…vid en sjö någonstans i Sverige.
Brytningstid…
1
Författararkiv: Jens Flyckt
Härkeberga – ett medeltida mästerverk
Härkeberga kyrka i Uppland är en tidsmaskin. Genom den järnbeslagna trädörren från 1300-talet förs besökaren bokstavligen tillbaka till medeltiden och mästaren Albertus Pictors färgsprakande kalkmålningar, som i 500 år har trollbundit besökare.
Text och foto: Jens Flyckt
Härkeberga kyrka räknas som en av Upplands största sevärdheter, tack vare sina välbevarade kalkmålningar från 1400-talet. Kyrkan ligger på en liten höjd, delvis omgiven av en ålderdomlig by. Strax väster om kyrkan finns åkermark där den förhistoriska byn Gymninge, som arkeologerna tror var föregångaren till Härkeberga, en gång låg. Gymninge försvann innan år 1706 och är idag helt borta ovan jord.
Kyrkan äldsta delar stod klar i början av 1300-talet. Drygt hundra år senare slogs valven och samtidigt byggdes vapenhuset. Det finns inget som tyder på att det funnits en ännu äldre träkyrka på platsen.
Kyrkogården anses ha samma utsträckning idag som när den anlades på 1300-talet. Bogårdsmuren hade ursprungligen en överbyggnad av trä och även den medeltida stigluckan, kyrkogården entré, byggdes om på 1700-talet.
En rest från den ursprungliga 1300-talskyrkan är västgavelns snidade vindskivor. Originalskivorna fanns kvar på kyrkan fram till 1935. Då hade närmare 700 år med väder och vind gjort dem dåliga och de ersattes med kopior. Originalen förvaras på Historiska museet i Stockholm.
Härkeberga kyrkas storhet blir tydlig så fort man klivit in i vapenhuset. Där inne finns en av den Nordeuropeiska senmedeltidens mest kända väggmålningar – livshjulet. Det är ett ikoniskt verk av kyrkomålaren Albertus Pictor – en av medeltidens stora konstnärer, som på 1480-talet målade Härkeberga kyrkas valv och väggar
Livshjulet är en medeltida sinnebild som ska påminna om livets förgänglighet och om hur snabbt ungdom, mandom och ålderdom avlöser varandra. Hjulet snurrar hela tiden och slutligen väntar döden med sin spade. Livshjulet i Härkeberga kyrka räknas till en av Albertus Pictors främsta verk.
Målningarna i vapenhuset är bara en föraning om vad som komma skall inne i långhuset.
Besökare som kommer in i vapenhusets brukar ha bråttom in i långhuset för att se valv- och väggmålningarna. En titt i gästboken i vapenhuset vittnar om att besökarna kommer långväga ifrån.
Hastigt öppnar de den stora trädörren, som hålls samman med järnband, ringhandtag och beslag som smiddes någon gång i början av 1300-talet. Denna dörr är alltså samtida med Härkeberga kyrkas äldsta delar. Men få besökare har en aning om att de bokstavligen öppnar en dörr till medeltiden.
Dörrsmidets formspråk följer en tradition som representerat i kyrkor i östra Uppland under 1300-talet. En av flera detaljer som gör denna dörr unik är de fragmentariska färgspår som skymtar i mellanrummen där träet är synligt genom smidet. I dag är dörren trären. Men spåren av färg vittnar om att porten ursprungligen var rödmålad.
Härkeberga har ytterligare två dörrar med medeltida ursprung.
Vapenhusets ytterdörr är av tjärat trä. Den har enstaka järnbeslag och en enkel dörring. Järnbeslagen är betydligt enklare än dem på vapenhusets innerdörr. Kanske har man bytt ut dörren och då återanvänt järnbeslagen från den medeltida ytterdörren.
Även i Sakristian finns en medeltida dörr med smidda beslag, som är identiska med beslagen på vapenhusets ytterdörr. Sannolikt är det samma smed som gjort dörrarna. Sakristians dörr har förstärkts och byggts om genom århundradena.
Inne i långhuset öppnar sig ett universum av intensiva och välbevarade målningar i valv och på väggar. I taket hänger ett triumfkrucifix från mitten av 1300-talet, som är kyrkans enda bevarade medeltida inventarie.
Tack vare att Härkeberga kyrkas valv aldrig kalkades över på 1700-talet, vilket skedde i många andra kyrkor, har målningarna fortfarande en häpnadsväckande lyster och skärpa. Väggarna har dock varit överkalkade och där är många målningarna oskarpa och matta efter restaurering.
Det finns spår av enklare målningar från 1300-talet. Men de storslagna målningar som fullständigt dominerar kyrkorummet och som kyrkan är känd för, tillkom på 1480-talet. Målningarna tros ha gjorts strax efter att valven slagits.
Som besökare är det svårt att få en översikt över denna ofantliga bildskatt. Man börjar med att svepa blicken, men blir direkt fast i någon av alla dessa säregna, nyansrika scenerna från nya och gamla testamentet. Man fastnar i den ena fantasifulla, roliga och hemska detaljen efter den andra. Ganska snabbt är man vilse.
Relativt lite är känt om Albertus Pictors som person, men forskarna har ändå lyckats ge en bild av honom och hans verk. Han föddes troligen i Tyskland vid tiden runt 1445. Han kallas även för Albert målare och Albert pärlstickare och blev en del av staden Arbogas borgerskap vid 1465. Tolv år senare övertog han en kyrkomålares verkstad och dennes änka, som hette Anna, i Stockholm.
Albertus Pictor och hans verkstad var verksam i Uppland, Södermanland, Västmanland och Norrbotten. Idag finns ett 30-tal kyrkor med målningar som tillskrivs honom och hans verkstad. Härkeberga kyrkas målningar är en av de bäst bevarade.
