Bilden. På många håll i Mälardalen är älgen numera sällsynt. Det är ovanligt att man ser enskilda älgar. Att få se tio älgar komma vandrandes på rad hör därför till det ännu mer ovanliga.
Älgarna kom ut från en ekbacke, följde en å och försvann sedan in i en björksumpskog.
Text och foto:Jens Flyckt
Vid landsvägen i närheten av Upplands Bro kyrka står en säregen runsten. Stenen är rest av en kvinna vid namn Ginnlög till minne av sin man, Assur – som skyddade sin hembygd mot härjande vikingar.
Reportage. Runstenen, som kallas för Assurstenen, i Upplands Bro har många säregna och märkliga detaljer. Det gäller inte minst runtextens innebörd. I århundraden har det forskats, diskuterats och spekulerats om den på många sätt häpnadsväckande texten.
Översatt till nutidssvenska står det så här på runstenen:
”Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd, och till Göt, hon lät
göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon Jarl.
Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans
ande och själ.”
Assurstenen restes någon gång på 1000-talet. Stenens ursprungliga placeringen är inte känd. På 1400-talet, då seden att resa runstenar för långe sedan var över, återanvändes Assurstenen som byggmaterial och murades in i Bro kyrkas vapenhus. Där i vapenhuset satt den inmurad fram till år 1868. Då flyttades den till sin nuvarande plats.
I runtexten nämns att Assur var landvärnare mot vikingar, vilket gör den unik bland svenska runstenar. Inte från någon annan runsten är en liknande formulering känd.
Meningen har tolkats som att Assur var vikingaväktare, en person som sov utomhus vid stränderna för att hindra vikingar att komma i land och härja. Även om det på 1000-talet inte fanns någon militär organisation som idag, så kan man ana likheter med dagens hemvärn.
Att låta resa en runsten, som ofta runmästare anlitades för, var en handling som inte vem som helst hade möjlighet och råd att göra. I Assurstenen nämns även att hustrun även lät göra en bro.
På vikingatiden var bro inte samma sak som idag, utan en vägbank över sanka områden. Att bygga en bro, eller vägbank, var en hedersvärd handling i det vikingatida samhället. Därför nämns de ofta i runstenarnas texter.
Den vikingatida vägen var tekniskt avancerade konstruktioner för sin tid. Arkeologiska undersökningar har visat att man lade ner stor möda och energi på att göra vägbankarna stabila på de instabila, våta underlagen. Detta löste man bland annat med bärlager. Grundprincipen för dessa forntida vägbankar är den samma som för moderna vägar.
På många platser i landskapet är dessa vägbankar fortfarande i drift – mer tusen år efter att de byggdes. Ett sådant exempel är gården Lejden utanför Arlanda flygplats, där en runsten markerar och nämner en sådan vägbank. Den vägbanken, som är 70 meter lång, används än idag av bonden på gården för transport av betesdjur och jordbruksredskap.
Någon närmare information om vem Assur var, hur han dog och vilken social status han hade är inte känt. Men har var knappast en vanlig vaktpost. Att Grinnlög hade makt och resurser till att både bygga bro och resa runsten till sin mans minne, vittnar om en familj från de övre samhällsklasserna i det vikingatida Bro.
En annan omdiskuterad fråga är vem den Håkon Jarl, det vill säga Assurs far, som nämns i runtexten var. Man känner till en handfull personer med det namnet som som tidsmässigt stämmer med Assurstenen.
En person som flera forskare pekat ut som Assurs far är Håkon Sigurdsson Ladejarl, som var den danske kungen Harald Blåtands regent i Norge från år 970 och femton år framåt. När Håkon Sigurdsson störtades från tronen år 995 flydde hans söner till Sverige.
De finns överallt i Sverige. I slutet av grusvägar med gröna mittsrängar som slingrar sig bort över krön och bakom gårdar där tiden för länge sedan stängde ladugårdsdörrarna och gick därifrån. Det kan se rätt så jävligt ut på dessa platser med bråte och skrot i högar. Men vad som är skrot är en tolkningsfråga som i högsta grad beror på vem man frågar.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. De flesta svamplockare som råkar passera platsen, en avlägset belägen gård någonstans i Uppland, reagerar med förskräckelse över den gamla Scanialastbilen i vägkanten. Och hur det ser ut på gården! Hur kan någon vilja leva så där? Och varför står det en gammal lastbil i diket bland vinbären?
