Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser.
Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annons eller sponsorer. Verksamheten är politiskt och religiös obunden.
Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.
Allt material på Sverigereportage.com är producerat av Jens Flyckt och är skyddat av upphovsrätt.
Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain.
Överträdelser av upphovsrätten beivras.
Längs svenska järnvägar finns spår från Sveriges handelskontakter med Nazityskland under andra världskriget. Ett exempel är Hallstavik där ett sidospår av järnvägsrälsen är tillverkad av tyska Krupp-koncernen – vars ledning dömdes för brott mot mänskligheten i Nümbergrättegångarna.
Text och foto: Jens Flyckt
Rälsen i Hallstavik är inte unik. Tysktillverkad järnvägsräls, som importerades från Nazityskland under tiden innan och under andra världskriget, finns lite varstans på bangårdar och sidospår runt om i landet. Det har funnits mer räls med denna bakgrund.
Hallstavik i Uppland. Järnvägsräls från den tyska Krupp-koncernen, som under andra världskriget hade ett nära samarbete med Adolf Hitler och utnyttjade tiotusentals slavarbetare i sina fabriker.
Krupp-koncernen var en stor stålproducent. Tidigt sympatiserade och samarbetade koncernens ledning med Adolf Hitler, Schutz-Staffeln (SS) och Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Hitler var vän med familjen Krupp och han besökte vid flera tillfällen fabrikerna.
Schultz-Staffeln (SS) var en paramilitär skyddsgrupp som grundades av Adolf Hitler och som hade en central roll i Förintelsen. Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet grundades 1919 som ett rasistiskt, antikapitalistiskt, antidemokratisk och antisemitiskt parti. Partiets sista ledare var Adolf Hitler (reds.anm.)
Krupp-koncernen hade en bred produktion. Där ingick en omfattande vapentillverkning, bland annat artilleripjäser, ubåtar, delar till pansarvagnar och handeldvapen. I stålproduktionen ingick till exempel pansarplåt och järnvägsräls. Under första och andra världskriget var Krupp Tysklands huvudleverantör av krigsmateriel.
Mellan 1940 och 1945 exploaterades och utnyttjades tiotusentals slavarbetare av Krupp-koncernen. Krupp var dock inte det enda tyska företag som utnyttjade slavar. Slavarna, både barn och vuxna, tvingades jobba i Kruppfabrikerna under hänsynslösa och omänskliga förhållanden. Det exakta antalet är okänt. Men det rörde sig om cirka 100 000 slavar. Bland dessa slavar fanns bland annat:
5 000 judiska fångar från koncentrationsläger. 70 000 utländska tvångsarbetare, även barn, från tyskockuperade länder. 23 000 krigsfångar från bland annat Sovjetunionen, Frankrike och Belgien.
Slavarbetare som försökte rymma skickades till Gestapos bestraffningsläger. Nyfödda barn togs från sina mödrar efter födseln och placerades i Krupps barnläger. Där dog många spädbarn av undernäring, engelska sjukan, tuberkulos och de allierades bombningar.
Den så kallade Krupprättegången, som pågick mellan augusti 1947 och juli 1948, var en del av Nümbergrättegångarna. Där åtalades Krupp-koncernens ledning, däribland ägaren Alfried Krupp von Bohlen und Halbach (1907-1967), på fyra punkter:
”Crimes against peace by participating in the planning and waging of wars of aggression and wars in violation of international treaties.
Crimes against humanity by participating in the plundering, devastation, and exploitation of occupied countries.
Crimes against humanity by participating in the murder, extermination, enslavement, deportation, imprisonment, torture, and use for slave labor of civilians who came under German control, German nationals, and prisoners of war.
Participating in a common plan or conspiracy to commit crimes against peace”
Alfried Krupp von Bohlen und Halbach dömdes till tolv års fängelse för brott mot mänskligheten och krigsbrott. Samtidigt förverkades hans samlade tillgångar.
Han satt fängslad i tre år.
Han benådades och frigavs 1951. Av hans beslagtagna tillgångar återlämnades $ 45 000 000 och ett 70-tal konstföremål som allierade trupper hade tagit från hans hem.
Trullhalsar på östra Gotland är med sina 320 synliga gravar ett av Sveriges bäst bevarade gravfält från vendeltiden. Det är ett fornmingsområde där ovanliga kvinnogravar vittnar om hög status och om forntida handel med lo- och björnpälsar.
Text och foto: Jens Flyckt
Trullhalsar ligger mitt i skogen. Någon mobiltäckning finns inte och den smala skogsväg som leder fram till en liten parkering saknar mötesplatser. På vendeltiden, det vill säga på 600-700-talet, låg Trullhalsar vid havet. Men på grund av landhöjningen är det idag cirka 500 meter till havsstranden.
Typiskt för Trullhalsar är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor.
Typiskt för området är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor. Av Trullhalsars 291 registrerade stensättningar, är 54 av konstruerade med kallmurade kantkjedjor. Fyra av stensättningarna har så kallade gravklot på toppen eller mitten – det vill säga runda stenblock. Kvinnogravar är ibland markerade med gravklot.
Vid Trulhalsar finns flera andra gravtyper som är typiska för järnåldern:
På grund av den täta ansamlingen av gravar och att vissa stenar har fallit, så kan det finnas domarringar som ännu inte är upptäckta, enligt Riksantikvarieämbetet. Sannolikt finns det även andra gravar som inte är synliga.
Längst ner i reportaget finns en förklaring till järnålder och andra förhistoriska tidsåldrar.
Trolls hals sägs vara halsar från troll.
Trullhalsars gravfält har undersökts av arkeologer vid flera tillfällen. De första undersökningarna genomfördes under åren 1915-1916. 2004-2006 gjordes nya undersökningar. Totalt har 59 gravar undersökts.
