I Kungslena kyrka finns en märklig figur. Det är helgonet Sankt Göran, iklädd struthätta och ringbrynja, som sticker ihjäl draken som är formad som ett dörrhandtag på dörren till sakristian.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Denna typ av nitade järndörrar finns i åtskilliga kyrkorna i Västergötland, men även i kyrkor i andra landskap. Dörrarna har antingen stommar av ek eller järn, som är beslagna med nitade plåtar eller plåtremsor. Vissa dörrar är rikt dekorerade med järnbeslag. Kungslenas järnbeslag i form av en drakdödare är unik i sin enkla med sin egensinniga utformning.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Kungslena kyrka:

Gravstensmuseet vid Kungslena kyrka

Huvudmotivet på dörren är Sankt Göran som dödar draken, ett motiv som finns i många målningar och statyer i svenska och Europeiska kyrkor.

Legenden om Sankt Göran (Georgios), eller riddaren Örjan som han även kallas för, lär ha börjat vid 200-talets senare del då han föddes i Kappadokien i nuvarande Turkiet.

Han ska ha tjänstgjort som kristen officerare i den romerska armén i Palestina. Han togs till fånga av fienden och torterades för att avsäga sig sin kristna tro, men han vägrade. Han ska enligt legenden lidit martyrdöden år 303.

Sankt Göran ska senare, enligt legenden, ha uppenbarat sig för korsriddare i strid i det heliga landet. Han är skyddshelgon i flera länder och känd för att stå på de svagas sida och för att bota svåra sjukdomar.

Det där med draken kommer från Legenda aurea, en samling helgonlegender som sammanställdes på1200-talet. Legenden berättar om staden Silene i nuvarande Libyen. Där hade en hemsk drake, som förgiftade trakten, belägrat sig. Kort beskrivet hände följande:

En drake dyker upp och äter upp alla får och för att blidka det eldsprutande vidundret börjar staden offra människor till draken. Detta sker genom lottning.

En dag faller lotten på kungens oskuldsfullas dotter, som skickas ut i skogen mot sitt hemska öde som drakmat.

I sista stund dyker Sankt Göran upp på sin häst. Han frågar vad som står på. Kungadottern uppmanar honom att fly, vilket han vägrar göra.

Istället besegrar Sankt Göran draken. Han ber kungadottern att knyta ett av hennes klädesplagg runt drakens hals, vilket gör draken snäll och följsam som en hund.

Sankt Göran och kungadottern går sedan till staden med draken tätt bakom dem, vilket gör invånarna livrädda.

Sankt Göran lovar att dräpa draken om invånarna låter döpa sig, vilket de gör.

När dopen är klara och invånarna är kristna dödar Sankt Göran draken och rider sedan vidare.

Slut på legenden.

Legenden om Sankt Göran och draken spred sig från Europa och blev populär i det senmedeltida Sverige. Sveriges främsta exemplet på denna dyrkan anses den monumentala, förgyllda träskulpturen från 1480-talet i Storkyrkan i Stockholm.

Det finns oklarheter i dateringen av dörren i Kungslena kyrka och dess smidda beslag. Utifrån Sankt Göran kläder och utrustning har beslaget daterats till sent 1200-tal.

Både draken, det vill säga dörrhandtaget, det kronbeklädda huvudet och låsbläcket är smidesarbeten med hög kvalitet och fin patina. Sankt Göran däremot skiljer sig mot övrigt smidesarbeten på nämnda punkter. Om denna motsats är resultatet av en mångsidig smed, eller att Sankt Göran tillkommit vid ett annat tillfälle, kan diskuteras.

Sankt Görans ansikte enkelt och naivt skildrad, med utstickande haka och öppen mun. Hans struthätta (kort strut) är en klassisk huvudbonad som var vanlig på 1300-talet. Han bär en heltäckande ringbrynjan och en strykjärnsformade sköld. Det var i mitten i av 1200-talet som sköldarna fick denna form.

En av dörrens många rundnitar utgör centrum i skölden. En annan järnnit utgör Sankt Görans öga. Ögonniten är oval. Genom drakens fötter sitter fyra runda nitar.

Genom handen som håller i sprutet sitter en annan nit med rund skalle. En intressant detalj är att handen har fyra fingrar.

Det rektangulära låsblecket, med inåtvälvda sidor och utstickande centrum, är fastnitat på högkant med rundnitatar. Notera att nyckelhålets yttre plåt är ovalt av slitage. En intressant detalj är det lilla huvud på låsbleckets topp.

Sankt Görans ena fot är fastnitad bakom huvudet.

Huvudet, som är någon centimeter högt, bär krona, har gapande mun och djupa ögonhålor som lidande stirrar på betraktaren. På brösten finns märken som liknar en ringbrynja, eller som ska skildra en ärgad överkropp. Men märkena kan lika gärna vara skador eller tillfälliga märken när det smiddes. Genom bröstet är en järnnit med rundbskalle fäst.

Vem detta ansikte ska föreställa eller är oklart. Kanske är det Jesus som är avbildad. I den romanska kyrkokonsten, under 1100/1200-tal, avbildades ofta Jesus som en kung eller härskare med huvudkrona.

I den kristna tron har nyckeln dessutom ett starkt symbolvärde – en enande kraft som binder och löser; samt befriar. De medeltida dörrarnas järnbeslag och lås har därför som symboler en djup innebörd.

På dörren i Kungslena kyrka finns även fyra nitar med fyrkantiga skallar – med instansade korstecken. Dessa är fästa i ett kvadratiskt mönster. Möjligen håller dessa nitar fast dörrens stocklås.

Denna typ av korsförsedda dörrnitar förekommer sällsynt på flera medeltida kyrkodörrar runt om i Sverige, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Typiskt för dessa nitskallar är S:t Georgekorset med en punkt ( totalt fyra punkter) mellan varje korsarm. På de kyrkdörrar där korsnitarna finns kvar är korsen ofta påtagligt slitna, som om de vidrörts många gånger. Så är även fallet med korsnitarna i Kungslena kyrka.

När Sverigereportage var på plats i Kungslena kyrka var sakristian låst. Dörrens insida har därför inte kunna dokumenteras. Enligt uppgift ska en del av nycken till sakrestian delvis vara formad som en prinsessas huvud.

Järndörren till sakristian i Kungslena kyrka är i sin utformning, detaljer, symbolik och ålder ett enastående, medeltida kulturarv. Det är en paradox att ett så lite är skrivet om detta dörrsmide. Denna historiska anonymitet är ett öde som Kungslenas dörr delar med många medeltida kyrkdörrar i kyrkor runt om Sverige, vilket Sverigereportage uppmärksammat vid flera tillfällen.

