Med kanoner, jord och stockar skulle Gotlands västkust försvaras mot ryska anfall. Det här är berättelsen om Kronvalls skans – en försvarsanläggning med lång militär tradition.
Text och foto: Jens Flyckt
Vid den sagolikt vackra Ekstakusten, på västra Gotland, där endast Stora och Lilla Karlsöarna bryter horisonten, finns en gammal försvarsanläggning, en skans, från 1700-talet
De enda synliga spåren ovan mark på platsen, där de stormpinade tallarna tycks stå i givakt mot vinden, är en 130 meter lång och 5 meter bred vall där nio mynningsladdade svartkrutskanoner en gång stod redo att bekämpa fienden med.
Skansudd, som platsen heter vid Ekstakusten på Gotlands västkust, har en 300-årig tradition som försvarsanläggning. Här anlades Kronvalls skans i juni år 1713
Skansar är (enkelt beskrivet) historiska försvarsanläggningar för kanonbatterier där trupper tillfälligt var förlagda. Vissa var konstruerade som sluta stjärn- eller korsformiga anläggningar, andra som öppna och bågformiga skjutvallar.
Den sistnämnda typen, dit Kronvalls skans räknas, anlades längs kusterna – i grupper eller i ensamliggande positioner vid inlop, farleder och andra strategiskt viktiga platser.
Skansudd och Ekstakusten var strategiskt viktiga områden. Längs kuststräckan har strider tidigare skett.
Enligt sägnen var det vid ett närliggande fiskeläge, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sin här den 22 juli år 1361. Atterdags invasion av Gotland ledde bland annat till slaget vid Visby, där närmare 1 800 gutar stupade,
Enligt sägnen var det här, i närheten av Skansudd vid Ekstakusten på Gotland, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sina truppen den 22 juli år 1361. Uppgifterna kommer från en författare på 1600-talet. Men några konkreta bevis för sägnen finns inte.
Gotland var danskt fram till freden i Brömsebro år 1645 då ön blev svensk. Men 1676 återtog ärkefienden Danmark Gotland.
Utanför Klintehamn, norr om Ekstakusten, ankrade den 28 april 1645 den danska flottan, som bland annat bestod av elva linjeskepp och som hade en styrka på cirka 1 500 man ombord.
Vid Klintehamn fanns en skans som hade anlagts under dansk tid, men som svenska trupper i hemlighet hade befäst med lättare artilleri. Svenskarna öppnade eld med sina kanoner mot danskarna, vilka besvarade elden. Dagen därefter landsteg 500 danska soldater under eldunderstöd från skeppen.
Men det gick illa. Danskarna avancerade inåt land. Ett antal strider och händelser ledde till att Gotland åter blev danskt fram till 1679.
Stora Nordiska kriget bröt ut i februari år 1700 och i takt med ryska krigsframgångar på Östersjön ökade åter hotet mot Gotland. Vid flera tillfällen inträffade ryska angrepp mot ön. Ett av angreppen skedde den 3 augusti 1715 då 350 man ur den ryska flottan, som var allierad med Danmark, gick iland Herrviken i Östergarn och plundrade.
Ritning över Kronvalls skans, med nio kanoner, från 1713. Platsen hade en militär funktion fram till år 2004.
Kronvalls skans anlades i juni 1713 av Hablinge och Hemse kompanier, som en del i försvaret mot ryska angrepp. Vid samma tid anlades ytterligare ett tjugotal skansar längs den gotländska kusten.
Skansarna ingick i ett system med strandvakter och vårdkasar, som i kombination med ringning i kyrkklockorna, varnade gutarna när fientliga skepp närmade sig.
Kronvalls skans är speciell i och med att platsen har en lång kontinuitet i försvaret av Gotland. På 1800-talet användes den av Gotlands nationalbeväring – som var en tidig variant av Hemvärnet. En intressant detalj är att piken, ett medeltida stångvapen som användes mot kavalleri, ingick i nationalbeväringens utrustning fram till 1867, då de ersattes med gevär.
Under första världskriget låg det en signalstation vid Skansudd.
Kulsprutevärn från 1900-talet vid Ekstakusten, några hundra meter söder om Skansudd och Kronvalls skans. Fotot är taget genom vindrutan.
I samband med andra världskrigets utbrott återanvändes många kustnära skansar som militära ställningar.
Norr och söder om Kronvalls skans finns flera skyttevärn av betong från 1900-talet, där kulsprutor en gång var riktade genom skottgluggarna mot havet.
Från 1970-talet och fram till 2004 användes Skansudden av Hemvärnet.
Två runstensfragment påträffades i början av juni i Övergran kyrka, mellan Bålsta och Enköping i Uppland. Fynden gjordes i sakristias vind i samband med renoveringsarbeten.
Text och foto: Jens Flyckt
Det handlar om två tidigare okända runstensfragment. De är 30-40 centimeter långa och inmurade i sakristians vindsvägg. De tycks komma från en och samma, sönderslagna runsten.
Det ena fragmentet består av en avhuggen slinga med sex runtecken.
Det ena nyfunna runstensfragmentet består av en kort, avhuggen runslinga. Texten verkar bestå av sex runtecken och ett skiljemärke.
Fragmenten har ännu inte undersökts av Riksantikvarieämbetets experter. Möjligen lyder det ena fragmentets text:
…n : hasti…
De fem sista runorna skulle kunna tolkas som personnamnet Håsten. Men detta är inte bekräftat.
Det andra fragmentet är svårare att tyda där det är inmurat. Dels är det delvis täckt av kalkbruk. På grund av ett enormt fågelbo som är över en meter högt är fragmentet svåråtkomligt och svårfotograferat.
Det andra runstensfragmentet, som verkar bestå av en böjd runslinga, är svårtolkat.
