Vid Tensta kyrka i Norduppland står en runsten som vittnar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Det är en på flera sätt egendomlig runsten.
Text och foto: Jens Flyckt
Runstenen, som har nummer 1036, står vid Tensta kyrkas södra mur. Runstenen är rest av Helga över sin son Andvätt, som på dödsbädden konverterade från hedendomen till kristendomen.
Om Andvätt som döptes på sin dödsbädd handlar en av runstenarna vid Tensta kyrka om.
”Sigfast och Brand och Vikättle. Helga lät uppresa stenen efter Andvätt, sin son, som blev död i dopkläder. Kristi hjälpe Andvätts själ”.
Runtexten inleds med tre mansnamn som saknar språklig innebörd. Av meningsbyggnaden framgår det att dessa tre personer, som troligen var Andvätts bröder, inte var delaktiga i att resa runstenen.
Varför de förmodade bröderna inte var med är oklart. Kanske trodde de fortfarande på de gamla gudarna och inte fick eller ville vara delaktiga i resningen av runstenen, som skildrar Andvätts kristna dop på dödsbädden och som många andra runstenar från 1000-talet texten avslutas med en kristen bön.
Ett fåtal uppländska runstenar berättar om personer som låtit döpa sig i livets sista skeden.
Det är den 15 januari 2010. Vid hamnen i Norrtälje ligger det Tongaflaggade lastfartyget M/V ANDA och lossar rostiga järntackor. Elva år senare är hamnen förvandlad till en ny stadsdel med bostäder och ANDA är ett skeppsvrak på Svarta havets botten.
Text och foto: Jens Flyckt
År 2022 fyller Norrtälje stad 400 år. Redan under bronsåldern bodde det människor i området runt Norrtäljeåns strömmande utlopp – där den stad som Gustav II Adolf gav stadsrättigheter till år 1622, idag ligger. Hamnen, som även var ett industriområde med järnvägsförbindelse, var i århundraden stadens centralpunkt.
Norrtälje hamn i januari 2010. Lastfartyget M/V ANDA lossar rostiga järntackor. Sju år senare förliste hon. Längre ner i reportaget finns en bild från samma vy idag.
Norrtäljebon Ronny Eriksson minns en levande hamn med lastfartyg, fiskebåtar och finlandsfärjor – en spännande plats där stadens grabbar köpte vodka av sovjetiska sjömän.
-När jag var i 10-årsåldern tyckte jag att det var spännande att hålla till nere i hamnen när finlandsfärjorna kom och gick. Jag bodde i närheten så det var nära att cykla ner dit. Det var där mitt intresse för fartyg grundades, säger Ronny Eriksson och fortsätter:
Norrtäljebon Ronny Eriksson har ett stort fartygsintresse och jobbade i sin ungdom en kort tid på sjön.
-Senare, runt 1980 när jag var i 16-17-åldern, köpte jag vodka av besättningar på de polska och sovjetiska fartygen. Besättningarna var hela tiden övervakade. De stod vid skeppens relingar. Sade man ”vodka” och inga sovjetiska befäl var i närheten så räckte de fram flaskor. Vi fick vodka och besättningarna fick västvaluta, säger Ronny Eriksson.
Den låga tegelbyggnaden i bildens vänstra ovankant är den gamla färjeterminalen, som ska rivas.
En ny epok i Norrtälje inleddes med ålandsfärjor på 1960-talet. Fortfarande finns det gamla terminalhuset kvar, men det ska rivas.
Ronny Eriksson berättar att de första färjefartygen hette Nordia, Botnia och Skandia.
-Dom två sista fartygen som gick när Silja Line lade ner trafiken 1976 hette Svea Regina och Aallotar. Den sistnämnda såldes till Polferries och sattes i trafik mellan Nynäshamn och Gdansk under namnet Rogalin. Sedan gjordes ett försök sommaren 1980 med en färja mellan Norrtälje och Mariehamn. Några kända affärsmän i Norrtälje bildade ett bolag under namnet Telje Line och chartrade ett danskt fartyg som hette Dana Gloria, säger Ronny Eriksson.
Han berättar att ett sista försök att behålla färjetrafiken till Åland gjordes i slutet av 1980-talet, med snabbgående katamaraner.
-Flying Cats hette rederiet. Men det blev ingen succé, säger Ronny Eriksson.
Norrtälje hamn 2021. Bilden är tagen från samma plats som bilden på lastfartyget ANDA längst upp i reportaget. Den gamla hamnen och dess gråa silos, som enligt Stockholm Läns Museum hade ett kulturhistoriskt värde, är borta. Den enda som återstår från 2010 är lyktstolpen strax under kranen, i bildens högerkant.