Två av de undersökta gravarna, som är brandgravar, utmärker sig. I bägge gravarna påträffades klor från lo, den svenska faunans enda vilda kattdjur. Den ena graven, som var rik på gravgåvor som glaspärlor, spänne och keramik, hade även björnklor.
Mycket tyder på att det är kvinnor med hög ekonomisk och social status som fått med sig exlusiva lofällar på gravbålen. Den teorin styrks av att dessa gravar i regel är rika på gravgåvor och att de döda fått med sig ett stort antal djur, som till exempel hundar, i gravarna.
Stensättningar eller rösen utan kantkjedjor vid Trullhalsar.
Björnklor i gravar från järnåldern är relativt sällsynt, men har påträffats i skelett- och brandgravar från den perioden i stora delar av landet. I skelettgravarna har den döde, både män och kvinnor, lagts på björnfällen. Även där de döda har bränts så har sannolikt kropparna placerats på björnskinnen på likbålen.
Gravar som innehåller klor från lo, som vid Trullhalsar, är betydligt mer sällsynta. Troligen har lofällar använts på samma sätt som björnfällar.
I en annan gotländsk grav, i Lau socken, påträffades klor från björn och lo. Där hade en kvinna i trettioårsåldern och ett spädbarn begravts. Arkeologerna har tolkat fynden i graven som att kvinnan hade lagts på björnfällen, med barnet inlindat i lofällen, intill sig.
I en kandidatuppsats från 2012 (Stockholms universitet): ”Gravlagda på lodjursfällar – en kvinnlig företeelse?” redogör arkeologen Emma Boman för fenomenet med loklor i järnåldersgravar. I en hennes sammanställning av undersökta järnåldersgravar där loklor har hittats, har hon identifierat 35 gravar i Sverige – huvudsakligen på Gotland och i Mälardalen.
Varken lo eller björn finns, eller har funnits, i Gotlands fauna. Mycket pekar därför på en forntida import av dessa fällar till Gotland.
I uppsatsen ”Björnen i begravningsritualer – statusobjekt speglande regional skinnhandeln?” från forskningstidsskriften Fornvännen från 1980, skriver arkeologen Bo Petré att nordbornas handel med skinn, bland annat med romarna, nämns i historiska källor från 500-talets mitt.
”Gotland kan således redan från och med förromersk järnålder ha utgjort en omlast- ningsregion för skinn” skriver Bo Petré.
Vid Trullhalsar finns dessa stenblock som är lagda på varandra. Det är konstruerat av människohand. Men vilken funktion har dessa stenkonstuktioner?
Att så få järnåldersgravar har identifierats med loklor kan delvis bero på feltolkning, att lodjursklor av misstag tolkats som hundklor. Så var det med en av de förmodade kvinnogravarna i Trullhalsar – som består av brandgravar. Benmaterialet från brandgravar, som ofta är blandat med rester av ben från husdjur och människor, är i regel fragmentariskt och därför svårtolkat.
Det här är en komplicerad fråga som inte kan beskrivas rättvist med några få rader. Arkeologerna har långt ifrån alla svar.
Loklor förekommer även i mansgravar. Men då handlar det i regel om ett fåtal klor, medan kvinnogravarna har betydligt fler flera – sannolikt för att dessa kvinnor fått med sig hela fällar med tassar. Vad detta beror på är oklart. Men kanske är lodjursklor i manliga gravar amuletter.
Det är oklart varför dessa kvinnor begravdes med loskinn. Men det faktum att loklor endast har identifierats 35 järnåldersgravar, vittnar om att det inte var vem som helst som fick med sig dessa exklusiva och dyrbara pälsar i graven.
Bland övriga gravfynd från Trullhalsar kan bronsbleck, knivar och kamfragment nämnas.
I en av Trullhalsars karakteristiska, runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor, hade den begravda personen bland annat fått med sig en lodjursfäll. Mycket tyder på att den begravda personen var en förmögen kvinna med hög social status.
Ortnamnet Trullhalsar har i århundranden förknippats med ett elakt litet väsen och de resta stenarna med troll som sträcker på halsarna. Idag marknadsför Trullhalsar som en läskig plats som man bör hålla sig borta från nattetid.
Om namnet skriver länsstyrelsen på Gotland:
”Det underliga namnet kan komma från att stenarna som står upp ur jorden påminner om troll med sträckta halsar. Det kan också komma från våtmarken i närheten vilket kallas Bysträsket. Bysen är ett gotländskt sagoväsen som också kallades för Trullet. Så kanske är hela området egentligen en plats där den lömska Bysen håller till…”
En teori är att namnet Trullhalsar kommer från det gotländska sagoväsendet Trullet, som även kallas Bysen.
Bysen är enligt gotländsk folktro gråklädd liten gubbe med röd luva och som ibland ibland bär på yxa. Han uppträder även som stubbe och ställer till med problem för människorna. Den som får syn på Bysen kommer inte kunna hitta hem. Bysen är skogens beskyddare.
Bysen har många likheter med ett väsen på fastlandet – lyktgubben – ett ljussken som ibland ses över sankmarker nattetid och som man förr trodde var själar från osaliga människor som i livet olovligt flyttade på råstenar, rör och andra gränsmarkeringar. Att olovligen flytta på markgränser var ett mycket allvarligt brott under forntid och långt in i historisk tid.
Till exempel står det i femte Moseboken:
”Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke”
Under 1700-talet dömdes den som flyttat råmärken olovligen till höga böter och till att förlora sin heder och ära. Även om straffskalan är en helt annan idag, så skyddas de gamla gränsmarkeringarna, som ofta går tillbaka till medeltiden, av modern lagstiftning. Det framgår av Jordabalken 1 kap, 4 §:
”Har gräns ej blivit laglig bestämd, gäller de rå och rö eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen”
Bysen var en gång människa, som dömdes till att vandra i evighet och aldrig få ro i sin grav på grund av att han flyttat på gränsmärken olovligen. Han sägs gå och kommentera vilka gränsmärken som ligger fel. Om en människa smyger efter och flyttar tillbaka gränsmarkeringarna till rätt plats, då får Bysen slutligen frid i sin grav och slipper vandra.
