De militära betongkonstruktionerna är svåra att upptäcka – även på vintern.
På 1990-talet var detta en av landets finaste skjutbanor – belägen på Lv3 övningsområde i Norrtälje. Där bland ruinerna efter den imponerande markörgraven och husgrunder av betong, gör sig ett avlägset minne påmint.

Text och foto: Jens Flyckt

Hur många tusen värnpliktiga som som genom åren suttit i markörgraven och markerat sina kamraters skytteresultat på måltavlor är det nog ingen som vet. Även om tavelställen och all annan utrustning som hörde den skjutbanan till för länge sedan är borta, finns stämningen som uppstår när man sitter i skydd av betongen, under avlossade kulor som med ett vinande ljud träffar sandvallen i hastigheter på 600-800 meter i sekunden, ännu kvar.

När regementsdöden drabbade staden Norrtälje i Roslagen, försvann inte enbart kunskap och tradition om luftfvärn. Som alltid när regementen läggs ner innebar nerläggningen av Lv3 förstörelse av påkostad militär infrastruktur som skjutbanor, som hade byggts upp under lång tid.

År 2000 lades Lv3 i Norrtälje ner, trots protester och motargument.

Det gamla regementsområdet ägs idag till stor del ägs av Norrtälje kommun. I regementsområdet kvarvarandets ursprungliga byggnader och lokaler finns idag bland annat civila bostäder, företag och kommunala/statliga verksamheter.

En betydande del av det gamla övningsområdet har under de gångna åren förvandlats till ett stort handelsområde – dit kön med bilar ofta är lång under stor del av dygnet.

I skrivandets stund är julhandeln intensiv på det gamla övningsområdet, några hundra meter från den gamla skjutbanan. Få besökare känner dock till vad som döljer sig i skogen bakom ljuset från gatlyktor och ständigt upplysta gatlyktor.

Den gamla skjutbanan är inte synlig från handelsområdet – inte ens i dagsljus. En mörk grusväg, som med sin bredd och byggnadstekniska perfektion vittnar om att det är Försvarsmakten som anlagt den, antyder att det finns något intressant uppe i skogen. Vägen går nästan spikrakt upp i terrängen, längs en bergsrygg och omgiven av höga granar. Där ligger ligger markörgraven, kulfång och andra lämningar som skogen snart har återtagit – där ekot från ”eld upphör” ännu mot de vittrande betongväggarna.

Sverigereportage har tidigare skrivit om nerläggningen av Lv3 och det lokala museum, som vårdar minnet av Lv3 och Norrtälje luftvärnskår.

Norrtälje luftvärnsmuseum – till minne av Lv3

Att skjutbanan inte använts på årtionden råder det ingen tvekan om. Naturen tar tillbaka vad som en gång togs från den. Rännilar av vatten underminerar sakta den armerade betongen. En mindre skog med 23 år gamla träd kammoflerar nu den gamla banvallen och de kvarvarande betongkonstruktionerna.

Elstaket vittnar om att delar av den gamla skjutbanan numera används som hästhage.

Sandvallen, där de avlossade kulorna (av bly och koppar) hamnade, är borta. Den togs sannolikt omgående bort som en saneringsptgärd när banan lades ner. Även tavelstället, som fälldes upp och ner vid markering, är borta. Med undantag från hängande elkabel är all lös eller löstagbar utrustning borta.

Vad som kvarstår är tjock, armerad betong.

Men det är långt ifrån en öde plats. Här och var ligger det tomma sprayburkar och betongen lyser av färgglatt klotter och grafitti. Det luktar till och med färg.

Det är inte ovanligt att grafitgimålare söker sig till ödelagda militäranläggningar. Antagligen finns det en symbolik i dessa verk och i valet av de platser som väljs.

Plötsligt väcks ett avlägset minne till liv. Här har jag varit tidigare – på en hemvärnsövning i ett avlägset 1980-tal. Vi var ett antal tonåringar, de flesta inte äldre än 17 år, från ett av Hemvärnets dåvarande ungdomskompanier i Stockholmstrakten, som övade i Roslagen under några dagar.

Jag kommer inte ihåg det exakta året, men det bör ha varit 1987. Det är en avlägsen tid ur flera perspektiv – inte mest beträffande synen på ungdomarnas roll som soldater inom Hemvärnet.

Hemvärnet var då något helt annat än vad det är idag. I de så kallade ungdomskompanierna utbildades tonåringar från 16 års ålder i bland annat markstrid och i olika handeldvapen. Då, i slutet av 1980-talet, var gevär m/38 (som är en kortad version av gevär m/96) fortfarande i bruk inom Hemvärnet och det det första skjutvapen som 16-åringar tilldelades.

Det var till antalet ungdomar egentligen inte fråga om ett kompani, snarare en pluton. Varför ”kompani” användes berodde antagligen att Försvaret ville ge verksamheterna en tuffare attityd. Hur många ungdomskompanier det fanns är oklart.

Gevär m/38, som i sin ursprungliga version antogs av Kronan år 1896 och var avsedd att nerkämpa fiender på upp till 1 800 meters avstånd, var en kortare version av den ursprungliga modellen.

Från att endast ha skjutit med luftgevär vid sommarstugan, var det rejält steg framåt att plötsligt använda ett riktigt, patronladdat gevär. Det var ett rejält uppsving. Den första övningen, då vi skulle hålla ett skogsområde, fick vi ingen ammunition. Vi fick i stället ropa pang. Men från den andra övningen och framåt var det mer eller mindre fri tillgång på lösplugg.

Vid 17 år ersattes m/38-geväret med den klassiska k-pisten (m/45b). Därefter följde AK4 och ksp 58 (kulspruta 58).