Sedan mitten av 1900-talet var de väldiga betongsilosarna, där spannmål förvarades, Norrtäljes mest kända landmärken. Silosarna är rivna och nästan allt från den gamla hamnmiljön, med undantag från någon lyktstolpe, är det mesta borta eller kommer försvinna. Istället växer stadsdel Norrtälje Hamn fram.
Det 44 meter långa och 8 meter breda ångfartyget S/S Norrtelje. Hon byggdes år 1900 på Stockholmsvarvet William Lindbergs Verkstads- och Varfs AB och kostade då 225 000 kronor. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje. Källa: faktaomfartyg.se.
Kvar är den K-märkta ångbåten S/S Norrtelje som byggdes år 1900 och som trafikerade sträckan Stockholm – Furusund – Norrtälje. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje och är sedan många år en resturangbåt.
Östra silon från 1975 under rivning i Norrtälje hamn. Inför rivningen av hamnen och bygget av den nya stadsdelen, Norrtälje Hamn, gjorde Stockholms Läns Museum en kulturhistorisk dokumentation över området. Museet klassade Norrtäljes silosarna som kulturhistoriskt värdefulla, då den typen av miljöer blir allt mer sällsynta. Numera står två höghus med lägenheter på platsen.
När omvandlingen av hamnområdet, som är Norrtälje kommuns hitintills största stadsutvecklingsprojekt, är klar kommer det rymma närmare 2 000 nya bostäder. Byggnationen beräknas ta femton år och vara klart runt 2030. År 2018 stod det första kvarteret klart för inflyttning.
”Norrtälje Hamn är en levande stadsdel som har dynamik, puls och hjärta med en mångfald av människor, aktiviteter och trevliga platser. Här ska boende känna sig trygga och besökare välkomna. Här ska det byggas parker, torg, kajstråk och mängder av ytor för handel, rekreation, service och kultur” skriver Norrtälje kommun om Norrtälje Hamns stadsmiljö.
År 2021.Numera är silosarna i hamnområdet borta och stadsdelen Norrtälje Hamns två höghus är stadens nya landmärken.
Om hamnen har utvecklats till det bättre, enligt många Norrtäljebor, så gick det värre för det 95 meter långa lastfartyget M/V ANDA, som byggdes i Tyskland 1981.
Drygt sju år efter den där januaridagen, då hon låg vid Norrtälje hamn för lossning, var hon trots varningar om hög sjö på väg ut på Svarta havet. Den 29 juli 2017 fick ANDA problem, sannolikt slagsida, och förliste i stormen utanför kuststaden Sevastopol på Krimhalvön sydliga spets, enligt wrecksite.eu och en.portnews.ru.
Av besättningen på nio man räddades åtta personer. Den nionde besättningsmannen försvann med M/V ANDA ner i djupet.
Två mörka skuggor kommer sakta glidandes in på den grunda dybottnen. Solen speglar i vattnet, där några gula svärdsliljors gröna blad börjar titta upp ur sin vinterdvala.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är två gäddor, en hona och en hane. Hur mycket de väger är svårt att avgöra. Men den stora gäddan, som är en hona, är stor – över en meter lång. Hanen ser betydligt mindre ut, trots att även han är stor.
Stundtals rör de sig på så grunt vatten att deras ryggfenor sticker upp ur utan.
Det är gäddlek då gäddan lägger sin rom på översvämmade stränder. De båda gäddorna står stilla för en stund, i soldiset mellan ytan och bottnen, sedan exploderar vattnet och de är borta.
Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.
Text och foto: Jens Flyckt
Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.
Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.
I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.
En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.
Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.
Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.
Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.
Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.
Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.
Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.
Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.
Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.
På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:
”SEER PÅ THE GAMBLAS EXEMEL OCH GIFWER GERNA TIL GUDS HUSSCHOLA OCH THE FATTIGA”
Texten är relativt nyligen imålad.
”Ädle människovän hör en bedjande suck…”
Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.
Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.
Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.
Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.
Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.
Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.
Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.
Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.
Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.
Om Östen från Broby bro som blev kvar i fjärran land på 1000-talet och hans änka Estrid – en kvinna med hög social och ekonomisk makt. Det handlar Brobystenarna i Täby om.
Text och foto: Jens Flyckt
En av Brobystenarna (U-136) som änkan Estrid lät resa till minne av sin döde make, Östen, som dog i Grekland på 1000-talet i samband med en pilgrimsresa till Jerusalem.