En okänd skog med en körväg som försvinner bakom myrstackar, rotvältor och ut på en vall. Där ute i det högvuxna gräset står en traktor med hökärra – förstelnad i ett ögonblick.
Text och foto: Jens Flyckt.
Varje skogsväg är ett äventyr – särskilt om man aldrig gått där tidigare. Vad finns bakom nästa krön eller sväng? Ibland hittar man märkliga saker. Den här berättelsen, som utspelade sig för några år sedan, handlar om just en sådan skogsväg, som plötsligt ebbade ut i öppet fält. Och därute i ett hav av torra grässtrån stod en röd traktor, en Volvo BM 350 Boxer, från 1962 med påkopplad hökärra – likt ett strandat skepp.
Kärrans drag var vinklat i 90 grader. Någon hade bevisligen försökt och backa och sedan bara lämnat traktorn. Kanske hade det skett i ilska och med svordomar. Att döma av höjden på gräset och och skicket på balarna på hökärran, så hade ekipaget stått där länge, troligen i flera år.
Kanske hade kopplingen eller något annat rasat. Nycken satt kvar i tändlåset. Jag vred försiktigt på nyckeln. Det var tillräckligt med ström kvar i batteriet för att strålkastarna skulle lysa upp. Kanske hade den till och med startat om jag hade försökt. Men det gjorde jag inte.
Något år senare beslutades att området skulle bebyggas och traktorn försvann från sin törnrosasömn ute på vallen. En sökning jag nyligen gjorde på traktorns registreringsnummer visar att den finns kvar – men har fått en ny ägare.
Kanske används den. Eller så står den uppställd vid en annan skogsväg, i väntan på att upptäckas av någon annan.
Slaget vid Falebro år 1161 utanför Uppsala är ett våldsamt mysterium. En man vid namn Fale Bure ska det året ha tågat med en bondehär från Hälsingland mot Uppsala. Där mötte och besegrade danska trupper som hämnd för halshuggningen av den svenska kungen Erik den helige.
Text och foto: Jens Flyckt
Strax sydöst om Uppsala, vid Sävjaån, ligger Falebro. Platsen är sedan 1700-talet förknippad med ett slag, den mystiska befälhavaren Fale Bure från Hälsingland och den svenska kungen Erik den Heliges våldsamma död. Det här är en märklig historia som i stort sett saknar belägg i historiska källor, men som ändå levt kvar som sägen in i våra dagar och som har beskrivits som en verklig händelse.
Medeltida riddare i strid. Denna kalkmålning från Roslagsbro kyrka i Uppland är egentligen inte representativt för 1100-talets krigsföring och det påstådda slaget vid Falebro. Rustningarna i målningen skildrar snarare 1400- 1500-tal. Tyvärr är det inte så lätt att hitta realistiska stridsskildringar från 1100-talet. Därför har Sverigereportage ändå valt att använda detta motiv som illustration.
Enligt Erikslegenden, som började skrivas på 1270-talet, så var kung Erik Jedvardsson, som senare blev Erik den helige, dödad av danskarna efter en mässa i Trefaldighetskyrkan i Uppsala år 1160. När kungen fick höra om att danska styrkor närmade sig valde han att vänta till mässan var klar. Då gick han ut i numerärt underläge och mötte fienden. När kungen låg halvdöd på marken högg danskarna ”vanvördigt” av hans huvud.
Erikslegenden är resultatet av en religös och folklig kult kring Erik den helige och kan därför inte betraktas som historisk källa. (reds.anm.)
Ur Eriklegenden som började nertecknas på 1270-talet och som berättar om kung Erik Jedvardsson, som efter sin död i Uppsala helgonförklarades och fick namnet Erik den helige. Citatet beskriver händelserna innan han halshöggs.
Bent Syse är Upplandsmuseets tidigare chef. På frågan hur han ser på slaget vid Falebro säger han att frågan är intressant, men problematisk.
-Enligt historien, eller snarare sägnen, ska en man vid namn Fale Bure ha deltagit i Erik den heliges korståg i Finland i mitten av 1100-talet. År 1160 lät den danska kronprinsen, Magnus Henriksson, halshugga Erik den helige i Östra Aros, som idag heter Uppsala. Fale Bure ska då samlat hälsingar och tågat ner till Uppsala. 1161 möttes hälsingebönder och danskar utanför Uppsala, ett slag som Fale Bure och hans hälsingebönder segrade i, säger Bent Syse.
Bent Syse.
Fale Bure, eller Fale Hin Gamle som han hette enligt sägnen, ska ha stupat i slaget mot de danska styrkorna. Därefter ska platsen vid Sävjaån därför fått hans namn – Falebro.
Den svenska kungen Erik den helige, eller Erik Jedvardsson som han hette i livet. Lite är känt om honom och något porträtt av honom finns inte bevarat. Enligt Eriklegenden halshöggs han av den danska prinsen, Magnus Eriksson som gjorde anspråk på tronen, efter en mässa i Uppsala den 18 maj 1160. En analys av vad som anses vara hans kvarlevor och som förvaras i ett relikskrin i Uppsala domkyrka, visar att personen var cirka 35 år gammal, kraftigt byggd och hälsosam när han dog. Benen hade flera huggskador efter strid. En avhuggen halskota visar att han dog av halshuggning. Denna trästaty föreställande Erik den helige är från 1300-talet och finns i Roslagsbro kyrka, Uppland.
Sägnen om Fale Bure nertecknades första gången år 1634, i Johannes Bureus verk ”Sumlen”, som består av korta anteckningar om folk, byggnader, poesi, recept, sägner och annat. Johannes Bureus (1568-1652) var Sveriges första riksantikvarie och ägnade mycket tid åt att resa runt och nedteckna fornlämningar, runor och sägner.