Sverigereportage har tidigare skrivit om gevär m/96:

Ett mausergevär i varje stuga.

Utbildningen i olika vapen kombinerades med krävande övningar, i regel under kalla och blöta vinternätter, med omgrupperingar, spaningar och eldöverfall. Där fanns även inslag av tårgas, övningsskjutning med pansarskott. Där förmedlades även militär kunskaper och erfarenheter som inte ens var politisk korrekta på 1980-talet.

Idag betraktas de verksamheter som bedrevs inom ungdomskompanierna inte enbart som oetiska och socialt otänkbara – det är även olagliga. Idag får 16-åringar inte utbildas i strid och absolut inte i de handeldvapen som vi hade tillgång till. Detta regelverk kom i samband med att Hemvärnets ungdomskompanier avvecklades år 2000.

De utbildningar som idag erbjuds försvarsintresserade är något helt annat än under ungdomskompaniernas tid.

På 1980-talet, då Kalla kriget rasade, var som synen på vapen och ungdomar en helt annan. Flera av de 16-åringar som var med i ungdomskompaniet fortsatte den militära banan efter värnplikten och gjorde flera missioner, bland annat i Bosnien.

Men allt det där är historia. Skjutbanan på Lv3 var något helt annat när den var i drift. Skogsdungen intill regementet där vi var förlagda i tält under övningen 1987 är borta. Norrtälje var en annan stad. Sverige var ett annat land. Och jag var 17 år – för 36 år sedan.

Med sitt monumentala centraltorn dominerar S:t Pers kyrkoruin än idag stadsbilden i den lilla staden Sigtuna intill Mälaren. Mycket är okänt kring denna 1100-kyrka som sedan 1600-talet är en ruin.
För artikelförfattaren har denna plats en särskild betydelse.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. S:t Pers kyrkoruin är på många sätt en gåta. I takt med att kyrkan förföll på 1500/1600-talet började Sigtunaborna att återanvända stenen i dess murverk till olika byggnationer i staden. Mycket av denna stenkyrkas forna glans har därför försvunnit.

Det finns många obesvarade frågor om S:t Pers kyrkoruins byggnadshistoria. Ett exempel är det stora centraltornet – som har haft minst fyra våningar. Hur till exempel tornets trappor såg ut och var konstruerade vet man inte.

I den byggnadsarkeologiska sammanställningen/rapporten: Sigtunas kyrkoruiner från år 2020, skriver arkeologen Anders Wikström bland annat om svårigheterna att datera S:t Pers kyrkoruin:

”Eftersom S:t Pers kyrka saknar få motsvarigheter har konst- och arkitekturhistoriker haft svårt att stildatera den.”

Tillkomsten av S:t Pers kyrka brukar anges från 1080-talet till början av 1200-talet – eller tidigt 1100-tal.

År 2019 gjordes analyser av bevarade bjälkar i centraltornet. Analysen gav en datering på 1090-1130.

Centraltornet är på många sätt en imponerande byggnad – särskilt om man står under korsmitten och tittar upp mot valvet. Detta korsvalv är enligt Riksantikvarieämbetet ett av de äldsta kända korsvalven i Sverige.

Som många andra tidigmedeltida kyrktorn har det diskuterats om tornet kan ha fungerat som försvarsanläggning. Arkeologen Gunnar Redelius nämner frågeställningen i Fornvännen från 1970:

”Det är en gammal tanke att S:t Per spelat en viktig roll som fästning eller tillflyktsort under oroliga tider. Det mäktiga tornet över korsmitten inbjuder direkt till ett sådant antagande, men helt naturligt har varje stenbyggnad under medeltiden kunnat erbjuda ett visst skydd mot våldsverkare.”

Ruinens norra korsarm är relativt välbevarad, medan den södra är fragmentarisk, efter att sten avlägsnats för att användas som byggmaterial i staden under historisk tid.

Med korsarm menas menas i S:t Pers fall långhusets utbyggnader i marknivå, norr och söder om centraltornet.

Från 1600-talet finns en av de första uppmätningarna, om inte den första, av S:t Per kyrkoruin.
På 1824 års uppmätning är centraltornet och resterna av det västra tornet markerade med svart.

Den tid då det växte tät vegetation på och i ruinens murverk, som ofta återges i gamla målningar, är sedan länge borta. Detta för att vegetation skadar kalkbruket som håller samman murar och valv.

Den äldsta kända åtgärden med syfte att restaurera S:t Pers kyrkoruin är från 1860-talet. Då beskrevs ruinen vara i dåligt skick. Flera ras skedde under kommande årtionden.

Under 2000-talet skedde den senaste restaureringen av S:t Per. Innan dess var ruinen inte öppen för allmänheten under en längre tid, på grund av rasrisk. Ruinen öppnades åter år 2019.

I kyrkans västra del finns rester av ytterligare ett torn (västtorn) – som har haft minst två våningar. Kvar av det västra tornet är bland annat rester av en dubbeltrappa samt en tornkammare med murat takvalv.

I anslutning till västtornet finns två in- och utgångar. En av ingångarna, den mot söder, är den som numera används. Trapporna som leder upp i västtornet är avspärrade med järngrindar. Men tornkammaren är tillgänglig. Därifrån har man utsikt genom långhuset mot centraltorn.

När man kommer in i långhuset möts man av två två stora pelare av sandsten, eller rättare sagt resterna av dem. Dessa pelare bar på medeltiden upp långhusets takvalv. Pelarna är från en senare bebyggelsefas. Ursprungligen tror man att långhuset hade ett platt innertak av trä.

Mot långhusets södra innevägg står en runsten uppställd. Fram till 1941 var den inmurad i kyrkan som tröskelsten.

