Författararkiv: Jens Flyckt

Profilbild för Okänd

Om Jens Flyckt

Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser. Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annons eller sponsorer. Verksamheten är politiskt och religiös obunden. Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges. Allt material på Sverigereportage.com är producerat av Jens Flyckt och är skyddat av upphovsrätt. Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain. Överträdelser av upphovsrätten beivras.

Bygger gård i westernstil

Publicerad den av
Svara

Hur bygger man en hel gård med boningshus, stall och affärslokal från grunden, men till en tredjedel av vad det annars kostar?
Det vet egenföretagaren Michael Karlsson som under två år har hållit på med sitt livs byggprojekt – mitt i den skog där han jagat sedan tonåren.

Text och foto: Jens Flyckt

För tre år sedan bestämde sig Mickael Karlsson och hans familj, sambon Susanne Östergren och dottern ,Mary-Liinn Karlsson att bryta upp och bygga en ny gård från grunden – mitt i den egna skogen.

-Designen är vår egen. Inspirationen fick jag när vi tittade på Jills veranda på TV, säger Michael Karlsson.

Juli 2020. Efter två åts arbete kan Michael Karlsson, sambon Susanne Östergren och dottern Mary-Linn Karlsson se mödan av allt slit. Men ännu återstår mycket att göra på den nybyggda gården i westernstil.

Michael Karlsson är 55 år gammal, egenföretagare och säljer antika vapen. Han är uppvuxen på marken. Där har han jagat sedan yngre tonåren. Bara några meter från den plats där stallet står sköt han sina första vildsvin i början av 2000-talet.

Rester av det jakttorn som i många år stod på platsen och varifrån många älgar och vildsvin har skjutits.

-Där borta dog min morfar. Det var på älgjakten när han plötsligt föll ihop, säger han och pekar mot uppfarten.

Förutom arbeten som el, VVS och eldstäder har han gjort det mesta själv – med lite hjälp från vänner.

Våren 2020. Förberedelser inför murning av skorsten.

Det är på många sätt ett unikt byggprojekt och det gäller inte enbart byggstilen. Husen är byggda med lösvirke från den egna skogen.

Sågat virke från den egna skogen runt knuten.

-Virket kommer till största del från min egen skog här utanför. Det är få sågverk som åtar sig att såga mindre partier timmer. Men jag har tur. En lokal såg har sågat upp det mesta av timret, säger han

För att hålla byggkostnaderna nere, men även av miljöskäl, har han köpt byggmaterial som antingen är begagnat eller nytt material från utförsäljningar, konkurser och privatannonser. Spik, skruv, fönster, lås, dörrar, klinkers, färgpigment och mycket annat har han köpt på Blocket och Tradera under flera års tid.  

Elskåp med porslinssäkringar är funktionssäkert och betydligt billigare än moderna proppskåp med automatsäkringar.

-Mycket av byggmaterialet är begagnat, till exempel köket. Det är från 1980-talet och det köpte vi i Dalarna. Det är ett kvalitetskök med solida träluckor. Inklusive frakten så gick det på 25 000 kronor. Då ingick bland annat spishäll samt sex år gammal kyl och frys, säger han.

Mycket i Michael Karlssons gårdsbygge är återanvänt byggnadsmaterial, som denna 1800-talsdörr från ett tingshus.

Han blandar gärna gammal och nytt. Ett exempel är dörren i hans affärslokal. Den är från 1800-talet och kommer från ett tingshus i Uppland.

-Den dörren har jag haft liggande ganska länge. Tingshuset skulle byggas om och dörren skulle kastas. Men istället för att hamna i en container så tog jag hand om den, säger han.

Gjutning av husgrund hösten 2018.

Sverigereportage har följt Michael Karlsson från byggstarten 2018 – då den blivande gården endast var en glänta med jakttorn mitt i skogen. I början av juli 2020 var det mesta klart, även om det återsodr en del detaljer.

Vintern 2018. Snöskottning av stallbygget.

Gården består av en tvåplansvilla, affärslokal för den egna verksamheten, stall, större förråd, pumphus och hönshus. En kombinerad slaktbod och kylrum, för vilt han skjuter, är under uppbyggnad.