Det är ofta så det börjar. Någon ringer kommunens miljökontor och klagar på denna fasasfulla, rostiga tingest på flera ton som står där utan hjul – i naturen.
Fler myndigheter kopplas in och sedan är cirkusen igång.
Markägaren, som är en notorisk samlare av skrot, båte och lump, uppmanas att snygga till på gården, vilket vederbörande naturligtvis vägrar att göra. I istället för att städa upp tillkommer ännu mer skrot, trots hot om viten och åtalsanmälan för miljöbrott.
Konflikten utvecklas till ett utnötningskrig. Markägaren gör sig på alla tänkbara sätt omöjlig och onåbar. Vägrar att svara på brev. Blir hotfull och oförskämd när tjänstemännen kommer på besök. Polis tillkallas.
Efter lång tid får myndigheterna slutligen nog. Kronofogdemyndigheten kopplas in och beslut om tvångssanering av marken tas. Portabla skrotpressar ställs upp. Personal springer runt och dokumenterar. Målar siffror på föremål och fordon. Bilar, motorcyklar, lastbilar och andra fordon pressas på löpande band.
Kvar på marken lämnas jord som färgas svart. Någon grannen påtalar att det inte var någon synlig olja i marken innan de började sanera. Men det är en röst som tystas av skrotpressens tuggande vrål.
Så sprider sig ryktet om vad som sker och folk som vet sakar och tings värde och historia, kommer till platsen. Man frågar personalen om det finns möjlighet att köpar loss vissa veteranfordon. Men svaret är lika förutspått som tydligt: NEJ! Det är värdelöst, gammalt skrot och miljöhot som hotar mänskligheten och som inte ska ut på vägarna igen.
Och Scanialastbilen, från tiden då Sverige gick från vänstertrafik till högertrafik… Den har sett sina bästa dagar men är ändå hyfsat komplett. Karossen är inte så dålig och den har en fin kran. Motorn skulle nog med lite hjälp kunna startas på plats. Ett vettigt objekt, helt enkelt. Något att renovera. Skrot i de flestas ögon, men värd en ansenlig summa tusenlappar som objekt för dem som vet och förstår.
Någon tar en bild. Drömmer och hoppas.
Någon dag senare är allting borta, krossat, fragmenterat, sorterat och bortkört. Räkningen på ett astronomiskt belopp skickas till markägaren, som redan har börjat köra dit nytt bråte och skrot. Och fler veteranlastbilar, ovanliga traktorer och bilar, som folk är beredda att batala ganska mycket pengar för som objekt, körs dit om nätterna.
Och de som frågar markägaren får till svar att inget till salu. Inget! Allt står bara där i det allt högre gräset bakom den fallfärdiga ladan – i väntan på nästa tvångssanering.
I sociala medier sprids nu uppgifter om att Arlanda International Airport varje dag översvämmas av tusentals Stockholmare som ska resa på semester – inrikes och utrikes.
Coronakrisen. Med påståenden på sociala medier kommer hetska krav om att isolera Stockholm och att kasta ut alla Stockholmare från Norrland. Stämningen är i dessa flöden hatisk och Stockholmare beskrivs som egoistiska parasiter utan hjärna som borde lämnas att självdö – och då framför allt hålla sig borta från Norrland.
Men hur är det med den saken? Hur ser verkligheten ut?
Under två veckors tid har Sverigereportage passerat Arlandas terminaler vid flera tidpunkter, bland annat vid lunchtid, då det vanligtvis är rusningstrafik och fullt med folk.
Tvärt emot vad ryktena på sociala medier hävdar så har coronakrisen satt tydliga spår i resandet. Ett exempel är Arlandas terminal 4 som stängts på grund a v den kraftiga nedgången i flygtrafiken.
En tung och sorgsen stämning vilar över Sveriges största flygplats.
Och i Stockholms kollektivtrafik ser det nästan likadant ut – med öde perronger och stundtals mer eller mindre tomma bussar och tunnelbanetåg.