Runristningen lyder:

”Torbjörn reste denna sten efter Asbjörn, sin broder. De äro söner till Dyrver(?) i…”

S:t Per är en av sex eller åtta stenkyrkor som under kort tid började uppföras när vikingatiden hade övergått till medeltiden. Vem eller vilka som uppförde dessa monumentala byggnadsverk vet man inte. Men forskarna tror att de uppfördes av och för kungamakten.

I den populärarkeologiska boken ”Vyer från medeltidens Sigtuna” skriver Sten Tesch, Sigtuna museums tidigare chef, med illustrationer av Jacques Vincent, följande om Sigtunas kyrkor:

”Stenkyrkorna är privata byggnadsföretag som kräver stor kapitalinvestering. De är i lika hög grad världsliga som kristna manifestationer, och de uppförs av rikets mest inflytelserika personer och familjer. Kyrkorna byggs byggs alltså varken av eller för folket.”

Även om S:t Per är en ruin så är den fortfarande mycket imponerande – vilket förstärks av att den är byggd på en höjd i Sigtuna stads västra del.

Sigtunas stenkyrkor, bland annat S:t Per, är uppfördes inom en cirka 500 meter lång sträcka (Prästgatan). Övriga stenkyrkor är bland annat S:t Lars, S:t Olof och Mariakyrkan. Den enda av dessa kyrkor som fortfarande är i bruk är Mariakyrkan, som byggdes av tegel och invigdes år 1247.

Sigtuna stad grundades i slutet av 900-talet som en kristen stad. Forskarna tror att det var kung Erik Edmundsson, även kallad Segersäll, som är grundaren. Hans son, kung Olof Skötkonung, grundade år 995 ett mynthus i Sigtuna – där Sveriges första myntning skedde.

S:t Per uppfördes troligen cirka hundraår efter att Sigtuna stad hade grundats.

Få arkeologiska undersökningar har gjorts i och vid S:t Per.

Den första undersökningen skedde år 1934 av Erik Floderus. Undersökningen var koncentrerad runt västtornet grund. Bland annat undersökte han en stengrund, intill tornets västra mur. Grunden var 9×14 meter och sträckte sig delvis in under det nuvarande västtornet. Den tolkades som grunden till ett större västtorn, som aldrig byggdes.

Den andra undersökningen, som bestod av flera schakt, genomfördes åren 1969-71. Bland annat undersöktes åter undergrunden intill västtornet. Även grundstenar till vapenhuset undersöktes. Totalt togs 17 schakt, i och utanför ruinen, upp.

Undersökning nummer tre genomfördes år 1982. Det skedde strax öster om S:t Per kurkoruin, intill Svenska kyrkans kanslihus (Prästgården) – som skulle byggas ut. Detta är den enda undersökning då påträffade gravar (tillhörande S:t Per) har undersökts.

”I sju av gravarna var skeletten orörda, alla i öst-västlig riktning och med huvudena i väster. Ingen av gravarna hade spår av kistor” skriver Anders Wikström om undersökningen 1982.

Den senaste undersökningen skedde år 2003 inför församlingshemmets byte av avlopp- och vattenledningar. I schakten för ledningarna, som drogs genom prästgårdens östra gräsmatta, påträffade kulturlager från tiden innan S:t Per byggdes. Dessa stadslager tros komma från den kungsgård som arkeologerna tror fanns på platsen.

I den intilliggande stadsbebyggelsen (Sigtuna ) har närmare 400 arkeologiska undersökningar genomförts.

I sitt ursprungliga skick och storlek måste S:t Per kyrka ha varit en obegripligt imponerande byggnad för den medeltida människan. Sigtuna bestod då av mer eller mindre enkla och låga trähus.

Sten Tesch skriver i Vyer från medeltidens Sigtuna:

”Kyrkorna reser sig högt över över den låga träbebyggelsen och dominerar stadsrummet. Kyrkorna är inte utplacerade på måfå utan ingår i ett medvetet utformat sakralt stadsrum för kyrkliga processioner.”

Oavsett var medeltidens stenkyrkor uppfördes eller om det var en kungskyrka i Sigtuna stad, en mindre sockenkyrkan någonstans på landsbygden, eller till exempel Husababys mäktiga kyrka i Västergötland (enligt legenden knuten till Erik Segersälls son – kung Olof Skötkonung), var de medeltida stenkyrkorna ofattbart påkostade och komplicerade byggen som reste över människorna för den nya gudens ära.

För undertecknad är S:t Per inte vilken kyrkoruin som helst. Det första minnet är från förskoleåren då besöket i den stora ruinen gjorde ett bestående intryck – vilket resulterade i ett senare intresse för arkeologi.

Under skolåren i intilliggande S:t Pers skola var det stora centralrornet ett naturligt blickfång från skolbänken under tråkiga lektioner. Även om man inte fick gå till ruinen på skoltid, gjorde man det ändå. De gånger man gick ner till Sigtuna och köpte godis i kiosk, gick man stigen på en liten höjdnivån strax öster om kyrkan, som sommartid var inbäddad i grönska och som på eftermiddagarna beskuggades av centraltornet.

I tjugo år jobbade jag som journalist på lokaltidningen Sigtunabygden. Jag vet inte hur många gånger jag fotat och skrivit om S:t Per kyrkoruin. Det har varit allt från bröllop, konstutställningar, historiska reportage och rena nyhetsartiklar – som till exempel när polisen hittade narkotika i ruinens mörka vråer. Vid ett tillfälle påträffades en avliden person inne i ruinen.

S:t Per är svår en svårfotograferad ruin. Proportionerna och storleken gör att det alltid är något som skymmer, eller att man får med omkringliggande detaljer som inte är önskvärda. Ruinen har i hundratals år avbildats med målning, teckning och fotografi.

