… även om kylan än så länge gör att huggormarna rör sig långsamt.
Nu har de vaknat…
Svara
Författararkiv: Jens Flyckt
Spåren från Svea flygflottilj
En gång i tiden rullade svenskt jaktflyg här på betongen, till och från Svea flygflottiljs start- och landningsbanor i Barkarby i Stockholm.
Då under kalla krigets dagar var detta landsbygd. Men idag ligger resterna av rullbanan i stadsdelen Barkarbystaden.
Text och foto: Jens Flyckt
Dånet från Saab 29 Tunnan, Saab 35 Draken och andra svenska stridsflygplan har sedan länge tystnat. Nu hörs istället ljuden från lekande barn och biltrafik.
De skarvade betongplattorna vittnar om att det är en taxibana – för svenskt jaktflyg som under kalla kriget skulle försvara Stockholms luftrum mot fientligt angrepp.
Barkarby har en lång historia som flygplats – både civil och militär. Förutom reguljärt civilflyg, som flyttade till Bromma 1936, kan följande verksamheter nämnas som exempel:
1913 arméns flygkår inledde övningar på Barkarby
1926 påbörjades militära testflygningar
1936 – 1962 Kungliga Svea flygflottilj (F8)
1962-1974 Kungliga Svea flygkår
Krigsbas 1974-1994
Samtidigt som flygflottiljen stängde 1974 så öppnades Barkarby helt för privatflyget och 1975 bildades Barkaby flygklubb.
I april 2007 beslutade kommunstyrelsen i Järfälla att arrendet med Barkarby flygklubb skulle sägas upp. Efter en juridisk process i Fastighetsdomstolen, som kommunen vann, stängdes Barkarby för flyg den 1 juni 2010. Därmed var den hundraåriga flygepoken för en av världens äldsta flygplatser över.
Fortfarande finns många flyghistoriska spår i området, men de försvinner i snabb takt i och med att Barkarbystaden breder ut sig.
I augusti 2006 antog Järfälla kommun en fördjupad detaljplan för Barkarbystaden, ett planområde på 400 hektar som omfattar större delen flotiljområdet och som till stor det redan är bebyggt med butiker, restauranger, bostäder etcetera.
Fram till 2030 planeras 140 kvarter, 18 000 nya bostäder och 10 000 nya arbetsplatser inom planområdet – där Svea flygflottilj en gång var förlagd.
Dianas pistoler för pojkar
Tyska luftvapentillverkaren Diana tillverkade från 1890-talets slut många klassiska luftvapen. Pojkpistolerna 1 och 2 var företagets första luftpistoler – som idag är sällsynta samlarobjekt.
Text och foto: Jens Flyckt
Idag skulle vara omöjligt för ett företag att marknadsföra skjutvapen för barn, även om det var luftvapen. Men i början av 1900-talet betraktades unga med skytteintresse som sunda framtidshopp. Så var det även i Sverige där den frivilliga skytterörelsen, en stor folkrörelse som uppstod i slutet av 1800-talet och hade sin storhetstid i mitten av 1900-talet, blev en inkörsport till tävlingsskytte för hundratusentals ungdomar.
Men sedan började nya politiska vindar att blåsa och skyttet kom i allt högre grad att betraktas som något farligt och fult.
Diana, eller Mayer & Grammelspacher Dianawerk , startades år 1890 av verktygstillverkaren Jakob Mayer och finansiären Josef Grammelspacher. 1892 tillverkade de sitt första luftgevär. Företaget har genom åren producerat många klassiska luftvapen av hög kvalitet.
Dianas pistolmodel 1 gick även under namnet Junior. Exemplaret på bilden är en lågbudgetversion av plåt som tillverkades mellan 1924 och 1930. Den har en brytpipa som laddmekanism och levererades med ett särskilt laddverktyg.
Dianas pistol model 2 är en blånerad plåtkonstruktion med en laddmekanism som spänns genom att pipan trycks in. Laddningen sker med en kula eller pil förs in i loppet längst bak. Laddningen fixeras sedan med en speciell skruv.
