Vid fågelsjön Angarssjöängen i Vallentuna ligger den märkliga Örstaristningen. I denna hällristning finns bland annat ett 3,6 meter långt skepp och fyra cirklar som tolkats som en hästdragen vagn. Några meter från Örstaristningen finns en förhistorisk hålväg som enligt vissa teorier kan ha spelat en roll i tillkomsten av denna hällristning för 2 500/3 000 år sedan.
Text och foto där ingen annan nämns: Jens Flyckt
Uppland. Angarnsjöängen är ett populärt ströv- och naturområde. Under vår och sommar är sjöns översvämmade stränder förbjudna att beträda med hänsyn till det rika fågellivet. I det omkringliggande kulturlandskapet finns ett stort antal kända fornlämningar – som tidsmässigt sträcker sig från jägarstenåldern (mesolitikum) och fram till medeltid.
Sverigereportage har tidigare skrivit om de äldsta kända spåren i Vallentuna, boplatsen vid Hakunge, som är belägen en halvmil öster om Örsta:
Örstaristningen fotograferad från väster. Det mest framträdande i denna vinkel är den 3,62 meter långa skeppsristningen.
Hällristningen, som mäter 10×4 meter, vid Örsta är belägen på en stor och svagt sluttande häll, med vida utsikt mot norr och den dalgång som var en liten och smal havsvik under bronsåldern.
Strax nedanför den ristade hällen utbreder sig en större platå.
”Den ristning som blev först vetenskapligt känd inom länet är Örstaristningen i Angarns socken som uppräcktes 1890. Ristningens ovanligt utformade hästfigurer har lockat vissa arkeologer att datera den till järnåldern”
Trots storleken på hästarna och skeppen är Örstaristningen ganska svåröverskådlig för besökaren. Ristningen är ifylld med röd färg, som smälter in i den röda bergarten. Figurerna är dessutom ovanligt stora.
Hällristningen vid Örsta i Vallentuna. Uppmätt (avbildade) år 1987 av Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam. Skala 1:50. Hingstarna är spända som par efter vagnen, men är avbildade mule mot mule för att göra bilden tydlig. Teckning: Sven-Gunnar Broström.
Längst upp på hällen syns två hästar som är vända mot varandra. Bakom den vänstra hästen finns fyra cirklar, som tolkats som en vagn, förspänd. Att hästarna står med mularna mot varandra har tolkats som en metod som “ristaren” har använt för att vika ut och tydliggöra bilden av att de egentligen står bredvid varandra. Att rista hästarna bredvid varandra är inte möjligt på det sätt de är avbildade. Källa: Forntid i ny dager – arkeologi i Stockholmstrakten/sida 117/Sven-Gunnar Broström och Jonatan Lindström.
Trots namnet anser experterna att hällristningarna inte ristades, utan att de knackades fram.
Enligt fornlämningsregistret ska det även finnas senare upptäckta ristningar på hällen i Örsta. Det rör sig bland annat om ytterligare två skepp, men även en människofigur med utsträckta händer och med ett vapen i ena handen. Men dessa ristningar är så otydliga att de inte har kunnat upptäckas vid besiktning av hällen, enligt fornlämningsregistret.
I det intilliggande kulturlandskapet finns dessutom flera skålgropsförekomster. Vid Örsta gård står en vikingatida runsten som återupptäcktes på 1920-talet. Strax intill Örstaristningen finns även en cirka 70 meter lång hålväg.
Hålvägar är inte anlagda vägar. Förhistoriska hålvägar har bildats i lösa jordarter under lång tid, på grund av slitaget från bland annat hästhovar. Grus och sand som frigjorts av hovar har runnit iväg med regnvatten och på så sätt bildat diken med varierande bredd och djup. På många ställen, till exempel åsar, där trafiken var tät under förhistoriska perioder, finns det ofta flera hålvägar.
Sverigereportage har tidigare skrivit om förhistoriska vägar::
Örstaristningens två ifyllda skepp. Ovanför det översta skeppet skymtar hingstarna som drar den fyrhjuliga vagnen. Bilden är fotad från norr.
Dateringen av Örstaristningen är omdebatterad. Sydsveriges hällristningar dateras i regel till yngre bronsålder, det vill säga 1 800-500 f.Kr. Men vissa forskare menar att Örstaristningen kan häröra från äldre järnålder (500 f.Kr. – 500 e.Kr.), eller från århundradet före övergångstiden (period V på arkeologspråk) mellan yngre bronsålder och äldre järnålder.
Det är de två hästarna som är avbildade mot varandra, som ligger till grund för den osäkra dateringen. Det har bland annat dragits paralleller till Häggebystenen vid Häggeby kyrka på Skoklosterhalvön i Uppland. Källa: (Ingvar Skoog, Fornlämningar vid Hacksta o. Örsta i Garnsbygden: bronsålder, äldsta järnålder. Uppsats i arkeologi, Stockholms universitet. Stockholm 1983)
Häggebystenen är daterad till 500/600-talet e.K.r.
På kopian av Häggebystenen, som står vid Häggeby kyrka, finns bland annat en scen med två hästar, vända mot varandra, som tolkats som hingsthetsning.
Beträffande upptäckten av Örstaristningen skriver Ingvar Skoog skriver att den eventuellt upptäcktes redan år 1888, men att den sannolikt varit känd av lokalbefolkningen sedan 1700-talet.
Stockholms läns museum beskriver Örstaristningenpå följande sätt:
”Vid Angarnsjöängen finns den enorma Örstaristningen som föreställer två skepp och två hästar. Hällristningarna hade stor betydelse för bronsålderns människor som en viktig del i deras magiska och religiösa värld. Det är en svindlande tanke att deras magiska och religiösa riter lämnade eviga spår i landskapet”
Hällen med Örstaristningen i bakgrunden. Notera den stora plattån, svagt lutande mot norr, nedanför hällen. Cirka 10 meter till vänster om hällen löper en cirka 70 meter lång hålväg i nord/sydlig riktning.
I artikeln Vägen till andra sidan – med vagn genom bronsåldern i Mellansverige, av arkeologen Hellena Victor, resonerar författaren kring flera kultplatser från brons- och järnålder, där hålvägar och andra förhistoriska ”vägar” förekommer i direkt anslutning till gravfält och hällristningar från bronsålder och järnålder.
”Vägar i en bronsålderskontext har under senare år blivit aktualiserat och uppmärksammats exempelvis i samband med den stenlagda vägen som påträffades i samband med Öresundsundersökningarna i Skåne, men också på andra platser” skriver Hellena Victor.
År 1998 påträffade arkeologerna en cirka förhistorisk väg med hjulspår, vid Kvarnby öster om Malmö. Vägen var stenlagt och har med kol 14-metoden daterats till yngre bronsålder, men kan vara ännu äldre. Detta är den äldsta väg av sitt slag som påträffats i Skandinavien. https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/75953b16-abab-498d-87e0-7ce8bd87a3d6
Örstaristningens vagn med fyra hjul. Bilden är något behandlad för att få den ifyllda ristningen att framträda bättre.
Örstaristningen är en av kultplatser i Sverige som Hellena Victor omnämner. Vagnristningen, hålvägen intill hällristningen och det intilliggande kulturlandskapets karaktär – är tecken som hon menar indikerar att Örstaristningen kan ha tillkommit i en ”vägkontext”.
”I anslutning till ristningen ligger en hålväg (RAÄ 119) som förmodligen har en mycket gammal sträckning. Fornlämningarna på åsarna på södra sidan av Angarnssjön ger indikation om vägens forna sträckning, liksom en runsten (RAÄ 118, U211) ett par hundra meter från ristningen. Det är en tjusande tanke att vagnen är ristad på platsen just på grund av vägen”
Runstenen U 211 vid Örsta gård
Runstenen vid Örsta gård är från slutet av vikingatiden, det vill säga från 1000-talet. Redan när runstenen ristades var Örstaristningen mycket gammal och med våra tidsmått en fornlämning.
På grund av långvariga tekniska hos WordPress har det varit glest mellan reportagen under senare tid.
Bild för uppmärksamhet.
Problemen består i att sidan med den text som håller på att skriver låser sig om och om igen, ofta efter 10-20 sekunder. Den enda lösningen har hitintills varit att logga ut och logga in, hela tiden. Detta är en mycket tidskrävande process
Det är reportage på gång. Förhoppningsvis ska teknikproblemen snart lösa sig.
Bild för uppmärksamhet, föreställande en av flera bautastenar vid Sättraby i östra Uppland.
Den har kallats för ett skolexempel på en romansk sockenkyrka från 1190-talet. Lite har förändrats i denna kyrka av kvadhuggen sandsten under de gångna 830 åren. För Morgan Nilsson, ordförande för Historieforum Västergötland, har Kinne-Vedum en särskild betydelse.
Text och Foto: Jens Flyckt
Västergötland. I trakten runt Kinnekulle ligger de medeltida stenkyrkorna tätt, och det har funnits ännu fler kyrkor. Kinne-Vedum kyrka rymmer många märkliga lämningar, som tillexempel en vägg ristad med medeltida runor, cirka 830 år gamla takstolar och ett altare från 1190-talet.
-Kinne-Vedum är en av många tidigmedeltida stenlyrkor vid Kinnekulle. Jag har varit i många västgöta kyrkor, men Kinne-Vedum är speciell, säger Morgan Nilsson.
Kinne-Vedum kyrka är en av Sveriges bäst bevarade stenkyrkor från 1190-talet.
Namnet Kinne-Vedum är dock från 1885, då kyrkan döptes om. Tidigare hette den enbart Vedum.
Kinne-Vedums rektangulära långhus från 1190-talet har förblivit relativt oförändrat. Många av de ingrepp som gjorts i den medeltida miljön, har återställts.