Den bästa och (sannolikt) och i särklass den mest avbildade vinkeln är från väster. Men även från väster är ruinen svår att fotografera så att proportionerna blir rättvisa. Resterna av västtornet blir antingen för stort eller för litet.

Ett av de äldsta kända fotografierna av S:t Pers ruin är från år 1888. Den bilden är tagen från väster, från samma håll som Sverigereportages bild här ovan. På bilden från 1800-talet ser man att ruinen är omgärdad av mindre lador och andra jordbruksbyggnader. Marken ser ut att vara betad.

Denna lantliga prägel hade S:t Pers kyrkoruin en bra bit in på 1900-talet. Numera är det parkmark runt ruinen.

Även om jag inte längre jobbar på lokaltidningen och jag sedan länge är utflyttade från Sigtuna, upptäcker jag vid varje nytt besök detaljer och fotovinklar jag inte sett tidigare.

Det känns alltid högtidligt att komma till S:t Per – även om mina kunskaper om denna märkliga kyrkoruin är högst begränsade.

I det gamla bondesamhället högaktades fysisk styrka. För drängar och annat mansfolk fanns flera ”prov” för att bevisa styrka. Ett exempel var drängalyft, ovala stenblock med en vikt på upp till 160 kilo, som riktiga karlar skulle orka lyfta.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Nils Eriksson/Nordiska museet och Sörmlands museum/Public Domain.

Allmogehistoria. Intill muren vid Kungslena kyrka i Västergötland ligger ”drängalyftet” – ett 167 kilo tungt stenblock. Stenblock med denna folkliga typ av folkliga traditioner fanns en gång i tiden vid många gårdar och kyrkogårdsmurar.

Drängalyft, som i andra delar av landet även kallas för ”lyftstenar” och ”drängastenar” är relativt ovanliga lämningar. I Fornlämningsregistret finns 23 drängalyft registrerade – samtliga i södra Sverige.

Ett annat namn för drängalyft är ”lyftstenar”. Av den sistnämnda finns 25 registrerande – från Skåne till Jämtland.

Namnet drängalyft kommer från de styrkeprov som drängar var tvungna att göra för att få tjänst på gårdar, vilket vittnar om det ofattbart hårda kroppsarbete som jordbruket då innebar

Uppgifter om hur högt dessa stenar skulle lyftas för att drängen skulle bli godkänd varierar. Upp till brösthöjd verkar vara det mest förekommande kravet. Men det förekom även att stenarna, som alltså kunde väga upp till 160 kilo, skulle placeras på stenmurar. Högst anseende fick den dräng som kunde lyfta upp stenen i axelhöjd.

Drängstenarna är inte enbart kopplade till anställningsprov. Dem förknippas även med ungdomars mandomsprov – då under namnet ”pöjkasten”. Många av dessa mandomsprov, som ”finnkast”, ”pina kalv”, ”resa upp den döde” och ”åka väderkvarnshjul”, var fysiskt mycket krävande och farliga.

Att många av dessa stenar tycks varit placerade vid kyrkogårdar, där mycket folk samlades, vittnar om att dessa lyft hade stort publikt intresse.

Det är inte enbart drängstenarnas tyngd som gör dem svåra att lyfta. De är i regel runda eller ovala utan kanter, vilket gör att det är svårt att få tillräckligt fäste runt stenen, även om personen som försöker sig på ett lyft är urstark.

I detta sammanhang förekommer även ”giftasstenar”. I vissa fall tycks giftasstenar haft samma funktion som drängalyft – med den skillnaden att lyftet var ett krav för att brudgummen skulle få gifta sig med bruden. Giftasstenar är även namnet på stora flyttblock i markerna. I närheten av Muggebo i Småland finns ett fyra meter högt flyttblock som enligt en lokal tradition kallas för Giftasstenen. Det berättas att ungdomar som inte klarade av att klättra upp på flyttblocket utan hjälpmedel inte skulle bli gifta. I andra fall är giftasstenar flyttblock som förtrollats av svikna jättar.

Drängastenar är naturföremål med tradition som lätt glöms bort när äldre generationer försvinner. Stenblocken i sig är inte unika. Det förekommer dock drängalyft med inristade årtal. Har inte traditionen kring dessa lokala stenblock bevarats av hembygdsföreningar eller liknande, blir de svåra att skilja från alla liknande block.

Det finns betydligt fler kända dränalyft, som vårdas av hembygdsföreningar, än de fåtal som är registrerade. Huruvida alla kända drängalyft, drängastenar, pöjkalyft och lyftstenar är autentiska och inte sentida efterkonstruktioner är en svårbedömd fråga.

Än idag lockar drängalyftet vid Kungslena kyrka besökare till att mäta sina krafter. Åtskilliga är de personer som försökt nå lyfta stenen, vilket nedslagsgropar i det intilliggande gruset vittnar om. Men det förekommer även lyckade försök. Ett av dessa lyckade lyft är dokumenterat och finns att se på följande Youtubeklipp:

Kungslena drängasten

Medeltidsmuseet i Stockholm är unikt. Museet är byggt runt arkeologiska lämningar – bland annat 55 meter av den stadsmur som Gustav Vasa lät uppföra runt Stockholm på 1530-talet. Den 5 november stängde museet

Sverigereportage har tidigare skrivit om stadsmuren:

Medeltidsmuseet – Stockholms bevarade stadsmur

Stängningen och den kommande flytten av Medeltidsmuseet har mött stora protester.

Denna film är från Medeltidsmuseets sista öppna timmar för allmänheten.

Detta inlägg är för övrigt ett första försök till ett kommande filmat innehåll i bloggen.

