Varje nationaldag genomgår Husby-by i Uppland en förvandling i medeltidens tecken. Från Husby Långhundra kyrka som började byggas på 1100-talet, ligger marknadsstånden på rad längs bygatan.
En person som brukar sälja på marknaden är konstsmeden Anders Fredriksson, som på plats smider kors, ringar och andra små tingest av järn.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Utanför Husby Långhundra kyrkas bogårdsmur fladdrar färggranna vimplar i sommarvinden. Kön till tullen (entrén) är lång. Det ljuder av medeltida musik och sorlet från folkhavet.

Texten och flertalet av bilderna i detta reportage är från Husaby Marken år 2023.

Husby by är en liten by (Knivsta kommun) med kyrkan i centrum, gårdar från 1700-talet och en modern skola. Fram till några år sedan fanns där även en lanthandel.

Byn utgör knutpunkt för två ålderdomliga vägsträckningar – som med säkerhet kan dateras till 1600-talet, men som sannolikt är mycket äldre.

I närheten finns flera särskilt intressanta fornlämningar, På en berghäll i åkern några hundra meter öster om kyrkan finns hällristningar, som bland annat innehåller ett sex skepp, tre fotsulor, ett ringkors och 71 skålgropar.

Strax norr om kyrkan ligger Gullhögen – en kungshög som undersöktes mellan åren 1988 till 1993. Högen visade sig innehålla tre gravar från olika tidsperioder under järnåldern.
Fynden i en av gravarna, daterad till yngre romersk järnålder, indikerar en högreståndsmiljö. Bland fynden kan smält silver, smält gult, fragment av ormhuvudring av guld och skärvor av cirkusglas nämnas. Cirkusglaset är det enda av sitt slag som påträffats i Sverige.

Kungshög är en arkeologisk benämning som syftar till storleken på högen.

Enligt arrangören har det under historisk tid arrangerats marknader i Husby by. Dock råder en oklarhet kring detta. Det finns indicier som pekar på marknadstradition, men konkreta bevis saknas.

Byns läge i en historiskt (landväg) knytpunkt mellan Uppsala/Norrtälje samt mellan Märsta/Sigtuna och Husby by, indikerar att platsen kan ha varit en samlingsplats.

Husabymarken arrangeras av Husby Långhundra hembygdsförening. Marknaden är mycket populär på grund av sin ålderdomliga prägel. Arrangören kräver bland annat att säljarna ska vara klädda i kläder av medeltida karaktär. Även stånden ska vara så ”medeltida” som möjligt.

Varorna är mer eller mindre lokalt tillverkade och producerade och har ofta en historisk karaktär. Järnsmide, läderhantverk, vapenförsäljning (barnleksaker av trä), medeltida kläder, smycken, fårskinn, honung, korgar och växter är några exempel på varor som säljs.

När Sverigereportage besökte Husabymarken år 2023 stod konstsmeden Anders Fredriksson och smidde. Anders är IT-strategen som efter att ha gått in i väggen sadlade om och blev konstsmed.

-Av återvunnet järn smider jag sköna saker, som kors och ringar. I mitt smide finns många tankar om sammanhållning. Det här korset är särskilt populärt, säger han och räcker över ett litet halssmycke i form av ett järnkors.

För Anders Fredriksson blev smidet en väg tillbaka.

– För mig är smidet ett sätt att ge tillbaka den kärlek jag fick när jag mådde dåligt. Jag upptäckte att smidet inte var kopplat till min prestation, som det var tidigare, utan kopplat till mig som person. Smidet blev som ett återgäldande, säger han och lägger en järnbit i den glödande kolbädden.

Han berättar att ringen är en gammal symbol för förbund, sammanhållning och evighet.

Anders Fredriksson brukar även smida och sälja sina alster vid vikingabyn på Birka.

-Fem av husen, däribland en smedja, är återskapat. Sedan något år tillbaka finns det en smedja i vikingabyn, säger han varefter de metalliska ljuden från släggans slagslag studsar mot kyrkväggen och sedan försvinner in i marknadssorlet.

Ett uppskattat och udda inslag är den processionen, då en fullskalig helgonfigur föreställande Sankt Mattias, bärs genom marknadsgatan.

”Processionen är en av marknadens höjdpunkter. Helgonet S:t Mattias bärs genom bygatan av kungens hird följd av ett stort tåg i medeltida högtidsdräkter.
S:t Mattias var Heliga Birgittas beskyddare och den som skrev förorden i Heliga Birgittas Uppenbarelser” skriver Långhundra hembygdsförening”

Helgonfiguren är tillverkad av den lokala konstnären Einar Eskhult

Bland evenemangen finns även drängabad, tornerspel, spikslagning och dragkamp. Arrangören informerar om att deltagande sker på egen risk.

För yngre besökare finns även möjlighet att tillverka och måla sin egen vapensköldar, delta i kuddkrig på stock samt skjuta med pilbåge och armborst.

Vid ingången till kyrkan står en stupstock uppställd, vilken påminner om forna tiders hårda och omänskliga straff. Att sättas i stock (skampåle), till allmänt beskådande var ett så kallat skamstraff. Skamstraffen har medeltida anor, men togs bort ur lagstiftningen år 1864.

Skampålen eller liknande anordningar som spände fast den dömde och gjorde denna oförmögen att skydda sig, var i regel uppställda i närheten av kyrkorna, som länge var samlingsplatser.

Husabymarkens kanske mest uppskattade arrangemang är tornerspelen. Så här beskriver arrangören de olika grenarna i den beridna kampen:

”– Övningar med svärd, hugg och stick på olika mål
– Övningar med lans, mot quvintan, man mot man, ringränning
– Övningar med spjut mot mål på marken
– Fäktning till fot
Publiken utser vinnare”

Marknadsdagen avslutas med traditionsenligt firande av nationaldagen, som arrangeras av Knivsta kommun. Firandet, vars inträde är gratis, inledds med en kortege som leds av riddare till häst. Kortegen går genom folkmassorna på marknadsgatan till Tilasgården, som ligger i gatans bortre ända.

”Var med och fira Sveriges nationaldag med ryttare, fanor och trumpeter, högtidstal, sång av Knivsta Kammarkör och musik med barn från Knivsta kulturskola” skriver Långhundra hembygdsförening på sin hemsida.

Vid nationaldagsfirandet uppmärksammas även årets Knivstabo.

Husabymarken brukar locka närmare 5 000 besökare, enligt arrangören.

På kvällen efter marknaden brukar arrangören ha städat bort höbalar, backar, bockar och andra spår från dagens händelser. Den gamla bygatan återgår till det lugn som vanligtvis präglar platsen – 364 dagar om året.

