I juli inleds ett nytt år – ett nytt jaktår för landets jägare. Det inträder efter vår- och sommaruppehåll när naturen är en barnkammare och viltet är fredat. Men denna hänsyn är en ganska ny företeelse i den svenska jaktens historia.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Juli månad innebär starten på det nya jaktåret för landets jägare. Under de följande månaderna infaller olika premiärer för olika viltslag. I till exempel Uppland får kråkfåglar jagas från första juli. Grävlingsjakten infaller första augusti, bockjakten 16 augusti och älgjakten den andra helgen i oktober och så vidare.

Med jämna mellanrum hörs röster som hävdar att svensk jakt är grym, primitiv och att svenska jägare är hänsynslösa. De påståenden kommer i regel från personer som saknar kunskap om jakt.

Dagens jakt är hårt reglerad. Det handlar om vilka vilt som får jagas, när på året, under vilka förutsättningar och så vidare. Men så var det inte i äldre tider. Jakten i Sverige är urgammal och det var först en bra bit på 1900-talet som dagens regelverk började ta form.

Många av de jakt- och fångstmetoder som användes från forntiden, genom medeltiden och en bit in på 1900-talet, innebar stort lidande för viltet. Det gällde inte minst jakten på rovdjur som varg, som redan på medeltiden räknades som skadedjur och som fick jagas och förföljas utan restriktioner. I de medeltida landskapslagarna lagstiftades det om allmogens skyldighet att delta i jakten på de stora rovdjuren. Denna skyldighet gällde fram till mitten av 1800-talet.

Runt om i Sverige finns fortfarande fångstgropar, vargtorg och andra anordningar från de stora vargskallens tid kvar. Och på hembygdsgårdar och byggdemuseer finns björnsaxar och vargspjut sparade.

Ett exempel på en lika livsfarlig som grym fångstanordning är självskott eller älgspjut. De bestod av ett armborst, bössa eller annan skjutanordning som riggades i naturen med utlösare. När en älg, björn eller människa passerade, avfyrades anordningen automatiskt.

Det var först år1864 som jakt med självskott och fångstgropar förbjöds i Sverige. Men på många håll levde dessa ålderdomliga jaktmetoder kvar ända in på 1900-talet.

Älgen är ett praktexempel på ett vilt som genom historien utsatts för hänsynslösa jaktformer.
Hetsjakt på älg i skarsnö är ett exempel. Den gick ut på att man med skidor förföljde och slog ihjäl älgar, som på grund av skaren hade svårt att komma undan. Även jakt på älg med fångstgropar ska ha praktiserats i vissa avlägsna delar av landet ända in på 1900-talet.

Viktigt att komma ihåg är att forna tiders jaktmetoder inte var fritidsnöjen, i alla fall inte för allmogen. Det handlade om om överlevnad. Vargen var ett stort hot. Förutom att folk riskerade att bli vargmat så gick vargen och andra stora rovdjur hårt åt djurhållning, som var präglad av fäboddrift.

Många av de fångstanordningar som byggdes för varg var enormt resurskrävande för fattigt folk i bygderna. Än idag vittnar dessa lämningar om hur påtagligt hotet från varg var.

Utanför Rimbo finns en stor, rund fångstanläggning för varg som var i drift till 1800-talets andra hälft. Den består av två djupa vallar. Allt är handgrävt och arbetet måste ha tagit månader, kanske år att slutföra. Det är en ovanlig fångstanläggning, en så kallad varggård. Den fungerade på så sätt att man placerade språngbrädor på vallen, som gjorde det möjligt för vargarna att ta sig in i anläggningen, men inte ut igen. De fångade vargarna hamnade slutligen i en fångstgrop inne i anläggningen.

Varggården, eller Vargkulan som den kallas för, utanför Rimbo mäter 81 meter i diameter.

.
På 1700-talet var älgen i det närmaste utrotad i Sverige. I ett jordbrukssamhälle där svälten ofta stod för dörren var det nog svårt att motstå möjligheten att fälla en älg – även om straffet för tjuvjakt var hårt. Blomsterkungen Carl von Linné såg aldrig en älg i vilt tillstånd, trots sina långa och många resor runt om i Sverige i mitten av 1700-talet.

Idag är läget ett annat för älgen. I Sverige skjuts det varje år cirka 80 000 älgar. Men allt är inte som det ska. Även om det på många håll är gott om älg, så finns det områden där den är sällsynt eller helt borta.
Det finns flera orsaker till detta. Många älgar blir mat till rovdjur. Men orimligt höga tilldelningar, det vill säga hur många älgar som får skjutas och lång jaktsäsong, har bidragit till att älgen börjar bli sällsynt i vissa trakter.

Älgen har skapat en konflikt. På ena sidan står skogsbolagen, som förlorar stora pengar på att älgar äter upp skog och därför vill att fler älgar skjuts. På andra sidan står jägarkåren som vill ha en livskraftig älgstam och en hållbar älgjakt.

Om jägarkåren historiskt sett stod för utrotning och förföljelse av älgen, så är det snarare tvärt om idag. När svenska staten, under påtryckning av de stora skogsbolagen, vill tillåta älgjakt under brunsten eller godkänner skyddsjakt på dräktiga älgkor, så blir det högljudda protester från jägarkåren.

Mycket har hänt under de tusentals år vi har jagat älg i Sverige. Älgen har tidigare utrotats. Fick skogsbolagen själva bestämma och vi inte haft en jägarkår som motsätter sig vansinniga beslut, då hade antagligen älgen varit lika sällsynt idag som den var på 1700-talet.