs ytterväggarna var över.

Slottet byggdes ut, både på höjden och bredden, i omgångar och blev som störst på 1630-talet. Kopparsnitt ur verket Suecia anticua, som avbildar bland annat slott på 1640-talet, visar Mörby som ett praktfullt renässansslott.Till skillnad mot avbildningar av andra slott, som ofta överdrevs med våningar och detaljer som inte fanns i verkligheten, så anses Mörby slotts avbildade grundplan vara sanningsenligt avbildat.

Trots att inte mycket finns kvar av slottet vet man relativt mycket om dess konstruktion, vilka funktioner rummen hade, rummens bebyggelsefaser och så vidare.

Mörbys glansdagar som praktfullt renesansslott upphörde under 1600-talets sista årtionden, då slott och intilliggande byggnader förföll. På 1730-talet lät den dåvarande ägaren, Arvid Horn, flytta Mörbys koppartak till sitt slott i Ekebyholm slott. Ekebyholm ligger några kilometer bort, i nordöstlig riktning och är idag skola.

Efter en brand år 1740 lämnades Mörby slottsruin åt sitt öde. Så fick ruinen stå fram till 1930-talet, då arbetet med att undersöka, restaurera och förstärka de illa åtgångna stenväggarna, påbörjades. Det arbetet pågår än idag.

Mörby slottsruin är privatägt, men tillgänglig för allmänheten. Med hänsyn till ett stort antal fladdermöss som håller till under de medeltida valven, är ruinen stängd vintertid. Men det går bra att titta på Mörby slottsruin utifrån. Stigen till ruinen går från och till Fasterna kyrka och ger en bra inblick hur landskapet såg ut på medeltiden.

Medeltidskyrkan Össeby-Garn i Uppland uppfördes som en liten salkyrka under 1200-talets första hälft. Ungefär 600 år senare förstördes den då övergivna kyrkan av blixtnedslag och brand. Genom lokalbefolkningens omsorg är ruinen sedan 50 år åter en plats för bröllop och dop.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Össeby-Garns kyrkoruin ligger på en höjd vid sjön Garnsvikes västra strand. Mot övriga väderstreck kantas kyrkogården av ett gammalt kulturlandskap och ett vägsystem som med säkerhet kan beläggas till 1630-talet.

Som ruin är Össeby-Garn relativt välbevarad, jämfört med många andra kyrkoruiner. Kyrkan hade från början golv och slagna valv av tegel. Ett vapenhus, som för länge sedan är borta, av liggande timmer uppfördes troligen på 1500-talet. Sakrestian är från 1200-talets första hälft och byggdes ursprungligen intill en träkyrka på platsen.

Så här skriver Riksantikvarieämbetet (Bebyggelseregistret) om Össeby-Garns kyrkoruins äldsta kända historia::

”Till den tidigaste träkyrkan i Össeby-Garn tillfogades kor och sakristia av sten under 1200-talets första hälft. Vid 1200-talets mitt ersattes långhuset av trä av ett i sten. Dateringen har gjorts med ledning av den låga triumfbågen och den södra ursprungliga ingångens ålderdomliga utformning. Vapenhuset är inte i förband med långhuset utan byggdes till vid 1400-talets mitt eller senare del.”

Össeby-Garns kyrkoruin anses vara typisk för de små uppländska, romanska landsortskyrkorna. Ett annat exempel på denna kategori kyrkor är Haga kyrka, som Sverigereportage har skrivit om tidigare. Här är länken till reportaget: ”Träansiktet i Haga kyrka.”

Under ett tak på kyrkogården förvaras ett antal gravhällar. En av dessa är medeltida.

I samband restaureringsarbeten 1971 påträffades 12 runstensfragment av röd sandsten vid Össeby-Garns gamla kyrka. Minst ett av dem låg i rasmassorna. Fragmenten tros komma från 6 eller 7 runstenar. I denna del av Uppland förknippas runstensfragment av röd sandsten med kristna gravmonument på de tidigaste kyrkogårdarna.

En på många sätt märklig runsten står uppställd på kyrkogården. Stenen är från slutetav 900-talet eller början av 1000-talets och tros även den ha varit en del i ett tidigt, kristet gravmonument. Rundligan är enkel, utan ornamentik och kors. Den följer stenens vänstra sida och viker i toppen av mot höger.

Runtexten lyder:

”Här ligger Huskarl.”

Ristningen är vittrad och resterande text är borta. Det är inte klarlagt om Huskarl är ett namn eller benämning på en fri tjänare/livvakt, till kung eller hövding.

Oavsett vem denna Huskarl var och vad han sysslade med i livet, så var han så betydelsefull att han fick en grav med ett påkostat gravmonument på den tidiga kyrkogården.

På 1700-talet var kyrkan i dåligt skick på grund av eftersatt underhåll. 1753 genomfördes därför reperationer och ombyggnationer. 1797 föreslogs att kyrkan skulle överges och att församlingen i Össeby istället skulle föras samman med grannsocknen.

Sista gången kyrkan renoverades var 1824. Vid det tillfället revs även vapenhuset, som beskrevs vara i dåligt skick. Några år efter den sista renoveringen började man sälja inventarierna. Föremål som rökelsekar uppges ha försvunnit.