År 1736 byggdes en orgelläktare, som lär ha tagit upp halva långhuset, i Kinne-Vedum kyrka. Åren 1962-1964, då en restaurering med syfte att återställa långhusets ursprungliga (romanska) interiör, togs orgelläktaren bort.
Orgeln står numera placerad i tornets bottenplan, som fram till år 1702 bland annat användes som spannmålsmagasin
De tidigmedeltida fönsteröppningarna gjordes större på 1800-talet, men återfick sin ursprungliga (tidigmedeltida) storlek och form på 1960-talet.
1962-1964 återuppfördes även den 800 år gamla och ursprungliga triumfbågen på ursprunglig plats,, mellan långhuset och koret.
År 1913 togs altaruppsatsen, som skymde det romanska/tidigmedeltida absiden och altaret, bort.
Koret, altaret och rundabsiden i Kinne-Vedum kyrka. Altaret har förblivit orört sedan 1100-talet och är unikt i Sverige.
Altaret är från slutet av 1100-talet, det vill säga stenkyrkans äldsta bebyggelsefas, står på ursprunglig plats och är orört. Det innehåller en relikgömma och är unikt i Sverige.
När man kommer in i långhuset möts man av en stor och välbevarad gravhäll, daterad 1659, på väggen. Det är gjord till minneaven delmav ätten Duvfas.
På den detaljrika hällen hällen är greve Anders Dufva, hustrun Elin Hård och sonen Bengt Dufva avbildade.
Gravhällen över ätten Dufva.
Den latinska minnestexten på gravhällen lyder:0
”Hoar under ligger begrafven den fordom velborna Anders Dufva till Böla med sin hustru velb. F.Elin Hård till Böla sampt begges son velb. Bengt Dufva. Gudh them en frögdeful uppståndelse förläne. Teres velb. till åminelse är thene sten uthuggen then 4 Martii ano Chr 1659. Cristus äst mit liff oc döden är minwinning. WAD: FEH”
Hällen, som är mycket välbevarad, låg ursprungligen i gravkorets golv.
Detalj av gravhällen och Bengt Dufva.
Adelns gravhällar var inte avsedda som resta gravstenar, utan som golvhällar. De är från en tid då framstående personer begravdes under kyrkogolven, vilket ledde till att kyrkans besökare tvingades stå ut med likstanken.
Den ytterst välbevarade gravhällen, där bildhuggarens mejselhugg fortfarande är tydliga, ger en inblick hur skickligt och fint huggna dessa gravmonument, som i vanliga fall är mycket slitna, var.
Tornets smala och enda dörröppning.
Det massiva västtornet är troligen uppfört runt år 1200. Som med många andra medeltida kyrktorn har det diskuterats huruvida Kinne-Vedums torn även kan ha haft en försvarsfunktion. Ett av argumenten för denna teori är att tornet bara har en ingång, med en påtagligt smal torntrappa och dörr – vilket gjorde tornet lättare att försvars.
Takstolar i långhuset har med dendrokronologisk analys (Alf Bråten) daterats till åren 1185-1197.
Så här beskriver Götene pastorat, Svenska kyrkan, altaret:
”Den betår av finhuggna sandstensblock och täcks av en stor, hel skiva. Mitt i denna finns en rektangulär relikgömma. Altarets framsida och kortsidor har fördjupade mittpartier och de främre hörnen pryds av kolonnetter med enkla kapitäl”
Ett annat medeltida spår är den lilla runristning, några centimeter hög, som finns i putsen bredvid den medeltida dörren intill sakrestian. Ristningen är svår att upptäcka.
”Maria”, har denna centimeterhöga runristning i Kinne-Vedums långhus tolkats som.
Kalkputsen är medeltiden och ristingen har tolkats som: ’Maria”, som i bönen Ave Maria – en av de vanligaste bönerna inom den Romersk-katolska kyrkan.
Denna bön har ett ursprung som kan spåras till 1000-talet.
Inom kyrkans värld fortsatte man att skriva med runor, långt efter att seden att resa runstenar i landskapet, hade tagit slut. Detta är anledningen till att det finns runristningar från 1300/1400-talet i byggnadsdetaljer och föremål i många medeltida kyrkomiljöer, främst på Gotland.
Runristningen i Kinne-Vedum kyrka är inte den enda av sitt slag i trakten. I närliggande Kinneveds kyrka finns flera ristningar i medeltida kalkbruk dokumenterade.
Kinne-Vedums rektangulära långhus – fotograferat från koret. I samband med restaureringen åren 1962-1964 återuppfördes den romanska/tidigmedeltida triumfbågen på sin ursprungliga plats, mellan långhuset och koret.
Även de ursprungliga (tidigmedeltida) taklagen över långhus och i tornet är bevarade.
Valven i långhuset slogs troligen på 1400-talet. Ursprungligen hade långhuset inget innertak och besökarna kunde se upp i taklaget, som har tretton takstolar – vars virke avverkades lokalt på 1180-talet.
Någon gång under 1300-talet fick långhuset ett platt och målat innertak av trä. Rester av detta målade, medeltida innertaket har återanvänts och använts på absidens vind.
Även klocktornet från 1200-talet har har kvar sin invändiga träkonstruktion och taklag från tiden då det byggdes.
För den vanliga besökaren är dock taklagen inte synliga, på grund av valven och låsta utrymmen.
Kinne-Vedums mäktiga torn uppfördes troligen runt år 1200.
Morgan Nilsson från Västergötland Historieforum säger att Kinne-Vedum är en av många tidigmedeltida stenkyrkor runt Kinnekulle, och att det under medeltiden fanns ännu fler kyrkor i området.
Historieforum Västergötland är en regional förening som jobbar för att bevara och lyfta fram västsvensk historia. Till skillnad mot den gamla Västgötaskolan, som präglades av lokalpatriotism, har Historieforum Västergötland en källkritisk hållning.
Så här beskriver Historieforum Västergötland sin verksamhet:
”Föreningens syfte och stadgar: Samverka med historieintresserade och grupper som vill främja och arbeta för att vår Västsvenska historia skall lyftas fram, göras mer känd och tydlig.
Vidare inspirerar Historieforum Västergötland till ökad forskning, och verkar för att fornlämningar skyddas och bevaras i regionen. Föreningen skall vidare vara behjälpliga att forskare skall publicera sina resultat”
-Kinne-Vedum kyrka är bara en av flera tidigmedeltida maktcentra vid Kinnekulle. I närheten ligger till exempel Husaby Kyrka, där Olof Skötkonung döptes. Det är som man får man ståpäls av Kinnekulle och dess omgivande historia, säger Morgan Nilsson.
Morgan Nilsson, ordförande för Historieforum Västergötland.
På Kinne-Vedums kyrkogård finns flera lilje- och stavstenar – rektangulära hällar av sandsten, med ett karektariska mönster (stiliserade växtmotiv) huggna i relief. Liljestenarna är avlånga och något bredare längst upp än vid basen.
Lilje/stavstenar är ett arkeologiskt och konsthistoriskt mysterium. En tolkning gör gällande att dessa ornamenterade hällar lades som lock på gravar under 1200/1300-talet. En annan teori är att dessa stenar är betydligt äldre och har haft en symbolisk kristen innebörd.
Lilje/stavstenar finns vid åtskilliga kyrkor i Västergötland, men enstaka exemplar har även påträffats i andra landskap, som Bohuslän och Dalsland. Vid Kinne-Vedum kyrka är antalet ovanligt stort.
Totalt är tretton liljestenar/stavstenar, bådeb fragment och hela stenar, kända från Kinne-Vedum kyrka.
Liljestenar som är uppställda mot Kinne-Vefums kyrktorn.
Morgan Nilsson säger att det inte finns någon enhetlig forskning kring dessa märkliga stenhällar.
-Jag är anhängare av teorin att liljestenarna höggs i slutet vikingatiden i samband med den kristna missionen av Västergötland. Kristnandet var en revolution. Därför tror jag att makten hade en ambition att visa upp den nya tron. Det är där liljestenarna kommer in, att de restes intill de första träkyrkorna, som sedan ersattes av stenkyrkor under 1100-talet, som till exempel Kinne-Vedum, säger Morgan Nilsson.
På Kinne-Vedums kyrkogård finns dessutom två ovanligt breda liljestenar, så kallade dubbelstenar, som är sammanfogade mot varandras ryggar med cement, resta på en liten kulle.
Totalt är 401 liljestenar kända, varav 48 är dubbla. 123 stycken stavkorshällar är kända. (Anneli Nitenberg och Annan Nyqvist Thorsson, 2004),
Dubbla liljestenar, som är sammanfogade mot varandra med cement. På vardera sida ligger två stavkorshällar, varav den ena har ett ovanligt motiv. Det består av ett ansikte som är hugget i relief, med en orm som biter sig fast i strupen.Runt huvudet finns runliknande tecken, som inte gått att tolka och som sannolikt inte är runor.Arrangemanget av de dubbla (ihopfogade) liljestenarna från sidan.
Varför eller när dessa dubbla liljestenar har rests och sammanfogats har Sverigereportage inte lyckats få fram. I detta märkliga arrangemang finns även en kantsten/rest häll nedanför kullen i linje med de dubbla liljestenarna. Men det är med stor sannolikt en konstruktion från 1800-talet.
Cementet indikerar dock att det är av relativt sent datum.
-Sandstenen som liljestenarna och stavkorshällarna tillverkades av bröts vid intilliggande Kinnekulle – det är samma område där det tidiga kristnandet och Sveriges äldsta stift tog form, säger Morgan Nilsson.
De ansågs skydda spädbarn från blodsugande vättar. Cigarrformade fossiler från en sedan länge utdöd bläckfisk har sedan antikens dagar ansetts ha magiska och skyddande egenskaper. Sveriges kanske äldsta belägg för att människor har samlat dessa fossiler, så kallade vätteljus, kommer från det vikingatida Sigtuna stad i Uppland.
