Svärdshugget hade nästan gått igenom den lilla kroppen. Därefter hade det döda barnet kastats ner i en massgrav tillsammans med ett tjugotal andra kroppar.
Vintern 1998 upptäckte arkeologerna den medeltida massgraven i Sigtuna stad.

Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Foto svartvit bild: Sigtuna museum
Teckning: Sigtuna museum

Det var inför ett avloppsarbete som den arkeologiska undersökningen genomfördes. Undersökningen skedde i utkanten av ett område som från 1100-talets slut och fram till 1500-talets slut var en kyrkogård – tillhörde S:t Lars kyrka. Av kyrkan återstår numera enbart ruinen av västtornet. Platsen ligger idag mellan Prästgatan och stadens lilla rådhus från 1744 – cirka 60 meter från ruinen.

Arkeologerna kände till kyrkogården sedan tidigare och förväntade sig därför att hitta gravar, vilket de också gjorde. Totalt hittades 86 gravar – kristna ensamgravar samt några dubbelgravar. Men massgraven var de inte beredda på. 

Undersökningen var komplicerad i och med att benen låg tätt intill varandra. De döda hade kastats ner på mage och rygg, orienterade i östvästlig riktning, enligt kristen tradition. Enligt den arkeologiska undersökningen var det minst 20 individer i massgraven.

Senare undersökningar har visat att 11 individer hade skador efter så kallat sharp force-trauma, som är en rättsteknisk benämning av kroppsskador som orsakats av vassa eller spetsiga föremål.

Skadorna vittnar om att personerna utsatts för grovt våld. Många av huggen hade riktats mot offrens halsar och huvuden. Minst ett av skeletten hade skador som tyder på att personen försökt skydda sig mot huggen med sina armar.

I den vetenskapliga uppsatsen ”En medeltida massgrav från Sigtuna” av osteologen Anna Kjellström, finns en analys av skeletten i massgraven.

Genom att analysera de synliga skadorna har Anna Kjellström kommit fram till att vapnet/vapnen som användes med stor sannolikhet var svärd. 

”Ett svärd orsakar vanligtvis ett rakt kliniskt långt enkelt snitt med få sekundära sprickbildningar. Ett trubbat vapen brukar splittra benet lämna ett mer fragmenterat märke. Generellt kan man säga att resultatet av ett yxhugg vanligtvis är en kombination av våld från ett skärande och trubbigt instrument. Eggen på yxan orsakar en skärskada och yxhuvudet orsakar en mer krossande kilformad skada” skriver Anna Kjellström.

Troligen har personerna begravts vid ett och samma tillfälle. De tycks mer eller mindre ha kastats ner i graven.

Medellängden hos männen och kvinnorna i massgraven är beräknad till 172 respektive 159 centimeter. Den äldsta individen var cirka 60 år gammal.

Arkeologerna misstänker att massgraven ursprungligen är/varit större. Eventuellt fortsätter den utanför det undersökta området.

Anna Kjellström skriver att mängden hugg- och skärskador är uppseendeväckande. Skadorna visar inte några tecken på läkning, vilket innebär att offren avlidit i samband med huggen.

Sammantaget vittnar skadorna om en våldsam händelse och att vissa av offren huggits ner bakifrån.

Här följer ett urval av de undersökte skeletten med huggskador:

Skelett nummer 4: ”Kvinna (25–35 år gammal) har en huggskada (5–3 centimeter) på vänster hjässben och ytterligare en lateralt på höger lårben…”

Skelett nummer 7: ”Man (25–30 år) med kraftig huggskada (6-7centimeter) längs hela pannbenet

Skelett nummer 10: ”Man 15–20 år gammal) med multipla huggskador i halsregionen. Första, andra och tredje halskotan bär spår av flera hugg på vänster sida. Dessutom har minst tre revben huggits itu.”

Anna Kjellström skriver att de skador som framkommit sannolikt bara är en liten del av det våld som offren utsatts för. Skador från trubbigt våld, till exempel efter slag med klubbor, är svåra att urskilja från postmortala benskador – det vill säga skador som uppstått i benen efter döden.

Längst ner i massgraven hittade arkeologerna skelettet från ett barn, en flicka i åldern 8–9 år. Skador i skelettet vittnar om att hon dödades med ett kraftfullt hugg bakifrån, som tog mellan bröstkorgen och höften. Hugget var så våldsamt att det nästan gick igenom den lilla kroppen.

Om flickan skriver Kjellström:

”Barnet måste ha huggits i ryggen så att ett av ländkotans ledutskott höggs av…”

Om offren i massgraven var ett verk av en ensam galning eller konsekvensen efter någon form av anfall eller konflikt, kan man bara spekulera om. Det är inte klarlagt om offren tillhörde ortsbefolkningen. 

Massgraven har med kol-14-metoden daterats till 800–1000-tal.

Det finns egentligen bara en våldsam och omdiskuterad händelse, som inte stömmer med massgravens datering, under tidig medeltid som förknippas med Sigtuna stad och som historiska källor nämner. Enligt en notis i Visbyannalerna, som nedtecknades på 1420-talet, anfölls och ödelades Sigtuna år 1187. Liknande uppgifter, som nämner att förövarna kom från östra sidan om Östersjön, finns i Erikskrönikan från 1320-talet. 

Detta är dock omdiskuterade uppgifter utan några arkeologiska bevis.

När arkeologerna har undersökt Sigtuna stads rika kulturlager från 1100-talet, så har de inte hittat några spår från förstörelse och ödeläggelse. Tvärt om så vittnar fynd och bebyggelse om att Sigtuna blomstrade på 1100-talet.

En detalj som arkeologerna lagt märket till är att den plats på kyrkogården där massgraven anlades, lämnades orörd under de 400 år som kyrkogården var i bruk. Vanligtvis brukade begravningar ske ovanpå äldre gravar och så har även skett på S:t Lars kyrkogård. Men platsen där massgraven ligger förblev orörd.

Arkeologerna tror inte att frånvaron av sekundära gravar på massgraven är en slump, utan att man medvetet valt att lämnat platsen orörd. Kanske levde minnet av den våldsamma händelsen kvar hos medeltidens Sigtunabor i flera hundra år.

Fotnot. Tack till Sigtuna Museum & Art för information samt lån av bild och ritning.