Albertus Pictor dog sannolikt i Stockholm år 1509. Efter det året försvann han i alla fall ur de historiska handlingarna. Forskarna är överens om att Albertus Pictor var en mångsidig man med många begåvningar. Bland annat var han organist. De historiska källorna nämner i alla fall vid ett tillfälle att han spelade orgel.
Han hämtade sina motivval ur Biblia Pauperum, även kallad De fattiges bibel, som är en förenklad och kortfattad bibel som skrevs av en munk på 1200-talet. Verket fick en stor betydelse och spridning i Nordeuropa under senmedeltiden.
Albertus Pictors genomtänkta bildvärld handlar om den urgamla kampen mellan ont och gott. Kyrkomålare har det funnits både innan och efter Pictor. Men när han inledde sin mycket framgångsrika karriär som kyrkomålare i mitten av 1400-talet, så gjorde han det med ett helt nytt bildspråk.
Konstexperter brukar säga att tidigare kyrkomålares motiv var platta, men att Albertus Pictors motiv är levande. Detta i kombination med ofta makabra motiv göra att helgon, jävlar och andra bibliska motiv växer fram ur målningarna.
I Albertus Pictors värld finns ofta fantasifulla varelser som inte har med bibeln att göra, utan snarare vittnar om medeltidens föreställningsvärld. Härkeberga är inget undantag. I valv, på pelare och på väggar gömmer sig figurer som än idag får betraktare att häpna.
I vapenhuset finns ett exempel. Det är en tvåbent figur med sur min och som påminner om en blandning mellan vildsvin och igelkott.
En annan figur föreställer sannolikt en kamel.
Intill orgelläktaren finns en figur som kanske ska föreställa en elefant – med snabel, stora öron och två pucklar på ryggen.
Men allt av historiskt värde i Härkeberga kyrka är inte från medeltiden. Bänkinredningen är från år 1755, men snickaren återanvände då delar av kyrkans gamla bänkar från 1600-talet. Det inskurna årtalet 1629 vittnar om när den tidigare bänkinredningen stod klar.
Bänkinredningen kanske inte är en unik konstskatt. Men den är ett exempel på det vanliga folkets ofta anonyma historia, som allt för ofta glöms bort.
Likt slitna golvbrädor i ett gammalt torp har bänkarnas sittbrädor fått en glatt yta med utstickande årsringar. Generationer församlingsbor har suttit där genom århundradena, vid lysningar, bröllop, dop, konfirmationer och begravningar.
Där har de suttit på de hårda bänkarna, försökt sträcka på benen, gäspat och hoppats på att prästen ska sluta predika. Nu som då har de med skräckblandad förtjusning tittat uppåt och förlorat sig i tid och rum i Albertus Pictors fantastiska bildvärld.
Mer att läsa om Albertus Pictor:
https://stockholmslansmuseum.se/utstallningar/medeltida-kyrkor/albertus-pictor-och-bildernas-betydelse/
Örebro stads bödelsyxa
Sista avrättningen i Örebro stad genomfördes för 164 år sedan. Den skedde genom halshuggning med en yxa/bila som finns bevarad.
Text: Jens Flyckt
Foto: Örebro – Kuriren/ Public Domain.
Bilden är tagen den 7 augusti år 1965 inför ett reportage och visar hur tidigare landsantikvarien och museichefen Gunnel Sylvan Larsson (1920-1984), håller i bödelsyxan – eller skarprättarbila som det även heter.
Sista gången yxan/bilan användes var i samband med avrättningen av arbetskarlen Gustaf Gustafsson Gadd, som hade dömts till döden för knivmord på Carolina Rundelius. Offret och gärningsmannen kände varandra. Enligt uppgift hade de båda supit under natten och dragit omkring mellan Örebros olika krogar. På morgonen knivhögg han henne till döds, i tron att hon hade stulit pengar av honom.
Gustaf Gustafsson Gadd erkände och dömdes till halshuggning. Han ska tydligen inte begärt nåd hos kungen, vilket han hade möjligt att göra.
Den 25 oktober år 1858 fördes Gustaf Gustafson Gadd på en kärra till Örebros stads avrättningsplats, där djurkyrkogården idag ligger. Inför ett stort folkuppdåd lades han med huvudet på stupstocken.
Med ett hugg skilje sedan bödeln, Magnus Ferm från Göteborg, huvudet från kroppen. Enligt domen begravdes Gustaf Gustafsson Gadds kvarlevor på avrättningsplatsen.
Leksaker från vikingatiden
Barns leksaker är sällsynta fynd vid arkeologiska undersökningar. Från Mellansverige är en handfull leksaker från vikingatid och tidig medeltid kända. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en täljd liten träbåt från vikingatidens Sigtuna stad.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Övriga bilder/foto: Sigtuna Museum And Art
Barn har alltid lekt och det gjorde de även på vikingatiden. Nu som då lekte de säkert med naturföremål, som pinnar och stenar. Men det fanns även även leksaker som var tillverkade för lek. Från Sigtuna stad som (anlades i slutet av 900-talet) i Uppland finns det flera vikingatida föremål som är intressanta – särskilt den täljda träbåten.
-Vi har dåligt med arkeologiska leksaker i Sigtuna. Båten är den enda otvetydiga leksaken bland fynden, säger arkeologen Anders Söderberg från Sigtuna Museum And Art.
Ett av Sveriges kanske mest kända vikingatida leksak är en liten anka av horn som påträffades på Birka. Från det medeltida Stockholm finns ett par dockliknande pinnar med tunna grenar som armar. Pinnarna har försetts med två urgröpningar som ögon.
Från Sigtuna stad kommer även en märklig liten yxa av horn. Yxan har ingen praktisk användning. Den kan ha tillverkats till ett barn.
