Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser.
Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annons eller sponsorer. Verksamheten är politiskt och religiös obunden.
Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.
Allt material på Sverigereportage.com är producerat av Jens Flyckt och är skyddat av upphovsrätt.
Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain.
Överträdelser av upphovsrätten beivras.
På en skogshöjd intill E4:ans norrgående sida vid rastplatsen Sillekrog i Södermanland, står Sveriges första motorvägskapell – en liten och anspråkslös träbyggnad som för tankarna till en medeltida stavkyrka.
Text och foto: Jens Flyckt
Kapellet invigdes efter solförmörkelsen den 11 augusti 1999. Och där, i skuggan av motorvägens dån, har det stått sedan dess som en plats för stillhet och eftertanke.
Kapellet är uppfört enligt en gammal nordisk byggnadstradition och i harmoni med den intilliggande naturen.
Kapellet, som ägs av Nyköpings kommun, byggdes under ledning av konstnären Anita Grede. Byggnadsmaterialet är flera hundra år gamla stockar och virke från en arbetarbostad, som revs med hjälp av flyktingar från bland annat Bosnien och Irak. Arbetarbostaden köptes för en krona
”Inom varje människa finns ett rum som kan växa till en hel värld, där ny energi föds. Det där inre rummet måste vi ha respekt för, annars kan vi bli farliga både för oss själva och andra, inte bara på motorvägen..” har Anita Grede skrivit om motorvägkapellett.
Förbi kapellet går även vandringsleden Sörmlandsleden.
Längst upp på taknocken finns ett solkors, en gammal symbol för livet som användes långt innan kristendomens födelse.
Tjärat spåntak. Stockvarv, knutbrädor och vindskivor är målat i falu rödfärg. Hängrännorna är av trä och de enkla trappstegen ser ut att komma från en kvarnsten.
De faluröda väggarna av liggande stockar täcks av ett tjärat spåntak. Hängrännorna är av trä. Som trappa upp till den enkla dörren har man återanvänt vad ser ut att vara en kvarnsten. Inne i kapellet är luften sval, även under varma sommardagar. Och det är tyst, trots E4:ans närhet. Mitt på stengolvet finns ett grovt tillhugget stenaltare över vilket solstrålarna vandrar efter att de passerat genom de spröjsade fönstren.
Kapellets skyddsväsen är poeten Harry Martinsson.
På andra sidan av den närbelägna sjön Sillen bodde författaren poeten och nobelpristagaren Harry Martinsson. Den enda skrivna rad som finns i kapellet, förutom i en gästbok, är några rader ur en av Martinssons dikter:
”Det räcker med att vänta på sin fjäril och sedan resa bort med blicken”
Harry Martinsson är för övrigt skyddsväsen för kapellet, som är öppe dygnet runt för alla vandrare, vägfarare och andra som söker stillhet – om än för en kort stund.
Lilla Karlsö utanför Gotlands västkust träder fram ur morgondimman. Ön blev naturreservat 1958. Den ägs och förvaltas av Svenska Naturskyddsföreningen.
Lilla Karlsö är en magisk plats – även på avstånd. När man står där på den gotländska, karga stranden är det omöjligt att inte fästa blicken på ön. Den är en magnet som tvingar blickarna till sig – trots att den ligger tre kilometer ut till havs. Det är omöjligt att inte titta dit ut. Bilden fastnar i minnet. Dröjer sig kvar, länge och blir hängande i minnenas galleri.
För 400 miljoner år sedan var Lilla Karlsö botten på ett tropiskt hav där det kryllade av liv. Denna botten blev med tiden den kalksten som Gotlands berggrund är uppbyggd av.
Idag är Lilla Karlsö naturreservat och en av Sveriges viktigaste fågelöar.
Även ur mänskligt perspektiv är Lilla Karlsö en urgammal plats. Runt ön finns rösen, skeppssättningar och gravar som går tillbaka till bronsålder – det vill säga årtusendena före Kristi födelse.
Men redan under äldre stenålder bodde det folk i området. Alldeles i närheten, på Gotlands västra strand, igger Ajvideboplatsen. Där bosatte sig jägare och samlare för 7000 år sedan.