1838 övergavs kyrkan

1840 köpte Eksta kyrka på Gotland två ljuskronor, altartavlan och predikstolen av Össeby-Garns gamla kyrka.

1841 revs kyrkans valv och golv av tegel, som sedan såldes.

1858 eldhärjades resterna av den övergivna kyrka. Därefter var Össebys gamla kyrka en ruin. Men helt överbliven blev aldrig platsen. Kyrkogårdsmuren (bogårdsmurren) lades om 1781 och ersatte en äldre mur. Handlingar visar att muren reparerades långt in på 1800-talet, med respekt för de döda som är jordfästa på kyrkogården.

Össeby-Garns gamla kyrka stod och förföll som ruin en lång bit in på 1900-talet. Bilder från början av 1920-talet visar att ruinen nästan var igenvuxen och att rasmassor låg nedanför väggarna.

Efter 1920-talet hände inte så mycket med ruinen. Men i bygden fanns det en vilja att rädda detta kulturarv. 1963 bildades därför ”Össeby kyrkoruin – Föreningen för dess restaurering och vård”.

”Ett omfattande upprustningsarbete möjliggjordes, framför allt genom ett betydande AMS-anslag, men också tack vare gåvor och insatser från enskilda personer.  Med tiden, närmare bestämt 1970, gjordes kyrkoruinföreningen om, och därmed tillkom Össeby hembygdsförening i sin nuvarande form” skriver Össebys hembygdsförening.

1970 ombildades föreningen till Össebys hembygdsförening, som sedan dess är ruinens beskyddare. Hembygdsföreningen förvaltar även en ovanliga kvarn, om Sverigereportage skrivit om tidigare. Här är länken till reportaget: ”Den unika skenkvarnen i Brottby”

1971 avslutades restaureringsarbeten, där även arkeologiska undersökningar ingick. 1976 återinvigdes ruinen.

Sedan dess har mycket av Össeby hembygdsförenings verksamhet kretsat kring ruinen. 1988 byggde föreningen en liten klockstapel med klocka. De har även byggt ett skyddande tak över gravhällarna. Bänkarna inne i ruinen är ett annat av hembygdsföreningens initiativ.

Bilderna till det här reportaget var tänkt att tas i höstas. Men vid det tillfället var Össeby-Garns kyrkoruin fullsatt med bröllopsgäster.

Det är så tyst som det bara kan vara i en västgötsks stenkyrka från 1130-talet. Genom den medeltida fönstergluggen i de metertjocka stenväggarna, bryter dagsljuset dunklet i det smala långhuset och sveper försiktigt fram över träbänkarnas blankpolerade ytor – i vilka hårda årsringar har rest sig likt uråldriga bergskedjor.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Det sägs att den är byggd på en större hednisk gravkulle. Oavsett hur det är med den saken är Suntak gamla kyrka, en tidskapsel från 1100- och 1700-talet, en mer eller mindre häpnadsväckande lämning. Kyrkan är stängd för besök sedan 2019 då den blev statligt byggnadsminne. Men ibland hålls det gudstjänster där. Den13 juli 2022 fick Sverigereportage låna nyckeln av Tidaholms pastorat och därmed möjlighet att nära studera och dokumentera detta säregna kyrkorum.

När man stoppar in nyckeln i det medeltida stocklåset i den medeltida järndörren och kliver över tröskeln från 1700-talet, öppnar sig en värld som stått oförändrad under lång tid. Mycket är skrivet om denna kyrka. Men det finns fortfarande upptäckter att göra, till exempel i den välanvända bänkinredningen, som är daterad till 1730-talet.

En sliten bänkinredning av trä från 1700-talet kanske inte låter så häpnadsväckande, särskilt med tanke på att det är fråga om en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor – från 1130-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Suntak gamla kyrka och dess medeltida historia, som sträcker sig tillbaka till 1130-talet. Klicka på följande länk om ni vill läsa det första reportaget: Suntak gamla kyrka – en resa tillbaka till 1130-talet.

Under 1700- och 1800-talet genomgick många små sockenkyrkor stora renoveringar och utbyggnader, då bänkinredningar och annat gammalt moderniserades. Många sockenkyrkor revs och ersattes med nya, överdådiga skrytbyggen.

1902 ersattes gamla Suntak kyrka med en ny kyrka, några hundra meter bort, där den växande församlingen fick plats. Det fanns långt gångna planer på att riva den gamla kyrkan, som i slutet av 1800-talet hade dömts ut på grund av sina trånga utrymmen. Men protester satte stopp för rivningen. Dock tog man med sig den medeltida dopfunten, klockan från 1200-talet och den ståtliga predikstolen från 1700-talet till den nya kyrkan.

Men den gamla kyrkan skonades. Den fick förbli gammal. Även om skicket har varierat så står den orörd kvar idag.

Suntaks tidiga, medeltida historia har gjort att bänkarna och annan träinredning från 1600- och 1700-talet, har kommit i skymundan. När bänkarna nämns så är det i regel endast med några få ord. Det är märkligt med tanke på det stora kulturhistoriska värde den idag representerar.

