Norrtälje var fram till år 2000 en garnisonsstad. l och på luftvärnsförbandet Lv 3 tidigare logement, forndonshallar övningsområde bedrivs numera civila verksamheter. Ett litet museum, Norrtälje luftvärnsmuseet, vårdar minnet av luftvärnets historia i staden.

Text och foto: Jens Flyckt

Vore det inte för en stor stor luftvärnsrobot från kalla krigets dagar som står uppställd vid parkeringen, så är det lite som vittnar om att det gråa lilla huset är ett museum. Verksamheten drivs av en ideell kamratförening. Ordföranden heter Stig Schyldt, som var regementschef för Lv 3 – Roslagens luftvärnsregemente. Han tog även beslutet att bilda museet.

-Jag beslutade att det skulle bli ett museum, som det hade diskuterats i flera år. Sedan bytte jag jobb. Själva genomförandet av museet skedde under annan ledning, säger Stig Schytt och öppnar museets fordon- och pjäshall.

Norrtälje luftvärnsmuseum är ett teknik- och arbetslivsmuseum. Numera har vänföreningen cirka 300 medlemmar. Flera av medlemmarna är tidigare officerare från Lv 3.

Museet visar bland annat artilleriets utveckling, från tidigt 1900-tal till år 2000, Roslagens artilleriregementes (Lv 3) verksamhet i Stockholm och Norrtälje med mera.

Överallt i hallen står pjäser, fordon annan materiell med anknytning till artilleriets historia. Några exempel är en 150 centimeters strålkastare m/37, som under andra världskriget användes för att artilleriet skulle hitta sina mål nattetid.

Längst in i maskinhallen står luftvärnsrobotvagn modell 701B, som är bestyckad med robot 70. Mer om robot 70 längre fram i reportaget.

Luftvärnsrobotvagnen utvecklades i mitten av 1980-talet av Hägglund och Söner och bygger på chassit av en äldre kanonvagn. Vagnen väger 9700 kilo och har en topphastighet på 45 kilometer i timmen. Den användes inom mellan åren 1984-2000 inom svenska armén.

Totalt tillverkades 45 exemplar av luftvärnsrobotvagn model 701.

Hallen är full med pjäser, vapen, fordon och militära föremål som alla i sig är värda ett reportage. Där finns bland annat en stor målning som visar hur garnisionsområdet såg ut och vilka byggnader som ingick i verksamheten.

Stig Schyldt berättar att barnen tycker att en 40 millimeters Boforskanon som står inne i ett hörn är roligast, i och med att de kan höja och sänka pipan.

Intill en vägg står två dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett. Modellen är mest känd som understödsvapen till infanteriet, men modifierades även för att kunna bekämpa flyg. Men det är inte enbart vapen som är utställda. På en vägg hänger kronans skidor.

Genom åren verkade flera förband och skolor i Norrtälje garnision. Några exempel är:

Stockholms luftvärnsregemente 1952 – 1957.
Roslagens luftvärnsregemente 1957 – 1994.
Roslagens luftvärnskår (Lv 3) 1994 – 2 000.
Arméns luftvärnscentrum 1991 – 1997.
Luftvärnets stridskola 1979 – 2001.
Luftvärnets officerskola 1994 – 1998.

Den 1 juli år 2000 halades garnisionsflaggan i Norrtälje för sista gången.
Därmed var en militär tradition och närvaro, som inleddes med att Stockholms luftvärnsregemente flyttade till Norrtälje år 1953, över.

Norrtälje Luftvärnsmuseum öppnade 1995.

Museets huvudbyggnad består av övervåning och källarvåning. Temat i utställningarna berör inte enbart luftvärnet. Rummen i övervåningen är uppdelade i tidsperioder som börjar på 1940-talet. Personligt skydd, sjukvårdsutrustning, optik, bajonetter och uniformer är något av innehållet.

Där beskrivs bland annat luftvärnets tillkomst – som innebar att man från början vinklade artilleriets kanoner upp i luften, med stöd av en högstubbe eller liknande.

Där efter följer en tidsaxel med rum, från 1950-talet och fram till 1990-talet. Förutom föremål visas ett stort antal fotografier, dokument, utbildningsplancher, kartor och liknande. Även om fokus ligger på luftvärnets historia, så har samlingarna en bred inriktning. Åtskilliga föremål är hämtade från andra truppslag.

Där ryms allt från robot 70 till halmöverdrag till känga m/39. Halmöverdraget användes vid riktigt kallt väder och som skyddade soldater på pass, att förfrysa fötterna under krigsårens kalla vintrar.

Även kontorsmiljöer från1970- och 80-talet ingår i utställningen.

Det finns en stor igenkänningsfaktor i Norrtälje luftvärnsmuseums samlingar. Många av de tusentals personer som gjorde sin värnplikt i Norrtälje återkommer. Det är en av anledningarna till museets höga besökssiffror.

Även civilister som aldrig haft med svenskt luftvärn att göra känner igen sig i delar av utställningen, i alla fall i ett föremål och om man bodde på Väddö under 1970- och 80-talet. Då var det vanligt att lågt flygande flygplan vände över stugor och båthus. Efter sig bogserade flyget röda, avlånga ”cigarrer”.

Cigarren, som på militärspråk heter pilmål PM7B, användes som övningsmål för luftvärnet. Det typen av övningar genomfördes regelbundet på från Väddö skjutfält.

Utställningarna på ovanvåningen är präglad av tekniska system – allt från kommunikation och tidiga mobiltelefoner och datorer, till spaningsradar och målsökning.

En vägg i utställningens rum täcks av panelen från en eldgivningsradar – Cig 790, som var en del av luftvärnsdystem m/48. I systemet ingick bland annat den Boforstillverkade luftvärnspjäsen lvakan m/48, som är utställd på museets källarvåning och som reportaget återkommer till.