De vävdes för cirka 1000 år sedan och räddades i sista stund år 1910, då de påträffades slängda i en hög på golvet i en kyrkbod.
De fem bonaderna från Överhogdal i Härjedalen är ett lika märkligt som unikt kulturarv, som inspirerade konstnären Göran Dahl när han skapade sin betongmosaik vid Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland/Härjedalen/Jämtland. Fyndomständigheterna kring Överhogdalsbonaderna är nästan lika märkliga som bonaderna i sig. År 1910 cyklade den fornminnesintresserade konstnären och fotografen Paul Jonze omkring på Härjedalens landsbygd och samlade in föremål till länsmuseet i Östersund.

När han kom till byn Överhogdal i Härjedalen fick han möjlighet att gå igenom några kyrkbodar. I en skräphög på golvet i en av bodarna låg de 1000 år gamla bonaderna kastade.

Så här beskriver Jamtli fyndomständigheterna:

”Kyrkan hade just renoverats och i den mittersta av bodarna låg bräder och bråte som städats ut. Och där, precis innanför dörren, låg ett hoprullat bylte som Paul Jonze nu tog fram. När han vecklade ut bonaderna såg han att det var fullt av ålderdomliga motiv”

Bonaderna var ihopsydda när de påträffades.

Några år tidigare hade en dräng, som städade kyrkan, lagt bonaderna i kyrkbodarna. I och med att ingen förstod hur gamla bonaderna var, hade delar av dem bland annat återanvänts som puts/rengöringsduk. Man hade även klippt loss stycken som sedan hade återanvänts som täcke till en docka.

Det var i absolut sista stund som antikvarisk personal fick vetskap om fyndet och lyckades rädda de unika bonaderna.

”Dagen därpå besökte Helena Öberg kyrkan, där några hantverkare just försökt använda en bit av bonaden som putstrasa, men gett upp eftersom tyget var lite för styvt. Putsduken och ytterligare en bit hittad under predikstolstrappan togs tillbaka till Östersund och fogades samman med resten av bonaderna” skriver Jamtli.

Fyndet i kyrkboden var början på en forskningsresa som pågår än idag. Inledningsvis trodde man att bonaderna var medeltida och sedan att de var vikingatida. C14-datering har visat att de vävdes någon gång mellan år 1070 och 1140 – det vill säga i övergångstiden mellan vikingatid och tidigmedeltid.

Överhogdalsbonaderna är vävda i en typ av vävstol som arkeologerna ofta hittar spår från, i form av varptyngder. Bonadernas bottenskikt består av lin och i ett fall av hampa. Figurerna består av färgat ullgarn.

Tekniken med vilken färgad ulltråden har förts in i varpen kallas snärjvävsteknik, en vävteknik med mycket gamla anor i Sverige och som övergavs i vårt land på medeltiden.

I Överhogdals forngård finns kopior på de fem bonaderna utställda. Forngården skriver att arbetet med att kopiera bonaderna påbörjades år 1985 och avslutades år 2012. Arbetet skedde med samma sorts vävstolar och samma växtfärger, som man använde på vikingatiden.

På fyra av de fem bonaderna finns ett gytter av symboler, byggnader, figurer, mer eller mindre fantasifulla djur, scener och även en kort och svårtolkad runtext. Den femte bonadens mönster avviker och saknar figurer.

På en av Överhogdalsbonaderna finns även några svårtolkad runtecken. Runorna är dock felvända och skadade. Eventuellt är det en signatur av personen som vävde bonaden. Enligt en teori är det ett namn på norsk- isländska, som till exempel Gunnborg eller Gunnbiorg; eller ett mansnamn som till exempel Gunnbjörn.

Teorierna om vad Överhogdalsbonadernas bildvärldar betyder/berättar är många. Ragnarök, det vill säga jordens undergång enligt fornnordisk mytologi, den fornnordiska Völsungasagan (som nertecknades på 1200-talet men som bygger på en ännu äldre berättartradition) eller kristnandet av det hedniska Härjedalen är några teorier. Sannolikt kommer ingen någonsin kunna tolka bonadernas gåtfulla bildvärld fullt ut.

När bonaderna vävdes hade figurerna, scenerna, odjuren och byggnaderna en helt annan innebörd för dåtidens människor än vad de har idag. Denna gåtfulla bildvärld, var innebörd vi idag bara kan ana, bygger sannolikt på berättartraditioner som för länge sedan fallit i glömska.

Gamla stans tunnelbanestation byggdes år 1957. Sin nuvarande konstnärliga utsmyckning fick stationen i samband med renovering i slutet av 1990-talet. Återinvigningen skedde 1998.

Göran Dahl hämtade inspiration från bland annat medeltida textilier, till exempel Överhogdalsbonaderna. Det är dock inte fråga om exakta åtegivningar på tunnelbanans spårvägg, utan mer en konstnärlig tolkning/komposition där symboler och figurer från flera bonader kombineras.

Göran Dahl hämtade även inspiration och bilder från Skogbonaden (Hälsingland), även den en unik bonad som vävdes på 1200-talet. Även Skogbonaden räddades från en kyrkbod, där den hittades på golvet år 1912.

Från Skogbonaden har Göran Dahl bland annat hämtat tre figurer som ringer i kyrkklockor. Dessa figurer tolkades tidigare som hedniska gudar, men anses idag föreställa

Han inspirerades även av Vädersolstavlan, som är en av de äldsta kända avbildningarna av Stockholm,

Överhogdalsbonaderna och Skogbonaden är två enastående textilfynd, som tillsammans med Revsundslisten och Kyrkåstäcket är Sveriges äldsta bevarade inredningstextilier.

Att motiv från Överhogdalsbonaderna har spridit sig långt utanför Härjedalen och numera återfinns som konst i Stockholms tunnelbana, vittnar hur dess märkliga figurer och symboler påverkar betraktaren – tusen år efter att de vävdes.

Stora stenbrottet på Kinnekulle i Västergötland har en svindlande lång geologisk historia – cirka 400 miljoner år. Då var denna del av Sverige var ett tropiskt hav.
På 1800-talet påbörjades brytning av kalksten på platsen.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Kinnekulle stora stenbrott är egentligen ett stort sår i naturen, som skapats av kalkbrytningen. Men tack vare de höga bergsväggarna av kalksten som skiftar i färg beroende på väder, tid på dygnet och årstider, svindlande vyer och en sjö med grönt vatten, är detta stenbrott en nästan magisk plats som räknas till ett av Västergötlands stora sevärdheter.

Stenbrottet är cirka 40 meter djupt. De kalkstenslager som besökare idag går på och intill är 400 – 500 miljoner år gamla.

I de lodräta kalkstensväggarna är lagren från olika tidsperioder tydligt – varierande i grått, rött och brunt. Varje tunt kalkstenslager berättar sin historia – om urtider då skelettdelarna från till exempel bläckfiskar med koniska skal, föll till botten och som med tiden bildade det berg som idag kallas Kinnekulle. Kalkstenen består nästan uteslutande av avlagringar från fossila (havslevande) djur och organismer.

Det tog cirka 50 miljoner år för organismerna i detta tropiska hav att bilda kalkstenen i Kinnekulle stora stenbrott. Det var en nästan svårbegripligt långsam process – cirka 1 millimeter per tusen år. Människan är som art knappt 200 000 år gammal.