På dessa obekväma bänkar, som enligt Riksantikvarieämbetet är daterade till 1730/40-tal, har generationer av västgötar suttit och väntat på att predikningarna skulle ta slut. Interiören ger en närmast unik inblick i hur det såg ut i en liten, svensk sockenkyrka i början av 1700-talet.

Den som förväntar sig snickeriarbeten av någon mästare, blir snabbt besviken. Bänkinredningen i Suntak gamla kyrka är på många sätt ett grovarbete där ojämnheter justerats med yxa. Golvet består av slitna, kilsågade brädor som ligger löst direkt på jorden.

En annan intressant detalj är de brädor med rundade ovandelar som ligger på golvbrädorna mellan bänkraderna. Det är oklart vad detta är. Kanske är de fotstöd för att skydda församlingsborna fötter mot det dragiga och kalla golvet. Men det kan även vara så kallade knäfall – som är stöd för knäna vid knäfallning, vilket är en tradition från den katolska tiden.

Dessa brädor har det inte gått att hitta någon skriftlig information om.

Bänkinredningar från 1700-talet finns det i flera kyrkor. Men i regel har de finsnickerier, har målade och förgyllda detaljer och mjuka sittdynor. Inget av detta finns i Suntak. Det är det mesta grovt tillyxat. Längst upp på bänkväggarna listerna är träet blankslipat och årsringarna sticker upp efter hundratals år av slitage.

Ojämnheter med stickor, till exempel efter yxhugg, har under hundratals år polerats släta av passerande händer och kläder. Bänkarna saknar färg och har sannolikt aldrig varit målade. Däremot är nedersidan av bänkdörrarna mörkförgade, efter att församlingsbor stött till dem med smutsiga skor under hundratals år.

För den oinvigde kan det vara svårt att se värdet i dessa detaljer. Det är just i denna ”ärlighet” som stor del av det kulturhistoriska värdet ligger. Detta är den vanliga människans historia, som ofta glöms bort. Hur primitivt och slarvig och grovhugget vi än må tycka det är idag, så var det så här det en gång i tiden såg ut i sockenkyrkorna.

Lägger man sig på golvbrädorna mellan de smala bänkraderna och tittar, så blir det tydligt att snickarna som byggde bänkarna använde de brädbitar de hade tillgång till. Det är snett, skarvat och för att få bänkraderna någorlunda raka har man justerat med stenar direkt mot jorden.

Hål och urhuggningar i golvbrädorna och andra konstruktionsdetaljer, visar att virket är återanvänt. Sannolikt har snickarna återanvänt den tidigare bänkinredningen, eller åtminstone delar av den, när nuvarande bänkar byggdes. Det återanvända virket kan även ha ett annat ursprung.

Hur den förmodat återanvända bänkinredningen såg ut eller hur gammal den var går inte att säga.

Tittar man riktigt noga, med förstoringsglas, kan man se att den synliga delen av jorden innehåller arkeologiska fynd – skräp som besökare och hantverkare har tappat under nästan 1000 års tid. Sandstenarna i väggen, som längst ner mot jorden inte är kalkade, framträder tydligt – som ett förstelnat ögonblick i en byggnadsprocess för nästan 1000 år sedan.

Över detta strålar färgerna ner, från innertakets målningar som är daterade till 1769, över den bleka bänkinredningen.

Det finns två läktare, varav den västra är från 1600-talet. Upp till den västra läktaren leder en sliten, brant och smal trätrappa – som snarare påminner om en stege. Det är tydligt att trappan har lagats och lappats vid åtskilliga tillfällen.

Det finns ingen orgel på läktaren, bara enkla bänkrader av trä.

Någon form av trappa har funnits där sedan 1600-talet, då läktaren alltså byggdes, enligt Riksantikvarieämbetet. Vid en av reparationerna eller ombyggnationerna som gjorts under århundradena, tycks trappan inte ha passat i övre infästning. För att kunna fästa den har man med yxa huggit upp utrymmet i den intilliggande golvbrädan.

Hål och uttag i brädorna och som inte har någon funktion i inredningen, visar tydligt att den delvis är återanvänd. Det är därför inte omöjligt att delar av brädorna/virke kan vara medeltida, men det är spekulation.

Ett konkret bevis för att man har återanvänt medeltida brädor hittar man längst in under predikstolen. Den ursprungliga predikstolen är ett praktfullt arbete från 1700-talet, som alltså flyttades till den nya kyrkan. Den nya och betydligt enklare predikstolen i Suntak gamla är från 1902.

Där inne i mörkret under predikstolen gömmer sig något särskilt intressant. Där finns en bräda med medeltida målningar, som är en del i predikstolens konstruktion. Enligt uppgift tros denna bräda ingått i det medeltida innertak, som sträckte sig upp till takstolarna, Man vet att detta innertak var målat i och med att det finns rester av målningar på takstolpar. Det medeltida innertaket tros ha ersatts med dagens målade innertak på 1600-talet.

Huvudmotivet i målningen på brädan under predikstolen föreställer en person, iklädd röda kläder och med en stor krona på huvudet. Det är oklart hur gammal konstruktionen under predikstolen är. Det ser dock inte ut som ett arbete från 1900-talet, men den saken är svårt att avgöra. Om brädan spikades dit på 1900-talet är det ett bevis på att återanvändandet av virke fortsatte länge. Gissningsvis är denna del en kvarvarande rest från den gamla predikstolen. Brädan bör om så är fallet ha hamnat där på 1700-talet.