Seden att resa runstenar dog ut i början av 1100-talet. Vissa runstenar föll omkull och i glömska. Andra återanvändes, både som hela stenar och sönderslagna fragment, som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder och broar.
Så sent som i oktober 1964 återfanns en hel runsten, som var försvunnen sedan länge, i Övergrans kyrka. Den runstenen, som hade gått av på mitten, hade fraktats dit och medvetet använts som tröskelsten när vapenhusets dörröppning byggdes om år 1718.
Den runsten som i oktober 1964 påträffades under tröskeln i Övergran kyrka.
Fragmenten har med stor sannolikhet suttit inmurade i sakristians vägg sedan 1200-talet. Att de inte har påträffats fören nu beror delvis på att vinden saknar ingång. För att hantverkarna ska kunna komma in i den trånga vinden har ett hål sågats upp i spåntaket.
Övergrans kyrka i Uppland uppfördes på 1100-talet. I början av juni 2021 påträffades två runstensfragment i sakristians vindsvägg.
Stora delar av den aktuella stenväggen är täckt med två enorma fågelbon. Kanske finns det där bakom allt bråte som kajorna släpat in genom åren, ytterligare runstensfragment.
Sverigereportage återkommer till Övergrans sakristia och de upptäckta runstensfragmenten.
Den brändes ner år 1436 – fogdeborgen Telge hus strax norr om Södertälje. Sedan 1500-talet är den en ruin – men en gång i tiden var platsen ett strategiskt maktcentrum.
Text och foto: Jens Flyckt
Borgruinen Telge hus ligger lika vackert som strategiskt beläget på Slottsholmen – en vattenomfluten plats i Linasundet vid inloppet till Mälaren, där medeltiden lämnat tydliga spår i den svarta jorden.
Telge hus låg strategiskt vid Linasundet, vid Mälarens inlopp.
Telge hus, som även har kallats Ragnhilds holme, anlades troligen på 1300-talet och brändes redan år 1436 i samband med ett uppror (Engelbreksfejden) mot unionskungen Erik av Pommern. Men fynd av förkolnade stockar under ruinens västra mur visar att det funnits träbyggnader på platsen innan borgen byggdes.
”Platsen kan ha varit befäst redan under vikingatiden eller tidigare” skriver Södertälje kommun i vårdplanen för Telge hus.
Från Telge hus, som första gången nämns inskrift på på 1400-talet då en riddare vid namn Jönis Rut skötte administrationen, drev kungens fogde in skatter från omkringliggande härader. Några historiska källor som anger Kungsholmen som plats för Telge hus är inte kända. Men sannolikt är det resterna av Telge hus som ligger där.
Omrörda och blottlagda kulturlager, med bland annat järnföremål och medeltida tegel, i sydslänten på den höjd som dominerar Kungsholmen, på vilken ruinen efter Telge hus ligger. Notera den bearbetade benbiten under tegelbitarna.
Upproret mellan åren 1434 och 1436, då dalkarlar bland annat brände Köpingshus och intog Västerås, leddes av frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson. Orsaken var (enkelt beskrivet) från början ett stort missnöje bland folket i Bergslagen, mot en fogde i Västerås. Folket vände sig till Erik av Pommern, med krav på att kungen skulle vidta åtgärder mot fogden. När ingenting hände övergick protesterna i våldsaktioner, vilka eskalerade till inbördeskrig och ledde till det så kallade Engelbreksupproret.
Bakgrunden till bränningen av Telge hus var att Engelbrekt hade lovat den tyska Hansan, men även andra viktiga handelsstäder, tullfrihet och fri tillgång till handeln i Mälaren. Detta uppskattade dock inte danskarna. Enligt traditionen ska fogden på Telge hus varit emot Engelbrekts löfte till tyskarna och istället beslagtagit ett tyskt handelsskepp. Det lär ha varit orsaken till att Engelbrekts närmaste män lät driva bort fogden Bengt Stensson och bränna ner Telge hus.
År 1445 försökte Engelbrekt öppna upp en kanal mellan Saltsjön och Mälaren, genom den plats där Södertälje idag ligger. Detta för att främja handeln och för att fullfölja löftet till Hansan om att slippa segla in i Mälaren via det danskkontrollerade Stockholm. Det skulle dröja flera hundra år innan Södertälje kanal blev verklighet.
Den ruin som ligger på Slottsholmen är resterna från den borg som återuppbyggdes år 1448, efter att den tidigare 1300-talsborgen hade bränts ner. I bildens övre, vänstra kant syns resterna av tornet.
Telge hus byggdes upp av den då nyinsatta kungen Karl Knutsson Bonde, ett par år efter branden. Men i takt med att 1400-talet led mot sitt slut så förlorade borgen allt mer av sin betydelse. Uppgifter från 1500-talets första hälft antyder att Telge hus då var en ruin.
Teglet till vänster i bild är en del i den valvrekonstruktion som gjordes år 2016, med syfte att ge besökare en inblick i hur Telge hus slagna tegelvalv kan ha sett ut. I bakgrunden syns den medeltida skalväggen med inslag av medeltida tegel.
Flera arkeologiska undersökningar har gjorts vid Telge hus, vilka inte enbart har gett ett rikt fyndmaterial som armborstpilar, knivar och delar av ringbrynjor, utan även kunskap om den medeltida borgens planlösning.
Man vet att borgen hade ett rektangulärt torn, två rum och en hall med slaget tegeltak. Dagens ruin är resterna av källarvåningen, i gråsten, från den borg som återuppbyggdes år 1448. Man tror att borgens övre våningar bestod av murat tegel.
Plan över Telge hus ruin av arkeologen Bengt Söderberg, som undersökte platsen år 1937.
2016 restaurerades ruinen. Då murades en mindre del tegelvalv upp, för att illustrera hur de medeltida valven kan ha sett ut.
