Besättningen på 33 man omkom när ubåten HMS Ulven sänktes av en tysk mina den 15 april 1943. Än idag är besättningens öde en omdiskuterad fråga.
Ulven var långt ifrån den enda tragedi som skedde på svenska farvatten under andra världskriget. En natt i november 1944 sänkte en sovjetisk ubåt den svenska passagerarfärjan Hansa, med Visby som destination, med 86 personer ombord.

Text: Jens Flyckt
Foto: Public Domain

Trots att Sverige aldrig angreps av Nazityskland under andra världskriget, så sänktes och sjönk åtskilliga svenska fartyg på svenskt territorialvatten. Även olyckor skördade liv. Den i människoliv största olyckan, då 46 soldater ur Bodens ingenjörskompani och två civila drunknade, inträffade den 24 oktober1940 på sjön Armasjärvi i Tornedalen.

Färjeolyckan, där även färjekarlen och dennes bror omkom, inträffade då den överlastade färjan kantrade i hård vind mitt ute på sjön. Haveriet berodde på att färjan var avsedd för max 50 personer, men var lastad med 100 personer den kvällen.

Privatpersoner vittnade om att färjekarlen hade protesterat och påpekat att färjan bara klarade 50 personer, när ansvariga befälen beordrade cirka 100 soldater att gå ombord. Att så många soldater förolyckades berodde bland annat på att de var tungt utrustade och inte kunde hålla sig flytande.

Två tonåringar bevittnade olyckan och rodde ut för att rädda de nödställda.

I den efterföljande krigsrätten friades ansvarigt befäl.

1941 restes en minnessten på stranden där olyckan hände. Varje år högtidlighålls minnet av de förolyckade genom nedläggning av krans.

Den 17 september 1941 skedde en explosion i aktra torpedrummet på jagaren HMS Göteborg, som låg vid kaj vid örlogsbasen Märsgarn, Horsfjärden i Stockholms södra skärgård. Omedelbart efteråt exploderade torpedrummet på jagaren HMS Klas Horn, som låg vid samma Kaj.

Klas Horn bärgades, reparerades och var åter i tjänst 25 december 1945. 1958 utrangerades HMS Klas Horn från svenska flottan.

I kedjereaktionerna efter explosionen sänktes även jagaren HMS Klas Uggla. I explosionerna och den brinnande oljan som spred sig på vattnet intill skroven, omkom 33 besättningsmän och 17 skadades.

Misstankar fanns att explosionen i torpedrummet var ett attentat från utländsk makt. Frågan är än idag inte utredd. Men det faktum att Sverige exporterade järnmalm till Nazityskland, vilket Sovjetunionen och England inte uppskattade, och den svenska flottan dessutom eskorterade malmtransporterna, gjorde att misstankar riktades mot sovjetiska och engelska sabotagegrupper.

Katastrofen i Horsfjärden beskrivs ofta som den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Det kunde ha slutat betydligt värre än det gjorde. Vid örlogsbasen vid Märsgarn låg en stor delmarknad den svenska kustflottan, med flera pansarskepp, bland annat HM Sverige.

Sverigereportage har tidigare skrivit om pansarskeppet HM Sverige: Pansarskeppet HM Sverige – i fred och krig.

Andra världskriget innebar stora umbäranden till sjös. Tyska och Sovjetiska ubåtar sänkte hundratals fartyg ur den svenska handelsflottan.

Andra världskrigets värsta fartygskatastrof, mätt i antal döda, var sänkningen av det svenska passagerarfartyget Hansa.

Den 24 november 1944 var S/S Hansa påväg mot Visby. Ombord fanns 63 passagerare och 23 besättningsmän.

På natten siktades Hansa av besättningen på den Sovjetiska ubåten. Tre torpeder avfyrades mot Hansa. Vid träffen klövs färjans skrov och hon sjönk snabbt, troligen inom ett par minuter. Endast två personer, kaptenen och en styrman, överlevde och kunde senare räddas.

De flesta av andra världskrigets, svenska fartygskatastrofer är idag bortglömda. Enbart i den svenska handelsflottan omkom 1100 sjömän i torpederingar, minexplotioner etcetera.

Den katastrof som troligen etsat sig fast hårdast i den svenska folksjälen är sänkningen av ubåten HMS Ulven, den 15 april 1943. Det som utskiljer Ulvenkatasttofen är dels att det var en ubåt som gick under. Händelsen är även förknippad med en rad märkliga omständigheter – som levt kvar i folkminnet ända in i våra dagar.

