Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser.
Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annons eller sponsorer. Verksamheten är politiskt och religiös obunden.
Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.
Allt material på Sverigereportage.com är producerat av Jens Flyckt och är skyddat av upphovsrätt.
Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain.
Överträdelser av upphovsrätten beivras.
Strax norr om Rimbo finns en ovanligt fornlämning – en varggård, som Sverigereportage har nämnt tidigare. Detta reportage är en mer ingående beskrivning av varggården som medeltida fångstanläggning.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Genom Magnus Erikssons landskapslag från 1300-talet fick allmogen en lagstadgad skyldighet att förfölja och utrota vargen. Runt om i markerna finns spår denna verksamhet. En sådan plats är varggården utanför Rimbo.
Så här var varggården tänkt att fungera. När vargarna tagit sin in kunde de inte ta sig ut. Denna illustration finns på den informationsskylt som är uppställd på platsen. Konstnär okänd.
Lite är känt om varggården utanför Rimbo. Allmänt tycks det finnas en bristande kunskap om denna typ av lämningar. Relativt ofta förväxlas varggårdar som namn med varggropar.
Varggrop och varggård är dock två vitt skilda fångstanläggningar. Varggropen är framför allt mycket mindre och förhållandevis enkel i sin konstruktion. Varggården är en stor, arbetskrävande och kostsam anläggning.
Troligen är det lokala berättartraditioner som påverkar och som namnger fångstgropar som varggårdar. Varggropar finns det gott om. Varggårdar är ovanliga lämningar.
Att en så stor fångstanläggning byggdes utanför Rimbo berodde på att det en gång i tiden fanns mycket varg i trakten. Numera är vargarna betydlig färre. Knappt en mil öster om Rimbo, vid Finsta, finns ett system med varggropar som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Utifrån andra dokumenterade varggårdar, bland annat i Årböle i Norduppland, framträder fragmentariska bilder hur dessa stora fångstanläggningar anlades och användes.
Årböle byalags medlemmar har grävt i arkiven för att hitta information om sin varggård. Den anlades år 1803 efter beslut i sockenstämman tre år tidigare.
Varggården utanför Rimbo är imponerande fångstanläggning, inte minst med tanke på att allt är grävt för hand. Erosion, slitage från crossmotorcyklar, ryttare och grustäkt har skadat fornlämningen. Men fortfarande framträder den relativt tydligt i tallskogen.
Mot sydväst är varggården utanför Rimbo välbevarad. På denna bild får man en uppfattning om denna fångstanläggnings storlek. I förgrunden syns den inre vallen – som stigen följer. I bakgrunden avtecknar sig den yttre vallen som ett mörkt parti.
Varggården utanför Rimbo är rund, 300 meter i omkrets och består av en inre och yttre sandvall. Diket mellan vallarna är 4-5 meter brett på bottnen och cirka 10 meter bred på vallkrönen. Det plana området innanför den inre vallen är 43 meter i diameter, enligt Fornsök. Troligen hade insidan av den inre vallen en eller flera timmerväggar.
När varggården utanför Rimbo var i drift fanns det på utsidan språngbrädor som ledde över valkarna och in i fångstanläggningen. Längs den innersta vallen fanns en gärdsgårdsliknande konstruktion med spetsiga störar som var lutade inåt. Störarna hindrade vargarna att ta sig ut från vargtorget.
Bland lingonris inne i varggården växer Smålands landskapsväxt – Linnéa. Den växten är annars inte så vanlig i trakten.
Slitage från ryttare och crosskörning har skadat varggården.
Inne i varggårdarna fanns en trätunnel. När folk samlades runt varggården flydde de infångade vargarna in i tunnel – som slutade i en fångstgrop. I denna grop stacks eller slogs vargarna ihjäl. Enligt Årböle byalag användes inte skjutvapen vid avlivningen, då lukten av krut kunde skrämma bort andra kommande vargar från varggården.
I varggården utanför Rimbo är tunnel är för länge sedan borta. Men fångstgropen, där infångade vargar slogs ihjäl, kan man fortfarande ana.
Exakt hur vargarna lockades in i varggården är något osäkert. De beskrivningar som finns nämner att döda kreatur lades inne i varggården, men även på utsidan. Det är inte osannolikt att även levande husdjur användes som lockbete. Beträffande varggropar är det känt att levande hundvalpar och höns användes för att locka vargen.
På varggårdens inre vall finns en stig som löper runt anläggningen. Bilden visar den östra sidan som är sämre bevarad.
Enligt de medeltida landskapslagarna var varggårdarna inte enbart fällor. De tycks även ha använts vid vargskall – en jaktmetod då flera kilometer, ibland flera mil långa, drevkedjor drev vargarna fram till begränsade ytor där de slogs eller sköts ihjäl.
Vid skall ska alltså varggårdarna ha fungerat som avslutningsplatser för vargdrev.
För att förstå varför dåtidens samhälle lade ner så stora resurser på att ha utrota vargarna, måsten förstå det hot som vargen innebar – både mot människor och kreatur.
Under toppåren på 1800-talet dödade varg stora mängder husdjur och boskap i Sverige. Det sades att råttorna åt upp spannmålen och vargarna åt upp boskapen; eller att vargarna beskattade landsbygden hårdare än staten.
Mellan åren 1827 och 1839 dödades i snitt 500 vargar per år, enligt SLU.
Nyheten om att Gysingevargen som åren 1820/21 anföll 31 människor, varav nio barn dog, ökade säkert rädslan för vargen vargen. Gysingevargen är den varg som dödat flest människor i Sverige. Även före 1820 finns ett antal dokumenterade fall där människor, främst barn, dödas av varg.
Denna bild är tagen på bottnen mellan valkarna i varggårdens västra del. På bilden syns tydligt profilerna av de stora vallarna. Profilen är markerad med rött för tydlighetens skull.
Varggården utanför Rimbo är en lagskyddad fornlämning. Den är inte undersökt. När den anlades är därför inte känt. Den kan vara från medeltiden, eller så sent som från 1800-talet. Oavsett vilket är det en ovanlig fornlämning.
Bakom tät slyskog gömmer sig en lodrät bergsrygg där forntidens människor ristade ett tjugotal skålgropar för cirka 3 000 år sedan. Trots att denna ovanliga hällristning ligger några meter från en allmän väg är den inte registrerad.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Skålgropar är landets vanligaste hällristningar. Majoriteten av alla kända skålgropar är ristade på mer eller mindre vertikala bergshällar (runhällar) som är belägna intill åkermark. Vad dessa gropar hade för betydelse för forntidens människor är högst oklart.
Några av de skålgropar (markerade med gula pilar) som är ristade på den lodräta hällen.