År 1882 började man bryta kalksten på platsen. År 1978, då brytningen upphörde, hade man brutit cirka 25 miljoner ton kalksten – som det alltså tog naturen 50 miljoner år att skapa.

Av den brutna kalkstenen har man bland annat tillverkat betong av, men byggnadsdetaljer. Kinnekulle, som är ett så kallat plattåberg, är i övrigt en plats där man brutit kalksten sedan medeltiden. Spår från äldre tiders brytning finns på flera platser runt om Kinnekulle.

Det var först i samband med den industriella revolutionen brytningen brytningen blev industriell och mer omfattande.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Råbecks mekaniska stenhuggeri vid Kinnekulle:

Råbecks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne

Den gröna sjön, som bildats efter brytningen upphörde, på stenbrottets botten är ett udda inslag i naturen. Från vissa riktningar och i vissa ljus är vattnet närmast smaragdgrönt. Sjön, där man har planterat in ädelfisk, är ett populär fiskesjö. Dock gäller fiskekort, som bland annat kan köpas i Hällekis.

Kalkstenslager är rika på fossiler som länge har lockat geologer. Regelbundet lossnar kalksten, i bland stora block, från bergsväggarna och frilägger nya fossiler från havslevande organismer som levde för cirka 400 miljoner år sedan.

I brottets norra del finns en populär uppställningsplats för husvagnar och husbilar. Det är dock inte fråga om en camping, utan snarare om en öppen yta. Under sommarens högsäsong är det stundtals fullt med husvagnar och husbilar på platsen. Och det är inte konstigt att platsen lockar besökare.

Särskilt på kvällen, då solens strålar dröjer sig kvar i dunklet på stenväggarnas östra sida och kalkgruset knastrar under skorna, då är det lätt att drömma sig bort till andra kontinenter.

Kinnekulle stora stenbrott kallas även för Sveriges Grand Canyon och Västergötlands Grand Canyon.

Det går att vandra runt stenbrottet,. Det går att följa bergsvägarna, på bottnen av brottet, runt sjön. Den södra delen saknas stigar och är bitvis mycket svårframkomlig. Detta på grund av att terrängen sluttar och består av nedfallna stenar och flera ton tunga kalkstensblock.

Är man hyfsat tränad och van vid bergsmiljöer går det att ta sig runt på bottnen. Dock är det inte riskfritt då sten lossnar och faller. Terrängen är dessutom bitvis mycket svår.

Lättast att ta sig runt på en högre nivå/plattå/avsats. Därifrån är utsikten enastående – var man än tittar. Men det är en skönhet med faror. Det finns inga staket och stupen till de 40 meter höga bergsväggarna ligger helt öppna. Bland turister är det populärt att sitta på kanten och dingla med fötterna högt över sjön på bottnen.

Detta är en värld där ett misstag kan få katastrofala konsekvenser. Ett fall från från 40 meter ner mot stenblock är det få som överlever. Kanske är det denna blandning av bländande vacker och samtidigt farlig natur som skapar magin runt stora stenbrottet.

Även om det bröts kalksten i nästan hundra år på platsen, så är naturen långt från tämjd. Men håller man sig bara borta från fallande stenblock och 40 meter höga bergsstup är naturen enbart bländande vacker i Kinnekulles stora stenbrott.

Vid Husby i Markim står en runsten som berättar om en förstfödd och enda son, som dog ung. På vikingatiden reste föräldrarna stenen intill en intilliggande väg.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Runsten (U 326) är utifrån en formulering i runtexten unik. Runorna berättar om Holmgärd och Sigröd och deras enda son Sven, som föddes sent och dog ung.

Det som gör denna minnesskrift unik är formuleringen ”sent född”, som varken är känt från någon annan runsten, från fornsvenskan eller från isländskan.

”Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar efter Sven, sin son, sent född”

Runinskriften är daterad till 1000-talets första hälft.

Stenens undre del är avslagen och försvunnen. Men utifrån gamla avbildningar är den försvunna den försvunna runtexten känd.

Förleden i det fornsvenska ordet, som tolkas som ’sent född”, betyder ”sen”, ”sena kvällen” eller ”sent färdig”. Det har tolkats som att makarna länge hade väntat på ett barn, men att lyckan blev kortvarig och förbyts till sorg när Sven dör ung.

Inskriptionen är alltså två föräldrars uttryck över den döda sonen.

Stenblocket är vackert hugget. Som många andra runstenar gör lav och mossa att runslingan numera är otydlig.

Stenen står på en berghäll några meter från vägen, strax innan gården Husby. Stenen flyttades till sin nuvarande plats någon gång efter år 1924. Enligt flera historiska källor (bland annat karta) stod den ursprungligen cirka 125 meter nordost om sin ursprung plats, intill vägen mellan Markim kyrka och Husby. Den ursprungliga platsen är idag ett större, vattenfyllt dike.

Historiska källor uppger även att runstenen användes på 1600/1700-talet som grindsten vid övergången över ån/diket. Stenen hålls uppe med stöd av ett metallstag som är fäst genom stenen och runristningen. Det är en brutal behandling av en runsten. Hålet är rektangulärt, vilket vittnar om att ursprungligen kan ha tagits upp för att fästa grindens gångjärn i. Hål av samma storlek och form återfinns i de många grindstenar som står kvar i kulturlandskapen.

Det finns inga synliga spår efter den vikingatida bron på platsen. Numera leder en modern vägtrumma vattnet i diket under vägen.

Det är oklart varför runstenen flyttades. Sannolikt berodde det på breddning av den gamla vägen, som slingrar sig fram i Markims fornlämningstäta kulturlandskap, eller annan ombyggnation, som innebar att stenen stod i vägen.

Där vägen överkorsar ån går det fortfarande se spår efter efter en historisk stenkonstruktion/bro. Bearbetade stenblock, som som återanvänds till övergången (sekundär användning) vittnar om att det funnits en historisk stenbro på platsen. Detta är dock inte den vikingatida bron.

Enligt runtexten lät Holmgärd och Sigröd resa två stenar till minne av den döda sonen.

Den andra stenen är sedan länge borta. På storskiftskarta från 1764 är två runstenar markerade vid bron, enligt Riksantikvarieämbetet. Stenarna beskrivs då stå intillvarandra, några meter strax söder om den nuvarande övergången.

Även om vägen har moderniserats (breddats, höjts och asfalterats) och den kvarvarande runstenen har flyttats 125 meter, kan man med vägens gamla karaktär, fortfarande förnimma det vikingatida kulturlandskapet.

Kompassrosen i Furusund är daterad till år 1463 och är därmed äldsta kända avbildningen av en 24-delad kompass i Norden.
Dock förekommer kompassrosor och andra maritima hällristningar vid flera kustområden i landet – bland annat i Bohuslän och i Roslagen.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. På en klippavsats i det lilla kustsamhället Furusund i Roslagen finns en märklig hällristning – en kompassros från medeltiden. Den representerar en relativt okänd typ av hällristningar som dateras från medeltid och fram till 1900-talet.

