Vintern 1516/1517 höggs timret till det skepp som 500 år senare skulle bli ett av Stockholms mest betydande arkeologiska fynd – Riddarholmsskeppet.
2018 kom ny forskning om skeppet – som numera betraktas som ett av den svenska flottans äldsta kända krigsskepp – med en besättning på närmare 100 man.

Text och Foto: Jens Flyckt

På Medeltidsmuseet i Stockholm finns sedan 1980-talet resterna av Riddarholmsskeppet utställt. Exakt hur detta skepp såg har under lång tid varit okänt. Det utställda skrovet är en tolkning.

Fyndet gjordes år 1930. Det skedde i vattnet mellan Gamla stan och Riddarholmen.
Ett stort antal föremål hittades. Totalt registrerades 2465 fyndposter – bland annat 132 kanonkulor av sten och 101 kanonkulor av metall.

Först trodde man att det var resterna från ett vikingatida skepp, men sedan flyttades dateringen fram till sen medeltid – det vill säga 1400/1500-tal. Där efter har teorierna om skrovets ursprungliga utseende och användning kommit och gått. Man har bland annat trott att skeppet var en snabbseglande jakt.

”Bottenskrovet och ett stort antal föremål finns bevarat. Det hittades 1930 i samband med att en ny bro skulle byggas till Riddarholmen. Till en början identifierades vraket som ett vikingaskepp, senare ett senmedeltida skepp. Fartyget var också den centrala utställningen år 1947 i nya stadsmuseet, nyss inrättat. En ny rekonstruktion gjordes 1964 och först på 1980-talet gjordes en årsringsdatering” skriver Medeltidsmuseet.

År 2018 inleddes ett nytt forskningsprojekt som fick stor uppmärksamhet och som helt har ändrat synen på Riddarholmsskeppet.

När forskare från Försvarshögskolan gick igenom skeppets källmaterial lade man märket till flera avvikande detaljer, som tidigare inte hade noterats. Man hittade bland annat åtskilliga delar från så kallade kammarkanoner. Fyra stycken kammarkanoner påträffades intill eller i Riddarholmsskeppet.

43 stycken så kallade krutkammare, som kan beskrivas som en del av laddmekanismen i 1400/1500-talets kammarkanoner, hittades när fynden från Riddarholmsskeppet undersöktes. Även andra vapenrelaterade delar och tillbehör kom fram.

Mängden kanondelar fick forskarna att misstänka att antalet kanoner ombord på Riddarholmsskeppet varit större än man tidigare trott. Även synen på skeppets storlek och vikt har förändrats. Nu tror man att det var ett stort och cirka 200 ton tungt slagskepp. Besättningen tros ha uppgått till närmare 100 man.

Rönen pekar på att Riddarholmsskeppet var ett av Sveriges första slagskepp i den första flottan. Dateringen av virket placerar skeppet till tiden för Gustav Vasas befrielsekrig mot Danmark på 1520-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Gustav Vasas befrielsekrig och arkeologiska spår från det medeltida Stockholms försvar: Stadsmurar skyddade det medeltida Stockholm

På fyndplatsen är numera Gamala stans tunnelbanestation belägen. Riddarholmsskeppet var och är fortfarande, långt ifrån det enda medeltida skrov/vrak som då hade påträffats i området. I det smala sund som på medeltiden skiljde Gråmunkeholmen (Riddarholmen idag) och den muromgärdade stadsbebyggelsen (Gamla stan idag), finns uppgifter om att 26 fartygsskrov under vatten. Där efter har ytterligare skrov/vrak påträffats i området.

Riddarholmsskeppet utgör en central del av Medeltidsmuseets utställningar, som är byggda kring tre fasta fornlämningar, bland annat Gustav Vasas stadsmur från 1500-talet samt en medeltida kyrkogård. Dessa lagskyddade fornlämningar, som alltså inte är ditflyttade, är en del av utställningarna.

