Finnvids vikingatida söner på Älgesta


Strax väster om Arlanda flygplats ligger byn Älgesta. Tack vare en runhäll i Danderyd vet vi att byn ägdes av två namngivna bröder, Finnvids söner, på 1000-talet. På platsen där brödernas gård låg bor i dag läraren Marés Lendway. I likhet med sina vikingatida föregångare har hon ett starkt släktband till byn och dess jord.

Text och foto: Jens Flyckt
Flygfoto: okänd fotograf

Älgesta stavas sedan gammalt Elgesta. Förutom E4:an, som skär genom kulturlandskapet några hundra meter öster om byn, är 1100-talskyrkan Husby Ärlinghundra närmsta granne. Kyrkan, som är en östtornskyrka, står i förbindelse med byn via en smal landsväg som slingrar sig fram förbi tegar, odlingsrösen och knuttimrade logar. Älgesta har legat på samma plats sedan järnåldern, kanske ännu längre tillbaks.

Marés Lendways släkt har bott och brukat den del av Älgesta som heter Södergården, sedan tidigt 1900-tal. För henne är platsens historia i högsta grad levande och något hon värnar om. Huset i bakgrunden markerar den platsen som arkeologerna hittade lämningar från vikingatida bebyggelse med 37 stolphål.

Älgesta, vars struktur är mer eller mindre oförändrad sedan 1700-talet, består av tre gårdar. På en av gårdarna, södergården, bor Marés Lendway.

– Min pappa var mycket mån om att bevara Älgestas kulturhistoriska miljö och platsens långa historia. Den viljan har gått i arv till mig, säger Marés Lendway när hon går in i köket i det faluröda huset på Älgestas högsta höjd – med fönster som vätter mot söder och kyrkan som tonar upp sig i fjärran.

Husby Ärlinghundra kyrka, som är en östtornskyrka, började byggas på 1100-talet. Troligen har det funnits en ännu äldre träkyrka på platsen. Bortom stenmuren i bildens högra nederkant, Syns Älgesta by som svag skiftning i rött. I långhusets vägg syns den andra runstenen som Finnvids son lät resa – till minne av sig själv.

I medeltida handlingar nämns Älgesta vid flera tillfällen, bland annat 1318 och 1487, i samband med jordaskiften.

Marés Lendway och hennes man, Henry Larsson-Auna, flyttade till Södergården 1999. Hennes anknytning till platsen är betydligt äldre. Där har hennes släkt ägt och brukat jorden sedan början av 1900-talet. Där bor även hennes bror, Fredrik Lundgren, med familj.

-När min farfar och farmor gifte sig 1925 flyttade de in i huset som jag och min man bor i. Huset byggdes på 1860-talet. Fram till 1970-talet var Älgesta en stor släktby. Så är det inte längre, säger Marés Lendway.

Byn Älgesta väster om Arlanda flygplats utgör en mittpunkt i ett kulturlandskap där människor bott i minst tusen år. Strax norr om Älgesta, i den gamla hagmarken, ligger ett av flera gravfält. Stenblocket i bildens förgrund markerar troligen en grav.”

I norra delen av byn finns gravfält från den epok i forntiden som kallas järnålder. Hela byn är registrerad som forntida bytomt och inom byns ägor finns inte mindre än sex gravfält. Dessa gravfält är bara en liten del av traktens fornlämningar.

Vägen mellan Älgestas södra del och Husby Ärlinghundra kyrka slingrar sig fram genom landskapet.

I Danderyd, cirka tre mil söder om Älgesta, finns runhällen (U 130) från 1000-talet där Älgesta nämns för första gången i skrift. Runorna berättar att två bröder, Björn och Olev, ägde byn. Deras far hette Finnvid. Så här lyder texten:

”Björn, Finnvids son, lät hugga denna häll efter Olev, sin bror. Han blev sviken på Finnveden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättesarv, Finnvidssönerna på Älgesta.”

Ristningen är egentligen i bra skick. Men på grund av lavar och alger är den mycket svårläst. Så här lyder runtexten:

Norahällen i Danderyd. Runristningen är inhägnad. Men den är (vid fototillfället) knappt läsbar idag på grund av alger och lavar.

Runtexten har tolkats som att Olev dödades i någon form av fegt bakhåll vid Finnveden – som syftar på ett område i dagens Småland. Odal och ättesarv är gamla benämningar för mark som ärvts inom familjen. Finnvids söner bodde alltså på Älgesta, men ärvde gården i Danderyd, som Björn lät rista runhällen vid.

Norahällen enligt en nedteckning från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.


I Husby Ärlinghundra kyrka finns ytterligare en runsten (U 433) som Björn låtit rista. Den runtexten lyder:

”Björn, Finnvids son, lät resa stenen efter sig själv

Runstenen är daterad till sent 1000-tal och tidigt 1100-tal.

Den andra runstenen, som Björn på Älgesta, lät resa och som är inmurad i Husby Ärlinghundra kyrka.

I början av 1990-talet skedde en arkeologisk undersökning vid Södergården. Det var i samband med att Fredrik Lundgren, som är Marés bror, skulle bygga ett boningshus. Platsen ligger i västra delen av Södergården.

Södergården på Älgesta någon gång på 1950-talet.

Inom en 160 kvadratmeter stor yta hittade arkeologerna bland annat 37 stolphål (de flesta kraftiga och stensatta), 5 härdar, 3 lerytor, keramik från 1000-talet och rester av en syllstensgrund.

Lerytor förknippas i regel med golvytor.

