Året var 1951 och för Flygvapnets flygande personal, som hamnade i nöd, fanns nödproviantsats som bland annat innehöll cigaretter, choklad och stimulerande medel – troligen ett amfetaminpreparat.
Text och foto: Jens Flyckt
Den lilla, förseglade plåtasken med gul etikett innehöll det nödvändiga, för till exempel piloter tvingats hoppa och måste klara sig själv en kortare tid.
Nödproviant med cigaretter och stimulerade medel. Enligt uppgift rymde nödproviantsatsen total 1500 kalorier.
År 1951 innehöll nödproviantsatsen för icke rökare följande, enligt innehållsförteckningen:
Proviantpåse, två chokladkakor, kola, karamell, tuggummi, druvsocker, bitsocker, kaffe, salttabletter, tändstickor, hudsalva, smärtstillande medel (röd förpackning), stimulerande medel (färglös förpackning), sjösjukemedel (gul förpackning), nål och tråd och ståltråd.
Nödproviantsatsen fanns även för rökare. Den 8nnehöll mindre choklad och åtta cigaretter.
Det som verkligen sticker ut är förpackningen med stimulerande medel. Det är oklart vilket stimulerande det var. Sverigereportage har bland annat ställt frågan till Flygvapenmuseet. Museet har inga uppgifter om detta.
Mycket tyder på att det var ett amfetaminpreparat av något slag som ingick i nödproviantsatsen – troligen fenedrin, pervitin eller fenopromin. Samtliga preparat är numera drogklassade.
Enligt Nordisk familjebok från 1948 hade fenopromin och pervetin använts mycket för att öka soldaters prestationsförmåga.
På 1940-talet kunde fenedrin köpas utan recept på svenska apoteket. I januari 1955 blev fenedrin indraget som läkemedel, på grund av de stora missbruksproblem det orsakade.
Att tyska och allierade soldater fick stora mängder amfetamin under andra världskriget är välkänt och omskrivet. Tyska stridspiloter var de första som fick metamfetamin för att öka prestationen, minska rädslan, minska hunger etcetera. Från 1943 och under resterande delen av kriget fick amerikanska soldater amfetaminpreparatet Benzedrine.
Men Svenska flygvapnets användning av stimulerande medel är betydligt svårare att hitta information om.
Kanske hamnade tomhylsorna i polisbilen, en Ford Galaxie från 1963, efter att amerikansk polis tvingats avlossa sin tjänsterevolver.
Text och foto: Jens Flyckt
Numera står den gamla Forden i Sverige i väntan på renovering. I bilen finns flera detaljer som vittnar om att den från början var en civil polisbil med särskild utrustning. Till exempel är V8-motorn med dubbla förgasare och tillhörande fyrväxlad manuell växellåda, något av det värsta som då gick att köpa.
Den civila polisbilen från 1963. Notera getingen, som av en slump flög förbi vid fotoögonblicket, längst ner till höger i bilden.
I gamla bilar kan man hitta alla möjliga prylar och skräp, som genom årtionden hamnat i handskfack, dörrsidor och under säten och mattor. Pengar, kort, polletter, fiskedrag, verktyg, nycklar och kondomer är sådant som ibland dyker upp.
Ibland får man, likt en arkeolog, gräva sig igenom lager med skräp och prylar, för att nå golvet.
I många amerikanska delstater hade och har man fortfarande en betydligt mer liberal vapenlagstiftning jämfört med Sverige. Det är därför inte ovanligt att ammunition påträffas i veteranbilar som importerats från USA.
Många amerikanska veteranbilar har även kulhål i sig efter att folk stått och skjutit prick på dem. På fordens vänster sida, nedanför vindrutan, syns flera hål. Men det är inga skotthål utan skruvhål från montering av sidosökare.
Borrhål från montering av sidosökare.
Forden har inte varit i trafik på många årtionden. När inredningen plockades ut hittades en patron i kaliber 22lr – eller snarare rester av en. Den var så svårt sargad av rost och oxid att den omöjligen skulle kunna avfyras.
22 lr (long rifle) har en lång historia och betraktas som världens mest spridda patron för jakt- och sportskytte.