Falebro strax utanför Uppsala. Enligt sägnen har platsen fått sitt namn av befälhavaren Fale Bure från Hälsingland, som på platsen stupade i strider mot danskarna år 1161. I bakgrunden skymtar vattentornet i Uppsalas industriområde Boländerna.
År 1648 påträffades en hästsporre i samband med dikning mellan Falebro och närliggande Danmark kyrka, som är från 1300-talet och som enligt prästen Olaus Magnus (1490-1557) fått sitt namn efter fiendens hemland. På 1700-talet publicerade Johan Peringsköld ett bokverk om fornlämningar i Sverige. Där kopplar Peiringskiöld samman sporren med sägnen om Fale Bure och Falebro. Nutida forskning har dock visat att Peringskölds datering var felaktig. Sporren, som förvaras vid Historiska museet i Stockholm, är inte alls är från1100-talet, utan från 1400-talet.
Hästsporren som påträffades 1648 vid Falebro. Foto: Christer Åhlin, Historiska museet/SHM
Även sägnens kopplingar till ortnamnet är felaktigt. Bent Syse säger att Fale Bure med största sannolikhet är en uppdiktad person, som inte har något med Falebro att göra.
-Detta namn kan härledas till äldsta kända belägget Fardhabro från 1400-talet. Det har lett till tolkningen att det i Falebro ingår antingen ett personnnamn Fardhe, som skulle kunna betyda resande eller köpman, eller ett naturnamn Fardher med betydelsen vadställe, säger Bent Syse.
Nu som då är bron vid Falebro en viktig förbindelse för trafiken mellan Roslagen och Uppsala.
Platsen där dagens Falebro ligger har varit överfart i tusen år. Den nuvarande bron är från 1967 och ersatte en bro från 1700-talets slut. I gamla tider var detta vägen till och från Uppsala, Roslagen och Stockholm. Det finns indikationer som pekar mot att det kan ha funnits en bro på 1400-talet. Två runstenar vittnar om att platsen hade någon form av överfart, kanske vadställe, redan på 1000-talet.
Några kilometer öster om Falebro ligger Mora äng och Mora stenar – den medeltida kungavalplatsen på gränsen mellan Tiundaland och Attundaland. Där valdes bland annat Magnus Ladulås, år 1275, till kung.
Runsten U 947 vid Falebro, strax utanför Uppsala. Stenen står sannolikt på sin ursprungliga plats. Texten lyder: ”Torsten och Vige lät göra denna bro för Assurs, sin svågers, ande. Nu är så sagt för själen: gud hjälpe. Äsbjörn gjorde…” Ett par hundra meter nordöst om dagens brofäste finns två hålvägar och ett gravfält. Där står ytterligare en runsten, U 948, som berättar om en son som for till alla länder. Dessa stenar markerar troligen någon form av överfart på 1000-talet.U-947 en sommarkväll år 2020.
-60 meter öster om nuvarande landsvägsbro fanns enligt Lantmäteriet en tidigare bro. På en karta från 1640 är bron markerad och då benämn som ”Fållebro”. Bron finns även med på 1867 års generalstabskarta och på Häradsekonomiska kartan från åren 1859-63. Inga synliga lämningar syns efter den bron idag, säger han.
Den nuvarande bron vid Falebro byggdes 1967. I bakgrunden syns Danmark kyrka från 1300-talet. Den tidigare bron var sannolikt en konstruktion från 1796. När den första bron över ån byggdes är oklart, men det finns uppgifter som pekar mot 1400-talet.
Sägnen om Fale Bure innehåller fler motsägelsefulla detaljer. Det gäller bland annat den danska prinsen, han som halshögg den svenska kungen, som tycks ha avlidit vid två tillfällen år 1161.
-Erik den heliges baneman, Magnus Henriksson, deltog i slaget vid Örebro 1161. I slaget, som skedde mellan Magnus styrkor och den svenska Karl Sverkersson, stupade Magnus. Om Fale Bure dessutom besegrade Magnus Eriksson 1161 utanför Uppsala, samtidigt som han stupar i Örebro, gör inte historien mindre osäker, säger Bent Syse.
Där strandkanten buktar ut i Sävjaån, i höjd med stolpen, låg den tidigare bron vid Falebro. I bakgrunden skymtar den andra runstenen och längst bort syns E4:an.
Möjligen är det Perngskölds teorier om sporren, som tillsammans med Bures sägen om Fale Bure, som gett upphov till slaget vid Falebro.
-Med största sannolikhet har Fale Bure inte existerat, ej heller har han varit med på Erik den heliges korståg i Finland och kanske har inte ens Erik själv varit i Finland, säger Bent Syse.
Trefaldighetskyrkan i Uppsala strax söder om domkyrkan. Detta är dock inte samma byggnad som Erik den helige deltog i mässa i när danskarna anföll och sedan halshögg kungen. Det har stått åtminstone två tidigare kyrkor på platsen. Den nuvarande byggnadens äldsta del, sakristian,är från 1200-talet.
Bent Syse fortsätter:
-Eriks påstådda korståg mot Finland saknar stöd i andra källor, och har därför kritiserats för att vara en uppdiktad berättelse med tveksamt innehåll.
Går det helt att avfärda slaget vid Falebro som myt?
-Grunden för ett slag vid Falebro är mycket osäker, i alla fall med ovanstående personer inblandade. Men det är en spännande och intressant sägen. Kanska det skulle platsa in i raden av ”sägner om slag” runt Uppsala och där finns det några till om man vill luska vidare, säger Bent Syse.
Sedan år 1471 har konfirmander, brudpar och andra församlingsmedlemmar betraktat och säkert känt fasa över motiven i Roslagsbros kyrkas kalkmålningar. I ett av motiven gör sig Abraham sig redo att med svärd halshugga sin son.
