År 1915 var hon det största och tyngsta, bestyckade fartyg som någonsin sjösatts i Sverige. Med sina 120 meter i längd och en silhuett som dominerades av 20 kanoner, skorstenar och master, var hon säkert en lika imponerande som skräckinjagande syn.

Text: Jens Flyckt
Bilder: Public Domain.

1910 togs beslut att ett nytt kanonskepp skulle byggas. Orsaken var orostider. Bygget av HM Sverige bekostades av insamlade pengar från allmänheten. Hon var det första skeppet i en ny klass – Sverigeklassen. Ytterligare tre pansarskepp skulle komma att byggas i samma klass.

Efterföljande två pansarskepp i klassen hette HM Gustaf V och HM Drottning Victoria. Sverigeklassen, med sitt grova artilleri, utgjorde i många år stormen i marinens kustflotta.

HM Sverige var resultatet av en lång och intensiv försvarspolitiks debatt. Upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905 och närgångna aggressioner från Ryssland, försatte den svenska försvarsförmågan i ett svårt läge. Debatten handlade även om den svenska marinen skulle ha färre större fartyg med tyngre bestyckning, eller ett kustförsvar med fler lättare bestyckade, mindre fartyg med en större rörelsefrihet i grundare vatten.

Valet föll på det första alternativet.

Kraven på det nya pansarskeppens konstruktion var bland annat en avsevärd högre hastighet än de pansarskepp som Kungliga flottan hade, samt att kanonerna skulle ha minst lika grova kalibrar, som på utländska slagskepp i motsvarande klass.

Insamlingen av pengarna inleddes med att Manfred Björkquist, som senare blev biskop, den 14 januari 1912 utfärdade ett upprop för att samla in de medel som behövdes för byggandet av en ny pansarbåt – pansarbåt F som den även hette, enligt Nordisk familjebok. Kort där efter bildades föreningen Svenska pansarbåtsföreningen – vars uppgift var att sköta insamlingen.

Man räknade med att den nya pansarbåten skulle kosta strax över 11 miljoner kronor att bygga. Hundra dagar efter att pansarbåtsföreningen hade bildats, uppgick det insamlade kapitalet på 15 miljoner kronor.

”Kort därefter lämnade konungen och det kungliga huset ett bidrag af 100,000 kr. för att härmed om möjligt ytterligare höja pansarbåtens stridsvärde och försverskraft” står det i Nordisk familjebok.

HM Sveriges skrov bestod av nitade, överlappande stålplåtar som var upp till 70 millimeter tjockt – med ett mellanlager av trä. Stäven var konstruerad som en så kallad ramstäv, en utåtstickande förstärkning som var avsedd till att ramma fientliga slagskepp med.

Men någon ramning blev aldrig aktuell. Där emot blev HM Sverige av misstag rammad av den svenska ubåten Svärdfisken. Ubåten fick omfattande skador och kunde bogseras av HM Sverige till docka i Karlskrona.

Skrovet hade en stor svaghet. Under vattenlinjen saknades bepansring. Det var en konsekvens av den höga hastighet som Sverige konstruerades för och som förutsatte ett slankt skrov med så liten friktion som möjligt i vattnet. Som skydd mot sjöminor och torpeder förlitade sig konstruktörerna istället på att HM Sverige skulle hållas sig flytande med hjälp av vattentäta avdelningar och skott.

När pansarbåten HM Sverige lämnade Götaverken år 1915 var hon bestyckad med tjugo kanoner, bland annat fyra 28 centimeters kanoner Bofors, samt två kulsprutor och två torpedtuber.

Ursprungligen byggdes pansarbåten HM Sverige för en besättning på 443 man, där bland 26 officerare, 92 eldare samt 258 däckmatroser och annan personal ingick.

Motorerna bestod av två stycken Curtis ångturbiner från Kockum, med tolv koleldade pannor, samt två ångdrivna generatorer. Sverige var 119,7 meter lång,18,63 meter bredd och hade ett djupgående på 6,25 meter. Toppfarten låg på cirka 22,5 knop.

HM Sverige byggdes om och moderniserades i flera omgångar mellan åren 1924 och 1939. Den första gången byggdes bland annat den förliga masten om, till en ny konstruktion med centralsikte. Många av de efterföljande moderniseringarna handlare om förbättringar av bland annat artilleriet, ventilationssystem samt att flera koleldade pannor byggdes om för oljeeldning.

HM Sverige är ett väldokumenterat pansarskepp och på fotografier syns tydligt hur ombyggnationerna förändrar skeppets silhuett genom årtiondena.

Den insats som pansarskepp HM Sverige kanske är mest känd för inträffade år 1918, i samband med den så kallade Ålandsexpeditionen. Åland tillhörde Sverige fram till 1809, då den strategiskt viktiga ögruppen gick förlorad till storfienden Ryssland, vars västra utpost plötsligt hade kommit oroväckande nära Sverige.

Enkelt beskrivet kan man säga att Ålands problem var en sedan tidigare, långvarig konflikt med Ryssland.

1914 skickade Ryssland trupp till Åland, som i samband med den så kallade Parisfreden år 1856 var en demilitariserad zon. Vid den tiden hade ryssarna byggt en stor fästningen, Bomarsund, på Åland. Fästningen rymde 2 500 soldater. Efter Parisfreden bombade franska och engelska sjöstridskrafter Bomarsund i småbitar.

Våren 1918 pågick strider mellan röda (socialisterna) och vitas (konservativa) frivilligtrupper på Ålands östra del, efter att Finland utropat sig som självständigt och dragits in i ett inbördeskrig. Vid den tiden befann sig även 2 000 ryska soldater på Åland.

Men Ålänningarna ville inte bli en del av Ryssland. I augusti 1917 var ett antal åländska kommunpolitiker, i hemlighet, samlade för att diskutera Ålands framtid. Efter mötet sändes en delegation till regeringen i Stockholm. Där beskrev delegationen, delvis med lögner om att ryssarna sköt folk på gatorna, läget på Åland och att de ville bli en del av Sverige.

I februari 1918 skickades bland annat pansarbåtarna HM Thor HM Sverige till Åland, där svensk trupp landsteg. Under strid vajade den svenska flaggan på åländsk mark. De svenska pansarskeppen var aldrig delaktiga i striderna, utan beskrivs ha observerat. HM Sverige spelade även en roll i evakueringen av civilbefolkning.

I mars 1939 påbörjades arbetet med den sista moderniseringen och förstärkningen av Sverige, för att sedan ingå i marinens försvar av östkusten fram till maj 1945.

Drygt två år senare var pansarskeppet HM Sveriges tid som en del av landets sjöstridskrafter över. I augusti 1947 blev Sveriges befälstecken halat för sista gången.

Så här förklarar Försvarsmakten idag betydelsen av befälstecken. Citatet är hämtat ur Handbok Parad 4: Marinen.

”När officer ur Marinen utövar chefskap över ett örlogsfartyg, marint förband eller sjöstyrka föres befälstecken som utvisar chefens grad”

Ett örlogsfartyg utan befälstecken signalerar att det inte är rustat.

Under en tid användes Sverige som övningsmål för robotskjutning.

Efter utrangering i januari 1953 såldes Sverige som skrot och skrotades i Karlskrona. Där låg skrovet kvar vid kaj en tid innan det slutligen höggs upp.

HM Drottning Victoria utrangerades i april 1957. Och efter 1959 tjänade hon som skjutmån. Det är oklart när höggs upp. HM Gustaf V utrangerades 1957, men låg kvar vid Berga örlogsbas fram till 1967.