”Anläggningarna utgjorde de synliga lämningarna efter kanske tre hus med någon form av stolpburen takkonstruktion och ett mindre hus på syllstensgrund med sidohärd. Den senare hustypen är vanligt förekommande i 1000-talets Sigtuna (cirka 1 mil väster om Älgesta)” står det i rapporten.

Det ligger nära till hands att tro att just dessa byggnader byggdes och ägdes av Finnvids söner. Men några bevis för detta finns inte.

Marés Lendway säger att historien ständigt är närvarande – både i tankarna och i vardagen. Vi går runt på Södergården en dag i januari. Hon visar stenar och järnföremål hon hittat i sluttningar och i trädgårdsland runt huset genom åren. De flesta av föremålen har med jordbruk att göra och är från 1800-talet. 

Malsten (liggare) som påträffats vid Södergården.

Bland hennes fynd finns även betydligt äldre föremål, som löpare till malstenar. På en bergsknalle, bara några meter från hennes hus, står en hel malsten med oklar datering.

Intill ett trädgårdsland, som vetter mot den plats där den arkeologiska undersökningen gjordes, har Marés man skapat en märklig figur av överbliven cement och porslinsskärvor.

-När min man gjuter golv eller liknande så får han ofta cement över. Med den överblivna cementen bygger han på den där figuren. Den föreställer den enögda oden, säger hon.

I Södergårdens trädgård står den enögda Oden.


Vad betyder Älgestas historia för dig?

-Mycket. Den präglar hela tillvaron här. År 2005 skrev jag en novell till lokaltidningen Sigtunabygdens novelltävling. Novellen vann och handlar om att vi lever i tid och lager. När man bor på en plats som Älgesta, som varit bebodd sedan förhistorisk tid, samsas vi i nutiden med andra tidsspår, säger hon.

Hur menar du?

-För några års edan hittade jag forntida glaspärla i åkern. Jag har använt den som smycke och har även visat mina elever den. När jag håller i pärlan, så håller jag i ett föremål som någon annan höll i för länge sedan. På så sätt uppstår en förbindelse – mellan nu och då – mellan den personen och mig, säger hon.

Överallt på Södergården finns spår från jordbruket genom hundratals år. I uthusens knuttimrade väggar syns tydligt hur stockar återanvänts, byts ut och lagats. Längst ner i väggen är stockarna märkligt formade. Det är ett resultat av att korna, som för länge sedan är borta, har kliat sig mot väggen.

Men det är inte enbart forntiden som intresserar henne. I flera år har hon skrivit på en roman som handlar om hennes uppväxt på Älgesta under 1960-talet.

-Berättelsen är klar. Men ska nu redigeras. Den är en fiktiv berättelse med många drag från min familj, personer som runt oss och händelser. Som barn upplevde jag Älgesta och intilliggande gårdar som öar i ett hav av åkrar. Boken handlar även om en brytningstid, då bönderna fick lägga ner sina verksamheter. Pappa gick från att vara bonde till att bli betongarbetare, säger hon

Känner du samhörighet med Finnvidssönerna på 1000-talet?

-Ja, absolut. Under alla år har jag gått här och funderat över var deras hus stod. Bröderna tycks ha varit stora jordägare, så deras hus här på Älgesta var nog ståtliga, säger Marés Lendway och ser sig om på det forntida gårdstunet.

I skuggan av Folklandstingstad

Om en son som på vikingatiden föll i strid i fjärran land handlar en runsten vid Ängby i Lunda, strax norr om Arlanda flygplats, om. Runstenen är rest på ett gravfält som redan på vikingatiden var en fornlämning och som sannolikt har en koppling till den mytiska tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Text och foto: Jens Flyckt

I närheten av Lunda kyrka, en halvmil öster om Arlanda flygplats i Uppland, står en runsten ( U 356). I stenens tusen år gamla text berättar om en mor om sin döde son som stupade i strid i Virland, eller Wierland som det heter idag, som var vikingarnas namn på området i nordöstra Estland,
Runstenen är unik på flera sätt. Det är den enda kända svenska runsten där Virland nämns.

Runsten U 356 står på sin ursprungliga plats -på ett gravfält från äldre järnåldern. Redan på vikingatiden var detta gravfältet 1500 år gammalt och vad vi idag betraktar som fornlämning. Begreppet fornlämning fanns dock inte då. Hade det inte varit för alla träd som idag står i vägen så hade runstenen stått i siktlinje med Lunda kyrkbacke – där en stadsliknande handelsplats fanns på medeltiden.

Ristningen är daterad till 1050-1080 eKr och tolkningen lyder:

”Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Han föll i Virland. Och Åsmund ristade.”

Runstenen räknas till ett av runmästaren Åsmund Kåressons främsta verk.

Kulturlandskapen runt runstenen är mycket rikt och ruvar på några av Upplands största arkeologiska gåtor. Runstenen står på ursprunglig plats i västra kanten av ett stort gravfält (Lunda 91:1) med 250 registrerade gravar. Att döma av gravfältets många gravtyper har det nyttjats under lång tid – från tiden äldre järnålder till yngre järnålder.

Järnålder, som föregicks av bronsåldern, är ett komplicerat begrepp som i Skandinavien omfattar tiden från 500 fKr till 1100 eKr. Tidsperioden är enkelt beskriven indelad i två mindre tidsepoker – en äldre ( 500 fKr-400 eKr) och en yngre (400 eKr-1100 eKr. Dessa två epoker är sedan indelade kortare tidsperioder som till exempel förromersk järnålder, folkvandringstid och vikingatid. Efter järnåldern inträdde medeltiden.