Flera radiostationer är utställda – bland annat modell 200. Den utvecklades i mitten av 1950-talet. Det är en kortvågsradio som även var avsedd för telegrafi.

Radiostation 200 var ”bärbar”. Dock krävdes det ett antal mannar för att. transportera samtliga enheter.

Antenenhet: 1,2 kilo.
Generator: 12,5 kilo.
Nätdel: 20 kilo.
Mottagare: 7 kilo.
Låda med tillbehör: 10 kilo.
Omvandlare: 14 kilo.
Låda med nätdel 20 kilo.
Sändare: 4,9 kilo.

Radiostation 200 moderniserades i mitten av 1960-talet.

Även tidiga mobiltelefoner, som Motorola Micro Tac som kom ut på marknaden 1989, är utställda.. De första versionerna vara analoga. Micro Tac betraktades i slutet av 1980-talet som den minsta mobiltelefonen på marknaden. Typiskt för Motorola Micro Tac är luckan av svart plast som fälldes upp för att komma åt knappsatsen.

På samma hylla står en telefonväxel som en gång i tiden satt i en stridsledningskärra tillhörande spaningsradar PS 23 från 1940-talet. Modellen var den första spaningsradarn inom svenskt luftvärn och byggde på ett engelskt system. Efter att PS 23 utrangerades användes denna växel i många år vid Lv 3:s skjutfält på Väddö.

I museets källarvåning är samlingarna mer inriktad på pjäser, minor och liknandeutrustning.

Där finns bland annat 20 millimeter lvakan m/40, en pjäs som användes som luftvärn- och pansarvärnspjäs.

Även en Ivakan m/36, en 40 millimeters automatkanon tillverkad av Bofors, är utställd. Modellen var en försäljningssuccé som tillverkades på licens i flera länder, bland annat USA, Holland och Österrike. Även Sovjetunionen föll för modellen, men brydde sig inte om att söka tillverkningslicens utan stal idén och tillverkade en kopia.

Ett av museets nyaste föremål är robot 70 – ett luftvärnsrobotsystem som utvecklades av Bofors och togs i bruk inom det svenska försvaret 1977. Luftvärnsrobotvagnen i början av reportaget är utrustad med detta system.

Sista gången värnpliktiga vid Lv 3 sköt skarpt med robot 70 var vid en stor slutövning den 7 mar år 2000. Platsen var Ravlunda skjutfält i Skåne.

Så här beskrivs de sista skotten i utställningen:

”Robotskytten hette Andreas Flodman från 2.pluton/2 kompaniet. 5 stycken robot 70 sköts mot ett bogserat flygmål. Andreas Flodman kommer från Täby.”

Läs mer om robotsystem 70 här.

Systemet är fortfarande i bruk inom svenska försvaret, men har uppdaterats flera gånger. Det används främst för att bekämpa fientliga flygplan och helikoptrar, enligt Försvarsmakten.

Numera bedrivs civila verksamheter det forna kasernområdet och övningsområdet exploateras i snabb takt. Museets närmsta granne är handelsområdet Norrtäljeporten med 33 butiker och resturanger. Där stridsskolan tidigare höll till bedriver bland annat Komvux verksamhet. I kassernvakten håller Securitas till. I den tidigare officersmässen är det förskola. I logementen är det hyresbostäder.

Men minnet av Lv 3 lever kvar. Runt om i området finns skyltar, minnesstenar och inte minst luftvärnsmuseet som vittnar om platsens militära historia.

Vad som inte heller är glömt är försvarsbeslutet år 2000, som var den största omorganiseringen av Försvarsmakten sedan 1920-talet, som innebar att Sverige gick från att ha ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.

En konsekvens av detta blev att den dåvarande regeringen, trots protester och motargument, avvecklade bland annat Lv 3. Regeringen ansåg då att omvärlden var så säker att endast fyra artilleribataljoner behövdes.

Kartan över Lund är stämplad i Berlin år 1940. Den är försedd med tysk text och stämplat hakkors. Byggnaderna på kartan hade tyskarna numrerat och översatta till tyska. Men de gjorde ett misstag som hade fått stora konsekvenser om Hitlers anfallsplaner mot Sverige blivit verklighet.

Text och foto: Jens Flyckt

Skåne. Vilket syfte kartan hade och om den ingick i Hitlers anfallsplaner mot Sverige, operation Polarräv, är oklart. Men tyskarna hade i detalj klarlagt Lunds byggnader och infrastruktur. Liknande kartor fanns sannolikt över andra svenska städer.

Tyskarna hade gjort sig enkelt för sig. De utgick från en vanlig, svensk karta från 1933. Viktiga byggnader markerades och siffror och namn, till exempel Epidemisjukhuset, Ribbingska sjukhemmet och Stadshuset, översattes till tyska.

De översatta namnen är tryckta på kartans vänstra hörn.

Kyrkor och kyrkogårdar är vitmarkerade på kartan och inte upptagna i listan. Övriga objekt är gulbruna.

Det är en detaljerad karta över Lunds stadsplan som tyskarna tog fram. Men skenet av noggrannhet bedrar. Faktum är att tyskarna begick ett stort misstag när de överste de numrerade byggnaderna. I praktiken innebr denna miss att ingen av de byggnader som tyskarna räknar upp, stämmer överens med verkligheten.

Det är oklart om tyskarna insåg sitt misstag och senare rättade felen på kartan.

Hitler gjorde aldrig verklighet av sina invasionsplaner mot Sverige. Men att det fanns långt gångna planer är sedan tidigare känt.