Slottsholmen är på grund av landhöjningen idag betydligt större än på medeltiden. Det har genom åren funnits olika uppfattningar om hur platsen såg ut på medeltiden. Idag är uppfattningen att Slottsholmen var en vattenomfluten ö.
Terrängen runt ruinen är präglad av terrasseringar och andra spår av medeltida verksamheter. I söder syns rester av den jordvall som på medeltiden var en del i borgens försvarsanläggning.
Delar av den jordvall som på medeltiden troligen omgav Telge hus. Vallen tros ha haft en träpallisad.
Arkeologerna har även hittat rester av en tegelugn och ett hovslageri på platsen.
Cirka 50 meter norr om ruinen finns ett upphöjt område med stenmaterial. Platsen låg sannolikt under vatten på 1400-talet, men kan enligt Riksantikvarieämbetet ändå ha med Telge hus att göra. Vad anläggningens haft för funktion är inte känt.
Upphöjningen med stensättning på Slottsholmen norra del.
Åren 1999 – 2002 undersökte arkeologistudenter från Södertörns högskola bottnen runt Slottsholmen. Då upptäcktes bland annat en pålspärr, rester av en hamnanläggning och en tio meter lång, klinkbyggd träbåt från 1400-talet. Det är den äldsta klinkbyggda båt som påträffats i Mälaren.
Även ett rikt, medeltida kulturlager hittades på bottnen.
Några meter ut från stranden nedanför Telge hus har arkeologerna bland annat hittat rester efter en hamnanläggning och en klinkbyggd båt från 1400-talet.
Förstörelsen av Telge hus upphörde inte på medeltiden. Ruinen har i modern tid vandaliserats vid ett flertal tillfällen. Så sent som 2016 skrev Länstidningen om att besökare bröt loss sten ur ruinens väggar. Av stenarna byggde besökare grillplatser inne i ruinen.
Hela Slottsholmen, med ruinen, terrasserngar, kulturlager, de intilliggande bottnarna, båtlämningen, hamnanläggning etcetera, är en lagskyddad fornlämning.
Det är en tidig sommarmorgon några århundraden före Kristi födelse någonstans i Uppland. Över en grund sjö, som omgärdas av täta vassar och alkärr, kommer någon gåendes i dimman. Personen följer en smal vägbank i vattnet, som längre ut på sjön övergår till en pålad spång och som sedan försvinner upp på den andra stranden.
Text och foto: Jens Flyckt
Mer än tvåtusen år senare har landhöjningen och flera dikesföretag förvandlat sjön till åkermark. Men så sent som på 1800-talet rodde folk över sjön under vårarna. I området har flera stockbåtar påträffats.
Det var i den här sortens miljö – en näringsrik slättsjö med täta vassbälten, näckrosor, omgivande alskog och syrefattiga dybottnar, som den förmodade vägbanken anlades för närmare tvåtusen år sedan.
Kvar i en skogsdunge finns en cirka 40 meter lång, två meter bred och en halvmeter hög vägbank – som för cirka tvåtusen år sedan anlades över sjön. Det är en anonym lämning som delvis är övervuxen av träd och buskar och därför svår att se, även under vinterhalvåret.
Det råder delade meningar om lämningens funktion. Ansvariga myndigheter gör en helt annan tolkning. Sverigereportage har valt att berätta om denna lämning utifrån markägarens (bondens) teori – om att det är en vägbank. Men det finns som sagt andra uppfattningar i frågan.
Banken löper nästan spikrakt ut från en större åkerholme och ut i en skogsdunge som för tvåtusen år sedan var botten i en grund och näringsrik sjö. Den är anlagd på den plats där det forntida sundet var som smalast.
Från söder utgår vägbanken från en berghäll nedanför en stor åkerholme, som i sydväst avgränsades av ett smalt sund.
Mot norr slutar banken tvärt vid åkerkanten. Resten är sannolikt bortodlad. Den är inte undersökt. Att det verkligen är en vägbank är en tolkning som dels bygger på anläggningens karaktär, placering och de fynd som bondens gjort i den intilliggande åkern.
Bonden som äger och brukar marken är intresserad av arkeologi. Han berättar att det i åkern, i vägbankens riktning, genom åren kommit upp mängder av sten, som han menar är rester från den bortodlade vägbanken.
Banken, som ligger i strandkanten på den nivå (14 meter över havet) som sjön hade under äldre järnålder, är dessutom anlagd på den plats där det forntida sundet är som smalast.
I denna sträckning förmodas vägbanken ha legat. Bonden som brukar marken har hittat mängder av sten i torvjorden, vilka han tror kommer från den bortodlade vägbanken.
Det stenmaterial som bonden berättar om kan bara hamnat där med hjälp av människohänder. Eftersom stenmaterialet ligger på och i torven, som bildades av multnade växtdelar och annat organiskt material efter den senaste inlandsisen, så kan morän uteslutas. I övrigt finns ingen sten i dessa torvjordar – som alltså är en gammal dybotten som omvandlats till torv.
Morän är en jordart som består av blandat material, från lerpartiklarna och upp till stenblocks storlek. Morän bildas när inlandsis/glaciär rör sig och skrapar loss material från berggrunden.
Cirka tvåtusen år gamla växtdelar från bland annat bland annat bladvass. Bilden togs i samband med den arkeologiska undersökning som gjordes i området för några år sedan, efter att bonden hade gjort ett marinarkeologiskt fynd.
För några år sedan gjordes ett märkligt marinarkeologiskt fynd några hundra meter från banken. Sverigereportage återkommer om detta fynd i ett senare reportage.
I samband med den arkeologiska undersökning av fyndplatsen kom det fram stora mängder bevarat organisk material, som trädstammar och växtdelar från bland annat bladvass, i schakten. Dessa rester är en tidskapsel som berättar hur sjön såg ut.
Det finns även så kallad papplera i torven. Denna lera, som när den är torr skivar sig som sidor i en bok, bildas syrefattiga och stillastående vattendrag.