Skålgrop är det vetenskapliga namnet på skålformade hällristningar. De dateras i regel till bronsåldern, men förekommer även på lämningar från stenåldern och järnåldern. Skålgropar förekommer på hällar, större stenblock och mindre stenblock.
Vad som gör skålgropar i detta reportage ovanliga är dels att de är ristade på en lodrät bergsyta. Det är oklart hur många lokaler med skålgropar på lodräta bergsytor som är kända i Sverige. Skålgropar på horisontala ytor (stenblock) förekommer bland annat på kammargravar i Skåne, men även på enskilda stenblock runt om i landet.
Ett folkligt namn på skålgropar är älvkvarnar. Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar/älvkvarnar och den folkliga kult som uppstod kring dem under historisk tid:
”Offersten” och ”älvkvarnar” är begrepp som idag är starkt förknippade med skålgropar. Dessa begrepp hör samman med den offerkult som i vissa landskap växte fram hos allmogen under historisk tid. Jämfört med skålgroparnas ålder är allmogens ”offer” i block och hällar en relativt sen företeelse. Grunden i denna offerkult, som i Uppland finns belagd till 1920-talet, var ”smörjning” av älvkvarnar. I begreppet ingår offer av mindre föremål, som nålar, fett och vätskor i älvkvarnar.
Det faktum att älvkvarnar/skålgropar även ristades på lodräta ytor, antyder att de ursprungligen inte var avsedda att lägga föremål eller hälla vätskor i.
Översikt över den avsats och bergsvägg där de aktuella skålgroparna påträffades. Hela bergsväggen syns inte på bilden. Bilden är tagen mot nordöst. På denna avsats stod forntidens människor, för cirka 3 000 år sedan, och ristade. På bilden är det artikelförfattaren som mäter en av skålgroparna. Bergsväggen är cirka 6 meter lång och som mest 1,2 meter hög.
Lokalen i reportaget är belägen på toppen av ett impediment, cirka 45 meter i diameter. Längst upp är berget i dagen. Där finns både horisontala och lodräta bergsytor. Den aktuella bergväggen ligger på 20-metersnivån. Var det inte för den täta vegetationen och en stor ek, så hade man haft en vida utsikt över det omgivande kulturlandskapet.
När Sverigereportage var på plats noterades ett tjugotal skålgropar, fördelade på tre områden på bergsväggen. Berget har en skrovlig yta och är dessutom bevuxet med ett tjock lavtäcke. Sannolikt finns det fler ristningar under lavtäcket.
Inga ristningar har noterats på de plana bergsytorna, som är täckta av mossor och inte är undersökta. Endast en liten del är fria från mossa och jord.
Den ristade bergväggen vätter möt öster och är i stort sett igenvuxen.
När bild på en av skålgroparna på den aktuella bergsväggen.
Fyndplatsen är belägen i nordöstra delen av Sigtuna kommun, Uppland. Det omkringliggande kulturlandskapen är mycket rika på fornlämningar, som sträcker sig från äldre stenålder (raä 238) och fram till medeltiden.
De aktuella skålgroparna (ristade på lodrät bergsvägg intill en avsats), är kända hos lokalbefolkningen. Men de är inte registrerade eller omskrivna. Sverigereportage har anmält lokalen till bland annat länsstyrelse och Sigtuna Museum and Art. Då de lodräta skålgroparna är belägna inom vägområdet för den intilliggande vägen är de även anmälda till Trafikverket.
I närområdet finns ytterligare en skålgropslokal som inte är registrerad.
Hans jordiska stoft återbördades till den skog han jagade i under större delen av sitt liv. En samling naturstenar markerar hans grav, som på många sätt liknar en grav från järnåldern.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Våren 2023 drabbades 77-åriga Erik av stroke och i april avled han. Han var en hängiven jägare. Stora delar av sitt liv tillbringade han i hemmaskogen. Och där, inte långt från sitt favoritpass där han sköt flera hundra vildsvin, begravde familjen hans aska.
Fotnot: Erik hette något annat. Hans familj har inget emot att Sverigereportage skriver om honom, så länge plats eller namn inte nämns.
Eriks grav består av ett enkelt röse. Den ligger på den mark där han jagade under stor del av sitt liv. En enklare skylt med en minnestext kommer att resas på platsen. I närheten är en rododendron planterad.
Jag träffade Erik för första gången för tio år sedan. Senare kom jag att jaga på samma mark. Vid ett tillfälle blev vi ståendes kvar i skymningen, där hans grav nu ligger, och diskuterade jakt och natur.
Sista gången Erik satt på sitt pass var i slutet av mars. Kort därefter blev han sjuk. Han ville komma hem från sjukhuset, men så blev det aldrig. Han var för dålig.
Erik hade tydligt sagt att han ville ha en så enkel begravning som möjligt, med så lite inblandning av kyrkan som möjligt. Och så blev det. Efter att familjen beviljats tillstånd av Länsstyrelsen samlades familjen i skogen, inte långt från hans pass.
Där i skogen spred/grävde familjen ner askan efter Erik. Ett mindre stenröse anlades som en grav.
Utsikt från Eriks jaktkoja.
Hans grav är en enkel samling av stenar som tagits från platsen. Den ligger på en bergshöjd i en skogsbacke som vätter mot öster, söder och väster. Platsen är relativt öppen efter en huggning för några år sedan. Fyra mindre granar som bildar en rektangel som ramar in Eriks gravröse.
Erik är inte den första person att begravas i denna skog. En bit därifrån finns en nästan identisk ensamliggande grav. Men den graven är cirka 2 000 år äldre än Eriks.
Ensamliggande gravar är ett arkeologiskt benämning på en typ av gravar som i regel dateras till den forntida tidsperiod som kallas järnålder. Det var en tid då de döda i regel begravdes i ättens gravfält. Ibland begravdes de döda i ensamliggande gravar. Att Eriks grav liknar en grav från järnåldern är dock en slump.
Hans äldsta son, som även han är en hängiven jägare och som bor mitt i jaktmarken i närheten av pappans grav, berättar att askspridningen var en stilla tillställning med familjen samlad. Han kände sig manad att säga några ord.
-Han ville absolut inte ha någon präst närvarande. Jag berättade om alla våra jaktminnen, om hur många vildsvin han sköt, om att han sköt sin första älg där borta och att hans lyckligast tid var innan han började med golfen. Jag ska se till att det kommer upp en skylt med hans namn på platsen, säger sonen.
Kanske är det som myten säger: ”Jägare dör aldrig – de går bara längre in i skogen”.
På frågan om hur det känns att ha sin fars aska begravd på den egna marken, svarar han:
-Det känns helt naturligt. Han fick som han ville. Här uppe på skogen hör han hemma. Vi valde en plats där det är sol hela dagen. Jag vill även jag att min aska sprids där den dagen det är dags. Kanske kan det få ungarna att bo kvar när jag är borta, säger han.