Detta exempel tillverkades mellan 1930-1933. Men modellens konstruktion kom att kopieras av andra tillverkare och säljas ända in på 1980-talet, bland annat av det svenska postorderföretaget Hobbex.
Från och med 1940 stoppade nazisterna all civil vapentillverkning i Tyskland och Diana tvingades att tillverka delar till militära mausergevär. På grund av att fabriken övergick till militär produktion blev fabriken mål för de allierades bombningar.
Företaget styckades upp av de allierade efter krigsslutet 1945. Efter en del juridiska turer fick Diana år 1950 tillstånd att starta upp sin produktion av luftvapen.
Fotnot: Tack till mickessvartkrutsvapen.se för lånet av pistolerna i reportaget.
Nu är den här…
… bland snödrivor och fjolårsgräs: tussilagon.
Liket grävdes ner bakom huset
År 1902 försvann hantverkaren Karl från färdenesgården i en by i Uppland.
Officiellt har han aldrig har återfunnits. Men mycket tyder på att hans kvarlevor påträffades nergrävda bakom ett hus i byn år 1937.
Fyndet av kvarlevorna har sedan dess hemlighållits av byinnevånarna.
Text och foto: Jens Flyckt
Lite är känt om Karl. År 1902 tog han ut arbetsintyg från den lokala prästen. Men han tog aldrig ut något flyttintyg, vilket då var ett krav för att få flytta. Han försvann lika plötsligt som spårlöst från hembyn, som ligger ett par mil utanför Uppsala.
35 år senare, 1937, påträffades mänskliga kvarlevor i byn. Fyndet gjordes i samband med dräneringsarbeten bakom ett boningshus i en annan del av byn. Det finns inga tidningsklipp eller dokument som styrker att fyndet någonsin gjorts, eller rapporterades till polisen eller andra myndigheter.
Att det verkligen påträffades mänskliga kvarlevor bakom huset råder det inga tvivel om. Minnet av händelsen är idag i högsta grad levande hos släkten, som ägde huset vid tidpunkten för fyndet och som fortfarande bor där. Samma fynduppgifter kommer även från annat håll i byn.
Det finns flera detaljer om fyndet. Som att kvarlevorna låg i jorden på baksidan av huset, under takdroppet, att personen hade fickrova med initialer samt plånbok med sig i jorden. Eventuellt var personen klädd i kavaj eller skinnväst.
Platsen där kvarlevorna hittades är angiven på någon halvmeters noggrannhet, bland annat av nuvarande ägarens pappa. Andra släktingar har berättat samma sak. Däremot är det oklart på vilket djup kvarlevorna påträffades.
fyndet bakom huset. Men att det påträffades mänskliga
kvarlevor råder det inga tvivel om.
Det har i nutid gjorts grävarbeten på fyndplatsen. Men inga mänskliga kvarlevor eller andra spår från fyndet för drygt 80 år sedan, har gjorts.
Från en annan person i byn berättas att kvarlevorna i hemlighet kördes iväg och begravdes på på socknens kyrkogård. Den informationen lämnade aldrig byn eller inblandade från kyrkan.
Men varför skulle fyndet av en nergrävd person bakom boningshuset vara så känsligt så att inte ens polisen informerades? Om detta kan vi bara spekulera. Klart är dock att händelsen tystades ner.
Kanske finns svaret i gårdens dåvarande ägare anseende. Mannen som köpte gården 1920 var bonde och en högt ansedd person som tidigare hade varit kommunstyrelsens ordförande i en grannkommun. Han betalade 21 500 kronor för fastigheten.
sina politiska insatser i grannkommunen.
Gården bytte flera gånger ägare från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Personen bakom huset verkar ha hamnat i jorden i en period mellan ägarbytena då huset stod tomt.
Det var sannolikt han (politikern) och en släkting som grävde bakom huset när kvarlevorna påträffades. Den exakta tidpunkten på året då fyndet gjordes är inte känd.