Om ett försvinnande kulturarv handlar det nyöppnade gravstensmuseet vid Kungslena kyrka i Västergötland om.
Ett stenhus som för flera hundra år sedan användes som spannmålsmagasin, lagrar nu arkeologiska mysterier och en ovanlig samling gravvårdar från en tid då endast rika bönder och adeln hade råd med gravstenar.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Gravstensmuseet är ett initiativ från Svenska kyrkan i Tidaholm. I stenhuset intill kyrkogårdsmuren, har en kategori historiska och arkeologiska lämningar som annars för en tynande tillvaro, fått ett skyddad plats.

”Här har vi samlat gamla gravstenar från kyrkogården. I dag går det inte längre att säga var de från början har stått, men här under tak kan de bättre bevaras för framtiden” skriver Svenska kyrkan.

Det vilar ett skimmer över Västergötlands historia. Det gäller inte minst Kungslena. En gånggrift och andra arkeologiska spår vittnar om att trakten varit befolkad i minst 6 000 år.

Den historiska händelse som främst är förknippad med den plats där Kungslena kyrka ligger, är slaget vid Lena år 1208 – som historikerna menar hade en betydande påverkan i bildandet av det svenska riket.

Slaget var ett led i maktkampen mellan de sverkerska och erikska ätterna. I konflikten ingick även stormakten Danmark. Med angreppet hoppades danskarna göra det dåvarande Västergötland danskt.

Danska källor uppger att den danska hären uppgick till 18 000 man. Den är en siffra som historikerna har ifrågasatt. Men klart är att hären var stor. Men trots det numerära övertaget blev danskarnas nederlag ödestigert. Danska uppgifter anger att endast 18 man återvände från slaget.

Strax söder om Kungslena kyrka finns ett minnesmärke över slaget vid Lena.

Den nuvarande kyrkans äldsta bebyggelsefas är från tidigt 1100-tal. Kyrkogården är troligen ännu äldre. De tre takryttarna (tornliknande) som idag präglar kyrkans yttre tillkom sannolikt på 1400-talet.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om Kungslena kyrka.

Gravstensmuseet invigdes våren 2023 och visar bland annat av gravvårdar. Tidsmässigt sträcker sig stenarna från medeltid, eventuellt tidig medeltid, och fram till 1930-tal. Samtliga gravstenar är från Kungslena kyrka.

De svampformade skillnadsgravstenarna är särskilt intressanta.

Skillnadsgravstenar finns på kyrkogårdar runt om i Västergötland – bland annat vid Härja kyrka. Men vid Härja står dessa gravstenar från 1600/1700-talet lutade mot långhusets yttervägg.

Så här beskriver Svenska kyrkan i Tidaholm gravstenstypen:

”Typisk så kallad ”skillnadsgravsten” av kalksten från 1600-talets andra hälft. Svampformen och det naivt huggna änglahuvudet känner vi igen från gravstenar på andra kyrkogårdar i pastoratet (Acklinga, Hömb, Velinga, Varv och Östra Gerum), de är alla huggna under 1660- och 70-talen. Två stycken står ännu kvar på sina ursprungliga platser i kvarteret sydväst om kyrkan.”

Sverigereportage har tidigare skrivit om Härja kyrka.

Björntämjaren i Härja kyrka.

Historiska gravstenar är ofta ett försummat kulturarv. Så ser det ut på många medeltida kyrkogårdar runt om i Sverige. Ett skräckexempel är Edsbro kyrkas kyrkogård i Uppland. Där står en 800 år gammal gravsten lutad mot en yttervägg, mer eller mindre i takdroppet, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare.

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten.

Kungslena tycks ha ovanligt många historiska gravstenar bevarade. De flesta av dem står nu under museets tak.

På en av gravstenarna, en kalkstensvård från 1759, står följande:

”JON ANDERS
SON MED SIN
KÄRA HVSTRV
MARIT SWÄNS
DOTER IFRÅN
LOKEGÅRDEN
DÖD Å 1759”

Sju av gravstenarna är gjorda av samma mästare. Vem denna mästare var är oklar. Men han var knuten till Per Brahe den yngres grevskap Visingsborg, Visingsö, som då gränsade till Kungslena. Gravvårdar från samma mästare återfinns, som tidigare nämnts, på flera kyrkogårdar i trakten.

Av utrymmesskäl kan Sverigereportage inte berätta om samtliga stenar i museet. Mer att läsa finns i Svenska kyrkans broschyr om museet:

Stenmuseet i Kungslena sockenmagasin

Det var inte drängar, backstugusittare och annat fattig folk som fick vackra och gravvårdar av kalksten vid sina gravar. De gravstenar som finns representerade på Kungslena gravstensmuseum representerar adel, präster, rika bönder och annan dåtida maktelit.

Det var först under 1800-talet som gravvårdar av sten blev mer allmänt förekommande. Gravvårdar av trä förekom, men få är bevarade.

Museets äldsta föremål är hällar/stenar som skiljer sig mot gravstenarna. Det är en så kallad gravkorshäll och en liljesten. Enligt museets information är dessa hällar från 1200-talet. Dateringen kan dock ifrågasättas.

Liljestenarna är ett arkeologiskt mysterium som är unikt för Västergötland. 401 liljestenar är registrerade. I sällsynta fall har förekommer runor på liljestenar.

Liljestenar är kvadratiska hällar/stenar med trädformade reliefristningar, vars formspråk även förekommer på dopfuntar i Europa. Liljestenarna ålder och ursprungliga användningsområde är omdiskuterat. Dateringen varierar från 900-talet och fram till 1300-talet. En av flera teorier är att liljestenarna härrör från det tidigaste kristnandet av Västergötland och är knutna till de äldsta kyrkorna.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om liljestenar.

Liljestenen i Kungslena Gravstensmusmuseum är så sliten att reliefen knappt är synlig. Det dåliga skicken kan bero att liljestenen återanvändes som golv- eller tröskelsten, och har slitits ner av besökare genom århundraden. Det är ett öde som drabbat åtskilliga liljestenar.

Ett exempel på en bättre bevarad liljesten finns i Eriksbergs gamla kyrka i Västergötland.

Stavkorshällar är ett annat mysterium, som enligt vissa teorier anses vara föregångare till liljestenarna. Stavkorshällar är inte unika för Västergötland, men har en stor koncentration i länet. 123 gravkorshällar är dokumenterade. De kvadratiska hällarna känns igen på sina kors – som är huggna i relief eller ristade.

I sällsynta fall har gravkorshällar försetts med runskrifter.