Namnet Vätteljus kommer från Sydsvensk folktro och syftar på de cigarrformade, cirka 8 centimeter långa, fossiler från sedan länge utdöda bläckfisksläktena Belamites och Belemnitella. Man trodde att vättarna använde dessa stenar (fossiler) som ljus när de tog sig upp till jordytan om nätterna, för att leka och dansa.
Vätteljus är fossiler efter Belamiter, en sedan 65 miljoner år sedan utdöd ordning av bläckfiskar. Foto: Jönköpings läns museum/CC BY,
Belemiter (Vätteljus) dog ut för cirka 65 miljoner år sedan. Till skillnad mot andra fossiler, som förekommer i kalksten, påträffas belemiter löst i vissa jordar, bland annat i Skåne.
I verket Läkemedels namn från 1918 beskrivs Belemiter (Vätteljus) med följande rader:
”Belamiterna hade ett inre skall, sammansatt av flera delar, av vilka blott en, så kallad rostrum eller sprötet, finnes kvar. Detta utgöres av en solid kalkkropp, grågul eller gulbrun, omkring 8 centimeter lång och nästan cylindrisk. I den övre ändan är den trattlikt fördjupad och mot den andra avsmalnande, så att formen i någon mån liknar en cigarr, men även en gammaldags pil, grek. bélemnon, varav dess grekiska namn belemnites”
Inom allmogen i framför allt Sydsverige fanns det en tro att vättarna kunde suga livet ur sovande spädbarn. Men ett vätteljus bland sängkläderna skyddade barnet. Odöpta barn var särskilt utsatta.
Men även i andra länder i Europa har vätteljusen, under andra namn, använts inom folktro och folkmedicin.
Vättar är enligt svensk folktro underjordiska varelser som i regel är osynliga för människan. De bor i marken eller under eller i närheten av gårdar. Även vägrenar omnämns som deras boplatser. Vättar som begrepp är brett och inte enbart förknippade med Sverige. Vättar förekommer i fornnordisk mytologi, som bland annat asagudar och jättar. I Sverige förknippas vätten med gråklädda små varelser, som man skulle behandla väl. Annats kunde det sluta illa. I Islands riksvapen finns fyra avbildade vättar: en örn, en tjur, en drake och en bergsjätte.
Andra namn på vätteljus är Havsljus och Idafinger. Det sistnämnda syftar på berget Ida på Kreta. Belamiter tilldrog sig tidigt uppmärksamhet, dels pågrund av sin form, men även för att de påträffas löst i jorden, till skillnad mot många andra fossiler som är bundna till kalksten.
Den romerska naturfilosofen och författaren Plinus den äldre (23-70 e.Kr) kallade dessa fossiler för Losten, som man trodde uppstod när lodjurets urin rann ner i jorden. Även lostenen ansågs besitta magiska krafter, som bland annat var vätskedrivande och som bot mot njursten.
Losten tycks enligt vissa historiska källor även ha förekommit som begrepp i Sverige. I Carl von Linnés verk Materia Medica från 1749, nämner han att ”Loosteen” kommit ur bruk, men att den ibland efterfrågas i föreskrifter (Farmakopé) om läkemedelstillverkning.
Vätteljusens form och att de påträffas lösa i jorden, gjorde att man inom folktron även tolkade dessa fossiler som rester av blixtnedslag, eller förstenade blixtar.
Vätteljuset har i Skåne även kallats för åsksten. I och med att man trodde att blixten aldrig slog ner på samma plats två gånger (vilket inte stämmer) uppfattades vätteljusen som ett skydd mot blixten. Möjligen finns det en anknytning till allmogens kult kring åskviggar, det vill säga förhistoriska stenredskap som yxor, som folk hittade i jorden och som lades i husgrunder som skydd mot blixtnedslag.
Det tycks öven förekommit en uppfattning om att vätteljusen hade regnat ner från himmeln.
Åskvigg (stenyxa) från Holmedals socken, Värmland. Foto: Emelie Johansson/Nordiska museet CC BY-NC-ND
De flesta som går på en strand med fossiler kan inte motstå att ta upp och titta på dessa förstelnade delar från djur och andra organismer som levde på jorden för tiotals miljoner år sedan. Även forntidens människor hittade och förundrades av fossiler, men då trodde man att fossiler kom från bland annat monster och hade magiska egenskaper.
I till exempel gamla Grekland kopplade man fossiler som rester från hjältar i mytologin. Från andra håll ansåg man att större fossil kom från drakar.
Vätteljus
Dinosaurier var ett okänt begrepp och så även de tropiska korallrev kom att bilda till exempel Gotlands och Ölands berggrunder.
Redan på 1400-talet hade Leonardo da Vinci (1452-1519) publicerat en banbrytande teori om att fossiler var rester av utdöda organismer.
När Carl von Linné besökte Gotland år 1741 och vandrade omkring på fossilrika kalkstensstränder, trodde han att fossilerna var levande koraller som stormar kastade upp på stränderna. Linné utgick från kyrkan lära om att skapelsen var 8 000 år gammal. Han kunde därför inte ana att fossilerna var 40 miljoner år gamla och rester från ett tropiskt hav.
Det skulle dröja fram till år 1812, då den franska zoologen Georges Cuvier (1769-1839), slog fast att fossiler hade ett ursprung i levande djur ock växter, från att fossil var hade man ingen aning om vad fossiler egentligen var.
Från Sigtuna stad i Uppland finns fynd som tyder på att det bodde en fossilsamlare i staden i slutet av vikingatiden. Inom ett begränsat område, ett senvikingatida hus, i kvarteret Trädgårdsmästaren, hittade arkeologerna 49 fossiler inom en begränsad yta. Dessa fossiler förekommer inte i Upplands berggrund, utan måste ha förts till staden från andra landskap. I denna samling finns ett antal vätteljus.
”Det är uppenbart att fossilfynden från kvarteret Trädgårdsmästaren ursprungligen kommer från ett ganska stort geografiskt område. Gotland, Öland, Dalarna och Skåne/Danmark verkar vara säkerställda, liksom istransporterde block från södra Bottenhavet. Möjliga källområden är Öster- Västergötland, men även mer avlägsna platser som Estland och södra England kan inte uteslutas” skriver Peter Kresten.
Vad belemiterna/vätteljusen hade för roll i det senvikingatida samhället är inte känt. Men både tidigare (i Europa)och senare i historien finns det som sagt belägg att de att spela en roll inom folkmedicinen och folktro.
Fossiler har i tusentals år fascinerat människor. Fossilen på bilden är från en annan utdöd bläckfisk, ortoceratit och är bunden i kalksten. Kalkstenen på bilden ingår i en skalmur i en medeltida verkstadslokal vid Varnhems kloster i Västergötland. Fossilen på bilden har sannolikt inget med folktro att göra, utan ingår i byggnadsmaterialet. Kalkstenen vid Kinnekulle och andra plattåberg i Västergötland är rika på fossiler.
Än idag finns det ett intresse för vätteljus, men inte som skydd mot vättar. Vätteljusen dyker ofta upp på mineralmässor och säljsajter på nätet. De har även letat sig in i nyschamanismen, som magiska föremål.
Ett exempel är Kristallakademin som på sin FB-sida skriver:
”Använd belemniter när du behöver extra magi till nåt, till exempel när du aktiverar ett kristallnät, eller meditera inomhus med en belemnit när det åskar för att dra lite av den explosiva energin till dig själv”
Vid Bredäng i Stockholm lär skalden Carl Michael Bellman gömt sig undan från sina fordringsägare – bland flyttblock på en vacker udde intill Mälarens strand. Om detta med Bellman stämmer är högst oklart, men för cirka 10 000 år sedan bildade naturen denna samling monumentala flyttblock som bär skaldens namn.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Vid Mälarens strand nedanför tätorten Bredäng i Stockholms stad står ett av naturens märkliga formationer. Intill stranden sträcker sig flera stora flyttblock, som transporterades dit av den senaste inlandsisen för cirka 10 000 år sedan, upp mot skyn. Två av blocken lutar på högkant mot varandra och bildar en mindre sal, grotta eller gång.
Bellmans grotta är egentligen ingen grotta, utan ett utrymme mellan två stora flyttblock.
Det är inte ovanligt att stora flyttblock förknippas med myter, folktro och traditioner. Runt om i landet finns åtskilliga stenblock med traditioner.
I alla tider och i många altrakter har dessa gigantiska naturformationer av sten gett upphov till fantastiska myter och berättelser. Hit hör de så kallade jättekasten, stora flyttblock som troll och jättar fordom skall ha kastat mot kyrkor, för att tysta de ringande kyrkklockorna.
Sverigereportage har tidigare om flera sådana flyttblock.
Bellmans grotta, som egentligen inte är en grotta, utan en samling flyttblock. I bakgrunden syns Mälaren.
Bellmans stenar/grotta förknippas även med en annan sägen/saga. Den handlar om ett brudpar som för 10 000 år sedan, kort efter att inlandsisen hade smält, reste stenblocken till deras första bostad.
Bellmans stenar/grotta finns avbildad på en karta från 1837. Då var Bellmans stenar en del av den engelska park som sjöofficeren och tecknaren Carl Fredric Coyet (1768-1857) lät anlägga i området under 1800-talets första del.
Det var där, under romantiken under 1800-talets första hälft, som dessa flyttblock blev mer än en naturformation.
Enligt traditionen ska skalden Carl Michael Bellman ha gömt sig bland dessa blick. Av en naturens slump står flyttblocken i en cirkel, men en öppen yta i mitten.
