På Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm dyker plötsligt en högrest, mörk gestalt upp i snömodden. Det är Batman från förorten Haninge.
Text och foto: Jens Flyckt.
Vid löningshelgen händer det att Batman tar tunnelbanan från Haninge in till Stockholm. Där brukar han gå fram och tillbaka en stund och visa upp sig inför häpna turister och shoppare. Så har han gjort i över fem års tid.
Batman i Gamla stan i Stockholm.
Bakom latexdräkten, ansiktsmasken, kängorna och manteln, gömmer sig Eskil. Eller, jag menar, gömmer sig gör han verkligen inte.I Alla han möter reagerar. Många vill ta bilder.
– Kolla, Batman, ropar ropar en person som håller på att röja snö på hustaken.
Inte helt oväntat är Eskil, som utan sin utstyrsel är en helt vanlig person med ett vanligt jobb, ett stor Batmanfan. Han samlar på allt som har med den fladdermusinspirerade superhjälten att göra. Och så samlar han på Star Wars.
Dräkten har han sytt själv och han gillar uppmärksamheten.
Var det självklart att du skulle bli Batman?
-Ett tag var jag Darth Wader. Men Batman känns bättre. Det är mer jag, säger Eskil-Bstman och försvinner bland Gamla stans dunkla gränder.
Många ödehus tycks ha övergivits hastigt – från den ena dagen till den andra. Kvar står kaffekoppar och tallrikar från den sista frukosten på köksbordet. Målningsarbeten, fönsterrenoveringar och takomläggningar har bara stannat av och verktygen fallit till marken – som om någon plötsligt ledsnat.
Text och foto: Jens Flyckt
Inget hus/fastighet i Sverige är egentligen öde. Alla har de en ägare – någonstans. I detta fall är ägaren ett statligt företag, som tidigare var ett statligt verk. Det knuttimrade stugan är sannolikt en drängstuga eller undantag till den intilliggande ödegården.
Under många årtionden hyrde det statliga verket ut stugor i trakten. Hyrorna var närmast symboliska, men med krav att hyresgästerna gjorde en del underhållsarbeten.
Vissa stugor och hus underhölls, andra fick förfalla. Med åren blev det eftersatta underhållsarbetena så stora att stugorna inte längre var beboliga och de lämnades åt sina öden.
Denna stuga, med sin minst sagt oproportionerliga veranda med två märkliga dörrar, är ett exempel. Åldern på björken, som växer intill väggen, indikerar hur länge stugan har stått öde. I relativ modern tid tog någon upp ett fönster i timmerväggen. Knutarna är delvis målade med plastfärg, som binder fukten och får träet att ruttna. För varje höst letar sig lagerna med fuktiga löv sig upp för väggarna.
Någon började tillslut att laga det läckande tegeltaket – enbart för att inse att det var för sent. Kvar blev travar med takpannor i gräset.
I november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och det militärt svaga Sverige mobiliserade för att försvara landets gränser. Idag är beredskapstidens år mer eller mindre bortglömda – i alla fall hos yngre generationer. Det här är berättelsen om min morfar – en av många tusen svenskar som låg inkallade i en tid då landet omringades av andra världskriget.
Text: Jens Flyckt
Till Norrtullsgatan i Stockholm kom den femte december 1939 brevbäraren med inkallelseordern till min morfar, Yngve Flyckt. Som i de flesta familjer vände kriget upp och ner på tillvaron.
”Edeborg på vakt”. Min morfar, Yngve Flyckt, fotograferade under den tid han låg förlagd runt om i Sverige under Beredskapstiden. Denna bild visar luftvärnsställning i Filipstad i april 1940.
Jag träffade honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes. Men genom de böcker och artiklar han skrev och radioprogram han gjorde, har jag en bild av Yngve. Det är en bild av en konstnärssjäl, skribent, fågelskådare, pianist och författare.
I ett ärvt fotoalbum finns svartvita bilder han tog under början av den tid han låg inkallad. Det är bilder som jag länge har funderat över. De passar liksom inte in i min bild av honom. Med dessa bilder, lokalisering av några av de platser han låg förlagd vid och handlingar från Riksarkivet, träder en helt annan bild av honom fram – så långt från Mozarts pianokonserter och blomsterängarna vid sommartorpet i Finala i Roslagen som man kan komma.