Vintern 2019. Arbetet med boningshuset fortskrider.

Vad har bygget kostat fram tills nu?

– Cirka 1,5 miljoner kronor. Men då ingår allt, till exempel gjutning av husgrunder, borrning av brunn, avlopp, bygglovsavgifter, VVS-arbeten, murning av eldstad, kylaggregat, markarbeten och vägbyggen, säger han.

Skogen som närmsta granne.

Han säger att den största besparingen ligger i att han gjort det mesta av arbetet själv.

Huset kommer till stor del att värmas med ved från den egna skogen. För att inte slösa på vattnet från den egna brunnen så är en förbränningstoalett installerad.

Obehandlade träytor och järnsmide.

-På så sätt så slipper vi ha lastbilar körandes fram och tillbaka, vilket krävs om man har trekammarbrunn eller annan avloppsanläggning för vattentoelett, som måste tömmas med jämna mellanrum, säger han.

Spår från några av de vildsvin som skjutits på platsen genom åren.

Han betonar att han inte är miljöpartist, men säger att han och familjen ändå eftersträvar att leva i så nära samklang med naturen som det bara är möjligt. I planen ingår även en hög grad av självförsörjning. Köttet de äter kommer från jakten på marken runt knuten. Till hans mark ingår även fiskerätt i en närliggande sjö. Ägg får de från egna höns.

Affärslokal med butik i westernstil.

Vad har varit den största utmaningen?

-Det är kontakter med myndigheter och statliga företag. Det är så omständiga och även de enklaste beslut kan man få vänta i evigheter på. Samtidigt som tiden bara går och absolut ingenting händer, så tickar timkostnaderna på tusentals kronor som jag i slutändan måste betala.

Vårvintern 2020. Ännu återstår mycket arbete. Det blivande köket i bakgrunden.
Antika vapen tillverkade före 1890 är Michael Karlssons stora intresse och levebröd.
Centrum i boningshuset är ett stort rum vars funktion är både matplats, vardagsrum och kök. Val av material och planlösning för tankarna till en saloon i den amerikanska western.

Kan du ge något exempel på krångel?

-Ja, många. Ytterdörren är ett talande exempel. Min kontrollansvariga menade att det fanns risk för att kommunen inte skulle godkänna dörren i och med att den inte stämde in i byggnadsmiljön, vilket är märkligt med tanke på att det inte finns ett hus i närheten och det är långt till närmaste detaljplan, säger han.

Slaktbod med kylrum under uppbyggnad. Här ska vilt från den egna jaktmarken tas omhand.

Men ett stort orosmoln har tonat upp sig. Han suckar djupt, sätter sig på en stol i det stora öppna rum som utgör boningshusets centrum och berättar.

-Vi har ingen el. Innan jag påbörjade bygget blev jag lovad av Vattenfall att elen skulle vara dragen till augusti 2019. Men ingenting har hänt. Jag hade aldrig påbörjat bygget om jag inte hade fått löfte om framdragen el. Med en tonårsdotter i huset så kan vi inte leva ett 1800-talsliv utan el, säger han.

Den uteblivna elen beror på att en av de omkringliggande markägarna har motsatt sig att en elledning grävs ner längs en cirka hundra meter lång sträcka på hens mark.

Elen kommer tills vidare från ett elverk.

Hur har ni löst elbristen?

-Vattenfall körde oväntat hit ett dieseldrivet elverk för att vi ska ha tillgång till ström fram tills att elen är dragen, vilket jag är tacksam för. Men det är ändå konstigt. Dels blir vi ju ruinerade på dieselkostnaderna. Men framför allt känns det helt fel att ha en dieselmotor stå och gå här och spy ut avgaser, när hela tanken bakom bygget är sparsamhet och minskad miljöpåverkan, säger Michael Karlsson.

Lär Vattenfalls svar på kritiken:

https://sverigereportage.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1700&action=edit

Korta sommarliv i vägrenen

Publicerad den av
Svara

Så här års är naturen en stor barnkammare med tusentals djurungar som på egen hand börjar upptäcka världen. Men det är på många sätt en farlig värld de ger sig ut i.


Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Räven är ett av världens mest spridda rovdjur. Det är en opportunist som spritt sig över stora delar världen, från svenska skogar, Europa, Nordafrika och till Sudan. Men lika listig som den vuxna räven är, lika dumdristiga är de oerfarna valparna som i juni/juli börjar lämna grytet för att själva upptäcka världen.

I mars – april föder rävtiken sina valpar i grytet – som kan vara beläget under stenblock, husgrunder eller i sandiga backar. Vid juni/juli börjar börjar rävvalparna att ge sig ut på egen hand.

Den vuxna räven har många utvecklade sinnen – vilka gett den ryckte om sig att vara listig. Men det har inte valparna som ännu inte har lärt sig vad som är farligt. Det är en kunskap som kräver erfarenhet.

Vissa valpar går en säker död till mötes efter att folk börjar mata dem, vilket gör dem halvtama. Tama rävar utvecklar ofta ett närgående beteende som vuxna, som inte uppfattas vårt samhälle. Resultatet blir i regel att de skjuts.

Andra rävvalpar dödas av lösspringande hundar. Men en stor antal dödas i trafiken.

Människans bilvägar verkar ha en särskild dragningskraft hos de nyfikna rävvalpar. Ofta kan de i den tidiga, dimhöljda sommarmorgonen ses sitta mitt på eller intill vägen. Stannar man en halvmeter från dem, vevar ner rutan och ryter för att skrämma bort dem, då händer ingenting. De sitter kvar, tittar förvånat upp och lägger sina huvuden på sned

Men det är ett beteende som rävvalparna betalar ett högt pris för. Många av dem blir överkörda. Många dör omedelbart. Andra skadas och går en långsam död till mötes. Till skillnad mot till exempel rådjur, vildsvin och björn har bilisten ingen skyldighet att anmäla en påkörd räv till polisen. Räven har i juridisk mening låg status som vilt – ett öde den över delar med bland annat grävlingen och haren.

Och väldigt få är sannolikt de bilister som ens stannar när de kört över en räv, elller kontaktar polisen som i sin tur kan skicka ut eftersöksjägare.

Överallt, på vallar, i gläntor och på vägar springer rävvalparna runt. Och många av dem blir inte mer än korta sommarliv.

Ett skydd mot de underjordiska

Publicerad den av
Svara

I gamla hus i norra Sverige kan man ibland se huggna kors på kortsidorna under taknockarna. I dag är det få som vet vad dessa kors betyder. Men i det gamla bondesamhället var så kallade vitterkors lika viktiga som dagens hemförsäkringar.

Text och foto: Jens Flyckt

I svensk folktro fanns många mystiska varelser som både kunde bringa lycka och olycka. Ett exempel är vitrorna, en sorts osynliga människor som enligt norrländsk folktro levde i jorden intill människornas gårdar.

Så kallat vitterhets i en uppländsk, timrad ladugård.

Institutet för språk och folkminnen har mängder av uppteckningar om ”de underjordiska” i sina samlingar.  Beskrivningarna av dessa underjordiska väsen har ganska stora geografiska skillnader. Namnen varierar. Vittra, som är besläktat med det fornnordiska namn för väsen, förekommer framför allt i Norrland. I andra delar av landet kallas samma väsen underbyggare, vättar, de osynliga, backpysslingar och jordfolk.

De underjordiska beskrivs ofta som vanliga människor. Ibland är de småväxta. Dessa varelser hade mystiska krafter och de kunde förvandla sig till grodor. Under kvinnornas kjolar kunde det ibland sticka fram en kosvans.

Så länge de underjordiska blev vänligt bemötta så har de inga problem med att leva i fredlig samexistens med människorna. Men att reta upp dem kunde få allvarliga konsekvenser.

Folktron om vittror är knuten till norra Sverige.

Vittrorna kunde bo i marken intill ett hus, under en stor sten eller under ett stort träd. Deras bostäder var lik dem själva i regel osynliga. Om man nattetid såg ett ljus från någon kulle eller vid en stor sten, så berodde det på att de underjordiska hade öppnat dörren.

Vittrornas boningar kunde ligga under stora träd, stenblock, kullar eller andra naturformationer.