Under romantiken drabbades åtskilliga slotts- och godsägare av ett stort nationalromantiskt forntidsintresse. Det var långt ifrån källkritisk forskning, utan ett samlande av artefakter, fornlämningar och hjältesagor. Fanns det inga runstenar eller andra fornlämningar att flytta, anlades grekiska tempel, ermitgrottor och liknande i de engelska parkerna. Fanns det ingen spännande myt, då hittade man på.
I Bellmans grotta finns naturliga håligheter där någon tycks ha täppt för med stenar, troligen för att förstärka intrycket av en grotta.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Rosersbergs slotts engelska park, fågelvägen cirka 30 kilometer norr om Bellmans stenar, där bland annat ett grotta byggdes intill Mälarens strand.
Om Bellman någonsin gömde sig bland flyttblocken nedanför Bredäng är högst oklart. Berättelsen om paret som byggde grottan efter istiden är lättare att avfärda.
Karta (beskuren) över Jakobsberg från 1837. Till vänster, vid stranden, är Bellmans grotta markerad.
Kunskapen om att jorden haft nerisningar/istider tog sin början på 1800-talet, då teorin om att Skandinavien hade varit nerisad lades fram. Flera forskare förknippas med dessa teorier, bland annat det svenska naturvetaren och arkeologen Sven Nilsson (1787-1883).
Det var den amerikansk/Schweiziska naturvetaren Louis Agassiz (1807 -1873 ), som efter sina banbrytande undersökningar av Alpernas glaciärer, år 1840 lade fram en teori om att glaciärerna hade varit större och täckt norra jordklotet.
Men även den svenska gruvteknikern Daniel Tilas (1712-1772), som år 1742 lade fram teorin om att stora isflak kunde ha transporterat flyttblock långa sträckor, måste även nämnas.
Begreppet istid kan alltså spåras till 1800-talet.
Även om berättartraditionen om Bellman (troligen) och det äkta paret för 10 000 år sedan kan knytas till 1800-talet och den engelska parken, så är det en intressant och relativt okänd plats, i alla fall fall utanför Stockholm. Relativt lite är skrivet om dessa flyttblock.
Närbild av ristningen i Bellmans grotta.
En detalj som som inte är omnämnd och som de flesta besökare missar, är en anonym liten ristning långt upp på ett av flyttblockens vertikala väggar. Där är årtalet 1932 och någon form av symbol, kanske ett hjärta eller initialer, ristat i berget.
Kanske är ristningen en kärleksförklaring, eller en signatur från någon som besökte Bellmans grotta för 92 år sedan.
Lite är känt om de första människorna som för cirka 8 500 år sedan paddlade runt i havsbandet, bland småöar och skär – som med tiden skulle höja sig ur havet och bilda östra Uppland. I september 2024 inledde arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård en arkeologisk undersökning av en skogshöjd vid Hakunge stenkross, som en gång var en liten och utsatt ö i havsbandet, som under jägarstenåldern besöktes av säljägare.
Text: Jens Flyckt Foto där inget anges: Jens Flyckt Övrigt foto och karta: Stiftelsen Kulturmiljövård
Uppland. Det som för cirka 8 500 år sedan var en liten och karg ögrupp i det yttersta havsbandet, är idag ett vidsträckt skogsområde mellan Vallentuna och Åkersberga i Stockholms län. Sedan de första stenåldersjägarna använde platsen, har landskapet höjt sig 65 till 70 meter över havsytan – vilket har förvandlat havsband och småöar till skog, dalgångar och åkrar.
Andreas Forsgren, arkeolog och grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, vid den arkeologiska undersökningen av den tidigmesolitiska (jägarstenåldern) boplatsen vid Hakunge. Här visar han ett av områden där mängder av kvartsavslag påträffats – där säljägare satt för 8 500 år sedan och tillverkade redskap av kvarts.
Höjningen beror på att den cirka 2,5 kilometer höga inlandsisen tryckte ner landskapet. I takt med att inlandsisen smälte och drog sig undan, för cirka 10 000 år sedan vid Uppland, minskade trycket på jordskorpan, samtidigt som enorma mängder smältvatten frigjordes. Landhöjningen efter den senaste inlandsisen pågår fortfarande, men inte i samma hastighet som tidigare.
Mesolitikum, som även kallas jägarstenåldern, är det vetenskapliga namnet på den förhistoriska period som inleds direkt efter den senaste istiden – för cirka 10 000 år sedan.
Mesolitikum/jägarstenålder: 10 000 – 4 000 f.Kr. Neolitikum/bondestenålder: 4 000 – 1 800 f.Kr. Bronsålder: 1800 f.Kr – 500 f.Kr. Järnålder: 500 f.kr – 1050 e.Kr.
Sverigereportage besökte undersökningsplatsen vid Hakunge i början av september 2024. Andreas Forsgren, arkeolog och grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, möter upp vid stenkrossens kontor, för att skjutsa undertecknad upp till undersökningsplatsen.
-Det är lätt att köra vilse i den här märkliga miljön med stora maskiner och högar med krossat berg, säger Andreas Forsgren.
Uppe på en höjd parkerar vi intill en arbetsbod, som står uppställd i gränslandet mellan skog och den lodräta brant som stupar ner mot stenbrottet och krossen.
Hakungekrossen som ska utvidga sin verksamhet. På uppdrag av länsstyrelsen har Stiftelsen Kulturmiljövård inventerat det aktuella området, där boplatsen från tidigmesolitikum/jägarstenåldern som nu har undersökts, påträffades.
Knappt 100 meter in i skogen hörs ljudet från en grävmaskin, vars skopa skrapar mot sten. Fornlämningen (boplats) som undersöks är 900 kvadratmeter stor. Den består av en avsats som sluttar svagt neråt mot nordväst. Marken är mycket stenig. I öster, norr och söder omgärdas platsen av låga bergpartier – mot vilka havsvågor en gång slog.
-Nu jobbar vi med att torva av ytan. I och med att det är så oerhört stenigt här, och fynden kommer direkt under grästorven, kan vi inte använda grävmaskinen för avtorvningen i den omfattning vi brukar göra. Vi får istället gräva för hand ner till fyndförande lager. Fynden av bearbetad kvarts kommer fram i sanden mellan stenarna, säger Andreas Forsgren.
Av mineralet kvarts tillverkade säljägarna vid Hakunge detta redskap med egg. Troligen är det en kniv.
Fynden består av kvarts som stenåldersjägarna tillverkade redskap av. Majoriteten av fynden är så kallade avslag och splitter, en biprodukt som uppstår i tillverkningsprocessen.
-Det som gör att vi hittar de här tidiga boplatserna är att man ha slagit kvarts, det vill säga tillverkat redskap, säger Andreas Forsgren och räcker fram en ganska stor, bearbetad bit av kvarts, som precis hade hittats.
Senare påträffades ett så kallat kärnämne av kvarts. Ur kärnämnet knackades större bitar loss, som sedan blev redskap. Andreas Forsgren säger att det är det största kärnämne han har sett. Kärnämnet låg inkilat mellan ett jordfast stenblock och en häll. Arkeologerna tolkar kärnämnet som att den medvetet placerades där.
Det stora kärnämnet (kvarts) som påträffades vid Hakunge. Foto: Stiftelsen Kulturmiljövård
Kärnämnets fyndomständigheter väcker frågor om varför det placerades där, om det finns en symbolik i handlingen, eller om säljägarna bara ville ha reservmaterial att jobba med när de kom ut till ön (Hakunge) nästa gång.
Kvarts är tillsammans med fältspat jordens vanligaste mineral. Färgen, klarheten och kvalitén i kvarts varierar, från genomskinlig till grumlig, vit, gul, brun och andra färgvariationer.
Arkeologen Henrik Runeson, även han från Stiftelsen Kulturmiljövård, är specialiserad på stenålder.
-Av kvartsen tillverkade man framför allt redskap med eggar, som fungerade som knivar och skrapor. Jägarna under mesolitikum visste vad de gjorden. Deras kompetens i redskapstillverkning av kvarts var hög, säger Henrik Runeson.
Arkeologen och stenåldersexperten Henrik Runeson från Stiftelsen Kulturmiljövård.
Undersökningen vid Hakunge är en så kallad exploateringsgrävning. Bergkrossen ska utvidga sin verksamhet. På uppdrag av länsstyrelsen i Stockholms län har Stiftelsen Kulturmiljövård därför tidigare gjort en arkeologisk utredning, för att utreda vilka lämningar som finns på platsen.
Det var i samband med den arkeologiska utredning som boplatsen vid Hakunge påträffades år 2017. I de provgropar som grävdes i samband med förundersökning påträffades 250 stycken avslag av kvarts.
-Boplatsen är ännu inte daterad med C14-metoden, men vi hoppas hitta organiskt material, som till exempel brända sälben eller förkolnade nötskal, som kan dateras. Utifrån boplatsens karaktär och höjd över havet har Hakunge preliminärt daterats till 6000 – 6500 f.Kr, det vill säga den äldre delen av mesolitikum. Det är därmed den äldsta kända boplatsen i östra Uppland, säger Andreas Forsgren.
Henrik Runeson berättar att de säljägare som uppehöll sig vid Hakunge var de första människorna i östra Uppland, efter att den senaste inlandsisen hade smält och lämnat ett kargt landskap efter sig. Kunskapen om att det så tidigt, 8000 -8500 år sedan, fanns en skärgårdsbefolkning i östra Uppland, är relativt ny upptäckt.
Denna karta visar hur boplatsen vid Hakunge, som idag ligger i en milsvida skog mellan Åkersberga och Vallentuna, låg för cirka 8 500 år sedan. Då var havsnivån 65 till 70 meter högre än idag och Hakunges var en liten ö i det yttre havsbandet. Platserna som långt senare skulle bli Uppsala och Stockholm, låg då på havsbottnen. Karta: Stiftelsen Kulturmiljövård
Vid Södertörn, cirka tre mil söder om Hakunge, är flera liknande boplatser kända sedan tidigare. I Södertörn finns dessutom spår från mänsklig aktivitet, som är ännu äldre. De äldsta av dessa spår är cirka 1 500 år äldre än Hakunge, det vill säga cirka 9 500 år gamla, berättar Henrik Runeson.
