Under mossan är jorden svart – av kol och sot. Här har det kolats i hundratals år. En rotvälta invid ett spisröse, som värmde kolarnas för länge sedan försvunna koja, avslöjar bortglömda ting.

Text och foto: Jens Flyckt

Det finns tusentals av dem – kolbottnar, som är rester från kolmilor. Och ännu fler är det som fallit i barrskogens glömska. Men här, där en rotvälta har avslöjat den svarta jorden, tändes för länge sedan den sista resmilan.

I Skandinavien har man kolat sedan århundradena runt Kristi födelse, fram till våra dagar. Först kolade man i gropar i marken och sedan i olika milor. Och än idag kolas det, dels i traditionella milor, men även i ombyggda oljefat och andra hemmabyggda anordningar.

Allt fler hemmafixare intresserar sig för hemmakolning, vilket Facebook-gruppen Träkolstillverkning vittnar om.

Den träkol som en gång i tiden kolades här i skogen var för industriellt bruk och gick oavkortat till traktens masugn. Numera kan det hända att undertecknad går ut och hämtar lite kol som kommit i dagen, när det ska grillas.

Dessa skogens hemligheter är anonyma lämningar. De flesta svampplockare och jägare som passerar har ingen aning om vad de trampar på. Sällan dyker det upp några föremål som kan kan berätta. Men här har det skett. Rotvältan har frigjort en gammal såg – en timmersvans.

Timmersvansen infördes i Sverige i slutet av 1800-talet och vid den tiden började träkolet ersättas med importerat stenkol i masugnarna.

Kanske var det någon av de sista kolarna som glömde kvar sågen, den där gången för länge sedan då den sista milan hade slocknat och kolet hade körts bort på forvägarna genom skogen.

Sverigereportage återkommer senare med ett längre reportage om dessa kolbottnar och kolarkojor.