-Den ”yxan” kan vara en leksak. Den är mindre än en riktig yxa och har en helt platt egg, så man kan inte göra illa någon med den. Dessutom har den lite barnsligt klotter/ristningar på sig. Uttrycket hos den påminner lite om leksaksankan från Birka, säger Anders Söderberg.
Ett betydligt vanligare fynd är så kallade snurrben. Det är djurben med borrade hål, som snören trätts igenom. När benet snurras, genom att dra i det tvinade snöret, uppstår ett märkligt ljud. Tekniken har använts ända in i våra dagar.
-Snurrbenen kan också vara leksaker, men skulle också kunnat ha använts som instrument eller rent av i magi, säger han.
Andra fynd som kan ge en inblick i hur barn lekte på vikingatiden är dåtida skridskor, så kallade isläggar. Det är kluvna mellanfotsben från häst och ko och som spändes under skorna för färd på isar. Anders Söderberg berättar att arkeologen Rune Edberg primärt har slagit fast att isläggarna nödvändigtvis inte enbart var nyttoredskap.
-Från Sigtuna har vi flera hundra isläggar. Där finns både stora och små isläggar. De små är gjorda av motsvarande ben från får och är uppenbart gjorda för att barn ska kunna åka på isen, säger Anders Söderberg.
Mer om hur det var att vara barn på vikingatiden:
https://historiska.se/upptack-histo
Bogserbåt i anrika kölvatten
Utvalt
Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.
Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil
Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.
År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.
På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:
”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”
Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.
Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.
Källor: https://svitzer.com
http://www.tugboatlars.se/Svitzer.htm
Gråbrödernas ruin på Vätö
Under medeltiden anlade franciskanermunkarna i Stockholm ett terminarhus på Vätö i Roslagen – inte långt från Norrtälje stad. Det var ett ordenshus som användes vid brödernas årliga prediko- och tiggarvandringar. Ruinen ligger numera undanskymd i en lövskogsdunge ett par hundra meter söder om Vätö kyrka.
Text och nutidsfoto: foto: Jens Flyckt
Övriga bilder: https://digitaltmuseum.se/011013997101/vato-kyrka-med-klockstapel-och-kyrkogard-vato-socken-uppland-i-maj-191
https://sv.wikipedia.org/wiki/Franciskanorden#/media/Fil:Guido_di_Graciano._Staint-Francis-and-Stories-from-his-Life._1270..jpg
”Munkhärbärget” står det på en liten hemmagjord skylt intill en stig i skogsbrynet strax, söder om Vätös medeltida kyrka. Skyltarna leder besökaren längs en smal stig, upp för en slänt som sommartid beskuggas av ädellövträdens kronor. I sluttningens nakna jord avtecknar sig ruinen efter ett ovanligt stenhus – ett terminarhus som uppfördes på 1400-talet.
Franciskanerorden, vars medlemmar i Sverige kallades gråbröder och barfotabröder, bildades i Italien på 1210-talet. Grundaren var den helige Franciskus av Assi som kom från en förmögen familj. Efter inre uppenbarelser där han uppmanades att återuppbygga upp Kristus kyrka, förkunnade han ett liv fattigdom, kyskhet och lydnad. Han fick snabbt tusentals följare och hans orden spreds över Europa.
Gråbröderna kom till Sverige (Visby) år 1223. Följande år grundade de konvent i bland annat Söderköping, Skara och Uppsala. Konventet i Stockholm som terminarhuset på Vätö tillhörde grundades år 1270.
Till skillnad mot andra ordnar tillhörde gråbröderna inte specifika kloster, utan provinser som kunde rymma åtskilliga konvent.
Konvent var klosterliknande sammanslutningar. Franciskus av Assi motsatte sig andra ordnars kollektivt ägda kloster. Därför hade svartbröderna, eller franciskanerna, konvent. Medlemmarna kallades bröder och systrar, inte munkar och nunnor.
Franciskanernas svenska provins hette Dacia och bestod av tre stycken mindre områden, så kallade kustoider – Stockholm, Lindköping och Bergen.
Enligt ett pergamentbrev från den 20 juli år 1453 skänkte kung Karl Knutsson mark på Vätö till gråbrödernas konvent i Stockholm. Platsen som nämns är Vätötorp vid Vätö kyrka. Det uppges att gråbröderna redan disponerade platsen vid tiden för gåvan.
Under gråbrödernas säsongsbundna vandringar, som kallades terminarus, vandrade de runt i landet och besökte gårdar och byar, men även avsides trakter där folk samlades. De predikade och tog emot allmosor.
Allmosorna förvarades säsongvis i speciella lagerlokaler – terminarhus, som ofta låg långt ifrån konventen. I slutet av säsongen fraktades de insamlade allmosorna till konventet, i Vätös fall till Stockholm.
Att terminarhuset anlades intill kyrkan på Vätö var knappast någon slump. För utom den kyrkliga närvaro fanns där ett gammalt färjeläger som förband fastlandet med Vätö. Färjelägret var i bruk fram till 1992 då en bro över sundet stod klar.
Terminarhusen hade även en funktion som härbärgen. I Vätös fall styrks funktionen som rastplats av det faktum att det ligger alldeles intill färjelägret. Det var inte enbart en passage mellan Vätö och fastlandet, utan sannolikt även för resor öster ut över Ålands hav.
Enligt den folkliga berättartraditionen kallas ruinen vid Vätö kyrka för Klostret. Men att ruinen skulle vara ett kloster, eller konvent i och med att det har med gråbröder att göra, är tveksamt.
I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2002 redogör konstvetaren Christian Lovén, som 1996 disputerade med en avhandling Borgar och befästningar i medeltidens Sverige, för terminarhusen och den folkliga berättartradition om kloster som ibland förekommer kring ruiner.