Text och foto: Jens Flyckt
Abraham betraktas, både av judar och kristna, som grundare av judendomen. Inom Islam, där han heter Ibrahim, ses han som en av de viktigaste profeterna.
Abraham ska på uppmaning från Gud offra sin son, Isak. Men i sista stund griper Guds ängel tag i hans arm och stoppar honom. Notera vedhögen där han skulle bränna kroppen på. Medeltida kalkmålningar i Roslagsbro kyrka, Uppland.
Det är framför allt i Första Moseboken (Gamla testamentet) som det berättas om Abraham, som ska ha blivit 175 år gammal och som hundraåring fick sin sista son, Isak. Abrahams betydelse är knuten till hans förbund med Gud – som mot hans lojalitet lovar att hans ättlingar ska få ärva landet.
Roslagsbro kyrkas mellersta valv med kalkmålningar från 1470-talet. Längst ner till höger i bilden skymtar motivet med Abrahams offer.
För att pröva Abrahams lojalitet kräver Gud att han ska offra sin son Isak som brännoffer, enligt den kristna traditionen. Abraham gör sig beredd att halshugga och sedan bränna sonen. Han höjer svärdet, men i sista sekund greppar Herrens ängeln hans arm och säger åt Abraham att offra en vädur istället.
I ett annat av många andra motiv i Roslagsbro kyrka leder djävulen en yngling ut ur koret.
Djävulen leder bort en yngling, kalkmålning i Roslags-bros kyrkas kor.
Kalkmålningarna i Roslagsbro kyrka kan spåras till 1300-talet, men ersattes med nuvarande målningar på 1470-talet. Väggmålningarna kalkades över år 1752, men togs fram 1929. Vid restaureringen skadades väggmålningarna.
Valvmålningarna, där bland annat Abrahams offer skildras, har aldrig varit överkalkade.
Enligt äldre uppgifter fanns tidigare årtalet 1471 angivet i kalkmålningarna.
Knivstabon Peter Hallbergs veteranbil är inte lik någon annan – det är en Ford likbil från 1938, som byggdes i ett exemplar i den uppländska orten Östhammar. Numera har likkistan fått ge plats åt en säng för övernattning vid olika bilträffar.
Text och foto: Jens Flyckt
Det var den lokala begravningsentreprenören i Östhammar som 1938 beställde en ny likbil.
-Det är en udda bil i och med att den enbart är byggd i ett exemplar. När den levererades från Fordfabriken till Östhammar, så bestod den enbart av chassit, bakskärmar, framskärmar, vindruta och drivlina. Karossen byggdes av Östhammars bilcentral, säger Peter Hallberg och parkerar framför den byggnad i Östhammar där hans bil byggdes för 80 år sedan.
80 år efter att Peter Hallbergs Ford-likbil byggdes var den tillbaka utanför de tidigare verkstadslokalerna i Östhammar.
Idag är det trafikskola i de gamla verkstadslokalerna. Men byggnaden ser ungefär likadan ut nu som då.
Likbilen var i tjänst i närmare 50 år i det lilla samhället och omgivande trakter.
– Mellan 1938 och 1947 användes den som likbil i Östhammar. Efter en renovering 1947 gick den sporadiskt som reservbil hos begravningsentreprenören. Det skedde ända in på 1980-talet och därefter såldes den. Det intressanta är att den aldrig varit undanställd, utan att den har rullat sedan 1938, säger Peter Hallberg.
Det är länge sedan det kördes likkistor i Peter Hallbergs Ford-likbil.
Peter Hallberg köpte likbilen 1998. Egentligen var det ett byte mot en Sugga – en Volvomodell från 1940-talet.
Likbilen är i stort sett i originalskick och utrustad med tidstypiska tillbehör som sidosökare. Motorn utbytt men är av originaltyp – en V8:a med sidventiler. Växellådan är treväxlad manuell.
Den pålitliga sidventilsmotorn var vanlig i bilar fram till 1950-talet, då den ersattes av toppventilsmotorn. En nackdel med sidventilsmotorn är att den är mindre effektiv. (reds.anm.)
-Motorblocket är nytt. Det gjöts 1974, säger Peter Hallberg.
Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst i Östhammar, så kommer vissa Östhammarsbor fortfarande ihåg den.
Det är länge sedan några lik kördes i Peters likbil. De stora sidofönstren, som är typiska för likbilar, är sedan länge igenlagda. Där kistan tidigare stod har Peter inrett utrymmet med sängstomme och förvaringsutrymmen. Där har han och sambon sovit många gånger i samband med resor till olika bilträffar runt om i landet.
-Det längsta jag åkt var till norska Halden. Det var år 2000 och när jag kom dit snöade det.
För övrigt används likbilen som en reklamplats för Peters företag.
På denna adress i centrala Östhammar var Forden hemmahörande i 50 år. Idag bor en av sönerna till den man som beställde Forden på adressen.
Peters likbil stor uppmärksamhet. Intresset för gamla likbilar, ambulanser och liknande fordon har ökat under senare år.
-Numera är det populärt med gamla likbilar. Men när jag köpte forden så var den ett känsligt ämne. Det var många som tyckte det var äckligt och läskigt. Då vågade jag knappt säga vad bilen hade använts till för att folk var så känsliga och lättkränkta, säger Peter Hallberg.
Tillbaka i det lilla kustsamhället Östhammar efter 80 år.
Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst och rullade i Östhammar, minns folk den fortfarande. I samband med att bilderna till detta reportage togs kom en man fram. Det var en av sönerna till den man som beställde forden 1938.
På Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm dyker plötsligt en högrest, mörk gestalt upp i snömodden. Det är Batman från förorten Haninge.
Text och foto: Jens Flyckt.