Ulven försvann i samband med en övning och det tog tre veckor innan ubåten lokaliserades – på 52 meters djup, sydöst om Stora Pölsan i Öckerö skärgård på västkusten.

I den taktiska övningen skulle Ulven, tillsammans med ubåtarna HMS Gripen och HMS Draken, i undervattensläge anfalla bland annat pansarskeppet HMS Manligheten. Ytfartygen skulle dels försöka skydda sig mot ubåtarna och samtidigt öva anfall mot dem.

Övningen ägde rum i havsbandet – på svenska territorialvatten.

Det sista livstecknet från Ulven noterades mitt på dagen den 15 april, då båtens periskop observerades ovanför vattenytan. Samma eftermiddag var ett anfall väntat från HMS Ulven, men det kom aldrig. Vid 18-tiden samma dag hörde besättningen på HMS Draken ljudet från en sjöminas detonation på nära håll. På natten gick det inte att få radiokontakt med HMS Ulven.

Ett tjugotal örlogsfartyg och trettiotal fiskebåtar deltog i sökandet efter Ulven.

Sökarbetet försvårades av flera faktorer, bland annat hårt väder. Tyska sjöminor, som riskerade att sänka räddningsfartygen, var ett annat problem. Så här skrev kommendör Gustav Hamilton i sin slutrapport:

”Förekomsten av ett stort antal minor inom norra området komplicerade i hög grad arbetet samt gjorde, allt från femte sökningsdagen, fiskarna ovilja att deltaga och riskera sina liv och fartyg sedan det, som fiskarna själva sade, ej längre gällde att rädda människoliv.”

Enligt uppgift svepte (minröjning mellan två fartyg) marinen 136 sjöminor i samband med eftersökningarna av Ulven.

Efter tre veckors sökande påträffade besättningen på fiskebåten Normy ett vrak – som alltsåmlåg på 52 meters djup. Vraket lokaliserades med hjälp av draggar, som fastnade i vraket. Efter att räddningsfartyget HMS Belos kallats till positionen och dykare gått ner, stod det klart att det var HMS Ulven som låg på bottnen.

Sökandet efter Ulven och dess besättning blev en nationell angelägenhet och tragedi. Medieintresset var enormt. Det utvecklades till ett nationellt trauma då det till slut stod klart att hela besättningen hade omkommit.

In i det sista trodde man att besättningen levde och kunde räddas, vilket tidningarna rapporterade om, eller att de hade räddats av fienden.

Bärgningen blev en dyr och komplicerad operation. Efter Ulven höjts från bottnen i omgångar och stabiliserats mellan två pråmar, kunde bogseringen av ubåten påbörjas den 1 augusti. Resan till Eriksbergs varv gick genom skärgården och tog 14 timmar.

Så fort vattnet hade pumpats ut ur varvets flytdocka stod det klart att Ulven hade sänkts i undervattensläge av en sjömina, sannolikt en tysk mina. Explosionen hade skett under under kölen – under ackumulatorrummet, manskapsrummet och förliga torpedrummet. Kraften hade varit så våldsam att skrovet nästan hade gått av. Där efter hade båten gått med fören nästan rakt ner i den steniga bottnen. Vid kollisionen med bottnen trycktes fören och torpedtuberna in.

Bilder från Ulven, då hon stod i docka och den döda besättningen hade transporterats bort, visar att detonationen gått upp genom skrovet, genom batterirummet (ackumulatorrummet) och slitit upp ett ett stort hål genom ovanliggande däck.

Den 16 april registrerade bottenhydrofonstation i Vinga oregelbundna, metalliska ”knackningar” Ljudkällan kom från det område där man misstänkte att Ulven låg och där hon senare hittades. Även luftbubblor på ytan hade noterats i området. Knackningarna pågick fram till den 22 april, enligt uppgift.

Marinen lät bland annat göra provknackningar från ubåten HMS Springaren, som en erfaren fartygschef sedan fick jämföra med ljuden som Vinga hade noterat.

Efter provet meddelade marindistriktet följande:

”Försöken med Springaren lovande. Varje knackningssignal från Springaren följes omedelbart av 7-8 svarssignaler i samma takt. Klangen från Springarens slag likna fullkomligt klangen från den andra ljudkällan.”

Om knackningarna var signaler från besättning frågade man sig varför de inte var organiserade i något system, till exempel morsealfabetet, vilket hade underlättat räddningsarbetet avsevärt. I och med att ”knackningar” var så oregelbundna menade kommendör Gustav Hamilton, som var inspektör vid ubåtsvapnet, att ljuden till exempel kom från en kätting som slog mot ett skrov eller kättingarna till de många sjöminor som stod och vajade från bottnen.