Utformningen av stavkorshällarnas kristna kors uppvisar en stor variation. Gravkorshällen vid Kungslena har ett så kallat S:t Georgekors.

Stavkorshällen i gravstensmagasinet stod tidigare lutad mot kyrkogårdsmuren.

Med gravstensmuseumet har Svenska kyrkan i Tidaholm inte enbar räddat ett historiskt värdefullt kulturarv. Dem har även skapat ett populärt turistmål med gratis inträde som lockar långväga besökare.

Skederid kyrka i Uppland är starkt förknippad med en Heliga Birgitta-tradition.
Det är en kyrka med många intressanta detaljer som hamnat i skymundan för helgondyrkandet.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Skederid kyrka är en plats präglad av tro – ur flera aspekter. En lokal informationsskylt meddelar bestämt att Helig Birgitta, Birgitta Birgersdotter, föddes i intilliggande Finsta och att helgonet som barn knäböjde vid Skederid kyrka. Var Birgitta föddes är dock inte klarlagt. Även Sköldnora kungsgård i Vallentuna är utpekad som hennes födelseplats.

Det brukar sägas att få medeltida detaljer är bevarade i Skederid kyrka. Det är inte sant. Kor och sakristia härrör från den ursprungliga, romanska stenkyrkan från 1200-talet. Exteriört är Skederid relativt oförändrad sedan 1400-talet, då långhuset uppfördes. Stjärnvalven är troligen från 1460-talet och långhusets takstolar är också medeltida.

En annan detalj, som sällan nämns, är de smidda järnbeslagen på den västra porten. Smidet (gotiskt) är enligt uppgift daterat till 1400-talet och är troligen samtida med långhuset. Runt porten finns en tegelportal – även den från 1400-talet.

Dörrsmidet i Skederid kyrka har flera likheter med Täby kyrkas dörrsmide, som är daterat till 1300-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide.

Denna typ av medeltida dörrsmide förekommer i flera medeltida kyrkor i östra Uppland.

Till skillnad mot Täby, där ursprungliga spikarna med dekorerade spikskallar är kvar, är dörrsmidet i Skederid betydligt slarvigare fäst, med snedslagna spikar i för stora spikhål.

Trädörren i Skederid är dessutom välbevarad för att vara från 1400-talet.

Mycket pekar på att dörren inte är ursprunglig och att beslagen är återanvända från en annan kyrkdörr. Det finns flera detaljer som styrker denna teori. Dels har smidet järnbeslagen dålig passform och ser ut att vara dittvingat på dörren. Bitvis är det ett mellanrum på nästan en centimeter mellan dörren och baksidan på järnbeslagen. Bitvis har man karvat i träet för att få plats med beslagen.

Sverigereportage har inte varit inne i Skederid. Uppländska kyrkor är i regel låsta av säkerhetsskäl. Hur baksidan av dörren ser utbär därför oklart. Men när det gäller de smidda järnbeslagen och dörren är det något som inte stämmer. Det kan vara ett medeltida hafsverk. Snarare är det så att man har bytt ut trädörren, kanske på 1700-talet, och då återanvänt de medeltida järnbeslagen.

En betydligt mer iögonfallande detalj är Skederids medeltida stiglucka, som byggdes om till klockstapel på 1700-talet. Denna typ av ombyggnationer finns vid flera närliggande medeltidskyrkor, bland annat i Rö.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Rö:

Här ligger Fan själv begravd

Stiglucka är en ålderdomlig benämning för en överbyggd in- och utgång till kyrkogården. En gång i tiden fanns stigluckor runt många medeltida kyrkogårdar. Stigluckan symboliserade även en andlig in- och utgång.

Den äldsta kända avbildningen av Skederids stiglucka är från 1660. I Erik Dahlbergs verk, Suecia Antiqua, är trakten kring kring Finsta skildrad. Jämfört med dagens bastanta konstruktion, visar karta en smäcker medeltida stiglucka.

Det historiska värdet i Dahlbergs avbildningar bör inte tas på allt för stort allvar. Dahlbergs verkade i en tid då Sverige var en framväxande stormakt och saklighet inte stod högst på dagordningen. Han förskönade ofta sina avbildade motiv.

På kartan från 1660 syns även Skederids tidigare klockstapel.

Från 1700-talet finns flera skriftliga uppgifter som berättar om att klockstapel, som enligt uppgift uppfördes på 1600-talet, var i dåligt skick.

Skederid kyrka tycks fram till 1600-talet haft två stigluckor – en större i väst och en mindre mot öst. Det är den västra stigluckan som är återgiven på Dahlbergs karta och som byggdes om till klockstapel.

På 1770-talet revs klockstapeln. Istället för att bygga en ny klockstapel med traditionell teknik valde man att bygga om stigluckan. Anledningen var att man ville ha en klockstapel med mindre underhållsbehov.

Ombyggnationen av stigluckan skedde enligt uppgift åren 1775 till 1776. Enligt bebyggelseregistret murades först en mellanvåning över stigluckan. Därefter förstärktes ytterhörnen med kraftiga strävpelare.

Vidare skriver bebyggelseregistret:

”Över den murade delen byggdes en smalare klockvåning av trä med karaktär av lanternin, utvändígt klädd med tjärad panel. I mellanvåningen finns ett fönster åt väster och markerade nischer i övriga riktningar. Taken är täckta med falsad svartmålad slätplåt. Portarna är tjärade brädportar klädda med fiskbensmönstrad panel. Portarna och är kvar från stigluckan, troligen har de tillkommmit omkring 1730. Klockbocken består delvis av återanvänt virke från den gamla klockstapeln vilket framgår av ett inhugget årtal och mycket gamla rester av tjärning”

Bebyggelseregistret, som startades 1998, är ett register om sveriges byggda kulturarv. Ansvarig myndighet är Riksantikvarieämbetet.

En av Skederids två klockor, den största, är från 1300-talet. Att en så gammal ringklocka fortfarande är i bruk är ovanligt, enligt bebyggelseregistret.

Beträffande Heliga Birgittas koppling till Skederid och det intilliggande Finsta, finns det indicier som pekar på att det kan vara så. Det är styrkt att Birgittas far, den inflytelserika och förmögna lagmannen, Birger Persson, bland annat ägde jord i Finsta.

Sverigereportage har tidigare skrivit om uppländsk Birgittadyrkan:

Heliga Birgittas stenblock

En annan intressant detalj är att Skederid kyrka är belägen endast 1,7 kilometer från medeltida Husby Sjuhundra kyrka.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Husby Sjuhundra kyrka.