Vid löningshelgen händer det att Batman tar tunnelbanan från Haninge in till Stockholm. Där brukar han gå fram och tillbaka en stund och visa upp sig inför häpna turister och shoppare. Så har han gjort i över fem års tid.
Batman i Gamla stan i Stockholm.
Bakom latexdräkten, ansiktsmasken, kängorna och manteln, gömmer sig Eskil. Eller, jag menar, gömmer sig gör han verkligen inte.I Alla han möter reagerar. Många vill ta bilder.
– Kolla, Batman, ropar ropar en person som håller på att röja snö på hustaken.
Inte helt oväntat är Eskil, som utan sin utstyrsel är en helt vanlig person med ett vanligt jobb, ett stor Batmanfan. Han samlar på allt som har med den fladdermusinspirerade superhjälten att göra. Och så samlar han på Star Wars.
Dräkten har han sytt själv och han gillar uppmärksamheten.
Var det självklart att du skulle bli Batman?
-Ett tag var jag Darth Wader. Men Batman känns bättre. Det är mer jag, säger Eskil-Bstman och försvinner bland Gamla stans dunkla gränder.
Många ödehus tycks ha övergivits hastigt – från den ena dagen till den andra. Kvar står kaffekoppar och tallrikar från den sista frukosten på köksbordet. Målningsarbeten, fönsterrenoveringar och takomläggningar har bara stannat av och verktygen fallit till marken – som om någon plötsligt ledsnat.
Text och foto: Jens Flyckt
Inget hus/fastighet i Sverige är egentligen öde. Alla har de en ägare – någonstans. I detta fall är ägaren ett statligt företag, som tidigare var ett statligt verk. Det knuttimrade stugan är sannolikt en drängstuga eller undantag till den intilliggande ödegården.
Under många årtionden hyrde det statliga verket ut stugor i trakten. Hyrorna var närmast symboliska, men med krav att hyresgästerna gjorde en del underhållsarbeten.
Vissa stugor och hus underhölls, andra fick förfalla. Med åren blev det eftersatta underhållsarbetena så stora att stugorna inte längre var beboliga och de lämnades åt sina öden.
Denna stuga, med sin minst sagt oproportionerliga veranda med två märkliga dörrar, är ett exempel. Åldern på björken, som växer intill väggen, indikerar hur länge stugan har stått öde. I relativ modern tid tog någon upp ett fönster i timmerväggen. Knutarna är delvis målade med plastfärg, som binder fukten och får träet att ruttna. För varje höst letar sig lagerna med fuktiga löv sig upp för väggarna.
Någon började tillslut att laga det läckande tegeltaket – enbart för att inse att det var för sent. Kvar blev travar med takpannor i gräset.
I november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och det militärt svaga Sverige mobiliserade för att försvara landets gränser. Idag är beredskapstidens år mer eller mindre bortglömda – i alla fall hos yngre generationer. Det här är berättelsen om min morfar – en av många tusen svenskar som låg inkallade i en tid då landet omringades av andra världskriget.
Text: Jens Flyckt
Till Norrtullsgatan i Stockholm kom den femte december 1939 brevbäraren med inkallelseordern till min morfar, Yngve Flyckt. Som i de flesta familjer vände kriget upp och ner på tillvaron.
”Edeborg på vakt”. Min morfar, Yngve Flyckt, fotograferade under den tid han låg förlagd runt om i Sverige under Beredskapstiden. Denna bild visar luftvärnsställning i Filipstad i april 1940.
Jag träffade honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes. Men genom de böcker och artiklar han skrev och radioprogram han gjorde, har jag en bild av Yngve. Det är en bild av en konstnärssjäl, skribent, fågelskådare, pianist och författare.
I ett ärvt fotoalbum finns svartvita bilder han tog under början av den tid han låg inkallad. Det är bilder som jag länge har funderat över. De passar liksom inte in i min bild av honom. Med dessa bilder, lokalisering av några av de platser han låg förlagd vid och handlingar från Riksarkivet, träder en helt annan bild av honom fram – så långt från Mozarts pianokonserter och blomsterängarna vid sommartorpet i Finala i Roslagen som man kan komma.
Där sitter han, min morfar Yngve Flyckt, med välputsade kängor, hängslen, anteckningsbok i handen och småler. Vilka de andra personerna på bilden är framgår inte.
Beredskapsåren har med tiden fått ett gulligt skimmer över sig och där Ulla Billquist låt ”Min soldat” från 1940, ständigt ekar i bakgrunden. Men beredskapstiden, som sträckte sig från 1939 och fram till 1945, var allt annat än gullig. Även om det officiellt neutrala Sverige förskonades från invasion, så skördade kriget många offer på svensk mark och på vatten. Hotet var ständigt närvarande och listan på krigshandlingar mot Sverige under beredskapstiden kan göras lång. Här är några exempel:
* I maj 1940 dödades en svensk soldat i samband med att ett tyskt flygplan öppnade eld mot järnvägsstationen i Vassijaures. * 3 oktober 1940 bombade ett brittiskt plan Malmö. * 1940 och 1944 bombade Sovjetiskt flyg bland annat Pajala kyrkby, Stockholm, Södertälje och Strängnäs. * Mellan 1943-44 slog flera tyska robotar (V1och V2) över södra Sverige. * I april 1944 anfölls ett luftvärnsbatteri i Sövde av tyskt attackflyg. En svensk soldat dödades. Planet sköts ner och de två tyska besättningsmännen omkom. * I april 1945 sköt tyskt jaktflyg ner ett svenskt jaktplan utanför Sölvesborg. Den svenska piloten omkom. * Mellan 1939 och 1944 sänkte tyska och sovjetiska ubåtar ett stort antal svenska handelsfartyg, med man och allt. Ett exempel är M/F Luleå, som gick med malm i lasten mot Tyskland, och som den 11 juli 1942 sänktes av den sovjetiska ubåten S-7 på svenskt vatten, innanför tremilagränsen, utanför Kungsgrund, vilket resulterade att 8 sjömän omkom. De svenska vedettbåtarna HMS Snapphanen och HMS Jägaren fällde 26 sjunkbomber mot den Sovjetiska ubåten, som undkom.