Täby strax norr om Stockholm är ett av Sveriges runstenstätaste områden. En av områdets uppseendeväckande runstenar är U-136, som är rest av änkan Estrid.
”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland”.
Östens resa från Täby till Jerusalem betraktas som Upplands äldsta belagda pilgrimsresa. Av texten framgår att Estrid inte enbart reste en runsten, utan två stycken. Den andra runstenen är dock försvunnen.
Kulturlandskapet runt Broby bro och Frestavägen. I bakgrunden syns ytterligare en runsten och två runstensfragment.
Estrid var den kände Jarlabankes farmor. Jarlabanke, som nämns i flera runstenar, var en storman, som i en annan berömd runtext uppger att han ensam ägde hela Täby. Runt år 1050 lät den då cirka tjugo år gamla Jarlabanke anlägga en 150 meter lång vägbank med fyra runstenar, över en sankmark vid Täby kyrkby.
Estrid runsten stod tidigare på sin ursprungliga plats vid Frestavägen, där den skadades efter att ha blivit påkörd av en långtradare. År 1990 flyttades den till sin nuvarande plats i en hage för att skydda den mot biltrafiken.Till den nya platsen flyttades ytterligare två runstenar – U-137 och U-135. Samtliga tre runstenar är resta av samma familj.
Runstenarna i Broby bro som är resta av samma familj på 1000-talet. Den runsten som Estrid lät resa till minne över sin döde make Östen står längst till vänster. Runstenen till höger är rest av Estrid och Östens tre söner till minne av sin far. Den mittersta stenen är resta av Estrid och Östen efter sin döde son.
Genom runstenarnas texter vet vi idag att Estrid, som föddes runt år 1020 och blev närmare 60 år gammal, och Östen fick fyra söner. Hon var en kristen kvinnan med hög status och makt – och vars minne det fortfarande talas om – tusen år efter hennes död.
Stockholms tunnelbanesystem är föga förknippat med fornlämningar. Men där i underjorden finns 1 200 år gamla runor och byggnadsrester från Stockholms långa historia. Där lever även en liten varelse som hittat dit från katakomber och andra grottliknande miljöer vid Medelhavet.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är få resenärer som reflekterar över avbildning av den världskända Rökstenen, en 1 200 år gammal runsten som står vid Röks kyrka i Östergötland, när de stiger av vid Bergshamra tunnelbanestation i Solna.
Bergshamra är en av 100 konstutsmyckade tunnelbanestationer i Stockholm.
”Röster ur det förflutna, en symfoni i tiden” är temat i Göran Dahls, Kristina Anshelms och Carl Johan De Geers konstnärliga utsmyckning på Bergshamra tunnelbanestation. I utsmyckningen finns bland annat en avbildning av den 1 200 år gamla Rökstenen.Stockholms tunnelbana har stora konstvärlden.
Rökstenen, som i Bergshamra är återgiven i en vägg av blästrad granit, är från 800-talet, det vill säga vikingatiden. Förutom att den har världens längsta runtext, så betraktas den även som Sveriges äldsta kända skönlitterära verk. Texten är gåtfull, svårtolkad och skriven på ett fornnordiskt versmått.
Runtexten inleds med en fars minnesord över sin döde sin.
Forskare har i närmare hundra år diskuterat Rökstenens språkliga innebörd och är idag inte helt överens om tolkningen. Den översättning som finns på väggen vid Bergshamra tunnelbanestation är från 1975 då stationen invigdes. Citatet här nedan är hämtat från Riksantikvarieämbetet: https://www.raa.se/publicerat/9789172095991.pdf
”Till minne av Vämod står. dessa runor.
Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.
Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var
som tolv gånger blev tagna krigsbyte,
båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-
ra vem som för nio släktled sedan miste livet
hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld.
Då rådde Tjodrik den dristige. Sjökrigarnas
hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på
sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.
Det säger jag som det tolfte var Gunns häst
ser föda på slagfältet, där tjugo konungar
ligger. Det säger jag som det trettonde, vilka
tjugo konungar satt på Själland under fyra
vintrar, med fyra namn, födda
åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-
ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-
s söner, fem Gunnmund, Björns söner.
Nu för för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?)
Jag säger de unga, vem av Ingvald-
ättlingar som blev gäldad genom en hustrus offer.
Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling
är född. Vilken är det. Han kunde krossa
en jätte. Vilen är det. Nit.
Jag säger de unga Tor
Sibbe vivets väktare
Avlade nittioårig (en son).”
Rökstenen, avbildad i blästrad granit vid Bergshamra tunnelbanestation.