Bland annat skulle tyska trupper inledningsvis tränga in i Sverige från samtliga väderstreck, från bland annat Finland och Norge. Med bombflyg, falkskärmstruppper och motoriserat infanteri, skulle Sverige tas i en kniptångsmanöver. Städer som Göteborg, Södertälje, Visby, Stockholm och Karlstad skulle bombas. Samtidigt skulle viktiga järnvägsknutar förstöras för att förhindra svenska trupptransporter.

Ett avgörande sista slag med den svenska armén väntades stå någonstans mellan Västerås och Uppsala. Därefter skulle tyskarna ta Stockholm.

Vissa forskare menar att Hitler inte hade någon anledning att anfalla, så länge Sverige fortsatte levererade järnmalm, grafit, kullager och kullager som var viktiga för Nazitysklands vapenindustri. Andra forskare menar att Sverige var nära att anfallas 1943.

Men hur nära det var att operation Polarräv sattes i verket är det ingen som med säkerhet vet.

I hörnet på släktfotografiet från 1870-talet sitter en genomskinlig pojke på knä. Det här är berättelsen om ett släktfotografotografi som under flera årtionden var ett samtalsämne vid släktmiddagar, men som fick en annan innebörd efter att pojken upptäcktes.

Text Jens Flyckt

Min barndoms jular firade jag med familj och släkt hos mormor. Ovanför gammelskåpet vid långväggen i matrummet hängde ett fotografi, taget på 1870-talet. Det föreställer min mormors pappas släckt i Algustboda i Småland. Fotografiet var varje år en återkommande samtalspunkt vid middagarna. Det finns nämligen inte ett enda fönster, som i höjd eller bredd, som stämmer överens med varandra. Trähuset har stående panel och torvtak. Dörren är lövad.

En jul- eller nyårsafton i slutet av 1980-talet, lade undertecknad plötsligt märket till en detalj, som ingen uppmärksammat tidigare. Längst ner till vänster i bilden finns ytterligare en person – en genomskinlig pojke som sitter på knä. Min mormor, som har skrivit ner namnet på samtliga fem, närvarande på bilden, hade inte sett pojken. Under alla år hade ingen sett eller nämnt honom.

Han ser ut att ha mössa och en klädsel som liknar en sjömanskostym. Bilden är dock för gammal och för dålig för att klädseln ska kunna studeras närmare. Han sitter där i bakgrunden, utanför gemenskapen.

Huvudpersonen på fotografiet är kvinnan, som sitter ner, längst till vänster. Vid fotograferingstillfället fyllde hon 40 år, men hon ser ut att vara över 60. Denna kvinna är min mormors, farmors mormor. Mannen är sannolikt i samma ålder.

Vem denna pojke, den sjätte personen,.är har inte gått att få fram.

Det spelar det ingen roll att det med största sannolikhet är en dubbelexponering på glasplåten, eller annat fotografiskt fel som ligger bakom fenomenet. Det är minnet runt detta fotografi som är det viktigaste.

Under medeltiden fanns det flera stadsmurar, som revs redan på 1600-talet, runt Stockholm. Arkeologerna vet att murarna hade vakttorn, vallgravar och portar. Under asfalt och betong finns 55 meter av stadsmuren från 1530-talet bevarad.

Text och foto: Jens Flyckt
Kartbild: Public Domain
Bild stentavla: Stockholmskällan
Närbild på Söderport: Public Domain

Gamla stan är Stockholms äldsta stadsdel. Runt denna medeltida stadskärna byggdes den första stadsmuren. Det skedde någon gång vid slutet av 1200-talet och början av 1300-talet. Murarna var en försvarsanläggning med syfte att skydda staden.

Gamla stan i Stockholm är en turistmagnet. Stundtals är det så mycket folk där att det är svårt att ta sig fram utanför butiker och restauranger.

Vill man uppleva Gamla stan på riktigt så gör man det bäst under tidig morgon, eller sen kväll, då gator och gränder är folktomma. Om man i dunklet går upp för Prästgatans kullerstenar så följer man en sträcka av den gamla stadsmuren. Det finns visserligen inga synliga spår av muren ovan mark. Men husen som ligger längs den västra delen av Prästgatan, de har samma sträckning som den äldre stadsmuren från 1200-talet hade.

Det äldsta kända belägget, där Stockholm nämns i skrift, är från 1252. Under senmedeltiden var inte Stockholm större än dagens Gamla stan. Då bodde 6000 till 7000 personer i staden. Stockholm var då en stor stad, i alla fall med svenska mått mätt.

Arkeologerna har ganska mycket kunskap om Stockholms stadsmurar. Ursprungligen byggdes murarna i natursten, som med tiden ersattes med tegel. Murarna hade flera portar – bland annat Söderport.

Det är ej enbart i skriftliga källor och arkeologiska fynd, som man kan hitta spår från den äldre muren. I Vädersolstavlan, en målning från 1525, är det medeltida Stockholm (dagens Gamla stan) avbildat.

I gyttret av stenbyggnader och strandnära trähus, finns ett stenhus som arkeologerna har identifierat som Lejontornet. Det revs på 1630-talet och var ett av flera försvarstorn som ingick i den äldre stadsmuren. På Vädersolstavlan har byggnaden hög trappgavel och skottgluggar. Ingången låg på den sidan som vätte in mot staden.

Ett arkeologiskt fynd som indikerar att stadsmuren var en praktfull och påkostad anläggning, är den vapensten som satt över Söderport. Stenen påträffades på 1930-talet i rivningsmasmassor när gamla Slussen byggdes. Stenen, som är ett fragment av en vapenstenen, är ett arbete med mycket hög kvalitet. Den föreställer det svenska riksvapnet, med två lejon, och en vasakärve i mitten.