Så här beskriver Stockholms läns Museum Furusunds kompassros och dess historia:

”Den första kände besökare som ankrade här (Furusund reds. anm.) var den danske kungen Kristian I som i juli 1463 var på väg mot Ryssland med en flotta. Till minne av uppehållet finns en kompassros inristad i en häll ovanför hamnen”

De maritima hällristningarna påträffas i kustbandet, intill vikar och naturhamnar där sjöfarare och fiskare i hundratals år har sökt natthamn eller skydd när sjön gick hög.

Kompassrosor är relativt vanliga motiv.

De maritima ristningar, som alltså dateras från medeltiden och framåt, ska inte jämföras med bronsålderns hällristningarna. Mellan de maritima hällristningarna och bronsålderns hällristningar skiljer det cirka 3 000 år.

I de maritima hällristningarnas bildvärld förekommer bland annat minnesskrifter från kungliga besök, monogram, vapensköldar, årtal, kompassrosor, labyrinter, bomärken, initialer och båtnamn; men även mystiska symboler och tecken som troligen är uttryck för magi och bortglömda sjömanstraditioner.

De maritima ristningarna på har under senare årtiondena uppmärksammats, inte minst av forskningen. Runt om i landet pågår arbeten med att inventera och bevara ristningarna. Men i förhållande till andra historiskt, maritima lämningar är kunskapsbasen kring dessa ristningar fortfarande begränsad.

Vad som är ännu mindre känt är att sjömän och fiskare även ristade vissa av hällarnas motiv i strandnära bodar och andra träbyggnader, intill gamla hamnlägen och naturhamnar. Dessa ristningar är mycket sällsynta, eller möjligen förbisedda. Hur som helst är kunskapen kring maritima ristningar i trä i stort sett obefintlig.

Sverigereportage har tidigare skrivit om maritima i en strandbod i Roslagen.

Skeppsvrak och maritima ristningar

Ytterligare en typ av maritim ristning, som inte direkt är knuten till sjöfarten, är namnristningar på vågslipade hällar. Dessa tycks främst förekomma vid tidigare kurorter, som Grisslehamn i Roslagen. Dessa namnristningar dateras i regel från tidigt 1900-tal och några årtionden fram i 1900-talet. Vid Grisslehamn förekommer det även motiv som tyder på en sjömanstradition.

De ristade sina namn i klipporna.

Mer om kompassens historia:

Med pinnkompass sedan medeltiden

Senaste gången kompassrosen fylldes i, med länsstyrelsens tillstånd, var år 2010. Numera är den röda färgen matt och blek. Möjligen framträder den tydligare i solsken. Kompassrosen är dessutom rikligt bevuxen med lav.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet kompassrosens motiv:

”Figurerna ilågrelief, bestående av en vindras i mitten. Runt omkring är enkrona, en bila två vapensköldarsamt bokstäver i minuskler”

Uppgifterna om att Kristian 1 närvaro vid Furusund år 1463 kommer bland annat från Vadstenadinariet, som Vadstenabröderna skrev mellan åren 1336 och 1554. Det är en minnesbok där anmärkningsvärda händelser utanför klostret i Vadstena nämns.

Det är dock oklart om kompassrosen nämns i de medeltida handlingarna, och om så är fallet, om Kristian 1 uppges som upphovsman/initiativtagare till ristningen. På vilka grunder kompassrosen vid Furusund har daterats till 1463 är en annan fråga Sverigereportage sökt svar på utan resultat. Är det någon i läsekretsen som har kunskap om detta får ni gärna kommentera inlägget eller höra av er till Sverigereportage.se.

Grunden till ett 2 000 år gammalt romerskt hus har påträffats intill Sveriges mest trafikerade motorväg – E4:an vid Upplands Väsby.
Fyndet är sensationellt, säger arkeologen Inge Gräv.
I samband med den arkeologiska undersökningen av lämningarna stängs all trafik på E4:an av i sommar. Trafiken leds istället om genom Upplands Väsby centrum.

Text och foto: Jens Flyckt

Denna artikel är, som datumet indikerar, ett skämt.
Dock är är uppgifterna om den romerska servicen av brons, som arkeologer hittade vid Carlslund på 1990-talet, sant. Lösfynd, som till exempel mynt och glas, som ursprungligen kommer från romarriket har hittats på åtskilliga platser i Sverige.

Uppland. Fynden består en välbyggd vägbank och en intilliggande husgrund. Fynd av av golvmosaik indikerar att det är en romersk villa, kan Sverigereportage avslöja.
Fynden är så unika att E4:an, där 88 000 fordon passerar varje dygn, stängs av för trafik i samband med den arkeologiska undersökningen.

Mellan den 1 maj och 1 augusti leds trafik på E4:ans norrgående och södergående filer om via lokalgatorna in i tätorten och Upplands Väsby centrum. Därefter leds trafiken ut på länsväg 859 (Gamla Stockholmsvägen) till Rosersbergs anslutning till E4:an – en mil norr om Upplands Väsby.

Docent Inge Gräv från Strömsunds universitet är utom sig av glädje.

-Det är inte klokt vilken tur vi har. Fyndet är sensationellt. När E4:an mellan Stockholm och Uppsala byggdes år 1968 missade man detta, säger Inge Gräv.

Aldrig tidigare har fasta fornlämningar från romarriket påträffats i Sverige. Men i Upplands Väsby har det tidigare påträffats romerska föremål. Vid bostadsområdet Carlslund hittade man på 1990-talet flera bronsföremål från en romersk dryckesservice, som dateras till 50-100 e.Kr. Det mest praktfulla föremålet är en vinskopa från Capua i Italien. Liknande vinskopor har även hittats i Pompeji.

Bostadsområdet Carlslund i Upplands Väsby.

Det romerska riket var en politisk, kulturell och militär stormakt som grundades år 753 f.Kr Centrum i riket, som dominerade stora delar av Europa, var staden Rom. Riket kollapsade och försvann år 476 e.Kr.

Att 88 000 fordon per dygn leds om och in genom Centrala Upplands Väsby ser inte Inge Gräv några problem med. På frågan hur de lyckades få ansvariga myndigheter att gå med på omläggningen svarar han:

-Det är bara fyra månader och dessutom är det sensationella fynd det är fråga om. Aldrig tidigare har romerska lämningar hittats så långt norr ut i Europa. Att trafiken på E4:an leds genom Upplands Väsby centrum är en bagatell, säger Inge Gräv.

Vad skulle du tycka om någon grävde upp vägen och ledde om trafiken utanför din uteplats?

-Det är ingenting jag drabbas av. Jag har varken körkort, bil eller uteplats. Jag bor inte heller i Upplands Väsby, säger han.

På frågan hur han tror att alla som drabbas av stängningen av E4:an reagerar, blir han irriterad.