Text och foto: Jens Flyckt
Under de kalla årstiderna kan man i skogsmarker, diken etc se strängformade iskristaller som skjuter upp ur jorden. Fenomenet heter pipkrake.
Pipkrake, eller strängis som det även kallas, bildas i lätta jordarter med hög kapilärverkan. Förutsättningarna för att detta ska kunna ske är att markens ytskikt har minusgrader och jorden längre ner har plusgrader. Det förutsätter även att det finns vatten som kan transporteras i de ytliga jordlagerna.
En typisk miljö där pipkrake kan uppstå är diken intill en skogsväg, där solen värmer upp den frusna marken. Fenomenet kan i sin tur orsaka så kallad uppfrysning, vilket innebär att stenar, markkablar, pålar, trädplantor och andra föremål skjuts upp ur marken. Särskilt i vägbanor kan pipkraken orsaka stora skador.
Det lustiga namnet lär fenomenet fått av botanisten Henrik Hesselman år 1907. Pipkrake är en sammansättning av två ord: pipa och krake. Krake är ett flera hundra år gammalt svenskt ord som syftar på en plan yta med ett tunt, ojämnt istäcke. Det ska inte blandas ihop med ”Kraken” som i den skandinaviska sjömanstraditionen är ett sjömonster – en enorm åtta- eller tioarmad bläckfisk och som angriper skepp till havs.
Många unga jägare har svårt att hitta någonstans att jaga. Mikael Hellberg är ordförande i Lunda jaktlag strax utanför Arlanda. För några år sedan började han och laget bjuda in ungdomar och marklösa jägare till harjakt, med syfte att fler ska få möjlighet att jaga.
Text och foto: Jens Flyckt
Jägarporträttet. Det är den 15 februari och längs grusvägen upp till Lunda jaktlags grillplats är det tätt mellan parkerade bilar. Över trädtopparna passerar flygplanen på sin inflygning till Stockholm Arlanda Airport, som ligger några kilometer länge bort. Snön lyser med sin frånvaro.
-Vi har arrangerat ungdomsjakter i fyra års tid. Det är främst för unga och nyexaminerade jägare. Men det har även blivit så att äldre, marklösa jägare är med, säger Mikael Hellberg.
Han berättar att det i Stockholmstrakten är svårt att komma med i jaktlag. Det handlar bland annat om att priserna för jaktarrenden har ökat kraftigt.
-I Stockholmstrakten kan det dröja åratal utan att man får plats i jaktlag. Jakten har blivit svårtillgänglig, särskilt om man är ung, inte har råd och inte har några kontakter. Men även om man är äldre kan det vara svårt, säger han.
Varför är det så?
– I Jämtland kostar en hektar jaktmark ungefär 18 kronor per år. I de här trakterna så ligger motsvarande priser på upp till 300 kronor och ibland ännu högre. Det är inte alla som har råd att betala 25 000 kronor om året för en plats i ett jaktlag, säger Mikael Hellberg.
Ungdomsjakten handlar inte enbart om dagens harjakt. En minst lika viktig del är nätverkandet. Nya bekantskaper knyts och dörrar inom jakten öppnas.
Via kontakter och sociala medier har unga och äldre jägare bjudits in till harjakten. Någon anmälningsavgift tas inte ut. Men för att hedra en av jaktlagets äldsta medlemmar som nyligen gick bort, samt att samla in pengar till Cancerfonden, gjordes en frivillig insamling bland deltagande jägare.
-Det inbringade ingen stor summa, men alla bäckar små hjälper till, säger han.
Ungdomsjakten sker bland annat i samarbete med Mälardalens beagleklubb och Svenska Jägarförbundets Unga jägare.
Mikael Hellberg är väl förtrogen med lagets marker och kan dem utantill. Han växte upp på en av de större gårdarna i trakten, ett par kilometer från jaktlagets grillplats. Tack vare en jagande pappa och farfar kom jakten och då särskilt löshundsjakten, tidigt in i hans liv.