Så här skriver Stockholmskällan.se om vapenstenen:

”Stenen har ursprungligen suttit över den senmedeltida yttre södra stadsporten. Porten var en del av den försvarsanläggning som kallades Söderport, och som låg mellan Gamla Stan och Södermalm i dagens Slussenområde. Söderport bestod av ett antal torn och försvarsvallar och utgjorde en viktig del av Stockholms medeltida försvar. Anläggningen moderniserades under kung Johan III:s tid (1567-1592) och yttre porten kom då att efter kontinentala förebilder krönas med denna vapensten. Stenen är troligtvis huggen av en utländsk mästare. Söderport som försvarsverk försvann med Stockholms stadsförnyelse på 1640-talet.”

Byggnadsprocessen, då den gamla (inre) stadsmuren ersattes med den nya, skedde i etapper från 1400-talet och fram till 1500-talet. Från 1420-talet är den ”Nya muren” omnämnd i skrift. Länge var den yngre stadsmuren, som hade tjugotal försvarstorn, något som arkeologer och forskare bara kunde ana.

I början av 1600-talet hade stadsmuren förlorat sin militära funktion. Den revs i etapper och försvann ur stadsbilden.

I slutet av 1970-talet påträffade arkeologerna oväntat en 55 meter lång mur, av natursten och tegel. Det var en del av den yngre stadsmuren som Gustav Vasa lät uppföra på 1530-talet – som ett förstärkt försvar av Stockholm.

Fyndet gjordes i den så kallade Riksgropen på Helgeandsholmen, som ligger intill Riksdagshuset. Medeltidsmuseet skriver att den yngre stadsmuren byggdes nära vattnet för att stärka försvaret av Stockholm.

Så här skriver Medeltidsmuseet om försvaret av det medeltida Stockholm:

”Stockholm ansågs vara närmast ointagligt med stadsmurar, portar, torn och bommar ute i vattnet, så kallade pålkransar. I orostider byggdes även tillfälliga försvarsanläggningar i trä.
Den skatt som medeltidens stockholmare betalade gick i första hand till att bygga ut och underhålla försvarsanläggningarna.
År 1400 kallades Stockholm för huvudfästet i riket och vid slutet av århundradet hade staden ett väl utbyggt artilleri som även innefattade bestyckade skepp.”

Stadsmuren i Medeltidsmuseets underjordiska utställning var ursprungligen sex meter hög. Trots att mycket av den bevarade stadsmuren fattas, ger en unik inblick i hur det medeltida Stockholm såg ut och hur stadsmuren var

Nyligen meddelades att Medeltidsmuseet ska flytta från sina nuvarande, underjordiska lokaler. I och med att stadsmuren står där den byggdes på 1530-talet går den inte att flytta. En stor del av murens värde skulle dessutom gå förlorade om den flyttades till annan plats.

Ett tips är att ni passar på att besöka Medeltidsmuseet (gratis inträde) i deras nuvarande lokaler, innan de stänger.

Om ett 1 000 år gammalt dråp eller mord handlar en vikingatida runsten vid Granby i Vallentuna om. Den dräpte var Björn. Han var bror till Kalv – en betydelsefull person i bygden på 1000-talet och som är omnämnd på flera runstenar.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Kulturlandskapet runt Orkesta, Vallentuna (norr om Stockholm), är mycket rikt på fornlämningar. Det vittnar om forntida stormän och kvinnor, vars lämningar och monument än i dag präglar trakten. En av dessa personer var den mördade/dräpta Björn.

I runtexten står att Björn bodde i närbelägna Granby, 500 meter öster om den aktuella runstenen.

Runtexten lyder:

”Torsten och Ragnfrid de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade.”

Granby var under vikingatiden och början av medeltiden en stormannagård. Tack vare flera runinskrifter är namnen på några av de personer som bodde där för 1000 år sedan kända idag.

Numera är platsen ett fornlämningsområde, som delvis har undersökts. De mest påtagliga lämningarna är en 33 meter lång och 7 meter bred husgrund/platå samt en intilliggande berghäll med en praktfull runristning. Husplatån och runhällen är samtida.

Granbyristningens yta är tyvärr så övervuxen med alger och lav att den inte längre går att avbilda på bild. Enbart vissa partier går att att ana under täcket av lav och alg.

Granbyhällen räknas tack vare sin storlek, närmare tio kvadratmeter, det stora antalet runor (200 stycken) och den vackra ornamentiken som en av Upplands främsta runristningar. Den är ett arvsdokument som är signerad mästaren Visäte.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Granby.

Även på den runristade hällen i Granby nämns Kalv, som är ett ovanligt namn. När hällen ristades var han inte i livet. Runristningen på hällen är därför yngre än den runsten som reportaget handlar om.

Den aktuella runstenen är smal, avlång och ristad på två sidor. Den är daterad till sent 900-tal och tidigt 1000-tal. På grund av alger och mossa är stora delar av ristningen inte möjlig att läsa. Den står inte på sin ursprungliga plats.

Närmare omständigheter kring Björns död, eller varför Vigmund dräpte honom, är inte kända. Björns död var sannolikt en händelse som fick mycket allvarliga konsekvenser och som det talades länge om i bygden. I formuleringen, där dråparen tydligt pekas ut, kan man ana det förkristna rättssamhälle som gällde på vikingatiden.

Den isländska sagolitteraturen ger en inblick i hur rätt skippades på vikingatiden. Äran och släktens sammanhållning var mycket högt värderad. Enkelt beskrivet kan man säga att straffen för brott som dråp var kollektiva. Det var alltså inte bara mördaren som var skyldig för sitt begångna dråp, utan hela dennes släkt.

För Vigmunds släkt innebar dråpet sannolikt allvarliga konsekvenser.

Det har gått mer än 1000 år sedan dråpet på Björn. Men hans öde är långt ifrån glömt, trots att ingen levande människa har någon känd släktrelation med honom. Ibland kan man hitta gravljus som någon tänder intill runstenen.