Då som nu stod man säkert bland vindpinade tallar på stranden, kände doften av havsblöt kalksten och lukten från ruttnande tång, lyssnade på vågorna och fastnade med blicken på Lilla Karlsö, vars platta silhuett tycks flyta på havet – likt en hägring mellan nutid och forntid.
Vid 1100-talskyrkan Litslena i Enköping finns finns två säregna fornlämningar. Den ena är en plats med anknytning till bygdens soldater. Där står även rader av resta stenar med märkliga ristningar.
Text och foto: Jens Flyckt
Strax utanför kyrkogårdens västra stiglucka, det vill säga ingång, ligger ett mindre stenblock intill muren. På denna sten ska enligt traditionen hemkommande soldater ha ställt sig för att berätta för församlingen om vad de varit med om på slagfälten.
Stenen vid Litslena kyrka där enligt traditionen soldater ska ha talat till församlingen. I bakgrunden syns ena väggen på den medeltida stigluckan.
Stenen är registrerad som en plats med tradition i fornlämningsregistret. Någon närmare förklaring eller hur gammal denna tradition är ges inte.
Intill denna sten finns en annan registrerad fornlämning som sannolikt är samtida. Den består av en rad med resta, halvmeterlånga stenar med islagna järnringar, där hästar en gång stod uppbundna i väntan på att gudstjänsterna skulle ta slut.
Några av de resta stenarna med järnringar vid Litslena kyrka.
Denna typ av ringar, som använts för att binda hästar, förekommer här och var i äldre kyrkogårdsmurar och byggnader. Tidsmässigt är de svårtolkade, men är i regel från 1600-1800-tal. I medeltida kyrkogårdsmurar kan ringarna teoretiskt sett vara ännu äldre.
Det ovanliga med ringarna vid Litslena kyrka är att de är fästa i ett tjugotal resta stenar. Vanligtvis är de fästa direkt i väggar eller kyrkogårdsmurar.
En annan intressant detalj är att de resta stenarna är fulla med ristningar, vilka förmodligen innehåller årtal, släktnamn och gårdsnamn. Tyvärr är stenarna svårt angripna av lavar, att det numera är omöjligt att läsa texterna. Enbart enskilda tecken kan urskiljas med släpljus eller efter att bilderna behandlas.
Efter att bilden behandlats framträder siffror eller bokstäver bakom lavtäcket.Med släpljus framträder texterna på stenarna, vid Litslena kyrka. Notera strecket som sannolikt är någon form av inramning av texten.
Dessa järnringar representerar vanligtvis en typ av lämning med väldigt låg status – inte minst kunskapsmässigt. Att ringarna vid Litslena kyrka är registrerade som fornlämningar beror på att de sitter i resta och ristade stenar, vilket är mycket ovanligt.
I vissa av stenarna återstår bara tomma hål efter järnringarna.
Merparten av de ringar som finns kvar i kyrkogårdsmurar runt om i landet är inte registrerade. I de sällsynta fall de är registrerade så är det som övrig kulturhistorisk lämning, vilket innebär ett lägre juridiskt skydd jämfört med en fornlämning. I regel finns ingen information om dessa rostiga ringar, varken i kyrkobeskrivningarna eller i hembygdsföreningarnas skrifter. I bästa fall förekommer de i muntliga berättartraditioner.
Många av dem har därför förstörts och försvunnit. När kyrkogårdsmurar renoveras så är det sällan dessa ringar återställs. Faktum är att träffar man på dessa ringar i en kyrkogårdsmur, så kan man vara säker på att muren inte har renoverats under de senaste hundra åren.
Fotnot: Varken soldatsten eller hästring är vedertagna namn, utan något som Sverigereportage har hittat på för att illustrera denna text. I fornlämningsregistret kallas de enbart för sten och järnringar.
Den är aggressiv, har kraftiga käkar och livnär sig på mördarsniglar. Det här är trädgårdarnas dolda försvarare – leopardsnigeln.
Text och foto: Jens Flyckt
Den fläckiga leopardsnigeln, som även kallas för pantersnigel, misstas ibland för mördarsnigel och dödas. Men om man som trädgårdsägare vill bli av med mördarsniglarna, då ska man hålla sig väl med dess fläckiga släkting. Leopardsnigeln äter nämligen mördarsniglar.