Härom dagen gick jag förbi den plats där Erik och jag stod och pratade och där hans aska är spridd/begraven bland granrötter, aspar, mossa och blommande skogsstjärnor. Det slog mig att det kanske är som i den gamla myten, om att jägare aldrig dör – de går bara längre in i skogen.
Det vilar något mystiskt över staden Enköping och dess tidiga historia. Historiska och arkeologiska spår vittnar om en kyrklig närvaro under medeltiden. Förutom grundmurarna av S:t Ilian och en av Upplands äldsta kyrkor, Vårfrukyrkan, har övriga kyrkor försvunnit genom århundraden av bränder och glömska.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Mycket av Enköpings medeltida historia är okänd. Det gäller inte minst stadens kyrkliga betydelse under medeltiden. I handlingar från 1314 nämns tre kyrkor i Enköpings stad – S:t Ilian, S:t Olof och Vårfrukyrkan. Av dessa finns endast Vårfrukyrkan, vars äldsta bebyggelsefas är från 1100-talets andra hälft, kvar.
Vårfrukyrkan på toppen av Kyrkåsen. Där uppe finns en vida utsikt över staden. Av det medeltida Enköping finns inget bevarat ovan mark, för utom Vårfrukyrkan.
Enköpings högsta punkt är Kyrkåsen. Där uppe, med vida utsikt över staden, ligger Vårfrukyrkan. Strax nedanför åsen tror man att Enköping växte fram under tidig medeltid.
År 1164-1167 nämns Enköping för första gången i det skriftliga källmaterialet, enligt Upplandsmuseet. Exakt när staden grundades är oklart. Men troligen skedde det inte långt efter att Sigtunas etablerades i slutet av 900-talet. Landvägen är det fem mil mellan Sigtuna och Enköping. I likhet med Sigtuna växte Enköping fram intill Mälaren.
Enköpings äldsta kända brev med stadsprivilegium är från år 1413.
På medeltiden fanns som sagt fler kyrkor i staden. S:t Ilian anlades på 1200-talet. Grundmurarna, som är restaurerade, ligger intill åsen nedanför Vårfrukyrkan.
På 1940-talet (Sundquist 1944) undersöktes resterna av S:t Ilian – en gotisk salkyrka som bestod av gråsten och tegel. Under murarna hittade arkeologerna spår från ytterligare en (ej namngiven) stenkyrka – en romansk stenkyrka med kraftigt västtorn. Den romanska stenkyrkan är daterad till 1100-talet och överlappas delvis av S:t Lilian.
De restaurerade grundmurarna efter S:t Ilian, en Salkyrka som troligen revs på 1500-talet. Under de synliga murarna hittade arkeologerna rester av en annan kyrka, från 1100-talet.
S:t Illian var stadskyrka i Enköping fram till 1548, då Vårfrukyrkan övertog den rollen. Vad som därefter hände med S:t Ilian är något oklart. Enligt forskarna talar mycket för att den revs på 1600-talet.
S:t Olof är endas känd från skriftliga källor. Dess exakta läge är inte känd. Sommaren 1992 påträffades gravar vid schaktarbeten vid Kyrkogatan. Arkeologerna tror att dessa gravar är en del av S:t Olofs kyrkogård. Till skillnad mot S:t Ilian och Vårfrukyrkan, som låg i utkanten av det medeltida Enköping, var S:t Olof en stadskyrka.
I Enköpings tänkeböcker berättas berättas att S:t Olof förstördes i den stora stadsbrand som drabbade staden år 1572. Tänkeböcker består av protokoll som städernas rådhusrätter förde under medeltiden.
Vårfrukyrkan är en ovanligt stor romansk stenkyrka. Under 1100-talets andra del byggdes långhuset och korsarmarna. Den har en korsformig plan. Över korsmitten finns ett centralt placerat torn. Det nuvarande tornet fick sittutseende på 1800-talet.
Till denna kyrkliga närvaro i det medeltida Enköping fanns även ett fraciskanerkloster som anlades 1250, samt ett hospital som nämns 1279. På medeltiden var hospitalen, som låg utanför städerna, vårdinrättningar där nunnor och munkar tog hand om sjuka. Dessutom har arkeologerna hittat fynd i Enköpings stadslager som tolkas som pilgrimsmärken.
Det medeltida, sakrala livet i Enköping har länge förbryllat forskarna. Inget av det medeltida Enköping finns bevarat ovan jord – förutom Jungfrukyrkan som stått på åsen och vakat över staden och människorna i närmare 900 år.
Genom en glugg i Skokloster kyrkas gravkor letar sig ljuset in över dammiga likkistor, i vilka en stor del av den Wrangelska släkter vilar. I en av kistorna, den med ett krucifix på locket, ligger kvarlevornas efter en av stormaktstidens största personligheter – överbefälhavaren, riksrådet och greven Carl Gustaf Wrangel.
Text och foto: Jens Flyckt
Carl Gustaf Wrangel föddes på år1613 på sätesgården i Skokloster i Uppland. På platsen lät han senare livet påbörja bygget av vad som idag är Europas bäst bevarade barockslott – Skokloster slott.
Wrangelska gravkoret i Skokloster kyrka.
År 1640 gifte sig Carl Gustaf Wrangel med Anna Margareta von Haugwitz. Förlovning och brölopp skedde i ett svenskt härläger i Tyskland. Äktenskapets anses ha skett av kärlek, vilket var ovanlig på den tiden.
Carl Gustaf Wrangels liv präglades på många sätt av krig och slag långt borta. Han avled år 1676 på sitt slott Spyker i Rügen. Vid den tidpunkten var hans maka, Anna Margareta von Haugwitz, redan begraven i det Wrangelska koret i Skokloster kyrka.
Det dröjde fram till 1680 innan Herman Gustaf Wrangels kista slutligen lades i släktens gravkor, som idag är en av Skokloster slotts många sevärdheter.
Inom allmogen fortsatte man rista runor på föremål och byggnadsdetaljer, långt efter att det latinska alfabetet började användas på medeltiden. Ett exempel är detta kruthorn som en västgötsk jägare jägare försåg med runor på 1800-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Ett av de äldsta kända runristade föremålen i Sverige är en 25 centimeter lång spjutspets från 200-talet e Kr. Även om runalbabetet övergavs på medeltiden, så fortsatte man på landsbygden att använda runor. I Dalarna utvecklade man ett eget runalfabet på 1500-talet. Även från andra håll i landet finns exempel på bruk av runor bland allmogen – till exempel detta kruthorn från trakterna runt Tidaholm i Västergötland.