Även om man i det gamla bondesamhället visade stor hänsyn till vittror och andra väsen, så kunde det vara svårt att veta var de bodde. Om till exempel en ladugård hade byggts ovanpå de underjordiskas bostad eller på deras stigar, så kunde det leda till problem som att korna slutade mjölka eller att ägaren blev allvarligt sjuk. Den enda lösningen var då att flytta på byggnaden.

`Vittrorna använde samma stigar och vägar som människorna. För att inte hindra vittrorna, var det viktigt att gå på sidan av stigen eller vägen.

Det finns flera sägner om som berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som leder honom till sitt hem under ladugården. Där visar han bonden hur kornas avföring rinner ner i hans säng eller på matbordet. Han ber därför bonden att flytta på ladugården.

Det berättas om att vittrorna, eller vättar som de hette i södra delarna av Sverige, kunde förvandla sig till paddor. För att inte stöta sig med vittrorna tilltalades ofta paddorna.

I likhet med trollen kunde de underjordiska stjäla människor. Berättelser om bortbytingar eller jordtagningar handlar om att de underjordiska byter ut spädbarn eller unga flickor mot sina egna. Att döpa barnet eller göra ett korstecken över barnet, ansågs skydda mot de underjordiskas försök att stjäla barnet. Även järn och vissa växter skyddade.

 ”En mor hade nio barn. Det minsta blev ”vättataget”. Man hittade det under sängen längst in vid väggen. Vättarna hade tagit det men ej skadat det” berättar Kerstin Karlsten, född 1856, i skånska Kvärlöv.

Det finns även berättelser om hur de underjordiska sökte hjälp hos människorna. Ett vanlig berättelse är en kvinna som håller på med sina dagliga sysslor på gården. Plötsligt får hon besök av en främmande man som springer in i ladugården. Mannen ber kvinnan om hjälp, tar hennes hand och leder henne igenom en dörr hon aldrig sett tidigare. Hon leds sedan in ett rum i ett vackert hus där en kvinna håller på att föda. Hon hjälper den främmande kvinnan så gott hon kan och lindar sedan in det nyfödda barnet i ett av sina klädesplagg.

1920-1921 flyttades denna uppländska ladugård efter att det konstaterats att den låg över vittrornas boställe.

När kvinnan kommer ut igen vänder hon sig om, men då är dörren borta. Nästa morgon ligger det en hög med dyrbara silverskedar på köksbordet – som tack för hjälpen från de underjordiska.

Det fanns flera sätt att skydda sig mot vittror. Att hugga upp en ljusglugg i form av ett kors, så kallat vitterkors, i väggen var ett sätt. Vitterkorsen är framför allt knutna till den norrländska fäbodkulturen. Men seden förekommer även sällsynt söder över.

Ett exempel finns i en by i utkanten av Sigtuna i Uppland. I början av 1920-talet hade familjen, vars släktingar ännu äger gården, problem med kalvningar som gick fel och kor som slutade mjölka. En klok gubbe kallades till platsen. Han konstaterade att ladugården var tvungen att flyttas efter som den var byggd ovanför vittrornas boningar.

Någon gång mellan åren 1920–1921 flyttades ladugården. För säkerhets skull lät man även hugga in ett vitterkors i väggen. Sedan dess har man på gården inte haft några problem med vittrorna.

År 2011 undertecknade Sverige Unescos konvention om tryggandet av immateriellt kulturarv. Dit räknas bland annat musik och hantverk som överförts mellan generationer. Till de immateriella kulturarvet räknas även berättelser och folktro om till exempel vittror.

Mer att läsa på Institutet för språk och folkminnens hemsida:

https://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html

To Serve and Protect i Grycksbo

Publicerad den av
Svara

Bilden. Året är 2001. Det är sensommar och rocken roll i folkparken i Grycksbo. Tidig morgon och daggen dröjer sig kvar i gräset.

På en motorhuv sitter ett par – hon gränsle över honom. Jag frågar om jag får ta några bilder. Och det fick jag.

Det hände mycket den helgen. Det var då jag såg den: en gräsligt ful, liten engelsk bil med en lika gräslig lack – mitt bland alla amerikanska bilar. Det var en Vauxhall Viktor från 1964 och som några år tidigare hade räddats från Arbroskroten.