En leopardsnigeln på jakt i en uppländsk trädgård.
Det råder dock en viss oenighet om huruvida leopardsnigeln enbart äter mördarsnigelns ägg, eller om den även angriper vuxna sniglar.
I likhet med den spanska skogssnigeln, även kallad mördarsnigel, hör inte heller leopardsnigeln hemma i den svenska faunan. Bägge arterna har kommit hit med jord och plantor från Europa.
Med till skillnad mot mördarsnigeln så gör inte leopardsnigeln någon skada i våra trädgårdar – snarare tvärt om.
Den sista fredagkvällen varje månad under sommarhalvåret samlas hundratals bilentusiaster vid Sveavägen i centrala Stockholm. Den så kallade Stockholmscruisingen har en lång tradition.
Text och foto: Jens Flyckt
När denna motorburna tradition startade är något oklart. Och någon arrangör finns det inte och har sannolikt aldrig funnits, Traditionen uppstod för 40-50 år sedan och har sedan dess pågått.
Cruisingen på Sveavägen har en lång tradition. Vissa menar att den började redan på 1960-talet, andra i slutet på 1970-talet eller början på 1980-talet. Idag är den mer populär än någonsin.
På 1980-talet tog det fart och fler blev intresserade. Mats Eriksson från Värmdö minns cruisingen under tidigt 1980-tal.
– Jag tror att det var 1983 då var jag och mina polare var inne i Stockholm och cruisade. Det var första gången jag hörde ordet stockholmscruisingen. Annars var det bara det vanliga raggandet, säger han.
En Plymouth Duster från 1971 på Sveavägen den 28 augusti, 2020.
I många år var de numera rivna bensinmackarna vid Norrtull den givna samlingsplatsen och utgångspunkten. Idag är samlingspunkten Sveavägen och då särskilt utanför MC Donalds, som sedan gammalt är en populär plats för hojåkare.
Roddar blir ett allt vanligare inslag.Ford A cupé från 1928.
Från början gick crusingstråket via Sveavägen Tegnergatan Birgejarlsgatan och Kungsgatan.
GMC Jimmy från 1970 som enligt Transportstyrelsen har haft tre ägare.Detta coustombygge, en Chevrolet Bel Air, är hemmahörande i Hedemora, Dalarna.
Stockholmscruisingen är numera inte enbart en lokal företeelse, utan ett evenemang som lockar deltagare från andra delar av landet. Under crusingen den 28 augusti sågs bland annat entusiastbilar från Dalarna och Norduppland.
Kompressormatad Plymouth Satelit från 1969. Bilen är hemmahörande i Grödinge, Södermanland.
Ursprungligen var Stockholmscruisingen något av och för ägare av ägare av amerikanska bilar i Stockholmstrakten. Men på den punkten har stora förändringar skett. Numera är äldre europeiska fordon ett vanligt inslag. Även moderna, nya sportbilar av tyskt och italienskt ursprung blir allt vanligare.
I crusingen på Sveavägen syns inte enbart amerikanska bilar.Toyota Crown från 1972. En numera mycket sällsynt bil på svenska vägar.Renault 4. Modellen är kanske mest känd för sin säregna växelspak.
Men alla är inte roade av att Sveavägen ibland förvandlas till ett rullande fordonsmuseum. Boende på Sveavägen vill stoppa cruisingen, som de tycker stör och förfular. En person som Sverigereportage har pratat med säger att extremt hög musik, som hörs genom husväggarna, nerskräpning, urinerande raggare och dånet från burnouter långt in på småtimmarna, är mycket störande.
I lokalpressen har denna fråga varit ett återkommande tema de senaste åren. Ett exempel är tidningen VasastanDirekt som den 31 juli i år skrev om ”raggarstöket”. I artikeln säger polisen att de brukar omhänderta en del personer för fylla under dessa kvällar. Det framgår även att polisen och kommunen har vidtagit åtgärder, som parkeringsförbud och fartgupp, och planerar insatser för att få bukt på problemen.