Runstensgåtan vid Husby Sjuhundra kyrka

Fynd av runristade gravhällar indikerar att Husby kyrkas kyrkogård anlades redan under tidigt 1000-tal. Den nuvarande kyrkan, som började uppföras i slutet av 1100-talet, räknas till en av landets mest runstenstäta platser. Från Skederid kyrka är sex runstensfragment kända.

Närheten till Husby Sjuhundra tolkats som att Skederid kyrka ursprungligen uppfördes som gårdskyrka till Finsta.

Två beväpnade ryttare som rider fram på den bearbetade stenytan.
Skoklosterstenen är en av Sveriges mest udda runstenar. Den påminner om en bildsten och dess ristade ryttare med svärd och spjut kan vara 500 år äldre än den vikingatida runristningen.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Uppland. Skoklosterhalvön är mest känt för Europas bäst bevarade barockslott, som Carl Gustav Wrangel lät påbörja år 1654. Mindre omskriven är den runsten som står uppställd på en liten kulle intill Skokloster kyrka.

Skoklosterstenen är ett vackert formhugget stenblock av gnejs. Den liknar inte någon annan runsten.

Skokloster är en medeltida tegelkyrka. Den började byggas i mitten av 1200-talet, som en klosterkyrka (Sko kloster) av cistercienserorden. Klostret låg ursprungligen i Byarum, Småland. Flytten till Skokloster ska ha skett mellan 1222 och 1245.

Skoklosterstenen är runristad på en sida.På den runristade sidan finns en ståtlig häst med ryttare som håller i ett svärd. På motsvarande sida, som inte har några runor, finns en nästan identisk häst med ryttare. Denna ryttare är beväpnad med spjut.

Runristningen är signerad av Fot. Han var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som den främsta runmästaren

Ett trettiotal runstenar kan tillskrivas honom, men endast tolv stenar är signerad. Skoklosterstenen, som är signerad av fot, är daterad till 980 – 1015 eKr – det vill säga vikingatiden.

Skoklosterstenens runtext saknar språklig anknytning till de ristade ryttarna.
Runtexten är en tidstypisk minnesskrift för en runskrift från 1000-talet. Den lyder:

”Andvätt och Gullev och Gunnar
och Horse och Rolev läto
resa stenen efter Tord, sin fader.
Fot högg runorna.”

En omdiskuterad detalj i Skoklosterstenen är det formspråk som ryttarna är ristade med. Stilmässigt har den jämförts med bildframställningar på föremål från 600-talet. Det har även dragits paralleller till den så kallade Jellingestilen från 800/900-talet.

En teori är att Fot återanvände en äldre, lokal bildsten och försåg den med runristning. Den teorin är ifrågasatt.

Med bildsten menas en forntida häll/stenblock, regel utan text,som bearbetats och försetts med ornamentik och mytologiska symboler. Mest kända är de gotländska bildstenarnas, daterade (cirka) från 400-talet och fram till 1100-talet-talet, som (enligt RAÄ, ) uppvisar en mångfald av stilar och symboler.
Cirka 550 bildstenar/fragment är kända från Gotland.
I Uppland har ett tjugotal bildstenar/fragment påträffats.

Bildstenar är även kända från andra svenska landskap.

Bildstenar är starkt förknippade med Gotland.

Mindre känt hos allmänheten är att det även på fastlandet ristades och restes bildstenar. I Uppland är bildstenar från 400/500-talet mycket sällsynta. De få fynd som gjorts består i regel av svårtolkade fragment.

En hel bildsten kommer från Edsbro i Uppland. Den 52 centimeter höga Edsbrostenen påträffades i en åker år 1910. Edsbrostenen är numera försvunnen efter att upphittaren flyttade tog med sig stenen till sin nya trädgård, där tycks ha förs försvunnit.

Edsbrostenen är daterad till 400-talet. Formmässigt påminner den med samtida gotländska bildstenar, men har en betydligt mer naiv stil.

En annan bildsten kommer från Skoklosterhalvön. Den märkliga Häggebystenen är ett tunt block av röd sandsten.
På ena sidan är ett skepp med höga stävar och tolv roddare avbildat.
På andra sida finns en ristning bestående av två hästar och två personer. Den sistnämnda scenen skildrar en så kallad hingsthetsning.

Häggebystenen är daterad till 500/600-talet. Originalet förvaras på Statens historiska museum. En kopia står uppställd intill Häggeby kyrka.

En intressant detalj i Häggebystenen (bildsten) är människofigurerna, som påminner om den gestalt på den så kallade Krogstastenen, en runsten från 500-talet som Sverigereportage skrivit om tidigare:

Krogstastenen – ett uppländskt mysterium

Den grundläggande frågeställningen är alltså om Fot återanvände en äldre (uppländsk) bildsten när han skapade Skoklosterstenen? Den teorin är ifrågasatt.

Kanske är Skoklosterstenen en specialbeställning där Andvätt och Gullev, Gunnar, Horse och Rolev ville förmedla en historia/berättelse som då var känd, illustrerad med två beväpnade ryttare, som nu är bortglömd.

Kanske är Skoklosterstenen inte en återvunnen bildsten, utan ytterligare ett bevis på runmästaren Fots stora skicklighet och mångsidighet.

Skoklosterstenen är känd sedan 1600-talet då den uppges ha varit inmurad i Skokloster kyrka. Sin nuvarande placering fick den sannolikt på 1800-talet.

Var Skoklosterstenen ursprungligen restes och stod är inte känt.

År 1489 strandade en stor val i Stockholms skärgård. Två av valbenen finns kvar i Edebo kyrka i Roslagen. För den medeltida allmogen var dessa ben ett bevis för att ett forntida jättefolk en gång i tiden hade levt på jorden.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Valar i svenska farvatten är ingen ny företeelse. Medeltida källor nämner flera valar som strandade längs svenska kuster. En av dessa strandningar ska ha skett år1489. Källorna nämner inte exakt var strandningen skedde, enbart att det inträffade i Roslagen/ Stockholms skärgård.

I bland annat Sturekrönikan, daterad till 1400-talets andra hälft, berättas om ett stort vattenlevande vidunder, en valfisk, som strandade och som bönderna högg isär.

År 1630 uppmärksammades valkotorna i Edebo kyrka i samband med en kyrkinventering. Lokala traditioner och nerteckningar angav att strandningen skedde i Edeboviken. Det var först då man kunde knyta de historiska källorna till en plats. Mycket pekar därför på att valbenen i Edebo kyrka kommer från den val som uppges ha strandat i Roslagen år 1489.

Edeboviken är idag en avlång, sval vik vid Hallstavik.

Beträffande vilken art Edebovalen är/var går uppgifterna isär. Nordkapare eller gråval är två arter som har nämnts.

