I en husvägg i Gamla stan i Stockholm finns en runsten som ristades ungefär 200 år innan huvudstaden grundades. Var den en gång stod rest är okänt, men den murades in i källarväggen på medeltiden och där har den suttit sedan dess.

Text och foto: Jens Flyckt

Bakom ett mynningsladdat kanonrör i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken är runsten U 53 inmurad i en källarvägg. Det är den ända kända runstenen inom Gamla stan – en av Europas bäst bevarade medeltida stadskärnor.

Runstenen i U 53 är utifrån runslingans stil daterad till 1070-1100-tal. För att passa i grunden är delar av den borthuggna. Men runtexten är trots det relativt bevarad. Det är en traditionell minnesinskrift:

”Torsten och Frögunn de (läto resa) stenen efter…, sin son.”

Det har funnits fler runstenar, två eller tre stycken beroende på vad man betraktar som runsten, i Gamla stan. Två av runstenarna är sedan länge försvunna.

Den första försvunna runstenen är U 54 som var ett större runstensfragment och som fanns i Riddarholmskyrkan. Stenen är nämnd och avbildad på1700-talet. Runtexten lyder:

”… och Östen och Sote… reste denna sten efter… sin… Gud hjälpe (hans) ande.”

Den andra försvunna runstenen ska ha varit inmurad i en vägg i Storkyrkobrinken och ska då ha haft följande tolkning:

”Skäggig haka passar icke i dans”

Bakom den mycket märkliga texten döljer sig troligen ett skämt. Runforskaren Johannes Bureus nämner att runstenen i början av 1600-talet fanns i Mäster Olaus Petri hus på Kyrkbrinken. Olaus Petri (1493-1552), historiker och reformator, förvärvade år 1527 fastigheten. Han var även intresserad av runor och är troligen upphovsmannen bakom den skämtsamma runstenen.

”Det förefaller därför icke osannolikt, att det är han själv, som har försett sitt hus med den skämtsamma inskriften” står det i Upplands runinskrifter.

Runsten SÖ 274 är ytterligare ett fragment som fanns inmurat i ett stenhus kvarteret Medusa, vid Söderport och som först beskrevs på 1600-talet. Den runtexten är inte heller komplett men lyder:

”Karl och Adisla lät resa [denna sten efter] Arnisl, fader (sin).”

SÖ 274 är bevarad men finns inte kvar i Gamla stan. Vid ombyggnationer år 1878 räddades runstenen. 1913 restes den vid Skansen och 1991 flyttades den till Medeltidsmuseet.

Efter att seden att resa runstenar ebbade ut på 1100-talet återanvändes många runstenar som byggnadsmaterial i väggar, broar, murar och spisrösen. Runsten U 53 är inmurad i en medeltida källare. Stenen finns nämnd redan på 1600-talet.

Stockholm anses ha grundats år 1244. Det äldsta skända stadsprivilegiet är från 1436. Men redan på vikingatiden, då dessa runstenar restes, fanns det någon form av samlad bebyggelse och verksamhet i området, som sedan tros ha utvecklats till Stockholm.

Arkeologerna har funnit rester av vikingatida bebyggelse i området. Flera vikingatida depåfynd, det vill säga silvermynt som lagts ner i jorden vid ett tillfälle, har påträffats i Stockholms stad. Ett exempel är de 47 vikingatida mynt som påträffades år 1913 när Tekniska högskolan byggdes.

Det har spekulerats om dessa runstenar på vikingatiden var resta intill en väg på den holme som flera hundra år senare blev Gamla stan. Om så är fallet är spåren från vägen sedan länge utplånade av bebyggelsen.

Det mesta pekar på att runstenarna aldrig varit resta på platsen, utan att de på medeltiden eller senare transporterades från de omkringliggande landskapen, till exempel Södermanland, för att återanvändas som byggnadsmaterial i den nya stadens framväxt.

Sannolikt finns det runstenar som ingen har upptäckt i Gamla stans grunder, källare och väggar. Men på grund av att stenarnas ristade ytor är vända inåt eller nedåt kommer de förbli okända – i alla fall så länge husen står kvar.