Runalfabetet började användas vid tiden för Kristi födelse och hade ursprungligen 24 tecken. Hur det uppstod är en omtvistad fråga. De äldsta kända runristningarna i Sverige är från 200-talet e.Kr. och finns på vapen och smycken.
Den äldsta kända runstenen, med den 24-teckninga runraden, är Kylverstenen från 400-talet. Det är egentligen ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan en gravhäll där texten sannolikt har ett magiskt innehåll. Hällen påträffades i samband med arkeologiska undersökningar i Spånga socken på Gotland år 1903.
Även Kylverstenen finns avbildad på Bergshamra tunnelbanestation.
På samma vägg vid Bergshamra tunnelbanestation, där Rökstenen är återgiven, finns även världens äldsta kända runsten – Kylverstenen från Gotland. Kylverstenen har ingen läsbar text, utan består till stor del av den 24-teckniga runraden, den så kallade futharken. Den sista runan, som syns till höger i bild, är en t-runa. Ristaren har försätt den med flera bistavar, vilket indikerar att runraden har en magisk innebörd.
Vid tiden runt 700-talet genomgick den 24-teckniga runraden en förändring. 24-tecken blev då 16-tecken, troligen som följd av att språket hade förändrats sedan runor började användas i Skandinavien. Rökstenen ristades i denna brytningstid och har runor från både den äldre och yngre runraden, men även så kallade lönnrunor.
När Rökstenen ristades var det ännu tvåhundra år kvar till 1000-talet, då de flesta svenska runstenar restes.
Seden att rista och resa runstenar upphörde i början av 1100-talet, men den 16-teckninga runraden fortsattes att användas och utvecklas som skriftspråk under medeltiden. I Älvdalen i Dalarna användes runor, så kallade älvdalsrunor, ända in på 1900-talet.
Forntid möter nutid vid Bergshamra tunnelbanestation.
En annan tunnelbanestation, vars konstutsmyckning har hämtat tydliga influenser från forntid och Stockholms historia, är Kungsträdgården. Där har konstnären Ulrik Samuelson skapat en grottliknande miljö som ska föra tankarna till en arkeologisk utgrävning, med statyer, kolonner och andra byggnadsfragment som Stockholm Stadsmuseum har lånat ut.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation innehåller många mysterier, som dröjer sig kvar i tanken hos förbryllade resenärer. Ett exempel är de gigantiska koppardörrarna med lejonhuvuden som står vid en av uppgångarna. De tycks leda till hemliga, stängda rum.
Koppardörrarna är som mycket annat en utsmyckning utan praktisk funktion. De satt en gång i Telegrafstyrelsens hus vid Brunkebergs torg i Stockholm. Huset byggdes 1837 som lyxhotell och revs 1969.
De mystiska koppardörrarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation.Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en sällsam miljö – 40 meter under markytan.
Ulrik Samuelson har även inspirerats av palatset Makalös från 1630-talet, som byggdes av adelsmannen och riksmarskalken Jakob De la Gardie i Kungsträdgården – 40 meter ovanför den Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Makalös var fem våningar högt och var byggt i kvadrat med torn och koppartak. Det var ett sällan skådat skrytbygge, präglat av stormaktstiders ideal, där fasaden var rikt utsmyckad med bland annat friser och lejonmaskaroner – det vill säga grinande stenansikten.
Makalös förstördes i en brand år 1825. En del av palatsets utsmyckningar togs tillvara och såldes. I Kungsträdgårdens tunnelbanestation finns flera kopior av Makalös lejonmaskaroner, som förvaras på Stockholm stadsmuseum, uppsatta längs perrongerna.
Kopia av torso från 1600-talspalatset Makalös.
Ulrik Samuelson har även låtit göra kopior på de ”väktare” av sten som står på Riddarhusets tak i Gamla stan. En av dessa väktare står vid tunnelbanestationens entré, och en annan möter resenärerna vid plattformarnas början.
En av väktarna, som är en kopia av en staty på riddarhusets tak.
Riddarhuset byggdes i mitten av 1600-talet som samlingssal och förvaltningscentrum för den svenska adeln och ridderskapet. I riddarhussalen hänger cirka 2 300 vapensköldar som vardera representerar de adliga ätterna i Sverige.
Kopior av lejonmaskaroner från palatset Makalös.
Denna blandning av statyer, kala bergsväggar, rinnande vatten, ljus och dunkla vråer har inte enbart skapat en av tunnelbanesystemet märkligaste stationer, utan även ett helt unikt ekosystem med stora naturvärden.