En märklig detalj är att 1630 års inventering anger att en ryggkota förvarades i kyrkan. Sedan någon gång i början av 1900-talet finns det plötsligt två ryggkotor som uppges komma från samma val. Det hör troligen ihop med att finns och har funnits fler ben från den aktuella valen i bygden. Ytterligare ben finns på en lokal, namngiven gård, enligt lokalbefolkningen.

Edebovalen är som sagt inte den enda storval som strandat längs Sveriges kuster under forntid och historisk tid – men det är den mest kända medeltida strandningen.

Valstrandningar var på medeltiden förknippade med dåliga omen. Men valen var även en uppskattad resurs – kött, fett och ben togs till vara. På Carta marina, en karta som ritades i Venedig år 1539, finns den äldsta kända avbildningen av en strandad val som styckas. Den avbildade platsen är Färöarna.

I den ikoniska filmen Korpens skugga, som skildrar en släktfejd på Island under sen vikingatid och tidig medeltid, finns en scen som skildrar det värde strandade valar hade. Hövdingen Erikur hittar av en slump en strandad val och säger uppspelt ”matur” som är mat på isländska.

Edebo kyrkas valben är smutsiga efter att kyrkobesökare i hundratals år har tagit på benen. Valbenen haft olika placeringar i kyrkan. Benen väckte stor uppmärksamhet på medeltiden. Än idag lockar benen besökare.

När Sverigereportage var på plats en dag i juni 2023 var valbenen var placerade i vapenhuset tillsammans med en inplastad informationsskylt. En guide berättade att folk kommer långväga ifrån för att se benen. Samma person säger att strandningen sannolikt skedde i Edeboån, som har sitt utlopp i Edeboviken.

Benen är ganska slitna och märgkanalerna är på flera ställen blottlade.

I benen finns flera huggskador efter vassa föremål med smal egg, troligen från yxa. Sannolikt uppkom dessa huggskador i samband med styckningen av valen år 1489. Några av huggskadorna är intressanta då huggen bildar ett pilformat mönster.

Valben är kända från åtskilliga svenska kyrkor. I strandade valar och valben i Sverige, skriver etnobiologen Ingvar Svanberg att valben är kända från 200 kyrkor i Europa.

Dessa valar spelade en stor inverkan i den medeltida folktron. Man trodde att världen en gång i tiden hade befolkats av ett jättfolk, som bland annat nämns i första Moseboken. Valarnas ben betraktades som ett bevis för jättars existens.

Ingvar Svanberg nämner bland annat ben från en kaskelot i Maria kyrka i Visby som ansågs ha helande egenskaper:

”Särskilt intressant är de kotor efter en kaskelot av okänt ursprung som länge bevarades i Mariakyrkan i Visby, och som enligt sägnen var kvarle- vor efter en jättekvinna med namnet Visna. När Linné besökte Visby i juni 1741 fick han tillfälle att examinera benen närmare och kunde konstatera att ”Jätte-Benen som bewarades i Stora Kyrkahn såsom underwärk, woro wärkeligen Hwalfiskben”. Carl Johan Bergman berättar att i en skrift 1882 att allmogen uppfattade kotorna med en särskild vördnad: ”Många lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogång- en, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig.”

Så kallade jättekast, stora flyttblock i närheten av kyrkor, var ett annat uttryck för tron på jättar. På medeltiden hade man ingen aning om att det var inlandsisen som hade transporterat dessa stenblock, som låg på sina platser tusentals år innan kyrkorna byggdes. I folktron var det jättarna som hade kastat blocken mot kyrkorna.

Enligt Ingvar Svanberg fördelades troligen den strandade valens ben till flera kyrkor i östra Uppland. I nästan alla kyrkor är valbenen borta. Ben som förmodligen kommer från Edebovalen finns bland annat bevarade i Lunda kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare.

I skuggan av Folklandstingsstad

Att ben från strandade valar distribuerades till olika kyrkor var en tradition som var bruklig runt Östersjöområdet på medeltiden. År 1365 strandade en val på ön Usedom i södra Östersjökusten, där gränsen mellan Polen och Tyskland går idag. Dess valben hamnade bland annat i Sankt-Marien-Kirche i Rostock och slottskyrkan i Wittenberg.

Att nästan alla valben har försvann från svenska medeltidskyrkor berodde troligen på att allmogen till slut blev så upplyst att kyrkans historia om jättar inte längre var trovärdiga. Enligt Ingvar Svanberg debatterades valbenen som bevis på jättefolkets existens, så sent år 1765.

Bakom tät slyskog gömmer sig en lodrät bergsrygg där forntidens människor ristade ett tjugotal skålgropar för cirka 3 000 år sedan. Trots att denna ovanliga hällristning ligger några meter från en allmän väg är den inte registrerad.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Skålgropar är landets vanligaste hällristningar. Majoriteten av alla kända skålgropar är ristade på mer eller mindre vertikala bergshällar (runhällar) som är belägna intill åkermark. Vad dessa gropar hade för betydelse för forntidens människor är högst oklart.

Skålgrop är det vetenskapliga namnet på skålformade hällristningar. De dateras i regel till bronsåldern, men förekommer även på lämningar från stenåldern och järnåldern. Skålgropar förekommer på hällar, större stenblock och mindre stenblock.

Vad som gör skålgropar i detta reportage ovanliga är dels att de är ristade på en lodrät bergsyta. Det är oklart hur många lokaler med skålgropar på lodräta bergsytor som är kända i Sverige. Skålgropar på horisontala ytor (stenblock) förekommer bland annat på kammargravar i Skåne, men även på enskilda stenblock runt om i landet.

Ett folkligt namn på skålgropar är älvkvarnar. Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar/älvkvarnar och den folkliga kult som uppstod kring dem under historisk tid:

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria.

”Offersten” och ”älvkvarnar” är begrepp som idag är starkt förknippade med skålgropar. Dessa begrepp hör samman med den offerkult som i vissa landskap växte fram hos allmogen under historisk tid. Jämfört med skålgroparnas ålder är allmogens ”offer” i block och hällar en relativt sen företeelse. Grunden i denna offerkult, som i Uppland finns belagd till 1920-talet, var ”smörjning” av älvkvarnar. I begreppet ingår offer av mindre föremål, som nålar, fett och vätskor i älvkvarnar.

Det faktum att älvkvarnar/skålgropar även ristades på lodräta ytor, antyder att de ursprungligen inte var avsedda att lägga föremål eller hälla vätskor i.

