Barns leksaker är sällsynta fynd vid arkeologiska undersökningar. Från Mellansverige är en handfull leksaker från vikingatid och tidig medeltid kända. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en täljd liten träbåt från vikingatidens Sigtuna stad.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt Övriga bilder/foto: Sigtuna Museum And Art
Barn har alltid lekt och det gjorde de även på vikingatiden. Nu som då lekte de säkert med naturföremål, som pinnar och stenar. Men det fanns även även leksaker som var tillverkade för lek. Från Sigtuna stad som (anlades i slutet av 900-talet) i Uppland finns det flera vikingatida föremål som är intressanta – särskilt den täljda träbåten.
Den täljda leksaksbåten är cirka 15 centimeter lång. En liknande leksaksbåt är känd från Trondheim i Norge.
-Vi har dåligt med arkeologiska leksaker i Sigtuna. Båten är den enda otvetydiga leksaken bland fynden, säger arkeologen Anders Söderberg från Sigtuna Museum And Art.
Ett av Sveriges kanske mest kända vikingatida leksak är en liten anka av horn som påträffades på Birka. Från det medeltida Stockholm finns ett par dockliknande pinnar med tunna grenar som armar. Pinnarna har försetts med två urgröpningar som ögon.
Från Sigtuna stad kommer även en märklig liten yxa av horn. Yxan har ingen praktisk användning. Den kan ha tillverkats till ett barn.
-Den ”yxan” kan vara en leksak. Den är mindre än en riktig yxa och har en helt platt egg, så man kan inte göra illa någon med den. Dessutom har den lite barnsligt klotter/ristningar på sig. Uttrycket hos den påminner lite om leksaksankan från Birka, säger Anders Söderberg.
Möjlig barnyxa av horn från vikingatiden. Foto: Sigtuna Museum And Art
Ett betydligt vanligare fynd är så kallade snurrben. Det är djurben med borrade hål, som snören trätts igenom. När benet snurras, genom att dra i det tvinade snöret, uppstår ett märkligt ljud. Tekniken har använts ända in i våra dagar.
-Snurrbenen kan också vara leksaker, men skulle också kunnat ha använts som instrument eller rent av i magi, säger han.
Två så kallade snurrben från Sigtuna stad. Foto: Sigtuna Museum And Art
Andra fynd som kan ge en inblick i hur barn lekte på vikingatiden är dåtida skridskor, så kallade isläggar. Det är kluvna mellanfotsben från häst och ko och som spändes under skorna för färd på isar. Anders Söderberg berättar att arkeologen Rune Edberg primärt har slagit fast att isläggarna nödvändigtvis inte enbart var nyttoredskap.
Isläggar från Sigtuna stad.
-Från Sigtuna har vi flera hundra isläggar. Där finns både stora och små isläggar. De små är gjorda av motsvarande ben från får och är uppenbart gjorda för att barn ska kunna åka på isen, säger Anders Söderberg.
Träsnitt ur 1500-talsverket Historia om de nordiska folken. På snittet tar sig två personer fram på isen med isläggar under skorna.
Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.
Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil
Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.
År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.
På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:
”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”
Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.
Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.
Under medeltiden anlade franciskanermunkarna i Stockholm ett terminarhus på Vätö i Roslagen – inte långt från Norrtälje stad. Det var ett ordenshus som användes vid brödernas årliga prediko- och tiggarvandringar. Ruinen ligger numera undanskymd i en lövskogsdunge ett par hundra meter söder om Vätö kyrka.
”Munkhärbärget” står det på en liten hemmagjord skylt intill en stig i skogsbrynet strax, söder om Vätös medeltida kyrka. Skyltarna leder besökaren längs en smal stig, upp för en slänt som sommartid beskuggas av ädellövträdens kronor. I sluttningens nakna jord avtecknar sig ruinen efter ett ovanligt stenhus – ett terminarhus som uppfördes på 1400-talet.
Ovanför de synliga murarna finns en platå med ett grånat träkors som markerar att platsen inte är övergiven och att det sommartid hålls gudstjänster på platsen. Denna platå är sannolikt en del av den anläggning som gråbröderna anlade på platsen under medeltiden. I grenverket bakom korset skymtar Vätösundets vatten.
Franciskanerorden, vars medlemmar i Sverige kallades gråbröder och barfotabröder, bildades i Italien på 1210-talet. Grundaren var den helige Franciskus av Assi som kom från en förmögen familj. Efter inre uppenbarelser där han uppmanades att återuppbygga upp Kristus kyrka, förkunnade han ett liv fattigdom, kyskhet och lydnad. Han fick snabbt tusentals följare och hans orden spreds över Europa.
Gråbröderna kom till Sverige (Visby) år 1223. Följande år grundade de konvent i bland annat Söderköping, Skara och Uppsala. Konventet i Stockholm som terminarhuset på Vätö tillhörde grundades år 1270.
Till skillnad mot andra ordnar tillhörde gråbröderna inte specifika kloster, utan provinser som kunde rymma åtskilliga konvent.
Konvent var klosterliknande sammanslutningar. Franciskus av Assi motsatte sig andra ordnars kollektivt ägda kloster. Därför hade svartbröderna, eller franciskanerna, konvent. Medlemmarna kallades bröder och systrar, inte munkar och nunnor.
Franciskanernas svenska provins hette Dacia och bestod av tre stycken mindre områden, så kallade kustoider – Stockholm, Lindköping och Bergen.
Helige Franciskus av Assi avbildad runt år 1270. Han är en av den kristna världens mest omtyckta helgon.
Enligt ett pergamentbrev från den 20 juli år 1453 skänkte kung Karl Knutsson mark på Vätö till gråbrödernas konvent i Stockholm. Platsen som nämns är Vätötorp vid Vätö kyrka. Det uppges att gråbröderna redan disponerade platsen vid tiden för gåvan.
Under gråbrödernas säsongsbundna vandringar, som kallades terminarus, vandrade de runt i landet och besökte gårdar och byar, men även avsides trakter där folk samlades. De predikade och tog emot allmosor.
Medeltidsruinen vid Vätö kyrka är dåligt uppmärksammat. En liten skylt, som sannolikt är rest av den lokala hembygdsföreningen, berättar för besökare om platsens historia.
Allmosorna förvarades säsongvis i speciella lagerlokaler – terminarhus, som ofta låg långt ifrån konventen. I slutet av säsongen fraktades de insamlade allmosorna till konventet, i Vätös fall till Stockholm. Att terminarhuset anlades intill kyrkan på Vätö var knappast någon slump. För utom den kyrkliga närvaro fanns där ett gammalt färjeläger som förband fastlandet med Vätö. Färjelägret var i bruk fram till 1992 då en bro över sundet stod klar.
Terminarhusen hade även en funktion som härbärgen. I Vätös fall styrks funktionen som rastplats av det faktum att det ligger alldeles intill färjelägret. Det var inte enbart en passage mellan Vätö och fastlandet, utan sannolikt även för resor öster ut över Ålands hav.
Ruinens norra vägg.Ruinen (källare?) fotad från väster. Längst bort i bilden syns den gräsbevuxna platån där korset är rest.
Enligt den folkliga berättartraditionen kallas ruinen vid Vätö kyrka för Klostret. Men att ruinen skulle vara ett kloster, eller konvent i och med att det har med gråbröder att göra, är tveksamt.
I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2002 redogör konstvetaren Christian Lovén, som 1996 disputerade med en avhandling Borgar och befästningar i medeltidens Sverige, för terminarhusen och den folkliga berättartradition om kloster som ibland förekommer kring ruiner.