Det mesta talar för att det var den försvunna Karl som låg nergrävd bakom huset. Det finns en detalj som styrker detta och att kvarlevorna i hemlighet kördes till kyrkan. Samma år, det vill säga 1937, dödförklarades Karl, enligt kyrkböckerna.
grävts så djupt. Helt uteslutet är det därför inte att kvarlevorna ligger kvar.
Karls mystiska försvinnande och den lika plötsliga dödförklaringen av honom, har inte gått obemärkt förbi. Den finns nämnd i en lokal hembygdsbok. Där framgår att han efter 37 år dödförklaras utan närmare förklaring.
Karl reste antagligen aldrig bort. Han mördades sannolikt av någon eller några i byn.
Det finns ett par hypoteser om vad som kan ha varit motivet till att han dräptes eller mördades. Det kan ha varit ett svartsjukedrama, mellan Karl och en av hans bröder, och en piga.
Om Karl mördades vid tillfället vid sitt försvinnande år 1920, så var mordet preskriberat när fyndet gjordes.
Med hänsyn till gårdens nuvarande ägare, vars släkt har ägt gården sedan 1902, har Sverigereportage valt att inte nämna var gården eller byn ligger.
Väghyveln och skogen
Så länge jag kan minnas har väghyveln stått uppställd på platsen.
Det som för inte allt för länge sedan var en öppen verkstadsplan liknar allt mer ett buskars med högt gräs.
Några smågranar har smugit sig tätt in på väghyveln – om några år är den omringad
av skogen.
Text och foto: Jens Flyckt
Valrossar i medeltidens Uppland
Under medeltidens första århundraden blev valrosselfenben mode i Nordeuropa.
Av valrossens betar tillverkades exklusiva kammar, spelpjäser och religösa föremål.
Med DNA har brittiska forskare kartlagt det geografiska ursprunget till det valrosselfenbenen som hittats i medeltida städer som Sigtuna, Uppsala och Oslo.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna museum & Art, tar fram en trälåda ur museets stora magasin där arkeologiska fynd från staden förvaras. I lådan ligger en stor benbit – ett 800 år gammalt valrosskranium.
-Egentligen är det bara en del av överkäken och ansiktsbenet kring valrossens nos. I den här håligheten satt ena beten, som man tagit ut och använt till hantverk. Valrossbeten är vad vi brukar kalla valrosselfenben. Betarna är förvuxna hörntänder precis som elefantens betar. Man använde även valrossens tänder till olika hantverk, säger Anders Söderberg.
Valrosselfenben är en sällsynt fyndkategori i medeltida kulturlager, även om det i Sigtuna finns relativt många spår av hantverk i materialet.
För att förenkla beskrivningen i detta reportage har Sverigereportage delat in valrossfynden från Sigtuna i tre kategorier:
1 Valrosskranium.
2 Hantverksspill, det vill säga rester efter tillverkning av föremål av valrosselfenben.
3. Färdiga föremål av valrosselfenben.
Anders Söderberg berättar att det äldsta fyndet av valross i Sigtuna är från 1000-talet och det yngsta från 1200-talet.
-Sigtunas tidigaste spår av arbeten i valrosselfenben har vi från Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren. De består av sågade bitar och är från 1000-talets början, säger Anders Söderberg.
Vid arkeologiska undersökningar i kvarteret Urmakaren i september 1990 påträffades en blybit som myntmästaren hade prövat en myntstamp på. Det var beviset på att Sveriges första myntning skedde i Sigtuna, år 995 och av kung Olof Skötkonung. Blybiten påträffades i resterna av ett hus som tolkats som kungens mynthus (reds.anm.)
mynthus i kvarteret Urmakaren i Sigtuna stad.