Runt Vänerns vatten har det funnits ett stort antal fyrar. Vid Hällekis vid Kinnekulle finns en hamn med anor från 1500-talet – där en trätornsfyr minner om farliga vatten, där åtskilliga skeppsvrak vittnar om forna tiders hårda liv till sjös.
Av Hällekis sju fyrvaktare var tre kvinnor.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Anette och Jens Flyckt
Historiskt foto: Axel Lindhal/Teckniska museet.

Västergötland. Det som idag är Kinnekulle camping var i flera hundra år ett av områdets viktigaste hamnar. Hällekis (stavas även Hellekis), som ligger intill Vänerns strand och vid Kinnekulles fot, har som många andra orter i denna trakt en lång historia inom stenbrytning. Bland annat bröts det under medeltiden sandsten i Kinnekulle i vad som beskrivs industriell skala.

Riksantikvarieämbetet skriver att Hällekis var en av Vänerns viktigaste hamnar på 1500-talet.

Det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle grundades år 1856 intill Hällekis hamn. Av den gamla hamnen och stenhuggeri finns det inte många spår kvar av ovan jord. På platsen ligger numera Kinnekulles camping. Basen till en stor skorsten är ett av spåren ovan mark. Så sent som 1983 stod fortfarande skorstenen på platsen.

Sverigereportage har tidigare skrivit om ett annat mekaniskt stenhuggeri intill Kinnekulle, vid Vänerns strand:

Råbäcks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne.

Sjön kan gå hög på Vänern och farvattnen utanför Hällekis var och är förrädiska. I vattnen runt stenpiren finns sex stycken registrerade skeppsvrak. Flera av dem är daterade till 1800-talets mitt eller senare del. Dateringarna har skett efter fynd av mynt som hittats i vrakens mastfötter. Ett av vraken hade gått med 250 tunnor havre i lasten, då hon gick under utanför Hällekis hamn. Ett annat fartyg hade täljsten i lasten vid förlisningen.

År 1871 uppfördes en åttakantig, vitmålad träfyr på Hällekis pirhuvud. Fyren stod tidigare i Lindköping, varifrån den flyttades till Hällekis. Detta är inte vilken fyr som helst. Den är en av Vänerns äldsta och bäst bevarade trätornsfyrar.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet Hällekis fyrtorn:

”Tornet står på en sockel av huggen sten, samt är förankrat med plattjärn och järnstag i pirhuvudet. Ingången är typisk för trätornen från 1850-talet med profi lerad trekantsgavel och gedigen bräd dörr. Hela fyrtornet inklusive fyraltanen och den lilla lanterninen har en ålderdomlig karaktär. Interiören är väl bibehållen. Efter nersläckningen har tornet länge stått tomt, utan ny användning och med en oviss framtid.”

Västergötlands museum skrev år 2000 att Hällekis fyr är en kulturhistorisk byggnad med högt värde.

På listan på Hällekis sju fyrvaktare finns tre kvinnor nämnda. Den första var Sofia Karlsson – som tog över skötseln av fyren efter sim man, Carl Classon, som bara hann vara fyr år innan han avled.Hällekis andra kvinnliga fyrvaktare var Maria Klasson, änka efter Carl Classon, och den tredje fyrvaktaren hette Gerda Palm.

Hällekis fyrvaktare:1871 – 1891, Gustaf Andersson

1891 – 1898, Olaus Norén

1898 – 1902, Carl Klasson

1902 – 1920, Sofia Klasson, änka efter Carl

1920 – 1937, Maria Klasson

1937 – 1938, Gerda Palm

1938 – 1953, Malkom Blom

1967 släcktes Hällekis fyrtorn och har inte lyst sedan dess.

Fyrtornet har restaurerats vid flera tillfällen. Senaste restaureringen skedde våren och sommaren år 2000. Då renoverades bland annat koppartaket, trästomen, fasaden och fyraltanen. Lanterninen fick nytt glas. Allt arbete skedde med ursprungliga metoder och material.

Numera, 23 år efter restaureringen, flagnar färgen på fyrtornets fasad, vilket bland annat Svenska fyrsällskapet har uppmärksammat. I och med att piren delvis har rasat (stora stenblock har rasat ner i vattnet) och kommunen satt upp avspärrningsband, har Sverigereportage enbart kunna ta bilder på avstånd.

Redan i augusti 2006 uppmärksammade den lokala sajten Hällekis-Kuriren om raset

Näsbystenen räknas till en av Upplands finaste runstenar. Lika vacker och konstnärligt fulländad som ristningen är, lika tragiskt är runtextens innehåll. Mindre känt är i vilket sammanhang denna runsten restes i på 1000-talet.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Erik Brate år 1909.

Uppland. Mellan Sigtuna stad och Märsta, strax väster om Arlanda flygplats, slingrar sig en gammal grusväg fram genom ett ålderdomligt kulturlandskap; berikat med gravfält, fossila åkrar, stenhägnader och andra fornlämningar. Strax nedanför en kurva vid Näsby står en hög runsten (U 455) – på sin ursprungliga plats.

Näsbystenen är daterad till 1000-talet. Det berättar om en familjetragedi – om två drunknade föräldrar.

Runtexten lyder:

”Ingefast lät resa denna sten efter Torkel, sin fader, och efter Gunhild, sin moder. De druknade båda.”

Näsbystenen betraktas som en av Upplands finaste runstenar. Den är nästan tre meter hög och som mest en meter bred. Den är dessutom välbevarad. Mitt genom ristningsytan finns en kvartsgång. Näsbystenen är inte signerad. Men utifrån ristarens konstnärligt förmåga, det fulländade rundjuret, de eleganta runor och den lättlästa texten, anser man att Fot är upphovsmannen.