Sedan år 2012 arbetar en grupp forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med att kartlägga livet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. 2016 hittades två för vetenskapen nya svamparter på de blöta granitväggarna intill perrongerna.
Den mest synbara rariteten i stationen är den mycket sällsynta tuffkuddmossan – som växer på de blöta bergsväggarna. På 1980-talet påträffades där en åttafotig liten varelse som aldrig tidigare hade observerats i Sverige – dvärggruvspindeln.
Den sällsynta tuffkuddmossan på bergsväggarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation. På bilden syns även dvärggruvspindelns nät.
Den två millimeter stora dvärggruvspindeln lever vanligtvis i grottliknande miljöer vid Medelhavet. Efter det första fyndet vid Kungsträdgården har den lilla spindeln spridit sig till några andra tunnelbanestationer, men är annars inte känd från Sverige.
Hur denna lilla spindel lyckades hitta till Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en gåta. Men uppenbarligen är Ulrik Samuelsons historiska konstutsmyckning så tilltalande, att dvärggruvspindeln tror det är en grotta eller katakomb – det vill säga en underjordisk begravningsplats.
Ängslador är lämningar från dem som levde för länge sedan – i det gamla bondesamhället. Dessa enkla och små ekonomibyggnader var livsviktiga för försörjningen, men har för länge sedan förlorat sin roll.
Text och foto: Jens Flyckt
En stig letar sig förbi högresta enar, björkdungar en ridå av tätvuxen granskog. Skogen öppnar sig och en kraftledningsgata tar vid. Och där, i gränszonen mellan aspsly, ljung och fjolårsgräs, står en av ålder snedvriden hölada i kvällssolen.
Ängsladan någonstans i östra Uppland.
Ängslada är ett ord som man av någon märklig anledning blir glad av att höra, ungefär som när spiskrok, rubank och pärlspont nämns. Men det är ett ord som få personer idag har en relation till.
Det skymmer.
I ängsladorna förvarades i gångna tider hö som slogs på slåttermarker i närheten, på så kallade madängar, som i sin tur låg långt ut på gårdarnas utmarker. När vintern kom hämtades det värdefulla höet med häst till djuren hemma på gården.
”Madängar är naturligt våta slåttermarker som låg i utmarken, långt från byn och gården. För förvaring av höet till vintern uppfördes därför ängslador. Madängen och ladan var viktiga delar i foderproduktionen men deras funktion finns inte längre kvar, därför är de extra viktiga att vårda och bevara” skriver lansstyrelsen.se.
Den gamla ängsmarken, maden, är utdikad och finns inte kvar.
Ingen vet med säkerhet hur många ängslador som finns kvar i Sverige. De som återstår är enbart spillror av vad som en gång fanns. Förr var dessa små, enkla och livsviktiga ekonomibyggnader en vanlig syn i dåtidens småskaliga jordbrukslandskap.
Ängslador nämns redan i kartor från 1600-talet, men som byggnadstyp är de betydligt äldre. De äldsta skriftliga beläggen för madängar hittar man i jordeböcker från 1500-talet.
För mindre än tjugo år sedan kunde man här se spåren av en gammal väg eller stig som ledde fram till ängsladan.
Man kan ana och anta, men inte riktigt säga när de första ängsladorna uppfördes. Till skillnad mot till exempel smedjor, som lämnar kol och andra daterbara ämnen och föremål efter sig, är en enkel ängslada betydligt mer komplicerad att hitta daterbara spår efter.
I Skandinavien anses ängsbruket ha införts vid äldre järnålder, det vill säga vid tiden för Kristus födelse. Fanns ett ängsbruk så borde det även funnits ett behov av av ängslador.
Den äldsta kända och bevarade ängsladan i Sverige finns i byn Övre Gärdsjö utanför Rättvik i Dalarna. Den kallas för ” Blånnesladu” och är daterad till åren 1293-94, det vill säga medeltid.
Gles brädvägg, mer än 100 år gammal, bildar ett perfekt inneklimat för höet.
Ängslador kan tidsmässigt delas in i två huvudkategorier: äldre och yngre. De äldre ängsladorna är i regel glest timrade, har ingång i gaveln och ibland snedställda väggar.
De yngre ängsladorna, som brukar dateras till 1800-talets senare del och början av 1900-talet, är byggda i regelverk. Fasaden består ofta av vertikalt spikade granbrädor. Ingången, som ibland har dubbeldörrar, finns på långsidorna.
Under 1900-talets första årtionden slutade ängsladorna att användas att förvara hö i. Istället byggdes hölador intill djurstallen hemma på gårdarna.