Förutom kraniet har även spelpjäser, tärningar och kammar av valrosselfenben påträffats i Sigtuna. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en kräkla. Den påträffades i en biskopsgrav i museets trädgård, där en kyrka anlades någon gång mellan 1000-talets sista decennium och 1150. Den revs någon gång på 1200-talet. Vem denna biskop var är oklart. Men han dog i mitten av 1200-talet, enligt Sigtuna Museum & Art.
Kräklan, som suttit i toppen på en biskopsstav, kan ha importerats från England till Sigtuna. Men den kan även ha tillverkats av hantverksmästare i Sigtuna med anknytning till det kungliga hovet, enligt Sten Tesch, tidigare chef för Sigtuna museum.
Valrossfynd är inte unik för Sigtuna. Hantverksspill, föremål och kranier av valross har även hittats i medeltida kulturlager i bland annat Uppsala, Trondheim, Bergen, Oslo och ryska Novgorod.
-Valrosselfenben i kyrkliga inventarier – kräklor, altarskåp, bokband etcetera var vanliga fram till 1400-talet då elfefantelfenbenet tog över scenen, säger Anders Söderberg.
Fynd av valrosselfenben från medeltiden är ofta praktarbeten som förknippas med högstatusmiljöer. Men det finns även fynd som är av mer ordinär karaktär, även om materialet är exklusivt. Från Novgorod finns bland annat ett enkelt knivskaft och från Sigtuna kommer flera tärning.
En annan typ av fynd med enklare karaktär är svarvade spelpjäser.
biskopsgrav i Sigtuna museum & Arts trädgård. Kanske är kräklan
importerad från England. Men den kan även ha tillverkats i Sigtuna.
Men varifrån kom då valrosskranierna med dess exklusiva betar? Den fråga har det forskats mycket kring.
I arkeologen Johnny Karlssons avhandling ”Spill. Om djur, hantverk, och nätverk i Mälarområdet under vikingatid och medeltid” från 2016, tar han upp arbeten i valrosselfenben i Sigtuna.
Han skriver att Grönland är det ursprungsområde som särskilt förknippas med handel med valrosselfenben under slutet av vikingatiden och tidig medeltid.
En historisk källa som omtalar bruket av spelpjäser av valrosselfenben under medeltiden, är den svenska prästen och etnologen Olaus Magnus (1490-1557). I sitt klassiska verk ”Historia om de nordiska folken, som är en skildring av seder och bruk i Norden under 1500-talet, nämns valrossbetarnas betydelse:
”Hvalrossens tänder bearbetas med stor konstfärdighet till brädspels- eller schackpjäser. Alla de nordiska folken och särskildt deras höfdingar och framstående män spela bräde eller schack med synnerlig skicklighet, och detta spel idka de ifrigt av många skäl” skriver Olaus Magnus.
Sedan följer en minst sagt missvisande beskrivning av valrossen, som Olaus Magnus uppfattade som en kolossal fisk av en elefants storlek. Uppenbart hade han aldrig sett en valross i verkligheten. Han beskriver ett monster som på ett ögonblick springer ikapp och dödar människor på havsstränderna.
Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor.
”Med tillhjälp af tänderna klättrar den ända upp till klippornas toppar liksom på en stege för att beta det af sött dagvatten fuktiga gräset och sedan åter ältra sig ned i hafvet. Ibland faller den emellertid i djup sömn och hänger sedan i sömnen fast i klipporna”
Anders Söderberg berättar att den brittiska arkeologen, Dr James Barret med team i Cambridge, forskar på fynd av valross i Nordeuropa genom att kartlägga arvsmassan i valrosselfenben från arkeologiska undersökningar. I studien togs bland annat DNA från kraniet i Sigtuna.
-Man kunde spåra två huvudsakliga populationer av valross i föremålen. En östlig, med utbredning från östra Grönland över ishavet till Nordnorge och Vita havet – som grovt räknat är vanligast i valrossföremål före år 1100. Barrett med team tar den dåtida efterfrågan på valrossbetar från hela Europa, som en intäkt för en stark drivkraft bakom den skandinaviska kolonisationen av Grönland, säger Anders Söderberg.