Runstenen står på den äldsta delen av gravfältet som är daterat till äldre järnålder och som domineras av 43 resta stenar.

Åren 1947-48 undersöktes delar av gravfältet av arkeologen Gunnar Ekholm. Undersökningen visade att runstenen ursprungligen flankerats av 14 resta stenar. Det bör ha varit en imponerande anläggning.

Forntida hålväg eller traktorväg? Strax bakom runstenen finns denna vägsträckning som inte är registrerad och vars datering är okänd. Den förmodade vägen syns som ett dike i bildens mitt. Eventuellt delar sig den i bildens bakgrund och viker av ner mot åkrarna och en å.

Bara några tiotals meter söder om runstenen finns en avlång fördjupning som sannolikt är en gammal vägsträckning. Hur gammal den är är inte känt. Den kan vara mycket gammal eller ett resultatet av de senaste århundradenas jordbruk. Vägen leder snett upp genom gravfältet, strax bakom runstenen.

Möjligen delar sig vägen, med en avstickare ner mot ån, cirka 50 meter öster om runstenen. Runstenen anses markera ett vikingatida vadställe vid ån strax söder gravfältet.

Några av gravfältets kvarvarande bautastenar från äldre järnålder. Arkeologiska undersökningar på 1940-talet visade att endast ett fåtal av de bautastenar som en gång restes står kvar.

Vilken by detta gravfält en gång tillhörde har länge diskuterats. Vissa arkeologer menar att det finns en koppling till den intilliggande gården Ängby, som fram till laga skifte var en by. Men gravfältet har även förknippats med den medeltida tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Enligt medeltida källor låg Folklandstingstad i Lunda socken i Uppland. Men exakt var den låg är omdiskuterat. Verksamheten var på 1300-talet så omfattande att handelsmännen i Sigtuna stad vände sig till kungen och klagade på konkurensen från Folklandstingstad. Efter år 1380 nämns inte Folklandstingstad i de skriftliga källorna.

En numera vedertagen teori är att Folklandstigstad låg intillLunda kyrka – som ligger cirka 800 meter norr om den aktuella runstenen.

Lunda kyrka. På den höjd som kyrkan är byggd på finns spår av en omfattande medeltida anläggning/verksamhet. Mycket tyder på att denna verksamhet uppstod redan på bronsålderna.

Runt Lunda kyrka, eller Lunda kyrkbacke som den även kalkas, har lämningar som går tillbaka till bronsåldern hittats. Idag omgärdas Kyrkbacken av åkrar. Men under forntiden låg platsen intill ett stort sjösystem, den så kallade Långhundraleden, som på vikingatiden sträckte sig från Uppsala och Åkersberga. Åkersberga var in- och utfart till Östersjön.

De åkrar som idag bitvis omgärdar Kyrkbacken är bottnen på en stor vik som redan fanns där under bronsåldern och som sedan blev en del av Långhundraleden.

Strax väster om Lunda kyrka finns en större plattå med berg i dagen i sluttningarna. Här har meterdjup kulturpåverkad jord uppmätts. På bilden syns den omgivande åkermarken som under forntid och långt in i historisk tid var en sjö. Notera den västra kyrkogårdsmuren i bildens högerkant.

Under forntiden fanns det även en sjöförbindelse västerut till Mälaren. Den gick över den ås som ligger vid Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrka. Vid Halmsjöns södra strand ligger Arlanda flygplats tredje landnings- och startbana.

På bägge sidor om åsen finns rännor – cirka 50-90 meter långa, tre meter breda och 0,5 meter djupa. Rännorna vittnar om en lång tradition att dra båtar och skepp över åsen som utgjorde ett naturligt hinder mellan Långhundraleden och Mälaren. Halmsjön har än idag förbindelse med Mälaren. Numera består förbindelsen av en grund å som till stor del går under landningsbanor och genom kulvertar.

Dragrännorna var okända för vetenskapen fram till början av 1980-talet. Forskaren och grävmaskinisten Gunnar Skoglöv från Knivsta hade hört lokalbefolkningen berätta om att vikingarna skulle ha dragit sina båtar över åsen. Han blev visad en plats vid Sjöås (Halmsjön) där flera branta rännor är synliga på åsens sidor. På uppdrag av Riksantikvarieämbetet genomförde han en mindre arkeologisk undersökning av en av rännorna. Fynd av bevarat trä visade att rännan hade varit klädd med virke. Den hade varit i bruk under lång tid. Ett av C14-proverna gav dateringen100 år före Kristus – det vill säga äldre järnålder.

Två av dragrännor vid Sjöås registrerades i fornlämningsregistret år 1987. Sannolikt finns det på platsen flera, äldre rännor som inte är registrerade.

För några år sedan arrangerades en kombinerad filminspelning och fältforskning vid dragrännorna. Då drogs en kopia av Viksbåten, en vikingatida båt som hittades i Söderby-Karl, från Halmsjöns strand och upp för åsen genom en av dragrännorna. Fältforskningen och filminspelningen arrangerades Timo Lipitsä, som Sverigereportage skrivit om tidigare.


Experimentet skedde med tillstånd från länsstyrelsen. Resultatet av testerna visade att det är relativt lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek genom den branta dragrännan. Hade rännan varit träskodd, vilket den alltså en gång var, skulle det sannolikt gått ännu lättare.