Där sitter han, min morfar Yngve Flyckt, med välputsade kängor, hängslen, anteckningsbok i handen och småler. Vilka de andra personerna på bilden är framgår inte.
Beredskapsåren har med tiden fått ett gulligt skimmer över sig och där Ulla Billquist låt ”Min soldat” från 1940, ständigt ekar i bakgrunden. Men beredskapstiden, som sträckte sig från 1939 och fram till 1945, var allt annat än gullig. Även om det officiellt neutrala Sverige förskonades från invasion, så skördade kriget många offer på svensk mark och på vatten. Hotet var ständigt närvarande och listan på krigshandlingar mot Sverige under beredskapstiden kan göras lång. Här är några exempel:
* I maj 1940 dödades en svensk soldat i samband med att ett tyskt flygplan öppnade eld mot järnvägsstationen i Vassijaures. * 3 oktober 1940 bombade ett brittiskt plan Malmö. * 1940 och 1944 bombade Sovjetiskt flyg bland annat Pajala kyrkby, Stockholm, Södertälje och Strängnäs. * Mellan 1943-44 slog flera tyska robotar (V1och V2) över södra Sverige. * I april 1944 anfölls ett luftvärnsbatteri i Sövde av tyskt attackflyg. En svensk soldat dödades. Planet sköts ner och de två tyska besättningsmännen omkom. * I april 1945 sköt tyskt jaktflyg ner ett svenskt jaktplan utanför Sölvesborg. Den svenska piloten omkom. * Mellan 1939 och 1944 sänkte tyska och sovjetiska ubåtar ett stort antal svenska handelsfartyg, med man och allt. Ett exempel är M/F Luleå, som gick med malm i lasten mot Tyskland, och som den 11 juli 1942 sänktes av den sovjetiska ubåten S-7 på svenskt vatten, innanför tremilagränsen, utanför Kungsgrund, vilket resulterade att 8 sjömän omkom. De svenska vedettbåtarna HMS Snapphanen och HMS Jägaren fällde 26 sjunkbomber mot den Sovjetiska ubåten, som undkom.
För dem som blev kvar hemma väntade tider av osäkerhet, mörkläggning i rädsla för fiendens bombflyg, censur, ransonering av i stort sett allt och uppoffringar som dagens generationer knappast kan föreställa sig. Det var brist på det mesta och på restauranger serverades grävling och kråka.
”Frivillige Karlsson” på post vid finska gränsen vintern 1939. Notera skoöverdragen som skydd mot kylan.
Yngve föddes 1908 i jämtländska Brunflo. Värnplikten gjorde han 1928 på bland annat I5 – Jämtlands fältjägarregemente. Från inkallelsen till den finska gränsen i december 1939, så låg han mer eller mindre inkallad fram till 1943. Under hela beredskapstiden tillhörde han I5.
Fotoalbumet är fyllt med bilder på ringmärkning av småfåglar, växter, häckningsplatser i Liljanskogen i Stockholm, stränder och sommartorpet vid Finala på Björkö i Roslagen. Men från och med december 1939 försvinner alla civila motiv i albumet.
”Postavlösning vid Aavajärvibron”. På andra sidan bron i bakgrunden ligger Finland där vinterkriget rasade.
Istället är där enbart bilder med militära vintermotiv från trakterna runt Haparanda, Sangi och finska gränsen – där han låg förlagd. Avvajärvibron – som förbinder Sverige med Finland, förekommer på flera bilder. Bilderna visar lustält, olika förläggningar, postavlösningar, patrullering på skidor och skjutövningar är andra motiv.
Varken min morfars upplevelser eller hans bilder är unika. I många svenska hem finns det liknande berättelser och bilder från beredskapstidens år.