Mer att läsa om Barret: forskning:https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2018.0978
Den västliga utbredningen pekar mot Baffin Bay väster om Grönland och finns i fynd från 1100-talet och några århundraden framåt.
-Vårt kranium tillhör den västliga populationen och är daterat till åren kring 1200, så det stämmer gott med Barretts resultat. De sågade styckena från mynthuset har sitt ursprung i den östliga populationen, enligt analyserna. Kanske har de kommit hit via Nordnorge eller Novgorod, säger Anders Söderberg.
Ungefär samtidigt som elefantelfenben konkurrerade ut valrosselfenben på 1400-talet i Nordeuropa, så övergavs Austerbygd och de andra norsk/isländska kolonierna på Grönland, som grundades av norrmannen Erik den Röde år 940. Austerbygd, som var den första, största och sista kolonin, hade som mest närmare 4 000 invånare (reds.anm.)
Mycket tyder på att kraniet har återanvänts som städ i hantverkarens
verkstad.
Sigtunakraniets historia slutade inte med att de dyrbara betarna och tänderna hade tagits till vara. Istället för att kassera resterna så tycks kraniet ha återanvänts som utrustning i hantverkarens verkstad.
-Kraniet är fullt med fil- och sågmärken. Förmodligen har man använt det som städ i verkstaden i många decennier innan man slutligen kastade bort det, säger Anders Söderberg.
Fotnot:
Tack till Sigtuna Museum & Art för lån av bilder.
Sigtuna anlades vid Mälarens strand i slutet av 900-talet eKr. På 1060-talet blev Sigtuna biskopssäte och tidigt fick staden en kristen prägling.
Sigtuna är som andra medeltida städer byggd på sin historia med stadslager, svarta jorden, som är flera meter meter djupa. Stadslagren täcker en yta på cirka 1100×250-650 meter, enligt Riksantikvarieämbetet.
Stora Gatan, som går genom hela staden, har idag samma sträckning som i
slutet av 900-talet.
Ett leende från 1700-talet
Den uppländska gården Åsby är belägen intill den gamla vägen på rullstensåsen – en sträckning där man har färdats i årtusenden.
I gårdens knuttimrade stall finns ett färgglatt leende från en tid då Åsby var skjutshåll och gästgiveri.
Text och foto: Jens Flyckt
Ingen vet med säkerhet när det leende ansiktet tog plats på stalldörren. Expertis från Nordiska museet har daterats målningen till 1700-talet. Det lyser ännu om färgerna trots att de suttit där i över trehundra år.
Platsen har en lång historia som skjutstillhåll och gästgiveri, där resanden kunde få en bit mat och byta till utvilade hästar. Redan på 1500-talet gick huvudvägen mellan Uppsala och Stockholm förbi Åsby.
Idag är mackar, snabbmatskedjor, butiker, campingplatser och hotell ett självklart inslag längs Sveriges vägar. Men möjligheten att kunna ta en rast, äta en bit mat eller ta in hotell är en relativt ny företeelse. Historiskt sett var resandet, som skedde till fots eller med häst, betydligt mer komplicerat och det upp till var och en att försöka hitta något skjul eller stall att övernatta i.
Resandet var dessutom farligt, särskilt nattetid, då otyg, vilda rovdjur och stråtrövare kunde lura var som helst i mörkret.
Fram till slutet av medeltiden var så kallade våldgästningar ett sätt för resande stormän att tvinga till sig nattlogi hos fattiga bönder, utan att betala för sig. Men i och med Alsnö stadga runt 1280 satte kung Magnus Ladulås stopp för våldgästandet.
I stadgans första artikel slogs det fast att det i varje härad skulle finnas en rättare som skulle visa vägfarare till bönder som kunde erbjuda övernattning mot betalning. Om rättaren inte kunde hänvisa till något övernattningsställe, eller om den utsedda bonden vägrade ta emot den resande gästen, var straffet böter.
Den som trots stadgan gjorde sig skyldig till våldgästning kunde dömmas till fredlöshet.