Ni som vill se Riddarholmsskeppet i sin nuvarande, medeltida miljö bör skynda er. Nyligen meddelade riksdagen, som äger fastigheten, att de behöver lokalerna och att Medeltidsmuseet därför måste flytta.

På åtskilliga vikingatida runstenar nämns resor till avlägsna länder. Ett exempel är runsten vid Angarns kyrka – där runorna nämner Toke som omkom i Grekland.
Men runstenen är inte enbart ett minnesmärke. Den är även ett juridiskt dokument.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Det är en ovanligt vacker runsten (U 201) som är inmurad i Angarns kyrkas korvägg. Ristningen är daterad till1000-talet första hälft. Mycket av skönheten ligger i stenens röda, finkorniga bergart och det sätt som runmästaren har disponerat hällen. Den är inte signerad, men är sannolikt ett verk av runmästaren Gunnar. Ett tjugotal runstenar kan knytas till honom.

Runinskriften på U 201 lyder:

”Tägn och Götdjärv och Sunvat och Torulv de läto resa denna sten efter Toke sin fader. Han omkom ute i Grekland. Gud hjälpe hans ande och själ.”

Toke var troligen en väring – en man från det dåtida Angarn iUppland, som tog värvning i väringagardet, en utländsk trupp som fungerade som livvakt hos den Bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Där omkom han.

Resor till fjärran länder var vanligt på vikingatiden. Det finns ett 30-tal kända runstenar som berättar om resor till Grekland. Det är dock inte det Grekland vi idag syftar på. På vikingatiden var ”Grekland” det Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – dagens Istanbul.

Sverigereportage har tidigare skrivit om flera andra greklandsstenar:

Greklandsfararen från Vedyxa. Till fots tillbaka till forntiden. Från Täby till Jerusalem.

Runstensgåtan i Husby Sjuhundra kyrka,

Att det på vikingatiden var mycket folk som reste utomlands, på mer eller mindre obestämd tid, är tydligt. Långt ifrån alla kom tillbaka. Många försvann på grund av förlisningar till sjös, sjukdomar, våldsamheter, strider, olyckor och kanske även av fri vilja. Men åtskilliga personer, som kanske var borta i årtionden, kom även hem.

Angarn är namnet på en kyrkby i Vallentuna kommun, strax norr om Stockholm.

Under bortavaron satt familjerna hemma och undrade om och när deras man, bror etcetera, skulle komma hem. Då som nu lockades säkert anhöriga av den frånvarande mannens egendomar och andra tillgångar här hemma, som tids nog skulle bli deras arv.

Men arvskifte var inte möjligt så länge mannen ’satt” i fjärran land.

I den äldre Västgötalagen, från början av 1200-talet, finns ett stycke som skyddade den frånvarande mannens egendom. Samma lag gällde på vikingatiden. Den betonar äganderätten här hemma – även om personen ”satt i Grekland”.

I den äldre Västgötalagen står bland annat:

”Ingen mans arv tager han, medan han sitter i Grekland”

Så länge fadern eller brodern levde/satt där, långt borta i Grekland, fick hans tillgångar hemma på gården inte röras eller fördelas i arv mellan hans släktingar.

Ett stycke av texten i runstenen i Angarns kyrka anknyter till denna ålderdomliga lag.

Formuleringen ”han omkom ute i Grekland” i runtexten visar att budet om att Toks död slutligen nådde familjen familjen hemma i Angarn i Uppland.

Angarnsstenen är därför inte enbart en minnessten. Den är även ett juridiskt dokument som visar att arvskiftet efter Toke skedde på korrekt sätt och att hans arvingarna är legitima.