-Det är inte osannolikt att de första människorna vid Södertörn paddlade omkring bland stora isberg, som hade lossnat från inlandsisen, säger Henrik Runeson.
Vilken typ av kanoter som dessa säljagande pionjärer färdades med på öppet hav är inte känt. Arkeologerna tror att de antingen använde urholkade trädstammar, eller träkonstruktioner (kanoter) med skrov av uppspända sälskinn.
Hur var miljön som de första säljägare vid Hakunge och Södertörn rörde sig i?
-Den här lila höjden (Hakunge. reds. anm.) ingick i en liten grupp med småöar och skär som i princip låg ute i havet. Platsen kan jämföras med det yttre havsbandet i dagens Ålands hav. Den närmaste, större ögruppen vid den här tiden vid dagens Södertörn. Närmaste fastland fanns cirka tio mil västerut, vid dagens Heby. Det var en otroligt utsatt och hård miljö som dessa pionjärer levde i. Sannolikt fanns det ingen eller lite vegetation på dessa småöar, säger Henrik Runeson.
Ni arkeologer nämner ofta boplatslägen när ni letar efter boplatser från mesolitikum. Vad är ett boplatsläge?
-Hakunge är ett skolexempel på ett mesolitisk boplatsläge i skärgårdsmiljö. När denna höjd var en ö i det yttre havsbandet, bestod den av ett hamnläge mot nordväst, där det var lämpligt att dra upp kanoterna. Från öster, söder och norr skyddade låga bergspartier mot havets vindar – alltså ett skyddat och strandbundet läge, säger han.
Arkeologerna från Stiftelsen Kulturmiljövård som undersökte den tidigmesolitiska boplatsen vid Hakunge. Från vänster: Andreas Forsgren, Henrik Runeson, Anna Svensk, Mathias Carell (grävmaskinist) Marie Lundberg och Michael Schenider.
Arkeologerna tror inte att Hakunge var en fast boplats, bland annat på grund av det utsatta läget, särskilt vintertid. Istället tror man att det handlar det om en skyddad plats på en liten ö, dit en grupp människor har återkommit till – för att jaga och fiska.
Hur ofta boplatsen vid Hakunge användes är en annan fråga som arkeologerna söker svaret på.
Vad betyder Hakunge för förståelsen av det tidigmesolitiska landskapet i östra Uppland?
-Spåren vi hittar berättar om de första säljägarna, en mänsklig pionjärfas i den här regionerna, men även om hur extrema miljöer dessa människor levde i och hur stora risker de tog för att ta sig ut hit, flera mil från fastlandet. Uppenbarligen accepterade dessa säljägare de strapatser som det innebar att paddla ut hit med enkla kanoter, säger, säger Henrik Runeson.
Henrik Runeson berättar att undersökningen av Hakunge och andra mesolitiska skärgårdslokaler i närområdet, bidrar till kunskapen om varifrån den första människorna i Skandinavien kom ifrån och hur de levde, efter att den senaste inlandsisen hade dragit sig tillbaka.
Upptäckten och undersökningen av den tidigmesolitiska boplatsen vid Hakunge, visar att det fanns en skärgårdsbefolkning i östra Upplands ytterskärgård, redan för cirka 8 500 år sedan. Arkivbild.
-De tidigaste människorna som kom till Norden och till våra trakter följde två invandringsvägar. En kom söderifrån från kontinenten. Den andra kom österifrån och följer den norska kusten söder ut. Ungefär vid dagens Bohuslän mötte dessa två grupper varandra och blandades, säger Henrik Runeson
Han fortsätter:
– De tidigaste kända stenåldersjägarna vid den norska kusten, som är cirka 1500 år äldre än boplatsen vid Hakunge, verkar inte ha varit marina jägare. Det dröjde cirka 1500 år innan öar längs den norska kusten började användas, vilket tolkas som att det är då man blir marina jägare och ger sig ut på haven för att jaga säl på ett mer strukturerat sätt, säger Henrik Runeson.
Varifrån kom säljägarna vid Hakunge?
-Det vet vi inte med säkerhet. Kanske kom de från ett större samhälle i det inre Sörmland eller västra Uppland, där det troligen fanns mer fasta boplatser. Det var antagligen jaktgrupper på några individer från dessa små samhällen i inlandet, som paddlade ut till dessa ensligt belägna öar under sommarhalvåret, säger Henrik Runeson.
Andreas Forsgren tillägger att dessa säljägare även kan ha färdats på havets vårisar.
Arkeologen och grävledaren Andreas Forsgren från Stiftelsen Kulturmiljövård.
Att säl var ett eftertraktat byte för dessa stenåldersjägare, finns det arkeologiska bevis för, bland annat från Tyresta nationalpark, som ligger ett par mil söder om Stockholms centrum.
År 2010 undersöktes en plats i Tyresta nationalpark som kallas TOPP 85, efter platsens höjd över havet. Där fann arkeologerna flera tusen brända benfragment – bland annat 494 ben från tre sälarter. Analyser har visat att ben från sälens hela kropp, från skalle till ryggrad och labb, finns representerat i fyndmaterialet.
En annan fråga är hur dessa säljägare bodde vid sina vistelser på småöar och skär långt ut till havs
Henrik Runeson berättar att dessa säljägare inte byggde hus på de öar och ögrupper de besökte i havsbandet. Däremot har arkeologerna på flera platser hittat fragmentariska spår från hyddbottnar. Det rör sig om runda eller hästskoformade vägglinjer av sten, eller stenröjda ytor, som kan vara mycket svårtolkade.
För 8 500 år sedan var Hakunge en liten ö i ett vidsträckt hav, som kan jämföras med dagens Ålandshavs yttersta havsband. Arkivbild.
Allt organiskt material från dessa hyddor är för länge sedan nerbrutet och bortspolat av havet. Arkeologerna tror att dessa hyddor har haft djurhudar som duk, liknande dem som de nordamerikanska urbefolkningarna använde, och att hyddduken har förankrats vid marken med stenarna.
Några veckor in i grävningen vid Hakunge påträffade Andreas Forsgren och hans kollegor stenfria ytor, som man hoppas är hyddbottnar. Det är i skrivandets stund oklart om det är hyddbottnar eller naturligt stenfria ytor.
Den stenröjda yta som arkeologerna påträffade vid Hakunge. Möjligen är detta resterna av en hyddbotten, som säljägarna byggde som skydd. Foto: Stiftelsen Kulturmiljövård
Även om Hakunge är den första kända boplatsen från tidigmesolitikum i östra uppland, säger Andreas Forsgren och Henrik Runeson, att det sannolikt finns många fler boplatser från den tiden i området.
-Hakunge ligger idag i ett stort skogsområde som sträcker sig från Åkersberga, Vallentuna och upp till Norrtälje. Det finns säkert hundratals sådana här platser som ännu inte är upptäckta. Anledningen till att boplatsen vid Hakunge upptäcktes, beror på den arkeologiska utredning och den inventering vi gjorde, säger Andreas Forsgren.
Till skillnad mot östra Uppland har skogsområdena i Södertörn och Tyresta inventerats betydligt grundligare. Därför är fler boplatser från mesolitikum kända i dessa områden.
-Duktiga inventerare, som till exempel Sven-Gunnar Broström, har lagt en grund för kunskapen om skärgårdsboplatser från tidigmesolitikum i Södertörn. Men i Vallentuna, Åkersberga och övriga Roslagen, är det ingen som inventerat systematiskt, säger Henrik Runeson.
Undersökningsplatsen vid Hakunge i början av september 2024. I bakgrunden syns en av klipporna, som stack upp ur havsytan efter att den senaste inlandsisen hade dragit sig tillbaks och havsnivån var 65 – 70 meter högre än idag . Arkeologerna tror inte att Hakunge är den enda plats mellan Vallentuna, Åkersberga och övriga Roslagen, där det finns boplatser från de första säljägarna. Troligen finns det fler boplatser från tidigmesolitikum som ännu inte är upptäckte
Andreas Forsgren berättar att längre fram i forntiden, när östra Uppland hade stigit ytterligare och bildat större landområden, ökar antalet boplatser.
-Under yngre stenålder, reser sig bland annat delar av dagens Åkersberga upp ur havet. Från den tiden finns det betydligt fler stenåldersboplatser, säger han.
För 8 500 år sedan var Hakunge en liten ö i en ytterskärgård. Där grävmaskinen står slog havsvågorna upp på den grunda havsstranden, där säljägarna lade till med sina kanoter. På den vindpinade ön fanns troligen inga träd. Det enda naturliga skydd som de första säljägarna mot hav och stormar, var öns klippor. Detta var en nästan ofattbar hård och utsatt miljö dessa människor paddlade ut till, flera mil från närmaste land, för att fiska och jaga säl.
Den arkeologiska undersökningen av Hakunge, som är en så kallad slutundersökning, avslutades den 11 oktober. Nu ska resultatet sammanfattas i en rapport. De klippor där säljägarna för 8 500 år sedan satt i skydd för havets vindar och tillverkade redskap av kvarts, kommer sprängas och krossas till grus.
I en djungelliknande skog gömmer sig ruiner av kalksten. Platsen är svårtillgänglig och inte helt ofarlig på grund av stup och fallande stenblock. Stenväggarna påminner om en bortglömd kultur, men är resterna av kalkungnar.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Övriga bilder: Public Domain
Västergötland. Intill Ekedalens naturreservat strax utanför Tidaholm samhälle, ligger Ödegårdsstigen – en tre kilometer lång vandringsled genom ett märkligt landskap. Det som påminner om forntida ruiner, omgivna av tät vegetation och fallna träd, är resterna av en knappt hundra år gammal kalkindustri.