-Jag tycker din frågeställning är vinklad och negativ. Istället för att fokusera på lite trafikproblem tycker jag du ska fokusera på det positiva – att Upplands Väsby troligen grundades som en nordlig utpost i det romerska riket. Med tanke på hur historielöst Upplands Väsby är kommer denna upptäckt som en välsignelse för folket, säger Inge Gräv.

Väsbyborna ska alltså tvingas stå ut med trafiken från E4:an utanför bostäder, skolor och idrottsplatser på grund av några romerska stenrader?

-Nu är du så där negativ igen. Jag tycker dessutom att du är fördomsfull. Som kompensation kommer alla Väsbybor få varsin t-tröja med ryggtexten: ”cīvis Rōmānus summed” Det är latin och betyder ”Jag är en romare” säger Inge Gräv.

Han tillägger:

-Dessutom dras E4:an genom Upplands Väsby och vidare längs 859:an under kort tid. Fyra månader går fort när det är sommar och man har roligt, säger Inge Gräv.

Någon kilometer norr om Husaby kyrka på Kinnekulle i Västergötland ligger Flyhovs hällristningsområdet – stenhällar där bronsålderns människor skapade en fantastisk bildvärld för cirka 3 000 år sedan – figurer som än idag farscinerar och förbryllar.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Hällristningarna låg bortglömda under jord och gräs i en hage fram till år 1889, då de av en slump ska ha vänt på en tuva och upptäckt en figur med storbyxa på hällen. Att upptäckarna skulle varit två pojkar har dock ifrågasatts.

Sedan de första av Flyhovs hällristningar återupptäcktes i slutet av 1800-talet har området varit ett populärt besöksmål. Under de år som gått har arkeologer påträffat ännu fler ristningar i området.

Hällristningarna är daterade till cirka 1000 f.Kr.

Mest känd är Flyhovs för sin människofigur/gud med en stor yxa och en stor hand som sträcker sig över hällen. Så här beskriver Länsstyrelsen i Västergötland denna märkliga figur:

”Den mest kända ristningen är den som kallas Yxguden – en tre decimeter hög man som har svärd vid sidan, en yxa i ena handen och spretar med fingrarna på andra handen. Några andra mansfigurer ser ut att ha fågelhuvuden – sådana figurer finns på flera andra platser och brukar ibland tolkas som präster eller shamaner med djurmask.”

Flyhov är Västergötlands största kända hällristningslokal. På elva hällar är 450 kända figurer ristade. Alla figurer är inte inmålade. Avsaknaden av färg ger en autentisk känsla av hur figurerna såg ut när de ristades.

Huruvida hällristningarna från början var målade är inte klarlagt.

Bland övriga motiv finns bland annat skepp, solhjul, fötter samt spiral- nät- och ormliknande figurer. Antalet kända skålgropar uppgår till 300 stycken.

Ett annat ”motiv” är de decimeterlånga fördjupningar i berghällarna som i vissa publikationer beskrivs som sliprännor – en typ av arkeologiska lämningar som bland annat finns på stenblock och hällar på Gotland och i Skåne. På Gotland finns 3 600 dokumenterade sliprännor. Syftet med dessa rännor är inte klarlagt.

Totalt finns det 55 stycken rännor i Flyhovs hällristningsområde. Men i Flyhovs fall är fördjupningarna på hällarna, enligt länsstyrelsen, inga sliprännor som är gjorda av människor, utan naturformationer.

De ristade hällarna ligger på rad, likt ett galleri av figurer, på rad längs en bred spång – som är byggd genom hagmarken och mellan hällarna. Spången är tillgänglighetsanpassade och leder till och från den stora parkeringen.

Flyhovs hällristningsområde är vackert beläget i Kinnekulles uråldriga kulturlandskap. Närområdet präglas till sitt yttre av intilliggande Husaby kyrka.

Vilket syfte hällristningarna hade för bronsålderns människor vet man inte med säkerhet. Teorierna är många. Med tanke på hur mycket jobb de lade ner på sina ristningar är det uppenbart att dessa mystiska figurer hade en innebörd..

Mer påtagliga blir Flyhovs hällristningar om man besöker dem när det är natt med en ficklampa och låter ljuskäglan belysa hällarna från sidan. Särskilt när släpljuset avtecknar de omålade figurerna och detaljer man annars inte ser dagtid uppdagar sig – då är bronsåldern plötsligt inte långt borta.

Utanför Dala kyrkby i Västergötland står tre resta stenblock – med besynnerliga runristningar. Det var traktens stora man som reste och lät rista stenblocken, som uppges komma från en förstörd domarring – det vill säga forntida gravanläggning.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Västergötlands museum

Västergötland. Den som kommer körandes på vägen mellan Stenstorp och Åsebacken på Falbygden, noterar kanske tre resta stenblock på en gräsmatta intill infarten mot Dala kyrkby – inte långt från Dala ödekyrkogård. Enligt Riksantikvarieämbetet kan stenblocken komma från en förstörd domarring, men det är inte klarlagt. Det som gör stenblocken unika är deras runristningar.

Domarringar är en komplicerade fornlämningstyp.

Det var godsägaren, hovintendenten, historikern och tecknaren Pher Tham som lät rista och resa stenblocken med runor år 1796 – med ””3:ne gamla Göthiska Ordspråk”. För att vara historiska runristningar är de annorlunda.

Följande ordspråk är ristade på stenblocken:

Den södra stenen: ”Skyltid är alltid räddar.”

Den västra stenen: ”Bättre vara före än efter snar.”

Den östra stenen: ”Där lag slutar vidtager heder.”

Stenblocken står inte på den plats där Tham lät resa dem. Till sin nuvarande plats flyttades de i början av 1980-talet.

Var Dala domarring, även kallad Dala dommarsäte, ursprungligen stod någonstans har inte gått att få fram. Det finns ett fotografi, troligen från 1960/70-talet, på de runristad stenblocken.

På bilden syns ett öppet jordbrukslandskap som betas av nötkreatur. Det är en idyll som förstärks med närvaron av ett falurött trähus med vita knutar. I bakgrunden syns en stenmur som troligen markerar en mindre väg.

Är det någon av er läsare som har närmare information om Dala domarrings ursprungliga plats och varifrån Pher Tham hämtade stenblocken till sitt runmonument, får ni gärna lämna en kommentar.

Pher Tham var ägare till Dagsnäs gods vid Hornborgarsjön – väster om Dala kyrkby. Han beskrivs som en hängiven fornforskare – präglad av dåtidens nationalromantiska ideal. I likhet med många andra svenska godsägare, som drabbades av ett starkt forntidsintresse i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, samlade han på runstenar -som han flyttade till sitt gods från det omkringliggande kulturlandskapet.