Det var tänkt att bli Gustav III drömslott – ett magnifikt paradbygge med inspiration från antiken, som hade förändrat Stockholms framtida utseende, om det hade byggts klart. Men skotten mot kungen på maskeradbalen 1792 satte stopp för Stora Haga slott. Kvar är grunden som arbetarna hastigt lämnade efter att kungen mördats.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Hagaparken är belägen intill Brunnsviken, strax norr om Stockholms stadskärna. I skuggan av träd och vegetation i parkens norra del gömmer sig ruinen efter Gustav III storslagna slottsdrömmar. Bygget kom inte längre än till källarvåningen, vilken är en imponerande syn som påminner om en labyrint av rum.

Hagaparken, som anlades av Gustav III åren 1780 till 1797, är en del an Kungliga nationalparken. Den var en del av kungens stora planer. Förutom Haga lät han anlägga ytterligare två, intilliggande engelska parker – Tivoliparken och Berzelii park på andra sidan av Brunnsviken.

Hagaparken är ett mycket populärt strövområde. Men det strandnära landskap som präglar parken är dock inte naturlig, utan är en skapelse efter sprängningar, schaktningar och kanalgrävningar på 1780-talet. Anläggningsarbetena skedde enligt dåtidens stora ideal – den engelska parken.

Hagaparken, med sina praktbyggnader från 1700-talets slut, betraktas som en av Europas bäst bevarade parker i sitt slag. Exempel på dessa byggnader från 1700-talets sista årtionden är Koppartälten, Turkiska kiosken, Ekotemplet, Stora stallet och Kinesiska paviljongen.

Påverkad av sina upplevelser i Frankrike och Italien ville Gustav III skapa ett storslaget slott i Hagaparken. För att frigöra utrymme för sina slottsplaner utvidgades Hagaparken norrut genom markköp.

Så här beskriver nationalstadsparken.se Stora Haga slotts grund/ruin:

”Grundläggningsarbetena för slottet påbörjades 1786. Det var tänkt som ett stort klassiskt tempel och som arkitekt stod Louis Jean Desprez.”

Själva slottsgrunden ligger undangömd vid sidan av Hagaparkens större gångstråk och grönytor. Trots sina historiska, byggnadstekniska och arkeologiska värden, är en ruinen relativt okänd. Hela ruinen är dessutom skyddsobjekt, vilket tas upp senare i reportaget.

Ruinen är 150 meter lång, 50 meter bred och belägen på en höjd. Den är 2 till 10 meter hög. Längs de högsta delarna av grunden finns skyddsräcken.

Så sent som 1968 skedde en första restaurering av grunden/ruinen. Där efter har grunden restaurerats ytterligare en gång.

Upp till 800 personer ska enligt uppgift varit upptagna med bygget när det begav sig. Längst kom arbetet på den mittersta och östra delarna. Där får man en uppfattning om hur källarvåningen men även andra delar av slottet var tänkt att se ut.

Den västra delen består till stor del av grundmurar, som bara har påbörjats. Där man man även se hur vatten, från berggrunden eller en bäck, leds bort i stensatta diken. Dessa diken leder fortfarande bort vattnet, trots att det är 230 år sedan de anlades.

Källarvåningen består av ett antal runda och kvadratiska rum, som via dörröppningar, står i förbindelse med varandra. I mitten ligger det största källarrummet – som har flera dörröppningar mot intilliggande rum. Mitt i detta rum står en stor mittspelare – murad av natursten som övriga grunden. Denna pelare var tänkt att bära upp ett monumentalt trapphus och en stor takkupol – i slottets centralpunkt.

Troligen var det under denna pelare som kungen lade grundstenarna. Det skedde den 19 augusti 1786. Kungen, som var intresserad av arkitektur, var delaktig i skissarbetet. Det var även kungen som bidrog till att slottet blev längre på bredden och att det senare i byggnaden skulle få långa rader med 70 stycken kolonner – i söderläge.

Gustav III hade stora planer för sitt slott – med starka influenser från antiken. Det var långt ifrån enbart tänkt som en kunglig bostad – utan även som ett monument över svenskt kulturliv. En teater och ett museum skulle bland annat inhysas i stora Haga slott, enligt kungens planer. Dessutom skulle hovet bo där.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Ankarströms avrättning: Grannar till en avrättningsplats.