2018 skrev Sveriges radio att det var färdigcruisat på Sveavägen.
Chrysler Windsor från 1948.Checker, ett amerikanskt bilmärke vars produktion pågick mellan åren 1922-1982. Här en förlängd model. Sveavägen fredag kväll. Med undantag från cyklister som vägrar att visa hänsyn tillngngtrafikanter, så är cruisningen en lugn tillställning. Polisen har i alla fall inga uppgifter om problem från det aktuella tillfället.
Polisen kallar crusingsträckan för ”raggarrundan” och påpekar att crusingen saknar tillstånd, men att det är svårt att lagföra någon. Svårigheterna ligger i att avgöra om någon deltar eller bara befinner sig på platsen. Att köra bil på Sveavägen är inte olagligt.
Långsamt glider cruisingen fram på Sveavägen i augustikvällen.
Från deltagarnas sida menar man att kritiken är orättvis och att de kollektivt straffas för problem som ett fåtal personer, inte sällan i moderna bilar, ställer till med. Men menar att de flesta personerna som kommer till Sveavägen för att träffa likasinnade och visa upp sina entusiastfordon som de lägger ner hundratals arbetstimmar om året på, i regel inte är några problem. Och de fortkörningar som ofta nämns i kritiken knappast begås av ägare till amerikanska bilar i halvmiljonklassen, folkabussar från 1950-talet eller motorburna barnfamiljer.
En välanvänd Buick special de luxe.Alla Stockholmare är inte kritiska till cruisingen.
Under de fyra timmar, klockan 18 till 22, som Sverigereportage var på plats vid Sveavägen så skedde två bournouter. Under samma tid var det åtskilliga förare moderna BMW och Audi som varvade motorer och körde fram och tillbaka i hög hastighet. Flera incidenter inträffade med cyklister och förare på elskotrar som körde in i personer på trottoarer och vid övergångsställen.
Crusingen den 28 augusti var en lungt tillställning, enligt polisen. När Sverigereportage talade med Stockholmspolisen dagen efter, var det inte ens känt att det hade varit cruising. Men efter att polisen hade undersökt saken framkom att det inte fanns några uppgifter om problem i samband med cruisingen.
Många av bilarna som syns i Stockholmscruisingen är av hög kvalitet.
Växten taklök har en lång historia inom svensk folktro. Som medicinalväxt har den använts sedan medeltiden. Men taklöken har även skyddad slott och koja mot olycka i närmare tusen år.
Text och foto: Jens Flyckt
Denna speciella växt kommer ursprungligen från södra och centrala Europas bergstrakter. Till Sverige kom den troligen under medeltiden. InSverige nämns första gången i skrift år 1677.
Taklöken, med sina typiska bladrosetter och i övrigt säregna utseende, kan ibland hittas vid gamla kulturmiljöer, som torp, kloster och medeltida kyrkogårdsmurar. En gång i tiden växte den på var och varannat tak. Men numera syns den allt sällan.
Taklök, som ännu inte slagit ut, med sina typiska bladrosetter vid 1300-talskyrkan i Ununge i Uppland.
I Sverige har taklöken en lång tradition som medicinalväxt, men även inom nutida alternativmedicinen spelar den en roll. Ett exempel är dess växtsaft som kan användas mot brännsår och insektsbett. Den innehåller även ämnen som är urindrivande och kramplösande.
Enligt sägnen var det en grekisk gud som skapade taklöken åt människorna, som skydd mot blixten. I vissa delar av Sverige har taklöken kallats för Tore-skägg, vilket lär anknyta till asaguden Tor som på sin färd över himlen skapade åska och blixtar.
Sedan mycket gammalt är det brukligt att plantera taklök på taken, som skydd mot onda krafter och annat otyg; men även som skydd mot åska, blixtnedslag och brand. Dess latinska namn är Sempervivum tectorum, vilket betyder ”alltid levande” och ”växer på tak”.
När jag startade Sverigereportage.com för drygt sju månader sedan så var planerna många. Men på grund av Covid 19 var det mycket som fick skjutas upp.
Trots en del begränsningar har mottagandet av Sverigereportage varit över all förväntan. Nyligen passerade Sverigereportags FB-sida 500 följare, ett delmål som nåddes betydligt snabbare än planerat.
