Det är en tidig sommarmorgon några århundraden före Kristi födelse någonstans i Uppland. Över en grund sjö, som omgärdas av täta vassar och alkärr, kommer någon gåendes i dimman.
Personen följer en smal vägbank i vattnet, som längre ut på sjön övergår till en pålad spång och som sedan försvinner upp på den andra stranden.

Text och foto: Jens Flyckt

Mer än tvåtusen år senare har landhöjningen och flera dikesföretag förvandlat sjön till åkermark. Men så sent som på 1800-talet rodde folk över sjön under vårarna. I området har flera stockbåtar påträffats.

Kvar i en skogsdunge finns en cirka 40 meter lång, två meter bred och en halvmeter hög vägbank – som för cirka tvåtusen år sedan anlades över sjön.
Det är en anonym lämning som delvis är övervuxen av träd och buskar och därför svår att se, även under vinterhalvåret.

Det råder delade meningar om lämningens funktion. Ansvariga myndigheter gör en helt annan tolkning. Sverigereportage har valt att berätta om denna lämning utifrån markägarens (bondens) teori – om att det är en vägbank. Men det finns som sagt andra uppfattningar i frågan.

Från söder utgår vägbanken från en berghäll nedanför en stor åkerholme, som i sydväst avgränsades av ett smalt sund.

Mot norr slutar banken tvärt vid åkerkanten. Resten är sannolikt bortodlad.
Den är inte undersökt. Att det verkligen är en vägbank är en tolkning som dels bygger på anläggningens karaktär, placering och de fynd som bondens gjort i den intilliggande åkern.

Bonden som äger och brukar marken är intresserad av arkeologi. Han berättar att det i åkern, i vägbankens riktning, genom åren kommit upp mängder av sten, som han menar är rester från den bortodlade vägbanken.

Banken, som ligger i strandkanten på den nivå (14 meter över havet) som sjön hade under äldre järnålder, är dessutom anlagd på den plats där det forntida sundet är som smalast.

Det stenmaterial som bonden berättar om kan bara hamnat där med hjälp av människohänder. Eftersom stenmaterialet ligger på och i torven, som bildades av multnade växtdelar och annat organiskt material efter den senaste inlandsisen, så kan morän uteslutas. I övrigt finns ingen sten i dessa torvjordar – som alltså är en gammal dybotten som omvandlats till torv.

Morän är en jordart som består av blandat material, från lerpartiklarna och upp till stenblocks storlek. Morän bildas när inlandsis/glaciär rör sig och skrapar loss material från berggrunden.

För några år sedan gjordes ett märkligt marinarkeologiskt fynd några hundra meter från banken. Sverigereportage återkommer om detta fynd i ett senare reportage.

I samband med den arkeologiska undersökning av fyndplatsen kom det fram stora mängder bevarat organisk material, som trädstammar och växtdelar från bland annat bladvass, i schakten. Dessa rester är en tidskapsel som berättar hur sjön såg ut.

Det finns även så kallad papplera i torven. Denna lera, som när den är torr skivar sig som sidor i en bok, bildas syrefattiga och stillastående vattendrag.

Därför går det med ganska stor säkerhet att beskriva miljön i den forntida sjön, vars dybottnade stränder bestod av täta vassar, täta alsnår och med en växtlighet som påminner om dagens vegetationsrika fågelsjöar, som Hornborgarsjön och Tåkern.

För några år sedan registrerades den förmodade vägbanken i fornlämningsregistret. Men ansvariga myndigheter gör här en helt annan tolkning av lämningens funktion. Enligt fornlämningsregistret är detta en stensträng. Eller som det står i den antikvariska rapporten, eventuellt en hägnad för forntida våtmarksslåtter.

”I det här fallet förefaller det troligast att den har inhägnat en äng för våtmarksslåtter” står det i arkeologiska rapporten.

Men det är en tolkning som ställer fler frågor än den ger svar. Varför forntidens människor skulle lagt stora resurser på att bygga en överdimensionerad bank i vattnet, när den mjuka, dyiga bottnen gör det lätt att sticka ner störar och bygga en inhägnad, är en fråga.

En annan frågeställning handlar om den utpekade miljöns, det vill säga grund vassvik med dybotten, lämplighet som slåtteräng? Det var en miljö där det växte mer vass än ätbara örter och som dessutom var växtplats för flera giftiga växter, som sprängört.

Om det nu är en inhägnadsvall för våtmarksslåtter så måste man även ställa sig frågan varför det på platsen inte finns några andra spår av denna inhägnad- varken ovan mark eller i åkerns torvjord?