Kruthorn, troligen från 1700-talet, som är ristat med runor, latinska bokstäver och symboler. Detta kruthorn kommer från trakterna runt Tidaholm och är i privat ägo.
Innan patronen uppfanns laddades skjutvapen via pipans mynning. Vid laddning använde man bland annat svartkrut, förladdning, kula eller hagel. Svartkrutet, som inte fick bli fuktigt, förvarades i vattentäta behållare av horn. Denna typ av kruthorn från 1700-talet är relativt vanliga. De förekommer i olika utföranden.
Med varghagel menas en laddning bestående av ett fåtal, grova hagel. En hagelladdning, för fågel och annat småvilt, består annars av ett stort antal mindre hagel.
Det ovanliga med detta kruthorn är att det är ristat med runor och latinska bokstäver. Stor del av Hornets yta täcks med tecken, som bitvis är bortnött. Årtalet 1803 är ristat på två ställen.
Till ett av årtalen finns även en text där ett av orden kan tolkas som ”varg”. Man kan ana ett personnamn eller möjligen ortsnamn. Även en enkel bild på ett gevär är ristat på det slitna kruthornet. Mest intressanta är de runor som ristats på hornet. För utom runorna för R, O, B,(eventuellt Y) finns en U-runa.
Runorna tycks sakna språklig innebörd.
Träsnitt föreställande vargjakt på 1500-talet. Hämtat ur: ”Historia om de nordiska folken” från 1541.
Från medeltiden och fram till 1864 hade allmogen en lagstadgad plikt att förfölja och döda varg. Detta skedde med förgiftning, hetsjakt, fångstgropar och så kallade vargskall.
”I den äldre Västgötalagen från tidigt 1200-tal finns denna formulering:
”Den äger hare, som dräper den, den äger räv, som driver upp den, den äger varg, som vinner den, den äger björn, som jagar den, den äger älg, som fäller den, den äger utter, som tager den ur å.”
Från 1000-talet och fram till 1200-talet ristade Sigtunaborna runtexter på revben. På ett 90-tal kända runben finns allt från klotter, besvärjelser mot sjukdomar, kristna böner och även en hyllning till kungen ristade. Ristningarna ger en unik inblick i det vardagliga användandet av runor på vikingatiden och medeltiden.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum
Uppland. Runor ristades inte enbart på stenar, vilket är lätt att tro med tanke på att det finns över 2 5000 kända runstenar i Sverige. En sällsynt, arkeologisk fyndkategori i stadslager från tidig medeltid är runben – djurben på vilka människor ristade med runor för cirka 1000 år sedan.
Detta runben, som påträffades vid Drakegården intill Stora gatan i Sigtuna, är svårtolkat. Dessutom tycks vara ristade av flera personer. På ena sidan finns en ristning som tolkats som: ”Slå Kåte på benet”. På andra sidan finns runföljd som tolkats som : vi skiftar” – vilket kan syfta på någon form av markaffär. När benet hittades var det nerstucket i jorden på en medeltida tomtgräns.
Att runor användes som vardagsskrift på vikingatiden och medeltiden vet man sedan tidigare. De flesta vardagliga runtexter ristades sannolikt på trä. Men trä är ett material som snabbt bryts ner i jorden. Djurben däremot, som revben från nötboskap, bevaras mycket bättre i kulturlager.
Sigtuna, belägen intill Mälarens strand mellan Uppsala och Stockholm, anlades i slutet av 900-talet. Genom staden går Stora gatan, som har samma sträckning idag som när staden anlades.
Sigtunas runben är daterade från slutet av 1000-talet och fram till början av 1200-talet. De flesta ristningarna är gjorda på revbenen nöt, men ristningar på andra djurben förekommer. De flesta runben är fragment av sönderbrutna ben. Ett fåtal hela runben har påträffats.
1982 hittades detta runben (S19) som är ristat på två sidor. På andra sidan finns är en kristen bön ristad. Mer om den andra sidans ristningar längre fram i reportaget.
Runbenen förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin. Där finns fynd från den moderna Sigtunaforskningens vagga på 1910-talet och fram till idag. Magasinet omfattar 160 000 fyndposter.
I reportaget beskrivs revben som är ristade på bägge sidor, som sida ett och två. Det är dock oklart i vilken ordning sidorna ristades. Numreringens syfte är att förenkla beskrivningen av dessa runristningar.
Anders Söderberg är arkeolog vid Sigtuna Museum And Art. Han berättar att närmare hälften av Sigtunas runbenen har hittats i samband med arkeologiska undersökningar de senaste årtiondena. Det första påträffades 1925.
-Efter fyndet 1925 dröjde det fram till 1982 innan nästa runben hittades – ett revben med bland annat lönnrunor. Det hittades i kvarteret Guldet. En stor ökning av runbensfynd kom i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren1988-90 – då ett tjugotal runben hittades. Det innebar att intresset för runbenen ökade, säger Anders Söderberg.
Kvarteret Professorn intill Stora gatan.I detta kvarter genomfördes ett flera stora arkeologiska undersökningar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Vid slutet av vikingatiden och början av medeltiden var Mälarens vattennivå betydligt högre än idag. Då, för cirka 1000 år sedan, låg strandlinjen ungefär i höjd med det vita huset som syns en bit ner i gränden i bildens högra kant.
I kvarteret Professorn, ett kvarter som ligger mitt på Stora gatan och som sluttar ner mot den vikingatida och medeltida strandlinjen, genomfördes flera stora arkeologiska undersökningar från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Där hittades ännu fler runben och andra sensationella fynd.
Ett av Professor-grävningarnas runben är litet, avbrutet och har grunt ristade runor. Det är daterat till 1000-talets slut.
Runtexten på benet lyder:
”Herr Niklas”
Tolkning: Helmer Gustavson/Riksantikvarieämbetet.
Vem denna Herr Niklas var är oklart. Men det kan vara namnet på en präst som var verksam i Sigtuna på 1000-talet.
”Herr Niclas” står det ristat på revbenet.
Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, säger att runben har påträffats i många medeltida städer i Sverige. Men ingen annan stans har så många hittats som i Sigtuna stad. Runben har även påträffats utanför städer, bland annat Mälby i Tillnge utanför Enköping och vid Gamla Uppsala kyrka.
I Sigtuna stad har 130 runristade lösföremål påträffats, varav ett 90-tal är runben. Bland övriga runristade föremål finns bland annat kopparbleck, en elfenbenskam från Medelhavsområdet, knivskaft, en stämnyckel till en medeltida harpa och en trätrissa som troligen används för undervisning.
Innehållsmässigt är det en ganska stor variation bland Sigtunas runben. Där finns bland annat runtecken utan språklig innebörd, skrivövningar, namn, uppgifter om markaffäree, besvärjelser mot sjukdomar/troll och kristna böner.