Därför går det med ganska stor säkerhet att beskriva miljön i den forntida sjön, vars dybottnade stränder bestod av täta vassar, täta alsnår och med en växtlighet som påminner om dagens vegetationsrika fågelsjöar, som Hornborgarsjön och Tåkern.
Hornborgarsjön i Västergötland.
För några år sedan registrerades den förmodade vägbanken i fornlämningsregistret. Men ansvariga myndigheter gör här en helt annan tolkning av lämningens funktion. Enligt fornlämningsregistret är detta en stensträng. Eller som det står i den antikvariska rapporten, eventuellt en hägnad för forntida våtmarksslåtter.
”I det här fallet förefaller det troligast att den har inhägnat en äng för våtmarksslåtter” står det i arkeologiska rapporten.
Men det är en tolkning som ställer fler frågor än den ger svar. Varför forntidens människor skulle lagt stora resurser på att bygga en överdimensionerad bank i vattnet, när den mjuka, dyiga bottnen gör det lätt att sticka ner störar och bygga en inhägnad, är en fråga.
En annan frågeställning handlar om den utpekade miljöns, det vill säga grund vassvik med dybotten, lämplighet som slåtteräng? Det var en miljö där det växte mer vass än ätbara örter och som dessutom var växtplats för flera giftiga växter, som sprängört.
Om det nu är en inhägnadsvall för våtmarksslåtter så måste man även ställa sig frågan varför det på platsen inte finns några andra spår av denna inhägnad- varken ovan mark eller i åkerns torvjord?
Typisk stensträng från äldre järnålder i östra Uppland, i detta fall strax utanför Norrtälje stad.
Stensträngar, som enkelt beskrivet består av stenrader från raserade, kallmurade hägnadsmurar, är i regel agrara lämningar – det vill säga lämningar från jordbruksverksamhet. Men på vissa platser kan de även haft symbolisk betydelse.
Stensträngar dateras i regel till järnålder och är vanliga i bland annat östra Uppland. De ingår ofta i kilometerlånga system. På den intilliggande åkerholmen (vid banken) som vid övergången mellan bronsålder och äldre järnålder var en ö, finns flera bevarade stensträngar.
Det finns konstruktionsmässigt inte någon likhet mellan stensträngarna på åkerholmen och den 40 meter långa banken.
Stensträngarna består av meterstora stenar i relativt glesa rader på fast morän.
Banken består av en jämnbred, rak kropp som byggts upp med stenar i storlek 30-50 centimeter och stora mängder grus. Den är byggd på dyig sjöbotten, vilket förutsätter ett komplicerat och tidskrävande grundarbete..
Höjdmässigt skiljer det närmare tio meter mellan den förmodade vägbanken och stensträngarna på den intilliggande åkerholmen. Men mycket tyder på att de är samtida.
Mot norr är banken bortodlad och slutar tvärt med ett relativt tydligt snitt. Det blå strecket markerar den ungefärliga sjöbottennivån, på vilken banken är anlagd. Det röda strecket visar profilen och de gula strecken höjden i längdriktningen.
Vägbanken är en avancerad konstruktion som krävde kunskap och erfarenhet för att anlägga, inte minst för att stabilisera de tunga massorna på den mjuka sjöbottnen. Sannolikt är den uppbyggd på samma principer som de vikingatida broarna, som ofta nämns i runstenarnas texter. Men denna förmodade vägbank kan vara upp till tusen år äldre än vikingatiden.
Den eller de personer som anlade banken i en avlägsen forntid anlade först en rustbädd, en grundförstärkningsmetod med ris, grenar och virke på bottnen som massorna sedan lades på. Samma metod används än idag vid vägbyggen, dock med andra material. Trots att den anlades på ett ytterst instabilt underlag, så har den tunga vägbanken legat stilla under de årtusenden som gått.
Bitvis är den förmodade vägbanken, som ligger på bottnen av en sedan länge försvunnen sjö, kraftigt övertorvad – det vill säga täckt med jord.
Kanske var det så här de första anlagda vägarna såg ut, enkla smala bankar över marker och vatten som var besvärliga eller omöjliga att korsa till fots. Sannolikt fanns den här typen av vägbankar lite varstans i landskapen.
Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.
Text och foto: Jens Flyckt
Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.
Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.
I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.
En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.
Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.
Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.
Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.
Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.
Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.
Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.
Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.
Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.
På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:
”SEER PÅ THE GAMBLAS EXEMEL OCH GIFWER GERNA TIL GUDS HUSSCHOLA OCH THE FATTIGA”
Texten är relativt nyligen imålad.
”Ädle människovän hör en bedjande suck…”
Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.
Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.
Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.
Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.
Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.
Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.
Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.
Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.
Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.
Stockholms tunnelbanesystem är föga förknippat med fornlämningar. Men där i underjorden finns 1 200 år gamla runor och byggnadsrester från Stockholms långa historia. Där lever även en liten varelse som hittat dit från katakomber och andra grottliknande miljöer vid Medelhavet.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är få resenärer som reflekterar över avbildning av den världskända Rökstenen, en 1 200 år gammal runsten som står vid Röks kyrka i Östergötland, när de stiger av vid Bergshamra tunnelbanestation i Solna.
Bergshamra är en av 100 konstutsmyckade tunnelbanestationer i Stockholm.
”Röster ur det förflutna, en symfoni i tiden” är temat i Göran Dahls, Kristina Anshelms och Carl Johan De Geers konstnärliga utsmyckning på Bergshamra tunnelbanestation. I utsmyckningen finns bland annat en avbildning av den 1 200 år gamla Rökstenen.Stockholms tunnelbana har stora konstvärlden.
Rökstenen, som i Bergshamra är återgiven i en vägg av blästrad granit, är från 800-talet, det vill säga vikingatiden. Förutom att den har världens längsta runtext, så betraktas den även som Sveriges äldsta kända skönlitterära verk. Texten är gåtfull, svårtolkad och skriven på ett fornnordiskt versmått.