Den var till salu. Nästa helg åkte jag buss de tjugo milen till Söderhamn för att hämta bilen. Det var i slutet av augusti och runt om på Vauxhallen satt fulldubbade vinterdäck.

-Här, här är lite motorolja. Packboxen vid vevaxeln läcker lite. Det ska nog räcka, sa säljaren och räckte över en tiolitersdunk.

Och läckte gjorde den. Det gick åt mer motorolja per mil än bensin. Med en hastighet som aldrig översteg 60 kilometer i timmen och dubbdäcken smattrande mot asfalten i sommarkvällen bar det av hemåt i den varma skymningen.

Text och foto: Jens Flyckt

Spåren från den hemliga armén

Publicerad den av
Svara

Vid en liten sjö någonstans i Sverige står en tjock, söndersprängd stålplåt lutad mot en sten. Plåten är ett av många spår från den militära verksamhet som i största hemlighet utbildade 15 000 norska soldater på svensk mark, bakom regeringens rygg och i strid mot den svenska neutraliteten.

Text och foto: Jens Flyckt

Den lilla sjön är idag en öde plats utan vägförbindelse. Några sommarstugor längs stränderna utgör den enda bebyggelsen. Förutom bävrar som ibland syns simma, händer inte mycket på sjön.

De så kallade polistrupperna, som var den officiella versionen, är ett ganska okänt kapitel i Sveriges agerande under andra världskriget.

Tjocka stålplåtar som utsatts för sprängverkan ligger fortfarande kvar längs sjöns stränder,m där de norska soldaterna tränades i största hemlighet mellan 1943 och 1945. Färgen är målad under senare tid.

Det var kriminologen Revolver-Harry, eller Harry Söderman som han hette, som efter kontakt med den norska exilregeringen i London 1942, startade upp en polisutbildning för norrmän – som kom att utbilda tusentals norska soldater på svensk mark och med svenskt materiell. Verksamheten startades 1943 bakom ryggen på den svenska regeringen.

I journalisten Anders Johanssons bok, Den glömda armén, framgår att det fanns ett tjugotal norska polislagen runt om i Sverige. Det fanns vid den tiden ett stort antal frustrerade, norska män som hade flytt till Sverige efter Tysklands anfall mot Norge 9 april 1940.

Under andra världskriget var den här platsen träningsläger för 2500 norska soldater. Spåren från den hemliga verksamheten är fortfarande synliga bland mossa och rötter.

Den norska läkaren Carl Semb hjälpte till att kalla norrmännen till ”hälsoläger”, som i själva verket var en militär mönstring.

Harry Söderman ordnade även fram en stor mängd svenska vapen, som k-pistar och mausergevär. Polistrupperna hade även tillgång till lättare arteleri.

Närmare 15 000 norska soldater utbildades i hemlighet i Sverige mellan åren 1943 och 1945. Tanken var att trupperna skulle sättas in efter kriget och ersätta den norska poliskåren som infiltrerats av nazisterna. 1300 av soldaterna deltog i befrielsen av Finnmark vintern 1945. Men det fanns även läger som utbildade sabotörer som sattes in mot tyskarna under kriget, enligt Anders Johansson.

Det är länge sedan som de norska soldaterna lämnade sina logement vid den lilla sjön.  Övningsfälten har skogen tagit tillbaka. Betongplintar under mossan vittnar om var baracker och andra byggnader en gång stod.

Runt och i den lilla sjön finns fortfarande militärmilitärt material kvar från de fältpoliser, telegrafister och specialförband som utbildades där – totalt 2500 man.

Vid magnetfiske i sjön fastnar ofta granatsplitter i olika storlekar på magneten.

Det berättas om att stora mängder material sänktes i sjön efter krigsslutet. Hur det är med den saken är oklart. Men i strandkanterna ligger fortfarande skarp ammunition kvar och på bottnen i den lilla sjön finns stora mängder granatsplitter.

Sjön ligger idag avlägset och var på 1940-talet en lämplig plats för utbildning av norska soldater. Numera är det mest bävrarna, som har flera hyddor i sjön,som rör sig där.