Stensträngar, som enkelt beskrivet består av stenrader från raserade, kallmurade hägnadsmurar, är i regel agrara lämningar – det vill säga lämningar från jordbruksverksamhet. Men på vissa platser kan de även haft symbolisk betydelse.

Stensträngar dateras i regel till järnålder och är vanliga i bland annat östra Uppland.
De ingår ofta i kilometerlånga system. På den intilliggande åkerholmen (vid banken) som vid övergången mellan bronsålder och äldre järnålder var en ö, finns flera bevarade stensträngar.

Det finns konstruktionsmässigt inte någon likhet mellan stensträngarna på åkerholmen och den 40 meter långa banken.

Stensträngarna består av meterstora stenar i relativt glesa rader på fast morän.

Banken består av en jämnbred, rak kropp som byggts upp med stenar i storlek 30-50 centimeter och stora mängder grus. Den är byggd på dyig sjöbotten, vilket förutsätter ett komplicerat och tidskrävande grundarbete..

Höjdmässigt skiljer det närmare tio meter mellan den förmodade vägbanken och stensträngarna på den intilliggande åkerholmen. Men mycket tyder på att de är samtida.

Vägbanken är en avancerad konstruktion som krävde kunskap och erfarenhet för att anlägga, inte minst för att stabilisera de tunga massorna på den mjuka sjöbottnen. Sannolikt är den uppbyggd på samma principer som de vikingatida broarna, som ofta nämns i runstenarnas texter. Men denna förmodade vägbank kan vara upp till tusen år äldre än vikingatiden.

Den eller de personer som anlade banken i en avlägsen forntid anlade först en rustbädd, en grundförstärkningsmetod med ris, grenar och virke på bottnen som massorna sedan lades på. Samma metod används än idag vid vägbyggen, dock med andra material. Trots att den anlades på ett ytterst instabilt underlag, så har den tunga vägbanken legat stilla under de årtusenden som gått.

Kanske var det så här de första anlagda vägarna såg ut, enkla smala bankar över marker och vatten som var besvärliga eller omöjliga att korsa till fots. Sannolikt fanns den här typen av vägbankar lite varstans i landskapen.

Ängslador är lämningar från dem som levde för länge sedan – i det gamla bondesamhället. Dessa enkla och små ekonomibyggnader var livsviktiga för försörjningen, men har för länge sedan förlorat sin roll.

Text och foto: Jens Flyckt

En stig letar sig förbi högresta enar, björkdungar en ridå av tätvuxen granskog. Skogen öppnar sig och en kraftledningsgata tar vid. Och där, i gränszonen mellan aspsly, ljung och fjolårsgräs, står en av ålder snedvriden hölada i kvällssolen.

Ängslada är ett ord som man av någon märklig anledning blir glad av att höra, ungefär som när spiskrok, rubank och pärlspont nämns. Men det är ett ord som få personer idag har en relation till.

I ängsladorna förvarades i gångna tider hö som slogs på slåttermarker i närheten, på så kallade madängar, som i sin tur låg långt ut på gårdarnas utmarker. När vintern kom hämtades det värdefulla höet med häst till djuren hemma på gården.

”Madängar är naturligt våta slåttermarker som låg i utmarken, långt från byn och gården. För förvaring av höet till vintern uppfördes därför ängslador. Madängen och ladan var viktiga delar i foderproduktionen men deras funktion finns inte längre kvar, därför är de extra viktiga att vårda och bevara” skriver lansstyrelsen.se.

Ingen vet med säkerhet hur många ängslador som finns kvar i Sverige. De som återstår är enbart spillror av vad som en gång fanns. Förr var dessa små, enkla och livsviktiga ekonomibyggnader en vanlig syn i dåtidens småskaliga jordbrukslandskap.

Ängslador nämns redan i kartor från 1600-talet, men som byggnadstyp är de betydligt äldre. De äldsta skriftliga beläggen för madängar hittar man i jordeböcker från 1500-talet.

Man kan ana och anta, men inte riktigt säga när de första ängsladorna uppfördes. Till skillnad mot till exempel smedjor, som lämnar kol och andra daterbara ämnen och föremål efter sig, är en enkel ängslada betydligt mer komplicerad att hitta daterbara spår efter.

I Skandinavien anses ängsbruket ha införts vid äldre järnålder, det vill säga vid tiden för Kristus födelse. Fanns ett ängsbruk så borde det även funnits ett behov av av ängslador.