”Hemma hos jaktplutonen”. Det är 81 år sedan, nästan ett helt århundrande, sedan min morfar tog denna bild på sina kamrater, någonstans i närheten av den lilla orten Sangi vintern 1939. Personerna på bilden är sedan länge borta. Alla hade de liknande upplevelser från den tid då Sverige hotades av invasion från nästan alla väderstreck. Så här såg beredskapstiden ut – med grovt iordninggjorda förläggningar, långt från dem där hemma. Notera jordgolvet.
De så kallade krigsvintrarna, mellan 1939 och 1942, var ovanligt kalla i hela landet. Medeltemperaturen låg långt under det normala, vilket ställde till med stora problem, både i fält och det civila livet. 1942 sattes köldrekord i Wilhelmina med minus 53 grader.
En märklig detalj är att personerna på bilderna nästan alltid ler, även om de står med snö upp till midjan utanför något tält i den iskalla, norrländska naturen med fienden bara någon kilometer bort. Å andra sidan är bilderna, som ofta togs med enkel lådkameror, i regel för suddiga för skönja ansiktsdragen.
”På Sangiälvens strand” vårvintern 1939.”Lustälten i Björstorp”. Björktorps ligger i Kalix, någon mil norr om Sangi.
Efter 106 dagar, den 20 mars 1940, var det dags för muck och Yngve fick resa hem till familjen i Stockholm.
Men hemmavistelsen blev inte långvarig. Den nionde april 1940 anföll Tyskland Danmark och Norge. Den 13 april skickades Yngve till västra Värmland och gränstrakterna mot Norge. Men denna gång blev det betydlig färre bilder.
Min morfar, Yngve Flyckt, till vänster med m39-uniform, mausergevär m96 och patrongördel. Trots det ständiga hotet om krig, hård vinter, löss och alla andra prövningar som ett liv i fält innebär, så ser har märkbart nöjd ut. Vem mannen till höger är inte känt. Troligen är bilden tagen i samband med en skjutövningar på Sangiälven vårvintern 1939.
Var har låg förlagd är oklart. I albumet finns en bild där man blåser revelj utanför musikskolan i Ingesund i Arvika. Det förekommer även någon notering om Filipstad. Där finns bland annat en bild på luftvärn – en dubbelmonterad, vätskekyld kulspruta model 36. En suddig bild visar norska internerade soldater på marsch mot en matsal.
Den sista bilden han tog under beredskapstiden är från april 1940. Den verkar vara tagen i Gråbo i Västra Götaland. Under den bilden har han skrivit: ’Gråbo-idyll” och visar Yngve med några andra personer framför ett hus.
Den 5 juni 1940 blev det för andra gången muck och hemgång för Yngve.
Filipstad, 18 april 1940. ”Norska internerade soldater marscherar till maten”.
Den 14 februari 1942 blev han inkallad för tredje gången och även denna gång bar det av till de värmländska gränstrakterna. Orsaken var sannolikt den så kallade februarikrisen – då man fruktade att Hitler skulle verkställa sina anfallsplaner mot Sverige – ”Operation polarräv”
Bakgrunden var att Sveriges regering hade tillåtit tyskarna att skicka krypterade meddelanden via det svenska telegrafnätet. Tyskarna använde avancerad maskiner, en G-skrivare, som krypterade varje meddelande. Det innebar att ingen utomstående kunde läsa meddelandena.
Vad tyskarna inte visste var att Sverige hade knäckt koden och konstruerat en egen maskin och fick en direkt inblick i Tyskarnas krigsplaner. Därför fick den svenska försvarsstaben i februari 1942 vetskap om att Hitler höll på att bygga upp en slagstyrka i Norge, som skulle invardera Sverige. Orsaken var bland annat rykten om att britterna tillsammans med Sverige planerade ett angrepp på tyskokuperade Norge.
Men tyskarna anföll aldrig Sverige och det är omtvistat hur nära Sverige egentligen var en tysk invasion.
”Gråboidyll”. Våren 1940. Yngve sitter längst ut till höger. Detta är den sista bilden från beredskapstiden i min morfars fotoalbum.
Den 8 juni 1943 blev han inkallad för fjärde gången – även denna gång till norska gränsen i Värmland. Men från den tiden finns inga bilder i albumet. Efter 27 dagar var det muck för sista gången. Den 15 mars 1946 skrev Försvarsmakten i Yngves stamkort, att han fullgjort sin tjänstgöring.
