En gång i tiden rullade svenskt jaktflyg här på betongen, till och från Svea flygflottiljs start- och landningsbanor i Barkarby i Stockholm. Då under kalla krigets dagar var detta landsbygd. Men idag ligger resterna av rullbanan i stadsdelen Barkarbystaden.
Text och foto: Jens Flyckt
Dånet från Saab 29 Tunnan, Saab 35 Draken och andra svenska stridsflygplan har sedan länge tystnat. Nu hörs istället ljuden från lekande barn och biltrafik. De skarvade betongplattorna vittnar om att det är en taxibana – för svenskt jaktflyg som under kalla kriget skulle försvara Stockholms luftrum mot fientligt angrepp.
Som en rest av Svea flygflottilj ligger en av flygets taxibanor av betong kvar, som påminnelse om kalla kriget.
Barkarby har en lång historia som flygplats – både civil och militär. Förutom reguljärt civilflyg, som flyttade till Bromma 1936, kan följande verksamheter nämnas som exempel:
1913 arméns flygkår inledde övningar på Barkarby 1926 påbörjades militära testflygningar 1936 – 1962 Kungliga Svea flygflottilj (F8) 1962-1974 Kungliga Svea flygkår Krigsbas 1974-1994
Samtidigt som flygflottiljen stängde 1974 så öppnades Barkarby helt för privatflyget och 1975 bildades Barkaby flygklubb.
I april 2007 beslutade kommunstyrelsen i Järfälla att arrendet med Barkarby flygklubb skulle sägas upp. Efter en juridisk process i Fastighetsdomstolen, som kommunen vann, stängdes Barkarby för flyg den 1 juni 2010. Därmed var den hundraåriga flygepoken för en av världens äldsta flygplatser över.
Fortfarande finns många flyghistoriska spår i området, men de försvinner i snabb takt i och med att Barkarbystaden breder ut sig.
I augusti 2006 antog Järfälla kommun en fördjupad detaljplan för Barkarbystaden, ett planområde på 400 hektar som omfattar större delen flotiljområdet och som till stor det redan är bebyggt med butiker, restauranger, bostäder etcetera.
Barkarby gate är ett flera kvarter stort choppingområde inom stadsdelen Barkarbystaden.
Fram till 2030 planeras 140 kvarter, 18 000 nya bostäder och 10 000 nya arbetsplatser inom planområdet – där Svea flygflottilj en gång var förlagd.
Sedan år 1471 har konfirmander, brudpar och andra församlingsmedlemmar betraktat och säkert känt fasa över motiven i Roslagsbros kyrkas kalkmålningar. I ett av motiven gör sig Abraham sig redo att med svärd halshugga sin son.
Text och foto: Jens Flyckt
Abraham betraktas, både av judar och kristna, som grundare av judendomen. Inom Islam, där han heter Ibrahim, ses han som en av de viktigaste profeterna.
Abraham ska på uppmaning från Gud offra sin son, Isak. Men i sista stund griper Guds ängel tag i hans arm och stoppar honom. Notera vedhögen där han skulle bränna kroppen på. Medeltida kalkmålningar i Roslagsbro kyrka, Uppland.
Det är framför allt i Första Moseboken (Gamla testamentet) som det berättas om Abraham, som ska ha blivit 175 år gammal och som hundraåring fick sin sista son, Isak. Abrahams betydelse är knuten till hans förbund med Gud – som mot hans lojalitet lovar att hans ättlingar ska få ärva landet.
Roslagsbro kyrkas mellersta valv med kalkmålningar från 1470-talet. Längst ner till höger i bilden skymtar motivet med Abrahams offer.
För att pröva Abrahams lojalitet kräver Gud att han ska offra sin son Isak som brännoffer, enligt den kristna traditionen. Abraham gör sig beredd att halshugga och sedan bränna sonen. Han höjer svärdet, men i sista sekund greppar Herrens ängeln hans arm och säger åt Abraham att offra en vädur istället.
I ett annat av många andra motiv i Roslagsbro kyrka leder djävulen en yngling ut ur koret.
Djävulen leder bort en yngling, kalkmålning i Roslags-bros kyrkas kor.
Kalkmålningarna i Roslagsbro kyrka kan spåras till 1300-talet, men ersattes med nuvarande målningar på 1470-talet. Väggmålningarna kalkades över år 1752, men togs fram 1929. Vid restaureringen skadades väggmålningarna.