Den geografiska spridningen, det vill säga var i världen ni läsare befinner er, är både förvånande och glädjande. Statistiken visar att det klickas in på Sverigereportage.com från många av världens hörn.
63 inlägg har publicerats på Sverigereportage.com sedan februari. Dessa inlägg har i skrivandets stund genererat 40 047 inläggsklick. Det är inga enorma siffror, men betydligt bättre än väntat.
Jag vill därför tacka alla er som följer och läser Sverigereportage.
En människa kan bli hundra år. Kvilleken i Kvills naturreservat utanför Vimmerby i Småland är tio långa människoliv gammal. Men den tusenåriga eken, som växt på platsen sedan vikingatiden, kämpar nu för sin överlevnad.
Text och foto: Jens Flyckt
Kvillekens, eller Rumskullaeken som den även kallas för, exakta ålder är inte fastställd. Att räkna dess årsringar är inte möjligt i och med att den är ihålig. På 1930-talet kom man fram till att den då var närmare 950 år gammal. Det innebär att den grodde på vikingatiden, ungefär samtidigt som staden Sigtuna grundades av kung Erik Segersäll. Det skedde cirka tre hundra år innan digerdöden kom till Sverige och sexhundra år innan regalskeppet Vasa sjönk.
Kvillekens omgivande kulturlandskap, med stigar och hålvägar som slingrar sig fram förbi odlingsrösen, fossila åkrar och gärdesgårdar, är en sällsam påminnelse om hur ett småskaligt jordbrukslandskap såg ut i tidernas begynnelse.
-Redan på 1700-talet var Kvilleeken gammal och ihålig. Då användes den ihåliga stammen som redskapsförråd, säger Jerry Svensson från länsstyrelsen i Kalmar län.
Jerry Svensson.
Första gången Kvilleken beskrevs i text var år 1772 i häradsfogden Magnus Gabriel Craelius verk, Försök till ett landskaps beskrivning:
”…och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne…”
Idag är området en sevärdhet som lockar långväga besökare. 20 000 personer besöker varje år den gamla jätten där den står, omgiven av ett ålderdomligt jordbrukslandskap.
Jerry Svensson berättar att det inte enbart är svenskar som är intresserade, utan att Kvilleken även lockar utländska besökare, bland annat från Tyskland. Oavsett varifrån besökarna kommer så är det få som inte blir berörda av den gamla jätten.
Varje år besöker 20 000 personer Kvilleken.
– Besökare kommer till insikt över att detta träd har stått här långt innan de föddes och att det kommer stå kvar här långt efter att dagens generationer är borta. Det ger en insikt om livet, säger Jerry Svensson
År 2008 bildades ett 29 hektar stort naturreservat runt Kvilleken. I området finns även andra biologiskt värdefulla lövträd som är växtplats för flera ovanliga lavar, bland annat gulpudrad spiklav och almlav. De ålderdomliga hag- och ängsmarkerna har hävdats under hundratals år kanske tusentals, och har därför stora botaniska värden. Där finns även ett rikt insektsliv.
Bastardsvärmare.Artrik vägkant i Kvills naturreservat.
De senaste åtta åren har ekens hälsa vacklat. Grenarna blev bladlösa och alla trodde det var slut. Men den gamla jätten visade sig ha tillräckligt med liv kvar för att sätta löv på en gren. Så har det varit de senaste tre åren.
År 2012 bildades ett nationellt expertråd för att rädda Kvilleken.
Ännu lever den urgamla och mytomspunna Kvilleken – om än med en grön gren.
Expertgruppen kom bland annat fram till att den gamla eken var angripen av ekvecklarlarver, en fjärilslarv som äter eklöv. Som det inte vore nog så var den även angripen av svampen mjöldagg. De visade sig även att Kvilleken hade för lite finrötter, som är en förutsättning för att trädet ska kunna ta upp vatten ur marken.
-Problemen beror dels på ett järnband som på 1960-talet monterades runt eken, för att hindra den från att fläkas. Det har sannolikt påverkat trädets näringstillförsel. Det bandet klipptes av 2005 i samband med ett sabotage. När man sedan satte tillbaka ett nytt stödjande förband så gjordes det för hårt, säger han.