”Terminarhus och kapell kan inte betecknas som klosterliknande. I den mån bröder vistades där under längre lid av kan de kanske kallas filialer och därmed jämställas med klosterceller, men till skillnad från dessa avsågs de inte att bebos permanent. Däremot kunde det hända att de uppgraderades till konvent.”
Gråbrödernas konvent kombinerades i regel med kapell. Christian Lovén skriver att gråbröderna inte tycks ha grundat något kapell vid Vätö och att det sannolikt kan förklaras med Vätö kyrkas närhet.
Vätö kyrka räknas till en av Roslagens bäst bevarade medeltidskyrkor. Men när den började byggas är oklart och närmare datering än 1300-tal har inte kunnat ges. Den nämns första gången år 1337. Det är därför svårt att avgöra om kyrkan fanns på platsen när gråbröderna etablerade sig där.
Det finns fem kända terminarhus i Sverige – bland annat på Vätö.
Exakt vilken funktion ruinen på Vätö hade eller hur den såg ut är inte känt. Men sannolikt är ruinen, eller åtminstone delar av den, rester av terminarhuset.
Lämningarna på Vätö består enligt fornlämningsregistret av en ruin som är 30 meter lång och 9 till 12 meter bred. Största delen av de tjocka stenväggarna är övertorvade, det vill säga täckta med jord.
Under löv och grenar ligger mängder av kalkbruk och bränd lera helt synligt.
Ruinen ligger i en slänt och de murar som är synliga kan ha varit en källare. Enligt fornminnesregistret har det sannolikt varit två vinkelbyggda hus. Men det är en beskrivning som är otydlig och inte riktigt stämmer överens med hur det ser ut på platsen. När inventeringen gjordes var platsen igenvuxen med täta buskars. Numera ligger ruinen relativt öppet.
Det är oklart om fornlämningsregistrets uppgifter omfattar den gräsbevuxna platån, där korset är rest. Längs plattåns södra sida finns spår efter mur- eller sylstensliknande konstruktioner, som antyder att platån varit bebyggd.
Om man frångår krav på källkritik, accepterar den bristande kunskapen om hur det ser under marknivån och dessutom tillåts spekulera lite, framträder en avancerad och påkostad anläggning som byggts i östvästlig riktning vid Vätösundets strand.
En annan detalj som inte finns omnämnd är de stenröjda ytor som finns bland de tätvuxna hasselsnåren strax söder om ruinen. Intill dessa ytor finns stenrösen som tyder på att småskalig odling skett där. Det behöver inte vara ett verk av gråbröderna, men i och med att det ligger i anslutning till ruinen är de intressanta.
Det är som sagt oklart när gråbröderna kom till Vätö och när kyrkan började byggas. Inte heller är det känt när deras verksamhet upphörde på platsen.
Slutet för konventen och terminarhusen kom i samband med Gustav Vasas reformation. Till skillnad mot tidigare regenter var inte imponerad av tiggarordnar, som gråbröderna. Det var början på år av övergrepp, rivningar och stölder. Riksdagen i Västerås år 1527 innebar att kyrkan förlorade sin makt och därmed stora problem för gråbröderna, som bland begränsades i sin rörlighet.
Gråbrödernas sista konventet i Sverige stängdes år 1540.
Man kan därför anta att terminarhuset på Vätö övergavs eller revs någon gång i mitten av 1500-talet.
Men Vätö kyrka är kvar och även franciskanerna finns kvar i Sverige, dock inte i sin gamla organisation och inte på Vätö.
Sommartid brukar Roslagens västra pastorat ställa ut sittplatser och bord intill vändplanen vid det gamla färjelägret, där gråbröder och rospiggar passerat i hundratals år, med utsikt över Vätösundet. Där är bilister, cyklister och vandrare välkomna att ta en paus. Medvetet eller ej så lever därmed Vätötorps medeltida roll som en plats för rast och vila kvar.
I väntan på tåget
Det är vårvintern 1933. Vid Tollsta gård som ligger ett par kilometer norr om järnvägsamhället Märsta i Uppland, står en fotograf och tar bilder av en obevakad järnvägsövergång. 89 år senare står en annan fotograf och tar bilder på samma plats.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Svartvita bilder: Järnvägsmuseet/Public Domain
När järnvägsnätet byggdes under 1800-talets sista hälft och 1900-talets början drogs rälsen genom jordbruksbygder. För att folk och kreatur skulle kunna korsa järnvägen byggdes enkla övergångar med tillhörande grindstolpar – två på vardera sida.
Så skedde även när Ostkustbanan, som går förbi den uppländska orten Märsta, byggdes. Märsta stations ursprungliga stationshus, några kilometer söder om Tollsta, stod klar år 1876.
År 1908 fick sträckan dubbelspår.
En av alla dessa övergångar låg vid Tollsta. Där landsvägen – en svart orm med vitmålade streck, slingrar sig fram mellan de urgamla gårdar, odlingsrösen och allehanda utmarker.
Längs andra järnvägssträckor, som lades ner för länge sedan, återstår i regel bara banvallar och grindstolpar. Vägarna som ledde upp och ner från övergångarna är upprivna och bortodlade. Kvar intill banvallarna står grindstenarna – likt mystiska monument från en bortglömd civilisation.
Vid Tolsta har jag själv stått och väntat på tåget.
Finns det poesi som handlar om järnvägsövergångar? Det bordet det göra, konstigt vore det annars. Få platser är så poetiska som dessa övergångar av stål, kreosotimpregnerade slipers och handhuggna grindstenar av svenskt urberg- i ett ingemansland där landsväg och järnväg får möta varandra – om än för en kort stund.
Nils Ferlin har skrivit en dikt om detta, inte om övergången vid Tollsta, men om det där att stå där och titta på tåg.