Lokalen i reportaget är belägen på toppen av ett impediment, cirka 45 meter i diameter. Längst upp är berget i dagen. Där finns både horisontala och lodräta bergsytor. Den aktuella bergväggen ligger på 20-metersnivån. Var det inte för den täta vegetationen och en stor ek, så hade man haft en vida utsikt över det omgivande kulturlandskapet.

När Sverigereportage var på plats noterades ett tjugotal skålgropar, fördelade på tre områden på bergsväggen. Berget har en skrovlig yta och är dessutom bevuxet med ett tjock lavtäcke. Sannolikt finns det fler ristningar under lavtäcket.

Inga ristningar har noterats på de plana bergsytorna, som är täckta av mossor och inte är undersökta. Endast en liten del är fria från mossa och jord.

Den ristade bergväggen vätter möt öster och är i stort sett igenvuxen.

Fyndplatsen är belägen i nordöstra delen av Sigtuna kommun, Uppland. Det omkringliggande kulturlandskapen är mycket rika på fornlämningar, som sträcker sig från äldre stenålder (raä 238) och fram till medeltiden.

De aktuella skålgroparna (ristade på lodrät bergsvägg intill en avsats), är kända hos lokalbefolkningen. Men de är inte registrerade eller omskrivna. Sverigereportage har anmält lokalen till bland annat länsstyrelse och Sigtuna Museum and Art. Då de lodräta skålgroparna är belägna inom vägområdet för den intilliggande vägen är de även anmälda till Trafikverket.

I närområdet finns ytterligare en skålgropslokal som inte är registrerad.

Det vilar något mystiskt över staden Enköping och dess tidiga historia.
Historiska och arkeologiska spår vittnar om en kyrklig närvaro under medeltiden.
Förutom grundmurarna av S:t Ilian och en av Upplands äldsta kyrkor, Vårfrukyrkan, har övriga kyrkor försvunnit genom århundraden av bränder och glömska.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Mycket av Enköpings medeltida historia är okänd. Det gäller inte minst stadens kyrkliga betydelse under medeltiden. I handlingar från 1314 nämns tre kyrkor i Enköpings stad – S:t Ilian, S:t Olof och Vårfrukyrkan. Av dessa finns endast Vårfrukyrkan, vars äldsta bebyggelsefas är från 1100-talets andra hälft, kvar.

Enköpings högsta punkt är Kyrkåsen. Där uppe, med vida utsikt över staden, ligger Vårfrukyrkan. Strax nedanför åsen tror man att Enköping växte fram under tidig medeltid.

År 1164-1167 nämns Enköping för första gången i det skriftliga källmaterialet, enligt Upplandsmuseet. Exakt när staden grundades är oklart. Men troligen skedde det inte långt efter att Sigtunas etablerades i slutet av 900-talet. Landvägen är det fem mil mellan Sigtuna och Enköping. I likhet med Sigtuna växte Enköping fram intill Mälaren.

Enköpings äldsta kända brev med stadsprivilegium är från år 1413.

På medeltiden fanns som sagt fler kyrkor i staden.
S:t Ilian anlades på 1200-talet. Grundmurarna, som är restaurerade, ligger intill åsen nedanför Vårfrukyrkan.

På 1940-talet (Sundquist 1944) undersöktes resterna av S:t Ilian – en gotisk salkyrka som bestod av gråsten och tegel. Under murarna hittade arkeologerna spår från ytterligare en (ej namngiven) stenkyrka – en romansk stenkyrka med kraftigt västtorn. Den romanska stenkyrkan är daterad till 1100-talet och överlappas delvis av S:t Lilian.

S:t Illian var stadskyrka i Enköping fram till 1548, då Vårfrukyrkan övertog den rollen. Vad som därefter hände med S:t Ilian är något oklart. Enligt forskarna talar mycket för att den revs på 1600-talet.

S:t Olof är endas känd från skriftliga källor. Dess exakta läge är inte känd. Sommaren 1992 påträffades gravar vid schaktarbeten vid Kyrkogatan. Arkeologerna tror att dessa gravar är en del av S:t Olofs kyrkogård. Till skillnad mot S:t Ilian och Vårfrukyrkan, som låg i utkanten av det medeltida Enköping, var S:t Olof en stadskyrka.

I Enköpings tänkeböcker berättas berättas att S:t Olof förstördes i den stora stadsbrand som drabbade staden år 1572. Tänkeböcker består av protokoll som städernas rådhusrätter förde under medeltiden.

Till denna kyrkliga närvaro i det medeltida Enköping fanns även ett fraciskanerkloster som anlades 1250, samt ett hospital som nämns 1279. På medeltiden var hospitalen, som låg utanför städerna, vårdinrättningar där nunnor och munkar tog hand om sjuka. Dessutom har arkeologerna hittat fynd i Enköpings stadslager som tolkas som pilgrimsmärken.

Det medeltida, sakrala livet i Enköping har länge förbryllat forskarna. Inget av det medeltida Enköping finns bevarat ovan jord – förutom Jungfrukyrkan som stått på åsen och vakat över staden och människorna i närmare 900 år.

Vintern 1516/1517 höggs timret till det skepp som 500 år senare skulle bli ett av Stockholms mest betydande arkeologiska fynd – Riddarholmsskeppet.
2018 kom ny forskning om skeppet – som numera betraktas som ett av den svenska flottans äldsta kända krigsskepp – med en besättning på närmare 100 man.

Text och Foto: Jens Flyckt

På Medeltidsmuseet i Stockholm finns sedan 1980-talet resterna av Riddarholmsskeppet utställt. Exakt hur detta skepp såg har under lång tid varit okänt. Det utställda skrovet är en tolkning.

Fyndet gjordes år 1930. Det skedde i vattnet mellan Gamla stan och Riddarholmen.
Ett stort antal föremål hittades. Totalt registrerades 2465 fyndposter – bland annat 132 kanonkulor av sten och 101 kanonkulor av metall.

Först trodde man att det var resterna från ett vikingatida skepp, men sedan flyttades dateringen fram till sen medeltid – det vill säga 1400/1500-tal. Där efter har teorierna om skrovets ursprungliga utseende och användning kommit och gått. Man har bland annat trott att skeppet var en snabbseglande jakt.

”Bottenskrovet och ett stort antal föremål finns bevarat. Det hittades 1930 i samband med att en ny bro skulle byggas till Riddarholmen. Till en början identifierades vraket som ett vikingaskepp, senare ett senmedeltida skepp. Fartyget var också den centrala utställningen år 1947 i nya stadsmuseet, nyss inrättat. En ny rekonstruktion gjordes 1964 och först på 1980-talet gjordes en årsringsdatering” skriver Medeltidsmuseet.