Och så finns där tjocka, rostiga stålplåtar som användes i utbildningen och som har fläkts upp efter riktad sprängverkan. En av plåtarna har en sommarstugeägare släpat upp på tomten och målat. Och där står den nu som ett anonymt monument över en verksamhet som till stora delar än i dag är okänd.

Skeppsvrak och maritima ristningar

Publicerad den av
1

Längs den svenska kusten finns tusentals skeppsvrak och andra spår som vittnar om en lång sjöfartstradition. Många av lämningarna har en historia som för länge sedan gått förlorad bland kobbar och skär. Ett exempel är Rörvik i Roslagen där århundranden av sjöfart satt sina spår – både till sjös och på land.

Text och foto: Jens Flyckt

I Rörvik, en liten vik längs Roslagskusten, ligger resterna av ett 37 meter långt och 8 meter brett träfartyg. Enligt Riksantikvarieämbetet, som refererar till uppgifter från ortsbefolkningen, är det vraket efter den tremastade barken Norden. Det sägs att hon låg i Rörviksfjärden, antingen för att riggas av till pråm eller skrotas. Men en storm gjorde att hon förliste.

Vraket efter den tremastade barken Norden.

Det är inte det enda vraket i området. Ytterligare fyra skeppsvrak är registrerade i närheten. Ett av dem upptäcktes nyligen med hjälp av Eniros karttjänst, enligt Riksantikvarieämbetet.

Det finns även andra spår från sjöfart i viken. Intill stranden står en stocktimrad och vindpinad liten bod med tjärade knutbrädor. Boden verkar sedan länge haft en funktion som mötesplats av något slag – kanske som väntrum.

Bitvis är det väderbitna virket fullt med över hundra år gamla ristningar – initialer, förkortningar, geometriska mönster, teckenstavar, namn och årtal som sannolikt är gjorda av sjömän som gick i land här för länge sedan.

I vattnet nedanför boden skymtar stenkistor och andra konstruktioner från äldre bryggor.

1924 ristades initialerna HJ. i timret. Men redan år 1901 var ”AWA där.

Denna typ av tecken förekommer även som ristningar på berghällar på vissa öar i Stockholms skärgård, där sjömän i århundraden sökt lä när sjön gått hög. Dessa ristningar är ett fenomen som relativt nyligen uppmärksammats av forskningen. Den äldsta kända ristningen, i Furusund, är daterad till 1463.

Kunskapen om denna bildvärld är begränsad. I många fall är det sjömän som haft tråkigt eller velat lämnat spår från sin närvaro på platser de landstigit. Men där finns även svårtolkade tecken, siffer- och bokstavskombinationer som tros ha haft en djupare, magisk betydelse.

Den knuttimrade boden är gammal. Heta sommardagar, höststormar och snödrev har satt sina spår. Den är lappad och lagad lite varstans. Genom vissa partier mellan timmervarven lyser solen igenom och in i dunklet.

I den knuttimrade boden har skärgårdsfolk uppehållit sig, kanske i väntan på att bli upphämtade, sedan länge. Bodens väggar är fulla med ristningar, målningar och klotter.Den äldsta, daterbara ristningen är 119 år gammal. Men där finns åtminstone en ristning som kan vara 200-300 år gammal.

Mot sjösidan finns bodens enda fönsteröppning med utsikt över viken där vraket efter Norden ligger. Och i vattnet intill den moderna bryggan skymtar spår från stenkistor och andra äldre bryggkonstruktioner.

Spåren i bodens stockvägg visar att öppningen en gång i tiden varit större och haft en annan funktion.

Notera den igenlagda öppningen under fönstret.

Den äldsta daterbara ristningen är från 1901 och den yngsta från 1976. På innerväggarna finns målat klotter, taggar, hälsningar och kärleksförklaringar från1970-talet fram till nutid. Flera av de sentida alstren uttrycker en samhörighet eller tacksamhet till boden, till exempel ”Vårt hus”.

I över hundra år har den knuttimrade boden använts som anslagstavla, vänt- eller mötesplats. Och traditionen lever vidare.

Den vackraste ristningen, som kan vara betydligt äldre än övriga ristningar, föreställer ett enmastat segelfartyg, kanske en slup eller jakt av östersjömodell. Denna typ av mindre fraktfartyg var en vanlig syn i svenska farvatten på 1700- och 1800-talet.