”Terminarhus och kapell kan inte betecknas som klosterliknande. I den mån bröder vistades där under längre lid av kan de kanske kallas filialer och därmed jämställas med klosterceller, men till skillnad från dessa avsågs de inte att bebos permanent. Däremot kunde det hända att de uppgraderades till konvent.”
Gråbrödernas konvent kombinerades i regel med kapell. Christian Lovén skriver att gråbröderna inte tycks ha grundat något kapell vid Vätö och att det sannolikt kan förklaras med Vätö kyrkas närhet.
Ruinen vid Vätö torp fotad från platån, det vill säga öster. Bakom grenverket i bakgrunden skymtar Vätösundet.
Vätö kyrka räknas till en av Roslagens bäst bevarade medeltidskyrkor. Men när den började byggas är oklart och närmare datering än 1300-tal har inte kunnat ges. Den nämns första gången år 1337. Det är därför svårt att avgöra om kyrkan fanns på platsen när gråbröderna etablerade sig där.
Vätö kyrka och klockstapel i maj år 1917. Det höga gräset beror inte på en lat vaktmästare, utan för att kyrkogårdarna historiskt användes som betes- och ängsmarker.
Det finns fem kända terminarhus i Sverige – bland annat på Vätö.
Exakt vilken funktion ruinen på Vätö hade eller hur den såg ut är inte känt. Men sannolikt är ruinen, eller åtminstone delar av den, rester av terminarhuset.
Lämningarna på Vätö består enligt fornlämningsregistret av en ruin som är 30 meter lång och 9 till 12 meter bred. Största delen av de tjocka stenväggarna är övertorvade, det vill säga täckta med jord.
Under löv och grenar ligger mängder av kalkbruk och bränd lera helt synligt.
Kalkbruk och bränd lera från den medeltida ruinen vid Vätö kyrka.
Ruinen ligger i en slänt och de murar som är synliga kan ha varit en källare. Enligt fornminnesregistret har det sannolikt varit två vinkelbyggda hus. Men det är en beskrivning som är otydlig och inte riktigt stämmer överens med hur det ser ut på platsen. När inventeringen gjordes var platsen igenvuxen med täta buskars. Numera ligger ruinen relativt öppet.
Det är oklart om fornlämningsregistrets uppgifter omfattar den gräsbevuxna platån, där korset är rest. Längs plattåns södra sida finns spår efter mur- eller sylstensliknande konstruktioner, som antyder att platån varit bebyggd.
Vid platåns södra kant finns rader med stenar som kan bilda en mur eller syllstensrad. De gula strecken markerar stenradens ungefärliga sträckning.
Om man frångår krav på källkritik, accepterar den bristande kunskapen om hur det ser under marknivån och dessutom tillåts spekulera lite, framträder en avancerad och påkostad anläggning som byggts i östvästlig riktning vid Vätösundets strand.
En annan detalj som inte finns omnämnd är de stenröjda ytor som finns bland de tätvuxna hasselsnåren strax söder om ruinen. Intill dessa ytor finns stenrösen som tyder på att småskalig odling skett där. Det behöver inte vara ett verk av gråbröderna, men i och med att det ligger i anslutning till ruinen är de intressanta.
Strax söder om ruinen och platån och ruinen finns stenröjda ytor och stenrösen i den täta hasselskogen. Den sortens lämningar är i regel förknippade med forntida och historiska odlingar.
Det är som sagt oklart när gråbröderna kom till Vätö och när kyrkan började byggas. Inte heller är det känt när deras verksamhet upphörde på platsen.
Slutet för konventen och terminarhusen kom i samband med Gustav Vasas reformation. Till skillnad mot tidigare regenter var inte imponerad av tiggarordnar, som gråbröderna. Det var början på år av övergrepp, rivningar och stölder. Riksdagen i Västerås år 1527 innebar att kyrkan förlorade sin makt och därmed stora problem för gråbröderna, som bland begränsades i sin rörlighet.
Gråbrödernas sista konventet i Sverige stängdes år 1540. Man kan därför anta att terminarhuset på Vätö övergavs eller revs någon gång i mitten av 1500-talet.
Diskreta skyltar som leder upp till ruinen som sannolikt är en av Sveriges fåtal kända terminarhus – som gråbröderna anlade på medeltiden.
Men Vätö kyrka är kvar och även franciskanerna finns kvar i Sverige, dock inte i sin gamla organisation och inte på Vätö.
Sommartid brukar Roslagens västra pastorat ställa ut sittplatser och bord intill vändplanen vid det gamla färjelägret, där gråbröder och rospiggar passerat i hundratals år, med utsikt över Vätösundet. Där är bilister, cyklister och vandrare välkomna att ta en paus. Medvetet eller ej så lever därmed Vätötorps medeltida roll som en plats för rast och vila kvar.
Det är vårvintern 1933. Vid Tollsta gård som ligger ett par kilometer norr om järnvägsamhället Märsta i Uppland, står en fotograf och tar bilder av en obevakad järnvägsövergång. 89 år senare står en annan fotograf och tar bilder på samma plats.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Svartvita bilder: Järnvägsmuseet/Public Domain
När järnvägsnätet byggdes under 1800-talets sista hälft och 1900-talets början drogs rälsen genom jordbruksbygder. För att folk och kreatur skulle kunna korsa järnvägen byggdes enkla övergångar med tillhörande grindstolpar – två på vardera sida.
1. Tollsta järnvägsövergång med sina grindstolpar av sten år 1933.
Så skedde även när Ostkustbanan, som går förbi den uppländska orten Märsta, byggdes. Märsta stations ursprungliga stationshus, några kilometer söder om Tollsta, stod klar år 1876.
År 1908 fick sträckan dubbelspår.
En av alla dessa övergångar låg vid Tollsta. Där landsvägen – en svart orm med vitmålade streck, slingrar sig fram mellan de urgamla gårdar, odlingsrösen och allehanda utmarker.
Längs andra järnvägssträckor, som lades ner för länge sedan, återstår i regel bara banvallar och grindstolpar. Vägarna som ledde upp och ner från övergångarna är upprivna och bortodlade. Kvar intill banvallarna står grindstenarna – likt mystiska monument från en bortglömd civilisation.
1. Samma plats som fotografiet här ovan, men 89 år senare.
Vid Tolsta har jag själv stått och väntat på tåget.
Finns det poesi som handlar om järnvägsövergångar? Det bordet det göra, konstigt vore det annars. Få platser är så poetiska som dessa övergångar av stål, kreosotimpregnerade slipers och handhuggna grindstenar av svenskt urberg- i ett ingemansland där landsväg och järnväg får möta varandra – om än för en kort stund.
Nils Ferlin har skrivit en dikt om detta, inte om övergången vid Tollsta, men om det där att stå där och titta på tåg.
”Att nöjen är högst relativa jag lärde mig tidigt förstå I Nykroppa mente man så vi har en och annan begravning och tåget, att titta på”
Ett år efter de svartvita bilderna togs elektrifierades sträckan.
Det innebar att elledningar monterades så att elloken kunna köras. Det var början på slutet för ånglockens tuffande och rykande tidsera. Det var början på den nya tiden.
2. Tollsta järnvägsövergång 1933 med kameran riktad norrut.
Till skillnad mot många andra gamla järnvägssträckningar finns Ostkustbanan kvar. Men stationer, banvaktarstugor och övergångar har genom åren förpassats till de svartvita fotografiernas värld.