Kvarts är ett mineral.

Fot var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som de främsta bland runmästaren. Nio signerade runristningar är kända. Dessa finns inhuvudsak i sydöstra Uppland. Ytterligare nitton runstenar, som som inte är signerade, anses vara verk av Fot.

En liknande runsten som inte heller är signerad, men som ändå tillskrivits fot, ä U 460. Den står vid Skråmsta mindre än en mil norr om Sigtuna stad. Fågelvägen mellan Näsbystenen och U 460 är knappt en mil.

Likt Näsbystenen är U 460 hög, cirka 3,2 meter. Den har ett ristad rundjur som är utförd med samma fulländade elegans och stiksäkerhet, som Näsbystenen.

Näsbystenen är dokumenterad sedan 1600-talet.

Några tiotals meter norr om denna runsten finns en vältrafikerad grusväg med ålderdomlig karaktär. Vid Näsby har grusvägen en öst/västlig riktning. Näsby är beläget cirka en halvmil öster om Sigtuna stad. Runstenen står några tiotals meter söder om vägen – i hagmark.

Denna grusväg går att belägga till 1600-talet.

Det är lätt att tro att Näsbystenen ursprungligen restes intill denna grusväg – som i så fall var en mer eller mindre naturlig stig på vikingatiden. Men det finns en störande detalj som talar emot detta.

Näsbystenens ristade yta är inte vänd mot grusvägen, vilket den borde ha gjort den varit rest intill den vägen. Den är vänd bort från grusvägen – mot mot hagmarken och åkermarken i söder.

Var runstenarna i huvudsak restes i landskapen är en omdiskuterad fråga. Hypotesen att de i hög grad restes vid vikingatida vägar är ifrågasatt (Lydia Klos 2009). Denna motsägande hypotes har i sig ifrågasatts av svenska forskare. Frågan är alltså långt ifrån klarlagd.

Att Näsbystenen restes intill en vikingatida ”väg” är troligt, men inte säkert. Dåtida runstenar restes på platser där rörde sig mycket folk – ungefär som reklamskyltar intill dagens vägnät. Runstenar restes även intill gravfält och gårdar. Något registrerat gravfält eller boplats är inte registrerad i Näsbystenens direkta närhet.

Mellan grusvägen och Näsbystenen finns en registrerad lämning. Det är ett fornlämningsliknande stenröse. Om det är en fornlämning är oklart.

Näsbystenen står relativt högt i terrängen – 15 meter över havet. På vikingatiden låg Mälarens nivå cirka fem meter över havet. Runstenen står alltså inte intill en vikingatida strand.

Runstenen står i en hagmark som sluttar ner mot åkermarken. Den står på något som liknar en mindre plattå, som sluttar mot syd/öst, och som på ytan ser ut att vara uppbyggd av mindre stenblock.

Det finns indikationer i terrängen som tyder på att det kan ha funnits en vägsträckning i syd/öst, några meter nedanför runstenen och plattån.

Går man från åkern och upp mot grusvägen får Näsbystenen ett monumentalt uttryck, i och med att den står högre än den omgivande, sluttande terrängen.

Vad som bland annat styrker hypotesen om denna vägsträckning, är en långsmal struktur som framträder det digitala kartmaterialet – genom så kallad skuggning. Denna kan dock vara en naturlig eller sentida lämning.

Om hypotesen om denna ”väg” stämmer, bör ha haft en anslutning över den nutida åkermarken i söder. Inga spår är dock synliga ovan mark i åkern.

Några hundra meter söder om Näsbystenen, i linje med den eventuella vikingatida vägsträckningen över dagens åker, finns en stor koncentration med fornlämningar. Där finns bland annat spåren från en sedan länge försvunnen by, fossil åkermark, flera hundra meter långa stensträngar/hägnader, gravfält och rösen.

Uppgifterna i detta reportage om en eventuell, tidigare okänd, vikingatida vägsträckning i hagmarken sydöst om Näsbystenen, är inte ett påstående. Det är en hypotes, men även en frågeställning beträffande förståelsen av denna runsten och det rumsliga sammanhang som den restes i på 1000-talet.

Svartö slott är starkt förknippat med barockens intåg i 1700-talets Sverige. Men bakom glans och flärd gömmer sig en på många sätt okänd, medeltida historia – vilken en cirka 400 meter lång vallgrav vittnar om.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Dagens svartö slott på Färingsö i Uppland byggdes under 1730-talet som ett lust- och jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Men redan på 1200-talet fanns där ett större stenhus/borg, som är skriftligt belagd från 1310, på platsen. År 1345 uppges Svartsjö blivit kungsgård.

År 1523 blev Gustav Vasa ägare till Svartsjö. Vasa byggde ut den medeltida borgen till en modern försvarsanläggning/stenhus med rundtorn.

Det enda autentiska spår ovan jord från Vasas befästa anläggning på Svartsjö är vallgraven, som troligen uppfördes på 1530-talet, är vallgraven. Det är imponerande anläggning som som till stor del är bevarad, trots 1700-talets utbyggnad av slottsparken.

Vallgrav är en typ av försvarsanläggning. De anlades under medeltiden, men även under forntiden. Vallgravarna anlades med eller utan vatten. Det förekom även att flera vallgravar anlades intill varandra.

Strax intill det nuvarande slottet finns visserligen en ”ruin” efter Vasas slott. Den är registrerad i fornlämningmnimgsregistret som borgruin. Anläggningen är dock hårt restaurerad och försedd med bland annat armerat betongtak samt grundmurar som bär tydliga spår efter 1900-talets stenhuggeri.