En bit in på 1300-talet började man diskutera ett organiserat nät av tavernor med syfte att serva resanden längs landsvägarna. Taverna är ett medeltida namn för vad som senare kom att kallas gästgiveri.
Systemet med tavernor, där det erbjöds mat, hästfoder, utvilade hästar etcetera, utvecklades under 1500-talet. Men det var först på 1600-talet och i samband med gästgivarordningen år 1649, som systemet blev allvar i större skala.
1649 års gästgiveriförordning, som upphörde att gälla 1933, innebar en rad förändringar som radikalt förenklade resandet på land. Ett exempel var införandet av den så kallade enhetsmilen, som med milstolpar och milstenar, tydligt angav avstånd till gästgiverier och städer. Innan enhetsmilen infördes så var 1 mil olika lång beroende på i vilket landskap man befann sig:
Ångemanlandmil 11 875 meter
Västgötamil 13 000 meter
Smålandsmil 7 000 meter
Dalamil 14 485 meter
Enhetsmil 10 688 meter (år 1649)
Men det skulle dröja fram till år 1889 då 1 mil blev 10 000 meter.
användas i Sverige under 1600-talets mitt. Senare ersattes
milstolparna med milstenar.
Denna milstolpe, som står utanför Rånäs i Roslagen,
är en nytillverkad kopia. De tidigaste milstolparna
hade inte fundament utan var resta direkt på marken.
När till exempel Carl von Linné och hans medhjälpare reste runt på Gotland år 1741 så tog han in för natten hos lokala präster. Men den möjlighet hade i regel inte vanligt folk.
Ju högre upp i samhället man befann sig, desto lättare var det att hitta någonstans att övernatta.
Det är med denna historiska bakgrund man bör betrakta det leende ansiktet på stalldörren i Åsby: som en spegling från en avlägsen tid, där tusentals kördrängar genom århundradena har slutit sina trötta ögon för natten mot ett mjukt underlag av hö och ljudet från hästarnas lugna tuggande.
Det gamla stallet i Åsby har under senare år använts som föreningspub av lokala bybor. Trots att det är evigheter sedan som de sista vandrarna, ryttarna, skjutsdrängarna och diligenserna passerade, så är inredningen i det gamla stallet relativt oförändrad.
Vem var det som målade ansiktet och varför? Den frågan är höljt i dunkel. Målningen är inte signerad och det är oklart om det finns fler bevarade verk av konstnären. Men enligt sägnen var det en resande gäst som målade av Åsbys ägares porträtt på dörren, som betalning för en natts logi för länge sedan.
Lisa rånmördades med yxa
Den 23 november 1816 blev sista dagen i livet för hustrun Lisa Svensdotter i Liparp, mellan Tranås och Gränna. Den natten tog sig en mördare in i hennes hem.
Text och foto: Jens Flyckt.
I en riksomfattande efterlysning från den 14 december år 1816, beskrivs den blodiga händelsen. Närmare omständigheter kring hur rånmordet gick till nämns inte.
Så här inleds efterlysningen:
”Dessutom tillkännages att natten till den 23 november blev en hustru vid namn Lisa Svensdotter i Liarp, vedbo härad och Jönköpings län mördad med ett yxhugg i huvudet och flera knivsting i halsen och i bröstet.”
Vedbo härad låg i Dalsland. Vad efterlysningen sannolikt menar är Norra Vedbo härad i Jönköpings län, som reds.anm.)
Därefter nämns en lista på föremål som stulits från mordoffrets hem. Det är allt från ridbyxor i vadmal till en ”enkannas butelj med något brännvin i” som tas upp. Det är en lång och detaljerad beskrivning.