Övergången vid Tollsta fanns kvar fram till cirka 25 år sedan. Då den grävdes den bort. För att slippa den farliga övergången, som då hade bommar, och beskona boende i området för den allt intensiva vägtrafiken, byggdes en viadukt en bit bort. Där under går nu vägtrakfiken.
2. Samma plats som bildens togs år 1933. En samling sly i förhoppning att bilda skog där övergången var.
Hur länge fick grindstolparna stå kvar vid Tollsta? Kanske har jag aldrig sett några där. Övergången är i alla fall borta, numera bebuxen med sly. Jag vill gärna tro att de stod kvar där länge. De hör liksom till.
Om en son som på vikingatiden föll i strid i fjärran land handlar en runsten vid Ängby i Lunda, strax norr om Arlanda flygplats, om. Runstenen är rest på ett gravfält som redan på vikingatiden var en fornlämning och som sannolikt har en koppling till den mytiska tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.
Text och foto: Jens Flyckt
I närheten av Lunda kyrka, en halvmil öster om Arlanda flygplats i Uppland, står en runsten ( U 356). I stenens tusen år gamla text berättar om en mor om sin döde son som stupade i strid i Virland, eller Wierland som det heter idag, som var vikingarnas namn på området i nordöstra Estland, Runstenen är unik på flera sätt. Det är den enda kända svenska runsten där Virland nämns.
Runsten U 356 står på sin ursprungliga plats -på ett gravfält från äldre järnåldern. Redan på vikingatiden var detta gravfältet 1500 år gammalt och vad vi idag betraktar som fornlämning. Begreppet fornlämning fanns dock inte då. Hade det inte varit för alla träd som idag står i vägen så hade runstenen stått i siktlinje med Lunda kyrkbacke – där en stadsliknande handelsplats fanns på medeltiden.
Ristningen är daterad till 1050-1080 eKr och tolkningen lyder:
”Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Han föll i Virland. Och Åsmund ristade.”
Runstenen räknas till ett av runmästaren Åsmund Kåressons främsta verk.
Kulturlandskapen runt runstenen är mycket rikt och ruvar på några av Upplands största arkeologiska gåtor. Runstenen står på ursprunglig plats i västra kanten av ett stort gravfält (Lunda 91:1) med 250 registrerade gravar. Att döma av gravfältets många gravtyper har det nyttjats under lång tid – från tiden äldre järnålder till yngre järnålder.
Järnålder, som föregicks av bronsåldern, är ett komplicerat begrepp som i Skandinavien omfattar tiden från 500 fKr till 1100 eKr. Tidsperioden är enkelt beskriven indelad i två mindre tidsepoker – en äldre ( 500 fKr-400 eKr) och en yngre (400 eKr-1100 eKr. Dessa två epoker är sedan indelade kortare tidsperioder som till exempel förromersk järnålder, folkvandringstid och vikingatid. Efter järnåldern inträdde medeltiden.
Runstenen står på den äldsta delen av gravfältet som är daterat till äldre järnålder och som domineras av 43 resta stenar.
Åren 1947-48 undersöktes delar av gravfältet av arkeologen Gunnar Ekholm. Undersökningen visade att runstenen ursprungligen flankerats av 14 resta stenar. Det bör ha varit en imponerande anläggning.
Forntida hålväg eller traktorväg? Strax bakom runstenen finns denna vägsträckning som inte är registrerad och vars datering är okänd. Den förmodade vägen syns som ett dike i bildens mitt. Eventuellt delar sig den i bildens bakgrund och viker av ner mot åkrarna och en å.
Bara några tiotals meter söder om runstenen finns en avlång fördjupning som sannolikt är en gammal vägsträckning. Hur gammal den är är inte känt. Den kan vara mycket gammal eller ett resultatet av de senaste århundradenas jordbruk. Vägen leder snett upp genom gravfältet, strax bakom runstenen.
Möjligen delar sig vägen, med en avstickare ner mot ån, cirka 50 meter öster om runstenen. Runstenen anses markera ett vikingatida vadställe vid ån strax söder gravfältet.
Några av gravfältets kvarvarande bautastenar från äldre järnålder. Arkeologiska undersökningar på 1940-talet visade att endast ett fåtal av de bautastenar som en gång restes står kvar.
Vilken by detta gravfält en gång tillhörde har länge diskuterats. Vissa arkeologer menar att det finns en koppling till den intilliggande gården Ängby, som fram till laga skifte var en by. Men gravfältet har även förknippats med den medeltida tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.
Enligt medeltida källor låg Folklandstingstad i Lunda socken i Uppland. Men exakt var den låg är omdiskuterat. Verksamheten var på 1300-talet så omfattande att handelsmännen i Sigtuna stad vände sig till kungen och klagade på konkurensen från Folklandstingstad. Efter år 1380 nämns inte Folklandstingstad i de skriftliga källorna.
En numera vedertagen teori är att Folklandstigstad låg intillLunda kyrka – som ligger cirka 800 meter norr om den aktuella runstenen.
Lunda kyrka. På den höjd som kyrkan är byggd på finns spår av en omfattande medeltida anläggning/verksamhet. Mycket tyder på att denna verksamhet uppstod redan på bronsålderna.
Runt Lunda kyrka, eller Lunda kyrkbacke som den även kalkas, har lämningar som går tillbaka till bronsåldern hittats. Idag omgärdas Kyrkbacken av åkrar. Men under forntiden låg platsen intill ett stort sjösystem, den så kallade Långhundraleden, som på vikingatiden sträckte sig från Uppsala och Åkersberga. Åkersberga var in- och utfart till Östersjön.
De åkrar som idag bitvis omgärdar Kyrkbacken är bottnen på en stor vik som redan fanns där under bronsåldern och som sedan blev en del av Långhundraleden.
Strax väster om Lunda kyrka finns en större plattå med berg i dagen i sluttningarna. Här har meterdjup kulturpåverkad jord uppmätts. På bilden syns den omgivande åkermarken som under forntid och långt in i historisk tid var en sjö. Notera den västra kyrkogårdsmuren i bildens högerkant.
Under forntiden fanns det även en sjöförbindelse västerut till Mälaren. Den gick över den ås som ligger vid Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrka. Vid Halmsjöns södra strand ligger Arlanda flygplats tredje landnings- och startbana.
På bägge sidor om åsen finns rännor – cirka 50-90 meter långa, tre meter breda och 0,5 meter djupa. Rännorna vittnar om en lång tradition att dra båtar och skepp över åsen som utgjorde ett naturligt hinder mellan Långhundraleden och Mälaren. Halmsjön har än idag förbindelse med Mälaren. Numera består förbindelsen av en grund å som till stor del går under landningsbanor och genom kulvertar.
Dragrännorna var okända för vetenskapen fram till början av 1980-talet. Forskaren och grävmaskinisten Gunnar Skoglöv från Knivsta hade hört lokalbefolkningen berätta om att vikingarna skulle ha dragit sina båtar över åsen. Han blev visad en plats vid Sjöås (Halmsjön) där flera branta rännor är synliga på åsens sidor. På uppdrag av Riksantikvarieämbetet genomförde han en mindre arkeologisk undersökning av en av rännorna. Fynd av bevarat trä visade att rännan hade varit klädd med virke. Den hade varit i bruk under lång tid. Ett av C14-proverna gav dateringen100 år före Kristus – det vill säga äldre järnålder.