För dem som blev kvar hemma väntade tider av osäkerhet, mörkläggning i rädsla för fiendens bombflyg, censur, ransonering av i stort sett allt och uppoffringar som dagens generationer knappast kan föreställa sig. Det var brist på det mesta och på restauranger serverades grävling och kråka.
”Frivillige Karlsson” på post vid finska gränsen vintern 1939. Notera skoöverdragen som skydd mot kylan.
Yngve föddes 1908 i jämtländska Brunflo. Värnplikten gjorde han 1928 på bland annat I5 – Jämtlands fältjägarregemente. Från inkallelsen till den finska gränsen i december 1939, så låg han mer eller mindre inkallad fram till 1943. Under hela beredskapstiden tillhörde han I5.
Fotoalbumet är fyllt med bilder på ringmärkning av småfåglar, växter, häckningsplatser i Liljanskogen i Stockholm, stränder och sommartorpet vid Finala på Björkö i Roslagen. Men från och med december 1939 försvinner alla civila motiv i albumet.
”Postavlösning vid Aavajärvibron”. På andra sidan bron i bakgrunden ligger Finland där vinterkriget rasade.
Istället är där enbart bilder med militära vintermotiv från trakterna runt Haparanda, Sangi och finska gränsen – där han låg förlagd. Avvajärvibron – som förbinder Sverige med Finland, förekommer på flera bilder. Bilderna visar lustält, olika förläggningar, postavlösningar, patrullering på skidor och skjutövningar är andra motiv.
Varken min morfars upplevelser eller hans bilder är unika. I många svenska hem finns det liknande berättelser och bilder från beredskapstidens år.
”Hemma hos jaktplutonen”. Det är 81 år sedan, nästan ett helt århundrande, sedan min morfar tog denna bild på sina kamrater, någonstans i närheten av den lilla orten Sangi vintern 1939. Personerna på bilden är sedan länge borta. Alla hade de liknande upplevelser från den tid då Sverige hotades av invasion från nästan alla väderstreck. Så här såg beredskapstiden ut – med grovt iordninggjorda förläggningar, långt från dem där hemma. Notera jordgolvet.
De så kallade krigsvintrarna, mellan 1939 och 1942, var ovanligt kalla i hela landet. Medeltemperaturen låg långt under det normala, vilket ställde till med stora problem, både i fält och det civila livet. 1942 sattes köldrekord i Wilhelmina med minus 53 grader.
En märklig detalj är att personerna på bilderna nästan alltid ler, även om de står med snö upp till midjan utanför något tält i den iskalla, norrländska naturen med fienden bara någon kilometer bort. Å andra sidan är bilderna, som ofta togs med enkel lådkameror, i regel för suddiga för skönja ansiktsdragen.
”På Sangiälvens strand” vårvintern 1939.”Lustälten i Björstorp”. Björktorps ligger i Kalix, någon mil norr om Sangi.
Efter 106 dagar, den 20 mars 1940, var det dags för muck och Yngve fick resa hem till familjen i Stockholm.
Men hemmavistelsen blev inte långvarig. Den nionde april 1940 anföll Tyskland Danmark och Norge. Den 13 april skickades Yngve till västra Värmland och gränstrakterna mot Norge. Men denna gång blev det betydlig färre bilder.
Min morfar, Yngve Flyckt, till vänster med m39-uniform, mausergevär m96 och patrongördel. Trots det ständiga hotet om krig, hård vinter, löss och alla andra prövningar som ett liv i fält innebär, så ser har märkbart nöjd ut. Vem mannen till höger är inte känt. Troligen är bilden tagen i samband med en skjutövningar på Sangiälven vårvintern 1939.
Var har låg förlagd är oklart. I albumet finns en bild där man blåser revelj utanför musikskolan i Ingesund i Arvika. Det förekommer även någon notering om Filipstad. Där finns bland annat en bild på luftvärn – en dubbelmonterad, vätskekyld kulspruta model 36. En suddig bild visar norska internerade soldater på marsch mot en matsal.
Den sista bilden han tog under beredskapstiden är från april 1940. Den verkar vara tagen i Gråbo i Västra Götaland. Under den bilden har han skrivit: ’Gråbo-idyll” och visar Yngve med några andra personer framför ett hus.
Den 5 juni 1940 blev det för andra gången muck och hemgång för Yngve.
Filipstad, 18 april 1940. ”Norska internerade soldater marscherar till maten”.
Den 14 februari 1942 blev han inkallad för tredje gången och även denna gång bar det av till de värmländska gränstrakterna. Orsaken var sannolikt den så kallade februarikrisen – då man fruktade att Hitler skulle verkställa sina anfallsplaner mot Sverige – ”Operation polarräv”
Bakgrunden var att Sveriges regering hade tillåtit tyskarna att skicka krypterade meddelanden via det svenska telegrafnätet. Tyskarna använde avancerad maskiner, en G-skrivare, som krypterade varje meddelande. Det innebar att ingen utomstående kunde läsa meddelandena.
Vad tyskarna inte visste var att Sverige hade knäckt koden och konstruerat en egen maskin och fick en direkt inblick i Tyskarnas krigsplaner. Därför fick den svenska försvarsstaben i februari 1942 vetskap om att Hitler höll på att bygga upp en slagstyrka i Norge, som skulle invardera Sverige. Orsaken var bland annat rykten om att britterna tillsammans med Sverige planerade ett angrepp på tyskokuperade Norge.
Men tyskarna anföll aldrig Sverige och det är omtvistat hur nära Sverige egentligen var en tysk invasion.