Vajerkonstruktionen som ersatte det tidigare stålbandet som skadade Kvilleken. Den nuvarande vajerkonstruktionen, vars syfte är att eken fläks, skadar inte trädet.
Han berättar att delar av ekens krona besprutades 2013 och 2014 med ett särskilt ekologiskt algextrakt för att skapa förutsättningar för bättre lövtillväxt, som i sin tur ska generera mer kolhydrater till finrötterna
-Finrötterna främjades genom att man lade ut ett lager lövvedsflis på marken, så kallad mulchning. Detta lager skulle vid nedbrytning sakta avge näring till finrötterna som behövde bli fler för att trädet skulle kunna ta upp mer vatten och näring till kronan. Ingen bearbetning skedde således i marken. Ingen besprutning har heller skett mot ekvecklarlarv eller mjöldagg, förklarade Jerry Svensson.
Är det helt omöjligt att Kvilleken återhämtar sig?
-Ja. Vi har konstaterat att vidtagna åtgärdar för att förbättra hälsan på trädet misslyckats. Att få tillbaka ett kronverk på nytt i stora delar av kronan som innan problemen upptäcktes 2012, är inte möjligt då grenarna dött ut och barken ramlat av. Däremot kämpar vi för att den delen som ännu lever skall försätta göra så genom bevattning vid behov. Inga andra metoder som vi känner till har bedömts aktuella att kunna använda sig av, säger han.
Men ännu lever Kvilleken, en levande fornlämning, även om den bara har en grön gren kvar. Om den ska gäcka döden även nästa vår, år 2021, återstår att se. För Jerry Svensson, som redan som barn besökte eken och har jobbat med den länge, är det en sorglig upplevelse
– Varje vår går jag och letar efter knoppar på den. Kvilleken slår ut senarer än andra ekar i området, säger Jerry Svensson.
Den vår som inga gröna löv längre slår ut börjar en ny epok för Kvilleken. Den kommer stå kvar länge som ett monument, omgiven av sina hagmarker. Dess döda ved kommer sakta brytas ner och vara skafferi och barnkammare för insekter, svampar, lavar, fåglar, däggdjur etc i hundratals år framöver. Och i näringen från den en gång så väldiga Kvilleken, kommer kommer om hundratals år nya ekplantor att gro och sträcka sina gröna grenar mot skyn.
Det gamla stationssamhället Rö i Stockholms län är historiskt inte känt för särskilt mycket. En lokal fornlämning som redan på 1600-talet nämns av kyrkoherden Nicolaus Andreae Kiällman, är en jordhög där Fan sägs ligga begravd.
Text och foto: Jens Flyckt
Efter att tågen slutade gå på 1980-talet har inte mycket hänt i Rö. Det är en jordbruksbygd som idag är känd för rallystjärnan Björn Waldegård som bodde där fram till sin död 2014 och en cementfabrik. Och så var det det här med jordhögen i närheten av Rös medeltida kyrka, där Fan sägs ligga begravd.
I träddungen på åkerholmen i bakgrunden finns rester av en hög där Fan ska vara begravd, enligt en sägen. Bonden vill inte ha spannmålen nertrampad och därför får ni nöja er med en bild på avstånd.
Vid den smala väg som leder upp till kyrkan har Rö hembygdsförening satt upp en liten skylt med utförlig information om en hög. Föreningen har grävt djupt i arkiven och citerar ur Rös första kyrkobok från 1685, där den dåvarande kyrkoherden Kiällman skriver att folk tror att Fan ligger begravd i högen.
”En stoor Jordhög finnes i Härsby gärde, lijte ifrån Kyrkian, hwilken alla bönder ännu så wäija, att ingen törs hugga der af någon buske. Sädan twenne Bönder hava begynt plöija på samma hög, åk bliwit straxt der effter, med särdeles siukdom bekajade, sade dhe wij Troo att Fanen ligger der begravin.
Bakgrunden till denna sensationella uppgift finns bevarad är att man i den nyfödda stormakten Sverige såg monumentala fornminnen som en nationell angelägenhet. Man sökte därför bevis för vad man ansåg var landets storslagen och anrika historia.