Även högadeln gick på toaletten på 1500-talet.
Högt upp på Mörby slottsruins rundtorn finns en utbyggnad av tegel – ett avträde. Därunder gjorde man klokt i att inte stå för 500 år sedan. Det forna renässansslottet är även känd för en händelse julen 1554 då så kallade Mörbyleken utspelade sig.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Mörby är något så ovanligt som en privatägd slottsruin. Platsens historia går att spåra till järnåldern. Under tidig medeltid var platsen en udde med stupande bergskanter vid sjön Skedviken. Vid 1380-talet finns skriftliga uppgifter om en timrad sätesgård. På 1450-talet uppfördes det första stenhuset som senare utvecklades till ett praktfullt renässansslott.

I byggnadshistorikern Armin Tuulses skriftliga beskrivning av Mörby slottsruin, som gavs ut 1964, förvånads han över slottets läge som en gång i tiden var vattenomflutet mot norr:

”Ruinens läge på en udde med branta klippkanter påminner om medeltidsborgar på kontinenten, där man ofta drog nytta av naturens skyddande formationer. Sällan påträffar man detta i Sverige. Nästan helt omotiverat var höjdförsvaret efter eldvapnens uppkomst. Men Mörby har medeltida anor, vilket man vet genom historiska fakta och ruinens uppbyggnad— skriver Armin Tuulses.

Vägen till Mörby slottsruin går till fots, från parkeringen vid Fasterna kyrka, ner över den gamla sjöbottnen i en sank dalgång, och vidare upp på höjden där ruinen ligger. Även om det inte är så mycket kvar av det praktfulla slottet, så ger ruinen ett imponerande intryck. Upp till 100 meter runt om ruinen är jorden färgad av järnföremål, tegel och sot.

Särskilt mäktig är ruinen under månklara vinternätter, då medeltiden är starkt närvarande i skuggorna bakom gråstensmurarna.

I ruinen, som till stor del är rester av det renässansslott som började uppföras i mitten av 1500-talet, finns spår från slottets äldsta bebyggelsenamnet på 1400-talet.

Många av slottsruinens byggnader och rum är präglade av försvar. Där finns till exempel resterna av ett vakttorn.

”Det runda tornets östligaste glugg på södra sidan är byggd så att eldlinjen når precis porttornets yttre kant; på samma sätt är porttornets västligaste glugg riktad. En gammal fortifikationsregel således, vilken man följde redan under 1200-talet i länder, där det runda tornet var det dominerande elementet i en befästningsanläggning”

Sverigereportage har tidigare nämnt Mörby slott: Slaget i Knutby.

Rundtornets ålder är omtvistad och svårbedömt, inte minst för att det har byggts om i omgångar.

Det är detta torn, eller snarare delar av det, som det här reportaget handlar om. En bit upp på den norra sidan finns en vacker, halvrund utbyggnad av tegel.

Det är en medeltida toalett – ett avträde. Den är inte unik för Mörby slottsruin, utan finns på åtskilliga, medeltida slott och herresäten runt om i landet. Däremot är Mörbys avträde knappt omnämnd.

Armin Tuulses nämner Mörbys avträde i en mening:

”På tornets norra sida befinner sig slottets avträde, en äkta medeltidsanordning på enkelt och ogenerat sätt”

Avträdena var inredda så att besökarna skulle ha det så bekvämt som möjligt.

Medeltida avträden, som Mörbys, var inte direkt diskreta. Att resultaten av besöken hängde eller rann längs med stenväggen, tycks inte varit så chockerande för medeltidsmänniskan.Tvärt om var det snarare ett uttryck för status.

Tittar man noga på bilden så sticker en flat sten ut ur ur väggen, direkt under avträdets öppning. Från marken är det svårt att avgöra om det är en äldre byggnadskonstruktion, eller om den tillhör toaletten/avträdet. Liknande utstickande stenblock finns även på andra medeltida avträden

Konsekvensen av stenens placering borde vara att det som föll ner i samband med besök på avträdet, första hamnade på avsatsen – som om slottsherren ville fördröja att det föll ner direkt på marken.

Det som hamnade på marken fick knappast ligga där orört längre tid. Från medeltida källor vet man ganska ingående hur saneringen av toalettbesök fungerade. Nattetid kom nattmannen körde bort avskrädet. Så skedde i alla fall i städer som Visby.

Nattman var en person som utförde de värsta sysslorna i samhället. Han hjälpte bödeln vid avrättningar, byggde likbål och samlade upp kroppsdelarna från den avrättade. Han begravde självspillare i skogen. En annan uppgift var att nattetid tömma priveter.

Om det var nattmannen som skötte renhållning under Mörbys avträde är inte känt. Men det var sannolikt en person som stod på samhällets botten.

Även om marken under rundtornets norra del städades måste stanken, särskilt sommartid då skiten rann längs väggen, varit oerhörd. I huset alldeles intill ”nedslagsplatsen” låg bageriet, med ett vänster vänd mot de stinkande högarna.

På 1600-talet ändrades synen på toalettbesök och avträdena på ytterväggarna ersattes med mer diskreta anordningar innanför borggårdar – vilket knappast lära ha luktat mindre. Men den tid då avföring rann längs ytterväggarna var över.

Slottet byggdes ut, både på höjden och bredden, i omgångar och blev som störst på 1630-talet. Kopparsnitt ur verket Suecia anticua, som avbildar bland annat slott på 1640-talet, visar Mörby som ett praktfullt renässansslott.Till skillnad mot avbildningar av andra slott, som ofta överdrevs med våningar och detaljer som inte fanns i verkligheten, så anses Mörby slotts avbildade grundplan vara sanningsenligt avbildat.

Trots att inte mycket finns kvar av slottet vet man relativt mycket om dess konstruktion, vilka funktioner rummen hade, rummens bebyggelsefaser och så vidare.