Runtexten inleds med en fars minnesord över sin döde sin.
Forskare har i närmare hundra år diskuterat Rökstenens språkliga innebörd och är idag inte helt överens om tolkningen. Den översättning som finns på väggen vid Bergshamra tunnelbanestation är från 1975 då stationen invigdes. Citatet här nedan är hämtat från Riksantikvarieämbetet: https://www.raa.se/publicerat/9789172095991.pdf
”Till minne av Vämod står. dessa runor.
Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.
Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var
som tolv gånger blev tagna krigsbyte,
båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-
ra vem som för nio släktled sedan miste livet
hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld.
Då rådde Tjodrik den dristige. Sjökrigarnas
hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på
sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.
Det säger jag som det tolfte var Gunns häst
ser föda på slagfältet, där tjugo konungar
ligger. Det säger jag som det trettonde, vilka
tjugo konungar satt på Själland under fyra
vintrar, med fyra namn, födda
åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-
ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-
s söner, fem Gunnmund, Björns söner.
Nu för för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?)
Jag säger de unga, vem av Ingvald-
ättlingar som blev gäldad genom en hustrus offer.
Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling
är född. Vilken är det. Han kunde krossa
en jätte. Vilen är det. Nit.
Jag säger de unga Tor
Sibbe vivets väktare
Avlade nittioårig (en son).”
Rökstenen, avbildad i blästrad granit vid Bergshamra tunnelbanestation.
Runalfabetet började användas vid tiden för Kristi födelse och hade ursprungligen 24 tecken. Hur det uppstod är en omtvistad fråga. De äldsta kända runristningarna i Sverige är från 200-talet e.Kr. och finns på vapen och smycken.
Den äldsta kända runstenen, med den 24-teckninga runraden, är Kylverstenen från 400-talet. Det är egentligen ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan en gravhäll där texten sannolikt har ett magiskt innehåll. Hällen påträffades i samband med arkeologiska undersökningar i Spånga socken på Gotland år 1903.
Även Kylverstenen finns avbildad på Bergshamra tunnelbanestation.
På samma vägg vid Bergshamra tunnelbanestation, där Rökstenen är återgiven, finns även världens äldsta kända runsten – Kylverstenen från Gotland. Kylverstenen har ingen läsbar text, utan består till stor del av den 24-teckniga runraden, den så kallade futharken. Den sista runan, som syns till höger i bild, är en t-runa. Ristaren har försätt den med flera bistavar, vilket indikerar att runraden har en magisk innebörd.
Vid tiden runt 700-talet genomgick den 24-teckniga runraden en förändring. 24-tecken blev då 16-tecken, troligen som följd av att språket hade förändrats sedan runor började användas i Skandinavien. Rökstenen ristades i denna brytningstid och har runor från både den äldre och yngre runraden, men även så kallade lönnrunor.
När Rökstenen ristades var det ännu tvåhundra år kvar till 1000-talet, då de flesta svenska runstenar restes.
Seden att rista och resa runstenar upphörde i början av 1100-talet, men den 16-teckninga runraden fortsattes att användas och utvecklas som skriftspråk under medeltiden. I Älvdalen i Dalarna användes runor, så kallade älvdalsrunor, ända in på 1900-talet.
Forntid möter nutid vid Bergshamra tunnelbanestation.
En annan tunnelbanestation, vars konstutsmyckning har hämtat tydliga influenser från forntid och Stockholms historia, är Kungsträdgården. Där har konstnären Ulrik Samuelson skapat en grottliknande miljö som ska föra tankarna till en arkeologisk utgrävning, med statyer, kolonner och andra byggnadsfragment som Stockholm Stadsmuseum har lånat ut.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation innehåller många mysterier, som dröjer sig kvar i tanken hos förbryllade resenärer. Ett exempel är de gigantiska koppardörrarna med lejonhuvuden som står vid en av uppgångarna. De tycks leda till hemliga, stängda rum.
Koppardörrarna är som mycket annat en utsmyckning utan praktisk funktion. De satt en gång i Telegrafstyrelsens hus vid Brunkebergs torg i Stockholm. Huset byggdes 1837 som lyxhotell och revs 1969.
De mystiska koppardörrarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation.Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en sällsam miljö – 40 meter under markytan.
Ulrik Samuelson har även inspirerats av palatset Makalös från 1630-talet, som byggdes av adelsmannen och riksmarskalken Jakob De la Gardie i Kungsträdgården – 40 meter ovanför den Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Makalös var fem våningar högt och var byggt i kvadrat med torn och koppartak. Det var ett sällan skådat skrytbygge, präglat av stormaktstiders ideal, där fasaden var rikt utsmyckad med bland annat friser och lejonmaskaroner – det vill säga grinande stenansikten.
Makalös förstördes i en brand år 1825. En del av palatsets utsmyckningar togs tillvara och såldes. I Kungsträdgårdens tunnelbanestation finns flera kopior av Makalös lejonmaskaroner, som förvaras på Stockholm stadsmuseum, uppsatta längs perrongerna.
Kopia av torso från 1600-talspalatset Makalös.
Ulrik Samuelson har även låtit göra kopior på de ”väktare” av sten som står på Riddarhusets tak i Gamla stan. En av dessa väktare står vid tunnelbanestationens entré, och en annan möter resenärerna vid plattformarnas början.
En av väktarna, som är en kopia av en staty på riddarhusets tak.
Riddarhuset byggdes i mitten av 1600-talet som samlingssal och förvaltningscentrum för den svenska adeln och ridderskapet. I riddarhussalen hänger cirka 2 300 vapensköldar som vardera representerar de adliga ätterna i Sverige.
Kopior av lejonmaskaroner från palatset Makalös.
