Europas största dagbrott, Storrymningen i uppländska Dannemora, är idag en lugn och fridfull plats. Men på 1800-talet var platsen ett utpräglat gruvsamhälle.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Unika geologiska förutsättningen gjorde tidigt Dannemoras järnmalm eftertraktad. Från Storrymningen finns belägg för brytning av järnmalm redan från slutet av 1400-talet. Men experterna tror att brytning kan ha skett redan på 1200-talet.

Storrymningen är idag en anonym lämning, med undantag för spåren från tillmakning – en uråldrig brytningsmetod. Innan sprängämnenas tid bröts malen genom att man eldade på berget, vilket resulterade i att berget sprack och bildade typiska spår i berget.

Annars är det idag svårt att förstå det omänskligt hårda arbete som underbetalda vuxna och barn tvingades utföra i och runt detta dagbrott, för att bryta den värdefulla järnmalmen. Det är endast i svartvita bilder från förr som man kan ana röken och ljuden från släggor som slår.

Storrymningen bestod ursprungligen av ett antal mindre gruvor, som genom ras bildat det stora dagbrottet

Bilderna i reportaget är tagna med cirka 130 års mellanrum.
På den svartvita bilden syns gruvsjön i bakgrunden. Ursprungligen låg sjöns strand i närheten av Storrymningen bakre kant. Allt man ser bort mot Gruvsjön var tidigare vatten, som byggts upp av slagg från brytningen.

Så mycket sten tippades i sjön att det till slut uppstod ett läckage in i Storrymningen. Muren som syns på båda bilderna anlades för att hindra sjövattnet att rinna ner i dagbrottet. Men idag är den överflödig då berget för länge sedan tystnade.