I bänkinredningens främre rader finns lämningar som inte tidigare har uppmärksammats, i alla fall har det inte gått att hitta något skrivet om dem. Där finns mängder av ristningar i träet, som besökare i hundratals år lämnat efter sig.

Ristningarna förekommer som mest i de främre bänkraderna och avtar ju längre bak man kommer. De avtar i bänkradernas mitt. Vissa av dessa ristningar motsätter bänkarnas dateringen till 1730/40-tal i och med att de är betydligt äldre. Den äldsta ristningen som gått att datera är från 1709. Kanske är det här fråga om ytterligare exempel på återanvända delar från äldre bänkinredning.

Om ristningarna har tillkommit efter att bänkinredningen byggdes, är det inte omöjligt att den byggdes på 1600-talet – det vill säga samtida med den västra läktaren

Ristningarna kan grovt delas in i fyra kategorier: årtal, namn, födelse- och dödsdatum och obegripligt klotter. I den sistnämnda kategorin finns det klotter som påminner om runor, men det är troligen en slump. Även klotter med blyerts och kulspetspenna förekommer.

Många av ristningar är så slitna att de inte längre går att läsa och är täckta av ”nya” ristningar som är 200-300 år gamla. De flesta av i ristningar är gjorda med kniv – ofta med knivspetsarnas baksidor. De flesta av ristningarna är grunda.

Där finns även klotter med penna. Det äldsta är från 1800-talet och det yngsta från 2006.

Detta reportage har fokuserat på ett ämnesområden som knappt har nämnts tidigare – bänkinredningen. Men denna lilla kyrka, som är en tidskapsel från forna tiders Sverige, har garanterat fler hemligheter att bjuda på.

Suntak gamla kyrka påverkar, eller snarare berör, sina besökare.

Kanske är det ärligheten i detta enkla kyrkorum som trollbinder besökare när de passerar den medeltida järndörren.

Långt efter att den där dagen i juli, sommaren tagit slut, övergått till höst och vinter hemma i Roslagen, dyker den där lilla stenkyrka på sin kulle upp i tankarna – som ett ljus bortom hagmarkernas disiga mörker utanför arbetsrummets fönster.

Vid Rimbo kyrka finns en ålderdomlig vägsträckning – en stig som delvis består av en stensatt vägbank och som slingrar sig fram i kulturlandskapet. Stigen beskrivs av bland annat Riksantikvarieämbetet som kyrkväg. Men spår i landskapet vittnar om att den kan vara betydligt äldre – kanske från 1000-talet eller ännu äldre.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Rimbo kyrka i Roslagen byggdes på 1400-talet. Med undantag från tre runstenar från 1000-talet i och intill kyrkan, är det omgivande kulturlandskapet tomt på registrerade fornlämningar. Men det betyder inte att det inte finns lämningar.

Förra veckans reportage handlade om sakramentskåpet i Rimbo kyrka. Även denna veckas reportage fokuserar på Rimbo kyrka, eller rättare sagt kulturlandskapet runt kyrkan.

Strax söder och öster om Rimbo kyrka finns en stig som kallas för Kyrkvägen. Den följer åkerkanten och sammanbinder kyrkan, kyrkskolan och den närbelägna byn Liesta – vars äldsta skriftliga belägg är från 1409.

Kyrkans äldsta historia är ett mysterium. Den nuvarande kyrkan uppfördes under 1400-talets senare hälft. Men det finns teorier att det funnits en ännu äldre kyrka på platsen, vilket en rad inventarier som är äldre än 1400-talet vittnar om. Det finns dock inga arkeologiska bevis för en äldre kyrka.

Kyrkvägar är vägar/stigar som den kyrklig administrationen lät anlägga för att göra det lättare för församlingsborna att ta sig till kyrkan. Men få kyrkvägar är verkliga kyrkvägar/stigar. Det räcker med att en väg eller stig ligger i närheten av en kyrka för att folk ska börja kallade för ”kyrkväg”, vilket i de flesta fall saknas historiska belägg för. I vissa fall finns det belägg för att kyrkvägar användes närmare 1000 år innan kyrkan byggdes – under hednisk tid.

Ett sådant exempel är den vikingatida vägen vid Eds kyrka, som Svenska kyrkan namngett som ”kyrkstig”. Mer om vägen vid Eds kyrka här: Till fots tillbaka till forntiden.

Min pappa, vars urna är jordsatt på Rimbo kyrkogård, har berättat att han gick denna stig som barn, fram och tillbaka till Rimbo kyrkskola. Att stigen under lång tid har används av folk i bygden råder det inga tvivel om. Men frågan är om den verkligen anlades som kyrkväg? Nya fynd i området, som Sverigereportage gjorde sommaren och hösten 2022, pekar på att stigen är från 1000-talet.

Rimbo kyrka ligger på en höjd, som på bronsåldern var en halvö i en havsvik, och som idag sluttar mot åkrar i söder, öster och väster. Ett par hundra meter söder om kyrkan viker den så kallade Kyrkvägen/stigen över åkern mot byn Liesta. Sträckan över åkern är rak och cirka 90 meter lång.