Med någon enstaka bild på en fågelholk och en måsunge, dröjde det fram till påsken 1948 innan det blev nya bilder i albumet. Då är bilderna från en musikresa han gjorde i ett sönderbombat Tyskland.
”Kjesarens Wilhelm Gedächtniskirche” i Berling 1948.
Yngve gav efter beredskapstiden ut flera böcker, bland annat om Mozarts pianokonserter och naturskildringarna Fågel och Om sommaren. Han anställdes som tidningens Expressens första musikkritiker där han var verksam fram till 1959 då han avled, 50 år gammal, efter en tids sjukdom.
Yngve Flyckt i mitten av 1950-talet.Böckerna Fågel och Om sommaren.
Under min barndoms somrar på Finala, Björkö, pratade min mormor ofta om eländiga, estländska flyktingar som kom i knappt sjövärdiga båtar över Ålands hav. Flyktingarna inkvarterades i torp och stugor i trakten. Det var berättelser om tyska sjöminor på drift och vars explosioner, när de nådde Väddökustens granithällar, krossade fönsterutor på ön. Där fanns även tyska marinens fartyg som låg ute vid gattet och patrullerade den svenska gränsen.
Dessa berättelser i kombination med en miljö där fyren på Simpnäsklubb hördes tjuta om nätterna och regnet slog de spröjsade fönsterna, skapade en grogrund för fantasier. Det var först en bit upp i skolåldern i mitten av 1970-talet som jag förstod att hotet från tyskarna inte var verkligt, utan att det var kriget för länge sedan hon pratade om.
Kanske är skyltningen intill riksvägen, som skär genom denna glesbygd, en analog marknadsföring av någon form av försäljning i någon av stugorna. Eller så den någon form av nödrop. Vem som eventuellt är i nöd, eller har slut på ägg och toapapper, framgår dock inte.
I Häverö, knappt en mil från den uppländska orten Hallstavik, ligger Markdalskyrkan – som inte är en kyrka.
Text och foto: Jens Flyckt
För cirka 11 000 år sedan lämnade den senaste inlandsisen två stora flyttblock efter sig, i Markdal i Häverö. Platsen ligger idag i en hagmark intill landsvägen.
Markdalskyrkan består av två flyttblock, med en tunnel, som den senaste inlandsisen lämnade kvar, Med lite fantasi kan man föreställa sig att den del som tynger ner det mindre blocket, liknar ett djurhuvud med öga och mun.
Det större blocket, som är närmare två meter högt, hamnade på det mindre blocket. Där emellan bildades ett valvliknande utrymme – en tunnel. Så har de bägge flyttblocken legat sedan en mycket avlägsen forntid.
Denna besynnerliga och slumpmässiga naturformation har i folkmun fått namnet Markdalskyrkan.
Att stora flyttblock har namn är inte ovanligt. Namnen är i regel präglade av blockens utseende, av händelser som inträffat på platsen, sägner eller sagor.
Markdalskyrkan är, trots att den fysiskt sett inte har något med mänsklig verksamhet att göra, en registrerad fornlämning. Det är själva berättartraditionen, som bygger på att folk sedan länge jämfört stenblocken med en kyrka, som är själva fornlämningen.
När jag startade Sverigereportage.com för drygt sju månader sedan så var planerna många. Men på grund av Covid 19 var det mycket som fick skjutas upp.
Trots en del begränsningar har mottagandet av Sverigereportage varit över all förväntan. Nyligen passerade Sverigereportags FB-sida 500 följare, ett delmål som nåddes betydligt snabbare än planerat.
Den geografiska spridningen, det vill säga var i världen ni läsare befinner er, är både förvånande och glädjande. Statistiken visar att det klickas in på Sverigereportage.com från många av världens hörn.
63 inlägg har publicerats på Sverigereportage.com sedan februari. Dessa inlägg har i skrivandets stund genererat 40 047 inläggsklick. Det är inga enorma siffror, men betydligt bättre än väntat.
Jag vill därför tacka alla er som följer och läser Sverigereportage.