Även en grövre patron i okänd kaliber, som säkert legat i bilen i femtio år, hittades. Hylsan är ärgad och blykulan har av ålder delat på sig.
Det mest intressanta fyndet är två tomhylsor i kaliber 38 special, som under större delen av 1900-talet var standardkaliber för många polismyndigheter i USA, låg under mattan i Forden.
Hur länge patronerna och tomhylsorna legat i den gamla polisbilen är oklart. Men mycket tyder på att de legat där i 50-60 år. Ingen av patronerna går längre att avfyra.
Denna typ av fynd kan få fantasin att rusa iväg, tillbaka i tiden till början av 1960-talet och någon dammig grusväg någonstans i USA.
Kanske tvingades en civilpolis att avlossa sin tjänsterevolver i samband med ett ingripande eller grovt brott. När han sedan skulle ladda om så hamnade hylsorna i bilen – där de blev liggande.
Eller så hamnade tomhylsor och patroner i bilen senare – då Fordens tid som civil polisbil för länge sedan var över.
Gulmåran är de solheta torrbackarnas yviga karaktärsväxt, som genom sin honungsdoft röjer sin närvaro även om man inte ser den. Som nyttoväxt och inom folktron har den en historia som går tillbaka till antiken.
Text och foto: Jens Flyckt
Gulmåran kan knappast förväxlas med någon annan växt i den svenska floran. Det är en typisk ängs- och hagmarksväxt. Men i takt med att hävden upphör markerna växer igen, så har gulmåran hittat till vägrenar och banvallar.
Enligt legenden bäddade Jungfru Maria Jesus krubba med den väldoftande gulmåran – därav namnet Jungfru Maria sänghalm. I antikens Grekland gjorde man magiska amuletter av gulmåran som skydd mot ormbett och sjukdomar.
I den nordiska forntiden förknippades gulmåran med Freja – fruktbarhetens gudinna. Den har använts som ölkrydda, blodstillande medel och som lindring vid barnafödsel.
Trots sin gula färg så ger gulmårans rot ett rött färgämne som använts till färgning av ylle.
Inom den svenska folktron har gulmåran kallats för osämjeört, efter som man i fordom ansåg att det skapade osämja. Om gulmåra lades på golvet inför en fest, så slutade det alltid i bråk.
”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl” skriver Carl von Linné.
Linné undersökte saken. Han kom fram till att gulmåran var oskyldig och att det var spriten som orsakade bråken.
Om gulmåran gjorde mannen aggressiv så hade den motsatt effekt hos kvinnor, som ska ha blivit kärlekskranka och till dig av den gula växten.
I den svenska folksjälen har gulmårans doft en särskild plats, inte minst som ett bevis på att sommaren har kommit. Och en vas med sommarblommor på köksbordet är inte komplett utan gulmåran.
I Gannarve på Gotland finns en 3000 år gammal skeppssättning från bronsåldern. Varför forntidens människor byggde detta stenmonument intill havet är en gåta.
Text och foto: Jens Flyckt
Utsikten från den väldiga skeppssättningen är vidunderligt vacker – över ett landskap med stora naturvärden. Den var knappast mindre vacker på bronsåldern, då havsnivån stod cirka 20 meter högre än idag och stranden låg närmare skeppssättningen.
Skeppssättningen i Gannarve på västra Gotland.
Gannarveskeppet är 29 meter långt och nästen 5 meter brett. Totalt rymmer det 114 tätt ställda stenblock av gråsten. Stävstenarna, det vill säga stenarna i fören och aktern, är 1,3 meter höga.
Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar. De betraktas i regel som forntida gravar från yngre järnålder. Det finns även skeppssättningar som är betydligt äldre, från yngre bronsålder. Det landskap som har flest skeppssättningar från yngre bronsålder är Gotland med 412 stycken registrerade. Av dessa finns 352 stycken kvar.
Med den Skandinaviska bronsåldern menas tiden mellan 1700 -500 fKr. Bronsåldern delas in i en äldre och yngre del. Den yngre omfattar tiden 1100-500 fKr. Efter bronsåldern kommer äldre och yngre järnålder, som sträcker sig från 500 fKr till 1050 eKr.