Mörbys glansdagar som praktfullt renesansslott upphörde under 1600-talets sista årtionden, då slott och intilliggande byggnader förföll. På 1730-talet lät den dåvarande ägaren, Arvid Horn, flytta Mörbys koppartak till sitt slott i Ekebyholm slott. Ekebyholm ligger några kilometer bort, i nordöstlig riktning och är idag skola.

Efter en brand år 1740 lämnades Mörby slottsruin åt sitt öde. Så fick ruinen stå fram till 1930-talet, då arbetet med att undersöka, restaurera och förstärka de illa åtgångna stenväggarna, påbörjades. Det arbetet pågår än idag.

Mörby slottsruin är privatägt, men tillgänglig för allmänheten. Med hänsyn till ett stort antal fladdermöss som håller till under de medeltida valven, är ruinen stängd vintertid. Men det går bra att titta på Mörby slottsruin utifrån. Stigen till ruinen går från och till Fasterna kyrka och ger en bra inblick hur landskapet såg ut på medeltiden.

Medeltidskyrkan Össeby-Garn i Uppland uppfördes som en liten salkyrka under 1200-talets första hälft. Ungefär 600 år senare förstördes den då övergivna kyrkan av blixtnedslag och brand. Genom lokalbefolkningens omsorg är ruinen sedan 50 år åter en plats för bröllop och dop.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Össeby-Garns kyrkoruin ligger på en höjd vid sjön Garnsvikes västra strand. Mot övriga väderstreck kantas kyrkogården av ett gammalt kulturlandskap och ett vägsystem som med säkerhet kan beläggas till 1630-talet.

Som ruin är Össeby-Garn relativt välbevarad, jämfört med många andra kyrkoruiner. Kyrkan hade från början golv och slagna valv av tegel. Ett vapenhus, som för länge sedan är borta, av liggande timmer uppfördes troligen på 1500-talet. Sakrestian är från 1200-talets första hälft och byggdes ursprungligen intill en träkyrka på platsen.

Så här skriver Riksantikvarieämbetet (Bebyggelseregistret) om Össeby-Garns kyrkoruins äldsta kända historia::

”Till den tidigaste träkyrkan i Össeby-Garn tillfogades kor och sakristia av sten under 1200-talets första hälft. Vid 1200-talets mitt ersattes långhuset av trä av ett i sten. Dateringen har gjorts med ledning av den låga triumfbågen och den södra ursprungliga ingångens ålderdomliga utformning. Vapenhuset är inte i förband med långhuset utan byggdes till vid 1400-talets mitt eller senare del.”

Össeby-Garns kyrkoruin anses vara typisk för de små uppländska, romanska landsortskyrkorna. Ett annat exempel på denna kategori kyrkor är Haga kyrka, som Sverigereportage har skrivit om tidigare. Här är länken till reportaget: ”Träansiktet i Haga kyrka.”

Under ett tak på kyrkogården förvaras ett antal gravhällar. En av dessa är medeltida.

I samband restaureringsarbeten 1971 påträffades 12 runstensfragment av röd sandsten vid Össeby-Garns gamla kyrka. Minst ett av dem låg i rasmassorna. Fragmenten tros komma från 6 eller 7 runstenar. I denna del av Uppland förknippas runstensfragment av röd sandsten med kristna gravmonument på de tidigaste kyrkogårdarna.

En på många sätt märklig runsten står uppställd på kyrkogården. Stenen är från slutetav 900-talet eller början av 1000-talets och tros även den ha varit en del i ett tidigt, kristet gravmonument. Rundligan är enkel, utan ornamentik och kors. Den följer stenens vänstra sida och viker i toppen av mot höger.

Runtexten lyder:

”Här ligger Huskarl.”

Ristningen är vittrad och resterande text är borta. Det är inte klarlagt om Huskarl är ett namn eller benämning på en fri tjänare/livvakt, till kung eller hövding.

Oavsett vem denna Huskarl var och vad han sysslade med i livet, så var han så betydelsefull att han fick en grav med ett påkostat gravmonument på den tidiga kyrkogården.

På 1700-talet var kyrkan i dåligt skick på grund av eftersatt underhåll. 1753 genomfördes därför reperationer och ombyggnationer. 1797 föreslogs att kyrkan skulle överges och att församlingen i Össeby istället skulle föras samman med grannsocknen.

Sista gången kyrkan renoverades var 1824. Vid det tillfället revs även vapenhuset, som beskrevs vara i dåligt skick. Några år efter den sista renoveringen började man sälja inventarierna. Föremål som rökelsekar uppges ha försvunnit.

1838 övergavs kyrkan

1840 köpte Eksta kyrka på Gotland två ljuskronor, altartavlan och predikstolen av Össeby-Garns gamla kyrka.

1841 revs kyrkans valv och golv av tegel, som sedan såldes.

1858 eldhärjades resterna av den övergivna kyrka. Därefter var Össebys gamla kyrka en ruin. Men helt överbliven blev aldrig platsen. Kyrkogårdsmuren (bogårdsmurren) lades om 1781 och ersatte en äldre mur. Handlingar visar att muren reparerades långt in på 1800-talet, med respekt för de döda som är jordfästa på kyrkogården.

Össeby-Garns gamla kyrka stod och förföll som ruin en lång bit in på 1900-talet. Bilder från början av 1920-talet visar att ruinen nästan var igenvuxen och att rasmassor låg nedanför väggarna.

Efter 1920-talet hände inte så mycket med ruinen. Men i bygden fanns det en vilja att rädda detta kulturarv. 1963 bildades därför ”Össeby kyrkoruin – Föreningen för dess restaurering och vård”.