Runt om i Sverige arrangeras sommartid små, lokala bilträffar. En sådan träff sker varje torsdag vid gården Nifsta några mil norr om Stockholm.
Text och foto: Jens Flyckt
Bilträffen i Nifsta lockar alla sorters bilentusiaster och hojåkare. Även lastbilar, traktorer och andra fordon är välkomna. Träffen har arrangerats i många år. Numera är det två meters avstånd som gäller för besökare.
Volvo 244 med gengasagregat.
Torsdag den 6 augusti lockade mycket folk – både med och utan entusiastbilar. Vissa kommer dit för att titta, andra för att ställa ut.
Ett fordon som ådrog sig ett särskilt stort intresse bland besökarna var en vit Volvo 244, som konverterats till gengasdrift. Gengas är ett alternativ till bensin, om om än väldigt omständigt och inte helt ofarligt. Dock betydligt billigare än bensin och skattefritt, i alla fall om man har tillgång till ved från egen skog.
Sverigereportage återkommer inom kort med ett längre reportage från bilträffen vid Nifsta gård.
I juli inleds ett nytt år – ett nytt jaktår för landets jägare. Det inträder efter vår- och sommaruppehåll när naturen är en barnkammare och viltet är fredat. Men denna hänsyn är en ganska ny företeelse i den svenska jaktens historia.
Text och foto: Jens Flyckt
I juli inträder ett nytt jaktår.
Krönika. Juli månad innebär starten på det nya jaktåret för landets jägare. Under de följande månaderna infaller olika premiärer för olika viltslag. I till exempel Uppland får kråkfåglar jagas från första juli. Grävlingsjakten infaller första augusti, bockjakten 16 augusti och älgjakten den andra helgen i oktober och så vidare.
Med jämna mellanrum hörs röster som hävdar att svensk jakt är grym, primitiv och att svenska jägare är hänsynslösa. De påståenden kommer i regel från personer som saknar kunskap om jakt.
Dagens jakt är hårt reglerad. Det handlar om vilka vilt som får jagas, när på året, under vilka förutsättningar och så vidare. Men så var det inte i äldre tider. Jakten i Sverige är urgammal och det var först en bra bit på 1900-talet som dagens regelverk började ta form.
Många av de jakt- och fångstmetoder som användes från forntiden, genom medeltiden och en bit in på 1900-talet, innebar stort lidande för viltet. Det gällde inte minst jakten på rovdjur som varg, som redan på medeltiden räknades som skadedjur och som fick jagas och förföljas utan restriktioner. I de medeltida landskapslagarna lagstiftades det om allmogens skyldighet att delta i jakten på de stora rovdjuren. Denna skyldighet gällde fram till mitten av 1800-talet.
Varggrop vid Draget i Bro, Stockholms län. Varggroparna anlades i regel i system och på platser där vargen rörde sig.
Runt om i Sverige finns fortfarande fångstgropar, vargtorg och andra anordningar från de stora vargskallens tid kvar. Och på hembygdsgårdar och byggdemuseer finns björnsaxar och vargspjut sparade.
Vargspjut från Brandstorp, Västergötland.
Ett exempel på en lika livsfarlig som grym fångstanordning är självskott eller älgspjut. De bestod av ett armborst, bössa eller annan skjutanordning som riggades i naturen med utlösare. När en älg, björn eller människa passerade, avfyrades anordningen automatiskt.
Det var först år1864 som jakt med självskott och fångstgropar förbjöds i Sverige. Men på många håll levde dessa ålderdomliga jaktmetoder kvar ända in på 1900-talet.
Varggrop i Frostbrunnsdalen utanför Rome i Dalarna.
Älgen är ett praktexempel på ett vilt som genom historien utsatts för hänsynslösa jaktformer. Hetsjakt på älg i skarsnö är ett exempel. Den gick ut på att man med skidor förföljde och slog ihjäl älgar, som på grund av skaren hade svårt att komma undan. Även jakt på älg med fångstgropar ska ha praktiserats i vissa avlägsna delar av landet ända in på 1900-talet.
För cirka 5000 år sedan målade älgjägare dessa älgar på en klipphäll vid Fångsjön, en bit utanför Strömsund i Jämtland. I närheten av Fångsjön finns system med fångstgropar för älg.