Vad som är autentisk (medeltida) och byggt på 1900-talet i Svartsjös ruin är svårt att avgöra som besökare. Detta är inte unikt för Svartö. Många medeltida ruiner efter kyrkor, stenhus etcetera är helt eller delvis efterkonstruerade, eller hårt restaurerade som det heter på fackspråk, under 1900-talet.

Därför har Sverigereportage i detta reportage valt att inte ange ruinen vid Svartö slott, som en medeltida lämning ovan jord.

Vallgraven vätter mot syd/nord och öst/väst. Någon datering av vallgraven finns inte. Men man antar att den anlades av Vasa på 1530-talet (senmedeltiden).

Mot söder och väster är vallgraven anlagd mot Svartsjöviken, som är en del av Mälaren. Vallgraven är torrlagd, men enligt bland annat Statens Fastighetsverk har vallgraven varit vattenfylld. Samma påstående återfinns i stort sett alla publikationer om Svartsjö slott, som Sverigereportage tagit del av.

Beträffande uppgifterna om att vallgraven i början av 1500-talet varit fylld med sjövatten, via anslutning till Svartsjöfjärden, finns en störande detalj beträffande den höjd (ekvidistans = höjdskillnaden mellan två höjdkurvor) som anläggningen ligger på. Den så kallade femmetersnivån går mindre än halvvägs högt upp i terrängen där den nord/sydliga vallgraven är belägen.

De ekvidistanser som finns angivna på topografiska kartor är långt ifrån exakta.

Detta med höjdnivår, det vill säga den höjd över havet som Mälaren haft under olika tidsperioder, är en komplicerad vetenskap. Det har att göra med den postglaciala landhöjningen att göra. Men grovt räknat brukar man säga att Mälaren låg cirka fem meter högre på vikingatiden, än idag. På 1400-talet var motsvarande höjd cirka 2,5 meter över havet (J.Hamelius och P. Engren 2010).

Frågeställningen är huruvida Mälarens yta var tillräckligt hög under högmedeltiden, för att fylla Svartsjös v-formade vallgrav med Mälarens vatten?

Under medeltiden förekom det även vallgravar utan vatten, eller lite vatten. Ett exempel Lunds medeltida vallgrav som forskarna inte tror hade mer vatten än för att bilda ett dike på bottnen.

Vallgraven vid Svartsjö är en imponerande anläggning som skär igenom slottsparken som en halv fyrkant. Det var en stor bedrift för ingenjör och arbetare att utföra den.

Även med dagens högteknologiska grävmaskiner, totalstationer, dumprar, lastbilar etcetera, hade bygget av en liknande vallgrav med samma förutsättningar, tagit veckor att slutföra.

Vallanläggningen blir därför ännu mer imponerande med tanke på att i stort sett allt arbete skedde för hand – med järnskodda träspadar kärror och andra enkla redskap.

Den del av vallgraven som vätter mot öst och väst är till stor del igenfylld, vilket enligt uppgift skedde när den nuvarande slottetsträdgården mot väster anlades. Stora stenar på rad i gräsmattan visar den ungefärliga sträckning som vallgraven en gång hade.

Två grusvägar, som leder in till slottet och den intilliggande parkeringen, är anlagda på de jordmassor som vallgraven fylldes igen med.

Svartsjö slotts vallgrav är en anonym lämning. Lite är känt om Svartö slotts medeltida historia och ännu mindre är känt om vallgraven. I parken finns flera informationsskyltar. På skyltarna handlar 23 rader om en humleträdgård som Gustav Vasa lät anlägga och som man fortfarande kan ana som strukturer av i markytan. Blott sju rader handlar om vallgraven.

Svartsjö slotts vallgrav är inte registrerad i fornlämningsregistret.

Sommaren 1986 fastnade Kjell Rickegårds plog i en 2 400 år gammal och bearbetad ekstock. Hans upptäckt ledde till flera arkeologiska undersökningar av fyndplatsen.
Sedan dess har han hittat många fornfynd – bland annat en holkyxa av järn.

Text: Jens Flyckt
Foto/bild: Jens Flyckt och Jamtlis fotosamlingar

Uppland. Platsen som på 1980-talet väckte stor uppmärksamhet inom arkeologiska kretsar är Kjell Rickegårds släktgård: Västra Rickeby, belägen vid Gottröra i Norrtälje kommun.
Resultatet av de arkeologiska undersökningarna som genomfördes efter hans stockfynd, visade att hans åker gömmer en stor anläggning med mycket trävirke (ek och gran) från perioden yngre bronsålder/förromersk järnålder – cirka 400 f.Kr. Anläggningen kom att kallas Västra Rickebyanläggningen.

Ett av Kjell Rickegårds lösfynd är smått häpnadsväckande. Det är ett ihåligt metallföremål som han först trodde var en avbruten hacka. Det var först när arkeologiprofessorn Björn Ambrossiani var på besök och såg järnföremålet som det uppdagades att det var en holkyxa av järn.

-Har du hittat en holkyxa av järn! Den borde egentligen inte finnas, sa Björn Ambrossiani när han såg yxan, berättar Kjell Rickegård.

Lösfynd är en arkeologiskt term som syftar på fornfynd utan närmare kontext – det vill säga utan ett sammanhang. Det kan till exempel vara en stenyxa som hittas under en rotvälta, i en åker eller på en loppis.

Om stenyxan istället hittas i samband med en arkeologisk undersökning, till exempel på en boplats/uppehållsplats från stenåldern, då får stenyxan ett helt annat vetenskapligt värde. Den ingår då i ett större sammanhang. Information som var stenyxan ligger på platsen, andra fynd som görs i närheten, daterbara material som kol, spår från hantverk och enklare hyddbottnar etcetera, gör att stenyxan får en helt annan betydelse. Stenyxan blir då en av många delar i ett större sammanhang.