Denna övergång är högintressant och spelar en central roll i förståelsen av Rimbo kyrkas kulturlandskap. Mer om den senare i reportaget.

Det äldsta kända historiska belägg för stigens sträckning är en karta från 1641. Kartan är i dåligt skick, men det är ändå tydligt att sträckningen är den samma som i dag.

På en karta från 1803, där Rimbo kyrka är avbildad, är stigens sträckning markerad med röda punkter. Den röda markeringen börjar strax väster om kyrkan, går vidare över en åker i öst och vidare in i z-mönster in i Liesta by – samma sträckning som stigen har idag.

Även på en karta från 1903 finns sträckningen markerad. Men 1903 fortsätter markeringen spikrakt några hundra meter upp i skogen, norr om kyrkan och över en bergsrygg. Sannolikt är det en gräns – en så kallad rågång.

Stigen följer i stort sett den så kallade 25-metersnivån – det vill säga ungefär den strandlinje i landskapet som havet nådde upp till på bronsåldern.

En annan intressant detalj är tre resta stenar, cirka 40 centimeter höga, och som är resta intill stigen på flera platser. Det är högst oklart vilken innebörd dessa stenar har och när de restes. Stenarna är inte bearbetade. Om de fallit omkull är de mycket svåra att skilja från andra stenar.

I och med att stenarna troligen markerar en rågång är det inte orimligt att det är gränsstenar. I så fall bör det ha funnits fler.

Rimbo kyrkas runstenar är från 1000-talet. Ursprungligen restes de någonstans i det omkringliggande kulturlandskapet.

Runstenar restes där de fick så stor exponering som möjligt – det vill säga där folk rörde sig. Vägar, broar, gränser, vad och landningsplatser är typiska platser där man reste runstenar, från slutet av 900-talet och några årtionden in på 1100-talet.

En av runstenarna, U 514, står uppställd vid kyrkans ingång. Den berättar om ett brobygge – det vill säga en vägbank av sten över sankt område. Att bygga bro var en hedersvärd handling på vikingatiden. Det är anledningen varför brobyggen nämns på många runstenar.

Runsten U 514 har för övrigt ett ristat kors, som tolkats som ett processionskors – det vill säga ett kors med stång som är avsett att bäras vid kyrkliga sammanhang. Ristningens färg har nästan försvunnit och korset är därför svårt att se.

Runtexten lyder:

”Anund lät också göra bron och reste stenen stenen till minne av Källgatan, sin fader, och Furuluv.”

Var denna vikingatida bro byggdes har varit okänt – i alla fall fram tills nu.

Längs stigens riktning, cirka 200 meter sydöst om kyrkan, är avståndet över åkern som kortast till andra sidan där byn Liesta ligger. Där följer stigen på en tydlig, stensatt vägbank över åkern.

Vägbanken, som uppskattningsvis är tre meter bred, är inte en naturformation. Det är är en konstruktion byggd av människohänder. Stor del av denna övergång är delvis skadad av lantbruket, vilket märks på en tydlig nivåskillnad. Men på den norra sidan, kyrksidan, finns en bevarad sträcka som är cirka 15 meter lång.

Den bevarade sträckan markeras av tydliga kantstenar.

En indikation på att stora delar av vägbanken är skadad/bortodlad, det vill säga att bönder under lång tid tagit bort stenar som fastnat i plogen, är de stora odlingsrösen som finns intill vägbanken norra sida. Tittar man på de omkringliggande åkrarna runt kyrkan är odlingsrösena relativt små. Den enda plats där odlingsrösena är påtagligt stora är intill vägbanken – vilket indikerar att det finns ovanligt mycket sten på platsen.

Att så mycket stor sten finns inom ett litet begränsat område, i alla fall i uppländska åkrar, brukar betyda att man någon gång i tiden fraktat sten till platsen – till exempel till bygget av en vägbank.

Vägbanken är varken daterad eller registrerad. För att klargöra ålder och hur den är konstruerad krävs en arkeologisk undersökning. Utseendemässigt påminner den om en vikingatida vägbank/bro.

Vägbanken är inte nutida och mängden sten i odlingsrösena indikerar att bönderna haft problem med denna plats i flera hundra år. Den är inte markerad på någon av de historiska kartor som Sverigereportage har studerat.

Det är inte helt osannolikt att vägbanken är samma bro som nämns i runstenen (U 514) vid Rimbo kyrka – har stått vid denna vägbank/bro. Ytterligare en indikation på att det är fråga om en väg från och bro från 1000-talet, är en annan runsten (U 515) vid Rimbo kyrka.

Runstenen hittades år 1870 i samband med grävarbeten på den del av kyrkogården som vätter mot stigen/vägen. Riksantikvarieämbetet skriver att den hittades på sin ursprungliga plats i närheten av den ”södra kyrkvägen”, det vill säga den stig som detta reportaget handlar om.

Under många år stod runstenenuppställd vid stora kyrkogårdsgrinden intill parkeringen. Men numera är den uppställd i närheten av sin ursprungliga plats intill stigen/vägen.

Runtexten lyder:

”Gunne lät resa sten efter Alvger sin fader. Gud hjälpe hans ande.”