Valvmålningarna, där bland annat Abrahams offer skildras, har aldrig varit överkalkade.
Enligt äldre uppgifter fanns tidigare årtalet 1471 angivet i kalkmålningarna.
På Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm dyker plötsligt en högrest, mörk gestalt upp i snömodden. Det är Batman från förorten Haninge.
Text och foto: Jens Flyckt.
Vid löningshelgen händer det att Batman tar tunnelbanan från Haninge in till Stockholm. Där brukar han gå fram och tillbaka en stund och visa upp sig inför häpna turister och shoppare. Så har han gjort i över fem års tid.
Batman i Gamla stan i Stockholm.
Bakom latexdräkten, ansiktsmasken, kängorna och manteln, gömmer sig Eskil. Eller, jag menar, gömmer sig gör han verkligen inte.I Alla han möter reagerar. Många vill ta bilder.
– Kolla, Batman, ropar ropar en person som håller på att röja snö på hustaken.
Inte helt oväntat är Eskil, som utan sin utstyrsel är en helt vanlig person med ett vanligt jobb, ett stor Batmanfan. Han samlar på allt som har med den fladdermusinspirerade superhjälten att göra. Och så samlar han på Star Wars.
Dräkten har han sytt själv och han gillar uppmärksamheten.
Var det självklart att du skulle bli Batman?
-Ett tag var jag Darth Wader. Men Batman känns bättre. Det är mer jag, säger Eskil-Bstman och försvinner bland Gamla stans dunkla gränder.
Många ödehus tycks ha övergivits hastigt – från den ena dagen till den andra. Kvar står kaffekoppar och tallrikar från den sista frukosten på köksbordet. Målningsarbeten, fönsterrenoveringar och takomläggningar har bara stannat av och verktygen fallit till marken – som om någon plötsligt ledsnat.
Text och foto: Jens Flyckt
Inget hus/fastighet i Sverige är egentligen öde. Alla har de en ägare – någonstans. I detta fall är ägaren ett statligt företag, som tidigare var ett statligt verk. Det knuttimrade stugan är sannolikt en drängstuga eller undantag till den intilliggande ödegården.
Under många årtionden hyrde det statliga verket ut stugor i trakten. Hyrorna var närmast symboliska, men med krav att hyresgästerna gjorde en del underhållsarbeten.
Vissa stugor och hus underhölls, andra fick förfalla. Med åren blev det eftersatta underhållsarbetena så stora att stugorna inte längre var beboliga och de lämnades åt sina öden.
Denna stuga, med sin minst sagt oproportionerliga veranda med två märkliga dörrar, är ett exempel. Åldern på björken, som växer intill väggen, indikerar hur länge stugan har stått öde. I relativ modern tid tog någon upp ett fönster i timmerväggen. Knutarna är delvis målade med plastfärg, som binder fukten och får träet att ruttna. För varje höst letar sig lagerna med fuktiga löv sig upp för väggarna.
Någon började tillslut att laga det läckande tegeltaket – enbart för att inse att det var för sent. Kvar blev travar med takpannor i gräset.
I november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och det militärt svaga Sverige mobiliserade för att försvara landets gränser. Idag är beredskapstidens år mer eller mindre bortglömda – i alla fall hos yngre generationer. Det här är berättelsen om min morfar – en av många tusen svenskar som låg inkallade i en tid då landet omringades av andra världskriget.
Text: Jens Flyckt
Till Norrtullsgatan i Stockholm kom den femte december 1939 brevbäraren med inkallelseordern till min morfar, Yngve Flyckt. Som i de flesta familjer vände kriget upp och ner på tillvaron.
”Edeborg på vakt”. Min morfar, Yngve Flyckt, fotograferade under den tid han låg förlagd runt om i Sverige under Beredskapstiden. Denna bild visar luftvärnsställning i Filipstad i april 1940.
Jag träffade honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes. Men genom de böcker och artiklar han skrev och radioprogram han gjorde, har jag en bild av Yngve. Det är en bild av en konstnärssjäl, skribent, fågelskådare, pianist och författare.
I ett ärvt fotoalbum finns svartvita bilder han tog under början av den tid han låg inkallad. Det är bilder som jag länge har funderat över. De passar liksom inte in i min bild av honom. Med dessa bilder, lokalisering av några av de platser han låg förlagd vid och handlingar från Riksarkivet, träder en helt annan bild av honom fram – så långt från Mozarts pianokonserter och blomsterängarna vid sommartorpet i Finala i Roslagen som man kan komma.