Längs med Ödegårdsstigen finns resterna av 26 stora kalkugnar. De byggdes år 1910, men påminner om lämningar från någon bortglömd kultur i en djungel.
Stigen följer delvis en gammal banvall från en smalspårig industrijärnväg, på vilken kalksten och alunskiffer fraktades. Från vagnarna hälldes stenmaterialet ner i 26 kalkugnar – var och en stor som medeltida sockenkyrka.
Även nedanför kalkugnarna, en ravin som översvämmas av en bäck på vårarna, fanns en järnväg för transport av den brända kalken.
Ugnarna, som även kallades för hallar, är byggda intill varandra på rad.
Den tidigare banvallen intill kalkugnarna.
Som bränsle till kalkbränningen användes alunskiffer, en oljerik bergart som för cirka 400 år sedan bildades havsbottnar. Som bergart är alunskiffer skör och faller isär tunna skikt.
Både kalk och alunskiffer har brutits intill kalkugnarna.
Vissa partier av Ödegårdsstigen går intill flera meter höga klippor med exponerad alunskiffer. Platsen är därför inte enbart en tillbakablick i Västergötlands industrihistoria, utan även jordens historia.
Exponerad alunskiffer vid Ödegårdsstigen. Som bränsle i bränningen av kalk användes alunskiffer, en bergart som bildades på bottnar för cirka 500 miljoner år sedan. Brytningen av alunskiffer och kalk skedde i närheten av kalkugnarna.
Årstidernas växlingar och den täta vegetationen har gått hårt på kalkugnarna, varför de ser ut att vara mycket äldre än vad de är. De flera meter höga kalkstensmurarna, som mot väster, lutar och har börjat kalva, har bitvis börjat rasa.
Mycket av det bruk som höll i hop de murade kalkstensväggarna, har smulats sönder och ströts av vinden på marken. Rasrisken är därför påtaglig.
Platsen är svårtillgänglig och nås via ungnarnas branta och svårt eroderade mittväggar – som innebär en flera meter hög fallhöjd. Det är en inte helt riskfri klättring som förutsätter god kondition och att det finns träd eller grenar man kan säkra sig i – för att man inte ska rasa ner.
Väder och vind bryter ner kalkugnarnas väggar.
Ödegårdsstigen var inte den enda plats i området där man bröt och brände kalk. Boende i närområdet som Sverigereportage har pratat med, berättar om en ganska stor och utbredd kalkindustri.
Stugor som tidigare var arbetarbostäder, bebos numera av sommargäster. Av andra arbetarbostäder finns bara grunder kvar.
Kalkbränningen vid Ödegårdsstigen inleddes troligen under sent 1800-tal. År 1910, en tid då många kalkbruk i Västergötland anlades eller utökades, byggdes de 26 kalkugnarna.
Som mest arbetade 130 personer på platsen.
Slutprodukten, den brända kalken, användes vid murning och inom jordbruket.
Kalkbruket vid Ödegårdsstigen upphörde år 1927.
Platsen där lokstallet stod..
Askan från den brända alunskiffern är en restprodukt som kallas rödfyr. Än idag kan man ana stora områden bakom ugnarna, där det knappt växer någonting, där askan/rödfyr tippades efter bränningen.
Idag vet man att rödfyr innehåller höga halter av uran, krom, barium, arsenik och en rad andra otrevliga grundämnen, som kan leda till toxisk förgiftning. Även alunskiffern innehåller dessa ämnen, men i mindre mäng, har forskning visat.
Vegetationen runt Ödegårdens kalkugnar är så tät att sikten på vissa platser bara är någon meter.
På en av informationsskyltarna som finns uppsatta längs Ödegårdsstigen, beskriver Tidaholms turistbyrå hur bränningen i ugnarna gick till:
”Efter cirka tre veckors bränning var det dags att ta ur ugnen. Den brända kalken kördes på en lastbrygga ut till ett godståg. Alunskifferaskan tippades i stora höga tillsammans med ”dödsbränd kalk”. Sådana slaggtippar finns på kullen bakom ugnarna och på andra sidan bäcken”
När kalkugnarna var i bruk var landskapet öppet, helt olikt dagens täta skog.
Kalkungarna vid Ödegårdsstigen när de var i bruk under tidigt 1900-tal. I förgrunden syns lokstallet.Bränning av kalk vid Ödegårdsstigen. Notera den tjocka (hälsovådliga) och tjocka röken där silhuetter av arbetare syns.
De 26 kalkugnsruinerna, med tillhörande grunder från lokstall, pumphus, banvall etcetra vid Ödegårdsstigen, är ett försvinnande kulturarv. De är inte tillräckligt gamla för att klassas som fornlämningar och saknar därför all form av antikvariskt skydd.
Platsen vittnar inte enbart om kalkindustrins betydelse för Västergötland under tidigt 1900-tal, utan även om de hårda och hälsofarliga förhållanden kalkarbetarna var tvungna att arbeta i.
Hundratusentals är de värnpliktiga som på slingrande grusvägar har hatat och älskat svensk arméns cyklar – som sades kunna klara en granatträff. Militärcyklarna är sedan länge borta från Försvarsmakten, men fortfarande rullar hundratals exemplar i civilt bruk på svenska vägar.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Cykeln började användas av arméer runt om i världen i slutet av 1800-talet. Sverige fick sitt första cykelinfanteri år 1901. Från år 1901 och fram till 1977 utvecklade den svenska försvarsmakten flera numera klassiska modeller. Mest känd är modell 42 (m/42) som såg dagens ljus under andra världskriget och som idag har kultstatus.
Tolkning efter KP-bil på spåriga grusvägar någonstans i Sverige på 1950-talet.
Idag är cykeln en självklarhet i samhället. Men så har det inte alltid varit. I början av 1900-talet var cykeln (velocipeden) en högteknologisk och exklusive nymodighet.
Införandet av cykel i det svenska försvaret innebar en strategisk revolution för infanteriet. Med cykel kunde trupp röra sig dubbelt så snabbt, än till fots. Hastigheten, smidigheten och ljudlösheten var stora strategiska fördelar. Cyklar behövde dessutom inte bränsle, vilket i sin tur innebar att man slapp krävande försörjningslinjer.
I händelse av anfall mot Sverige skulle cykelburna trupper, mer eller mindre självständigt, kunna observera, sabotera och strida.
För längre transporter av cyklar användes speciella transportkärror.
Många arméer runt om i världen har använt cyklar och vissa gör det fortfarande. Sverige kom att utvecklade användandet av militärcykeln ytterligare med så kallad tolkning. Tekniken innebär att trupp på cykel dras dras med rep med handtag bakom en traktor eller annat långsamtgående fordon. Tolkning med traktor är sannolikt en unik taktik/metod för Sverige.
Att med en hand på styret och den andra i ett rephandtag bli dragen längs slingrande vägar efter traktor eller terrängbil kräver träning och koncentration. Cykeln direkt bakom dragfordonet hade det i regel lättast. Ju längre fram man befann sig, desto mindre ansträngande var det.
Inom svenska försvaret hade cyklar flera funktioner: bland annat för transport av materiel, bland annat kulsprutor och lavetter. Kulsprutan (kulsprutegevär) spändes fast i den övre ramen. Utan soldat kunde en m/42:a väga över 40 kilo eller mer med last. Det är en hög vikt som kräver en mycket vältränad cykelsoldat, särskilt i uppförsbackar och annan tungtrampad terräng.
Till bland annat m/42 utvecklades en släpkärra för transport av bland annat skadade.
Den höga lastkapaciteten vittnar om hur otroligt stabila och stryktåliga dessa cykelkonstruktioner är.
Beskrivning av m/42. Bild från : Soldl Mtrl
Cykel m/42 väger cirka 26 kilo, har 26 tums hjul med ballongdäck, fot- och handbroms (trumbroms) i framhjulet) och en växel. Den har en kraftig pakethållare med förvaringsutrymme för verktyg, cykelpump etcetera. Den har lyse fram och bak som drivs av dynamo på framhjulet. Den hårda sadeln är justerbar i höjd, längd och vinkel.
Vissa exemplar är försedda med ett utfällbart bärhandtag på ramen. Samma typ av handtag finns på civila cyklar från mitten av 1900-talet.
Det spartanska handtaget för frambromsen består av en bockad järnstång. Från handtaget går en kjedja genom styret och ner till trumbromsen.
Modeller som m/42 tillverkades i stora upplagor av svenska cykelfabriker som Monark och Husqvarna.
Svensk militärcykel, sannolik M/42, med luftkyld kulspruta, Kg m/37, hängande i ramen.
I mitten av 1900-talet inleddes en successiv avveckling av cykelinfanteriregementerna. Dock fortsatte m/42 och andra modeller att användas i flera årtionden. Cykelskyttebataljoner fanns kvar fram till sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal.
Många värnpliktiga som ingick i cykelskyttebataljoner (cykelskyttegrupper) har, 30 till 50 år efter muck, fortfarande en hatkärlek till dessa cyklar. Man minns de helvetiska cykelmarscherna, iklädda full mundering. Men minns även hur kamratskapen, hur otroligt tåliga dessa cyklar var och hur lätt de rullade – när man väl fått upp farten.
”Pansarcykel” och ”stridscykel” är smeknamn som förknippas med svenska militärcyklar.
Cykeltolkning vid P10 i slutet av 1980-talet. Notera ansiktsuttrycken.
De tiotusental militärcyklar som fanns kvar i mobförråd och på regementena började säljas som billigt militärt överskott på 1970-talet. Tack vare sina stora balkongdäck, tekniska enkelhet och höga pålitlighet blev militärcyklarna snabbt populära i det civila samhället.