Detaljer som stenyxan hjälper då arkeologerna att förstå vilka dessa människor var, vad de gjorde på platsen, hur länge de uppehöll sig där, varifrån de kom, om stenyxan tillverkades på platsen och så vidare.

Holkyxa är en förhistorisk typ av arbetsyxa som förknippas med bronsåldern. Yxtypen är lätt att känna igen på sitt kilformade yxhuvud och avsaknad av lodrätt skafthål. Yxtypen förekommer i flera modeller och storlekar.

Ett exempel på lokala holkyxor av brons hittades på 1980-talet i en åker några kilometer sydväst om Västra Rickeby. I fyndet, ett så kallat depåfynd som är cirka 2 600 år gammalt, ingår bland annat två hela holkyxor av brons och minst fyra yxfragment. Platsen där fyndet gjordes var på bronsåldern en sjö eller sjöstrand.

Bildens på Bronsskatten är från en tidigare reportage i Sverigereportage:

Bronsskatten i trädgårdslandet

Om Kjell Rickegårds holkyxa ursprungligen deponerades, lagat i en grav eller bara tappades bort någon gång under förhistorisk tid, går inte att avgöra i och med den är hittad i åkerns plogfåror och inte kan knytas till en specifik plats eller lämning.

Andra fynd som Kjell gjort i åkern är åtskilliga slipbrynen (bland annat för nålar) och en pilspets av järn.

När bronsåldern övergick till förromersk järnålder (några århundraden före Kristi födelse) och järnet ersätta bronset, började man tillverka den typ av yxor vi använder än idag – skafthålsyxor.

Depåfynd är ett arkeologiskt begrepp som syftet på ett eller flera föremål, som man antar medvetet har lagts ner (deponering/offer) på särskilda platser. Många föremålsdepåer har påträffats i eller intill platser som var förhistoriska sjöar och/eller våtmarker. I bronsålderns föremålsdeponeringar kan bland annat vapen, verktyg och processionsföremål av brons ingå.

Parallellt med den nya typen av järnyxor fortsatte man använda holkyxor av järn under ett antal århundraden. I vissa delar av landet användes holkyxor av järn fram till vendeltid, det vill säga 600-talet e.Kr. Det vittnar bland annat det unika Drocksjöfyndet i Hälsingland om.

Drocksjöfyndet är daterat till 600-talet e.Kr. (vendeltid)) och består av 43 stycken välbevarade redskap och vapen av järn – bland såg, tänger, stämjärn och två holkyxor av järn. Fyndet gjordes av en privatperson år 1980 inom ett begränsat område på en mindre plattå intill Stora Drocksjön.

Fyndet är unikt på grund av mängden välbevarade verktyg och vapen i järn – flera av dem avsedda för guldsmide. Det är omdiskuterat huruvida Drocksjöfyndet är ett depåfynd eller rester av en brandgrav. Arkeologerna undersökte ett brandlager med människoben på fyndplatsen. Brandlagret tyder på att det är en brandgrav och redskapen/vapnen är gravgåvor.

Det är visserligen stora geografiska och tidsmässiga skillnader mellan Kjell Rickegårds holkyxa och holkyxorna i Drocksjöfyndet. De båda fynden ger ändå en inblick när holkyxor av järn började användas och att de i norra delen av landet användes långt efter att bronsåldern hade övergått till järnålder.

Det unika med Kjells holkyxa är att den passar perfekt i huggsåren i en av de spetsiga granstockar som togs upp i åkern sommaren 1986 och som daterats till övergången mellan yngre bronsåldern och förromersk järnålder – det vill säga för cirka 2 400 år år sedan.

Enligt fornlämningsregistret utgörs Västra Rickebyanläggningen av en 3-3,5 meter bred bro av ekstockar och granstockar och som är byggd i olika lager. Brons längd är oklar då den fortsätter in på grannens mark/åker. Granstockarna är spetsiga och nedslagna. En annan teori att det är en ledspärr i den den forntida vattenleden Långhundraleden. Det är dock ifrågasatta teorier. 1995 påträffade arkeologer en metallskiva och en bronsplatta på platsen.

Han tar fram den frystorkade (konserveringsmetod) granstocken och sätter holkyxans egg i ett att de hugg som gjordes när stocken bearbetades. Yxan passar perfekt. Det gör den även i övriga huggmärken som Kjell prövar.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

-Det är med stor sannolikhet denna yxa som någon använde för 2 400 år sedan när granstocken bearbetades för att ingå i Västra Rickebyanläggningen, säger Kjell Rickegård.

Det är inte enbart arkeologiska lämningar som gör Västra Rickeby intressant. Även ortnamnet Rickeby är speciellt. Det anses vara en vidareutveckling av Rinkeby eller Rinkarby. Ordet ”rink” har bland annat genom fornisländskan tolkats som ”krigare”. Vilken funktion gårdar och byar med detta ortnamn hade under forntiden eller hur gamla de är vet man inte. Men mycket tyder på att de är äldre än vikingatiden. En tolkning av Rickeby är ”krigarnas gård”.

Kjell Rickegård vårdar sin bygds historia och promenerar nästan dagligen på ägornas gravfält, som han håller rena från sly. Han håller även koll på att gravfält och andra fornlämningar på hans mark inte skadas. Kjell har även ett jordbruksmuseum på sin gård. Han är medlem i Arbetsgruppen Långhundraleden.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Kjell Rickegård och Västra Rickebyanläggningen.

Foto: Jens Flyckt

Norrskenet varade inte längre. Någon bild hann jag ta innan det ebbade ut och försvann i mörkret.