Två av dragrännor vid Sjöås registrerades i fornlämningsregistret år 1987. Sannolikt finns det på platsen flera, äldre rännor som inte är registrerade.
För några år sedan arrangerades en kombinerad filminspelning och fältforskning vid dragrännorna. Då drogs en kopia av Viksbåten, en vikingatida båt som hittades i Söderby-Karl, från Halmsjöns strand och upp för åsen genom en av dragrännorna. Fältforskningen och filminspelningen arrangerades Timo Lipitsä, som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Experimentet skedde med tillstånd från länsstyrelsen. Resultatet av testerna visade att det är relativt lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek genom den branta dragrännan. Hade rännan varit träskodd, vilket den alltså en gång var, skulle det sannolikt gått ännu lättare.
Intill Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrkbacke, finns en sträcka av Stockholmsåsen. Över åsen går flera handgrävda rännor som daterats till järnålder. I samband med en kombinerad fältforskning och filminspelning för några år sedan drogs kopian av Viksbåten upp och ner för rännorna. Projektet hade tillstånd från länsstyrelsen och arrangerades av hembygdsforskaren Timo Lipitsä. Experimentet visade att det var förhållandevis lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek upp genom dragrännan.
De mest påtagliga arkeologiska bevisen för en medeltida, stadsliknande bebyggelse vid Lunda kyrkbacke under tidig medeltid, finns vid Tingsängarna. Platsen ligger 200 meter öster om Lunda kyrka och 800 meter norr om Ragnfrids runsten.
I början av 1980-talet genomförde Arbetsgruppen Långhundraleden tillsammans med bland annat Riksantikvarieämbetet och Sigtuna museum, en arkeologisk undersökning av Tingsängarna. I två sökschakt påträffade 0,4 meter tjocka kulturlager. Totalt registrerades 562 fyndnummer. Fynd som bebebyggelselämningar, silvermynt, keramik, bultlås, bränd lera, spåren från en bronsgjutares verkstad och en sopgrop daterades till 1100 – 1400-talet.
Vy från Tingsängarna mot Lunda kyrkbacke. Kyrkan skymtar till vänster bakom det gula trähuset. Vid Tingsängarna finns medeltida kulturlager från en stadsliknande anläggning.
Undersökningen bekräftade att det på platsen finns en stor medeltida anläggning.
På kyrkbackens västra del har metertjock kulturpåverkad jord påträffats. Men mycket av detta totalförstördes år 1989 då Sigtuna kommun anlade en avloppsanläggning. Ett par årtionden senare grävdes kulturlager sönder strax norr om kyrkan i samband med att elledningar drogs till kyrka. I schaktmassorna påträffades keramik som Sigtunamuseum museum daterade till 1100-talet.
”Frågan är om inte Lunda kyrkbacke rentav är Upplands äldsta handelsplats i kontinuerligt bruk från bronsålder till medeltid” skriver Långhundragruppen i boken Långhundraleden – en seglats i tid och rum från 1993.
Konkreta bevis för att lämningarna runt Lunda kyrka verkligen är Folklandstingstad finns inte. Men klart är att där pågick en omfattande verksamhet, både till sjös och på land, från bronsåldern och fram till mitten av medeltiden.
Gravfältets västra del ligger på en smal landremsa med bautastenar resta intill vägen. I bakgrunden syns Lunda kyrkbacke, en plats med tjocka medeltida kulturlager och där man tror att handels- och tingsplatsen Folklandstingsstad låg. Runstenen står i siktlinje med Kyrkbacken – om man bortser från de träd som idag växer runt runstenen.
När man betraktar Ragnfrids runstenen bör man inte enbart se ett vackert konstverk med en unik språklig innebörd, utan även i ett samband med det omgivande kulturlandskapets gåtfulla lämningar och de verksamheter som pågick där före, under och efter 1000-talet – både till land och till sjös.
En tid efter att Björn hade fallit i Virland nådde dödsbudet slutligen hans hembygd och familj. Ragnfrid lät då rista och resa den ståtliga runsten till minne av sin son. Hon lät resa runstenen på en plats där den norra (förmodade) landvägen mot det man idag tror var Landstingstingstad passerade. Runstenen står på den del av gravfält som redan på vikingatiden var urgammalt och där förfäderna hade begravts i närmare 1000 år. Och om man bortser från alla skymmande träd så står runstenen i rak siktlinje mot Lunda kyrkbacke.
Det här reportaget är en förenkling av de arkeologiska, kulturgeografiska och historiska förhållandena i och runt Lunda kyrkbacke. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att belysa saknen närmare. Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Folklandstingstad och de arkeologiska lämningarna vid Lunda kyrka.
Hos de flesta 70-talister väcker blixtkuben garanterat minnen. Denna fyrkantiga lilla blixtanordning, avsedd att montera på Kodaks ikoniska Instamatickameror, blev en enorm försäljningssuccé när den lanserades i slutet av 1960-talet.
För inte allt för länge sedan skedde fotografering men analoga kameror som laddades med filmrullar – med svartvit- eller färgfilm. Då räknades varje bild på filmrullen och att ta 20 – 30 bilder på ett motiv, som vi lätt gör idag, var bara att glömma. Det gällde att vara sparsam. Filmrullar, framkallning och blixtkuber var dyra.
Blixtkuben – ett numera bortglömt fototillbehör. Den vänstra kuben är använd och har ett karaktäristiskt bränt utseende. Den högra är oanvänd.
Så var det i alla fall om man var en tioåring med en Kodak Instamatic – en med dagens mått mätt ganska dålig och plastig kamera. Men då var kameramodellen i kombination med kubblixten någon av ett teknisk revolution.
Det hela började den 23 juli 1968. Då meddelade de amerikanska bolagen Sylvania Electric och Eastman Kodak Company att de gemensamt hade tagit fram en ny fyrsidig blixtanordning för engångsbruk – blixtkuben. Sylvania hade utvecklat blixten och Kodak hade tagit fram ett fäste för den nya blixten.
Instamatic, som sålde i över 60 miljoner exemplar, hade Kodak tagit fram redan 1963 och blev en enorm succé. Kameran var avsedd för 126-film vars bilder känns igen på sitt kvadratiska format. Instamatic 104 kom 1968 och var den första modellen som hade fästet som var avsedd för den nya kubblixten.
Till skillnad mot de dyra, otympliga och batterikrävande elektronblixtarna var blixtkuben den direkta motsatsen. Den innehöll fyra engångsblixtar. Den var snabb, liten, krävde inga inställningar och förhållandevis billiga. En nackdel var att bilderna ofta blev över- eller underexponerade och nästan alltid resulterade i att alla på bilderna fick röda ögon. Men det gjorde inte så mycket så länge bildernas motiv gick att se.
Blixtkuben monterades i ett runt uttag på kamerans överdel. När en bild tagits och blixten lösts ut, roterade kuben när man matade fram en ny bildruta. Efter fyra blixtar var kubblixten slut och fick bytas. Och så där höll man på.
En förpackning blixtkubar, till exempel PHILIPS PHOTOFLUX PFC4 3X FLASH CUBE BULBS, räckte till 12 fotografier. Det fanns även andra typer av liknande engångsblixtar.
Då varje blixt avfyrades uppstod ett karaktäristiskt ljud som sedan följdes av det mekaniska ljudet då man matade fram nästa bild. Direkt efter att en blixt avfyrats var den brännhet.
Ur Kodaks marknadsföring 1968.
