Att dra not är en gammal fiskemetod som blir allt ovanligare i svenska vatten. I Brandstorp vid Vätterns strand hålls denna tradition, som har medeltida anor, vid liv.
Text och foto: Jens Flyckt
Sverigereportage återkommer med ett reportage från denna augustinatt.
Ölands norra udde är en vacker plats – med fyren Långe Erik som yttersta utpost mot havets oändlighet. På bottnen där utanför ligger vraket från ett av Sveriges mest
mytomspunna krigsskepp, amiralskeppet Mars som den 12 augusti år 1564 sprängdes och sjönk med närmare 800 man ombord.
Text och foto: Jens Flyckt
Under det nordiska sjuårskriget i mitten av 1500-talet skedde tre sjöslag i vattnen runt Ölands norra udden. Det första slaget ägde rum i slutet av maj år 1564. Det skedde efter att de danska och lybska flottorna hade förenats på havet mellan Öland och Gotland.
Den svenska amiralen, Jakob Bagge på amiralskeppet Mars, gick till angrepp mot den dansk-lybska flottan. Svenskarna, som hade ett fyrtiotal skepp, hade vinden till sin fördel och sköt bland annat det lybiska skeppet Långa barken i sank.
Sedan vände vinden. Mars hade fått rodret sönderskjutet och kommit från den svenska flottan. Lybeckarna försökte äntra henne, vilket ledde till hårda närstrider under två dygn. Elden kom lös. Mars exploderade och sjönk med man och allt.
Mars, som även kallades Makalös, var då den svenska flottans största skepp och stolthet. Hon var för den tiden ett gigantisk krigsskepp som hade sjösatts samma år. Hon var bestyckad med 100 kanoner och hade en besättning på 600 man.
Den 12 augusti samma år var det dags igen. Då låg åter den svenska flottan utanför Ölands norra udde. Den danska flottan närmade sig. Svenskarna valde att styra mot Gotland på grund av ofördelaktig vind. Samtidigt gick danskarna gick iland på Öland för att plundra.
När vinden vände till svenskarnas fördel så bestämde sig den svenka amiralen, Klas Kristersson Horn, att vända och ta strid med danskarna. Den svenska flottan erövrade tre danska skepp och tog 800 danska krigsfångar.
Den 26 juli 1566 skedde det tredje slaget vid Ölands norra udde. Dagen innan hade Horn upptäckt fienden som hade satt kurs mot Gotland. Men motvind gjorde att svenskarna undvek strid. Den slaget kom att betraktas som oavgjord.
Danskarna togs sig därefter iland på Gotland för att begrava sin viceamiral, Christopher Morgisen som hade träffats i huvudet av en kanonkula, i vigd jord.
Samtidigt som danskarna befann sig vid Gotland bröt en svår storm ut. Den svenska flottan klarade sig med mindre skador. Den dansk-lybska flottan gick det värre för. Förutom att de förlorade många fartyg i stormen, blev 5000 man vågornas rov.
Sommaren 2011 påträffades Mars vrak. Hon ligger på 70 meters djup cirka tio sjömil utanför Ölands norra udde.
.
Falks grav och avrättningsplats vid Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland är en märklig företeelse.
Jonas Falk, en rånmördare som halshöggs på platsen för 165 år sedan, har för eftervärlden blivit en något av en kultperson och hans avrättningsplats en turistattraktion.
Text och foto: Jens Flyckt
Jonas Falk, som till yrket var skräddare, var 27 år gammal när han halshöggs på platsen. Där begravdes han – i ovigd jord,
Avrättningen skedde på Svedmon, som platsen heter, i Hökensås. Det är ett vidsträckt och ödsligt sagolandskap, där nattskärran surrar över den glesa tallskogen under sommarnätterna och doften av vitmossa och ljung tar följe med vinden.
.
”Här på ödsliga Svedmon finns sedan gammalt häradets gamla avrättningsplats…” skriver Tidaholm kommun på sin hemsida under fliken sevärdheter.
Händelsen som ledde till avrättningen tog sin början natten den 23 augusti 1854. Då rånmördades potiljonen, som var dåtidens värdetransportör, Artur Magnus Nilssén vid ett överfall vid Tunarp mellan Jönköping och Fallköping. Han sköts i ryggen av Jonas Falk och avled av sina skador på lasarettet i Jönköping den 8 september. Tillsammans med sin styvfar och medbrottsling, Anders Andersson Frid, misshandlade de skjutsdrängen Sven Larsson svårt. Men drängen överlevde och lyckades fly till närmaste gård.