M/42 och andra svenska militärcyklar har bibehållit sin civila populäritet genom åren. På de stora annonssajterna läggs ofta militärcyklar upp för försäljning. Hur försäljningsstatistiken ser ut är svårt att sia om, men annonserna brukar försvinna efter relativt kort tid.
Dock börjar till exempel orörda m/42:or i originalskick bli svåra att hitta. De flesta exemplar har modifierats, med till exempel mjukare sadel, moderna handtag, nav med växlar och annan färg.
Artikelförfattarens M/42:a.
Det är långt ifrån enbart samlare och militärnostalgiker som vårdar svenska militärcyklar. I kommunala cykelgarage och pendlarparkeringar kan man ofta hitta svenska militärcyklar, vissa med barnstolar, som används dagligen.
Nästan varje år genomför någon cyklist det 33 mil långa Vätternrundan på militärcyklar. Det är något som bemöts med stor respekt.
Trots sin vikt är m/42 förvånansvärt lättcyklad. Konstruktionen är mycket stabil, så fjärran från moderna cyklar av aluminium och kolfiber. Har man väl kommit upp i hastighet är det bra rull i en m/42:a. Det höga och breda styret erbjuder en bekväm cykelställning, även på dåliga grusvägar.
Att enbart ha en växel är en underskattad fördel.
Trots sin vikt på cirka 26 kilo och endast en växel är /42 lättcyklad på slingrande stigar. Notera det enkla bromshandtaget till trumbromsen i framhjulet.
Det har gått närmare 80 år sedan militärcykel M/42 började användas och över 30 år sedan cykelsoldaterna klev av för sista gången. Men hundratals, kanske rent av tusentals, svenska militärcyklar fortsätter att rulla på vägarna.
Många av de tekniska lösningar som var unika hos svenska militärcyklar, återanvänds idag av civila (svenska) cykeltillverkare. Ett exempel är den typiska pakethållaren. Även begreppet ”militärcykel, som signalerar kvalitet och styrka, dyker ibland upp i marknadsföringen för nya cyklar, trots att de inte har något med de gamla militärcyklarna att göra.
En modern ”militärcykel” vars namn även antyder en koppling till de gamla militärcyklarna. Men likheterna är endast kosmetiska. I denna nya cykel från en svensk tillverkare finns ett tydligt formspråk som bland annat hämtats från m/42. De kraftiga hjulen och pakethållaren är några exempel.
Kanske har modeller som m/42 aldrig varit så populära som de är idag.
En 1 000 år gammal träbro under två meter stadslager. Spåren från en vikingatida ingenjör och arkeologiska fynd som ändrar synen på Sigtuna stads äldsta historia.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum
Uppland. Sigtuna anlades (intill Mälaren) efter en stadsplan på 970-talet med Stora gatan, ”Sveriges äldsta gata”, som en central del av staden. Denna beskrivning har gällt under flera årtionden. Men ett arkeologiska fynd från 1999: en vikingatida träbro och samtida, intilliggande huslämningar från kvarteret Professorn, pekar åt ett annat håll – att Stora gatan anlades i ett senare skede.
-Bron och den intilliggande bebyggelsen från slutet av 900-talet utmanar vår uppfattning om Stora gatan som landets äldsta gata, säger Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna Museum and Art.
Fotografiet är taget vid den arkeologiska undersökningen år 1999 och visar stolpen och delar av brospannet i schaktets profil under Stora gatan. Teckningarna visar hur brostolpen är konstruerad. Foto och teckning: Sigtuna museum.
I Sigtuna Museum and Arts magasin rum för träföremål förvaras stolpen, som är samlingarnas största föremål. Den är tydligt bearbetad och mäter cirka 25 centimeter i diameter. Trots att den suttit i jorden/leran, under två meter stadslager, i hundratals år är den kärnfrisk och i bra skick.
Stadslager är kulturlager (bland annat från hushållsavfall, rester av hantverk, bebyggelsefaser, sot och kol) som har avsatts under städer och liknande miljöer under lång tid. Sopor som i slutet av 900-talet kastades på marken i Sigtuna stads gränder och bakgårdar, återfinns idag av arkeologerna i flera meter tjocka stadslager. Sigtuna är som många andra medeltida städer byggd på sopor. Likt sidor i en tjock bock, berättar fynden i varje jordlager/stadslager om människorna och livet i Sigtuna, från vikingatiden och fram till historisk tid. Stadslager är fornlämningar som är skyddade enligt lag. Sigtunas stadslager omfattar en yta som är cirka 1100 meter långt och 650 till 250 meter bred. Brostolpen dök upp i profilen i stadslager under Stora gatan i samband med arkeologiska undersökningar av kvarteret Professorn år 1999. Dessa undersökningar har Sverigereportage skrivit om tidigare.
I och med att övriga delar av bron ligger kvar i stadslager som inte har undersökts, vet man inte hur lång eller bred bron är. Men att det är ett stabilt bygge är klart. Under den del av bronspannet som arkeologerna undersökte fanns det fortfarande ett hålrum, trots trycket från ovanliggande (cirka två meter) stadslager i hundratals år.
Stora gatan i riktning mot kvarteret professorn, där omfattande arkeologiska undersökningar genomfördes på 1990-talet. Det röda strecket på bilden markerar den vikingatida brons ungefärliga läge. Notera att de delar av bron som arkeologerna inte undersökte, ligger kvar – cirka två meter under dagens asfaltsbeläggning.
Att dra upp stolpen i sin fulla längd var inte möjligt. Den satt fast i leran. Arkeologerna sågade därför av den så långt ner som det var möjligt.
Stolpen har två (rektangulära) genomgående hål – bägge i stockens ovansida. Det nedre hålet är större än det övre. Genom hålen löper två rektangulär bjälkar som är säkrade med en dymling på utsidan. Anledningen In det nedre hålet är större är för att den har burit upp brospannet tyngd.
Av den arkeologiska dokumentationen framgår det att stolpen lutade svagt utåt när den påträffades, samtidigt som brospannet var i horisontalt läge. Om detta är en byggnadsteknisk konstruktion av den vikingatida ingenjören, eller om tyngden från ovanliggande stadslager pressat stolpen åt sidan genom århundradena, går inte att avgöra i dagsläget.
Den avsågade brostolpen med två genomgående träbjälkar. Den undre bjälken är grövre på grund av att den burit upp brospannet.Den del av bjälken som sticker ut på stolpens andra sida är säkrad med en trädymling.
Vid fotografering av brostolpen i samband med detta reportage noterades att toppen delvis har en mörkare färg. Troligen är detta rester av tjära som strukits på för att skydda stolpens ovansida mot väder och vind.
Toppen är full med torrsprickor. Men där finns även raka sprickor som går snett vertikalt över torrsprickorna. Dessa sprickor har troligen orsakats av yxa eller annat redskap med vass egg i samband med att bron byggdes eller under dess användningstid.
Trots att brostolpen är cirka 1 100 år gammal är den i bra skick. De mörkare partierna är troligen spår av tjära. Notera huggmärkena som löper snett över torrsprickorna.
Anders Söderberg berättar att Sigtuna anlades på postglacial lera och att invånarna efter en tids klafsande, insåg behovet av att leda bort dagvattnet. Från de inre tomterna och ner till Mälarens strand (som låg cirka fem meter högre än dagens nivå) anlades dräneringsdiken. Den aktuella bron är byggd över ett sådant dike genom Stora gatan. Dessa diken är sedan hundratals år täckta med stadslager, på vilka dagens (asfalterade) Stora gatan och nuvarande hus är anlagda.
En vikingatida VA-plan skulle man kunna kalla dessa diken med tillhörande broar för.
-Bron är ett ingengörsarbete med hög kvalitet. Det är tydligt att det finns ett tänk i det sätt man byggt bron. Bron gick över ett öppet dike, en dagvattenledning, i Stora gatan. Sannolikt fanns det fler, liknande broar längs Stora gatan, säger Anders Söderberg.
Ännu kan man se märken från brobyggarnas yxor och sågar i stolpens undre bjälke. Notera dymlingen som sedan slutet av 900-talet hållit bjälken på plats.
Han berättar att bron även indikerar att det fanns en centralmakt med resurser och kunskap att genomföra denna genomgripande förändring.
Intill bron noterade arkeologerna en tidigare okänd bebyggelsefas i Sigtuna stads äldsta kända historia. Man kunde konstatera att bebyggelse från 970/80-talet vid kvarteret Professorn inte var anlagd efter en huvudgata/Stora gatan, vilket den annars är. Bebyggelsen var istället orienterad efter stranden.
Anders Söderberg berättar att det närmast bron fanns ett treskeppigt långhus. Detta hus är inte likt andra hus som arkeologerna hittar spår av i Sigtunas stadslager. Det aktuella huset påminner istället om en ålderdomlig hustyp som var vanligt på järnåldern.
Timmermannen Mårten Forssman, som jobbar med historiska byggnader, och arkeologen Anders Söderberg studerar huggmärken och konstruktionsdetaljer i den vikingatida brostolpen.
Resultaten från 1999-års grävning i kvarteret Professorn ifrågasätter/omkullkastar alltså den tidigare teorin/uppfattningen om Stora gatan anlades samtidigt som staden uppstod.
-Sigtuna uppstod ungefär år 970, men regleringen av stadsplanen och anläggandet av Stora gatan skedde senare, runt år 990. Fram tills dess fanns ingen huvudgata, utan bebyggelsen var istället orienterad längs stranden. När Sigtunas stadsplan reglerades och Stora gatan anlades såg man också till att anlägga ett rejält dagvattensystem, säger Anders Söderberg.