I ristningen på ett av de mest udda runbenen, som nämns tidigare i reportaget, finns uppmaning att sparka en namngiven person på benen. Ett annat runben har tolkats som: ”gott öl”.
Fotografering av runben i Sigtuna Museum and Arts magasin i Sigtuna.
Ett av de mest uppmärksammade runbenen påträffades i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren. Det så kallade ”kungsbenet” är ett helt revben från nötboskap som innehåller både skryt och en hyllning till kungen, som uppges äga mest mark och vara mest givmild.
Kungabenet är ristat på bägge sidor och påträffades på en obebyggd yta, mellan två hus som daterats till 1200-1230-talet.
Kungabenets runtexter lyder: ”Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom. … Kungen är den bäste man- nen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild.”
Tolkning: Helmer Gustavson.
Till skillnad mot andra runben är kungsbenet komplett. Foto: Sigtuna museum.Kungabenet innehåller en på många sätt unik runristning. Foto: Sigtuna museum
En annan typ av runben är besvärjelser mot troll och sjukdomar.
Det så kallade ”feberbenet”, som hittades i kvarteret Professorn, är bland annat ristat med lönnrunor/trolldomsrunor. Det är en svårtolkad runtext där man kan ana att någon är svårt sjuk i feber och har varande sår.
Om man ser ristningen ur ett medmänskligt perspektiv kan man tänka sig en nära anhörig, som i desperation, vände sig till de magiska (hedniska) runorna för att försöka bota den sjuke.
Feberbenet runristning är tolkad som följande:
”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han (dvs. besvärjaren) band febern, kros- sade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”
Tolkning: Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.
En liknande besvärjelse finns ristad med runor på ett kopparbleck från Sigtuna.
Det så kallade ”Feberbenet” från Sigtuna. Foto: Sigtuna museum
På runbenen förekommer även ristningar som är tolkats som skrivövningar. Det typiska upplägget i dessa skriv/ristningsövningar är att futharken, det vill säga den 16-typiga runraden, har upprepats med olika uttryck och grad av skicklighet.
På ett ben ser det ut som om någon ristat futharken spegelvänd. Det är en svårtolkad ristning som påminner om krypterade runben som hittats i Sigtuna. Kanske är det en avancerad skriv/ristningsövning. Kanske är det en test som getts till en vän eller bordsgranne, för att se om denne kunde tyda runorna. ”Tyd runorna” är en formulering som finns på flera runben.
På detta runben har någon ristat den 16-typiga runraden, futharken, baklänges. Kanske är det en skriv/ristningsövning eller en utmaning för en vän eller bordsgranne att tyda.
En av frågorna som forskarna funderar över är hur utbredd läs- och skrivkunskap var i det tidigt, medeltida Sigtuna och vilka det var som ristade dessa ben. Kanske finns svaret på den frågan i runbenen med uppenbart religösa/kristna motiv.
Ett av dessa ”religösa” runristningar finns på baksidan av det ben med lönnrunor (S19), som är återgivet med bild tidigare i reportaget. På baksidan, eller om det är framsidan, har upphovsmannen först ristat ett längsgående streck, på vilket den bönliknande runtexten har ristats. Benet är avbrutet i bägge ändarna och runtexten är därför inte komplett.
Mycket tyder på att det var en maktelit, kanske inom kyrkan, som är representerade i dessa runben.
När seden att resa runstenar i landskapen ebbade ut i början av 1100-talet, levde runskriften kvar inom kyrkans väggar en bit in på medeltiden. Detta är särskilt tydligt på Gotland och i Uppland, där runinskrifter förekommer på kyrkklockor och byggnadsdetaljer, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare vid olika tillfällen:
Baksidan (S19) på det runben med lönnrunor som beskrivs tidigare i reportaget.
En bit in på medeltiden övertog det latinska alfabetet runornas roll som skriftspråk. Denna skriftliga brytningstid syns även i Sigtunas runben. År 2011 påträffades ett runben i kvarteret Kammakaren. Benets ristningar består av både runor och latinska bokstäver.
Runbenet har daterats till 1100-talets senare del och har inte gått att tolka.
Ristning nummer ett:
”AIHN” + (alternativt: AIMN +)
Ristning nummer två:
”lþu”
Helmer Gustavsson (1938-2018) arbetade som runolog vid Riksantikvarieämbetet. Han gjorde stora vetenskapliga insatser i förståelsen och uppmärksammandet av Sigtunas runristade lösföremål.
Så här beskrev han det svårtolkade revbenet med lantinska bokstäver och runor:
”Att det på revbenet både förekommer en inskrift med runor och med latinska storbok- stäver är språkhistoriskt intressant. Någon tolkning kan dock inte ges. Att en bokstavsin- skrift AIMN skulle återge böneordet amen är inte troligt med tanke på den gängse skriv- ningen amen av detta ord” skrev Helmer Gustavsson.
Ristat revben med latinska bokstäver och runor. Notera den stävliknande ristningen, som tolkats som ornament, längs till vänster på benet.
Runbenen kan vara svåra att upptäcka, särskilt om de är täckta med jord. Djurben är dessutom en vanlig fyndkategori och det är långt ifrån alla runben som är ristade. Att urskilja ett ben, med runtecken som knappt är synliga, bland hundratals (i vissa fall flera ton) djurben är en svår uppgift som kräver en uppmärksam blick.
Det är inte ovanligt att runben upptäcks efter att den arkeologiska undersökningen är avslutad och benmaterialet gås igenom av experter.
Några av de runben som påträffats i Sigtuna stad sedan år 1925. Bland fynden finns även isläggar och en hornsked dekorerad med flätbandsteknik.
Det finns många obesvarade frågor kring Sigtunas runben. Man vet till exempel inte om de skrevs/ristades som personliga anteckningar, eller om de skrevs som meddelanden (som medeltida sms) eller om de hade andra syften, till exempel som övningar.
Till skillnad mot runstenarnas språk, som ofta är schablonartad minnesskrifter där man kan förvänta sig ett visst innehåll, representerar ristningarna på runbenen ett alldagligt språk. I runbenens ristningar träder den medeltida människan fram i sin vardag.
På frågan om Anders Söderberg har någon favorit bland runbenen, nämner han det så kallade PAX TECUM-benet, som är daterat till slutet av 1000-talet. Det består av latinsk text och runor och hittades i kvarteret Professorn. Det är det äldsta kända belägget för mötet mellan runor och latinska skrift i Sigtuna stad.
Ristningen skall sannolikt tolkas som:
”PAX TECUM” som är latin och betyder ”Fred.Fred vare med dig”.