Rånbytet blev 2000 riksdaler, vilket var en förmögenhet på den tiden.
Jonas Falk och Anders Andersson strid hade sedan tidigare haft problem med rättvisan. Anders hade fått avsked som soldat på grund av kriminalitet. Jonas, som på fyllan ska ha pratat om hur lätt det vore att råna postiljonen, hade tidigare varit misstänkt för ett rån.
Jonas och Anders flyttade till Stockholm i tron om att livet skulle bli bättre där. Men livet i storstaden verkar inte ha blivit som de tänkt sig.och bristen på pengar gjorde sannolikt att de bestämde sig för att råna postiljonen i sina hemtrakter.
Efter rånet tog de sig tillbaka till Stockholm via Hjo i tron om att de begått det perfekta brottet. Men polisen var dem på spåren och de greps i Stockholm.
De båda misstänkta transporterades tillbaka till hemtrakten och länsfängelset i Mariestad. Senare ställdes de inför tinget och dömdes till döden genom halshuggning. Anders ansökte och beviljades nåd. Hans dödsstraff omvandlades till 28 dagar på vatten och bröd, en grym behandling som få överlevde, samt livstids straffarbete. 31 år senare benådades han och frigavs.
Men Jonas Falk ansökte aldrig om nåd trots att han hade möjlighet att göra det. Under det år han suttit på länsfängelset hade han blivit djupt religös, förändrats som person och accepterat sitt straff.
Så en novemberdag år 1855 verkställdes avrättningen inför en stor folksamling.
Det finns mängder av avrättningsplatser runt om i landet där folk i århundraden har avrättats med mer eller mindre brutala metoder. I regeln är dessa platser antingen bortglömda, eller något man talar tyst om.
Men när det gäller Jonas Falks grav är det tvärt om. Kanske är det hans tragiska livsöde som har förvandlat honom till en nutida kändis med ett rykte som sträcker sig långt bortom hans gamla hembygd. Avrättningsplatsen och graven har blivit en stor sevärdhet som varje år lockar långväga turister.
Det har skrivits böcker, artiklar och gjorts TV-program och filmer om Falk. Han har även en egen tråd på nätforumet Flachback. Sanning, myt och fantasier har med tiden vävts samman.
Det hävdas bland annat att det sommartid alltid ligger färska blommor på graven och att ingen vet hur detta sker. Detta med blommorna ska ha pågått 130 år, enligt uppgift. De gånger Sverigereportage har varit på platsen har det dock inte funnits några blommor på graven.
Lokala raggare lägger cigaretter på graven där man för övrigt tror att Falk går igen vid midnatt. Korset har stulits vid ett flertal tillfällen, men alltid återfunnits. Och på den lilla informationsskylten som finns vid graven, har någon skrivit en uppmaning om att inte tända gravljus, på grund av brandrisken.
Den lilla parkeringsplatsen, som finns i närheten av graven, påminner mer om en uppkörd vändplan. Den sandiga marken runt om graven är sliten efter de tusentals besökare som gått där fram och tillbaka. Tallarna runt parkeringen har skador i barken efter att ha blivit påbackade och påkörda.
Det har gått 165 år sedan Jonas Falk avrättades. Idag är han mer uppskattad, känd och omnämnd än vad han någonsin var i livet.
Runt om i Sverige arrangeras sommartid små, lokala bilträffar. En sådan träff sker varje torsdag vid gården Nifsta några mil norr om Stockholm.
Text och foto: Jens Flyckt
Bilträffen i Nifsta lockar alla sorters bilentusiaster och hojåkare. Även lastbilar, traktorer och andra fordon är välkomna. Träffen har arrangerats i många år. Numera är det två meters avstånd som gäller för besökare.
Torsdag den 6 augusti lockade mycket folk – både med och utan entusiastbilar. Vissa kommer dit för att titta, andra för att ställa ut.
Ett fordon som ådrog sig ett särskilt stort intresse bland besökarna var en vit Volvo 244, som konverterats till gengasdrift. Gengas är ett alternativ till bensin, om om än väldigt omständigt och inte helt ofarligt. Dock betydligt billigare än bensin och skattefritt, i alla fall om man har tillgång till ved från egen skog.
Sverigereportage återkommer inom kort med ett längre reportage från bilträffen vid Nifsta gård.
Sjön Erken i Roslagen är en av Sveriges 87 000 sjöar med en yta över en hektar – det vill säga 100×100 meter.