Med tiden blev den elektroniska blixten så pass liten att den kunde byggas in i kameror som rymdes i en ficka. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var blixtkubens tid över och en era med pocketkameror tog vid. Tjugo år senare, 1990, lanserade Kodak den första kommersiella digitalkameran – Kodaks DCS 100. Men för den vanliga familjefotografen skulle det dröja ytterligare 10 – 15 år innan den digitala fototekniken slog igenom.
I många hem ligger det fortfarande blixtkubar undangömda lådor och vråer – tillsammans med kassettband, Instamatickameror, femkronorssedlar, burkkapsyler, unikaboxar och andra tidsdokument från ett inte allt för avlägset, analogt samhälle.
Det vilar något sagolikt över Bara ödekyrka – Gotlands kanske mest okända medeltidskyrka. Särskilt sommartid, då ruinen från 1200-talet står inbäddat i ett lummigt lövtäcke, förstärks intrycket av en bortglömd plats som är mest känd för ett hedniskt offerberg.
Text och foto: Jens Flyckt
Gotland är en skattkammare med ofattbart stora kulturhistoriska värden. Det gäller inte minst öns 92 medeltida stenkyrkor. Gotlands långa historia har undersökts och skildrats i hundratals år. Men fortfarande kan man hitta platser som knappt är omskrivna – där fantasier och folktro går tätt intill det skrivna ordet.
Bara gamla kyrka var redan på 1500-talet så förfallen att predikningarna upphörde. Ruinen ruvar på många hemligheter. Den har ett nästan kvadratiskt kor och ett rektangulärt, tvåskeppigt långhus. På långhusets västra del vilar resterna av ett torn.
Några kilometer norr om Hörsne kyrka ligger ruinen efter Bara kyrka – som tros ha uppförts runt år 1239. Platsen är svår att hitta, som om lokalbefolkningen vill behålla sin ödekyrka för sig själva. När man väl hittat dit slås man av hur sällsam platsen är – särskilt sommartid.
Det har skrivits hyllmeter om Gotlands medeltida kyrkor. Men den turist eller historieintresserad besökare som lyckas hittat Bara ödekyrka och vill veta mer om dess historia, blir snabbt besviken. Faktum är att lite är skrivet om denna kyrkoruin.
Ett annat exempel på det dåliga kunskapsunderlaget är Bebyggelseregistret, ett nationellt register över vårt bebyggda kulturarv Där finns mycket detaljerade redovisningar om landets medeltidskyrkor – om deras arkitektur, byggnadsår, ombyggnationer, inventarier och liknande. Men Bara ödekyrka är i stort sätt en blank sida där enbart kyrkan och kyrkogårdens mått nämns.
Resterna av korets bågformiga fönster från 1300-talet.
Dock inte sagt att Bara ödekyrka aldrig varit omskriven. I verket Sveriges kyrkor från 1947 finns en detaljerad beskrivning.
Men i förhållande till Gotlands övriga kyrkor är Bara anonym.
Någon har beskrivit Bara ödekyrka en byggsats där alla delar finns kvar och endast behöver monteras ihop igen. Riktigt så enkelt är det inte. Men mycket är bevarat och i bra skick. I långhuset ligger bland annat rester av den mittkollon som en gång höll uppe valven. Även rester av den ursprungliga dopfunten finns kvar.
Det finns mängder av bevarade byggnadsdetaljer i och runt ruinen. En av dessa detaljer är korets bågformiga fönster, eller snarare resterna av det, från 1300-talet. Ursprungligen hade koret rundbågiga fönster i koret.
Inne i långhuset finns en annan lämning som få besökare lägger märket till. På den medeltida puts som är bevarad på väggar och valv, finns sakrala ristningar. Dessa ristningar är de mallar som först gjordes på 1200-talet när valven skulle dekoreras med målningar. Ett arbete med att dokumentera dessa ristningar pågår.
Fortfarande är delar av långhusets innerväggar täckta av den medeltida putsen.
Sverigereportage tog dessa bilder för ett par år sedan. När undertecknad nyligen behandlade bilder till det här reportaget dök något märkligt upp på skärmen. På en av bilderna, en närbild på en ristning från 1947, framträdde ett gytter av små ristade linjer, bokstäver, siffror och runor.
På bilden framträder en ristad rad med minst tre stycken runtecken: u, n och r. Runorna syns i bildens ovankant, strax ovanför den rektangulära ristningen. (1947). Även i bildens nederkant finns runliknande tecken – grunt ristade och uppskattningsvis en halv centimeter höga.
På grund av att kameran var felinställd vid fotograferingstillfället är bildernas upplösning för dålig för att kunna zooma in på runorna. Men att det finns minst tre, 16-typiga runor är klart. Men hur gamla de är, om de är ristade på medeltiden eller på 1900-talet går inte att avgöra i nuläget.
Vid fotoögonblicket var det enbart den stora ristningen från 1947 som var synlig. Men vid behandling av bilden framträdde ett myller av streck, bokstäver och runliknande tecken. Runorna skymtar i bildens ovan- och nederkant.Genom att förstora, ändra skärpa, kontrast och svartpunkt i bilden framträder runorna tydligare. Runorna är markerade med en gul cirkel.
Runorna är grunt ristade och bara synliga om man granskar väggen i närbild. Någon datering är idag omöjlig att göra. Runorna kan lika gärna vara ristade på 1200-talet som på 1900-talet.
Sverigereportage har rapporterat fyndet till Riksantikvarieämbetet och expertis kommer undersöka fyndet i Bara ödekyrkas medeltida puts vid nästa besök på Gotland. Inga runristningar är sedan tidigare registrerade vid eller i Bara ödekyrka.
Baras historia som församlingskyrka blev kort. Historiska källor vittnar om att kyrkan redan på 1500-talet var i så dåligt skick att predikningarna upphörde.
Den 14 februari år 1588 begärde Baraborna att predikningarna skulle återupptas i deras kyrka. Men motkraven från högre ort var bland annat att kyrkans tak och klockor först måste åtgärdas samt att församlingen skulle ordna med mässkläder till prästen. Samtidigt varnades Baraborna av kyrkan för att fortsätta med sitt avguderi. Tydligen var detta avguderi, det vill säga avbildningar som inte stämmer överens med den kristna kyrkans uppfattning om den sanna guden, så omfattande att kyrkans centralmakt var tvungen att agera.
Men det blev aldrig någon upprustning eller fortsatta predikningar, kanske pågrund av Baraborna tillbad andra gudar eller inte hade råd. Efter år 1588 nämns inte Bara kyrka fören långt senare.
Långhuset i Bara ödekyrka, en plats som ruvar på många hemligheter. I och runt ruinen finns till exempel ett antal bildstensfragment.
Cirka femhundra år efter att Bara kyrka lämnades till sitt öde kom arkitekten och författaren Anders Roland (1879-1926) med ett förslag om att återställa Bara ödekyrka till en fungerande kyrka. Under sitt yrkesliv restaurerade han åtskilliga kyrkor. Men förslaget genomfördes aldrig. Istället restaurerades ruinen med pengar från gotlänningen och riksdagsmannen och Harald Laurin (1875-1950). Arbetet leddes av arkitekten Sven Brandel (1886-1931).
På en av kyrkans innerväggar finns en tavla som påminner om arbetet.
”BARA ÖDEKYRKA K ONSERVERADES ÅR 1923 EN GÅRD AF TACKSAMHET TILL FÄDERNEÖN AF HARA LD LAURIN”
I april 2021, nästan hundra år efter restaureringen, inleddes en ny restaurering av Bara ödekyrka. Denna gång är det företaget Gotlandsbyggen som genomför arbetet. Arbetet kommer att fortsätta i år (2022).
