Stockholmare vallfärdar inte till Arlanda

I sociala medier sprids nu uppgifter om att Arlanda International Airport varje dag översvämmas av tusentals Stockholmare som ska resa på semester – inrikes och utrikes.

Coronakrisen. Med påståenden på sociala medier kommer hetska krav om att isolera Stockholm och att kasta ut alla Stockholmare från Norrland. Stämningen är i dessa flöden hatisk och Stockholmare beskrivs som egoistiska parasiter utan hjärna som borde lämnas att självdö – och då framför allt hålla sig borta från Norrland.

Men hur är det med den saken? Hur ser verkligheten ut?

Under två veckors tid har Sverigereportage passerat Arlandas terminaler vid flera tidpunkter, bland annat vid lunchtid, då det vanligtvis är rusningstrafik och fullt med folk.

Tvärt emot vad ryktena på sociala medier hävdar så har coronakrisen satt tydliga spår i resandet. Ett exempel är Arlandas terminal 4 som stängts på grund a v den kraftiga nedgången i flygtrafiken.

En tung och sorgsen stämning vilar över Sveriges största flygplats.

Terminal 4, Arlanda.

Stängt café på terminal 4.
SkyCity.
Rulltrappan mellan terminal 4 och SkyCity.
Här är det vanligtvis tätt mellan flygresenärer som stressar mellan terminalerna.
Busshållplatser vid SkyCity.
En av Arlandas långtidsparkeringar där det vanligtvis är svårt att hitta en ledig parkering
Remoten på Arlanda där det brukar vara fullt med taxibilar.
Bussavgång från en av Arlandas terminaler.
Parkeringen utanför terminal 2.
Stängd kiosk.


En och annan resenär passerar fortfarande Arlanda International Airports terminaler. Men i det stora hela är Arlanda en öde plats. Och de tusentals Stockholmare, som enligt rykten på sociala medier varje dag passerar Arlanda på semesterresor inrikes och utrikes, lyser med sin frånvaro.


Och i Stockholms kollektivtrafik ser det nästan likadant ut – med öde perronger och stundtals mer eller mindre tomma bussar och tunnelbanetåg.

Sovjetiska Antonov-flygplan som trädgårdspynt.

I Timo Lipitsäs trädgård lyser väderkvarnar och annat traditionellt trädgårdspynt med sin frånvaro. Där upptas grönytorna av sovjetiska Antonov An-2 flygplan, militärfordon och bunkrar. De var även tänkt att ett exemplar av jaktflygplanet J 35 Draken skulle fått en plats i trädgården.

Text och foto: Jens Flyckt

Porträtt. Redan på avstånd avtecknar sig silhuetten av två Antonov An-2:or – ett numera kultförklarat transportflygplan från Sovjetunionens dagar, på Timo Lipitsäs tomt några kilometrar från Arlanda flygplats.

Timo Lipitsä i en av sina An-2.

-An-2:an såg likadan ut under hela produktionstiden mellan 1947 och 2001. Ryssarna ändrade väldigt lite i konceptet. Det är ett så kallat bi-plan, det vill säga det har två vingar över varandra. Det är en väldigt stabil konstruktion som kan landas och starta i låga hastigheter, säger Timo Lipitsä som till yrket är entreprenör och egenföretagare.

Varför har du två flygplan i trädgården?

-Jag är intresserad av flyg och historiska flygplan. Det är dessutom mäktigt att starta upp en flygplansmotor på tusen hästkrafter i trädgården. Hade jag vetat att jag skulle bli med flygplan så hade jag planerat tomten annorlunda. En An-2:a är en extremt effektiv löv- och snöblås, säger han.

Men det är inte enbart historiskt flyg som intresserar honom. Timo är författare och fotograf och har gett ut en bok om runstenar – Runresan. Boken är en dokumentation i ord och bild över Sigtuna kommuns samtliga runstenar och runstensfragment.

Han håller nu på med ett nytt bokprojekt med runstenskoppling. Denna gång handlar det om hedniska gudars anknytning till runstenarnas bildmotiv.

Trädgårdspynt som med jämna mellanrum startas och varmkörs. An-2:an är världens största, enmotoriga dubbeldäckare. Cirka 18 000 exemplar tillverkades. Det är ett mångsidigt, robust och fältmässigt transportflygplan och som än idag bland annat använts för terrängflygningar runt om i världen.