Men på grund av kapten Ankarströms skott mot kungen blev Stora Haga slott inte mer än en källarvåning. Med kungens död dog även byggplanerna. Byggnadsmaterial till slottsbyggnaden, som tegel, ekgolv och stenarbeten, användes istället till andra, dåtida byggnadsprojekt i närheten.

Kvar i marken finns stenflisor och efter stenhuggarnas arbeten och mängder av stenblock som aldrig murades in i väggarna.

I ruinen efter stora Haga slotts källarvåning kan man ännu ana Gustav III storslagna planer.

Detta byggnadsverk, som övergavs hastigt, är på många sätt unikt. Det finns gott om ruiner som en gång i tiden var byggnader, men som av olika anledningar revs eller förföll genom århundradena. I många fall har resterna av de rivna byggnaderna varit så fragmatiska, att ruinerna har fått återskapas under modern tid.

Stora Haga slott varken revs eller byggdes klart. Källarvåningen är en ruin och samtidigt inte. Resterna är inte bara spåren efter kungens drömmar, ideal och ambitioner. Det är även en orörd arbetsplats och bebyggelsefas från 1700-talets slut.

Sedan Gustav III död har ruinen legat undanskymd och bortglömd i Hagaparken. En och annan besökare hittar dit, vilket vältrampade stigar vittnar om. Med för den stora allmänheten är detta byggnadsverk relativt okänt.

Det finns ännu en detalj som gör grunden/ruinen till Stora Haga slott, som är registrerad i Fornlämningsregistret, speciell. Den är ett skyddsobjekt med beträdande- och fotoförbud. Vid grundens östra delar finns det skyltar och staket som upplyser om att det är ett skyddsobjekt. Men på de mittersta och västra delarna, där stigar leder upp på grunden, finns inga skyltar eller annan information om skyddsobjekt.

Det är länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för skyddsobjekt. Ansvarig tjänsteman på länsstyrelsen i Stockholms län blir förvånad när Sverigereportage hör av sig och frågar om det är okej att publicera bilder på Stora Haga slotts grund. Liknande bilder finns bland annat på Wikipedia. På frågan om det är många som hör av sig och vill ha tillstånd för att fota källarvåningen/ruinen, säger ansvarig tjänsteman att han aldrig tidigare fått den frågan.

Länsstyrelsen kunde dock inte ge besked. Det kan inte heller Statens Fastighetsverk, som äger ruinen, göra. Istället hänvisar man till Kungliga Hovstaterna. Efter kontakt med ansvarig tjänsteman vid hovstaterna blir svaret ja, Sverigereportage fotografering publicering är okej.

Det visar sig att ruinen/källarvåningen är en del av ett utökat skyddsobjekt, som berör ett intilliggande objekt.

Ruiner har alltid haft en dragningskraft. De väcker känslor och nyfikenhet, även hos personer som annars inte är intresserade av historia, arkeologi eller solkungen Gustav III slottsplaner. Och så är det även med Stora Haga slotts källarvåning/ruin.

Men den som beträder och fotograferar ruinen efter Stora Haga slott bör vara medveten om att det är ett skyddsobjekt och att de begår ett brott som har fängelse på straffskalan, såvida man inte har tillstånd.

Norrtälje var fram till år 2000 en garnisonsstad. l och på luftvärnsförbandet Lv 3 tidigare logement, forndonshallar övningsområde bedrivs numera civila verksamheter. Ett litet museum, Norrtälje luftvärnsmuseet, vårdar minnet av luftvärnets historia i staden.

Text och foto: Jens Flyckt

Vore det inte för en stor stor luftvärnsrobot från kalla krigets dagar som står uppställd vid parkeringen, så är det lite som vittnar om att det gråa lilla huset är ett museum. Verksamheten drivs av en ideell kamratförening. Ordföranden heter Stig Schyldt, som var regementschef för Lv 3 – Roslagens luftvärnsregemente. Han tog även beslutet att bilda museet.