”Ett omfattande upprustningsarbete möjliggjordes, framför allt genom ett betydande AMS-anslag, men också tack vare gåvor och insatser från enskilda personer.  Med tiden, närmare bestämt 1970, gjordes kyrkoruinföreningen om, och därmed tillkom Össeby hembygdsförening i sin nuvarande form” skriver Össebys hembygdsförening.

1970 ombildades föreningen till Össebys hembygdsförening, som sedan dess är ruinens beskyddare. Hembygdsföreningen förvaltar även en ovanliga kvarn, om Sverigereportage skrivit om tidigare. Här är länken till reportaget: ”Den unika skenkvarnen i Brottby”

1971 avslutades restaureringsarbeten, där även arkeologiska undersökningar ingick. 1976 återinvigdes ruinen.

Sedan dess har mycket av Össeby hembygdsförenings verksamhet kretsat kring ruinen. 1988 byggde föreningen en liten klockstapel med klocka. De har även byggt ett skyddande tak över gravhällarna. Bänkarna inne i ruinen är ett annat av hembygdsföreningens initiativ.

Bilderna till det här reportaget var tänkt att tas i höstas. Men vid det tillfället var Össeby-Garns kyrkoruin fullsatt med bröllopsgäster.

Det är så tyst som det bara kan vara i en västgötsks stenkyrka från 1130-talet. Genom den medeltida fönstergluggen i de metertjocka stenväggarna, bryter dagsljuset dunklet i det smala långhuset och sveper försiktigt fram över träbänkarnas blankpolerade ytor – i vilka hårda årsringar har rest sig likt uråldriga bergskedjor.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Det sägs att den är byggd på en större hednisk gravkulle. Oavsett hur det är med den saken är Suntak gamla kyrka, en tidskapsel från 1100- och 1700-talet, en mer eller mindre häpnadsväckande lämning. Kyrkan är stängd för besök sedan 2019 då den blev statligt byggnadsminne. Men ibland hålls det gudstjänster där. Den13 juli 2022 fick Sverigereportage låna nyckeln av Tidaholms pastorat och därmed möjlighet att nära studera och dokumentera detta säregna kyrkorum.

När man stoppar in nyckeln i det medeltida stocklåset i den medeltida järndörren och kliver över tröskeln från 1700-talet, öppnar sig en värld som stått oförändrad under lång tid. Mycket är skrivet om denna kyrka. Men det finns fortfarande upptäckter att göra, till exempel i den välanvända bänkinredningen, som är daterad till 1730-talet.

En sliten bänkinredning av trä från 1700-talet kanske inte låter så häpnadsväckande, särskilt med tanke på att det är fråga om en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor – från 1130-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Suntak gamla kyrka och dess medeltida historia, som sträcker sig tillbaka till 1130-talet. Klicka på följande länk om ni vill läsa det första reportaget: Suntak gamla kyrka – en resa tillbaka till 1130-talet.

Under 1700- och 1800-talet genomgick många små sockenkyrkor stora renoveringar och utbyggnader, då bänkinredningar och annat gammalt moderniserades. Många sockenkyrkor revs och ersattes med nya, överdådiga skrytbyggen.

1902 ersattes gamla Suntak kyrka med en ny kyrka, några hundra meter bort, där den växande församlingen fick plats. Det fanns långt gångna planer på att riva den gamla kyrkan, som i slutet av 1800-talet hade dömts ut på grund av sina trånga utrymmen. Men protester satte stopp för rivningen. Dock tog man med sig den medeltida dopfunten, klockan från 1200-talet och den ståtliga predikstolen från 1700-talet till den nya kyrkan.

Men den gamla kyrkan skonades. Den fick förbli gammal. Även om skicket har varierat så står den orörd kvar idag.

Suntaks tidiga, medeltida historia har gjort att bänkarna och annan träinredning från 1600- och 1700-talet, har kommit i skymundan. När bänkarna nämns så är det i regel endast med några få ord. Det är märkligt med tanke på det stora kulturhistoriska värde den idag representerar.

På dessa obekväma bänkar, som enligt Riksantikvarieämbetet är daterade till 1730/40-tal, har generationer av västgötar suttit och väntat på att predikningarna skulle ta slut. Interiören ger en närmast unik inblick i hur det såg ut i en liten, svensk sockenkyrka i början av 1700-talet.

Den som förväntar sig snickeriarbeten av någon mästare, blir snabbt besviken. Bänkinredningen i Suntak gamla kyrka är på många sätt ett grovarbete där ojämnheter justerats med yxa. Golvet består av slitna, kilsågade brädor som ligger löst direkt på jorden.

En annan intressant detalj är de brädor med rundade ovandelar som ligger på golvbrädorna mellan bänkraderna. Det är oklart vad detta är. Kanske är de fotstöd för att skydda församlingsborna fötter mot det dragiga och kalla golvet. Men det kan även vara så kallade knäfall – som är stöd för knäna vid knäfallning, vilket är en tradition från den katolska tiden.

Dessa brädor har det inte gått att hitta någon skriftlig information om.

Bänkinredningar från 1700-talet finns det i flera kyrkor. Men i regel har de finsnickerier, har målade och förgyllda detaljer och mjuka sittdynor. Inget av detta finns i Suntak. Det är det mesta grovt tillyxat. Längst upp på bänkväggarna listerna är träet blankslipat och årsringarna sticker upp efter hundratals år av slitage.

Ojämnheter med stickor, till exempel efter yxhugg, har under hundratals år polerats släta av passerande händer och kläder. Bänkarna saknar färg och har sannolikt aldrig varit målade. Däremot är nedersidan av bänkdörrarna mörkförgade, efter att församlingsbor stött till dem med smutsiga skor under hundratals år.