Timo är även grundare och ordförande i Föreningen för militärhistoriskt bevarande. Årsmöten och föredrag sker ibland ombord på en av An-2:orna, den som går under namnet Greatful dead.

-Den är inredd med säten. Vi har haft föredrag i den och då har en flygvärdinna serverat medlemmarna drycker. Till sommaren planerar jag att ha visning av dokumentärfilmer i den, säger han.

I en av An-2:orna finns säten, men ingen värme. Vill man som passagerarare värma sig så är det filtar som gäller. Toalett finns inte. Hörselskydd rekommenderas.

De exemplar han äger är tillverkade 1986 och 1975 – i Sovjetunionen och i Polen. De har gått i passagerartrafik men även använts vid fallskärmshoppning.

Är de i flygbart skick?

-Den ena har flygtimmar kvar. Men den har en dålig axpump så det går inte att göra allt för hastiga gaspådrag. Men det ska fixas, säger han.

Axpump är en del i förgasaren (reds.anm.)

An-2:ans cockpit är ålderdomlig och för tankarna till 1940-tlaet, snarare än 1980-tal då detta exemplar tillverkades i Sovjetunionen.

Hur fick du hem dem?

-Det ena exemplaret bogserade en kompis hem med sin chevapickup, efter att jag monterat av vingarna. För den andra, den vita, krävdes en mer organiserad transport med följebil, säger han.

Den ena An-2:an användes fram till ganska nyligen för fallskärmshoppning. Med de färgade lamporna kommunicerar piloten med fallskärmshopparna.
Om batterierna skulle vara urladdade så kan An-2:ans motor vevas igång för hand genom detta uttag.

För några år sedan var det även tänkt att en J35 F Draken, ett legendariskt svenskt jaktflygplan, skulle ha ställts upp i Timos trädgård.

-Alla instanser hade sagt ja och i stort sett allting var klart. Transporten var beställd. Då var det plötsligt någon på försvarshögkvarteret i Stockholm som tyckte att J 35: an var krigsmateriel och i sista sekund satte stopp för planerna. Jag försökte få J 35:an krigsplacerad i min trädgård och ärendet prövades upp till högsta instans, men jag förlorade. I stället skickades J35:an till ett museum i England. Jag kan garantera att den maskinen hade varit i bättre skick än vad den är idag, om jag hade fått hem den. Jag har sett bilder på den. Den tycks bara stå där i regnet, säger han.

-För ett antal år sedan var det tänkt att denna J 35 Draken, med serienummer 35515, skulle ha ställts upp i Timo Lipitsäs trädgård. Maskinen stod i många år på en brandövningsplats vid Stockholm Arlanda Airport.

Han har även blivit erbjuden en fungerande Douglas DC-8, en flygplansmodell från 1900-talets andra hälft som miljontals skandinaver åkt på charter med, gratis – mot hämtning. Men han har inte plats på tomten och transportkostnaden skulle dessutom bli väldigt dyr.

En DC-8 som kan ta upp till 259 passagerare som trädgårdsprydnad?

-Ja, antingen det eller något annat roligt. Om man har plats, säger han.

Men flygintresset stannar inte där. Intill potatislandet stor en höghöjds radarstation på hjul – från 1964.

Radarstation från 1964.

I en maskinhall står en grön Volvolastbil, som har använts som ammunitionslastbil. I samlingarna ingår även en engelsk, trehjulig flygtankbil från 1940-talet och som en gång i tiden användes på Bromma.

Ammunitionslastbil.

Ett annat av Timos intressen är militära bunkrar. Ur ett buskars med rosenspirea sticker en betongkonstruktion upp.

Observationsbunker från tidigt 1900-tal, omgiven av rosenspirea.

-Det är en observationsbunker från 1910–1920. Under andra världskriget användes dessa av observatörer inom luftvärnet. Denna stod vid Danvikstullsbron i Stockholm men de fanns på många platser. Nu är nästan alla borta, säger han.   

I en liten sluttning, vid ett buskars av högvuxna idegranar, ligger en bunker han själv har byggt.

In- och utgången till Timos egenbyggda bunker.
Utsikten mot öster från bunkern
Bunkern som den ser ut utifrån.

-Jag byggde bunkern när jag lade om avloppet. På sommarnätterna brukar jag sitta därinne med en kall pilsner och titta på vildsvinen som går på åkern här utanfört, säger Timo Lipitsä.