Rester av mittkolonnen gång i tiden höll uppe Bara ödekyrkas valv.
Kulturlandskapet runt Bara ödekyrka är rikt på lämningar, som stensträngar och gravfält. I omgivningen har arkeologerna bland annat hittat mynt och keramik från 1400-talet.
2011 påträffade arkeologer en stenskodd vattenbrunn drygt hundra meter norr om kyrkan. Brunnen var känd av befolkningen i Bara by sedan länge som en plats för offer. Än idag lever platsens namn, Offerbrunnen, kvar.
Mitt emot den ålderdomliga vägsträckning som leder från den större grusvägen mot Bara ödekyrka, finns ett låglänt berg – Baraberget. På denna höjd finns bland annat rester av en fornborg och forntida gravar. Nedanför detta berg ska det enligt uppgift funnits ytterligare en offerkälla, där man offrade ull och pengar för djur och människors hälsa. Brunnen togs bort när vägen breddades i mitten av 1900-talet.
Baraberget är vida känt och betydligt mer omskrivet än kyrkan. Enligt sägnen ska det på detta berg ha stått en helig ask som aldrig fällde sina löv och därför stod grön året runt. Länsstyrelsen på Gotland skriver att detta berg var en känd offerplats under forntiden. Uppenbarligen pågick denna hedniska verksamhet ända in på medeltiden.
Sägnen säger att den heliga asken stod kvar fram till år 1452. Då dök plötsligt det svenskdanska riksrådet Ivar Axel Thott upp och grävde upp det heliga trädet.
Bara ödekyrka år 1897. Foto: J.W. Hamner
Ytterligare en offerplats, som beskrivs som ”en stor helgedom”, ska ha legat på Barabergets topp. Det var enligt luddiga källor ett stort kors av ek. Där ska ortsbefolkningen ha offrat för att kreatur som försvunnit skulle komma tillbaka.
Det är alltså fråga om tre offerplatser inom någon hektar runt Bara ödekyrka. Dessutom trodde länge ortsbefolkningen att det bodde troll i Baraberget och att ett skräckinjagande väsen, Troll-oxen, gick omkring på bygden ställde till med problem.
Trolloxen är en doldis i svensk folktro och förekommer på Öland och Gotland. Den beskrivs som en mystisk oxe som plötsligt dök upp i hagmarkerna om kvällarna. Ingen visste vem som ägde oxen. Det berättas att några bönder en gång ledde hem oxen och slaktade den. Halvvägs in i slakten, då bönderna gått in för att ta sig en sup, började trollen ropa efter sin oxe. Oxen svarade att den inte hade några ben kvar och därför inte kunde komma. Trollen ropade åt oxen att hasa sig därifrån. När bönderna kom tillbaka hade trollens oxe gett sig iväg.
Bara ödekyrkas torn.
Trots trollens härjningar, halvstyckade oxar som släpade sig fram i sommarhagar, offer och århundraden av förfall står Bara gamla kyrka kvar.
Det må vara länge sedan den förlorade sin funktion som församlingskyrka – men ingången till kyrkogården försedd med en trägrind. Muren runt kyrkogården är i fint skick och gräset i långhuset och på kyrkogården är välklippt. Varje år i december sker vinterbön i långhuset.
Och fortfarande begravs Barabor på kyrkogården intill sin ruin. Så helt öde är inte Bara kyrka.
I en husvägg i Gamla stan i Stockholm finns en runsten som ristades ungefär 200 år innan huvudstaden grundades. Var den en gång stod rest är okänt, men den murades in i källarväggen på medeltiden och där har den suttit sedan dess.
Text och foto: Jens Flyckt
Bakom ett mynningsladdat kanonrör i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken är runsten U 53 inmurad i en källarvägg. Det är den ända kända runstenen inom Gamla stan – en av Europas bäst bevarade medeltida stadskärnor.
Gamla stans numera enda kända runsten. Kanske restes den i närheten – på holme som med tiden skulle bli Gamla stan. Mycket pekar på att den transporterades dit på medeltiden för att återanvändas som byggmaterial.
Runstenen i U 53 är utifrån runslingans stil daterad till 1070-1100-tal. För att passa i grunden är delar av den borthuggna. Men runtexten är trots det relativt bevarad. Det är en traditionell minnesinskrift:
”Torsten och Frögunn de (läto resa) stenen efter…, sin son.”
Med hjälp av runslingans utseende har runsten U 53 daterats till 1070/1100-tal.
Det har funnits fler runstenar, två eller tre stycken beroende på vad man betraktar som runsten, i Gamla stan. Två av runstenarna är sedan länge försvunna.
Den första försvunna runstenen är U 54 som var ett större runstensfragment och som fanns i Riddarholmskyrkan. Stenen är nämnd och avbildad på1700-talet. Runtexten lyder:
”… och Östen och Sote… reste denna sten efter… sin… Gud hjälpe (hans) ande.”
Runsten U 54 avbildad år 1624.
Den andra försvunna runstenen ska ha varit inmurad i en vägg i Storkyrkobrinken och ska då ha haft följande tolkning:
”Skäggig haka passar icke i dans”
Bakom den mycket märkliga texten döljer sig troligen ett skämt. Runforskaren Johannes Bureus nämner att runstenen i början av 1600-talet fanns i Mäster Olaus Petri hus på Kyrkbrinken. Olaus Petri (1493-1552), historiker och reformator, förvärvade år 1527 fastigheten. Han var även intresserad av runor och är troligen upphovsmannen bakom den skämtsamma runstenen.
”Det förefaller därför icke osannolikt, att det är han själv, som har försett sitt hus med den skämtsamma inskriften” står det i Upplands runinskrifter.
Runsten SÖ 274 är ytterligare ett fragment som fanns inmurat i ett stenhus kvarteret Medusa, vid Söderport och som först beskrevs på 1600-talet. Den runtexten är inte heller komplett men lyder:
”Karl och Adisla lät resa [denna sten efter] Arnisl, fader (sin).”
SÖ 274 är bevarad men finns inte kvar i Gamla stan. Vid ombyggnationer år 1878 räddades runstenen. 1913 restes den vid Skansen och 1991 flyttades den till Medeltidsmuseet.
Runsten U 53 är inmurad i en medeltida husgrund i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken. Notera kanonen till vänster.
Efter att seden att resa runstenar ebbade ut på 1100-talet återanvändes många runstenar som byggnadsmaterial i väggar, broar, murar och spisrösen. Runsten U 53 är inmurad i en medeltida källare. Stenen finns nämnd redan på 1600-talet.
Stockholm anses ha grundats år 1244. Det äldsta skända stadsprivilegiet är från 1436. Men redan på vikingatiden, då dessa runstenar restes, fanns det någon form av samlad bebyggelse och verksamhet i området, som sedan tros ha utvecklats till Stockholm.
Arkeologerna har funnit rester av vikingatida bebyggelse i området. Flera vikingatida depåfynd, det vill säga silvermynt som lagts ner i jorden vid ett tillfälle, har påträffats i Stockholms stad. Ett exempel är de 47 vikingatida mynt som påträffades år 1913 när Tekniska högskolan byggdes.
Det finns ingen informationsskylt på platsen som informerar om runstenen i väggen. Många turister, som shoppar vikingahjälmar och miniatyrrunstenar i Gamla stans många souvenirbutiker, missar därför den vikingatida runstenen.