Typiskt för ängslador från 1800-talets senare del är dubbla dörrar.Takkonstruktion, sentida försök till stabilisering av taket och ett fågelbo.Under 1800-talets senare hälft slutade man timra hölador, Istället övergick man till betydligt enklare regelverk av klenare timmer.
”Ingångarna i timrade och regelverksbyggda ängslador skiljer sig tydligt ifrån varandra . I motsats till den timrade ladornas gavelin- gångar har den yngre typen alltid minst en ingång på varje långsida . Öppningarna är stora och sluts av parställda portar som tillåter att en vagn eller kälke med hölasset kan passera genom byggnaden” skriver Länsstyrelsen.se.
I skuggan av kraftledningen.
Vilken gård ängsladan i detta reportage en gång tillhörde är oklart. Numera står den på avstyckad jaktmark. Likt en åldring med sned rygg har åldern satt sina spår. Minst två hörnstenar har satt sig.Hela byggnaden har vridit på sig och taket sviktar.
Där inne i dunklet, där solen knappt letar sig fram genom gliporna i väggen, finns spår efter reperationer och förstärkningar som gjorts genom åren.
Överallt i ängsladan finns nödlagningar av varierande kvalitet. Här har någon stöttat upp delar av taket.
Likt många andra ängslador var det länge sedan denna hade någon funktion. Ängen är för länge sedan borta och maden utdikad. Men ännu dröjer sig darrgräs och några andra uråldriga ängsväxter kvar på platsen.
Hade det inte varit för kraftledningsgatan så hade den gamla slåtterängen för länge sedan varit igenvuxen och ladan slukad av granskogen. När den användes som hölada senast vet ingen. Kanske skedde det någon gång på 1900-talets början.
Det finns två årtal skrivna inne i ladan. På dörren står ”CB 1903” och på två ställen på väggen år ”1913” skrivet med falu rödfärg. Vad dessa årtal står för får vi aldrig veta, inte heller vem personen bakom initialerna var. 1903 kan vara det år då ladan restes. Kanske målades ängsladan dessa år, eller så var höskördarna dessa år så bra att de var tvungna att dokumenteras.
Mellan årtalen hänger några gamla seldon till arbetshästar. De är i väldigt dåligt skick och tidsmässigt stämmer de överens med de målade årtalen. Men seldonen har sannolikt hängts upp långt efter att ängsladan slutade användas. Att dyrbara seldon skulle ha förvarats i en olåst ängslada långt ifrån gården, är inte sannolikt.
På dörrarnas baksida är två årtal målade. Däremellan hänger några gamla seldon.
Hö från det sista lasset kan man fortfarande se spår av. Men det hö som ligger där inne är inte från början av 1900-talet. Balsnören vittnar om att det är högst femtio år gammalt.
Som många andra ängslador är även denna belamrad med gamla prylar, som timmerslädar, störar till hässjor, sönderrostade sågar och jordbruksredskap som drogs av hästar. I taket hänger en gammal fotogenlykta.
En såmaskin som drogs av häst.Timmerslädar, takpannor och en stålskodd skyffel av trä.
Första gången undertecknad träffade på denna ängslada var en regnig höstkväll för sjutton år sedan. Jag hade gått vilse i de omgivande skogsmarkerna. Det började skymma och ett regnoväder närmade sig. Som en välsignelse dök plötsligt den lilla ängsladan upp i mörkret framför mig.
Fotogenlampan i taket.
Där inne blev jag sittandes på jordgolvet, med ryggen mot en gammal såmaskin, medan regnbyarnas dån drog fram genom dungarna där utanför. Efter en timme vaknade jag till i mörkret – med en förnimmelse av nyslaget hö, avlägsna röster och insikten om att en gammal hölada kan hysa mer än enbart fysiska lämningar från förr.
I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.
Text och foto: Jens Flyckt
Härja kyrka inte långt från Tidaholm är unik – tack vare dess tidigmedeltida, romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.
Detalj av Härja kyrkas sydportal.
Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. Långhusets interiör är modern i sin karaktär och står i stark kontrast till kyrkans tidigmedeltida lämningar..
En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.
Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.
Längst upp i Härja kyrkas portal från tidig medeltid syns en kvadstenen med huggen relief som visar en man som ligger över en björn och stoppar in sin ena hand i björnens käft. Där under blickar två stenansikten med välansade frisyrer, mustascher och skägg ut. I den halvrunda stenytans (tympanon) relief sitter en biskop i centrum. Till vänster knäböjer en man och personen till höger överräcker ett mystiskt föremål till biskopen.
Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.
”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.
Björntämjaren i Härja kyrka.
Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.
I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.
Lite fakta: Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster. Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på. Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten. Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid. Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.
Härja kyrkas torn från 1200-talet. Notera den utsmyckade kolonen i ljusöppningen.
Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.
Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.
Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund, som då var under uppbyggnad.
Den romanska portalen i Härja kyrka är märklig på flera sätt. En intressant detalj som inte verkar ha uppmärksammats, är den till synes dåliga passformen delarna emellan. Delarna i portalen är från tidig medeltid och återanvändes när Härja kyrkas nya långhus byggdes 1767.
I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenytan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.
Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.
Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.
Två nakna män som tolkats som nakna lindansare, håller sig hängande i en repstav och vidrör varandras fötter.
I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.
”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.
Detalj ur stenrelief i Härja kyrkas kor. En man ligger på marken och angrips av en djävul, som har en ödla på ryggen. En man iklädd kjortel och med draget svärd kommer springandes till undsättning.
Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.
En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.
Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.
Kolonnernas placering innebär att anläggningsytan mot ovanliggande tympanon är mindre än en tredjedel. Hade kolonnerna placerats med sin hela anläggningsyta mot ovan reliefer, så hade passagen blivit väldigt smal. Detta skulle kunna bero på att det fattas delar eller att det är ett ihopplock från flera portaler.
Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.
Under mossan är jorden svart – av kol och sot. Här har det kolats i hundratals år. En rotvälta invid ett spisröse, som värmde kolarnas för länge sedan försvunna koja, avslöjar bortglömda ting.
Text och foto: Jens Flyckt
Det finns tusentals av dem – kolbottnar, som är rester från kolmilor. Och ännu fler är det som fallit i barrskogens glömska. Men här, där en rotvälta har avslöjat den svarta jorden, tändes för länge sedan den sista resmilan.
Ett spisröse är det enda som återstår från kolarnas koja.
I Skandinavien har man kolat sedan århundradena runt Kristi födelse, fram till våra dagar. Först kolade man i gropar i marken och sedan i olika milor. Och än idag kolas det, dels i traditionella milor, men även i ombyggda oljefat och andra hemmabyggda anordningar.
Allt fler hemmafixare intresserar sig för hemmakolning, vilket Facebook-gruppen Träkolstillverkning vittnar om.
Rotvältan avslöjar kol och sot under mossan.Flera hundra år gammalt träkol i resterna av en kolmila.
Den träkol som en gång i tiden kolades här i skogen var för industriellt bruk och gick oavkortat till traktens masugn. Numera kan det hända att undertecknad går ut och hämtar lite kol som kommit i dagen, när det ska grillas.
Dessa skogens hemligheter är anonyma lämningar. De flesta svampplockare och jägare som passerar har ingen aning om vad de trampar på. Sällan dyker det upp några föremål som kan kan berätta. Men här har det skett. Rotvältan har frigjort en gammal såg – en timmersvans.
Glömde de sista kolarna sin såg?
Timmersvansen infördes i Sverige i slutet av 1800-talet och vid den tiden började träkolet ersättas med importerat stenkol i masugnarna.
Kanske var det någon av de sista kolarna som glömde kvar sågen, den där gången för länge sedan då den sista milan hade slocknat och kolet hade körts bort på forvägarna genom skogen.
Sverigereportage återkommer senare med ett längre reportage om dessa kolbottnar och kolarkojor.
Likt ett tempel från en för länge sedan utdöd kultur står jordkällaren med kallmurade väggar och slaget stenvalv kvar på hygget – i väntan på att återupptäckas av mänskligheten.
Text och foto: Jens Flyckt
På Björkö i Roslagen finns en jordkällare som påminner om ett forntida helgedom, snarare än en byggnad att förvara potatis, grönsaker och frukt i.
Vid stranden av sankmarken står den uppseendeväckande jordkällaren kvar – byggd i kallmurad natursten och med slaget tunnelvalv.
I en avlägsen forntid började människorna att förvara livsmedel i stensatta gropar i marken. Jordkällaren, som enkelt beskrivet är en med jord isolerad stenbyggnad, är en vidareutveckling av denna grop. Men hur och när gropen blev en byggnad med slagna stenvalv är oklart.
Kanske uppstod de första jordkällarna redan på medeltiden. Vissa uppgifter anger att de äldsta kända jordkällarna är från 1400-talet och andra från 1700-talet. Den verkliga ”jordkällarbyggbomen” uppstod på 1820-talet och från denna period härrör många jordkällare.