– PAX TECUM-benet är ett dramatiskt möte mellan gammalt och nytt, vikingatid och medeltid, runor och latinsk skrift. Benet sammanfattar ett paradigmskifte, säger Anders Söderberg.
PAX TECUM-benet, där både latinska bokstäver och runor har använts. PAX TECUM betyder ”Fred vare med dig”, vilket är den katolska kyrkans fridhälsning. Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet.
Fotnot: Sverigereportage vill tacka Sigtuna Museum and Art och arkeolog Anders Söderberg för tid, tålamod och att undertecknad fått tillgång till runbenen för fotografering.
Vintern 1516/1517 höggs timret till det skepp som 500 år senare skulle bli ett av Stockholms mest betydande arkeologiska fynd – Riddarholmsskeppet. 2018 kom ny forskning om skeppet – som numera betraktas som ett av den svenska flottans äldsta kända krigsskepp – med en besättning på närmare 100 man.
Text och Foto: Jens Flyckt
På Medeltidsmuseet i Stockholm finns sedan 1980-talet resterna av Riddarholmsskeppet utställt. Exakt hur detta skepp såg har under lång tid varit okänt. Det utställda skrovet är en tolkning.
Bevarade delar från Riddarholmsskeppets skrov.
Fyndet gjordes år 1930. Det skedde i vattnet mellan Gamla stan och Riddarholmen. Ett stort antal föremål hittades. Totalt registrerades 2465 fyndposter – bland annat 132 kanonkulor av sten och 101 kanonkulor av metall.
Först trodde man att det var resterna från ett vikingatida skepp, men sedan flyttades dateringen fram till sen medeltid – det vill säga 1400/1500-tal. Där efter har teorierna om skrovets ursprungliga utseende och användning kommit och gått. Man har bland annat trott att skeppet var en snabbseglande jakt.
”Bottenskrovet och ett stort antal föremål finns bevarat. Det hittades 1930 i samband med att en ny bro skulle byggas till Riddarholmen. Till en början identifierades vraket som ett vikingaskepp, senare ett senmedeltida skepp. Fartyget var också den centrala utställningen år 1947 i nya stadsmuseet, nyss inrättat. En ny rekonstruktion gjordes 1964 och först på 1980-talet gjordes en årsringsdatering” skriver Medeltidsmuseet.
År 2018 inleddes ett nytt forskningsprojekt som fick stor uppmärksamhet och som helt har ändrat synen på Riddarholmsskeppet.
En av de kammarladdade kanoner från 1500-talets början, som påträffades i samband med den arkeologiska undersökningen av Riddarholmsskeppet år 1930. Pilen pekar mot den vapendel som kallas ”krutkammare” och som enkelt kan beskrivas som ett primitivt slutstycke. 46 krutkammare påträffades på vraket. Notera stämpeln på lådans framkant.
När forskare från Försvarshögskolan gick igenom skeppets källmaterial lade man märket till flera avvikande detaljer, som tidigare inte hade noterats. Man hittade bland annat åtskilliga delar från så kallade kammarkanoner. Fyra stycken kammarkanoner påträffades intill eller i Riddarholmsskeppet.
43 stycken så kallade krutkammare, som kan beskrivas som en del av laddmekanismen i 1400/1500-talets kammarkanoner, hittades när fynden från Riddarholmsskeppet undersöktes. Även andra vapenrelaterade delar och tillbehör kom fram.
Mängden kanondelar fick forskarna att misstänka att antalet kanoner ombord på Riddarholmsskeppet varit större än man tidigare trott. Även synen på skeppets storlek och vikt har förändrats. Nu tror man att det var ett stort och cirka 200 ton tungt slagskepp. Besättningen tros ha uppgått till närmare 100 man.
Efter regalskeppet Vasa räknas Långholmsskeppet som Stockholms mest betydande vrakfynd. Riddarholmsskeppet är utställt på Medeltidsmuseet i Stockholm.
Rönen pekar på att Riddarholmsskeppet var ett av Sveriges första slagskepp i den första flottan. Dateringen av virket placerar skeppet till tiden för Gustav Vasas befrielsekrig mot Danmark på 1520-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Gustav Vasas befrielsekrig och arkeologiska spår från det medeltida Stockholms försvar: Stadsmurar skyddade det medeltida Stockholm
På fyndplatsen är numera Gamala stans tunnelbanestation belägen. Riddarholmsskeppet var och är fortfarande, långt ifrån det enda medeltida skrov/vrak som då hade påträffats i området. I det smala sund som på medeltiden skiljde Gråmunkeholmen (Riddarholmen idag) och den muromgärdade stadsbebyggelsen (Gamla stan idag), finns uppgifter om att 26 fartygsskrov under vatten. Där efter har ytterligare skrov/vrak påträffats i området.
Planritningen över Riddarholmsskeppet på fyndplatsen år 1930.
Riddarholmsskeppet utgör en central del av Medeltidsmuseets utställningar, som är byggda kring tre fasta fornlämningar, bland annat Gustav Vasas stadsmur från 1500-talet samt en medeltida kyrkogård. Dessa lagskyddade fornlämningar, som alltså inte är ditflyttade, är en del av utställningarna.
Ni som vill se Riddarholmsskeppet i sin nuvarande, medeltida miljö bör skynda er. Nyligen meddelade riksdagen, som äger fastigheten, att de behöver lokalerna och att Medeltidsmuseet därför måste flytta.
Besättningen på 33 man omkom när ubåten HMS Ulven sänktes av en tysk mina den 15 april 1943. Än idag är besättningens öde en omdiskuterad fråga. Ulven var långt ifrån den enda tragedi som skedde på svenska farvatten under andra världskriget. En natt i november 1944 sänkte en sovjetisk ubåt den svenska passagerarfärjan Hansa, med Visby som destination, med 86 personer ombord.
Text: Jens Flyckt Foto: Public Domain
Trots att Sverige aldrig angreps av Nazityskland under andra världskriget, så sänktes och sjönk åtskilliga svenska fartyg på svenskt territorialvatten. Även olyckor skördade liv. Den i människoliv största olyckan, då 46 soldater ur Bodens ingenjörskompani och två civila drunknade, inträffade den 24 oktober1940 på sjön Armasjärvi i Tornedalen.
Den färja som på sjön Armasjärvi kantrade med två plutoner och två civila ombord.
Färjeolyckan, där även färjekarlen och dennes bror omkom, inträffade då den överlastade färjan kantrade i hård vind mitt ute på sjön. Haveriet berodde på att färjan var avsedd för max 50 personer, men var lastad med 100 personer den kvällen.
Privatpersoner vittnade om att färjekarlen hade protesterat och påpekat att färjan bara klarade 50 personer, när ansvariga befälen beordrade cirka 100 soldater att gå ombord. Att så många soldater förolyckades berodde bland annat på att de var tungt utrustade och inte kunde hålla sig flytande.