-Jag beslutade att det skulle bli ett museum, som det hade diskuterats i flera år. Sedan bytte jag jobb. Själva genomförandet av museet skedde under annan ledning, säger Stig Schytt och öppnar museets fordon- och pjäshall.

Norrtälje luftvärnsmuseum är ett teknik- och arbetslivsmuseum. Numera har vänföreningen cirka 300 medlemmar. Flera av medlemmarna är tidigare officerare från Lv 3.

Museet visar bland annat artilleriets utveckling, från tidigt 1900-tal till år 2000, Roslagens artilleriregementes (Lv 3) verksamhet i Stockholm och Norrtälje med mera.

Överallt i hallen står pjäser, fordon annan materiell med anknytning till artilleriets historia. Några exempel är en 150 centimeters strålkastare m/37, som under andra världskriget användes för att artilleriet skulle hitta sina mål nattetid.

Längst in i maskinhallen står luftvärnsrobotvagn modell 701B, som är bestyckad med robot 70. Mer om robot 70 längre fram i reportaget.

Luftvärnsrobotvagnen utvecklades i mitten av 1980-talet av Hägglund och Söner och bygger på chassit av en äldre kanonvagn. Vagnen väger 9700 kilo och har en topphastighet på 45 kilometer i timmen. Den användes inom mellan åren 1984-2000 inom svenska armén.

Totalt tillverkades 45 exemplar av luftvärnsrobotvagn model 701.

Hallen är full med pjäser, vapen, fordon och militära föremål som alla i sig är värda ett reportage. Där finns bland annat en stor målning som visar hur garnisionsområdet såg ut och vilka byggnader som ingick i verksamheten.

Stig Schyldt berättar att barnen tycker att en 40 millimeters Boforskanon som står inne i ett hörn är roligast, i och med att de kan höja och sänka pipan.

Intill en vägg står två dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett. Modellen är mest känd som understödsvapen till infanteriet, men modifierades även för att kunna bekämpa flyg. Men det är inte enbart vapen som är utställda. På en vägg hänger kronans skidor.

Genom åren verkade flera förband och skolor i Norrtälje garnision. Några exempel är:

Stockholms luftvärnsregemente 1952 – 1957.
Roslagens luftvärnsregemente 1957 – 1994.
Roslagens luftvärnskår (Lv 3) 1994 – 2 000.
Arméns luftvärnscentrum 1991 – 1997.
Luftvärnets stridskola 1979 – 2001.
Luftvärnets officerskola 1994 – 1998.

Den 1 juli år 2000 halades garnisionsflaggan i Norrtälje för sista gången.
Därmed var en militär tradition och närvaro, som inleddes med att Stockholms luftvärnsregemente flyttade till Norrtälje år 1953, över.

Norrtälje Luftvärnsmuseum öppnade 1995.

Museets huvudbyggnad består av övervåning och källarvåning. Temat i utställningarna berör inte enbart luftvärnet. Rummen i övervåningen är uppdelade i tidsperioder som börjar på 1940-talet. Personligt skydd, sjukvårdsutrustning, optik, bajonetter och uniformer är något av innehållet.

Där beskrivs bland annat luftvärnets tillkomst – som innebar att man från början vinklade artilleriets kanoner upp i luften, med stöd av en högstubbe eller liknande.

Där efter följer en tidsaxel med rum, från 1950-talet och fram till 1990-talet. Förutom föremål visas ett stort antal fotografier, dokument, utbildningsplancher, kartor och liknande. Även om fokus ligger på luftvärnets historia, så har samlingarna en bred inriktning. Åtskilliga föremål är hämtade från andra truppslag.

Där ryms allt från robot 70 till halmöverdrag till känga m/39. Halmöverdraget användes vid riktigt kallt väder och som skyddade soldater på pass, att förfrysa fötterna under krigsårens kalla vintrar.