Anders Söderberg fortsätter:
– Möjligtvis kan istället Prästgatans varit en föregångare till Stora gatan. Kanske var Prästgatan en del av en landsväg som fanns redan före själva staden, säger Anders Söderberg.
Prästgatan i höjd med Stora torget. På bilden syns rådhusets baksida. Resultat från arkeologiska undersökningar i kvarteret Professorn visar att Stora gatan uppkom i samband med en reglering av stadsplanen cirka år 990. Mycket tyder på att bebyggelsen i det äldsta Sigtuna, cirka 970-990, istället var orienterad efter Mälarens strand. Kanske är Prästgatan en äldre föregångare till Stora gatan. Runstenen som syns på bilden står inte på ursprunglig plats.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Prästgatan och Sigtunas nordvästra in- och utfartsväg på 1000-talet:
Prästgatan, som idag är Sigtunas huvudgata, ligger parallellt med Stora gatan, men cirka 100 meter norrut. Det var längs Prästgatan som flertalet av stadens stenkyrkor anlades under tidigmedeltid.
Hur har det vikingatida stolpfyndet mottagits?
-Det är inte så många som känner till det. De få besökare som sett stolpen reagerar som du och häpnar, säger Anders Söderberg.
Forshems kyrka vid Kinnekulle i Västergötland är på flera sätt en unik. Där finns romanska stenreliefer från 1100-talet med gåtfulla motiv. Dessa stenarbeten tillskrivs den så kallade Skara/Forshemsmästaren.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Forshems kyrka, som är belägen vid Kinnekulle, är på grund av sina höga kulturhistoriska värden sedan länge omdiskuterad och välbesökt. Så här beskrivs kyrkan i Bebyggelseregistret:
”Forshem är en av landets intressantaste stenkyrkor från tidig medeltid. Kyrkan uppfördes troligen vid 1100-talets mitt med långhus och smalare kor.”
Forshems kyrka vid Kinnekulle i Västergötland är utifrån de medeltida takstolarna daterad till 1130-talet.
Forshem har byggts om åtskilliga gånger sedan 1100-talet. Den ursprungliga romanska stenkyrkan bestod bland annat av långhus, kor samt eventuellt ett absid.
Mycket av kyrkans utseende och karaktär är påverkad av ombyggnationer som gjordes på 1600- och 1700-talet. Då uppfördes bland annat de två korsarmarna, vilka idag präglar det vackra kyrkorummet.
Med den romerska stilen menas den byggnadsstil som i Sverige började användas vid 1100-talet och som var mode fram till 1200-talet. Stilen präglas bland annat av symbolladdade figurutsmyckningar, tunnelvalv, smala fönster och en så kallad romansk planform. Få romanska sockenkyrkor har bevarats orörda in i vår tid. Ombyggnationer som breddning och förlängning av långhus, upptagning av större fönster har utraderat de romanska spåren i många sockenkyrkor. En av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkorna är Suntak gamla kyrka (Västergötland), som Sverigereportage skrivit om vid två tillfällen.
Från Forshems äldsta (tidigmedeltida) bebyggelsefas finns en del byggnadsdelar av trä bevarade. Datering av det medeltida taklaget visar att stenkyrkan troligen uppfördes på 1130-talet.
Inne i kyrkan hänger två tjärade brädor. På brädorna kan man fortfarande ana ålderdomligt ornament.
Sammanfogade mäter brädorna cirka 12,3 meter, enligt uppgift. Enligt Svenska kyrkans informationsskylt inne i kyrkan är det fråga om takfotsbrädor från kyrkans äldsta byggnadsfas – det vill säga från 1100-talet, vilket är smått sensationellt.
Dessa brädor är Forshems kyrkas kanske minst uppmärksammade romanska föremål. Faktum är att ytterst lite är skrivet om dessa bevarade byggnadsdetaljer.
Det finns även uppgifter om att en ornamenterad bräda från en stavkyrka, det vill säga en föregångare till den romanska stenkyrkan, som ska ha påträffats vid Forshems kyrka.
Takfotsbrädor från Forshems kyrkas äldsta (romanska) bebyggelsefas, det vill säga 1100-talets första del.
Det som i första utmärker Forshem är inte tidigmedeltida virke, utan romanska stenhuggerier – reliefer som tillskrivits Forshemsmästaren, som även kallas Skaramästaren. Vem denna stenhuggare var är oklart. Men han har även utfört arbeten i bland annat Skara domkyrka.
De mest framträdande stenrelieferna i Forshem består av två (halvcirkelformade) tympanoner i portalerna över de västra och södra portarna.
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Teorierna om vad Forshems reliefer (i de västra och södra portalerna) betyder/skildrar har varierat genom tiden. Idag är den allmänna uppfattningen att de är kristna motiv, som dock inte är hämtade ur bibeln.
Den västra tympanonen/reliefen: Enligt en äldre uppfattning är personen i mitten kung Olof Skötkonung, han som runt år 995 lät mynta Sveriges första mynt i Sigtuna och år 1000 lät (enligt traditionen) lät döpa sig i Husaby (Västergötland), som med sin vänstra hand skyddar en kyrka från att bli sönderslagen av en person med hacka. I fältets högra hörn står en person, intill en häst och sträcker fram en kalk, som har uppfattats som en förkunnare av kristendomen, som Skötkonung för fram – i kampen mot hedendomen.
Numera tolkas personen i mitten som Kristus och och personen vid hans vänstra sida som en stenhuggare i färd med att bygga kyrkan som avbildas i miniatyr. Kristus sträcker ut sin hand och välsignar kyrkobyggnaden. Personen på Kristus högra sida tolkas som kyrkans byggmästare, iklädd en knäkorta dräkt. Personen har precis stigit av sin sadlade häst och närmar sig. Han sträcker fram en kalk till Kristus och samtidigt sätter han sin fot på Kristus fot.
I verket Den Romanska Konsten (Signum/Lund MCMXCC, 1995) beskrivs den västra tympanonen på följande sätt:
”På västportalens tympanon återges en stenmästare i arbete. Det bör vara ett självporträtt (Forshemsmästaren. reds anm), i sitt slag troligen det äldsta kända i landet. Han utövar den nyinförskaffade konsten att hugga till byggnadssten, som formas med pilhacka. Vid hans fötter står en kyrkomodell med absid, basilikalt torn, långhus och västtorn…”
Forshems kyrkas västra port/portal med relief. I mitten står Kristus som med sin ena han välsignar ett kyrkobygge. Med sin andra hand tar han emot en kalk, från en person som suttit av den sadlade hästen.
Den södra tympanonen/reliefen: Även här återfinns Kristus i mitten, med två personer på bägge sidor om honom. Personerna på sidorna tycks böja sig mot Kristus. Personen till vänster tolkas som Petrus, som tar emot en nyckel som Kristus överlämnar till honom. Till Paulus, som står på den högra sidan, överlämnar Kristus en bok.
Runt den (södra) reliefprydda tympanonen löper text på latin. Textstycket längst ner har en laddad betydelse. Där står, översatt till Svenska:
”Denna kyrka är invigd till vår Herre Jesus Kristus och Den Heliga Gravens ära”
Inskriptionen är unik. Den innebär, om det stämmer, att Forshems kyrka är den enda kända kyrkan i Skandinavien som är helgad åt den Heliga Graven i Jerusalem – i det heliga landet. Forshem blir därmed inte vilken sockenkyrkan som helst, utan en nationell minneskyrka för Kristi grav.
Närbild av Forshems södra tympanon med relief. Även i denna denna relief tolkas personen i mitten som Kristus.Den södra portalen i sin helhet.
Reliefernas nuvarande placeringar är dock inte ursprungliga. De har flyttats runt och sitter nu utspridda i Forshems väggar. Ursprungligen satt tymponerna monterade i portaler som försvunnit i ombyggnationer henom århundraden.
Till exempel hängde den västra tympanonen på väggen inne i kyrkan år 1880. Därefter har den monterats över den västra portalen.
Forshem är inte den enda västgötska kyrka där romanska reliefer ”återanvänts” i senare ombyggnationer. Ett annat exempel är Härja kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare. Vissa av Härja kyrkas reliefer anses dessutom har flyttats dit från en annan riven kyrka.
År 1880 hängde västportalens tympanon inne i kyrkan. Inte heller denna placering är ursprunglig.Foto: Public Domain/Lindberg. C.F./Västergötlands museum.
Forshems övriga reliefer är inte lika framträdande som relieferna i tympanonerna ovanför den södra och västra portalerna.
Tre av dessa mindre uppmärksammade reliefer finns motiv som hämtats från påskevangeliet – som skildrar Jesus korsfästelse, nedstigandet i dödsriket och uppståndelseundret. En av dessa reliefer, ”Påskdagsmorgonen”, sitter ovanför den norra porten. Motivet visar bland annat de tre kvinnorna som upptäcker att Jesus döda kropp är borta.
Reliefen som skildrar nedstigandet i dödsriket står i ett hörn inne i vapenhuset.
Reliefen över den norra portalen.
I Forshems kyrka finns sex bevarade (romanska) stenreliefer. Det finns indikationer på att det funnits fler relieffer, som försvunnit genom århundradena.
Hur Forshems kyrka såg ut på 1100-talet, med sina romanska stenhuggerier, är oklart. Men det måste varit något alldeles särskilt, inte minst med tanke på att en av den tidens främsta stenhuggare var anlitad till arbetet.
Reliefen som skildrar nerstigande i dödsriket står undanskymt i vapenhuset, bakom diverse prylar.
Vem eller vilka det var som hade resurser och kunnande att uppföra Forshems stenkyrka för cirka 900 år sedan, är en fråga som många ställt sig men som ingen har kunnat besvara.
Forshems kyrka är den kyrka på fastlandet, näst efter Lunds domkyrka, som har flest romanska stenreliefer.
Sverigereportage 