Under 1600-talets andra hälft gick därför påbud ut till landets präster, om att dokumentera och skriva ner bygdernas storslagna fornlämningar. Så skedde även i Rö.
Kiällman lyckades inte få ihop några direkta storslagenheter. Förutom Fans grav nämner han kyrkan samt en offerlund där en märklig eld sades brinna nattetid under vissa årstider.
”Offerlund, överwäxt med Aspeträd…”
1981 gick det sista persontåget från Rö.
Hur Kiällmans uppgifter mottogs av Antikvitetskollegium, som var ett statligt ämbetsverk som sysslade med fornlämningar, är inte känt. Men med tanke på att det bara var tio år efter de stora häxprocesserna, då hundratals män och kvinnor anklagades för satanspakt, torterades och avrättades, så borde uppgifterna om eld på en hednisk offerlund och Fans grav intill Rö kyrka, ha väckt en viss uppmärksamhet.
Även i dagens fornlämningsregistrer finns en notering om att denna jordhög är ”Hin ondes grav”.
Thomas Ekström från Lidingö har en bil som drar uppmärksamhet till sig. Hans ensitsiga T-Ford från 1923 är ett tidigt, svenskt custombygge som inte liknar något annat.
Text och foto: Jens Flyckt
Det uppstår ofta folksamlingar kring Thomas Ekströms mattsvarta, ensitsiga T-Ford. Det är en på många sätt unik bil som väcker stor uppmärksamhet.
T-Forden är ett stilfullt bygge med ett rått utseende och vars linjer skapar en oemotståndlig harmoni.
-Det är många som undrar om det är en hemmabyggd roadster, men så är det inte. Men ett svenskt hemmabygge är det. Till exempel är framvagnen framflyttad och Karossen är handknackad, säger Thomas Ekström.
En roadster är en tvåsitsig, öppen sportbil. Med handknackad menas att karossen är handbygd (reds. anmärkning).
Ford-märkta glas på strålkastarna.
Han äger sedan tidigare två T-Fordar. När annonsen för detta exemplar dök upp blev han förvånad.
-Jag frågade säljaren om han verkligen skulle sälja den. Det ville han och då blev det affär, säger han.
Förarplatsen, eller sittbrunnen, är trång och bjuder inte på någon större komfort.
Har du någon aning om när och var den är ombyggd?
-Jag vet inte så mycket om dess historia. Jag köpte den indet här skicket, säger han.
När Sverigereportag träffar Thomas Ekström har han kört Forden till bilutställningen vid Nifsta gård i Norrtälje kommun. Men att köra en nästan hundra år gammal bil i dagens hetsiga trafik kräver en viss anpassningsförmåga.
Det mesta på Thomas Ekströms T-Ford är originaldelar. Notera slutröret på avgassystemet.
-Nyligen råkade jag köra ut på motorvägen. Då fick jag hålla 85 och det gick bra. Forden har broms i växellådan, men den är inte så effektiv. Det finns även en handbroms med stålbelägg. Så det gäller att hålla avstånd för att hinna stanna. Men det är inte så lätt i och med att andra bilister hela tiden svänger in framför, säger han.
I vanliga fall tycker han att 60-70 är en lämplig hastighet.
Balansering av träfälg.
Efter färden på motorvägen insåg Thomas Ekström att det var obalans i fälgarna. Men att balansera fälgar av trä är inte samma sak som att balansera plåtfälgar. Istället för särskilda blyvikter, som fästs på plåtfälgarnas kant, sitter en blybit fastsatt med en slangklämma på en av träfälgens ekrar.
Thomas Ekströms T-Ford är ett stilfullt bygge. När bilen byggdes om är oklart. Men mycket tyder på att det skedde unde
Trappsteg.
För Thomas Ekström ligger en stor del av nöjet i att äga veteranbilar i att köra dem.
-Det där att samla och enbart ha veteranbilar stående är jag inte intresserad av. Nöjet ligger i att använda bilarna, säger Thomas Ekström.
Thomas Ekström i sin säregna, ensitsiga T-Ford från 1923