En slup eller jakt med okänd last och med okänd hamn som destination.

Oavsett vad det är för skepp och hur gammal ristningen är så är det gjord med säker hand och med känsla för detaljrikedom. Vilken last hon går med eller vilken hamn som är destinationen är okänt.
Hon har ett smäckert skrov och någon form av akterdäck. Med vind i fock och gaffelsegel, bryter hon genom en dyning, som slår över träets faluröda årsringar,


Ödegården

Publicerad den av
1

Idag är alla spår från gården borta. Tegar och vallar som det tog generationer av småbrukare hundratals år att bryta och rensa från sten, skuggas nu av granar.  Det här är ett reportage om en gård som inte existerar annat än i bilder som togs av en slump för tjugo år sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var en tillfällighet att jag stannade just på den parkeringsfickan för att sträcka på benen.

Där inne i ett igenväxande odlingslandskap låg en ödegård. Ett falurött boningshus med sönderslagna rutor, drängstuga med inrasat tak, vagnslider och en liten ladugård. Och uppe på skogen låg smedjan.

Då hade jag ingen aning om gårdens historia eller vem som hade bott där. Jag tog några bilder och samlade ihop dokument som låg utspridda i det höstblöta höggräset i trädgården.

Idag, mer är tjugo år senare, vet jag mer om vems hem som låg i spillror den där höstdagen.

Han hette Knut och han hade enligt bouppteckningen tagit över gården från sina föräldrar i början av 1960-talet. Han var i ungdomen en duktig mauserskytt och jakten var ett intresse som följde honom hela livet.

Nog jobbade han hårt och gjorde allt han kunde. Men i takt med att 1900-talet fortskred och det blev allt mer omöjligt att överleva på småskaligt jordbruk, så verkar det gått sämre och sämre för honom och gården.

Avräkningar och kvitton, som jag fick med mig den där höstdagen, visar att gårdens lilla produktion blev mindre och mindre. I mitten av 1970-talet kördes mjölkkorna till slakt.

En tid senare försvann fåren. Och utan betande mular började ganska snart sly att återta de ängar och hagar som hävdats i nästan tvåhundra år.

Han tycks ha levt i det förgångna – och ensam. I ladugården låg djurens sista hö fortfarande kvar – trots att det då var närmare trettio år sedan de försvann. Den där dagen då slaktbilen åkte därifrån verkar Knut bara ha stängt dörren till ladugården för att sedan aldrig mer gå in dit igen.

Hans sista tid på gården var nog inte så trevlig. Spåren i boningshuset, som när jag besökte platsen hade plundrats och slagits sönder, vittnade om misär. Bakugnen ovanför vedspisen var fylld med äggskal som hade rasat ut på golvet och runt om i det sönderslagna köket, låg det mängder av hushållssopor.

Mycket tyder dock på att han bodde på ett äldreboende under sin sista tid i livet.

Bland de papper som låg utspridda fanns ett dokument som vittnade om kontakt med släktingar eller vänner under senare tid. Det var ett vykort daterat i februari 1996:

”Vi kommer och hälsar på dig när det tinar upp. Var rädd om dig”

Rekord för Sverigereportage

Publicerad den av
Svara


När jag startade Sverigereportage för några månader sedan så var det lite av en test av upplägget, vilket det fortfarande är.


Mottagandet från er läsare har varit över all förväntan. Ett exempel Sverigereportages facebooksida som nu har 350 följare.


Det senaste reportaget, om ”Sheriffen från Säffle” är ett rekord. I skrivandets stund har artikeln nästan 10 000 besökare (9791) och 36 792 profiler har nåtts på Facebook.

Exempel på länder där Sverigereportage läsare befinner sig.


Den geografiska utbredning av er som klickat in på artikeln har är intressant. Statistiken visar att ni befinner er i världens alla hörn, från Norge, Åland och Ukraina. Till USA, Nya Zeeland, Turkiet och Singapore. Totalt handlar det om nitton länder.


Ett stort tack till er alla, oavsett var i världen ni befinner er, för att ni följer Sverigereportage.com

Jens Flyckt