Viktigt att komma ihåg är att forna tiders jaktmetoder inte var fritidsnöjen, i alla fall inte för allmogen. Det handlade om om överlevnad. Vargen var ett stort hot. Förutom att folk riskerade att bli vargmat så gick vargen och andra stora rovdjur hårt åt djurhållning, som var präglad av fäboddrift.
Många av de fångstanordningar som byggdes för varg var enormt resurskrävande för fattigt folk i bygderna. Än idag vittnar dessa lämningar om hur påtagligt hotet från varg var.
Utanför Rimbo finns en stor, rund fångstanläggning för varg som var i drift till 1800-talets andra hälft. Den består av två djupa vallar. Allt är handgrävt och arbetet måste ha tagit månader, kanske år att slutföra. Det är en ovanlig fångstanläggning, en så kallad varggård. Den fungerade på så sätt att man placerade språngbrädor på vallen, som gjorde det möjligt för vargarna att ta sig in i anläggningen, men inte ut igen. De fångade vargarna hamnade slutligen i en fångstgrop inne i anläggningen.
En del av vallarna kring varggården, den så kallade Vargkulan, utanför Rimbo.
Varggården, eller Vargkulan som den kallas för, utanför Rimbo mäter 81 meter i diameter.
. På 1700-talet var älgen i det närmaste utrotad i Sverige. I ett jordbrukssamhälle där svälten ofta stod för dörren var det nog svårt att motstå möjligheten att fälla en älg – även om straffet för tjuvjakt var hårt. Blomsterkungen Carl von Linné såg aldrig en älg i vilt tillstånd, trots sina långa och många resor runt om i Sverige i mitten av 1700-talet.
Idag är läget ett annat för älgen. I Sverige skjuts det varje år cirka 80 000 älgar. Men allt är inte som det ska. Även om det på många håll är gott om älg, så finns det områden där den är sällsynt eller helt borta. Det finns flera orsaker till detta. Många älgar blir mat till rovdjur. Men orimligt höga tilldelningar, det vill säga hur många älgar som får skjutas och lång jaktsäsong, har bidragit till att älgen börjar bli sällsynt i vissa trakter.
Älgen har skapat en konflikt. På ena sidan står skogsbolagen, som förlorar stora pengar på att älgar äter upp skog och därför vill att fler älgar skjuts. På andra sidan står jägarkåren som vill ha en livskraftig älgstam och en hållbar älgjakt.
På 1700-talet var älgen mer eller mindre utrotad i Sverige.
Om jägarkåren historiskt sett stod för utrotning och förföljelse av älgen, så är det snarare tvärt om idag. När svenska staten, under påtryckning av de stora skogsbolagen, vill tillåta älgjakt under brunsten eller godkänner skyddsjakt på dräktiga älgkor, så blir det högljudda protester från jägarkåren.
Mycket har hänt under de tusentals år vi har jagat älg i Sverige. Älgen har tidigare utrotats. Fick skogsbolagen själva bestämma och vi inte haft en jägarkår som motsätter sig vansinniga beslut, då hade antagligen älgen varit lika sällsynt idag som den var på 1700-talet.
När jag startade Sverigereportage för några månader sedan så var det lite av en test av upplägget, vilket det fortfarande är.
Mottagandet från er läsare har varit över all förväntan. Ett exempel Sverigereportages facebooksida som nu har 350 följare.
Det senaste reportaget, om ”Sheriffen från Säffle” är ett rekord. I skrivandets stund har artikeln nästan 10 000 besökare (9791) och 36 792 profiler har nåtts på Facebook.
Exempel på länder där Sverigereportage läsare befinner sig.
Den geografiska utbredning av er som klickat in på artikeln har är intressant. Statistiken visar att ni befinner er i världens alla hörn, från Norge, Åland och Ukraina. Till USA, Nya Zeeland, Turkiet och Singapore. Totalt handlar det om nitton länder.
Ett stort tack till er alla, oavsett var i världen ni befinner er, för att ni följer Sverigereportage.com
Sverigereportage 