”Att nöjen är högst relativa
jag lärde mig tidigt förstå
I Nykroppa mente man så
vi har en och annan begravning
och tåget, att titta på”
Ett år efter de svartvita bilderna togs elektrifierades sträckan.
Det innebar att elledningar monterades så att elloken kunna köras.
Det var början på slutet för ånglockens tuffande och rykande tidsera.
Det var början på den nya tiden.
Till skillnad mot många andra gamla järnvägssträckningar finns Ostkustbanan kvar. Men stationer, banvaktarstugor och övergångar har genom åren förpassats till de svartvita fotografiernas värld.
Övergången vid Tollsta fanns kvar fram till cirka 25 år sedan. Då den grävdes den bort. För att slippa den farliga övergången, som då hade bommar, och beskona boende i området för den allt intensiva vägtrafiken, byggdes en viadukt en bit bort. Där under går nu vägtrakfiken.
Hur länge fick grindstolparna stå kvar vid Tollsta? Kanske har jag aldrig sett några där.
Övergången är i alla fall borta, numera bebuxen med sly.
Jag vill gärna tro att de stod kvar där länge. De hör liksom till.
I skuggan av Folklandstingstad
Om en son som på vikingatiden föll i strid i fjärran land handlar en runsten vid Ängby i Lunda, strax norr om Arlanda flygplats, om. Runstenen är rest på ett gravfält som redan på vikingatiden var en fornlämning och som sannolikt har en koppling till den mytiska tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.
Text och foto: Jens Flyckt
I närheten av Lunda kyrka, en halvmil öster om Arlanda flygplats i Uppland, står en runsten ( U 356). I stenens tusen år gamla text berättar om en mor om sin döde son som stupade i strid i Virland, eller Wierland som det heter idag, som var vikingarnas namn på området i nordöstra Estland,
Runstenen är unik på flera sätt. Det är den enda kända svenska runsten där Virland nämns.
Ristningen är daterad till 1050-1080 eKr och tolkningen lyder:
”Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Han föll i Virland. Och Åsmund ristade.”
Runstenen räknas till ett av runmästaren Åsmund Kåressons främsta verk.
Kulturlandskapen runt runstenen är mycket rikt och ruvar på några av Upplands största arkeologiska gåtor. Runstenen står på ursprunglig plats i västra kanten av ett stort gravfält (Lunda 91:1) med 250 registrerade gravar. Att döma av gravfältets många gravtyper har det nyttjats under lång tid – från tiden äldre järnålder till yngre järnålder.
Järnålder, som föregicks av bronsåldern, är ett komplicerat begrepp som i Skandinavien omfattar tiden från 500 fKr till 1100 eKr. Tidsperioden är enkelt beskriven indelad i två mindre tidsepoker – en äldre ( 500 fKr-400 eKr) och en yngre (400 eKr-1100 eKr. Dessa två epoker är sedan indelade kortare tidsperioder som till exempel förromersk järnålder, folkvandringstid och vikingatid. Efter järnåldern inträdde medeltiden.
Runstenen står på den äldsta delen av gravfältet som är daterat till äldre järnålder och som domineras av 43 resta stenar.
Åren 1947-48 undersöktes delar av gravfältet av arkeologen Gunnar Ekholm. Undersökningen visade att runstenen ursprungligen flankerats av 14 resta stenar. Det bör ha varit en imponerande anläggning.
Bara några tiotals meter söder om runstenen finns en avlång fördjupning som sannolikt är en gammal vägsträckning. Hur gammal den är är inte känt. Den kan vara mycket gammal eller ett resultatet av de senaste århundradenas jordbruk. Vägen leder snett upp genom gravfältet, strax bakom runstenen.
Möjligen delar sig vägen, med en avstickare ner mot ån, cirka 50 meter öster om runstenen. Runstenen anses markera ett vikingatida vadställe vid ån strax söder gravfältet.
Vilken by detta gravfält en gång tillhörde har länge diskuterats. Vissa arkeologer menar att det finns en koppling till den intilliggande gården Ängby, som fram till laga skifte var en by. Men gravfältet har även förknippats med den medeltida tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.
Enligt medeltida källor låg Folklandstingstad i Lunda socken i Uppland. Men exakt var den låg är omdiskuterat. Verksamheten var på 1300-talet så omfattande att handelsmännen i Sigtuna stad vände sig till kungen och klagade på konkurensen från Folklandstingstad. Efter år 1380 nämns inte Folklandstingstad i de skriftliga källorna.
En numera vedertagen teori är att Folklandstigstad låg intillLunda kyrka – som ligger cirka 800 meter norr om den aktuella runstenen.
Runt Lunda kyrka, eller Lunda kyrkbacke som den även kalkas, har lämningar som går tillbaka till bronsåldern hittats. Idag omgärdas Kyrkbacken av åkrar. Men under forntiden låg platsen intill ett stort sjösystem, den så kallade Långhundraleden, som på vikingatiden sträckte sig från Uppsala och Åkersberga. Åkersberga var in- och utfart till Östersjön.
De åkrar som idag bitvis omgärdar Kyrkbacken är bottnen på en stor vik som redan fanns där under bronsåldern och som sedan blev en del av Långhundraleden.
Under forntiden fanns det även en sjöförbindelse västerut till Mälaren. Den gick över den ås som ligger vid Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrka. Vid Halmsjöns södra strand ligger Arlanda flygplats tredje landnings- och startbana.
På bägge sidor om åsen finns rännor – cirka 50-90 meter långa, tre meter breda och 0,5 meter djupa. Rännorna vittnar om en lång tradition att dra båtar och skepp över åsen som utgjorde ett naturligt hinder mellan Långhundraleden och Mälaren. Halmsjön har än idag förbindelse med Mälaren. Numera består förbindelsen av en grund å som till stor del går under landningsbanor och genom kulvertar.