För tio år sedan köpte Christian Thorén en gård i Gåsvik i Roslagen. Vad han då
inte visste var att gården ruvade på en hemlighet – en orörd och komplett smedja
från 1900-talets början, som stått öde och bortglömd i många årtionden.
Text och Foto: Jens Flyckt
Vid den slingrande byvägen ligger en liten stocktimrad byggnad med grått eternittak och jordgolv. Bakom dörren och de igengrodda fönstren gömmer sig något unikt, en orörd smedja med inredning, verktyg och maskiner från en tid då 1800-talet nyligen hade övergått till 1900-tal.
-Det tog några år innan vi förstod att det var en smedja, säger Christian Thorén.
Han berättar att gården var var i mycket dåligt skick med inrasade tak, med undantag från smedjan. Det var rörigt och det låg mängder av sopor och bråte i byggnaderna.
Men nu är det uppröjt i smedjan. Det en gång vitmålade innertaket är svart med färgflagor som hänger. Vid ett av fönstren står en svart backelittelefon med nummerskiva och vev. På väggen hänger några bilder på kolorerade damer med bara överkroppar.
Överallt i smedjan står det gängaparater, håltagningsmaskiner, smidesstäd, skruvstycken, huggmejslar, smideshammare, släggor och andra verktyg. Där ligger även mängder med järnskrot, nitar, hästskor, råämnen och halvfärdiga järnföremål. Någon bänk är uppallad med stenar och på städen ligger släggor med grovt tillyxade skaft.
-I skjulet här intill smedjan stod smedens gamla Grålle-traktor kvar, berättar Christian Thorén.
I ärssan ligger stenkol kvar sedan det sista smidet. Det är svårt att se och uppfatta alla inredningsdetaljer, verktyg och föremål i smedjan. Varenda hörn är fullt med sådant som enbart smeder kan identifiera och förstå. Intill vissa bänkar, städ och maskiner är det gropar i jordgolvet där smeden en gång stod och jobbade.
Jordgolvet har visat sig vara rikt på fynd.
-Jag har plockat hur mycket som helst. De mesta av föremålen och verktygen här inne låg på eller i jordgolvet när jag började röja upp. Och hela tiden kommer det fram nya föremål, säger han.
Varken svarven, pelarborrmaskinen eller någon av de andra maskinerna i smedjan är direkt eldrivna. Istället drivs de av breda remmar som går kors och tvärs genom smedjan, upp och ner från vinden, och fram till en stor elmotor i ett mörkt hörn.
De få fasta elinstallationer som finns är från 1900-talets början. Elledningar med tygisolering, ålderdomliga brytare och proppskåp av trä, var en nymodighet för hundra år sedan. Men än idag fungerar elen.
-Det enda som har moderniserats i smedjan är bälgen och det gjordes inte nyligen. Smedens son har berättat att han fick stå på en pall och dra i bälgen som liten. Så bälgen är därför elektrifierad.
Smeden hade i årtusenden och ända fram till mitten av 1900-talet en central roll i bondesamhället. Det var långt innan konsumtionssamhällets dagar då saker som gick sönder reparerades eller byggdes om. Sådant som inte gick att reparera blev reservdelar.
En gång i tiden hade varje by och större gård en smedja. På många håll står de gamla smedjorna utan tak och förfaller bland bland glömskans höga gräs och buskars.
-När folk började köpa reservdelar istället för att låta smeden laga trasiga delar, då försvann behovet av smeden och den här typen av miljöer, säger han.
Men smedjan i Gåsvik finns kvar och den ska bevaras. Tanken är att glöden åter ska glöda slagen mot städen åter ska ljuda i smedjan. Nyligen publicerade Christian Thorén en förfrågan på en lokal Facebookgrupp om det fanns någon smed som var intresserad av att bedriva verksamhet i smedjan.
-Jag är själv inte smed. Men vad jag kan se och vad mer insatta personer har sagt, så är smedjan komplett och orörd. Allt finns kvar sedan den där dagen då kolet slocknade för årtionden sedan.
Är det någon som svarat på din efterlysning?
-Ja, det är två lokala killar som ska börja smida. Det var även någon som ville arrangera event i smedjan. Men det är inte jag intresserad av. Det har inte förändrats något i smedjan sedan 1960-talet. Det är en miljö som är värd att brukas och bevaras – som smedja, säger Christian Thorén.