Två tonåringar bevittnade olyckan och rodde ut för att rädda de nödställda.
I den efterföljande krigsrätten friades ansvarigt befäl.
1941 restes en minnessten på stranden där olyckan hände. Varje år högtidlighålls minnet av de förolyckade genom nedläggning av krans.
Katastrofen på Horsfjärden 1941 då en explosion inträffade i torpedrummet på jagaren HMS Göteborg.
Den 17 september 1941 skedde en explosion i aktra torpedrummet på jagaren HMS Göteborg, som låg vid kaj vid örlogsbasen Märsgarn, Horsfjärden i Stockholms södra skärgård. Omedelbart efteråt exploderade torpedrummet på jagaren HMS Klas Horn, som låg vid samma Kaj.
Klas Horn bärgades, reparerades och var åter i tjänst 25 december 1945. 1958 utrangerades HMS Klas Horn från svenska flottan.
Bärgningen av HMS Klas Horn, som sänktes vid Horsfjärdenkatastrofen i september 1941.
I kedjereaktionerna efter explosionen sänktes även jagaren HMS Klas Uggla. I explosionerna och den brinnande oljan som spred sig på vattnet intill skroven, omkom 33 besättningsmän och 17 skadades.
Misstankar fanns att explosionen i torpedrummet var ett attentat från utländsk makt. Frågan är än idag inte utredd. Men det faktum att Sverige exporterade järnmalm till Nazityskland, vilket Sovjetunionen och England inte uppskattade, och den svenska flottan dessutom eskorterade malmtransporterna, gjorde att misstankar riktades mot sovjetiska och engelska sabotagegrupper.
Katastrofen i Horsfjärden beskrivs ofta som den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Det kunde ha slutat betydligt värre än det gjorde. Vid örlogsbasen vid Märsgarn låg en stor delmarknad den svenska kustflottan, med flera pansarskepp, bland annat HM Sverige.
Vraket efter jagaren HMS Göteborg – vars torpedrum exploderade.
Andra världskriget innebar stora umbäranden till sjös. Tyska och Sovjetiska ubåtar sänkte hundratals fartyg ur den svenska handelsflottan.
Andra världskrigets värsta fartygskatastrof, mätt i antal döda, var sänkningen av det svenska passagerarfartyget Hansa.
Den 24 november 1944 var S/S Hansa påväg mot Visby. Ombord fanns 63 passagerare och 23 besättningsmän.
På natten siktades Hansa av besättningen på den Sovjetiska ubåten. Tre torpeder avfyrades mot Hansa. Vid träffen klövs färjans skrov och hon sjönk snabbt, troligen inom ett par minuter. Endast två personer, kaptenen och en styrman, överlevde och kunde senare räddas.
Passagerarfärjan S/S Hansa. Den 24 november 1944 sänktes hon av en sovjetisk ubåt.
De flesta av andra världskrigets, svenska fartygskatastrofer är idag bortglömda. Enbart i den svenska handelsflottan omkom 1100 sjömän i torpederingar, minexplotioner etcetera.
Den katastrof som troligen etsat sig fast hårdast i den svenska folksjälen är sänkningen av ubåten HMS Ulven, den 15 april 1943. Det som utskiljer Ulvenkatasttofen är dels att det var en ubåt som gick under. Händelsen är även förknippad med en rad märkliga omständigheter – som levt kvar i folkminnet ända in i våra dagar.
Ulven försvann i samband med en övning och det tog tre veckor innan ubåten lokaliserades – på 52 meters djup, sydöst om Stora Pölsan i Öckerö skärgård på västkusten.
HMS Ulven.
I den taktiska övningen skulle Ulven, tillsammans med ubåtarna HMS Gripen och HMS Draken, i undervattensläge anfalla bland annat pansarskeppet HMS Manligheten. Ytfartygen skulle dels försöka skydda sig mot ubåtarna och samtidigt öva anfall mot dem.
Övningen ägde rum i havsbandet – på svenska territorialvatten.
Det sista livstecknet från Ulven noterades mitt på dagen den 15 april, då båtens periskop observerades ovanför vattenytan. Samma eftermiddag var ett anfall väntat från HMS Ulven, men det kom aldrig. Vid 18-tiden samma dag hörde besättningen på HMS Draken ljudet från en sjöminas detonation på nära håll. På natten gick det inte att få radiokontakt med HMS Ulven.
Ett tjugotal örlogsfartyg och trettiotal fiskebåtar deltog i sökandet efter Ulven.
Sökarbetet försvårades av flera faktorer, bland annat hårt väder. Tyska sjöminor, som riskerade att sänka räddningsfartygen, var ett annat problem. Så här skrev kommendör Gustav Hamilton i sin slutrapport:
”Förekomsten av ett stort antal minor inom norra området komplicerade i hög grad arbetet samt gjorde, allt från femte sökningsdagen, fiskarna ovilja att deltaga och riskera sina liv och fartyg sedan det, som fiskarna själva sade, ej längre gällde att rädda människoliv.”
Enligt uppgift svepte (minröjning mellan två fartyg) marinen 136 sjöminor i samband med eftersökningarna av Ulven.
Efter tre veckors sökande påträffade besättningen på fiskebåten Normy ett vrak – som alltsåmlåg på 52 meters djup. Vraket lokaliserades med hjälp av draggar, som fastnade i vraket. Efter att räddningsfartyget HMS Belos kallats till positionen och dykare gått ner, stod det klart att det var HMS Ulven som låg på bottnen.
Det tog tre veckor innan den förlista HMS Ulven hittades. Ett tjugotal örlogsfartyg och trettiotal fiskebåtar deltog i sökandet, då håret väder rådde.
Sökandet efter Ulven och dess besättning blev en nationell angelägenhet och tragedi. Medieintresset var enormt. Det utvecklades till ett nationellt trauma då det till slut stod klart att hela besättningen hade omkommit.
In i det sista trodde man att besättningen levde och kunde räddas, vilket tidningarna rapporterade om, eller att de hade räddats av fienden.
Bärgningen blev en dyr och komplicerad operation. Efter Ulven höjts från bottnen i omgångar och stabiliserats mellan två pråmar, kunde bogseringen av ubåten påbörjas den 1 augusti. Resan till Eriksbergs varv gick genom skärgården och tog 14 timmar.
Så fort vattnet hade pumpats ut ur varvets flytdocka stod det klart att Ulven hade sänkts i undervattensläge av en sjömina, sannolikt en tysk mina. Explosionen hade skett under under kölen – under ackumulatorrummet, manskapsrummet och förliga torpedrummet. Kraften hade varit så våldsam att skrovet nästan hade gått av. Där efter hade båten gått med fören nästan rakt ner i den steniga bottnen. Vid kollisionen med bottnen trycktes fören och torpedtuberna in.