Rimbo kyrkas tredje (kända) runsten (U 513) är inmurad i korväggen. Den nämner tre bröder som reste stenen till minne av en bror, som troligen dog i Grekland. Vid Husby Sjuhundra kyrka, som ligger drygt en mil från Rimbo, har samma bröder rest en annan runsten, troligen till minne av Anund, som dog i Grekland. Sverigereportage har tidigare skrivit om dessa bröder och brodern som dog i Grekland.

När runstenen (U 513)i Rimbo kyrkas vägg restes var samtliga bröder i livet. Det är inte osannolikt att även denna runsten har stått i anslutning till stigen och vägbanken, och sedan återanvänts som byggnadsmaterial till kyrkan på 1400-talet.

Stigen har en ålderdomlig sträckning och trots att området inte har några registrerade fornlämningar, finns det anledning att titta närmare på platsen. Mellan kyrkan och stigen finns till exempel en hagmark med halvcirkelformade strukturer av sten som inte är naturliga. Dessa formationer syns på flygfoton. Formationerna är även markerade på äldre kartor.

Även området sydväst om stigen, som även den är hagmark och som sluttar ner mot åkern med en vida utsikt, är arkeologiskt intressant.

Genom byn Liesta går stigen, som tidigare nämnts, i ett z-mönster och övergår till en väg. Sträckningen genom byn har, som övriga sträckningen, en ålderdomlig karaktär.

Bynamnet Liesta har stavats olika genom århundradena. På 1800-talet stavades byn Lista. Liknande bynamn finns på flera platser i landet. I Södermanland finns ett Lista som bland annat tolkats som stenfri mark som kan slås med lie. I Uppland finns ett Lejsta, som tolkats (Calissendorff) som som ”byn vid leden”. Samma Lejsta stavades år 1291 Leestum. Liesta i Rimbo stavades år 1427 Liestom.

Att kyrkvägen/stigen är äldre än 1400-talet, då kyrkan uppfördes, kan anses som styrkt i och med att minst en runsten restes intill den på 1000-talet. Var Anund reste sin runsten och byggde bro för tusen år sedan borde det inte råda några tvivel om längre. Men så länge vägbanken inte är daterad så förblir det en teori.

Fynden som presenterats i reportaget kommer rapporteras till länsstyrelsen.

Det så kallade sakramentskåpet i Rimbo kyrka är 700 år gammalt och är i förbluffande bra skick för sin höga ålder. En gång i tiden ingick skåpet i katolska gudstjänster och fortfarande är det en del av gundstjänsterna.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Det första besökare i Rimbo kyrka tittar på är de spektakulära kalkmålningarna och den överdådiga altartavlan. I regel missar de ett anonymt skåp som står längst in mot väggen i koret – där det stått i hundratals år.

Rimbo kyrka är märklig på många sätt. Den byggdes under 1400-talets senare hälft i ett svep. De flesta kyrkor från medeltiden byggdes ut i etapper – ibland under en tidsperiod på flera hundra år. Men så är inte fallet med Rimbo kyrka.

Inventarier som är äldre än 1400-talet indikerar att det sannolikt stått minst en tidigare kyrka på platsen. Dit hör bland annat en unik trästaty från slutet av 1100-talet, föreställande en sörjande Maria. Statyn hittades på den nuvarande kyrkans vind och betraktades först som skräp.

Dopfunten tillverkades på Gotland på 1200-talet.

Kyrkans märkligaste föremål är sakramentskåpet som tillverkades på 1300-talet, cirka hundra år innan den nuvarande kyrkan byggdes. På 1300-talet var det dåvarande Sverige ett katolskt land. I sakramentskåpen förvarades bland annat honung, mjölk och oljor, som användes vid det katolska dopet.

Skåpet är klätt med smidda järnbeslag, som håller det samman. Det är ett charmigt smide. Smeden tycks inte haft koll på måtten, eller så är vissa bleck återanvända från ett äldre skåp. Beslagen påminner om järnsmide på kyrkdörrar från 1300-talet i östra Uppland.

Lägg särskilt märket till de korsformade spikskallarna, som även förekommer på vissa kyrkdörrars järnsmide.

En annan intressant detalj är dörrarnas skjuthakar. Många kända, medeltida sakramentskåp, har just denna design – som består av en smalt rundjärn och ett platt,,mittmonterat handtag. Handtaget avslutas med en järnring. Bland annat annat Lagga kyrkas sakramentskåp, som är från 1400-talet, har den typen av skjuthake..

Skåpet är lite slitet, men i förvånansvärt bra skick. Inne i skåpet kan man fortfarande se spåren träet efter snickarens hyvel. Spåren framträder som små, grunda fördjupningar.

Mellan dörren och karmen finns ett avlångt mellanrum. Av allt att döma är det slitage från fingrar som i hundratals år har öppnat skåpet.

Om man nämner 1300-tal så förknippar folk i regel epoken till diffusa arkeologiska fynd, stiftandet av landskapslagar, digerdöden och andra spår. Man skapar sig lätt en förutfattad bild, präglad av den allmänna historieskrivningen.

När man står framför sakramentskåpet från 1300-talet blir medeltiden väldigt konkret.