Det här med att samla på runstenar och andra fornlämningar var inte unikt för Pehr Tham. Sverigereportage har tidigare skrivit om en annan hängiven, samtida fornforskare – hertig Karl i Rosersberg slott i Uppland:

Falsk forntid vid Rosersberg slott

Pher Tham var en av de sista anhängarna av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Rudbeck hävdade i sitt verk Atlantis bland annat att Sverige var identisk med Atlantis – den mystiska ö och tillika högt stående civilisation, som enligt den grekiska filosofen Platon (428 f.Kr-348 f.Kr), försvann i havet för 12 000 år sedan. Verket Atlantis kritiserades hårt av dåtida forskare, som anklagade Dybeck för osaklighet och historieförfalskning.

Per Tham har beskrivits som den sista rubeckianen. I likhet med sin stora förebild tycks inte källkritik haft någon större betydelse för Tham. Ett exempel är en ask som stod på hans ägor, och som han på allvar hävdade var Ygdrasill – världsträdet i den fornnordiska mytologin.

Pehr Tam blev invald i flera akademier och låg bakom flera innovationer inom jordbruket. Några år innan sin död valdes han in i Götiska förbundet. Götiska förbundet var en nationalistisk sammanslutning, vars medlemmar hyllade, högaktade och idealiserade nordisk forntid. Det var i denna tid då man drack ur förgyllda kohorn och diktade om forntida hjältar .

Det nutida Götiska förbundet ska inte blandas samman med förbundet på 1800-talet med samma namn.

Pehr Tham hade även en annan sida – som tecknare. Han avbildade åtskilliga fornlämningar i Västergötland, bland annat den stora gånggriften på Ekornavallen.

Mer att läsa om Ekornavallen.

Dala domarring, eller Dala domarsäte, hör inte till Västergötlands största besöksmål, snarare tvärt om. Den är en i högsta grad anonym (men registrerad) kulturhistorisk lämning som få besökare lägger märket till.

Att den inte är mer känd beror sannolikt att runorna är från 1700-talet – så kallade sentida runor och inte 1000-talet.

Varför Pher Tham lät rista runor på dessa stenblock, och sedan resa dem i en grupp, är något oklart. En ledtråd är påståendet om att runtexterna skulle vara ”gamla ghötiska ordspråk”, vilket nämns i Västergötlands runinskrifter från 1958.

Det är känt att Pehr Tham var engagerad i den folkrörelse med lokalhistoriska västgötar som senare skulle bilda den så kallade Västgötaskolan. I en tid då den akademiska världen bestämt hävdade att Svealand var Svearikets vagga, ifrågasatte (och ifrågasätter) västgötarna allt mer denna allmänna uppfattning.

Kanske ville Pehr Tham skapa en ”fornlämning” med högt anseende enligt den tidens ideal, när han lät göra Dala domarring. Om stenblocken dessutom kom ifrån en domarring från järnåldern, vilket en lokal tradition hävdar, borde hans runmonument fått ännu mer tyngd i sin trovärdighet.

Eller som det står i Västergötlands runinskrifter om Dala domarring:

”Ett mäktigt minnesmärke över Västergötlands historia.”

De militära betongkonstruktionerna är svåra att upptäcka – även på vintern.
På 1990-talet var detta en av landets finaste skjutbanor – belägen på Lv3 övningsområde i Norrtälje. Där bland ruinerna efter den imponerande markörgraven och husgrunder av betong, gör sig ett avlägset minne påmint.

Text och foto: Jens Flyckt

Hur många tusen värnpliktiga som som genom åren suttit i markörgraven och markerat sina kamraters skytteresultat på måltavlor är det nog ingen som vet. Även om tavelställen och all annan utrustning som hörde den skjutbanan till för länge sedan är borta, finns stämningen som uppstår när man sitter i skydd av betongen, under avlossade kulor som med ett vinande ljud träffar sandvallen i hastigheter på 600-800 meter i sekunden, ännu kvar.

När regementsdöden drabbade staden Norrtälje i Roslagen, försvann inte enbart kunskap och tradition om luftfvärn. Som alltid när regementen läggs ner innebar nerläggningen av Lv3 förstörelse av påkostad militär infrastruktur som skjutbanor, som hade byggts upp under lång tid.

År 2000 lades Lv3 i Norrtälje ner, trots protester och motargument.

Det gamla regementsområdet ägs idag till stor del ägs av Norrtälje kommun. I regementsområdet kvarvarandets ursprungliga byggnader och lokaler finns idag bland annat civila bostäder, företag och kommunala/statliga verksamheter.

En betydande del av det gamla övningsområdet har under de gångna åren förvandlats till ett stort handelsområde – dit kön med bilar ofta är lång under stor del av dygnet.

I skrivandets stund är julhandeln intensiv på det gamla övningsområdet, några hundra meter från den gamla skjutbanan. Få besökare känner dock till vad som döljer sig i skogen bakom ljuset från gatlyktor och ständigt upplysta gatlyktor.

Den gamla skjutbanan är inte synlig från handelsområdet – inte ens i dagsljus. En mörk grusväg, som med sin bredd och byggnadstekniska perfektion vittnar om att det är Försvarsmakten som anlagt den, antyder att det finns något intressant uppe i skogen. Vägen går nästan spikrakt upp i terrängen, längs en bergsrygg och omgiven av höga granar. Där ligger ligger markörgraven, kulfång och andra lämningar som skogen snart har återtagit – där ekot från ”eld upphör” ännu mot de vittrande betongväggarna.

Sverigereportage har tidigare skrivit om nerläggningen av Lv3 och det lokala museum, som vårdar minnet av Lv3 och Norrtälje luftvärnskår.

Norrtälje luftvärnsmuseum – till minne av Lv3

Att skjutbanan inte använts på årtionden råder det ingen tvekan om. Naturen tar tillbaka vad som en gång togs från den. Rännilar av vatten underminerar sakta den armerade betongen. En mindre skog med 23 år gamla träd kammoflerar nu den gamla banvallen och de kvarvarande betongkonstruktionerna.

Elstaket vittnar om att delar av den gamla skjutbanan numera används som hästhage.

Sandvallen, där de avlossade kulorna (av bly och koppar) hamnade, är borta. Den togs sannolikt omgående bort som en saneringsptgärd när banan lades ner. Även tavelstället, som fälldes upp och ner vid markering, är borta. Med undantag från hängande elkabel är all lös eller löstagbar utrustning borta.

Vad som kvarstår är tjock, armerad betong.

Men det är långt ifrån en öde plats. Här och var ligger det tomma sprayburkar och betongen lyser av färgglatt klotter och grafitti. Det luktar till och med färg.

Det är inte ovanligt att grafitgimålare söker sig till ödelagda militäranläggningar. Antagligen finns det en symbolik i dessa verk och i valet av de platser som väljs.

Plötsligt väcks ett avlägset minne till liv. Här har jag varit tidigare – på en hemvärnsövning i ett avlägset 1980-tal. Vi var ett antal tonåringar, de flesta inte äldre än 17 år, från ett av Hemvärnets dåvarande ungdomskompanier i Stockholmstrakten, som övade i Roslagen under några dagar.