Intill Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrkbacke, finns en sträcka av Stockholmsåsen. Över åsen går flera handgrävda rännor som daterats till järnålder. I samband med en kombinerad fältforskning och filminspelning för några år sedan drogs kopian av Viksbåten upp och ner för rännorna. Projektet hade tillstånd från länsstyrelsen och arrangerades av hembygdsforskaren Timo Lipitsä. Experimentet visade att det var förhållandevis lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek upp genom dragrännan.

De mest påtagliga arkeologiska bevisen för en medeltida, stadsliknande bebyggelse vid Lunda kyrkbacke under tidig medeltid, finns vid Tingsängarna. Platsen ligger 200 meter öster om Lunda kyrka och 800 meter norr om Ragnfrids runsten.

I början av 1980-talet genomförde Arbetsgruppen Långhundraleden tillsammans med bland annat Riksantikvarieämbetet och Sigtuna museum, en arkeologisk undersökning av Tingsängarna. I två sökschakt påträffade 0,4 meter tjocka kulturlager. Totalt registrerades 562 fyndnummer. Fynd som bebebyggelselämningar, silvermynt, keramik, bultlås, bränd lera, spåren från en bronsgjutares verkstad och en sopgrop daterades till 1100 – 1400-talet.

Vy från Tingsängarna mot Lunda kyrkbacke. Kyrkan skymtar till vänster bakom det gula trähuset. Vid Tingsängarna finns medeltida kulturlager från en stadsliknande anläggning.

Undersökningen bekräftade att det på platsen finns en stor medeltida anläggning.

På kyrkbackens västra del har metertjock kulturpåverkad jord påträffats. Men mycket av detta totalförstördes år 1989 då Sigtuna kommun anlade en avloppsanläggning. Ett par årtionden senare grävdes kulturlager sönder strax norr om kyrkan i samband med att elledningar drogs till kyrka. I schaktmassorna påträffades keramik som Sigtunamuseum museum daterade till 1100-talet.

”Frågan är om inte Lunda kyrkbacke rentav är Upplands äldsta handelsplats i kontinuerligt bruk från bronsålder till medeltid” skriver Långhundragruppen i boken Långhundraleden – en seglats i tid och rum från 1993.

Konkreta bevis för att lämningarna runt Lunda kyrka verkligen är Folklandstingstad finns inte. Men klart är att där pågick en omfattande verksamhet, både till sjös och på land, från bronsåldern och fram till mitten av medeltiden.

Gravfältets västra del ligger på en smal landremsa med bautastenar resta intill vägen. I bakgrunden syns Lunda kyrkbacke, en plats med tjocka medeltida kulturlager och där man tror att handels- och tingsplatsen Folklandstingsstad låg. Runstenen står i siktlinje med Kyrkbacken – om man bortser från de träd som idag växer runt runstenen.

När man betraktar Ragnfrids runstenen bör man inte enbart se ett vackert konstverk med en unik språklig innebörd, utan även i ett samband med det omgivande kulturlandskapets gåtfulla lämningar och de verksamheter som pågick där före, under och efter 1000-talet – både till land och till sjös.

En tid efter att Björn hade fallit i Virland nådde dödsbudet slutligen hans hembygd och familj. Ragnfrid lät då rista och resa den ståtliga runsten till minne av sin son. Hon lät resa runstenen på en plats där den norra (förmodade) landvägen mot det man idag tror var Landstingstingstad passerade. Runstenen står på den del av gravfält som redan på vikingatiden var urgammalt och där förfäderna hade begravts i närmare 1000 år. Och om man bortser från alla skymmande träd så står runstenen i rak siktlinje mot Lunda kyrkbacke.

Det här reportaget är en förenkling av de arkeologiska, kulturgeografiska och historiska förhållandena i och runt Lunda kyrkbacke. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att belysa saknen närmare.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Folklandstingstad och de arkeologiska lämningarna vid Lunda kyrka.

Gamla stans sista runsten

I en husvägg i Gamla stan i Stockholm finns en runsten som ristades ungefär 200 år innan huvudstaden grundades. Var den en gång stod rest är okänt, men den murades in i källarväggen på medeltiden och där har den suttit sedan dess.

Text och foto: Jens Flyckt

Bakom ett mynningsladdat kanonrör i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken är runsten U 53 inmurad i en källarvägg. Det är den ända kända runstenen inom Gamla stan – en av Europas bäst bevarade medeltida stadskärnor.

Gamla stans numera enda kända runsten. Kanske restes den i närheten – på holme som med tiden skulle bli Gamla stan. Mycket pekar på att den transporterades dit på medeltiden för att återanvändas som byggmaterial.

Runstenen i U 53 är utifrån runslingans stil daterad till 1070-1100-tal. För att passa i grunden är delar av den borthuggna. Men runtexten är trots det relativt bevarad. Det är en traditionell minnesinskrift:

”Torsten och Frögunn de (läto resa) stenen efter…, sin son.”

Med hjälp av runslingans utseende har runsten U 53 daterats till 1070/1100-tal.

Det har funnits fler runstenar, två eller tre stycken beroende på vad man betraktar som runsten, i Gamla stan. Två av runstenarna är sedan länge försvunna.

Den första försvunna runstenen är U 54 som var ett större runstensfragment och som fanns i Riddarholmskyrkan. Stenen är nämnd och avbildad på1700-talet. Runtexten lyder:

”… och Östen och Sote… reste denna sten efter… sin… Gud hjälpe (hans) ande.”

Runsten U 54 avbildad år 1624.