Även kontorsmiljöer från1970- och 80-talet ingår i utställningen.

Det finns en stor igenkänningsfaktor i Norrtälje luftvärnsmuseums samlingar. Många av de tusentals personer som gjorde sin värnplikt i Norrtälje återkommer. Det är en av anledningarna till museets höga besökssiffror.

Även civilister som aldrig haft med svenskt luftvärn att göra känner igen sig i delar av utställningen, i alla fall i ett föremål och om man bodde på Väddö under 1970- och 80-talet. Då var det vanligt att lågt flygande flygplan vände över stugor och båthus. Efter sig bogserade flyget röda, avlånga ”cigarrer”.

Cigarren, som på militärspråk heter pilmål PM7B, användes som övningsmål för luftvärnet. Det typen av övningar genomfördes regelbundet på från Väddö skjutfält.

Utställningarna på ovanvåningen är präglad av tekniska system – allt från kommunikation och tidiga mobiltelefoner och datorer, till spaningsradar och målsökning.

En vägg i utställningens rum täcks av panelen från en eldgivningsradar – Cig 790, som var en del av luftvärnsdystem m/48. I systemet ingick bland annat den Boforstillverkade luftvärnspjäsen lvakan m/48, som är utställd på museets källarvåning och som reportaget återkommer till.

Flera radiostationer är utställda – bland annat modell 200. Den utvecklades i mitten av 1950-talet. Det är en kortvågsradio som även var avsedd för telegrafi.

Radiostation 200 var ”bärbar”. Dock krävdes det ett antal mannar för att. transportera samtliga enheter.

Antenenhet: 1,2 kilo.
Generator: 12,5 kilo.
Nätdel: 20 kilo.
Mottagare: 7 kilo.
Låda med tillbehör: 10 kilo.
Omvandlare: 14 kilo.
Låda med nätdel 20 kilo.
Sändare: 4,9 kilo.

Radiostation 200 moderniserades i mitten av 1960-talet.

Även tidiga mobiltelefoner, som Motorola Micro Tac som kom ut på marknaden 1989, är utställda.. De första versionerna vara analoga. Micro Tac betraktades i slutet av 1980-talet som den minsta mobiltelefonen på marknaden. Typiskt för Motorola Micro Tac är luckan av svart plast som fälldes upp för att komma åt knappsatsen.

På samma hylla står en telefonväxel som en gång i tiden satt i en stridsledningskärra tillhörande spaningsradar PS 23 från 1940-talet. Modellen var den första spaningsradarn inom svenskt luftvärn och byggde på ett engelskt system. Efter att PS 23 utrangerades användes denna växel i många år vid Lv 3:s skjutfält på Väddö.

I museets källarvåning är samlingarna mer inriktad på pjäser, minor och liknandeutrustning.

Där finns bland annat 20 millimeter lvakan m/40, en pjäs som användes som luftvärn- och pansarvärnspjäs.

Även en Ivakan m/36, en 40 millimeters automatkanon tillverkad av Bofors, är utställd. Modellen var en försäljningssuccé som tillverkades på licens i flera länder, bland annat USA, Holland och Österrike. Även Sovjetunionen föll för modellen, men brydde sig inte om att söka tillverkningslicens utan stal idén och tillverkade en kopia.

Ett av museets nyaste föremål är robot 70 – ett luftvärnsrobotsystem som utvecklades av Bofors och togs i bruk inom det svenska försvaret 1977. Luftvärnsrobotvagnen i början av reportaget är utrustad med detta system.

Sista gången värnpliktiga vid Lv 3 sköt skarpt med robot 70 var vid en stor slutövning den 7 mar år 2000. Platsen var Ravlunda skjutfält i Skåne.

Så här beskrivs de sista skotten i utställningen:

”Robotskytten hette Andreas Flodman från 2.pluton/2 kompaniet. 5 stycken robot 70 sköts mot ett bogserat flygmål. Andreas Flodman kommer från Täby.”