”Gråboidyll”. Våren 1940. Yngve sitter längst ut till höger. Detta är den sista bilden från beredskapstiden i min morfars fotoalbum.
Den 8 juni 1943 blev han inkallad för fjärde gången – även denna gång till norska gränsen i Värmland. Men från den tiden finns inga bilder i albumet. Efter 27 dagar var det muck för sista gången. Den 15 mars 1946 skrev Försvarsmakten i Yngves stamkort, att han fullgjort sin tjänstgöring.
Med någon enstaka bild på en fågelholk och en måsunge, dröjde det fram till påsken 1948 innan det blev nya bilder i albumet. Då är bilderna från en musikresa han gjorde i ett sönderbombat Tyskland.
”Kjesarens Wilhelm Gedächtniskirche” i Berling 1948.
Yngve gav efter beredskapstiden ut flera böcker, bland annat om Mozarts pianokonserter och naturskildringarna Fågel och Om sommaren. Han anställdes som tidningens Expressens första musikkritiker där han var verksam fram till 1959 då han avled, 50 år gammal, efter en tids sjukdom.
Yngve Flyckt i mitten av 1950-talet.Böckerna Fågel och Om sommaren.
Under min barndoms somrar på Finala, Björkö, pratade min mormor ofta om eländiga, estländska flyktingar som kom i knappt sjövärdiga båtar över Ålands hav. Flyktingarna inkvarterades i torp och stugor i trakten. Det var berättelser om tyska sjöminor på drift och vars explosioner, när de nådde Väddökustens granithällar, krossade fönsterutor på ön. Där fanns även tyska marinens fartyg som låg ute vid gattet och patrullerade den svenska gränsen.
Dessa berättelser i kombination med en miljö där fyren på Simpnäsklubb hördes tjuta om nätterna och regnet slog de spröjsade fönsterna, skapade en grogrund för fantasier. Det var först en bit upp i skolåldern i mitten av 1970-talet som jag förstod att hotet från tyskarna inte var verkligt, utan att det var kriget för länge sedan hon pratade om.
Skymningen sänker sig över Vätterns mörka vatten denna augustikväll 2020. Det är dags för notdragning – en ålderdomlig och numera ovanlig fiskemetod.
Platsen är ett fiskeläge vid Vätterns västra strand, en så kallad notarätt, vid Brandstorp, cirka fyra mil norr om Jönköping. I fjärran skymtar ljus från Visingsö – som under medeltiden var en centralort för kungamakten. Det rasslar under skorna när man går på de rundslipade klapperstenarna i den branta strandkanten, där vågorna har slagit i tusentals år.
Brandstorpsbon Bertil Nilsson, som jobbar som skogsvaktare, berättar att det tidigare fanns tre-fyra notdragare i varje vik runt Vättern. Idag är de inte mer än totalt tre-fyra personer som håller treditionen i liv.
Det skymmer och noten körs med båt några hundra meter ut på Vätterns strand. Notdragning brukar locka många besökare. Denna kväll är ett tiotal personer närvarande.
-På den här platsen har det dragits not sedan 1800-talet. Första gången jag var här och drog not var med pappa. Då var jag fem år gammal, säger Bertil Nilsson.
Hur länge det dragits not i dessa vatten är oklart. Det äldsta kända belägget är kartor över Visingsö från 1700-talets början, där noträtter nämns. Ett av de äldsta kända beläggen för notdragning i Sverige är Hälsingelagen från 1320-talet.
Bertils son, Isak Nilsson, håller också på med notdragning och han är med denna kväll.
Enkelt beskrivet är en not ett strutformat nät, med flöten och flera hundra meter lång vajer. Men även pianotråd och klenare rep används. Noten körs ut några hundra meter med båt. Sedan vevas den sakta över bottnen, in mot land. Anordningen på land består av två enkla träställningar, så kallade notabockar, med varsin spole som vajern vevas upp på. Notabockarna är placerade en bit upp på stranden – på 150 meters meters avstånd från varandra.
Bertil Nilsson vid sin notabock. I fjärran skymtar Visingsö.
Notdragning ställer många krav på platsen. Bottnen måste vara relativt jämn, så att noten inte fastnar. Det får inte vara för djupt eller för strömt.
-Det gäller att jag och Isak vevar in noten i samma takt. Om någon av oss vevar för snabbt eller för långsamt så finns risk att notens öppning stängs, säger han medan gnisslet från vevandet letar sig ut över Vätterns mörknande vatten.
Noten närmar sig stranden.
Det är framför allt laxfisk, som sik och siklöja, som man drar not efter. Men denna sommar har inte lämpat sig så bra för notdragning. Det är varmt i vattnet och Bertil är skeptisk till om det blir någon laxfisk denna kväll.
-När det är så här varmt går laxfiskarna ut på djupare vatten. Vi drar noten på 10-15 meters djup, säger han.
Men när vattnet är svalare brukar notfisket gå bra. En gång fick de 300 kilo siklöja i en enda dragning. Men den storleken på fångsten är ovanlig.
Bertil Nilsson och hans son Isak drar noten de sista 120 metrarna för hand.
Efter cirka fyrtio minuters vevande har skymningen övergått till natt. Noten närmar sig den steniga stranden.
-De sista 120 metrarna dras noten för hand med ett grövre rep, säger Bertil.
Spänningen bland närvarande är påtaglig. Pannlampor och ficklampor lyser mot vattnet. Det är gers, någon enstaka mört och några fina mataborrar som sprattlar i strandkanten. Men ingen siklöja.
Resultatet av notdragning vid Brandstorp i augusti 2020 gav ingen siklöja, men däremot några fina mataborrar.
Men resultatet är inte det viktiga i denna gamla fiskemetod. Numera handlar inte notdragning om att fånga stora fångster, utan om att hålla en försvinnande fisketradition levande.