Där sitter han, min morfar Yngve Flyckt, med välputsade kängor, hängslen, anteckningsbok i handen och småler. Vilka de andra personerna på bilden är framgår inte.
Beredskapsåren har med tiden fått ett gulligt skimmer över sig och där Ulla Billquist låt ”Min soldat” från 1940, ständigt ekar i bakgrunden. Men beredskapstiden, som sträckte sig från 1939 och fram till 1945, var allt annat än gullig. Även om det officiellt neutrala Sverige förskonades från invasion, så skördade kriget många offer på svensk mark och på vatten. Hotet var ständigt närvarande och listan på krigshandlingar mot Sverige under beredskapstiden kan göras lång. Här är några exempel:
* I maj 1940 dödades en svensk soldat i samband med att ett tyskt flygplan öppnade eld mot järnvägsstationen i Vassijaures. * 3 oktober 1940 bombade ett brittiskt plan Malmö. * 1940 och 1944 bombade Sovjetiskt flyg bland annat Pajala kyrkby, Stockholm, Södertälje och Strängnäs. * Mellan 1943-44 slog flera tyska robotar (V1och V2) över södra Sverige. * I april 1944 anfölls ett luftvärnsbatteri i Sövde av tyskt attackflyg. En svensk soldat dödades. Planet sköts ner och de två tyska besättningsmännen omkom. * I april 1945 sköt tyskt jaktflyg ner ett svenskt jaktplan utanför Sölvesborg. Den svenska piloten omkom. * Mellan 1939 och 1944 sänkte tyska och sovjetiska ubåtar ett stort antal svenska handelsfartyg, med man och allt. Ett exempel är M/F Luleå, som gick med malm i lasten mot Tyskland, och som den 11 juli 1942 sänktes av den sovjetiska ubåten S-7 på svenskt vatten, innanför tremilagränsen, utanför Kungsgrund, vilket resulterade att 8 sjömän omkom. De svenska vedettbåtarna HMS Snapphanen och HMS Jägaren fällde 26 sjunkbomber mot den Sovjetiska ubåten, som undkom.
För dem som blev kvar hemma väntade tider av osäkerhet, mörkläggning i rädsla för fiendens bombflyg, censur, ransonering av i stort sett allt och uppoffringar som dagens generationer knappast kan föreställa sig. Det var brist på det mesta och på restauranger serverades grävling och kråka.
”Frivillige Karlsson” på post vid finska gränsen vintern 1939. Notera skoöverdragen som skydd mot kylan.
Yngve föddes 1908 i jämtländska Brunflo. Värnplikten gjorde han 1928 på bland annat I5 – Jämtlands fältjägarregemente. Från inkallelsen till den finska gränsen i december 1939, så låg han mer eller mindre inkallad fram till 1943. Under hela beredskapstiden tillhörde han I5.
Fotoalbumet är fyllt med bilder på ringmärkning av småfåglar, växter, häckningsplatser i Liljanskogen i Stockholm, stränder och sommartorpet vid Finala på Björkö i Roslagen. Men från och med december 1939 försvinner alla civila motiv i albumet.
”Postavlösning vid Aavajärvibron”. På andra sidan bron i bakgrunden ligger Finland där vinterkriget rasade.
Istället är där enbart bilder med militära vintermotiv från trakterna runt Haparanda, Sangi och finska gränsen – där han låg förlagd. Avvajärvibron – som förbinder Sverige med Finland, förekommer på flera bilder. Bilderna visar lustält, olika förläggningar, postavlösningar, patrullering på skidor och skjutövningar är andra motiv.
Varken min morfars upplevelser eller hans bilder är unika. I många svenska hem finns det liknande berättelser och bilder från beredskapstidens år.
”Hemma hos jaktplutonen”. Det är 81 år sedan, nästan ett helt århundrande, sedan min morfar tog denna bild på sina kamrater, någonstans i närheten av den lilla orten Sangi vintern 1939. Personerna på bilden är sedan länge borta. Alla hade de liknande upplevelser från den tid då Sverige hotades av invasion från nästan alla väderstreck. Så här såg beredskapstiden ut – med grovt iordninggjorda förläggningar, långt från dem där hemma. Notera jordgolvet.
De så kallade krigsvintrarna, mellan 1939 och 1942, var ovanligt kalla i hela landet. Medeltemperaturen låg långt under det normala, vilket ställde till med stora problem, både i fält och det civila livet. 1942 sattes köldrekord i Wilhelmina med minus 53 grader.