Den andra försvunna runstenen ska ha varit inmurad i en vägg i Storkyrkobrinken och ska då ha haft följande tolkning:

”Skäggig haka passar icke i dans”

Bakom den mycket märkliga texten döljer sig troligen ett skämt. Runforskaren Johannes Bureus nämner att runstenen i början av 1600-talet fanns i Mäster Olaus Petri hus på Kyrkbrinken. Olaus Petri (1493-1552), historiker och reformator, förvärvade år 1527 fastigheten. Han var även intresserad av runor och är troligen upphovsmannen bakom den skämtsamma runstenen.

”Det förefaller därför icke osannolikt, att det är han själv, som har försett sitt hus med den skämtsamma inskriften” står det i Upplands runinskrifter.

Runsten SÖ 274 är ytterligare ett fragment som fanns inmurat i ett stenhus kvarteret Medusa, vid Söderport och som först beskrevs på 1600-talet. Den runtexten är inte heller komplett men lyder:

”Karl och Adisla lät resa [denna sten efter] Arnisl, fader (sin).”

SÖ 274 är bevarad men finns inte kvar i Gamla stan. Vid ombyggnationer år 1878 räddades runstenen. 1913 restes den vid Skansen och 1991 flyttades den till Medeltidsmuseet.


Runsten U 53 är inmurad i en medeltida husgrund i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken. Notera kanonen till vänster.

Efter att seden att resa runstenar ebbade ut på 1100-talet återanvändes många runstenar som byggnadsmaterial i väggar, broar, murar och spisrösen. Runsten U 53 är inmurad i en medeltida källare. Stenen finns nämnd redan på 1600-talet.

Stockholm anses ha grundats år 1244. Det äldsta skända stadsprivilegiet är från 1436. Men redan på vikingatiden, då dessa runstenar restes, fanns det någon form av samlad bebyggelse och verksamhet i området, som sedan tros ha utvecklats till Stockholm.

Arkeologerna har funnit rester av vikingatida bebyggelse i området. Flera vikingatida depåfynd, det vill säga silvermynt som lagts ner i jorden vid ett tillfälle, har påträffats i Stockholms stad. Ett exempel är de 47 vikingatida mynt som påträffades år 1913 när Tekniska högskolan byggdes.

Det finns ingen informationsskylt på platsen som informerar om runstenen i väggen. Många turister, som shoppar vikingahjälmar och miniatyrrunstenar i Gamla stans många souvenirbutiker, missar därför den vikingatida runstenen.

Det har spekulerats om dessa runstenar på vikingatiden var resta intill en väg på den holme som flera hundra år senare blev Gamla stan. Om så är fallet är spåren från vägen sedan länge utplånade av bebyggelsen.

Det mesta pekar på att runstenarna aldrig varit resta på platsen, utan att de på medeltiden eller senare transporterades från de omkringliggande landskapen, till exempel Södermanland, för att återanvändas som byggnadsmaterial i den nya stadens framväxt.

Sannolikt finns det runstenar som ingen har upptäckt i Gamla stans grunder, källare och väggar. Men på grund av att stenarnas ristade ytor är vända inåt eller nedåt kommer de förbli okända – i alla fall så länge husen står kvar.

Raketpistolen – livräddare och minröjare

I århundranden hade sjömän på kapsejsade fartyg omkommit för att de i hård sjö inte kunde ta sig till land. Raketpistolen var en enkel och innovativ konstruktion som gjorde det möjligt att skjuta ut räddningslinor, som besättningarna kunde firas i land via. Tekniken användes av tyska ubåtsflottan under andra världskriget och i Sverige utvecklades den till ett minröjningsvapen på land.

Text och nutidsfotofoto: Jens Flyckt
Historiska bilder: Sjöhistoriska museet och Armémuseum.

Med en pistolliknande avfyringsanordning av mässing, löstagbara avfyrningsrör och en raket sköts den 230 meter långa räddningslinan mot det strandade eller sjunkande skeppet. Linan kunde även skjutas mellan fartyg. Ett fåtal exemplar Sander raketpistol finns idag bevarade på svenska museer och i hembygdsföreningarnas gömmor.

Raketpistol från tyska Sander med tillhörande läderhölster samt två raketer i ett uppländskt hembygdsmuseum. På de tidiga modellerna av Sander raketpistol var pistolen tillverkad av mässing. Senare modeller är av aluminium.

Med räddningslinan kunde starkare rep dras från skeppet/skeppen. Via denna förbindelse kunde sedan besättningen ta sig till säkerhet.

Under andra världskriget användes Sander raketpistol, eller Sander Lenienpistole som den egentligen heter, av tyska ubåtsbesättningar. Mellan två ubåtar i ytläge sköts linan, som sedan användes för att föra över reservdelar, dokument, proviant och liknande.

Den svenska försvarsmakten tycks ha antagit Sanders raketpistol år 1937 – som raketpistol m/37. Det är dock oklart inom vilka svenska förband som raketpistolen användes vid tiden runt andra världskriget. Även Kungliga Lotsverket använde Sander raketpistol.

Inom den svenska försvarsmakten fick tekniken ett helt annat användningsområde under 1900-talets första hälft – minröjning på land med så kallade minormar. Minorm, eller minröjningsorm, är enkelt beskrivet en lång serie med smala slangar som är fyllda med sprängmedel. Med en raket och bromsskärm skjuts minormen ut över minfält. När den utsträckta slangen har landat sker en kraftig explosion, som i sin tur utlöser de minor som finns i marken under den. På så sätt skapas en minfri korridor där svensk trupp kan rycka fram. Raketerna till de tidiga minormarna sköts med handhållna raketpistoler – sannolikt av märket Sander.