I juli inleds ett nytt år – ett nytt jaktår för landets jägare. Det inträder efter vår- och sommaruppehåll när naturen är en barnkammare och viltet är fredat. Men denna hänsyn är en ganska ny företeelse i den svenska jaktens historia.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Juli månad innebär starten på det nya jaktåret för landets jägare. Under de följande månaderna infaller olika premiärer för olika viltslag. I till exempel Uppland får kråkfåglar jagas från första juli. Grävlingsjakten infaller första augusti, bockjakten 16 augusti och älgjakten den andra helgen i oktober och så vidare.
Med jämna mellanrum hörs röster som hävdar att svensk jakt är grym, primitiv och att svenska jägare är hänsynslösa. De påståenden kommer i regel från personer som saknar kunskap om jakt.
Dagens jakt är hårt reglerad. Det handlar om vilka vilt som får jagas, när på året, under vilka förutsättningar och så vidare. Men så var det inte i äldre tider. Jakten i Sverige är urgammal och det var först en bra bit på 1900-talet som dagens regelverk började ta form.
Många av de jakt- och fångstmetoder som användes från forntiden, genom medeltiden och en bit in på 1900-talet, innebar stort lidande för viltet. Det gällde inte minst jakten på rovdjur som varg, som redan på medeltiden räknades som skadedjur och som fick jagas och förföljas utan restriktioner. I de medeltida landskapslagarna lagstiftades det om allmogens skyldighet att delta i jakten på de stora rovdjuren. Denna skyldighet gällde fram till mitten av 1800-talet.
Runt om i Sverige finns fortfarande fångstgropar, vargtorg och andra anordningar från de stora vargskallens tid kvar. Och på hembygdsgårdar och byggdemuseer finns björnsaxar och vargspjut sparade.
Ett exempel på en lika livsfarlig som grym fångstanordning är självskott eller älgspjut. De bestod av ett armborst, bössa eller annan skjutanordning som riggades i naturen med utlösare. När en älg, björn eller människa passerade, avfyrades anordningen automatiskt.
Det var först år1864 som jakt med självskott och fångstgropar förbjöds i Sverige. Men på många håll levde dessa ålderdomliga jaktmetoder kvar ända in på 1900-talet.
Älgen är ett praktexempel på ett vilt som genom historien utsatts för hänsynslösa jaktformer.
Hetsjakt på älg i skarsnö är ett exempel. Den gick ut på att man med skidor förföljde och slog ihjäl älgar, som på grund av skaren hade svårt att komma undan. Även jakt på älg med fångstgropar ska ha praktiserats i vissa avlägsna delar av landet ända in på 1900-talet.
Viktigt att komma ihåg är att forna tiders jaktmetoder inte var fritidsnöjen, i alla fall inte för allmogen. Det handlade om om överlevnad. Vargen var ett stort hot. Förutom att folk riskerade att bli vargmat så gick vargen och andra stora rovdjur hårt åt djurhållning, som var präglad av fäboddrift.
Många av de fångstanordningar som byggdes för varg var enormt resurskrävande för fattigt folk i bygderna. Än idag vittnar dessa lämningar om hur påtagligt hotet från varg var.
Utanför Rimbo finns en stor, rund fångstanläggning för varg som var i drift till 1800-talets andra hälft. Den består av två djupa vallar. Allt är handgrävt och arbetet måste ha tagit månader, kanske år att slutföra. Det är en ovanlig fångstanläggning, en så kallad varggård. Den fungerade på så sätt att man placerade språngbrädor på vallen, som gjorde det möjligt för vargarna att ta sig in i anläggningen, men inte ut igen. De fångade vargarna hamnade slutligen i en fångstgrop inne i anläggningen.
Varggården, eller Vargkulan som den kallas för, utanför Rimbo mäter 81 meter i diameter.
.
På 1700-talet var älgen i det närmaste utrotad i Sverige. I ett jordbrukssamhälle där svälten ofta stod för dörren var det nog svårt att motstå möjligheten att fälla en älg – även om straffet för tjuvjakt var hårt. Blomsterkungen Carl von Linné såg aldrig en älg i vilt tillstånd, trots sina långa och många resor runt om i Sverige i mitten av 1700-talet.
Idag är läget ett annat för älgen. I Sverige skjuts det varje år cirka 80 000 älgar. Men allt är inte som det ska. Även om det på många håll är gott om älg, så finns det områden där den är sällsynt eller helt borta.
Det finns flera orsaker till detta. Många älgar blir mat till rovdjur. Men orimligt höga tilldelningar, det vill säga hur många älgar som får skjutas och lång jaktsäsong, har bidragit till att älgen börjar bli sällsynt i vissa trakter.