År 2018 inleddes ett nytt forskningsprojekt som fick stor uppmärksamhet och som helt har ändrat synen på Riddarholmsskeppet.

När forskare från Försvarshögskolan gick igenom skeppets källmaterial lade man märket till flera avvikande detaljer, som tidigare inte hade noterats. Man hittade bland annat åtskilliga delar från så kallade kammarkanoner. Fyra stycken kammarkanoner påträffades intill eller i Riddarholmsskeppet.

43 stycken så kallade krutkammare, som kan beskrivas som en del av laddmekanismen i 1400/1500-talets kammarkanoner, hittades när fynden från Riddarholmsskeppet undersöktes. Även andra vapenrelaterade delar och tillbehör kom fram.

Mängden kanondelar fick forskarna att misstänka att antalet kanoner ombord på Riddarholmsskeppet varit större än man tidigare trott. Även synen på skeppets storlek och vikt har förändrats. Nu tror man att det var ett stort och cirka 200 ton tungt slagskepp. Besättningen tros ha uppgått till närmare 100 man.

Rönen pekar på att Riddarholmsskeppet var ett av Sveriges första slagskepp i den första flottan. Dateringen av virket placerar skeppet till tiden för Gustav Vasas befrielsekrig mot Danmark på 1520-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Gustav Vasas befrielsekrig och arkeologiska spår från det medeltida Stockholms försvar: Stadsmurar skyddade det medeltida Stockholm

På fyndplatsen är numera Gamala stans tunnelbanestation belägen. Riddarholmsskeppet var och är fortfarande, långt ifrån det enda medeltida skrov/vrak som då hade påträffats i området. I det smala sund som på medeltiden skiljde Gråmunkeholmen (Riddarholmen idag) och den muromgärdade stadsbebyggelsen (Gamla stan idag), finns uppgifter om att 26 fartygsskrov under vatten. Där efter har ytterligare skrov/vrak påträffats i området.

Riddarholmsskeppet utgör en central del av Medeltidsmuseets utställningar, som är byggda kring tre fasta fornlämningar, bland annat Gustav Vasas stadsmur från 1500-talet samt en medeltida kyrkogård. Dessa lagskyddade fornlämningar, som alltså inte är ditflyttade, är en del av utställningarna.

Ni som vill se Riddarholmsskeppet i sin nuvarande, medeltida miljö bör skynda er. Nyligen meddelade riksdagen, som äger fastigheten, att de behöver lokalerna och att Medeltidsmuseet därför måste flytta.

På åtskilliga vikingatida runstenar nämns resor till avlägsna länder. Ett exempel är runsten vid Angarns kyrka – där runorna nämner Toke som omkom i Grekland.
Men runstenen är inte enbart ett minnesmärke. Den är även ett juridiskt dokument.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Det är en ovanligt vacker runsten (U 201) som är inmurad i Angarns kyrkas korvägg. Ristningen är daterad till1000-talet första hälft. Mycket av skönheten ligger i stenens röda, finkorniga bergart och det sätt som runmästaren har disponerat hällen. Den är inte signerad, men är sannolikt ett verk av runmästaren Gunnar. Ett tjugotal runstenar kan knytas till honom.

Runinskriften på U 201 lyder:

”Tägn och Götdjärv och Sunvat och Torulv de läto resa denna sten efter Toke sin fader. Han omkom ute i Grekland. Gud hjälpe hans ande och själ.”

Toke var troligen en väring – en man från det dåtida Angarn iUppland, som tog värvning i väringagardet, en utländsk trupp som fungerade som livvakt hos den Bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Där omkom han.

Resor till fjärran länder var vanligt på vikingatiden. Det finns ett 30-tal kända runstenar som berättar om resor till Grekland. Det är dock inte det Grekland vi idag syftar på. På vikingatiden var ”Grekland” det Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – dagens Istanbul.

Sverigereportage har tidigare skrivit om flera andra greklandsstenar:

Greklandsfararen från Vedyxa. Till fots tillbaka till forntiden. Från Täby till Jerusalem.

Runstensgåtan i Husby Sjuhundra kyrka,

Att det på vikingatiden var mycket folk som reste utomlands, på mer eller mindre obestämd tid, är tydligt. Långt ifrån alla kom tillbaka. Många försvann på grund av förlisningar till sjös, sjukdomar, våldsamheter, strider, olyckor och kanske även av fri vilja. Men åtskilliga personer, som kanske var borta i årtionden, kom även hem.

Angarn är namnet på en kyrkby i Vallentuna kommun, strax norr om Stockholm.

Under bortavaron satt familjerna hemma och undrade om och när deras man, bror etcetera, skulle komma hem. Då som nu lockades säkert anhöriga av den frånvarande mannens egendomar och andra tillgångar här hemma, som tids nog skulle bli deras arv.

Men arvskifte var inte möjligt så länge mannen ’satt” i fjärran land.

I den äldre Västgötalagen, från början av 1200-talet, finns ett stycke som skyddade den frånvarande mannens egendom. Samma lag gällde på vikingatiden. Den betonar äganderätten här hemma – även om personen ”satt i Grekland”.

I den äldre Västgötalagen står bland annat:

”Ingen mans arv tager han, medan han sitter i Grekland”

Så länge fadern eller brodern levde/satt där, långt borta i Grekland, fick hans tillgångar hemma på gården inte röras eller fördelas i arv mellan hans släktingar.

Ett stycke av texten i runstenen i Angarns kyrka anknyter till denna ålderdomliga lag.

Formuleringen ”han omkom ute i Grekland” i runtexten visar att budet om att Toks död slutligen nådde familjen familjen hemma i Angarn i Uppland.

Angarnsstenen är därför inte enbart en minnessten. Den är även ett juridiskt dokument som visar att arvskiftet efter Toke skedde på korrekt sätt och att hans arvingarna är legitima.

Det var tänkt att bli Gustav III drömslott – ett magnifikt paradbygge med inspiration från antiken, som hade förändrat Stockholms framtida utseende, om det hade byggts klart. Men skotten mot kungen på maskeradbalen 1792 satte stopp för Stora Haga slott. Kvar är grunden som arbetarna hastigt lämnade efter att kungen mördats.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Hagaparken är belägen intill Brunnsviken, strax norr om Stockholms stadskärna. I skuggan av träd och vegetation i parkens norra del gömmer sig ruinen efter Gustav III storslagna slottsdrömmar. Bygget kom inte längre än till källarvåningen, vilken är en imponerande syn som påminner om en labyrint av rum.

Hagaparken, som anlades av Gustav III åren 1780 till 1797, är en del an Kungliga nationalparken. Den var en del av kungens stora planer. Förutom Haga lät han anlägga ytterligare två, intilliggande engelska parker – Tivoliparken och Berzelii park på andra sidan av Brunnsviken.