Sanders raketpistol kunde även användas för att upprätta en förbindelse mellan två ubåtar i ytläge. Via denna förbindelse kunde dokument, reservdelar och proviant dras mellan båtarna. Bilden visar avfyrning från en tysk ubåt någon gång under 1943.

Det var sannolikt en ganska obehaglig upplevelse att avfyra en raketpistol. Mellan varbygeln och avfyrningsröret finns ett uttag. Det är ett fäste för vertikalgrepp – ett handtag som gjorde att skytten kunde hålla i raketpistolen med två händer. Det innebar en säkrare och lättare avfyrning.

Till Sander raketpistol, som alltså fick beteckningen m/37 i Sverige, fanns även ett handskydd i form av smärtingduk, som skyddade skyttens hand från brännskador vid avfyrning. Även ett läderhölster, som syns på bilden, ingick i tillbehören. Allt förvarades i en avlång plåtlåda.

En Sander raketpistol med tillbehör från Kungliga Lotsverket. https://digitaltmuseum.se/021028127764/raketpistol

Lite är skrivet eller känt om Sander Leinenpistole, raketpistol m/37 och liknande modellers användning i Sverige. Det är oklart hur länge de var i tjänst. De ytterst få raketpistoler som finns bevarade hos svenska museer och hembygdsgårdar tycks ha skänkts till museerna i slutet av 1950-talet.

De gånger som Sander Leinenpistole dyker upp hos auktionshus i Europa och i USA, brukar slutsummorna landa på 10 000 till 20 000 kronor. Då är det endast fråga om den pistolliknande avfyrningsanordningen. Kompletta Sander raketpistoler med original tillbehör som raketer, avfyrningarna, hölster och förvaringslåda är så sällsynta att prisreferenser saknas.

Taktiken att skjuta linor mellan skepp, eller skepp och land, är inte unik för raketpistolen. Det fanns under tidigt 1900-tal flera system och tillverkare. Ett exempel är linkastargeväret från svenska Husqvarna vapenfabrik. Sverigereportage har tidigare skrivit om detta gevär.

Sander Leinenpistole kom efter kriget att vidareutvecklas som räddningsutrustning av en engelsk tillverkare. Men den tycks inte blivit någon större försäljningssuccé. När 1900-talet nådde 60-talet var tiden då man behövde raketer för att rädda sjömän över. Men inom svensk minröjning har tekniken, i form av raketer till minormar, levt kvar ända in på 2000-talet.

Bilden visar en svensk raket till en ”Provisorisk minröjningsorm”. Raketen på bilden är från 1950-talet. Likheten med Sander raketpistols raketer är uppenbar. Tekniken att skjuta ut minröjande sprängladdningar med raketer utvecklades och har levt kvar inom den svenska Försvarsmakten ända in på 2000-talet. https://digitaltmuseum.se/011024254615/minrojningsorm

Länken här nedan visar hur en minorm används. Klippet ger även en inblick i hur raketen från en raketpistol fungerar.

Minnet av Sumpadoria

En av de märkligaste båtar som någonsin trafikerat svenska farvatten. Hjulångaren SS Sumpadoria af Lesjöfors fraktade under 70 års tid järnvaror, matvaror, folk och virke via ett nät av farleder och järnvägar i syd/östra Värmland.

Text Jens Flyckt
Fotograf okänd. Bilder från Tekniska museet
/Public Domain
Järnvägsmuseet Public Domain
Järnvägsmuseet, KG, Widborgh, Public Domain

En klinkbyggd, pråmliknande skapelse, med låga bord, hög skorsten och dubbla skovelhjul som sakta puffar fram på älven. Det sägs att den 11,7 meter långa och 2,45 meter breda hjulångaren Sumpadoria var så grundgående att hon kunde gå i daggvått gräs.

Det är sommar någon gång under 1800-talets sista årtionde. Sumpadoria ligger vid hemmastranden. Kanske väntar hon och mannarna på en ny last. Det ryker ur skorstenen och väser säkert från ångmaskinen. På säkert avstånd betraktar en ko den märkliga tingesten.

Sumpadoria byggdes år 1860 vid Lesjöfors bruk som en grundgående fraktbåt. Konstruktionen var anpassad för att hon skulle kunna ta sig fram med tung last på grunda vattendrag i syd/östra Värmland.

Från 1830 utvecklades en invecklad transportled av vattenvägar, landvägar och små bruksjärnvägar som förband bruksorter mellan Kristinehamn med Vänern. Sumpadoria var en länk i denna transportled. Blockenhus och Stjärnfors var två bruksorter som Sumpadoria kontinuerligt lade till vid för lastning och lossning.

Lesjöfors bruk i slutet av 1800-talet. Bruket har anor från tidigt 1600-tal och under 1900-talets första hälft betraktades Lesjöfors som ett idealsamhälle. På det gamla bruksonrådet är idag bland annat fjädertillverkaren Lesjöfors AB verksamt.

För att kunna frakta större kvantiteter, bland annat stångjärn, tackjärn och spik, byggdes fem lastekor. Med dessa lastekor, som var mindre pråmar av trä, drog hon sin last upp och ner för Lesjöforsälven och intilliggande vattendrag.

En av de fem lastekor, som bland annat lastades med tackjärn, som Sumpadoria drog genom Lesjöforsälven. Bilden är tagen vid Lesjöfors hamn och järnväg.

Sumpadoria är för länge sedan borta. Men tack en handfull bilder som tillhör Tekniska museet finns minnet av henne kvar. Men det är anonyma bilder utan närmare förklaring.