Denna blandning av statyer, kala bergsväggar, rinnande vatten, ljus och dunkla vråer har inte enbart skapat en av tunnelbanesystemet märkligaste stationer, utan även ett helt unikt ekosystem med stora naturvärden.
Sedan år 2012 arbetar en grupp forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med att kartlägga livet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. 2016 hittades två för vetenskapen nya svamparter på de blöta granitväggarna intill perrongerna.
Den mest synbara rariteten i stationen är den mycket sällsynta tuffkuddmossan – som växer på de blöta bergsväggarna. På 1980-talet påträffades där en åttafotig liten varelse som aldrig tidigare hade observerats i Sverige – dvärggruvspindeln.
Den sällsynta tuffkuddmossan på bergsväggarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation. På bilden syns även dvärggruvspindelns nät.
Den två millimeter stora dvärggruvspindeln lever vanligtvis i grottliknande miljöer vid Medelhavet. Efter det första fyndet vid Kungsträdgården har den lilla spindeln spridit sig till några andra tunnelbanestationer, men är annars inte känd från Sverige.
Hur denna lilla spindel lyckades hitta till Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en gåta. Men uppenbarligen är Ulrik Samuelsons historiska konstutsmyckning så tilltalande, att dvärggruvspindeln tror det är en grotta eller katakomb – det vill säga en underjordisk begravningsplats.
Ängslador är lämningar från dem som levde för länge sedan – i det gamla bondesamhället. Dessa enkla och små ekonomibyggnader var livsviktiga för försörjningen, men har för länge sedan förlorat sin roll.
Text och foto: Jens Flyckt
En stig letar sig förbi högresta enar, björkdungar en ridå av tätvuxen granskog. Skogen öppnar sig och en kraftledningsgata tar vid. Och där, i gränszonen mellan aspsly, ljung och fjolårsgräs, står en av ålder snedvriden hölada i kvällssolen.
Ängsladan någonstans i östra Uppland.
Ängslada är ett ord som man av någon märklig anledning blir glad av att höra, ungefär som när spiskrok, rubank och pärlspont nämns. Men det är ett ord som få personer idag har en relation till.
Det skymmer.
I ängsladorna förvarades i gångna tider hö som slogs på slåttermarker i närheten, på så kallade madängar, som i sin tur låg långt ut på gårdarnas utmarker. När vintern kom hämtades det värdefulla höet med häst till djuren hemma på gården.
”Madängar är naturligt våta slåttermarker som låg i utmarken, långt från byn och gården. För förvaring av höet till vintern uppfördes därför ängslador. Madängen och ladan var viktiga delar i foderproduktionen men deras funktion finns inte längre kvar, därför är de extra viktiga att vårda och bevara” skriver lansstyrelsen.se.
Den gamla ängsmarken, maden, är utdikad och finns inte kvar.
Ingen vet med säkerhet hur många ängslador som finns kvar i Sverige. De som återstår är enbart spillror av vad som en gång fanns. Förr var dessa små, enkla och livsviktiga ekonomibyggnader en vanlig syn i dåtidens småskaliga jordbrukslandskap.
Ängslador nämns redan i kartor från 1600-talet, men som byggnadstyp är de betydligt äldre. De äldsta skriftliga beläggen för madängar hittar man i jordeböcker från 1500-talet.
För mindre än tjugo år sedan kunde man här se spåren av en gammal väg eller stig som ledde fram till ängsladan.
Man kan ana och anta, men inte riktigt säga när de första ängsladorna uppfördes. Till skillnad mot till exempel smedjor, som lämnar kol och andra daterbara ämnen och föremål efter sig, är en enkel ängslada betydligt mer komplicerad att hitta daterbara spår efter.
I Skandinavien anses ängsbruket ha införts vid äldre järnålder, det vill säga vid tiden för Kristus födelse. Fanns ett ängsbruk så borde det även funnits ett behov av av ängslador.
Den äldsta kända och bevarade ängsladan i Sverige finns i byn Övre Gärdsjö utanför Rättvik i Dalarna. Den kallas för ” Blånnesladu” och är daterad till åren 1293-94, det vill säga medeltid.
Gles brädvägg, mer än 100 år gammal, bildar ett perfekt inneklimat för höet.
Ängslador kan tidsmässigt delas in i två huvudkategorier: äldre och yngre. De äldre ängsladorna är i regel glest timrade, har ingång i gaveln och ibland snedställda väggar.
De yngre ängsladorna, som brukar dateras till 1800-talets senare del och början av 1900-talet, är byggda i regelverk. Fasaden består ofta av vertikalt spikade granbrädor. Ingången, som ibland har dubbeldörrar, finns på långsidorna.
Under 1900-talets första årtionden slutade ängsladorna att användas att förvara hö i. Istället byggdes hölador intill djurstallen hemma på gårdarna.
Typiskt för ängslador från 1800-talets senare del är dubbla dörrar.Takkonstruktion, sentida försök till stabilisering av taket och ett fågelbo.Under 1800-talets senare hälft slutade man timra hölador, Istället övergick man till betydligt enklare regelverk av klenare timmer.
”Ingångarna i timrade och regelverksbyggda ängslador skiljer sig tydligt ifrån varandra . I motsats till den timrade ladornas gavelin- gångar har den yngre typen alltid minst en ingång på varje långsida . Öppningarna är stora och sluts av parställda portar som tillåter att en vagn eller kälke med hölasset kan passera genom byggnaden” skriver Länsstyrelsen.se.
I skuggan av kraftledningen.
Vilken gård ängsladan i detta reportage en gång tillhörde är oklart. Numera står den på avstyckad jaktmark. Likt en åldring med sned rygg har åldern satt sina spår. Minst två hörnstenar har satt sig.Hela byggnaden har vridit på sig och taket sviktar.
Där inne i dunklet, där solen knappt letar sig fram genom gliporna i väggen, finns spår efter reperationer och förstärkningar som gjorts genom åren.