-Jag började jaga när jag var femton år, det var då jag sköt mitt första rådjur för farfars tax. Men jag var med pappa på älgjakt långt tidigare. Det blev även mycket harjakt med farfars stövare. Jag är uppvuxen med drivande hund, säger Mikael Hellberg.
Och jaktintresset har gått i arv till den yngre generationen.
-Min lillgrabb är jakttokig och tog jägarexamen i höstas, säger han.
Mikael Hellberg är särskilt förtjust i långsamt drivande hund, vilket är ett arv från hans barndoms jakter. Själv har han beagle.
-Långsamt drivande hund är mer skonsamt för markerna. Med stötande hund, särskilt om det jagas ofta på samma mark, finns en risk att viltet trycks ut från markerna, säger han.
Det stora intresset för ungdomsjakterna vittnar om att de fyller en viktig funktion. Mikael Hellberg berättar att de som mest haft 65 deltagande, varav 25 varit unga jägare. De harar som skjuts får skyttarna behålla.
Vid årets ungdomsjakt var det mycket hare i rörelse och så brukar det vara. Totalt sköts fem tyskharar. Men de flesta harar passerade skyttar och hundförare på avstånd.
-Det är roligt att ungdomsjakten uppskattas. Det är det få unga jägare som har tidigare erfarenhet av drivande hund. Det är dessutom bra att det skjuts av hare. Vi har mycket hare, för mycket. Blir de för mycket hare på markerna så kommer harpesten och det vill vi undvika, säger han.
De jagar på 1300 hektar som är fördelat på fyra områden. I år hade de en hund i varje område. Vid den senaste ungdomsjakten var det fyra-fem jägare i varje område. Men det finns plats för dubbla antalet jägare.
– I år blev det så att vår ungdomsjakt krockade med ett evenemang i Stockholm. Och därför kom det lite färre deltagare än väntat. Vi satsar på att köra ett femårsjubileum nästa år och hoppas att det ger ringar på vattnet, att informationen om detta sprids, säger Mikael Hellberg.
Text och foto: Jens Flyckt
Denna 540 meter långa och tre meter breda väg anlades för minst 1200 år sedan – på vikingatiden. Men den kan vara ännu äldre. Platsen heter Rösaring. Den ligger idag avsides i skogen på Uppsalaåsen.
Man vet väldigt lite om vad forntidens människor sysslade med på platsen, annat än att de samlades där, begravde de döda och lade ner stora resurser på att bygga en väg som idag framstår som lika överdimensionerad som omotiverad.
Det blir mer om detta i ett kommande reportage.
You talkin´ to me?
You talkin´ to me?
Then who the hell else are you talkin´ to?
Well I´m the only one here…?
Text och foto: Jens Flyckt
En forntida guldring – tung, solid och tjock som en lampsockel, hittades i en åker utanför Knivsta i Uppland.
Fyndet gjordes för några årtionden sedan. Lantbrukaren som hittade ringen satt i traktorn och plöjde. Ett föremål som inte tycktes höra till jorden passerade i hans ögonvrån. I tron att det var en sockel till en glödlampa, stannade han, gick fram till plogen, plockade upp ”skräpet” och lade det i fickan.
Först senare när han gick igenom sina fickor uppdagades det att det var allt annan än en modern lampsockel.
Numera är det enligt lag inlämningsplikt på fornfynd av ädelmetaller, som till exempel guld. När ringen hittades fanns inte dessa regler och den är fortfarande i upphittarens familjs ägo.
Ringen är grov. Vid fotograferingstillfället fick jag möjlighet att titta närmare på den. Även om jag hade fingervante under så var ringen för stor för mina fingrar.
Den exakta fyndplatsen är inte känd. Men fyndet gjordes i ett område som är rikt på lämningar från järnåldern.
Om ringen var ett så kallat depåfynd, det vill säga ett föremål som någon gång i forntiden medvetet hamnade i jorden, som offer, gömma eller i en grav, är oklart. Kanske tappade ägaren ringen för 1000–2000 år sedan.
Men en sak är säker. Den ursprungliga ägaren måste ha varit en betydande person med stora resurser. Idag är den tunga och tjocka guldringen uppseendeväckande. Och det var den garanterat även när den tillverkades i en avlägsen forntid.
Sverigereportage 