Bilder från Ulven, då hon stod i docka och den döda besättningen hade transporterats bort, visar att detonationen gått upp genom skrovet, genom batterirummet (ackumulatorrummet) och slitit upp ett ett stort hål genom ovanliggande däck.
Inspektion av HMS Ulvens sprängda köl och skrov.
Den 16 april registrerade bottenhydrofonstation i Vinga oregelbundna, metalliska ”knackningar” Ljudkällan kom från det område där man misstänkte att Ulven låg och där hon senare hittades. Även luftbubblor på ytan hade noterats i området. Knackningarna pågick fram till den 22 april, enligt uppgift.
Marinen lät bland annat göra provknackningar från ubåten HMS Springaren, som en erfaren fartygschef sedan fick jämföra med ljuden som Vinga hade noterat.
Efter provet meddelade marindistriktet följande:
”Försöken med Springaren lovande. Varje knackningssignal från Springaren följes omedelbart av 7-8 svarssignaler i samma takt. Klangen från Springarens slag likna fullkomligt klangen från den andra ljudkällan.”
Om knackningarna var signaler från besättning frågade man sig varför de inte var organiserade i något system, till exempel morsealfabetet, vilket hade underlättat räddningsarbetet avsevärt. I och med att ”knackningar” var så oregelbundna menade kommendör Gustav Hamilton, som var inspektör vid ubåtsvapnet, att ljuden till exempel kom från en kätting som slog mot ett skrov eller kättingarna till de många sjöminor som stod och vajade från bottnen.
HMS Ulvens för efter kollisionen med den steniga bottnen på 52 meters djup – efter att skrovet sprängts av en sjömina.
Hamilton vågade inte tro att knackningarna kom från Ulvens besättning.
”…Knackningarna äro ett bedrägligt hopp, som man tyvärr måste uppge” uttalade han sig i Göteborgs-Posten den 19 april.
Andra faktorer, som uppgifter att Ulven inte hade blivit helt vattenfylld efter att minan exploderat och därefter kolliderade med fören i bottnen, innebar att uppgifter om att besättningen hade levt i dagar efter explosionen började spridas.
Att Ulven hade gått under i ett område som var välkänt för sina minor bland lokala fiskare, men som marinen an någon märklig anledning inte hade kännedom om, ledde till kritik och att konspirationsteorier om att HMS Ulven hade varit ute på hemligt uppdrag frodades.
1987 sände Sveriges Television ”Ulvens läge fastställt” – en dokumentär där fiskare, dykare, fartygsbefäl och andra personer som deltog i räddningsarbetet, intervjuas. I dokumentären hävdas bland annat att det aktra torpedrummet och tornet inte varit vattenfyllda. Enligt citerade personer i dokumentären påträffades i dessa utrymmen kropparna efter en eller flera besättningsmän som skjutit sig själva. Flera besättningsmäns kroppar ska ha hittats i knäböjande ställning och knäppta händer, enligt dokumentären.
Från marinen hävdade man att Ulvens besättning omkom omedelbart eller strax efter att minan exploderade.
Det var dock inte självklart att Ulven skulle bärgas. I dokumentären intervjuas ett namngivet befäl som säger att det fanns en oro för vad man skulle hitta, om besättningsmän hade tagit livet av sig för att slippa den hemska död som annars väntade dem.
HMS Ulvens förliga torpedrum efter minsprängningen.
Som ett bemötande av uppgifterna i ”Ulvens läge fastställt”, publicerade Militärhögskolan 1989 rapporten ”Ulven – Redovisning av de faktiska omständigheterna kring ubåten Ulvens förlisning”.
I rapporten slås fast att samtliga besättningsmän hade omkommit i samband när sjöminan exploderade under Ulvens köl. I övrigt riktades hård kritik mot dokumentären och tidningsreportage, som enligt rapportförfattaren innebar att gamla rykten återupplivades och nya rykten spreds.
Som svar på dokumentären ’Ulvens läge fastställt” och flera tidningsteportage, publicerade Militärhögskolan 1989 ett bemötande, där bland annat uppgifter om besättningsmän som skjutit sig, avfärdas som rykten.
Att det skulle funnits skottskador på vissa av de döda besättningsmännen, eller att de hade hittats i knäböjande ställning, avfärdas bestämt i rapporten. I rapporten lyfts de ansvariga läkarna (som undersökte kropparna) och deras uttalade integritet och pålitlighet fram som en garanti för att de inte hade hemlighållit eventuella skottskador.
”Det förefaller mig utomordentligt osannolikt att väsentliga fynd såsom till exempel förekomst av skottskador skulle ha förbisetts av de undersökande läkarna” skriver rapportförfattaren.”
Rapportförfattaren skriver även att det bland anhöriga till den omkomna besättningen fanns en vilja att låta Ulven ligga kvar på bottnen. Detta var enligt uppgift anledningen till att det inte var självklart att Ulven skulle bärgas. I rapporten refereras till anhöriga till offren på Titanic, ’vilka idag häftig protesterar mot att lyfta fartyget…” som det står i rapporten.
Knackljuden som bland annat Vinga noterade mellan den 16 och 22 april avfärdas som rykten, uppförstorade av massmedia.
Så här skriver rapportförfattaren om uppgifterna om besättningsmän som levt i Ulvens utrymmen, som inte blev vattenfyllda efter minsprängningen:
”Slutligen, hade det funnits levande män i aktra torpedrummet, kapabla att ge ifrån sig signaler en hel vecka, kunde de lika väl ha lösgjort den aktra telefonbojen, vilket omedelbart skulle lett räddningsfartygen rätt. Skulle det inte av någon anledning ha fungerat hade de kunnat göra fri uppstigning genom antingen en torpedtub eller lastlucka för torpeder. Även de två männen i tornet skulle, om de varit vid medvetande, ha kunnat uppstiga genom tornluckan. Dessa luckor hade anordningar just för sådan uppstigning”
Ulvens manskapsrum efter minsprängningen. Explotionen har gått genom det underligggande ackumelatorrummet och genom det överliggande manskapsrummets golv. Det uppfläkta hålet ser ut som en tulpan mitt i bilden. Runt om i rummet ligger batteridelar från det underliggande ackumelztorrummet.
Det blev aldrig klarlagt varifrån minan som sänkte Ulven kom, men mycket pekar på att det var en tysk mina. Den svenska regeringen lämnade därför en skriftlig protest till Nazityskland. Tyskarna svarade att om det var en tysk mina som sänkte HMS Ulven, så måste minan ha drivit in på svenskt vatten.