Hagaparken är ett mycket populärt strövområde. Men det strandnära landskap som präglar parken är dock inte naturlig, utan är en skapelse efter sprängningar, schaktningar och kanalgrävningar på 1780-talet. Anläggningsarbetena skedde enligt dåtidens stora ideal – den engelska parken.

Hagaparken, med sina praktbyggnader från 1700-talets slut, betraktas som en av Europas bäst bevarade parker i sitt slag. Exempel på dessa byggnader från 1700-talets sista årtionden är Koppartälten, Turkiska kiosken, Ekotemplet, Stora stallet och Kinesiska paviljongen.

Påverkad av sina upplevelser i Frankrike och Italien ville Gustav III skapa ett storslaget slott i Hagaparken. För att frigöra utrymme för sina slottsplaner utvidgades Hagaparken norrut genom markköp.

Så här beskriver nationalstadsparken.se Stora Haga slotts grund/ruin:

”Grundläggningsarbetena för slottet påbörjades 1786. Det var tänkt som ett stort klassiskt tempel och som arkitekt stod Louis Jean Desprez.”

Själva slottsgrunden ligger undangömd vid sidan av Hagaparkens större gångstråk och grönytor. Trots sina historiska, byggnadstekniska och arkeologiska värden, är en ruinen relativt okänd. Hela ruinen är dessutom skyddsobjekt, vilket tas upp senare i reportaget.

Ruinen är 150 meter lång, 50 meter bred och belägen på en höjd. Den är 2 till 10 meter hög. Längs de högsta delarna av grunden finns skyddsräcken.

Så sent som 1968 skedde en första restaurering av grunden/ruinen. Där efter har grunden restaurerats ytterligare en gång.

Upp till 800 personer ska enligt uppgift varit upptagna med bygget när det begav sig. Längst kom arbetet på den mittersta och östra delarna. Där får man en uppfattning om hur källarvåningen men även andra delar av slottet var tänkt att se ut.

Den västra delen består till stor del av grundmurar, som bara har påbörjats. Där man man även se hur vatten, från berggrunden eller en bäck, leds bort i stensatta diken. Dessa diken leder fortfarande bort vattnet, trots att det är 230 år sedan de anlades.

Källarvåningen består av ett antal runda och kvadratiska rum, som via dörröppningar, står i förbindelse med varandra. I mitten ligger det största källarrummet – som har flera dörröppningar mot intilliggande rum. Mitt i detta rum står en stor mittspelare – murad av natursten som övriga grunden. Denna pelare var tänkt att bära upp ett monumentalt trapphus och en stor takkupol – i slottets centralpunkt.

Troligen var det under denna pelare som kungen lade grundstenarna. Det skedde den 19 augusti 1786. Kungen, som var intresserad av arkitektur, var delaktig i skissarbetet. Det var även kungen som bidrog till att slottet blev längre på bredden och att det senare i byggnaden skulle få långa rader med 70 stycken kolonner – i söderläge.

Gustav III hade stora planer för sitt slott – med starka influenser från antiken. Det var långt ifrån enbart tänkt som en kunglig bostad – utan även som ett monument över svenskt kulturliv. En teater och ett museum skulle bland annat inhysas i stora Haga slott, enligt kungens planer. Dessutom skulle hovet bo där.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Ankarströms avrättning: Grannar till en avrättningsplats.

Men på grund av kapten Ankarströms skott mot kungen blev Stora Haga slott inte mer än en källarvåning. Med kungens död dog även byggplanerna. Byggnadsmaterial till slottsbyggnaden, som tegel, ekgolv och stenarbeten, användes istället till andra, dåtida byggnadsprojekt i närheten.

Kvar i marken finns stenflisor och efter stenhuggarnas arbeten och mängder av stenblock som aldrig murades in i väggarna.

I ruinen efter stora Haga slotts källarvåning kan man ännu ana Gustav III storslagna planer.

Detta byggnadsverk, som övergavs hastigt, är på många sätt unikt. Det finns gott om ruiner som en gång i tiden var byggnader, men som av olika anledningar revs eller förföll genom århundradena. I många fall har resterna av de rivna byggnaderna varit så fragmatiska, att ruinerna har fått återskapas under modern tid.

Stora Haga slott varken revs eller byggdes klart. Källarvåningen är en ruin och samtidigt inte. Resterna är inte bara spåren efter kungens drömmar, ideal och ambitioner. Det är även en orörd arbetsplats och bebyggelsefas från 1700-talets slut.

Sedan Gustav III död har ruinen legat undanskymd och bortglömd i Hagaparken. En och annan besökare hittar dit, vilket vältrampade stigar vittnar om. Med för den stora allmänheten är detta byggnadsverk relativt okänt.

Det finns ännu en detalj som gör grunden/ruinen till Stora Haga slott, som är registrerad i Fornlämningsregistret, speciell. Den är ett skyddsobjekt med beträdande- och fotoförbud. Vid grundens östra delar finns det skyltar och staket som upplyser om att det är ett skyddsobjekt. Men på de mittersta och västra delarna, där stigar leder upp på grunden, finns inga skyltar eller annan information om skyddsobjekt.

Det är länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för skyddsobjekt. Ansvarig tjänsteman på länsstyrelsen i Stockholms län blir förvånad när Sverigereportage hör av sig och frågar om det är okej att publicera bilder på Stora Haga slotts grund. Liknande bilder finns bland annat på Wikipedia. På frågan om det är många som hör av sig och vill ha tillstånd för att fota källarvåningen/ruinen, säger ansvarig tjänsteman att han aldrig tidigare fått den frågan.

Länsstyrelsen kunde dock inte ge besked. Det kan inte heller Statens Fastighetsverk, som äger ruinen, göra. Istället hänvisar man till Kungliga Hovstaterna. Efter kontakt med ansvarig tjänsteman vid hovstaterna blir svaret ja, Sverigereportage fotografering publicering är okej.

Det visar sig att ruinen/källarvåningen är en del av ett utökat skyddsobjekt, som berör ett intilliggande objekt.

Ruiner har alltid haft en dragningskraft. De väcker känslor och nyfikenhet, även hos personer som annars inte är intresserade av historia, arkeologi eller solkungen Gustav III slottsplaner. Och så är det även med Stora Haga slotts källarvåning/ruin.

Men den som beträder och fotograferar ruinen efter Stora Haga slott bör vara medveten om att det är ett skyddsobjekt och att de begår ett brott som har fängelse på straffskalan, såvida man inte har tillstånd.