En märklig detalj är att personerna på bilderna nästan alltid ler, även om de står med snö upp till midjan utanför något tält i den iskalla, norrländska naturen med fienden bara någon kilometer bort. Å andra sidan är bilderna, som ofta togs med enkel lådkameror, i regel för suddiga för skönja ansiktsdragen.
”På Sangiälvens strand” vårvintern 1939.”Lustälten i Björstorp”. Björktorps ligger i Kalix, någon mil norr om Sangi.
Efter 106 dagar, den 20 mars 1940, var det dags för muck och Yngve fick resa hem till familjen i Stockholm.
Men hemmavistelsen blev inte långvarig. Den nionde april 1940 anföll Tyskland Danmark och Norge. Den 13 april skickades Yngve till västra Värmland och gränstrakterna mot Norge. Men denna gång blev det betydlig färre bilder.
Min morfar, Yngve Flyckt, till vänster med m39-uniform, mausergevär m96 och patrongördel. Trots det ständiga hotet om krig, hård vinter, löss och alla andra prövningar som ett liv i fält innebär, så ser har märkbart nöjd ut. Vem mannen till höger är inte känt. Troligen är bilden tagen i samband med en skjutövningar på Sangiälven vårvintern 1939.
Var har låg förlagd är oklart. I albumet finns en bild där man blåser revelj utanför musikskolan i Ingesund i Arvika. Det förekommer även någon notering om Filipstad. Där finns bland annat en bild på luftvärn – en dubbelmonterad, vätskekyld kulspruta model 36. En suddig bild visar norska internerade soldater på marsch mot en matsal.
Den sista bilden han tog under beredskapstiden är från april 1940. Den verkar vara tagen i Gråbo i Västra Götaland. Under den bilden har han skrivit: ’Gråbo-idyll” och visar Yngve med några andra personer framför ett hus.
Den 5 juni 1940 blev det för andra gången muck och hemgång för Yngve.
Filipstad, 18 april 1940. ”Norska internerade soldater marscherar till maten”.
Den 14 februari 1942 blev han inkallad för tredje gången och även denna gång bar det av till de värmländska gränstrakterna. Orsaken var sannolikt den så kallade februarikrisen – då man fruktade att Hitler skulle verkställa sina anfallsplaner mot Sverige – ”Operation polarräv”
Bakgrunden var att Sveriges regering hade tillåtit tyskarna att skicka krypterade meddelanden via det svenska telegrafnätet. Tyskarna använde avancerad maskiner, en G-skrivare, som krypterade varje meddelande. Det innebar att ingen utomstående kunde läsa meddelandena.
Vad tyskarna inte visste var att Sverige hade knäckt koden och konstruerat en egen maskin och fick en direkt inblick i Tyskarnas krigsplaner. Därför fick den svenska försvarsstaben i februari 1942 vetskap om att Hitler höll på att bygga upp en slagstyrka i Norge, som skulle invardera Sverige. Orsaken var bland annat rykten om att britterna tillsammans med Sverige planerade ett angrepp på tyskokuperade Norge.
Men tyskarna anföll aldrig Sverige och det är omtvistat hur nära Sverige egentligen var en tysk invasion.
”Gråboidyll”. Våren 1940. Yngve sitter längst ut till höger. Detta är den sista bilden från beredskapstiden i min morfars fotoalbum.
Den 8 juni 1943 blev han inkallad för fjärde gången – även denna gång till norska gränsen i Värmland. Men från den tiden finns inga bilder i albumet. Efter 27 dagar var det muck för sista gången. Den 15 mars 1946 skrev Försvarsmakten i Yngves stamkort, att han fullgjort sin tjänstgöring.
Med någon enstaka bild på en fågelholk och en måsunge, dröjde det fram till påsken 1948 innan det blev nya bilder i albumet. Då är bilderna från en musikresa han gjorde i ett sönderbombat Tyskland.
”Kjesarens Wilhelm Gedächtniskirche” i Berling 1948.
Yngve gav efter beredskapstiden ut flera böcker, bland annat om Mozarts pianokonserter och naturskildringarna Fågel och Om sommaren. Han anställdes som tidningens Expressens första musikkritiker där han var verksam fram till 1959 då han avled, 50 år gammal, efter en tids sjukdom.
Yngve Flyckt i mitten av 1950-talet.Böckerna Fågel och Om sommaren.