Den äldsta kända och bevarade ängsladan i Sverige finns i byn Övre Gärdsjö utanför Rättvik i Dalarna. Den kallas för ” Blånnesladu” och är daterad till åren 1293-94, det vill säga medeltid.

Ängslador kan tidsmässigt delas in i två huvudkategorier: äldre och yngre. De äldre ängsladorna är i regel glest timrade, har ingång i gaveln och ibland snedställda väggar.

De yngre ängsladorna, som brukar dateras till 1800-talets senare del och början av 1900-talet, är byggda i regelverk. Fasaden består ofta av vertikalt spikade granbrädor. Ingången, som ibland har dubbeldörrar, finns på långsidorna.

Under 1900-talets första årtionden slutade ängsladorna att användas att förvara hö i. Istället byggdes hölador intill djurstallen hemma på gårdarna.

”Ingångarna i timrade och regelverksbyggda ängslador skiljer sig tydligt ifrån varandra . I motsats till den timrade ladornas gavelin- gångar har den yngre typen alltid minst en ingång på varje långsida . Öppningarna är stora och sluts av parställda portar som tillåter att en vagn eller kälke med hölasset kan passera genom byggnaden” skriver Länsstyrelsen.se.

Vilken gård ängsladan i detta reportage en gång tillhörde är oklart. Numera står den på avstyckad jaktmark. Likt en åldring med sned rygg har åldern satt sina spår. Minst två hörnstenar har satt sig.Hela byggnaden har vridit på sig och taket sviktar.

Där inne i dunklet, där solen knappt letar sig fram genom gliporna i väggen, finns spår efter reperationer och förstärkningar som gjorts genom åren.

Likt många andra ängslador var det länge sedan denna hade någon funktion. Ängen är för länge sedan borta och maden utdikad. Men ännu dröjer sig darrgräs och några andra uråldriga ängsväxter kvar på platsen.

Hade det inte varit för kraftledningsgatan så hade den gamla slåtterängen för länge sedan varit igenvuxen och ladan slukad av granskogen.
När den användes som hölada senast vet ingen. Kanske skedde det någon gång på 1900-talets början.

Det finns två årtal skrivna inne i ladan. På dörren står ”CB 1903” och på två ställen på väggen år ”1913” skrivet med falu rödfärg. Vad dessa årtal står för får vi aldrig veta, inte heller vem personen bakom initialerna var. 1903 kan vara det år då ladan restes. Kanske målades ängsladan dessa år, eller så var höskördarna dessa år så bra att de var tvungna att dokumenteras.

Mellan årtalen hänger några gamla seldon till arbetshästar. De är i väldigt dåligt skick och tidsmässigt stämmer de överens med de målade årtalen. Men seldonen har sannolikt hängts upp långt efter att ängsladan slutade användas. Att dyrbara seldon skulle ha förvarats i en olåst ängslada långt ifrån gården, är inte sannolikt.

Hö från det sista lasset kan man fortfarande se spår av. Men det hö som ligger där inne är inte från början av 1900-talet. Balsnören vittnar om att det är högst femtio år gammalt.

Som många andra ängslador är även denna belamrad med gamla prylar, som timmerslädar, störar till hässjor, sönderrostade sågar och jordbruksredskap som drogs av hästar. I taket hänger en gammal fotogenlykta.

Första gången undertecknad träffade på denna ängslada var en regnig höstkväll för sjutton år sedan. Jag hade gått vilse i de omgivande skogsmarkerna. Det började skymma och ett regnoväder närmade sig. Som en välsignelse dök plötsligt den lilla ängsladan upp i mörkret framför mig.

Där inne blev jag sittandes på jordgolvet, med ryggen mot en gammal såmaskin, medan regnbyarnas dån drog fram genom dungarna där utanför.
Efter en timme vaknade jag till i mörkret – med en förnimmelse av nyslaget hö, avlägsna röster och insikten om att en gammal hölada kan hysa mer än enbart fysiska lämningar från förr.

Likt ett tempel från en för länge sedan utdöd kultur står jordkällaren med kallmurade väggar och slaget stenvalv kvar på hygget – i väntan på att återupptäckas av mänskligheten.

Text och foto: Jens Flyckt

På Björkö i Roslagen finns en jordkällare som påminner om ett forntida helgedom, snarare än en byggnad att förvara potatis, grönsaker och frukt i.

I en avlägsen forntid började människorna att förvara livsmedel i stensatta gropar i marken. Jordkällaren, som enkelt beskrivet är en med jord isolerad stenbyggnad, är en vidareutveckling av denna grop. Men hur och när gropen blev en byggnad med slagna stenvalv är oklart.