Rimbo sakramentskåp är inte ett museiföremål. Det är en möbel, som 700 år efter den tillverkades, fortfarande har en roll i gudstjänsterna. I skåpet förvaras bland annat oblat och vigvatten.

Likt en för länge sedan död och förstelnad varelse står den märkliga konstruktionen, med blottlagda armeringsjärn, kvar i slyskogens igenväxta slaggfält.

Gamla gruvområden, som förvandlats till öde stenslätter och täta slyskogar, är speciella platser. Där människor en gång i tiden mer eller mindre slet ihjäl sig för sitt uppehälle, i kampen att tygla naturen, breder ett ingenmansland ut sig.

Alla som var med då är för länge sedan borta. Allt de tänkte, kände och all den kunskap de hade är försvunnen. De enda fysiska spår efter dem är instabil mark, förorenad av bland annat arsenik från anrikningsprocesser på 1800/1900-talet.

I denna gränstrakt står en märklig skapelse av svårt vittrad betong. Exakt vad den har används till är oklart. Kanske finns den beskriven på gulnande handlingar som skrevs för hand med bläck och resaoarpenna. Någon tillgänglig information, som inte kräver timslånga besök i arkiv, har inte gått att hitta.

Det är en besynnerlig skapelse. Sommarhetta, höstväta och vinterkyla har i närmare hundra år sprängt sönder betongens yta. Kvar blir större stenar som än så länge håller uppe konstruktionen.

Enligt en ortsbo som Sverigereportage talat med är detta resterna av ett transportsystem som fraktade gigantiska mängder överblivet stenmaterial från gruvan. Denna stenöken var en gång en sjö, som fylldes igen med 1800-talets industriella effektivitet, vilket i sin tur orsakade en stor lokal naturkatastrof. Enligt uppgift har det funnits ytterligare två liknande anläggningar – som var belägna intill den gamla strandkanten.

Här finns även spår från levande människor, som känner till hemliga bakvägar, som inte räds att utforska gruvorternas kompakta mörker och som vet hur man rör sig över vida slaggfält – utan att synas eller höras. Spåren från dessa skuggvarelser blir som tidskapslar från vår tid – i ett område där dåtidens röster ännu kan förnimmas.

Vid Husaby kyrka i Västergötland står en märklig runsten som egentligen inte är en runsten, utan en runristad gravhäll från början av 1100-talet. Fragment av gravhällar, som förvaras i Husabys torn, vittnar om att kristna minnesmonument anlades på kyrkogården under tidig medeltid..

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Västergötland. Husaby, vars torn är från slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, är en av Sveriges mest omtalade och omskrivna kyrkor. Det är en plats där historien är mycket närvarande och som av många betraktas som Svearikets vagga. En av Husabys många lämningarna står uppställd vid kyrkogårdens sydvästra del. Det är en nästan rektangulär häll (VG 50) av röd kalksten. Längs hällens kant löper slingan med vikingatida runor.

Hällens runtext lyder:

”Assur och Sven och Tore, de lade denna sten över sin moder Oluv. Gud hjälpe hennes själ och Guds moder och alla Guds änglar.”

Formuleringen ”de lade” vittnar om att det är en runristad gravhäll som var avsedd att ligga ner, och inte att resas som en runsten. Den har ingått i ett tidigt, kristet gravmonument.

Dessa gravmonument (minnesmonument) omfattar ett stort och komplicerat källmaterial. Enkelt kan man beskriva monumenten som kistliknande konstruktioner av bearbetade stenhällar – av kalk- eller sandsten.

Monumenten/kistorna dateras i regel till 1000/1100-tal och byggdes på marken över gravar på de tidiga kyrkogårdarna. De döda låg alltså inte i stenkistorna/monumenten.

Experterna tror att det var högt uppsatta personer som fick dessa påkostade gravar – som ibland kallas eskilstunakistor, efter fynd i Fors kyrka i Eskilstuna. Namnet myntades 1915 och är egentligen missvisande, då spåren från dessa monument är särskilt vanliga i götalandskapen.

Monumenten har har även kallats för skånekistor, västgötakistor, östgötakistor och ”monument av Husabytyp”.

Utseendemässigt är variationen stor – från liggande hällar till ”kistor” med låga sidohällar och höga, spetsiga gavelhällar. Ett udda exempel är det så kallade Botkyrkamonumentet i Södermanland. Botkyrkamonumentet, som är hugget ur ett sandstensblock, är daterat till 1100-talets första hälft och är format som ett relikskrin och kyrka – med något som liknar en absid på ena kortsidan.

Runtexten lyder: ”Karl gjorde stenen efter Björn, sin frände, Svens och Bänkfrids son i
Hammarby, hans… Här ligger han under denna sten. Bänkfrid… sin
son.

Ett annat exempel är det så kallade Vrigstadsmonumentet, som daterats till tidig medeltid och som stod på Vrigstad kyrkogård i Småland.

Vrigstadsmonumentets runtext lyder: ”Fader och moder … sonens död. Han hette Gudmund.
Gud hjälpe hans själ.”

Dessa monuments innebörd har forskarna debatterat och diskuterat i över hundra år. Ännu är man inte överens, till exempel vad de ska kallas för.