Dragrännorna var okända för vetenskapen fram till början av 1980-talet. Forskaren och grävmaskinisten Gunnar Skoglöv från Knivsta hade hört lokalbefolkningen berätta om att vikingarna skulle ha dragit sina båtar över åsen. Han blev visad en plats vid Sjöås (Halmsjön) där flera branta rännor är synliga på åsens sidor. På uppdrag av Riksantikvarieämbetet genomförde han en mindre arkeologisk undersökning av en av rännorna. Fynd av bevarat trä visade att rännan hade varit klädd med virke. Den hade varit i bruk under lång tid. Ett av C14-proverna gav dateringen100 år före Kristus – det vill säga äldre järnålder.
Två av dragrännor vid Sjöås registrerades i fornlämningsregistret år 1987. Sannolikt finns det på platsen flera, äldre rännor som inte är registrerade.
För några år sedan arrangerades en kombinerad filminspelning och fältforskning vid dragrännorna. Då drogs en kopia av Viksbåten, en vikingatida båt som hittades i Söderby-Karl, från Halmsjöns strand och upp för åsen genom en av dragrännorna. Fältforskningen och filminspelningen arrangerades Timo Lipitsä, som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Experimentet skedde med tillstånd från länsstyrelsen. Resultatet av testerna visade att det är relativt lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek genom den branta dragrännan. Hade rännan varit träskodd, vilket den alltså en gång var, skulle det sannolikt gått ännu lättare.
De mest påtagliga arkeologiska bevisen för en medeltida, stadsliknande bebyggelse vid Lunda kyrkbacke under tidig medeltid, finns vid Tingsängarna. Platsen ligger 200 meter öster om Lunda kyrka och 800 meter norr om Ragnfrids runsten.
I början av 1980-talet genomförde Arbetsgruppen Långhundraleden tillsammans med bland annat Riksantikvarieämbetet och Sigtuna museum, en arkeologisk undersökning av Tingsängarna. I två sökschakt påträffade 0,4 meter tjocka kulturlager. Totalt registrerades 562 fyndnummer. Fynd som bebebyggelselämningar, silvermynt, keramik, bultlås, bränd lera, spåren från en bronsgjutares verkstad och en sopgrop daterades till 1100 – 1400-talet.
Undersökningen bekräftade att det på platsen finns en stor medeltida anläggning.
På kyrkbackens västra del har metertjock kulturpåverkad jord påträffats. Men mycket av detta totalförstördes år 1989 då Sigtuna kommun anlade en avloppsanläggning. Ett par årtionden senare grävdes kulturlager sönder strax norr om kyrkan i samband med att elledningar drogs till kyrka. I schaktmassorna påträffades keramik som Sigtunamuseum museum daterade till 1100-talet.
”Frågan är om inte Lunda kyrkbacke rentav är Upplands äldsta handelsplats i kontinuerligt bruk från bronsålder till medeltid” skriver Långhundragruppen i boken Långhundraleden – en seglats i tid och rum från 1993.
Konkreta bevis för att lämningarna runt Lunda kyrka verkligen är Folklandstingstad finns inte. Men klart är att där pågick en omfattande verksamhet, både till sjös och på land, från bronsåldern och fram till mitten av medeltiden.
När man betraktar Ragnfrids runstenen bör man inte enbart se ett vackert konstverk med en unik språklig innebörd, utan även i ett samband med det omgivande kulturlandskapets gåtfulla lämningar och de verksamheter som pågick där före, under och efter 1000-talet – både till land och till sjös.
En tid efter att Björn hade fallit i Virland nådde dödsbudet slutligen hans hembygd och familj. Ragnfrid lät då rista och resa den ståtliga runsten till minne av sin son. Hon lät resa runstenen på en plats där den norra (förmodade) landvägen mot det man idag tror var Landstingstingstad passerade. Runstenen står på den del av gravfält som redan på vikingatiden var urgammalt och där förfäderna hade begravts i närmare 1000 år. Och om man bortser från alla skymmande träd så står runstenen i rak siktlinje mot Lunda kyrkbacke.
Det här reportaget är en förenkling av de arkeologiska, kulturgeografiska och historiska förhållandena i och runt Lunda kyrkbacke. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att belysa saknen närmare.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Folklandstingstad och de arkeologiska lämningarna vid Lunda kyrka.
Blixtkuben – ljuset från 1970-talet
Hos de flesta 70-talister väcker blixtkuben garanterat minnen. Denna fyrkantiga lilla blixtanordning, avsedd att montera på Kodaks ikoniska Instamatickameror, blev en enorm försäljningssuccé när den lanserades i slutet av 1960-talet.
Text och nutids foto: Jens Flyckt
Länsmuseet Gävleborg https://digitaltmuseum.se/021028556095/kamera
För inte allt för länge sedan skedde fotografering men analoga kameror som laddades med filmrullar – med svartvit- eller färgfilm. Då räknades varje bild på filmrullen och att ta 20 – 30 bilder på ett motiv, som vi lätt gör idag, var bara att glömma. Det gällde att vara sparsam. Filmrullar, framkallning och blixtkuber var dyra.
Så var det i alla fall om man var en tioåring med en Kodak Instamatic – en med dagens mått mätt ganska dålig och plastig kamera. Men då var kameramodellen i kombination med kubblixten någon av ett teknisk revolution.
Det hela började den 23 juli 1968. Då meddelade de amerikanska bolagen Sylvania Electric och Eastman Kodak Company att de gemensamt hade tagit fram en ny fyrsidig blixtanordning för engångsbruk – blixtkuben. Sylvania hade utvecklat blixten och Kodak hade tagit fram ett fäste för den nya blixten.