Det har spekulerats om dessa runstenar på vikingatiden var resta intill en väg på den holme som flera hundra år senare blev Gamla stan. Om så är fallet är spåren från vägen sedan länge utplånade av bebyggelsen.
Det mesta pekar på att runstenarna aldrig varit resta på platsen, utan att de på medeltiden eller senare transporterades från de omkringliggande landskapen, till exempel Södermanland, för att återanvändas som byggnadsmaterial i den nya stadens framväxt.
Sannolikt finns det runstenar som ingen har upptäckt i Gamla stans grunder, källare och väggar. Men på grund av att stenarnas ristade ytor är vända inåt eller nedåt kommer de förbli okända – i alla fall så länge husen står kvar.
I århundranden hade sjömän på kapsejsade fartyg omkommit för att de i hård sjö inte kunde ta sig till land. Raketpistolen var en enkel och innovativ konstruktion som gjorde det möjligt att skjuta ut räddningslinor, som besättningarna kunde firas i land via. Tekniken användes av tyska ubåtsflottan under andra världskriget och i Sverige utvecklades den till ett minröjningsvapen på land.
Text och nutidsfotofoto: Jens Flyckt Historiska bilder: Sjöhistoriska museet och Armémuseum.
Med en pistolliknande avfyringsanordning av mässing, löstagbara avfyrningsrör och en raket sköts den 230 meter långa räddningslinan mot det strandade eller sjunkande skeppet. Linan kunde även skjutas mellan fartyg. Ett fåtal exemplar Sander raketpistol finns idag bevarade på svenska museer och i hembygdsföreningarnas gömmor.
Raketpistol från tyska Sander med tillhörande läderhölster samt två raketer i ett uppländskt hembygdsmuseum. På de tidiga modellerna av Sander raketpistol var pistolen tillverkad av mässing. Senare modeller är av aluminium.
Med räddningslinan kunde starkare rep dras från skeppet/skeppen. Via denna förbindelse kunde sedan besättningen ta sig till säkerhet.
Under andra världskriget användes Sander raketpistol, eller Sander Lenienpistole som den egentligen heter, av tyska ubåtsbesättningar. Mellan två ubåtar i ytläge sköts linan, som sedan användes för att föra över reservdelar, dokument, proviant och liknande.
Den svenska försvarsmakten tycks ha antagit Sanders raketpistol år 1937 – som raketpistol m/37. Det är dock oklart inom vilka svenska förband som raketpistolen användes vid tiden runt andra världskriget. Även Kungliga Lotsverket använde Sander raketpistol.
Inom den svenska försvarsmakten fick tekniken ett helt annat användningsområde under 1900-talets första hälft – minröjning på land med så kallade minormar. Minorm, eller minröjningsorm, är enkelt beskrivet en lång serie med smala slangar som är fyllda med sprängmedel. Med en raket och bromsskärm skjuts minormen ut över minfält. När den utsträckta slangen har landat sker en kraftig explosion, som i sin tur utlöser de minor som finns i marken under den. På så sätt skapas en minfri korridor där svensk trupp kan rycka fram. Raketerna till de tidiga minormarna sköts med handhållna raketpistoler – sannolikt av märket Sander.
Sanders raketpistol kunde även användas för att upprätta en förbindelse mellan två ubåtar i ytläge. Via denna förbindelse kunde dokument, reservdelar och proviant dras mellan båtarna. Bilden visar avfyrning från en tysk ubåt någon gång under 1943.
Det var sannolikt en ganska obehaglig upplevelse att avfyra en raketpistol. Mellan varbygeln och avfyrningsröret finns ett uttag. Det är ett fäste för vertikalgrepp – ett handtag som gjorde att skytten kunde hålla i raketpistolen med två händer. Det innebar en säkrare och lättare avfyrning.
Till Sander raketpistol, som alltså fick beteckningen m/37 i Sverige, fanns även ett handskydd i form av smärtingduk, som skyddade skyttens hand från brännskador vid avfyrning. Även ett läderhölster, som syns på bilden, ingick i tillbehören. Allt förvarades i en avlång plåtlåda.
Lite är skrivet eller känt om Sander Leinenpistole, raketpistol m/37 och liknande modellers användning i Sverige. Det är oklart hur länge de var i tjänst. De ytterst få raketpistoler som finns bevarade hos svenska museer och hembygdsgårdar tycks ha skänkts till museerna i slutet av 1950-talet.
De gånger som Sander Leinenpistole dyker upp hos auktionshus i Europa och i USA, brukar slutsummorna landa på 10 000 till 20 000 kronor. Då är det endast fråga om den pistolliknande avfyrningsanordningen. Kompletta Sander raketpistoler med original tillbehör som raketer, avfyrningarna, hölster och förvaringslåda är så sällsynta att prisreferenser saknas.
Taktiken att skjuta linor mellan skepp, eller skepp och land, är inte unik för raketpistolen. Det fanns under tidigt 1900-tal flera system och tillverkare. Ett exempel är linkastargeväret från svenska Husqvarna vapenfabrik. Sverigereportage har tidigare skrivit om detta gevär.
Sander Leinenpistole kom efter kriget att vidareutvecklas som räddningsutrustning av en engelsk tillverkare. Men den tycks inte blivit någon större försäljningssuccé. När 1900-talet nådde 60-talet var tiden då man behövde raketer för att rädda sjömän över. Men inom svensk minröjning har tekniken, i form av raketer till minormar, levt kvar ända in på 2000-talet.
Bilden visar en svensk raket till en ”Provisorisk minröjningsorm”. Raketen på bilden är från 1950-talet. Likheten med Sander raketpistols raketer är uppenbar. Tekniken att skjuta ut minröjande sprängladdningar med raketer utvecklades och har levt kvar inom den svenska Försvarsmakten ända in på 2000-talet. https://digitaltmuseum.se/011024254615/minrojningsorm
Länken här nedan visar hur en minorm används. Klippet ger även en inblick i hur raketen från en raketpistol fungerar.
En dunkel urnordiska runtext och en ristad figur som med sammanbiten blick höjer sina händer mot betraktaren. Sedan 1600-talet har den 1 600 år gamla Krogstastenen förbryllat forskare och vanliga besökare.
Text och foto: Jens Flyckt Foto porträttbild: privat
Det blåser en iskall nordanvind över det småskaliga jordbrukslandskapet i nordöstra Uppland, någon kilometer från Tuna kyrka. Det finns ingen skylt som informerar om att en av Sveriges märkligaste runstenar, som stått där sedan 500-talet, finns en bit in i den tallbevuxna hagmarken intill grusvägen.
Upplands äldsta runsten. Krogstastenen som är ristad med runor ur den 24-typiga, så kallade urnordiska, runraden. I fornlämningsregistret heter denna runsten RAÄ: Tuna 216.
Magnus Källström är runforskare och arkeolog. Han säger att Krogstastenen är en av relativt få kända runstenar i Sverige som är ristad med den urnordiska, 24-typiga runraden.
-I Uppland finns det bara två ytterligare sådana runstenar som är ristade med äldre runor. Det är Möjbrostenen i Hagby och ett fragment som hittats vid Tomteboda i Solna, säger Magnus Källström.
Runolog Magnus Källström.
Merparten av de runstenar som finns i landskapen är ristade med den yngre runraden, från tidsperioden 900-talets slut och början av 1100-talet – det vill säga brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Dessa runstenar är i regel relativt lätta att tolka och förstå.