”Huset plundrades på en mellanblå surtut med vitt foder, en brun frack av vadmal med grått foder och åttakantiga förgyllda knappar, ett par ridbyxor av vadmal med blanka knappar från knäet till foten, två sämskade bockskinn…”
Bland de försvunna föremålen fanns även ett par grå ”mansullstrumpor”, ett par halvsulade ”mansskor”, ”två ostindiska kläden”, ”ett nålhus med engelska synålar”, en”röd virkad silkespung” och flera näsdukar med ”tryckt mönster”. Även 6 riksdaler i kontanter och ett halvt skålpund snus ”uppvägt i fjärdedelsskålpund” var borta.
Dessutom ska en skuldsedel på 16 riksdaler, vilket i dagens värde motsvarar cirka 2 100 kronor, till en skräddare i grannbyn ha tillgripits.
Hur det gick med mordutredningen, om ”mansskorna” och alla andra saker som stals är oklart. Är det någon av Sverigereportage läsare som hört talas om fallet så får ni gärna höra av er och berätta.
Rösaring – vägen från forntiden
Rösaring i Upplandsbro är en gåta. Där på Uppsalaåsen byggdes för mer än tusen år sedan en 540 meter lång, nästan spikrak väg mitt i skogen.
Men varför forntidens människor uppförde detta enorma byggnadsverk vet ingen.
Text och foto: Jens Flyckt.
Mitt i den glesa tallskogen sträcker sig en 540 meter lång och halvmeter hög vägbank. Den är anlagd i en nästan nord-sydlig riktning och upptäcktes av en barnfamilj 1979. I söder försvinner vägen under en hög i ett gravfält. I vägens södra ände finns en fornlämning vars syfte arkeologerna inte har kunnat förklara.
En liten del av vägen undersöktes 1981-82 och kunde då med C14-prov dateras till äldre vikingatid, det vill säga 800-talet e.Kr.
Den är byggd som en modern väg, cirka 3,5 meter bred och med längsgående dike på den västra sidan, varifrån massor till vägbanken har hämtats. På den östra sidan avgränsas vägen av en synlig kullerstensrad. Även på den västra sidan finns en kullerstensrad men den är inte synlig. Vägbanken är uppbyggd med ett gruslager. På detta har ett slitlager av lera och mjäla lagts. Längs vägens östra sida finns ett hundratal mystiska gropar.
Rösaring, som ligger i Stockholms län, är som fornlämningsområde känt sedan 1600-talet och hette då ”Röra Backe”.
Där på höjden, där åsen sluttar brant mot söder, finns inom ett gravfält på 65×50 meter med fyra rösen och två högar.
Högen, som vägbanken fortsätter in under, ligger i gravfältets norra del. Strax till väster om gravfältet finns en stenlabyrint.
Platsen utgör med sina 60 meter över havet en av de högre punkterna i Uppland och därmed en av de första platserna i Mälardalen som tittade upp genom havsytan efter att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka.
I boktryckaren Lars Salvius (1703-1773) bok ”Beskrfning öfver Sveriget, första tomen om Uplandia” från 1741, framgår att man då kunde se upp till fyra mil mot öster och väster från Rösaring. Idag skymmer skogen utsikten.
Stenlabyrinten, en så kallad trojeborg, är sjutton meter i diameter och heter Rösaring – vilken har gett namn åt området. Enligt Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut omnämns labyrinten för första gången i text år 1670.
1872. Trojeborgen i Enköping var identisk med Rösaring,
med undantag från att Rösaring är större och har
16 vallar (gångar) istället för Enköpings 8.
Dateringen är oklar. Men enligt expertisen hör Rösaring till landets äldsta labyrinter.
En intressant detalj är att Rösaring på flera sätt är identisk med en labyrint som låg vid Vårfrukyrkan i Enköping. Den labyrinten togs bort när kyrkoråden utökades år 1883. Bägge labyrinterna ligger/låg på en hög ås, mot samma väderstreck med utsikt över Mälaren. Även utseendemässigt är de identiska. Men Rösaring är dubbelt så stor och har 16 vallar, de stenrader som skiljer gångarna åt. Trojeborgen i Enköping hade 8 vallar. Fågelvägen är det mellan Rösaring och Vårfrukyrkan i Enköping cirka fyra mil.