Hamilton vågade inte tro att knackningarna kom från Ulvens besättning.

”…Knackningarna äro ett bedrägligt hopp, som man tyvärr måste uppge” uttalade han sig i Göteborgs-Posten den 19 april.

Andra faktorer, som uppgifter att Ulven inte hade blivit helt vattenfylld efter att minan exploderat och därefter kolliderade med fören i bottnen, innebar att uppgifter om att besättningen hade levt i dagar efter explosionen började spridas.

Att Ulven hade gått under i ett område som var välkänt för sina minor bland lokala fiskare, men som marinen an någon märklig anledning inte hade kännedom om, ledde till kritik och att konspirationsteorier om att HMS Ulven hade varit ute på hemligt uppdrag frodades.

1987 sände Sveriges Television ”Ulvens läge fastställt” – en dokumentär där fiskare, dykare, fartygsbefäl och andra personer som deltog i räddningsarbetet, intervjuas. I dokumentären hävdas bland annat att det aktra torpedrummet och tornet inte varit vattenfyllda. Enligt citerade personer i dokumentären påträffades i dessa utrymmen kropparna efter en eller flera besättningsmän som skjutit sig själva. Flera besättningsmäns kroppar ska ha hittats i knäböjande ställning och knäppta händer, enligt dokumentären.

Från marinen hävdade man att Ulvens besättning omkom omedelbart eller strax efter att minan exploderade.

Det var dock inte självklart att Ulven skulle bärgas. I dokumentären intervjuas ett namngivet befäl som säger att det fanns en oro för vad man skulle hitta, om besättningsmän hade tagit livet av sig för att slippa den hemska död som annars väntade dem.

Som ett bemötande av uppgifterna i ”Ulvens läge fastställt”, publicerade Militärhögskolan 1989 rapporten ”Ulven – Redovisning av de faktiska omständigheterna kring ubåten Ulvens förlisning”.

I rapporten slås fast att samtliga besättningsmän hade omkommit i samband när sjöminan exploderade under Ulvens köl. I övrigt riktades hård kritik mot dokumentären och tidningsreportage, som enligt rapportförfattaren innebar att gamla rykten återupplivades och nya rykten spreds.

Att det skulle funnits skottskador på vissa av de döda besättningsmännen, eller att de hade hittats i knäböjande ställning, avfärdas bestämt i rapporten. I rapporten lyfts de ansvariga läkarna (som undersökte kropparna) och deras uttalade integritet och pålitlighet fram som en garanti för att de inte hade hemlighållit eventuella skottskador.

”Det förefaller mig utomordentligt osannolikt att väsentliga fynd såsom till exempel förekomst av skottskador skulle ha förbisetts av de undersökande läkarna” skriver rapportförfattaren.”

Rapportförfattaren skriver även att det bland anhöriga till den omkomna besättningen fanns en vilja att låta Ulven ligga kvar på bottnen. Detta var enligt uppgift anledningen till att det inte var självklart att Ulven skulle bärgas. I rapporten refereras till anhöriga till offren på Titanic, ’vilka idag häftig protesterar mot att lyfta fartyget…” som det står i rapporten.

Knackljuden som bland annat Vinga noterade mellan den 16 och 22 april avfärdas som rykten, uppförstorade av massmedia.

Så här skriver rapportförfattaren om uppgifterna om besättningsmän som levt i Ulvens utrymmen, som inte blev vattenfyllda efter minsprängningen:

”Slutligen, hade det funnits levande män i aktra torpedrummet, kapabla att ge ifrån sig signaler en hel vecka, kunde de lika väl ha lösgjort den aktra telefonbojen, vilket omedelbart skulle lett räddningsfartygen rätt. Skulle det inte av någon anledning ha fungerat hade de kunnat göra fri uppstigning genom antingen en torpedtub eller lastlucka för torpeder. Även de två männen i tornet skulle, om de varit vid medvetande, ha kunnat uppstiga genom tornluckan. Dessa luckor hade anordningar just för sådan uppstigning”

Det blev aldrig klarlagt varifrån minan som sänkte Ulven kom, men mycket pekar på att det var en tysk mina. Den svenska regeringen lämnade därför en skriftlig protest till Nazityskland. Tyskarna svarade att om det var en tysk mina som sänkte HMS Ulven, så måste minan ha drivit in på svenskt vatten.