Men de äldsta runstenarnas språkliga innebörd är betydligt mer komplicerade.
I Sverige började den 24-typiga, urnordiska runraden användas något århundrande efter Kristi födelse. Det äldsta föremålet med denna runrad är en gotländsk spjutspets från 200-talet. Den äldsta kända runstenen är den gotländska Kylverstenen – från 400-talet.
På 600/700-talet genomgick runraden en förändring. 24 runor blev 16 runor. Sveriges mest kända runsten, Rökstenen från 800-talet, innehåller både äldre och yngre runor. De flesta runstenar är från slutet av 900-talet och början av 1100-talet – brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Det var då som seden att resa runstenar tog fart. I Sverige finns cirka 4 000 runstenar, både hela stenar och fragment, varav mer än 1 300 stycken finns i Uppland.
Krogstastenen har två korta, vertikala runrader på vardera sida. Runraden på baksidan är numera knappt synlig på grund av lavar. Många forskare har försökt tolka dess runor genom åren. Teorierna/tolkningarna är flera. Men den låter sig inte tolkas så lätt. Dessutom har några runor försvunnit genom vittring av bergarten.
År 1594 nämndes Krogstastenen för första gången. Därefter har den dokumenterats åtskilliga gånger genom århundradena. Att Krogstastenen finns kvar idag är en slump. Från 1850-talet finns uppgifter om att lokalbefolkningen planerade att återanvända ” stenen med gubben” som byggnadsmaterial. Stenen låg då ner. Av olika skäl blev det inte så.
På Krogstastenens baksida finns en vertikal runrad. Runorna är idag knappt synliga på grund av lavar och att färgen har försvunnit.
Magnus Källström säger att runorna på framsidan, där det sannolikt finns en t-runa med oväntad form, kan tolkas som stainaR – som betyder sten på urnordiska. Om så är fallet kan man kunna förvänta sig ett personnamn på den andra sidan. Men istället tycks det där stå sïainaR.
-Inte ens ordet ”sten” är säkert. Ingen har lyckats få någon vettig mening i dessa runor. De är mycket svårtolkade, säger han.
Varför är Krogstastenens runor så svåra att läsa, jämfört med en runsten med yngre runor från 1000-talet?
-Språket under urnordisk tid skilde sig mycket från det som talades på vikingatiden och vi har väldigt få språkkällor från denna tid. På Krogstastenen är inskriften på framsidan skadad i slutet. En eller ett par runor saknas alltså samtidigt som de bevarade runorna ger en outtalbar runföljd, vilket inte gör det hela enklare, säger han.
Överdelen på Krogstastenens figur. Det finns åtskilliga teorier om dess innebörd. Bloggen Kulturbilder har uppmärksammat att liknande figurer, som höjer sina händer, finns på hällristningar från bronsåldern. Figurens midja, som markeras med ett uppehåll mellan över- och underkropp, har av vissa tolkats som att figuren varit dödad. En av de vanligaste uppfattningarna är att figuren varnar besökaren från att förstöra något – kanske en grav. Många personer som för första gången ser Krogstastenen, tror att dess ”gubbe” är ett dåligt skämt; att en alkoholpåverkad amatör gjort den och så vidare. Men vad som aldrig eller sällan uppmärksammas är figurens formmässiga värden. Det som uppfattas som amatörmässigt framstår snarare som ett verk av en person med en utvecklad formkänsla och som skapat en avancerad bild, i förhållande till de begränsade möjligheter som tekniken att hugga i sten har. Att rista/hugga i sten är inte som att teckna med blyerts. Den som någon gång själv har försökt hugga/rista runor, inser att figuren inte är ett havsverk – utan ett verk av en person som garanterat hade tecknat eller ristat tidigare. Pröva gärna själva att hugga en liknande figur i sten men slägga och huggmejsel. Glöm inte att använda skyddsglasögon.
Minst lika mystisk är den figur som finns avbildad på Krogstastenens framsida. Han, den eller vad det nu är, håller upp armarna – som ett tecken. Figuren är tvådelad i höjd med midjan och har ett konformat huvud med sammanbitet ansiktsuttryck. Fingrarnas placering skiljer sig mellan händerna.
Även när det gäller Krogstastenens figur finns det flera teorier. Oavsett vad man tycker och tror så har figuren en märklig förmåga att beröra betraktaren.
Vad tror du runristaren ville säga med den märkliga figuren på stenen?
-Det är nästan lika svår fråga som med stenens runor. Vissa har i den velat se någon form av adorant, eftersom han har händerna uppåtsträckta. Möjligen skulle man också kunna tänka på någon form av ontavvärjande figur. Att det skulle vara ett porträtt av den som stenen är tillägnad verkar väl mindre troligt. Bilden är i så fall inte särskilt smickrande, säger Magnus Källström.
Med adorant menas dyrkande eller tillbedjande person.
Den17x19 meter stora terrassanläggningen. En enorm arbetsinsats ligger bakom bygget av denna anläggning. Platsen är den högsta i terrängen – vilket knappast är en slump. Oavsett om terrassen anlades som grund för platåhus, annan byggnad eller för en särskild verksamhet, så valdes en plats som var väl synlig från omgivningen. På bilden syns delar av den kantkedja med stenar som markerar den nästan runda terrassen. Allt material som ligger innanför och över kantkedjan har förts dit av människohänder. Terrassanläggningen från en annan vinkel. Den gula pilen pekar på den synliga delen av kantkedjan. Den blå pilen pekar på den tre meter långa vägen upp på terrassanläggningen. Den gröna pilen pekar på terrassens plana ovandel.
Krogstastenen står i nordöstra delen av ett 100×85 meter stort forntida grav- och boplatsområde – som troligen är samtida med runstenen. Där finns bland annat 25 runda stensättningar och en stensträng.
En extra intressant lämning finns i områdets södra del. Det är en nästan rund terrassanläggning – 17 till 19 meter stor, nästan en meter hög och har en synlig kantkjedja i form av stenar. Från söder kan man se en tre meter lång väg/ramp som leder upp på terrassen.
Platsen är inte undersökt. Den sortens terrassanläggningar i järnåldersmiljöer förknippas ofta med en sällsynt typ av byggnader – platåhus. Dessa hus har påträffats i högstatusmiljöer som bland annat Hovgården på Adelsö, Signhildsberg i Upplands Bro, Granby i Vallentuna och i Julita i Sörmland.
Platåhus är i regel avlånga. I detta fall är terrassanläggningen nästan rund – beläget på områdets högsta höjd.
De gula strecken markerar vägens ungefärliga läge upp på den nästan runda terrassanläggningen, som den röda pilen pekar på. Krogstastenen står ungefär vid den tall som syns i bakgrunden till höger om pilen.
Grav- och boplatsområdet runt Krogstastenen är spännande och fullt med spår från de människor som ligger begravda där. En väl trampad stig vittnar om att platsen har många besökare – med runstenen som mål.
Runstenens placering har även den diskuterats länge. Vid Krogstastenen finns fyra stenar lagda i en fyrkant – som möjligen markerar en grav. Frågan är om runstenen restes exakt där den står nu för 1 600 år sedan?
-Miljön runt stenen är säkert den ursprungliga. Den omtalas ju redan på 1600-talet, men stenen har senare legat omkullfallen och om man på 1800-talet satt upp den exakt där den tidigare hade varit rest vet vi inte, säger Magnus Källström.
Krogstastenen i sitt omgivande gravfält. Eventuellt markerar runstenen en grav.
Sverigereportage 