Instamatic, som sålde i över 60 miljoner exemplar, hade Kodak tagit fram redan 1963 och blev en enorm succé. Kameran var avsedd för 126-film vars bilder känns igen på sitt kvadratiska format. Instamatic 104 kom 1968 och var den första modellen som hade fästet som var avsedd för den nya kubblixten.
Till skillnad mot de dyra, otympliga och batterikrävande elektronblixtarna var blixtkuben den direkta motsatsen. Den innehöll fyra engångsblixtar. Den var snabb, liten, krävde inga inställningar och förhållandevis billiga. En nackdel var att bilderna ofta blev över- eller underexponerade och nästan alltid resulterade i att alla på bilderna fick röda ögon. Men det gjorde inte så mycket så länge bildernas motiv gick att se.
Blixtkuben monterades i ett runt uttag på kamerans överdel. När en bild tagits och blixten lösts ut, roterade kuben när man matade fram en ny bildruta. Efter fyra blixtar var kubblixten slut och fick bytas. Och så där höll man på.
En förpackning blixtkubar, till exempel PHILIPS PHOTOFLUX PFC4 3X FLASH CUBE BULBS, räckte till 12 fotografier. Det fanns även andra typer av liknande engångsblixtar.
Då varje blixt avfyrades uppstod ett karaktäristiskt ljud som sedan följdes av det mekaniska ljudet då man matade fram nästa bild. Direkt efter att en blixt avfyrats var den brännhet.
Med tiden blev den elektroniska blixten så pass liten att den kunde byggas in i kameror som rymdes i en ficka. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var blixtkubens tid över och en era med pocketkameror tog vid.
Tjugo år senare, 1990, lanserade Kodak den första kommersiella digitalkameran – Kodaks DCS 100. Men för den vanliga familjefotografen skulle det dröja ytterligare 10 – 15 år innan den digitala fototekniken slog igenom.
I många hem ligger det fortfarande blixtkubar undangömda lådor och vråer – tillsammans med kassettband, Instamatickameror, femkronorssedlar, burkkapsyler, unikaboxar och andra tidsdokument från ett inte allt för avlägset, analogt samhälle.
Bara ödekyrka – mer än bara en ruin
Det vilar något sagolikt över Bara ödekyrka – Gotlands kanske mest okända medeltidskyrka. Särskilt sommartid, då ruinen från 1200-talet står inbäddat i ett lummigt lövtäcke, förstärks intrycket av en bortglömd plats som är mest känd för ett hedniskt offerberg.
Text och foto: Jens Flyckt
Gotland är en skattkammare med ofattbart stora kulturhistoriska värden. Det gäller inte minst öns 92 medeltida stenkyrkor. Gotlands långa historia har undersökts och skildrats i hundratals år. Men fortfarande kan man hitta platser som knappt är omskrivna – där fantasier och folktro går tätt intill det skrivna ordet.
Några kilometer norr om Hörsne kyrka ligger ruinen efter Bara kyrka – som tros ha uppförts runt år 1239. Platsen är svår att hitta, som om lokalbefolkningen vill behålla sin ödekyrka för sig själva. När man väl hittat dit slås man av hur sällsam platsen är – särskilt sommartid.
Det har skrivits hyllmeter om Gotlands medeltida kyrkor. Men den turist eller historieintresserad besökare som lyckas hittat Bara ödekyrka och vill veta mer om dess historia, blir snabbt besviken. Faktum är att lite är skrivet om denna kyrkoruin.
Ett annat exempel på det dåliga kunskapsunderlaget är Bebyggelseregistret, ett nationellt register över vårt bebyggda kulturarv Där finns mycket detaljerade redovisningar om landets medeltidskyrkor – om deras arkitektur, byggnadsår, ombyggnationer, inventarier och liknande. Men Bara ödekyrka är i stort sätt en blank sida där enbart kyrkan och kyrkogårdens mått nämns.
Dock inte sagt att Bara ödekyrka aldrig varit omskriven. I verket Sveriges kyrkor från 1947 finns en detaljerad beskrivning.
Men i förhållande till Gotlands övriga kyrkor är Bara anonym.
Någon har beskrivit Bara ödekyrka en byggsats där alla delar finns kvar och endast behöver monteras ihop igen. Riktigt så enkelt är det inte. Men mycket är bevarat och i bra skick. I långhuset ligger bland annat rester av den mittkollon som en gång höll uppe valven. Även rester av den ursprungliga dopfunten finns kvar.
Det finns mängder av bevarade byggnadsdetaljer i och runt ruinen. En av dessa detaljer är korets bågformiga fönster, eller snarare resterna av det, från 1300-talet. Ursprungligen hade koret rundbågiga fönster i koret.
Inne i långhuset finns en annan lämning som få besökare lägger märket till. På den medeltida puts som är bevarad på väggar och valv, finns sakrala ristningar. Dessa ristningar är de mallar som först gjordes på 1200-talet när valven skulle dekoreras med målningar. Ett arbete med att dokumentera dessa ristningar pågår.
Sverigereportage tog dessa bilder för ett par år sedan. När undertecknad nyligen behandlade bilder till det här reportaget dök något märkligt upp på skärmen. På en av bilderna, en närbild på en ristning från 1947, framträdde ett gytter av små ristade linjer, bokstäver, siffror och runor.
På bilden framträder en ristad rad med minst tre stycken runtecken: u, n och r. Runorna syns i bildens ovankant, strax ovanför den rektangulära ristningen. (1947). Även i bildens nederkant finns runliknande tecken – grunt ristade och uppskattningsvis en halv centimeter höga.