Kanske uppstod de första jordkällarna redan på medeltiden. Vissa uppgifter anger att de äldsta kända jordkällarna är från 1400-talet och andra från 1700-talet. Den verkliga ”jordkällarbyggbomen” uppstod på 1820-talet och från denna period härrör många jordkällare.

I hundratals år har Björkö präglats av sjöfart och livet på och vid havet. Jordkällaren i reportaget ska ha tillhört ett sedan länge försvunnet båtmanstorp. Marken som källaren står på tillhör en gammal redargård i Öster Edsvik.

Gårdens ägare, Lena Svenonius, vars släkt byggde gården 1870-71, säger att källaren är belägen i ett område där det enligt gamla kartor låg flera små hus. Bebyggelsen är sedan länge borta och båtsmanstorpet revs på 1920/30-talet.

Båtsmanstorp var örlogsflottans motsvarig het till soldattorp.

Det finns mängder av jordkällare i dessa trakter. Källaren i reportaget urskiljer sig och är på många sätt unik. Dels är den ovanligt stor och med ytterväggarna av kallmurad natursten. Den portalliknande ingången, som en gång förmodligen hade dubbla trädörrar, är kantad med två rader staplad, grov natursten som stöd för valvbågen över ingången.

Själva valvet består av bearbetad, kilformad kalksten. Kalk förekommer inte naturligt i berggrunden i denna trakt, men däremot som småsten och mindre block i moränen. Kalkstenen i jordkällaren måste därför ha fraktats till platsen.

• -Det härliga är att valvet är helt. Den har ju garanterat inte använts på 100 år. Under de senaste 70 har det inte funnits nåt yttertak, vet inte om det kan ha varit något yttertak tidigare. Det har blivit rätt frodigt på taket, först smultron och småbuskar, men sen allt större växter. Till sist var det stor björk som vi tog bort för ett par år sen, säger Lena Svenonius.

Jordkällare har byggnadstekniskt mycket gemensamt med landets stenvalvsbroar. De tidigaste stenvalvsbroarna, de äldsta kända i Sverige är från 1700-talet, är kallmurade med och har slagna stenvalv med grovhuggen sten – ungefär som de äldsta jordkällarna. Men under 1800-talets senare hälft började man sammanfoga stenblocken med murbruk – vilket även skedde med jordkällarna.

Under 1900-talets första sekel genomgick jordkällarna ännu en utvecklingsfas, då naturmaterial i allt högre grad ersattes av lecablock, betong och andra moderna byggmaterial.

I äldre tider präglades valet av byggnadsmaterial av den lokala tillgången. I områden med tegelbruk användes tegelstenar. Där järnbruken låg tätt var det givna materialet så kallad slaggtegel, som är en biprodukt av järnframställning. På Gotland, vars berggrund består av kalk, var kalksten det naturliga byggnadsmaterialet.

På 1950-talet, då kylskåpen blev allt vanligare, övergavs många jordkällare. Men sedan flera år ökar nu åter intresset för jordkällaren. Numera går det att köpa färdiginredda jordkällare-moduler av glasfiber, som som är klara att användas efter de grävts ner eller täckts med jord. Ett annat exempel på det ökande intresset är Facebookgruppen ”Jordkällarens vänner” som i skrivandets stund har över 16 000 medlemmar.

Fram till för några år sedan var jordkällare i reportaget omgiven av skog. Men en gallring har frigjort jordkällaren, som nu ligger öppet och vackert upphöjd på kanten av en sankmark – som enligt Lena Svenonius kallas för ”Stillmankärret” efter en man som bodde i en av byggnaderna.

Hur gammal är då jordkällaren i Öster Edsvik? Den är inte registrerad i fornlämningsregistret. Det slagna valvet och kallmurade väggarna antyder att den borde vara äldre än 1800-tal. Kanske är den från 1700-talet, eller ännu äldre.

Oavsett ålder är källaren av hög kvalitet och byggd av en skicklig yrkesman – vars omsorgsfulla handlag och val av material skapade ett byggnadsverk som förbipasserande häpnar över än idag.

Den så kallade Käppalaställningen är med sin luftvärnskanon, skyddsrum och pjäsvärn ett unikt monument över Stockholms luftförsvar under andra världskriget.

Text och foto: Jens Flyckt

Försvarsanläggningen i Käppala på Lidingö var med sina tre 75-millimeters luftvärnskanoner från Bofors (7,5 cm Lvkan m/30 från 1926) ett av de mest kraftfullt, bestyckade luftvärnsställningarna i Stockholm. Den började byggas 1939 och hade som uppgift att försvara huvudstaden mot flyganfall från öst.