Den mesta informationen om denna udda båt är bortglömd. Det är till exempel oklart vilken sorts maskin som satt i henne. Men att det rörde sig tom någon form av ångmaskin är experterna ense om.

Det är tack vare värmländska lokalhistoriker, som grävt i arkiven och intervjuat personer som var med när det begav sig i början av 1900-talet, som denna båts historia är känd idag. En bok där Sumpadoria finns omnämnd i, är ”Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870” av Egil Akre och Martin Jansson.

Det sägs att Sumpadoria var väldigt långsam, varför lokalbefolkningen jämförde henne med en loppa som simmar i tjära. Men med tanke på de laster av bland annat stångjärn, som finns dokumenterade, tycks hon ha varit enormt stark. Ögonvittnen berättar att hon var svårmanuvrerad och ställde höga krav på hennes skeppare.

Sumpadorias maskinrum utgjordes av en överbyggnad av trä med plåttak.

Det är som utomstående lätt att skratta åt denna märklig båt, som idag ser ytterst primitiv ut. Men på sin tid var hon allt annat än primitiv – snarare ett tekniskt under som inte enbart möjliggjorde brukens tillväxt, utan även en viktig transportmöjlighet för vanligt folk.

”Då tog en eka och rodde till älvmynninga å pass på båten (Sumpadoria reds. anm.) Å så tog di länken å sätt fast i den sist pråmen å tog eka på släp. Mång gånger kunn en hinn och handel menas di laste, annars feck en ju ro hem med mä eka” berättar en röst i boken Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870.

Dokumenterade berättelser vittnar även om att Sumpadoria spelade en viktig roll i leveranser av livsmedel. Närmare 900 ton livsmedel ska hon enligt uppgift ha fraktat genom åren. I snitt ska hon ha fraktat 6,9 ton varor per år från Lesjöfors bruk per år, enligt brukets anteckningar.

En av många hamnar i det system av sjövägar och vattenvägar som från 1830-talet talet växte fram i öst/västra Värmland. Det var i denna typ av värmländsk bruksmiljö, där transporleder på vatten och korta bruksjärnvägar möttes, som Sumpadoria verkade i. Notera ångslupen. Bilden är tagen i hamnen vid Gammelkroppa som var en del av Kroppa järnväg Sjöbanan 1857 – 1874.

Sumpadoria är därför inte enbart värmlandshistoria i allmänhet. Hon är även gruvhistoria, brukshustoria, sjöfartshistoria, fartygshistoria, järnvägshistoria, väghistoria och inte minst folklivhistoria.

Under de 70 år som Sumpadoria var i drift hade hon två skeppare. Det var Gustaf Ångström, som beskrevs som en skogsmänniska och vars tjänst senare övertogs av hans son. Tillsammans ska de ha tjänstgjort 50 respektive 32 år ombord på Sumpadoria.

I takt med att det nya århundrandet framskred och nya transportvägar på land öppnade, bland annat järnvägen Inlandsbanan , förlorade Sumpadoria sin betydelse. De sista årtiondena transporterade hon trävaror.

1930 var det slut och Sumpadoria försvann in i den dimma som alla fartyg och båtar tids nog seglar in i. Men innan hon försvann fick hon en under en kort period en ny uppgift.

Med feststämning och lövutsmyckat däck, lik en åldring som avtackas efter ett ett långt arbetsliv, fick hon slutligen göra utflykter med ortsbefolkningen som passagerare på sjön Bredreven. Där tuffade hon fram under sommarkvällarna utan den enorma last av järnvaror som hon hade släpat på i 70 år.

Under de 70 år som Sumpadoria trafikerade vattendrag insyd/östra hade hon två skeppare, som inte enbart navigerade henne i trånga och grunda vatten, utan även såg till att hennes panna tändes på mornarna.

Det fanns röster som förespråkade att den märkliga Sumpadoria skulle bevaras till eftervärlden som ett minne över den värmländska brukstraditionen – men så blev det inte.

God jul önskar…

…Sverigereportage med en bild på julbocken – detta urgamla väsen som i gamla tider härjade i stugorna och skrämde barn i juletid.

Sverigereportage är tillbaka på juldagen, antingen med ett reportage om en gravsten från 1200-talet eller en raketpistol.

Foto: Nils Keyland 1910-1920/Nordiska museet.
Bilden är beskuren.

Nu återkommer ljuset

Idag inträffar årets viktigaste händelse – vintersolståndet. Detta är den dag då ljuset övervinner mörkret och vårdträdet här hemma sakta träder fram ur mörkret.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Strax utanför torpets sovrumsfönster står en gammal ek. Detta jätteträd, som planterades som ett vårdträd för några hundra år sedan, är en del av sovkammaren i det lika gamla torpet under vår, sommar och höst.
Varje gång jag går upp eller går och lägger mig tittar jag ut på eken och dess långa grenar som sträcker sig halvvägs till den stocktimrade väggen. Sommartid somnar vi till vindsuset i dess lövverk.

Eken utanför sovrumsfönstret.

Så här års har de flesta svenskar fullt upp med att fira den rödklädda tomten, den klädda granen och andra mer eller mindre utländska traditioner som kom till Sverige på 1800-talet.

Men någonstans i bården av rök från skorstenar, trädstammarnas former och blänket i istapparna, finns det något uråldrigt. Detta något sträcker sig lågt tillbaka i tiden, förbi kristendomen och till hednisk tid. Sannolikt är denna längtan efter solens återkomst ännu äldre.