På grund av att kameran var felinställd vid fotograferingstillfället är bildernas upplösning för dålig för att kunna zooma in på runorna. Men att det finns minst tre, 16-typiga runor är klart. Men hur gamla de är, om de är ristade på medeltiden eller på 1900-talet går inte att avgöra i nuläget.
Runorna är grunt ristade och bara synliga om man granskar väggen i närbild. Någon datering är idag omöjlig att göra. Runorna kan lika gärna vara ristade på 1200-talet som på 1900-talet.
Sverigereportage har rapporterat fyndet till Riksantikvarieämbetet och expertis kommer undersöka fyndet i Bara ödekyrkas medeltida puts vid nästa besök på Gotland. Inga runristningar är sedan tidigare registrerade vid eller i Bara ödekyrka.
Baras historia som församlingskyrka blev kort. Historiska källor vittnar om att kyrkan redan på 1500-talet var i så dåligt skick att predikningarna upphörde.
Den 14 februari år 1588 begärde Baraborna att predikningarna skulle återupptas i deras kyrka. Men motkraven från högre ort var bland annat att kyrkans tak och klockor först måste åtgärdas samt att församlingen skulle ordna med mässkläder till prästen. Samtidigt varnades Baraborna av kyrkan för att fortsätta med sitt avguderi. Tydligen var detta avguderi, det vill säga avbildningar som inte stämmer överens med den kristna kyrkans uppfattning om den sanna guden, så omfattande att kyrkans centralmakt var tvungen att agera.
Men det blev aldrig någon upprustning eller fortsatta predikningar, kanske pågrund av Baraborna tillbad andra gudar eller inte hade råd. Efter år 1588 nämns inte Bara kyrka fören långt senare.
Cirka femhundra år efter att Bara kyrka lämnades till sitt öde kom arkitekten och författaren Anders Roland (1879-1926) med ett förslag om att återställa Bara ödekyrka till en fungerande kyrka. Under sitt yrkesliv restaurerade han åtskilliga kyrkor. Men förslaget genomfördes aldrig. Istället restaurerades ruinen med pengar från gotlänningen och riksdagsmannen och Harald Laurin (1875-1950). Arbetet leddes av arkitekten Sven Brandel (1886-1931).
På en av kyrkans innerväggar finns en tavla som påminner om arbetet.
”BARA ÖDEKYRKA K ONSERVERADES ÅR 1923 EN GÅRD AF TACKSAMHET TILL FÄDERNEÖN AF HARA LD LAURIN”
I april 2021, nästan hundra år efter restaureringen, inleddes en ny restaurering av Bara ödekyrka. Denna gång är det företaget Gotlandsbyggen som genomför arbetet. Arbetet kommer att fortsätta i år (2022).
Kulturlandskapet runt Bara ödekyrka är rikt på lämningar, som stensträngar och gravfält. I omgivningen har arkeologerna bland annat hittat mynt och keramik från 1400-talet.
2011 påträffade arkeologer en stenskodd vattenbrunn drygt hundra meter norr om kyrkan. Brunnen var känd av befolkningen i Bara by sedan länge som en plats för offer. Än idag lever platsens namn, Offerbrunnen, kvar.
Mitt emot den ålderdomliga vägsträckning som leder från den större grusvägen mot Bara ödekyrka, finns ett låglänt berg – Baraberget. På denna höjd finns bland annat rester av en fornborg och forntida gravar. Nedanför detta berg ska det enligt uppgift funnits ytterligare en offerkälla, där man offrade ull och pengar för djur och människors hälsa. Brunnen togs bort när vägen breddades i mitten av 1900-talet.
Baraberget är vida känt och betydligt mer omskrivet än kyrkan. Enligt sägnen ska det på detta berg ha stått en helig ask som aldrig fällde sina löv och därför stod grön året runt. Länsstyrelsen på Gotland skriver att detta berg var en känd offerplats under forntiden. Uppenbarligen pågick denna hedniska verksamhet ända in på medeltiden.
Sägnen säger att den heliga asken stod kvar fram till år 1452. Då dök plötsligt det svenskdanska riksrådet Ivar Axel Thott upp och grävde upp det heliga trädet.
Ytterligare en offerplats, som beskrivs som ”en stor helgedom”, ska ha legat på Barabergets topp. Det var enligt luddiga källor ett stort kors av ek. Där ska ortsbefolkningen ha offrat för att kreatur som försvunnit skulle komma tillbaka.
Det är alltså fråga om tre offerplatser inom någon hektar runt Bara ödekyrka. Dessutom trodde länge ortsbefolkningen att det bodde troll i Baraberget och att ett skräckinjagande väsen, Troll-oxen, gick omkring på bygden ställde till med problem.
Trolloxen är en doldis i svensk folktro och förekommer på Öland och Gotland. Den beskrivs som en mystisk oxe som plötsligt dök upp i hagmarkerna om kvällarna. Ingen visste vem som ägde oxen. Det berättas att några bönder en gång ledde hem oxen och slaktade den. Halvvägs in i slakten, då bönderna gått in för att ta sig en sup, började trollen ropa efter sin oxe. Oxen svarade att den inte hade några ben kvar och därför inte kunde komma. Trollen ropade åt oxen att hasa sig därifrån. När bönderna kom tillbaka hade trollens oxe gett sig iväg.
Trots trollens härjningar, halvstyckade oxar som släpade sig fram i sommarhagar, offer och århundraden av förfall står Bara gamla kyrka kvar.
Det må vara länge sedan den förlorade sin funktion som församlingskyrka – men ingången till kyrkogården försedd med en trägrind. Muren runt kyrkogården är i fint skick och gräset i långhuset och på kyrkogården är välklippt. Varje år i december sker vinterbön i långhuset.
Och fortfarande begravs Barabor på kyrkogården intill sin ruin. Så helt öde är inte Bara kyrka.