Totalt fanns det mellan 1939 och 1945 ett femtiotal luftvärnsställningar, med varierande bestyckningar, runt Stockholm.

Merparten av dessa ställningar är för länge sedan borta. På några platser, bland annat i Norsborg i förorten Botkyrka, finns fortfarande pjäsvärnen kvar. Även Norsborg, som bemannades med 103 soldater, bestod av tre stycken 75-millimeters luftvärnskanoner.

Under andra världskriget sköt svenskt artilleri ner minst femton tyska flygplan. En av dessa nerskjutningar skedde över Tivolihöjdens arteleriställning i Solna vintern 1942. Det var ett tyskt kurirplan som hade navigerade fel och höll kurs mot Stockholm.
Sveriges regering hade visserligen gett Nazityskland tillstånd att flyga kurirplan genom svenskt luftrum. Men det fick enbart ske enligt bestämda rutter.

Det kurirplan som besköts följde inte förbestämd rutt och ändrade inte kurs trots varningsskott från ställningen. Efter träff lyckades piloten nödlanda på Bromma flygplats. Händelsen tystades sedan ner.

Luftvärnsställningen i Käppala restaurerades 1994. Luftvärnskanonen som står i ett av pjäsvärnen, skänktes av Bofors AB. Det är dock en 80-millimeterskanon och inte en 75-millimeter.

Käppalaställningen består bland annat av bommat skyddsrum och tre pjäsvärn. Anläggningen har sedan restaureringen utsatts för omfattande vandalisering. Förutom klotter, och nerskräpning har delar av kanonen slagits sönder.

Idag är bergsryggen som ställningen är belägen på omgiven av villor och industrier, däribland Käppala avloppsreningsverk. Det finns även andra spår från tiden då man fruktade luftangrepp mot huvudstaden. Mellan luftvärnsställningen och villabebyggelse står en liten, handristad minnessten. Exakt vad som står på den är oklart. Texten är inte imålad. Men där står bland annat årtalen 1939 – 1946, vilket sannolikt är de år då Käppalaställningen var i tjänst.

… även om kylan än så länge gör att huggormarna rör sig långsamt.

En gång i tiden rullade svenskt jaktflyg här på betongen, till och från Svea flygflottiljs start- och landningsbanor i Barkarby i Stockholm.
Då under kalla krigets dagar var detta landsbygd. Men idag ligger resterna av rullbanan i stadsdelen Barkarbystaden.

Text och foto: Jens Flyckt

Dånet från Saab 29 Tunnan, Saab 35 Draken och andra svenska stridsflygplan har sedan länge tystnat. Nu hörs istället ljuden från lekande barn och biltrafik.
De skarvade betongplattorna vittnar om att det är en taxibana – för svenskt jaktflyg som under kalla kriget skulle försvara Stockholms luftrum mot fientligt angrepp.

Barkarby har en lång historia som flygplats – både civil och militär. Förutom reguljärt civilflyg, som flyttade till Bromma 1936, kan följande verksamheter nämnas som exempel:

1913 arméns flygkår inledde övningar på Barkarby
1926 påbörjades militära testflygningar
1936 – 1962 Kungliga Svea flygflottilj (F8)
1962-1974 Kungliga Svea flygkår
Krigsbas 1974-1994

Samtidigt som flygflottiljen stängde 1974 så öppnades Barkarby helt för privatflyget och 1975 bildades Barkaby flygklubb.

I april 2007 beslutade kommunstyrelsen i Järfälla att arrendet med Barkarby flygklubb skulle sägas upp. Efter en juridisk process i Fastighetsdomstolen, som kommunen vann, stängdes Barkarby för flyg den 1 juni 2010. Därmed var den hundraåriga flygepoken för en av världens äldsta flygplatser över.

Fortfarande finns många flyghistoriska spår i området, men de försvinner i snabb takt i och med att Barkarbystaden breder ut sig.

I augusti 2006 antog Järfälla kommun en fördjupad detaljplan för Barkarbystaden, ett planområde på 400 hektar som omfattar större delen flotiljområdet och som till stor det redan är bebyggt med butiker, restauranger, bostäder etcetera.

Fram till 2030 planeras 140 kvarter, 18 000 nya bostäder och 10 000 nya arbetsplatser inom planområdet – där Svea flygflottilj en gång var förlagd.

… bland snödrivor och fjolårsgräs: tussilagon.