Kanske är det numera en fråga om stad eller landsbygd – om närhet till naturen eller ett liv i städer. För dem som lever dygnet runt i konstgjort ljus från gatlampor och skyltfönster, spelar kanske vintersolståndet mindre roll.

För några år sedan sålde jag en bil. När köparna, ett par från Stockholm, klev ur bilen den där sena januarikvällen blev de stående i mörkret hemma på stallbacken. Där stod de och stirrade uppåt. Sedan utbrast den ena av dem:

”Titta, stjärnor. De lyser ju.”

För personer som aldrig har stått under en stjärnklar himmel bryr sig knappast om vintersolståndet. Men för oss andra spelar det en stor roll.

Från och med slutet av oktober och början av november göms eken här hemma i mörker. Det enda jag ser från sovrumsfönstret, när jag tittar ut på mornar och kvällar, är ett kompakt mörker.

Men från och med idag vänder det. Sakta men säkert kommer ljuset återvända – och eken ska träda fram ur mörkret.

Ännu är det lång tid kvar innan ljuset gör sig påmind.

Men nu när årets kortaste dag skymmer väcker ändå ekens försvinnande silhuett glädje och känsla av delaktighet i något större – särskilt när ekot från sjöisarnas sång kommer rullandes upp genom skogen – likt en hymn från en urtida ande.


Kungliga Postverkets perfekta posthantering

Första världskriget rasar i Europa. Men för Kungliga Postverkets uniformsklädda personal i Haparanda tycks kriget inte spela någon roll. Pakethögen växer och lastbilarna är överlastade. Posten ska fram.

Text: Jens Flyckt
Foto:
Hildur Ortman (1860-1943)/Postmuseet/Public Domain

Den är i juni månad och året är 1915. Vid Haparanda postexpedition tonar ett berg av paket upp sig. På två lastbilsflak sträcker sig enorma paketlaster mot skyn. Paketen är exemplariskt inslagna med brunt papper och perfekt knutna snören. Inte ett enda paket tycks vara sönderslaget, öppnat eller krossat.Sannolikt kom alla paketen fram – i tid.

Det är enligt uppgift paket som ska till utlandet som ligger där i den gigantiska högen.

Det är inte enbart paketen det är ordning på. I bakgrunden syns tre personer ur Kungliga Postverkets personal – prydligt klädda i 1910 år släpuniform, vilket var en obligatorisk klädsel för postanställda. Det kravet gäller inte ogifta kvinnor, som från och med 1863 har möjlighet att bli postexpeditionsföreståndare.

Att arbeta med post var ett aktat jobb med anor från 1636. Kungliga Postverkets personal hade högt anseende. Mycket av statusen låg i ansvaret att posten skulle fram – oavsett omständigheter. En annan detalj som vittnar om postämbetets betydelse är att lantbrevbärarna var beväpnade med skarpladdade revolvrar och pistoler – som skydd mot rånförsök. Skjutvapnen fanns kvar inom Posten fram till början av 1960-talet. Även värja och senare batong ingick i postanställdas utrustning. Batongen, med varningstexten ” slå ej mot huvudet”, avskaffade Posten så sent som 1973.

Även de staplade pakethögarna på Kungliga Postverkets lastbilar är imponerade. Säkerhetsdetaljer som lastförskjutningsskydd var ännu inte påtänkte. Lastbilen till höger är en Scania-Vabis, möjligen 1912 års modell. Är det någon av er läsare som vet vad det är för märke och årsmodell på den vänstra lastbilen, så får ni gärna kommentera det.

När dessa bilder togs den där junidagen 1915 var dagens postkaos en otänkbar framtid. Men å andra sidan hade folk i slott och koja varken råd eller möjlighet att beställa en massa onödiga prylar från Kina.

Tiden då jobb på posten förknippades med status är för länge sedan förbi. Borta är även den stolthet som Kungliga Postverkets personal kände och som Postmueum för några år sedan formulerade inför en utställning:

”Mörkblått kläde och blanka knappar fyller bäraren med stolthet och skapar respekt hos allmänheten. Uniformsplikt råder för brevbärarna och visar vem du är och vilket uppdrag du har.”

Ett svinaktigt urdjur från forntiden

För drygt 11 000 år sedan kom de vandrande in över det landområde som långt senare skulle bli Sverige. Efter utrotning på 1700-talet skulle det dröja fram till slutet av 1980-talet, innan de åter accepterades som en del av svensk natur.

Text och foto: Jens Flyckt

Kraniet på bilden är från ett vildsvin – ett djur som har många uppbökade gräsmattor, golfbanor, ärtåkrar och vallar på sitt samvete. Ganska ofta hörs röster om att vildsvin inte hör hemma i Sverige och att det borde utrotas.

Människan och vildsvinet anses ha vandrat in i Skandinavien samtidigt, vid tiden då inlandsisen smälte, för cirka 11 000 år sedan. Andra menar att det kom in något senare. Under stenåldern tros vildsvinets nordliga utbredning ha gått upp till Uppland, enligt arkeologiska fynd som är daterade till cirka 4 000 fKr.

Den vildsvinsstam som vi har idag härrör från i individer som rymde från hägn på 1970- 80-talet. Innan dess gjordes vid flera tillfällen försök att återinföra vildsvinet i svensk natur. Men vid samtliga tillfällen har de utrotats.

1980 fanns funderingar på att åter utrota vildsvinen och under en tid förklarades vildsvinen som ej önskvärda i Sverige, på grund av skadorna de orsakar i jordbruket. Men så blev det inte.

Från och med 1988 betraktas vildsvinen som en del i den svenska faunan.