Under min barndoms somrar på Finala, Björkö, pratade min mormor ofta om eländiga, estländska flyktingar som kom i knappt sjövärdiga båtar över Ålands hav. Flyktingarna inkvarterades i torp och stugor i trakten. Det var berättelser om tyska sjöminor på drift och vars explosioner, när de nådde Väddökustens granithällar, krossade fönsterutor på ön. Där fanns även tyska marinens fartyg som låg ute vid gattet och patrullerade den svenska gränsen.
Dessa berättelser i kombination med en miljö där fyren på Simpnäsklubb hördes tjuta om nätterna och regnet slog de spröjsade fönsterna, skapade en grogrund för fantasier. Det var först en bit upp i skolåldern i mitten av 1970-talet som jag förstod att hotet från tyskarna inte var verkligt, utan att det var kriget för länge sedan hon pratade om.
Kanske är skyltningen intill riksvägen, som skär genom denna glesbygd, en analog marknadsföring av någon form av försäljning i någon av stugorna. Eller så den någon form av nödrop. Vem som eventuellt är i nöd, eller har slut på ägg och toapapper, framgår dock inte.
I Häverö, knappt en mil från den uppländska orten Hallstavik, ligger Markdalskyrkan – som inte är en kyrka.
Text och foto: Jens Flyckt
För cirka 11 000 år sedan lämnade den senaste inlandsisen två stora flyttblock efter sig, i Markdal i Häverö. Platsen ligger idag i en hagmark intill landsvägen.
Markdalskyrkan består av två flyttblock, med en tunnel, som den senaste inlandsisen lämnade kvar, Med lite fantasi kan man föreställa sig att den del som tynger ner det mindre blocket, liknar ett djurhuvud med öga och mun.
Det större blocket, som är närmare två meter högt, hamnade på det mindre blocket. Där emellan bildades ett valvliknande utrymme – en tunnel. Så har de bägge flyttblocken legat sedan en mycket avlägsen forntid.
Denna besynnerliga och slumpmässiga naturformation har i folkmun fått namnet Markdalskyrkan.
Att stora flyttblock har namn är inte ovanligt. Namnen är i regel präglade av blockens utseende, av händelser som inträffat på platsen, sägner eller sagor.
Markdalskyrkan är, trots att den fysiskt sett inte har något med mänsklig verksamhet att göra, en registrerad fornlämning. Det är själva berättartraditionen, som bygger på att folk sedan länge jämfört stenblocken med en kyrka, som är själva fornlämningen.
När jag startade Sverigereportage.com för drygt sju månader sedan så var planerna många. Men på grund av Covid 19 var det mycket som fick skjutas upp.
Trots en del begränsningar har mottagandet av Sverigereportage varit över all förväntan. Nyligen passerade Sverigereportags FB-sida 500 följare, ett delmål som nåddes betydligt snabbare än planerat.
Den geografiska spridningen, det vill säga var i världen ni läsare befinner er, är både förvånande och glädjande. Statistiken visar att det klickas in på Sverigereportage.com från många av världens hörn.
63 inlägg har publicerats på Sverigereportage.com sedan februari. Dessa inlägg har i skrivandets stund genererat 40 047 inläggsklick. Det är inga enorma siffror, men betydligt bättre än väntat.
Jag vill därför tacka alla er som följer och läser Sverigereportage.
Runt om i Sverige arrangeras sommartid små, lokala bilträffar. En sådan träff sker varje torsdag vid gården Nifsta några mil norr om Stockholm.
Text och foto: Jens Flyckt
Bilträffen i Nifsta lockar alla sorters bilentusiaster och hojåkare. Även lastbilar, traktorer och andra fordon är välkomna. Träffen har arrangerats i många år. Numera är det två meters avstånd som gäller för besökare.
Volvo 244 med gengasagregat.
Torsdag den 6 augusti lockade mycket folk – både med och utan entusiastbilar. Vissa kommer dit för att titta, andra för att ställa ut.
Ett fordon som ådrog sig ett särskilt stort intresse bland besökarna var en vit Volvo 244, som konverterats till gengasdrift. Gengas är ett alternativ till bensin, om om än väldigt omständigt och inte helt ofarligt. Dock betydligt billigare än bensin och skattefritt, i alla fall om man har tillgång till ved från egen skog.
Sverigereportage återkommer inom kort med ett längre reportage från bilträffen vid Nifsta gård.
Sverigereportage 