Jag kommer inte ihåg det exakta året, men det bör ha varit 1987. Det är en avlägsen tid ur flera perspektiv – inte mest beträffande synen på ungdomarnas roll som soldater inom Hemvärnet.

Hemvärnet var då något helt annat än vad det är idag. I de så kallade ungdomskompanierna utbildades tonåringar från 16 års ålder i bland annat markstrid och i olika handeldvapen. Då, i slutet av 1980-talet, var gevär m/38 (som är en kortad version av gevär m/96) fortfarande i bruk inom Hemvärnet och det det första skjutvapen som 16-åringar tilldelades.

Det var till antalet ungdomar egentligen inte fråga om ett kompani, snarare en pluton. Varför ”kompani” användes berodde antagligen att Försvaret ville ge verksamheterna en tuffare attityd. Hur många ungdomskompanier det fanns är oklart.

Gevär m/38, som i sin ursprungliga version antogs av Kronan år 1896 och var avsedd att nerkämpa fiender på upp till 1 800 meters avstånd, var en kortare version av den ursprungliga modellen.

Från att endast ha skjutit med luftgevär vid sommarstugan, var det rejält steg framåt att plötsligt använda ett riktigt, patronladdat gevär. Det var ett rejält uppsving. Den första övningen, då vi skulle hålla ett skogsområde, fick vi ingen ammunition. Vi fick i stället ropa pang. Men från den andra övningen och framåt var det mer eller mindre fri tillgång på lösplugg.

Vid 17 år ersattes m/38-geväret med den klassiska k-pisten (m/45b). Därefter följde AK4 och ksp 58 (kulspruta 58).

Sverigereportage har tidigare skrivit om gevär m/96:

Ett mausergevär i varje stuga.

Utbildningen i olika vapen kombinerades med krävande övningar, i regel under kalla och blöta vinternätter, med omgrupperingar, spaningar och eldöverfall. Där fanns även inslag av tårgas, övningsskjutning med pansarskott. Där förmedlades även militär kunskaper och erfarenheter som inte ens var politisk korrekta på 1980-talet.

Idag betraktas de verksamheter som bedrevs inom ungdomskompanierna inte enbart som oetiska och socialt otänkbara – det är även olagliga. Idag får 16-åringar inte utbildas i strid och absolut inte i de handeldvapen som vi hade tillgång till. Detta regelverk kom i samband med att Hemvärnets ungdomskompanier avvecklades år 2000.

De utbildningar som idag erbjuds försvarsintresserade är något helt annat än under ungdomskompaniernas tid.

På 1980-talet, då Kalla kriget rasade, var som synen på vapen och ungdomar en helt annan. Flera av de 16-åringar som var med i ungdomskompaniet fortsatte den militära banan efter värnplikten och gjorde flera missioner, bland annat i Bosnien.

Men allt det där är historia. Skjutbanan på Lv3 var något helt annat när den var i drift. Skogsdungen intill regementet där vi var förlagda i tält under övningen 1987 är borta. Norrtälje var en annan stad. Sverige var ett annat land. Och jag var 17 år – för 36 år sedan.

Med sitt monumentala centraltorn dominerar S:t Pers kyrkoruin än idag stadsbilden i den lilla staden Sigtuna intill Mälaren. Mycket är okänt kring denna 1100-kyrka som sedan 1600-talet är en ruin.
För artikelförfattaren har denna plats en särskild betydelse.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. S:t Pers kyrkoruin är på många sätt en gåta. I takt med att kyrkan förföll på 1500/1600-talet började Sigtunaborna att återanvända stenen i dess murverk till olika byggnationer i staden. Mycket av denna stenkyrkas forna glans har därför försvunnit.

Det finns många obesvarade frågor om S:t Pers kyrkoruins byggnadshistoria. Ett exempel är det stora centraltornet – som har haft minst fyra våningar. Hur till exempel tornets trappor såg ut och var konstruerade vet man inte.

I den byggnadsarkeologiska sammanställningen/rapporten: Sigtunas kyrkoruiner från år 2020, skriver arkeologen Anders Wikström bland annat om svårigheterna att datera S:t Pers kyrkoruin:

”Eftersom S:t Pers kyrka saknar få motsvarigheter har konst- och arkitekturhistoriker haft svårt att stildatera den.”

Tillkomsten av S:t Pers kyrka brukar anges från 1080-talet till början av 1200-talet – eller tidigt 1100-tal.

År 2019 gjordes analyser av bevarade bjälkar i centraltornet. Analysen gav en datering på 1090-1130.

Centraltornet är på många sätt en imponerande byggnad – särskilt om man står under korsmitten och tittar upp mot valvet. Detta korsvalv är enligt Riksantikvarieämbetet ett av de äldsta kända korsvalven i Sverige.

Som många andra tidigmedeltida kyrktorn har det diskuterats om tornet kan ha fungerat som försvarsanläggning. Arkeologen Gunnar Redelius nämner frågeställningen i Fornvännen från 1970:

”Det är en gammal tanke att S:t Per spelat en viktig roll som fästning eller tillflyktsort under oroliga tider. Det mäktiga tornet över korsmitten inbjuder direkt till ett sådant antagande, men helt naturligt har varje stenbyggnad under medeltiden kunnat erbjuda ett visst skydd mot våldsverkare.”

Ruinens norra korsarm är relativt välbevarad, medan den södra är fragmentarisk, efter att sten avlägsnats för att användas som byggmaterial i staden under historisk tid.

Med korsarm menas menas i S:t Pers fall långhusets utbyggnader i marknivå, norr och söder om centraltornet.

Från 1600-talet finns en av de första uppmätningarna, om inte den första, av S:t Per kyrkoruin.
På 1824 års uppmätning är centraltornet och resterna av det västra tornet markerade med svart.

Den tid då det växte tät vegetation på och i ruinens murverk, som ofta återges i gamla målningar, är sedan länge borta. Detta för att vegetation skadar kalkbruket som håller samman murar och valv.

Den äldsta kända åtgärden med syfte att restaurera S:t Pers kyrkoruin är från 1860-talet. Då beskrevs ruinen vara i dåligt skick. Flera ras skedde under kommande årtionden.

Under 2000-talet skedde den senaste restaureringen av S:t Per. Innan dess var ruinen inte öppen för allmänheten under en längre tid, på grund av rasrisk. Ruinen öppnades åter år 2019.

I kyrkans västra del finns rester av ytterligare ett torn (västtorn) – som har haft minst två våningar. Kvar av det västra tornet är bland annat rester av en dubbeltrappa samt en tornkammare med murat takvalv.

I anslutning till västtornet finns två in- och utgångar. En av ingångarna, den mot söder, är den som numera används. Trapporna som leder upp i västtornet är avspärrade med järngrindar. Men tornkammaren är tillgänglig. Därifrån har man utsikt genom långhuset mot centraltorn.

När man kommer in i långhuset möts man av två två stora pelare av sandsten, eller rättare sagt resterna av dem. Dessa pelare bar på medeltiden upp långhusets takvalv. Pelarna är från en senare bebyggelsefas. Ursprungligen tror man att långhuset hade ett platt innertak av trä.