Älgen har skapat en konflikt. På ena sidan står skogsbolagen, som förlorar stora pengar på att älgar äter upp skog och därför vill att fler älgar skjuts. På andra sidan står jägarkåren som vill ha en livskraftig älgstam och en hållbar älgjakt.
Om jägarkåren historiskt sett stod för utrotning och förföljelse av älgen, så är det snarare tvärt om idag. När svenska staten, under påtryckning av de stora skogsbolagen, vill tillåta älgjakt under brunsten eller godkänner skyddsjakt på dräktiga älgkor, så blir det högljudda protester från jägarkåren.
Mycket har hänt under de tusentals år vi har jagat älg i Sverige. Älgen har tidigare utrotats. Fick skogsbolagen själva bestämma och vi inte haft en jägarkår som motsätter sig vansinniga beslut, då hade antagligen älgen varit lika sällsynt idag som den var på 1700-talet.
Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.
Text och foto: Jens Flyckt
Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.
”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.
Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.
Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.
”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.
I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.
Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.
Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.
Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.
Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.
Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.
Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.
-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.
Har ni någon gång undrat över hur en kunglig köksträdgård såg ut på 1600-talet? I så fall finns svaret Humlegården i Stockholm, där en kål- och humlegård från 1619 har återskapats.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är Gustav II Adolfs kål- och humlegård från 1619 som delvis har återskapats av Stockholm stad. Den ursprungliga trädgården var betydligt större och exakt vilka sorter som odlades då är inte känt. Men till den nutida kål- och humlegården har Stockholm stad valts grönsaker, rotfrukter och medicinalväxters som man vet var vanliga på 1600-talet.
Den ursprungliga trädgården anlades för att producera grönsaker och frukt till hovet. I mitten av1600-talet lät Drottning Kristina göra om kål- och humlegården till en trädgård i fransk stil.
Kål- och humleträdgården är symmetriskt indelad i sex olika kvarter med bland annat bönor, kål och läkeväxter.
En av många växter som både kan ätas och användas som medecinalväxt är fjällkvanne. Den växer villd i norra Sverige, men har även odlats i hundratals år för sin stora mångsidighet. De outslagna blomklasar kan till exempel kokas och ätas som blomkål. Fröna kan användas som te.
Fjällkvannens rot har bland annat antiinflammatoriska egenskaper och den ingår i moderna naturmedeciner mot känslig mage. Historiskt har fjällkvannen används mot en rad åkommor, bland annat pesten.
I trädgården finns även en liten teg, ett äldre namn för mindre åker, med lin. Och i likhet med tegarna på 1600-talet, växer där åkerogräs som då var vanliga. Där växer bla blåklint, men även en riktig raritet – åkerklätt.
Åkerklätt är idag utdöd i Sverige, men finns att köpa som frö. Denna växt var tidiigare, innan det kontrollerade utsädet började användas, ett vanligt åkerogräs.
Humle- och kålträdgården är anlagd i den del av Humlegården där Carl von Linné står staty. Och där står nu blomsterkungen och blickar över humlestörar, lavendel, krusbär, stormhatt, grönkål och många andra grönsaker och växter.
Humle- och kålträdgården är tillfälligt anlagd i samband med högtidlighållandet av Humlegården som fyllde 400 år i fjol.
Allmän poppelglasvinge ser ut som en stor geting och den beter sig även så. Men det är en harmlös fjäril som försöker överleva genom att hota predatorer.
Text och foto: Jens Flyckt
Så här års kan man ibland se en märklig insekt som till utseendet påminner om en stor geting. Kommer man den nära så börjar den att hota med baken, som getingar gör när de ska sticka.
Men den allmänna poppelglasvingen saknar gadd och kan därför inte stickas. Beteendet, som kallas för mimikry, har den utvecklat för att skrämma bort fåglar och andra predatorer som har fjärilar på menyn.
I luften skapar de små, genomskinliga vingarna ett brummande läte som påminner om en bålgeting.
Det finns tre olika arter poppelglasvingar i Sverige. Den allmänna poppelglasvinge är den största av dem.
Allmän poppelglasvinge är rödlistad och har i Sverige påträffats upp till Ångermanland. Den beskrivs av vetenskapen som tämligen allmän. Trots sitt namn syns den sällan. Enligt Artdatabanken så har den i till exempel Uppland rapporterats in 108 gånger. I Småland ligger motsvarande siffror på 104.
Allmän poppelglasvinge beskrevs första gången av vetenskapen år1759.
L