Öster Edsvik på Björkö i Roslagen.
I hundratals år har Björkö präglats av sjöfart och livet på och vid havet. Jordkällaren i reportaget ska ha tillhört ett sedan länge försvunnet båtmanstorp. Marken som källaren står på tillhör en gammal redargård i Öster Edsvik.
Gårdens ägare, Lena Svenonius, vars släkt byggde gården 1870-71, säger att källaren är belägen i ett område där det enligt gamla kartor låg flera små hus. Bebyggelsen är sedan länge borta och båtsmanstorpet revs på 1920/30-talet.
Båtsmanstorp var örlogsflottans motsvarig het till soldattorp.
Numera är jordkällaren befriad från träd.
Det finns mängder av jordkällare i dessa trakter. Källaren i reportaget urskiljer sig och är på många sätt unik. Dels är den ovanligt stor och med ytterväggarna av kallmurad natursten. Den portalliknande ingången, som en gång förmodligen hade dubbla trädörrar, är kantad med två rader staplad, grov natursten som stöd för valvbågen över ingången.
När markägaren gallrade markerades källaren för att den inte skulle skadas.
Själva valvet består av bearbetad, kilformad kalksten. Kalk förekommer inte naturligt i berggrunden i denna trakt, men däremot som småsten och mindre block i moränen. Kalkstenen i jordkällaren måste därför ha fraktats till platsen.
Det slagna tunnelvalvet av kilformad kalksten. Genom århundradena har den fuktiga havsluften skapat ett grönt lager av alger på den del av valvet närmast öppningen.
-Det härliga är att valvet är helt. Den har ju garanterat inte använts på 100 år. Under de senaste 70 har det inte funnits nåt yttertak, vet inte om det kan ha varit något yttertak tidigare. Det har blivit rätt frodigt på taket, först smultron och småbuskar, men sen allt större växter. Till sist var det stor björk som vi tog bort för ett par år sen, säger Lena Svenonius.
Jordkällare har byggnadstekniskt mycket gemensamt med landets stenvalvsbroar. De tidigaste stenvalvsbroarna, de äldsta kända i Sverige är från 1700-talet, är kallmurade med och har slagna stenvalv med grovhuggen sten – ungefär som de äldsta jordkällarna. Men under 1800-talets senare hälft började man sammanfoga stenblocken med murbruk – vilket även skedde med jordkällarna.
Slagning av valv, så kallade tunnelvalv, är en komplicerad och resurskrävande byggteknik.
Under 1900-talets första sekel genomgick jordkällarna ännu en utvecklingsfas, då naturmaterial i allt högre grad ersattes av lecablock, betong och andra moderna byggmaterial.
I äldre tider präglades valet av byggnadsmaterial av den lokala tillgången. I områden med tegelbruk användes tegelstenar. Där järnbruken låg tätt var det givna materialet så kallad slaggtegel, som är en biprodukt av järnframställning. På Gotland, vars berggrund består av kalk, var kalksten det naturliga byggnadsmaterialet.
Jordkällaren ligger på en liten höjd intill en sankmark som kallas ”Stillmankärret”.
På 1950-talet, då kylskåpen blev allt vanligare, övergavs många jordkällare. Men sedan flera år ökar nu åter intresset för jordkällaren. Numera går det att köpa färdiginredda jordkällare-moduler av glasfiber, som som är klara att användas efter de grävts ner eller täckts med jord. Ett annat exempel på det ökande intresset är Facebookgruppen ”Jordkällarens vänner” som i skrivandets stund har över 16 000 medlemmar.
Hela jordkällaren lutar svagt bakåt. Om den byggdes så, kanske för att undvika att den med tiden skulle kalva ner för sluttningen, eller har blivit så med åren är oklart.
Fram till för några år sedan var jordkällare i reportaget omgiven av skog. Men en gallring har frigjort jordkällaren, som nu ligger öppet och vackert upphöjd på kanten av en sankmark – som enligt Lena Svenonius kallas för ”Stillmankärret” efter en man som bodde i en av byggnaderna.
Hur gammal är då jordkällaren i Öster Edsvik? Den är inte registrerad i fornlämningsregistret. Det slagna valvet och kallmurade väggarna antyder att den borde vara äldre än 1800-tal. Kanske är den från 1700-talet, eller ännu äldre.
Oavsett ålder är källaren av hög kvalitet och byggd av en skicklig yrkesman – vars omsorgsfulla handlag och val av material skapade ett byggnadsverk som förbipasserande häpnar över än idag.
Sverigereportage 