De militära betongkonstruktionerna är svåra att upptäcka – även på vintern.
På 1990-talet var detta en av landets finaste skjutbanor – belägen på Lv3 övningsområde i Norrtälje. Där bland ruinerna efter den imponerande markörgraven och husgrunder av betong, gör sig ett avlägset minne påmint.

Text och foto: Jens Flyckt

Hur många tusen värnpliktiga som som genom åren suttit i markörgraven och markerat sina kamraters skytteresultat på måltavlor är det nog ingen som vet. Även om tavelställen och all annan utrustning som hörde den skjutbanan till för länge sedan är borta, finns stämningen som uppstår när man sitter i skydd av betongen, under avlossade kulor som med ett vinande ljud träffar sandvallen i hastigheter på 600-800 meter i sekunden, ännu kvar.

När regementsdöden drabbade staden Norrtälje i Roslagen, försvann inte enbart kunskap och tradition om luftfvärn. Som alltid när regementen läggs ner innebar nerläggningen av Lv3 förstörelse av påkostad militär infrastruktur som skjutbanor, som hade byggts upp under lång tid.

År 2000 lades Lv3 i Norrtälje ner, trots protester och motargument.

Det gamla regementsområdet ägs idag till stor del ägs av Norrtälje kommun. I regementsområdet kvarvarandets ursprungliga byggnader och lokaler finns idag bland annat civila bostäder, företag och kommunala/statliga verksamheter.

En betydande del av det gamla övningsområdet har under de gångna åren förvandlats till ett stort handelsområde – dit kön med bilar ofta är lång under stor del av dygnet.

I skrivandets stund är julhandeln intensiv på det gamla övningsområdet, några hundra meter från den gamla skjutbanan. Få besökare känner dock till vad som döljer sig i skogen bakom ljuset från gatlyktor och ständigt upplysta gatlyktor.

Den gamla skjutbanan är inte synlig från handelsområdet – inte ens i dagsljus. En mörk grusväg, som med sin bredd och byggnadstekniska perfektion vittnar om att det är Försvarsmakten som anlagt den, antyder att det finns något intressant uppe i skogen. Vägen går nästan spikrakt upp i terrängen, längs en bergsrygg och omgiven av höga granar. Där ligger ligger markörgraven, kulfång och andra lämningar som skogen snart har återtagit – där ekot från ”eld upphör” ännu mot de vittrande betongväggarna.

Sverigereportage har tidigare skrivit om nerläggningen av Lv3 och det lokala museum, som vårdar minnet av Lv3 och Norrtälje luftvärnskår.

Norrtälje luftvärnsmuseum – till minne av Lv3

Att skjutbanan inte använts på årtionden råder det ingen tvekan om. Naturen tar tillbaka vad som en gång togs från den. Rännilar av vatten underminerar sakta den armerade betongen. En mindre skog med 23 år gamla träd kammoflerar nu den gamla banvallen och de kvarvarande betongkonstruktionerna.

Elstaket vittnar om att delar av den gamla skjutbanan numera används som hästhage.

Sandvallen, där de avlossade kulorna (av bly och koppar) hamnade, är borta. Den togs sannolikt omgående bort som en saneringsptgärd när banan lades ner. Även tavelstället, som fälldes upp och ner vid markering, är borta. Med undantag från hängande elkabel är all lös eller löstagbar utrustning borta.

Vad som kvarstår är tjock, armerad betong.

Men det är långt ifrån en öde plats. Här och var ligger det tomma sprayburkar och betongen lyser av färgglatt klotter och grafitti. Det luktar till och med färg.

Det är inte ovanligt att grafitgimålare söker sig till ödelagda militäranläggningar. Antagligen finns det en symbolik i dessa verk och i valet av de platser som väljs.

Plötsligt väcks ett avlägset minne till liv. Här har jag varit tidigare – på en hemvärnsövning i ett avlägset 1980-tal. Vi var ett antal tonåringar, de flesta inte äldre än 17 år, från ett av Hemvärnets dåvarande ungdomskompanier i Stockholmstrakten, som övade i Roslagen under några dagar.

Jag kommer inte ihåg det exakta året, men det bör ha varit 1987. Det är en avlägsen tid ur flera perspektiv – inte mest beträffande synen på ungdomarnas roll som soldater inom Hemvärnet.

Hemvärnet var då något helt annat än vad det är idag. I de så kallade ungdomskompanierna utbildades tonåringar från 16 års ålder i bland annat markstrid och i olika handeldvapen. Då, i slutet av 1980-talet, var gevär m/38 (som är en kortad version av gevär m/96) fortfarande i bruk inom Hemvärnet och det det första skjutvapen som 16-åringar tilldelades.

Det var till antalet ungdomar egentligen inte fråga om ett kompani, snarare en pluton. Varför ”kompani” användes berodde antagligen att Försvaret ville ge verksamheterna en tuffare attityd. Hur många ungdomskompanier det fanns är oklart.

Gevär m/38, som i sin ursprungliga version antogs av Kronan år 1896 och var avsedd att nerkämpa fiender på upp till 1 800 meters avstånd, var en kortare version av den ursprungliga modellen.

Från att endast ha skjutit med luftgevär vid sommarstugan, var det rejält steg framåt att plötsligt använda ett riktigt, patronladdat gevär. Det var ett rejält uppsving. Den första övningen, då vi skulle hålla ett skogsområde, fick vi ingen ammunition. Vi fick i stället ropa pang. Men från den andra övningen och framåt var det mer eller mindre fri tillgång på lösplugg.

Vid 17 år ersattes m/38-geväret med den klassiska k-pisten (m/45b). Därefter följde AK4 och ksp 58 (kulspruta 58).

Sverigereportage har tidigare skrivit om gevär m/96:

Ett mausergevär i varje stuga.

Utbildningen i olika vapen kombinerades med krävande övningar, i regel under kalla och blöta vinternätter, med omgrupperingar, spaningar och eldöverfall. Där fanns även inslag av tårgas, övningsskjutning med pansarskott. Där förmedlades även militär kunskaper och erfarenheter som inte ens var politisk korrekta på 1980-talet.

Idag betraktas de verksamheter som bedrevs inom ungdomskompanierna inte enbart som oetiska och socialt otänkbara – det är även olagliga. Idag får 16-åringar inte utbildas i strid och absolut inte i de handeldvapen som vi hade tillgång till. Detta regelverk kom i samband med att Hemvärnets ungdomskompanier avvecklades år 2000.

De utbildningar som idag erbjuds försvarsintresserade är något helt annat än under ungdomskompaniernas tid.

På 1980-talet, då Kalla kriget rasade, var som synen på vapen och ungdomar en helt annan. Flera av de 16-åringar som var med i ungdomskompaniet fortsatte den militära banan efter värnplikten och gjorde flera missioner, bland annat i Bosnien.

Men allt det där är historia. Skjutbanan på Lv3 var något helt annat när den var i drift. Skogsdungen intill regementet där vi var förlagda i tält under övningen 1987 är borta. Norrtälje var en annan stad. Sverige var ett annat land. Och jag var 17 år – för 36 år sedan.