Överallt i ängsladan finns nödlagningar av varierande kvalitet. Här har någon stöttat upp delar av taket.
Likt många andra ängslador var det länge sedan denna hade någon funktion. Ängen är för länge sedan borta och maden utdikad. Men ännu dröjer sig darrgräs och några andra uråldriga ängsväxter kvar på platsen.
Hade det inte varit för kraftledningsgatan så hade den gamla slåtterängen för länge sedan varit igenvuxen och ladan slukad av granskogen. När den användes som hölada senast vet ingen. Kanske skedde det någon gång på 1900-talets början.
Det finns två årtal skrivna inne i ladan. På dörren står ”CB 1903” och på två ställen på väggen år ”1913” skrivet med falu rödfärg. Vad dessa årtal står för får vi aldrig veta, inte heller vem personen bakom initialerna var. 1903 kan vara det år då ladan restes. Kanske målades ängsladan dessa år, eller så var höskördarna dessa år så bra att de var tvungna att dokumenteras.
Mellan årtalen hänger några gamla seldon till arbetshästar. De är i väldigt dåligt skick och tidsmässigt stämmer de överens med de målade årtalen. Men seldonen har sannolikt hängts upp långt efter att ängsladan slutade användas. Att dyrbara seldon skulle ha förvarats i en olåst ängslada långt ifrån gården, är inte sannolikt.
På dörrarnas baksida är två årtal målade. Däremellan hänger några gamla seldon.
Hö från det sista lasset kan man fortfarande se spår av. Men det hö som ligger där inne är inte från början av 1900-talet. Balsnören vittnar om att det är högst femtio år gammalt.
Som många andra ängslador är även denna belamrad med gamla prylar, som timmerslädar, störar till hässjor, sönderrostade sågar och jordbruksredskap som drogs av hästar. I taket hänger en gammal fotogenlykta.
En såmaskin som drogs av häst.Timmerslädar, takpannor och en stålskodd skyffel av trä.
Första gången undertecknad träffade på denna ängslada var en regnig höstkväll för sjutton år sedan. Jag hade gått vilse i de omgivande skogsmarkerna. Det började skymma och ett regnoväder närmade sig. Som en välsignelse dök plötsligt den lilla ängsladan upp i mörkret framför mig.
Fotogenlampan i taket.
Där inne blev jag sittandes på jordgolvet, med ryggen mot en gammal såmaskin, medan regnbyarnas dån drog fram genom dungarna där utanför. Efter en timme vaknade jag till i mörkret – med en förnimmelse av nyslaget hö, avlägsna röster och insikten om att en gammal hölada kan hysa mer än enbart fysiska lämningar från förr.
Likt ett tempel från en för länge sedan utdöd kultur står jordkällaren med kallmurade väggar och slaget stenvalv kvar på hygget – i väntan på att återupptäckas av mänskligheten.
Text och foto: Jens Flyckt
På Björkö i Roslagen finns en jordkällare som påminner om ett forntida helgedom, snarare än en byggnad att förvara potatis, grönsaker och frukt i.
Vid stranden av sankmarken står den uppseendeväckande jordkällaren kvar – byggd i kallmurad natursten och med slaget tunnelvalv.
I en avlägsen forntid började människorna att förvara livsmedel i stensatta gropar i marken. Jordkällaren, som enkelt beskrivet är en med jord isolerad stenbyggnad, är en vidareutveckling av denna grop. Men hur och när gropen blev en byggnad med slagna stenvalv är oklart.
Kanske uppstod de första jordkällarna redan på medeltiden. Vissa uppgifter anger att de äldsta kända jordkällarna är från 1400-talet och andra från 1700-talet. Den verkliga ”jordkällarbyggbomen” uppstod på 1820-talet och från denna period härrör många jordkällare.
Öster Edsvik på Björkö i Roslagen.
I hundratals år har Björkö präglats av sjöfart och livet på och vid havet. Jordkällaren i reportaget ska ha tillhört ett sedan länge försvunnet båtmanstorp. Marken som källaren står på tillhör en gammal redargård i Öster Edsvik.
Gårdens ägare, Lena Svenonius, vars släkt byggde gården 1870-71, säger att källaren är belägen i ett område där det enligt gamla kartor låg flera små hus. Bebyggelsen är sedan länge borta och båtsmanstorpet revs på 1920/30-talet.
Båtsmanstorp var örlogsflottans motsvarig het till soldattorp.
Numera är jordkällaren befriad från träd.
Det finns mängder av jordkällare i dessa trakter. Källaren i reportaget urskiljer sig och är på många sätt unik. Dels är den ovanligt stor och med ytterväggarna av kallmurad natursten. Den portalliknande ingången, som en gång förmodligen hade dubbla trädörrar, är kantad med två rader staplad, grov natursten som stöd för valvbågen över ingången.
När markägaren gallrade markerades källaren för att den inte skulle skadas.
Själva valvet består av bearbetad, kilformad kalksten. Kalk förekommer inte naturligt i berggrunden i denna trakt, men däremot som småsten och mindre block i moränen. Kalkstenen i jordkällaren måste därför ha fraktats till platsen.
Det slagna tunnelvalvet av kilformad kalksten. Genom århundradena har den fuktiga havsluften skapat ett grönt lager av alger på den del av valvet närmast öppningen.
-Det härliga är att valvet är helt. Den har ju garanterat inte använts på 100 år. Under de senaste 70 har det inte funnits nåt yttertak, vet inte om det kan ha varit något yttertak tidigare. Det har blivit rätt frodigt på taket, först smultron och småbuskar, men sen allt större växter. Till sist var det stor björk som vi tog bort för ett par år sen, säger Lena Svenonius.