Mot långhusets södra innevägg står en runsten uppställd. Fram till 1941 var den inmurad i kyrkan som tröskelsten.

Runristningen lyder:

”Torbjörn reste denna sten efter Asbjörn, sin broder. De äro söner till Dyrver(?) i…”

S:t Per är en av sex eller åtta stenkyrkor som under kort tid började uppföras när vikingatiden hade övergått till medeltiden. Vem eller vilka som uppförde dessa monumentala byggnadsverk vet man inte. Men forskarna tror att de uppfördes av och för kungamakten.

I den populärarkeologiska boken ”Vyer från medeltidens Sigtuna” skriver Sten Tesch, Sigtuna museums tidigare chef, med illustrationer av Jacques Vincent, följande om Sigtunas kyrkor:

”Stenkyrkorna är privata byggnadsföretag som kräver stor kapitalinvestering. De är i lika hög grad världsliga som kristna manifestationer, och de uppförs av rikets mest inflytelserika personer och familjer. Kyrkorna byggs byggs alltså varken av eller för folket.”

Även om S:t Per är en ruin så är den fortfarande mycket imponerande – vilket förstärks av att den är byggd på en höjd i Sigtuna stads västra del.

Sigtunas stenkyrkor, bland annat S:t Per, är uppfördes inom en cirka 500 meter lång sträcka (Prästgatan). Övriga stenkyrkor är bland annat S:t Lars, S:t Olof och Mariakyrkan. Den enda av dessa kyrkor som fortfarande är i bruk är Mariakyrkan, som byggdes av tegel och invigdes år 1247.

Sigtuna stad grundades i slutet av 900-talet som en kristen stad. Forskarna tror att det var kung Erik Edmundsson, även kallad Segersäll, som är grundaren. Hans son, kung Olof Skötkonung, grundade år 995 ett mynthus i Sigtuna – där Sveriges första myntning skedde.

S:t Per uppfördes troligen cirka hundraår efter att Sigtuna stad hade grundats.

Få arkeologiska undersökningar har gjorts i och vid S:t Per.

Den första undersökningen skedde år 1934 av Erik Floderus. Undersökningen var koncentrerad runt västtornet grund. Bland annat undersökte han en stengrund, intill tornets västra mur. Grunden var 9×14 meter och sträckte sig delvis in under det nuvarande västtornet. Den tolkades som grunden till ett större västtorn, som aldrig byggdes.

Den andra undersökningen, som bestod av flera schakt, genomfördes åren 1969-71. Bland annat undersöktes åter undergrunden intill västtornet. Även grundstenar till vapenhuset undersöktes. Totalt togs 17 schakt, i och utanför ruinen, upp.

Undersökning nummer tre genomfördes år 1982. Det skedde strax öster om S:t Per kurkoruin, intill Svenska kyrkans kanslihus (Prästgården) – som skulle byggas ut. Detta är den enda undersökning då påträffade gravar (tillhörande S:t Per) har undersökts.

”I sju av gravarna var skeletten orörda, alla i öst-västlig riktning och med huvudena i väster. Ingen av gravarna hade spår av kistor” skriver Anders Wikström om undersökningen 1982.

Den senaste undersökningen skedde år 2003 inför församlingshemmets byte av avlopp- och vattenledningar. I schakten för ledningarna, som drogs genom prästgårdens östra gräsmatta, påträffade kulturlager från tiden innan S:t Per byggdes. Dessa stadslager tros komma från den kungsgård som arkeologerna tror fanns på platsen.

I den intilliggande stadsbebyggelsen (Sigtuna ) har närmare 400 arkeologiska undersökningar genomförts.

I sitt ursprungliga skick och storlek måste S:t Per kyrka ha varit en obegripligt imponerande byggnad för den medeltida människan. Sigtuna bestod då av mer eller mindre enkla och låga trähus.

Sten Tesch skriver i Vyer från medeltidens Sigtuna:

”Kyrkorna reser sig högt över över den låga träbebyggelsen och dominerar stadsrummet. Kyrkorna är inte utplacerade på måfå utan ingår i ett medvetet utformat sakralt stadsrum för kyrkliga processioner.”

Oavsett var medeltidens stenkyrkor uppfördes eller om det var en kungskyrka i Sigtuna stad, en mindre sockenkyrkan någonstans på landsbygden, eller till exempel Husababys mäktiga kyrka i Västergötland (enligt legenden knuten till Erik Segersälls son – kung Olof Skötkonung), var de medeltida stenkyrkorna ofattbart påkostade och komplicerade byggen som reste över människorna för den nya gudens ära.

För undertecknad är S:t Per inte vilken kyrkoruin som helst. Det första minnet är från förskoleåren då besöket i den stora ruinen gjorde ett bestående intryck – vilket resulterade i ett senare intresse för arkeologi.

Under skolåren i intilliggande S:t Pers skola var det stora centralrornet ett naturligt blickfång från skolbänken under tråkiga lektioner. Även om man inte fick gå till ruinen på skoltid, gjorde man det ändå. De gånger man gick ner till Sigtuna och köpte godis i kiosk, gick man stigen på en liten höjdnivån strax öster om kyrkan, som sommartid var inbäddad i grönska och som på eftermiddagarna beskuggades av centraltornet.

I tjugo år jobbade jag som journalist på lokaltidningen Sigtunabygden. Jag vet inte hur många gånger jag fotat och skrivit om S:t Per kyrkoruin. Det har varit allt från bröllop, konstutställningar, historiska reportage och rena nyhetsartiklar – som till exempel när polisen hittade narkotika i ruinens mörka vråer. Vid ett tillfälle påträffades en avliden person inne i ruinen.

S:t Per är svår en svårfotograferad ruin. Proportionerna och storleken gör att det alltid är något som skymmer, eller att man får med omkringliggande detaljer som inte är önskvärda. Ruinen har i hundratals år avbildats med målning, teckning och fotografi.

Den bästa och (sannolikt) och i särklass den mest avbildade vinkeln är från väster. Men även från väster är ruinen svår att fotografera så att proportionerna blir rättvisa. Resterna av västtornet blir antingen för stort eller för litet.

Ett av de äldsta kända fotografierna av S:t Pers ruin är från år 1888. Den bilden är tagen från väster, från samma håll som Sverigereportages bild här ovan. På bilden från 1800-talet ser man att ruinen är omgärdad av mindre lador och andra jordbruksbyggnader. Marken ser ut att vara betad.

Denna lantliga prägel hade S:t Pers kyrkoruin en bra bit in på 1900-talet. Numera är det parkmark runt ruinen.

Även om jag inte längre jobbar på lokaltidningen och jag sedan länge är utflyttade från Sigtuna, upptäcker jag vid varje nytt besök detaljer och fotovinklar jag inte sett tidigare.

Det känns alltid högtidligt att komma till S:t Per – även om mina kunskaper om denna märkliga kyrkoruin är högst begränsade.