Läs mer om robotsystem 70 här.

Systemet är fortfarande i bruk inom svenska försvaret, men har uppdaterats flera gånger. Det används främst för att bekämpa fientliga flygplan och helikoptrar, enligt Försvarsmakten.

Numera bedrivs civila verksamheter det forna kasernområdet och övningsområdet exploateras i snabb takt. Museets närmsta granne är handelsområdet Norrtäljeporten med 33 butiker och resturanger. Där stridsskolan tidigare höll till bedriver bland annat Komvux verksamhet. I kassernvakten håller Securitas till. I den tidigare officersmässen är det förskola. I logementen är det hyresbostäder.

Men minnet av Lv 3 lever kvar. Runt om i området finns skyltar, minnesstenar och inte minst luftvärnsmuseet som vittnar om platsens militära historia.

Vad som inte heller är glömt är försvarsbeslutet år 2000, som var den största omorganiseringen av Försvarsmakten sedan 1920-talet, som innebar att Sverige gick från att ha ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.

En konsekvens av detta blev att den dåvarande regeringen, trots protester och motargument, avvecklade bland annat Lv 3. Regeringen ansåg då att omvärlden var så säker att endast fyra artilleribataljoner behövdes.

Kartan över Lund är stämplad i Berlin år 1940. Den är försedd med tysk text och stämplat hakkors. Byggnaderna på kartan hade tyskarna numrerat och översatta till tyska. Men de gjorde ett misstag som hade fått stora konsekvenser om Hitlers anfallsplaner mot Sverige blivit verklighet.

Text och foto: Jens Flyckt

Skåne. Vilket syfte kartan hade och om den ingick i Hitlers anfallsplaner mot Sverige, operation Polarräv, är oklart. Men tyskarna hade i detalj klarlagt Lunds byggnader och infrastruktur. Liknande kartor fanns sannolikt över andra svenska städer.

Tyskarna hade gjort sig enkelt för sig. De utgick från en vanlig, svensk karta från 1933. Viktiga byggnader markerades och siffror och namn, till exempel Epidemisjukhuset, Ribbingska sjukhemmet och Stadshuset, översattes till tyska.

De översatta namnen är tryckta på kartans vänstra hörn.

Kyrkor och kyrkogårdar är vitmarkerade på kartan och inte upptagna i listan. Övriga objekt är gulbruna.

Det är en detaljerad karta över Lunds stadsplan som tyskarna tog fram. Men skenet av noggrannhet bedrar. Faktum är att tyskarna begick ett stort misstag när de överste de numrerade byggnaderna. I praktiken innebr denna miss att ingen av de byggnader som tyskarna räknar upp, stämmer överens med verkligheten.

Det är oklart om tyskarna insåg sitt misstag och senare rättade felen på kartan.

Hitler gjorde aldrig verklighet av sina invasionsplaner mot Sverige. Men att det fanns långt gångna planer är sedan tidigare känt.

Bland annat skulle tyska trupper inledningsvis tränga in i Sverige från samtliga väderstreck, från bland annat Finland och Norge. Med bombflyg, falkskärmstruppper och motoriserat infanteri, skulle Sverige tas i en kniptångsmanöver. Städer som Göteborg, Södertälje, Visby, Stockholm och Karlstad skulle bombas. Samtidigt skulle viktiga järnvägsknutar förstöras för att förhindra svenska trupptransporter.

Ett avgörande sista slag med den svenska armén väntades stå någonstans mellan Västerås och Uppsala. Därefter skulle tyskarna ta Stockholm.

Vissa forskare menar att Hitler inte hade någon anledning att anfalla, så länge Sverige fortsatte levererade järnmalm, grafit, kullager och kullager som var viktiga för Nazitysklands vapenindustri. Andra forskare menar att Sverige var nära att anfallas 1943.

Men hur nära det var att operation Polarräv sattes i verket är det ingen som med säkerhet vet.