Jordkällare har byggnadstekniskt mycket gemensamt med landets stenvalvsbroar. De tidigaste stenvalvsbroarna, de äldsta kända i Sverige är från 1700-talet, är kallmurade med och har slagna stenvalv med grovhuggen sten – ungefär som de äldsta jordkällarna. Men under 1800-talets senare hälft började man sammanfoga stenblocken med murbruk – vilket även skedde med jordkällarna.
Slagning av valv, så kallade tunnelvalv, är en komplicerad och resurskrävande byggteknik.
Under 1900-talets första sekel genomgick jordkällarna ännu en utvecklingsfas, då naturmaterial i allt högre grad ersattes av lecablock, betong och andra moderna byggmaterial.
I äldre tider präglades valet av byggnadsmaterial av den lokala tillgången. I områden med tegelbruk användes tegelstenar. Där järnbruken låg tätt var det givna materialet så kallad slaggtegel, som är en biprodukt av järnframställning. På Gotland, vars berggrund består av kalk, var kalksten det naturliga byggnadsmaterialet.
Jordkällaren ligger på en liten höjd intill en sankmark som kallas ”Stillmankärret”.
På 1950-talet, då kylskåpen blev allt vanligare, övergavs många jordkällare. Men sedan flera år ökar nu åter intresset för jordkällaren. Numera går det att köpa färdiginredda jordkällare-moduler av glasfiber, som som är klara att användas efter de grävts ner eller täckts med jord. Ett annat exempel på det ökande intresset är Facebookgruppen ”Jordkällarens vänner” som i skrivandets stund har över 16 000 medlemmar.
Hela jordkällaren lutar svagt bakåt. Om den byggdes så, kanske för att undvika att den med tiden skulle kalva ner för sluttningen, eller har blivit så med åren är oklart.
Fram till för några år sedan var jordkällare i reportaget omgiven av skog. Men en gallring har frigjort jordkällaren, som nu ligger öppet och vackert upphöjd på kanten av en sankmark – som enligt Lena Svenonius kallas för ”Stillmankärret” efter en man som bodde i en av byggnaderna.
Hur gammal är då jordkällaren i Öster Edsvik? Den är inte registrerad i fornlämningsregistret. Det slagna valvet och kallmurade väggarna antyder att den borde vara äldre än 1800-tal. Kanske är den från 1700-talet, eller ännu äldre.
Oavsett ålder är källaren av hög kvalitet och byggd av en skicklig yrkesman – vars omsorgsfulla handlag och val av material skapade ett byggnadsverk som förbipasserande häpnar över än idag.
Den så kallade Käppalaställningen är med sin luftvärnskanon, skyddsrum och pjäsvärn ett unikt monument över Stockholms luftförsvar under andra världskriget.
Text och foto: Jens Flyckt
Försvarsanläggningen i Käppala på Lidingö var med sina tre 75-millimeters luftvärnskanoner från Bofors (7,5 cm Lvkan m/30 från 1926) ett av de mest kraftfullt, bestyckade luftvärnsställningarna i Stockholm. Den började byggas 1939 och hade som uppgift att försvara huvudstaden mot flyganfall från öst.
1994 återinvigdes Käppalaställningen på Lidingö i Stockholm. Då hade pjäsvärn och och andra byggnationer från andra världskriget restaurerats. Luftvärnskanonen, m/30 är dock inte i 75 millimeter utan i 80 millimeter, donerades av Bofors AB
Totalt fanns det mellan 1939 och 1945 ett femtiotal luftvärnsställningar, med varierande bestyckningar, runt Stockholm.
Merparten av dessa ställningar är för länge sedan borta. På några platser, bland annat i Norsborg i förorten Botkyrka, finns fortfarande pjäsvärnen kvar. Även Norsborg, som bemannades med 103 soldater, bestod av tre stycken 75-millimeters luftvärnskanoner.
Av luftvärnsställningen i Norsborg i Botkyrka finns tre pjäsvärn och ett skyddsrum bevarat.Skyddsrummet i Norsborg är igenmurat.Luftvärnsställningen i Norsborg hade som uppgift att försvara vattenverket som är beläget några hundra meter västerut.
Under andra världskriget sköt svenskt artilleri ner minst femton tyska flygplan. En av dessa nerskjutningar skedde över Tivolihöjdens arteleriställning i Solna vintern 1942. Det var ett tyskt kurirplan som hade navigerade fel och höll kurs mot Stockholm. Sveriges regering hade visserligen gett Nazityskland tillstånd att flyga kurirplan genom svenskt luftrum. Men det fick enbart ske enligt bestämda rutter.
Det kurirplan som besköts följde inte förbestämd rutt och ändrade inte kurs trots varningsskott från ställningen. Efter träff lyckades piloten nödlanda på Bromma flygplats. Händelsen tystades sedan ner.
1994 restaurerades artilleriställningen i Käppala på Lidingö Sedan dess har anläggningen utsatts för omfattande vandalisering.
Luftvärnsställningen i Käppala restaurerades 1994. Luftvärnskanonen som står i ett av pjäsvärnen, skänktes av Bofors AB. Det är dock en 80-millimeterskanon och inte en 75-millimeter.
Käppalaställningen består bland annat av bommat skyddsrum och tre pjäsvärn. Anläggningen har sedan restaureringen utsatts för omfattande vandalisering. Förutom klotter, och nerskräpning har delar av kanonen slagits sönder.
Boforskanonen, en 7,5 cm Lvkan m/30 från 1926, vid Käppalaställningen på södra Lidingö.
Idag är bergsryggen som ställningen är belägen på omgiven av villor och industrier, däribland Käppala avloppsreningsverk. Det finns även andra spår från tiden då man fruktade luftangrepp mot huvudstaden. Mellan luftvärnsställningen och villabebyggelse står en liten, handristad minnessten. Exakt vad som står på den är oklart. Texten är inte imålad. Men där står bland annat årtalen 1939 – 1946, vilket sannolikt är de år då Käppalaställningen var i tjänst.
Sverigereportage 