För den oinvigde kan det vara svårt att se värdet i dessa detaljer. Det är just i denna ”ärlighet” som stor del av det kulturhistoriska värdet ligger. Detta är den vanliga människans historia, som ofta glöms bort. Hur primitivt och slarvig och grovhugget vi än må tycka det är idag, så var det så här det en gång i tiden såg ut i sockenkyrkorna.

Lägger man sig på golvbrädorna mellan de smala bänkraderna och tittar, så blir det tydligt att snickarna som byggde bänkarna använde de brädbitar de hade tillgång till. Det är snett, skarvat och för att få bänkraderna någorlunda raka har man justerat med stenar direkt mot jorden.

Hål och urhuggningar i golvbrädorna och andra konstruktionsdetaljer, visar att virket är återanvänt. Sannolikt har snickarna återanvänt den tidigare bänkinredningen, eller åtminstone delar av den, när nuvarande bänkar byggdes. Det återanvända virket kan även ha ett annat ursprung.

Hur den förmodat återanvända bänkinredningen såg ut eller hur gammal den var går inte att säga.

Tittar man riktigt noga, med förstoringsglas, kan man se att den synliga delen av jorden innehåller arkeologiska fynd – skräp som besökare och hantverkare har tappat under nästan 1000 års tid. Sandstenarna i väggen, som längst ner mot jorden inte är kalkade, framträder tydligt – som ett förstelnat ögonblick i en byggnadsprocess för nästan 1000 år sedan.

Över detta strålar färgerna ner, från innertakets målningar som är daterade till 1769, över den bleka bänkinredningen.

Det finns två läktare, varav den västra är från 1600-talet. Upp till den västra läktaren leder en sliten, brant och smal trätrappa – som snarare påminner om en stege. Det är tydligt att trappan har lagats och lappats vid åtskilliga tillfällen.

Det finns ingen orgel på läktaren, bara enkla bänkrader av trä.

Någon form av trappa har funnits där sedan 1600-talet, då läktaren alltså byggdes, enligt Riksantikvarieämbetet. Vid en av reparationerna eller ombyggnationerna som gjorts under århundradena, tycks trappan inte ha passat i övre infästning. För att kunna fästa den har man med yxa huggit upp utrymmet i den intilliggande golvbrädan.

Hål och uttag i brädorna och som inte har någon funktion i inredningen, visar tydligt att den delvis är återanvänd. Det är därför inte omöjligt att delar av brädorna/virke kan vara medeltida, men det är spekulation.

Ett konkret bevis för att man har återanvänt medeltida brädor hittar man längst in under predikstolen. Den ursprungliga predikstolen är ett praktfullt arbete från 1700-talet, som alltså flyttades till den nya kyrkan. Den nya och betydligt enklare predikstolen i Suntak gamla är från 1902.

Där inne i mörkret under predikstolen gömmer sig något särskilt intressant. Där finns en bräda med medeltida målningar, som är en del i predikstolens konstruktion. Enligt uppgift tros denna bräda ingått i det medeltida innertak, som sträckte sig upp till takstolarna, Man vet att detta innertak var målat i och med att det finns rester av målningar på takstolpar. Det medeltida innertaket tros ha ersatts med dagens målade innertak på 1600-talet.

Huvudmotivet i målningen på brädan under predikstolen föreställer en person, iklädd röda kläder och med en stor krona på huvudet. Det är oklart hur gammal konstruktionen under predikstolen är. Det ser dock inte ut som ett arbete från 1900-talet, men den saken är svårt att avgöra. Om brädan spikades dit på 1900-talet är det ett bevis på att återanvändandet av virke fortsatte länge. Gissningsvis är denna del en kvarvarande rest från den gamla predikstolen. Brädan bör om så är fallet ha hamnat där på 1700-talet.

I bänkinredningens främre rader finns lämningar som inte tidigare har uppmärksammats, i alla fall har det inte gått att hitta något skrivet om dem. Där finns mängder av ristningar i träet, som besökare i hundratals år lämnat efter sig.

Ristningarna förekommer som mest i de främre bänkraderna och avtar ju längre bak man kommer. De avtar i bänkradernas mitt. Vissa av dessa ristningar motsätter bänkarnas dateringen till 1730/40-tal i och med att de är betydligt äldre. Den äldsta ristningen som gått att datera är från 1709. Kanske är det här fråga om ytterligare exempel på återanvända delar från äldre bänkinredning.

Om ristningarna har tillkommit efter att bänkinredningen byggdes, är det inte omöjligt att den byggdes på 1600-talet – det vill säga samtida med den västra läktaren

Ristningarna kan grovt delas in i fyra kategorier: årtal, namn, födelse- och dödsdatum och obegripligt klotter. I den sistnämnda kategorin finns det klotter som påminner om runor, men det är troligen en slump. Även klotter med blyerts och kulspetspenna förekommer.

Många av ristningar är så slitna att de inte längre går att läsa och är täckta av ”nya” ristningar som är 200-300 år gamla. De flesta av i ristningar är gjorda med kniv – ofta med knivspetsarnas baksidor. De flesta av ristningarna är grunda.

Där finns även klotter med penna. Det äldsta är från 1800-talet och det yngsta från 2006.

Detta reportage har fokuserat på ett ämnesområden som knappt har nämnts tidigare – bänkinredningen. Men denna lilla kyrka, som är en tidskapsel från forna tiders Sverige, har garanterat fler hemligheter att bjuda på.

Suntak gamla kyrka påverkar, eller snarare berör, sina besökare.

Kanske är det ärligheten i detta enkla kyrkorum som trollbinder besökare när de passerar den medeltida järndörren.

Långt efter att den där dagen i juli, sommaren tagit slut, övergått till höst och vinter hemma i Roslagen, dyker den där lilla stenkyrka på sin kulle upp i tankarna – som ett ljus bortom hagmarkernas disiga mörker utanför arbetsrummets fönster.