På åtskilliga vikingatida runstenar nämns resor till avlägsna länder. Ett exempel är runsten vid Angarns kyrka – där runorna nämner Toke som omkom i Grekland.
Men runstenen är inte enbart ett minnesmärke. Den är även ett juridiskt dokument.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Det är en ovanligt vacker runsten (U 201) som är inmurad i Angarns kyrkas korvägg. Ristningen är daterad till1000-talet första hälft. Mycket av skönheten ligger i stenens röda, finkorniga bergart och det sätt som runmästaren har disponerat hällen. Den är inte signerad, men är sannolikt ett verk av runmästaren Gunnar. Ett tjugotal runstenar kan knytas till honom.

Runinskriften på U 201 lyder:

”Tägn och Götdjärv och Sunvat och Torulv de läto resa denna sten efter Toke sin fader. Han omkom ute i Grekland. Gud hjälpe hans ande och själ.”

Toke var troligen en väring – en man från det dåtida Angarn iUppland, som tog värvning i väringagardet, en utländsk trupp som fungerade som livvakt hos den Bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Där omkom han.

Resor till fjärran länder var vanligt på vikingatiden. Det finns ett 30-tal kända runstenar som berättar om resor till Grekland. Det är dock inte det Grekland vi idag syftar på. På vikingatiden var ”Grekland” det Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – dagens Istanbul.

Sverigereportage har tidigare skrivit om flera andra greklandsstenar:

Greklandsfararen från Vedyxa. Till fots tillbaka till forntiden. Från Täby till Jerusalem.

Runstensgåtan i Husby Sjuhundra kyrka,

Att det på vikingatiden var mycket folk som reste utomlands, på mer eller mindre obestämd tid, är tydligt. Långt ifrån alla kom tillbaka. Många försvann på grund av förlisningar till sjös, sjukdomar, våldsamheter, strider, olyckor och kanske även av fri vilja. Men åtskilliga personer, som kanske var borta i årtionden, kom även hem.

Angarn är namnet på en kyrkby i Vallentuna kommun, strax norr om Stockholm.

Under bortavaron satt familjerna hemma och undrade om och när deras man, bror etcetera, skulle komma hem. Då som nu lockades säkert anhöriga av den frånvarande mannens egendomar och andra tillgångar här hemma, som tids nog skulle bli deras arv.

Men arvskifte var inte möjligt så länge mannen ’satt” i fjärran land.

I den äldre Västgötalagen, från början av 1200-talet, finns ett stycke som skyddade den frånvarande mannens egendom. Samma lag gällde på vikingatiden. Den betonar äganderätten här hemma – även om personen ”satt i Grekland”.

I den äldre Västgötalagen står bland annat:

”Ingen mans arv tager han, medan han sitter i Grekland”

Så länge fadern eller brodern levde/satt där, långt borta i Grekland, fick hans tillgångar hemma på gården inte röras eller fördelas i arv mellan hans släktingar.

Ett stycke av texten i runstenen i Angarns kyrka anknyter till denna ålderdomliga lag.

Formuleringen ”han omkom ute i Grekland” i runtexten visar att budet om att Toks död slutligen nådde familjen familjen hemma i Angarn i Uppland.

Angarnsstenen är därför inte enbart en minnessten. Den är även ett juridiskt dokument som visar att arvskiftet efter Toke skedde på korrekt sätt och att hans arvingarna är legitima.