Hur många monument som restes på kyrkogårdarna under tidig medeltid är det ingen som vet. De flesta monument är för länge sedan borta. De flesta fynd som gjorts och görs är fragment, efter att monumenten som slagits sönder och återanvänts som byggnadsmaterial. Fynd av dessa fragment är starkt knutna till kyrkogårdar – där de ibland påträffas i samband med grävarbeten.

Runstenen/runhällen VG 50 är långt ifrån det enda spår från tidiga monument vid Husaby kyrka. I tornet förvaras två fragment som tolkats som gravhällar. Ett av fragmenten återupptäcktes så sent som 2008. Det var doktoranden Cecilia Ljung från Stockholms universitet, som vände på en häll som stod lutad mot väggen bakom en dörr och upptäckte att hällen hade ristningar.

Cecilia Ljung disputerade 2916 med avhandlingen – ”Under runristad häll – Tidigkristna gravmonument i 1000-talets Sverige”

Fragment av dessa tidigt, kristna gravmonument har som sagt påträffats vid många kyrkor i södra och mellersta Sverige. Sverigereportage har tidigare skrivit om en av Sveriges mest runstenstäta platser, Husby Sjuhundra kyrka i Uppland, där flera fragment har hittats. I Uppland är fragmenten från stenkistor i regel av röd sandsten.

När dessa tidigt, kristna monument anlades vid Husaby hade kyrkan sannolikt ett annat utseende. Tornet, som stod klart på 1130-talet byggdes ursprungligen intill en annan byggnad, förmodligen stor stavkyrka av trä. 1902 gjordes arkeologiska fynd under långhuset, som vittnar om en tidigare kyrkobyggnad av trä. Tornet stod klart minst 50 år innan den efterföljande stenkyrkan började uppföras.

En intressant detalj med den resta runhällen (VG 50) är den cirka 400 miljoner år gamla fossil (bläckfisk) som är synlig i ena kanten, och som runristaren högg sina runor över för 900 år sedan.

Bruket av gravhällar, som under senmedeltiden flyttades in i kyrkornas golv, har fortsatt ända in i vår tid, vilket Sverigereportage har skrivit om: Gravhällarna i Hörsne kyrka. Även om vi inte längre bygger monument, så är gravhällar fortfarande en vanlig syn på dagens kyrkogårdar – vilket är ett arv från de tidigt, kristna monumenten.

Sverigereportage återkommer med fler reportage från Husaby kyrka.

Några årtionden tidigare hade dödsstraffet för stöld avskaffats.
Närmare 150 år har gått sedan fånge nummer 168, C. ”Wargen” Pettersson som för fjärde gången hade dömts förstörd, blev fotograferad på Vargbergs fästning i Halland. ”Wargen” är även berättelsen om ett rättssystem i förändring, då skam- och kroppstraff avskaffades efter flera hundra år.

Text och foto Jens Flyckt där inget annat anges.

Året var 1871. Fången C. Pettersson, som kallades ”Wargen” av sina medfångar, satt för fjärde gången på fästning för stöld.

”Kallas af medfångarne å fästningen för ”Wargen”, skrev fångvaktarna i fästningens fotografiska album.

1871 var C ”Wargen” Pettersson 55 år gammal. Han var född i Tvings socken i Blekinge län.

Livet som inlåst på fästning var hårt och dagarna präglades av straffarbete. Men ”Wargen” hade på sätt och vis ändå tur. Under 1800-talets första hälft genomfördes en omfattande straff- fängelsereform. Förändringarna startades i samband med 1700-talets upplysningsidéer, då de skam- och kroppsstraff som funnits sedan medeltiden, starkt ifrågasattes och man efterlyste mer humana straff.

Ett exempel på skamstraff var straffstock, där den dömde sattes fast i armar och ben mellan två stockar, och sedan placerades i eller utanför kyrkan för allmän beskådan. Straffstocken försvann som straff 1841.

Reformen innebar stora ombyggnationer av landets fästningar och att fångarna fick enskilda celler.
Bara 16 år tidigare, 1855, togs dödsstraffet för stöld bort. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden då en notorisk tjuv som Wargen, hade dömts till döden för sina stölder.

Enligt fästningens vakter hade ”Wargen” ”visst våldsamhet” vid ett tidigare straff som han satt av på Elfsborgs fästning i Göteborg. Han betraktades därför som en högst opålitlig fånge.

Hur lång tid han satt inlåst på Varbergs fästning framgår inte. Inte heller är det känt hur det gick för honom senare i livet. Kvar finns ett fotografi som visar en man som knappast hade framtiden för sig. Iklädd smutsiga fångkläder och med ett lika vildvuxet som skitigt hår, tittar han frågande in i kamerans objektiv. Kanske hade han aldrig tidigare sett en kamera.

Föga anade C. ”Wargen” Pettersson att vi, drygt 150 år senare, skulle fascineras av hans öde och porträtt.

Varbergs fästing, som ligger i Halland, har anor från 1287 då en borg uppfördes på det så kallade Vardberget och på 1300-talet byggdes om till slott. På 1600-talet utvecklades platsen till en försvarsanläggning och blev därefter fästning (kronohäkte år 1852) – det vill säga fängelse. Redan på medeltida fanns där en fängelsehåla.

1931 hade den sista fången/internen flyttats från Varbergs fästning.