Enligt informationsskyltar på platsen, som Upplands-Bro kommun satt upp, är vägen en processionsväg som kan ha använts vid särskilda ”kultiska tillfällen”. Informationsskylten nämner även ett ”dödshus” som syftar på en diffusa lämning i vägens norra ända – den som arkeologerna inte har kunnat förklara.
”Kanske var det ett dödshus där den döda låg i väntan på att begravningen skulle ske”
Vidare skriver kommunen:
”Liktåget gick längs processionsvägen, vid vägens slut stod själva likbålet. Över detta byggdes sedan den stora gravhögen”
Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet i Sverige som leder och stöder arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet, är betydligt mer nyanserad i sin analys av Rösaring. Myndigheten nämner varken dödshus, dödskult, procissionsväg eller liktåg.
Myndigheten beskriver vägen som”färdväg”. Om den knappt synliga lämning i vägens norra ända, som kommunen pekar ut som dödshus, skriver myndigheten att anläggningen undersöktes 1982. Den var delvis övertäckt med jord, 5-7 meter stor och med en kullerstenskant. Två nedgrävningar och en hästskoformad stenkonstruktion påträffades. Under en mindre stenläggning, mot den anslutande vägbanken, påträffades mörkfärgad jord och kol.
”Inga fynd gjordes” skriver Riksantikvarieämbetet.
Det är oklart om det utpekade ”dödshuset” över huvudtaget har varit ett hus.
Trots Rösarings på många sätt monumentala och unika karaktär, så är väldigt lite belagt om platsens historia. Förutom två rapporter från grävningarna 1981-82 så har en kartläggning av gravfältet, gjorts.
Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.
Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.
”Jag menar provet (c14-prov reds.anm.) visar att det var omkring 800-talet e.Kr som en sedan sedan länge använd väg fick en”slitbana” av stampad lera” skrev han i december 2018.
Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.
”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.
Enligt Börje Sandéns teori är vägbanken vid Rösaring en procissionsväg från bronsåldern som är samtida med rösena i gravfältet. Han ville även koppla samman bronsålderslämningarna strax nedanför åsen, där bland annat fynd från bronsgjutning gjorts, med Rösaring.
Ett annat mysterium är de hundratal fördjupningar/gropar längs vägens östra sida.
De är cirka 1,5 decimeter djupa och upp till 1 meter breda. De syns relativt tydligt i terrängen, men är svåra att avbilda med kamera.
På kommunens informationsskylt är de skålformade fördjupningarna rester av fyra meter höga, hedniska gudaavbildningar. Ännu en gång så finns det inte några arkeologiska bevis. Tvärt om visar resultatet från undersökningarna på motsatsen, att groparna inte är rester av stolphål. Fördjupningarna är dessutom för grunda för att kunna hålla uppe fyra meter höga stockar.
Varför byggde då forntidens människor en 540 meter lång väg mitt i skogen utan någon till synes praktisk funktion?
Som det mesta som har med Rösaring att göra finns inga svar. Den allmänna uppfattningen är att området var någon form av kultplats. En annan teori som lyfts fram är att vägen kan ha byggt för astronomiska observationer.
Klart är att Rösa rings märkliga fornlämningar och deras placering i landskapet i århundraden har lockat och fascinerat besökare. Oavsett vad källkritisk fakta säger och vad man vill tro, så är platsen värd ett besök. Personer som en gång har besökt Rösaring brukar återkomma dit. Det är en plats som på ett svårförklarligt sätt berör och som länge dröjer sig kvar i tankar och drömmar.
Makarna Sandén
Börje Sandén och hans hustru Gudrun gick våren 2020 ur tiden. De blev 90 och 92 år.
De var folkskollärare till yrket och 1984 skrev de boken Det hände i Upplandsbro. 1987 startade makarna Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut som idag rymmer mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning.
År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser.
Mer att läsa om Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut på: http://www.ukforsk.se