Många av Gotlands skeppssättningar har förstörts genom åren. Arkeologerna uppskattar att så mycket som 30-40 procent av skeppssättningarna har försvunnit sedan de anlades på bronsåldern. Än idag förstörs skeppssättningar – av till exempel oaktsamma maskinförare.
Skeppssättningar är i monument som i många fall använts som begravningsplats för urnor med kremerade människoben. Men skeppssättningen i Gannarve, som anlades under yngre bronsålder, saknar spår från gravar.
Teckningar från slutet av 1700-talet vittnar om att det vid Gannarve fanns två skeppssättningar, som låg stäv mot stäv mot varandra. Knappt femtio år senare, på 1850-talet, var de bägge skeppssättningarna förstörda – troligen bortodlade. I slutet av 1950-talet återstod endast stävstenarna, i för och akter, från den ena skeppssättningen. Allt annat var borta eller omkullfallet.
Åren 1959 och 1961 undersöktes platsen av arkeologer. Där varje stenblock hade stått fanns gropar i marken, som vittnade om stenskeppets ursprungliga form. Utifrån tolkningen av de arkeologiska resultaten rekonstruerades Gannarve-skeppet.
Den arkeologiska undersökningen gav få fynd. Innanför den norra stäven fanns en stenpackning, cirka 2,5 meter i diameter, med skivor av kalksten. I denna packning hittades några flintavslag och hartsbitar.
Mitt i skeppet, mellan stävarna, fanns en anläggning med mindre stenar, som tolkats som ett eventuellt stolphål där en mast kan ha varit rest.
Den skeppssättning som idag finns i Gannarve är en rekonstruktion som grundar sig på resultatet av de arkeologiska undersökningarna som skedde på platsen 1959.
Relativt många av de gotländska skeppssättningarna har undersökts. Ofta har dessa stenskepp använts för begravningar. Ofta har de/den döde först bränts på bål. Benen har sedan lagts i urnor som grävts ner i eller intill skeppssättningarna. Men även brandlager med och utan ben och andra varianter förekommer.
Mycket tyder på att benen har behandlats, genom putsning och krossning, innan de lades i urnor. Dessutom verkar bara en liten del av människobenen begravts. Varför man gjorde så och vad som hände med övriga ben är oklart.
I sin avhandling, Östersjöns skeppssättningar – monument och mötesplatser under yngre bronsålder, berör arkeologen Joakim Wehlin frågan om de saknade människobenen. Han frågar sig om den dåtida synen på begravning kan jämföras med dagens begravningar.
”Att skeppssättningarna i många fall utgör rum för mänskliga kvarlevor står relativt klart. Dock är frågan om det är möjligt att tala om en grav i den betydelsen vi lägger i begreppet idag. Det förefaller nämligen så att det vanligen är endast en mindre mängd människoben som påträffas.” skriver Joakim Wehlin i sin avhandling.
Gannarve-skeppet är på den punkten ännu märkligare. När platsen undersöktes påträffades inga tydliga spår efter gravläggning, människoben eller gravplundring. Det finns ytterligare några undersökta skeppsättningar på Gotland som tycks sakna gravar.
Kanske fanns det ingen kropp att begrava eller så hade Gannarve-skeppet en annan funktion, kanske som någon form av minnes- eller mötesplats.
De enda ursprungliga stenblocken i Gannarve-skeppssättningen, är stenarna i för och akter.
Gannarve-skeppet ligger i en gammal hagmark med rik flora. Där växer pukvete, en i ögonfallande växt som en gång i tiden var ett vanligt åkerogräs, men som numera sällsynt.
Pukvete var en av många växter som Carl von Linné noterade på sin gotländska resa år 1741.
”Wäxer på Gotland och Öland allmänt i Åkrarne. Denna har jag ock sedt wäxa allmän med sina härliga ax, bland säden på Skåne slät” skrev Carl von Linné.
Den sällsynta växten pukvete växer intill skeppssättningen i Gannarve.
Namnet kommer från det fornsvenska puke, som betyder djävul eller ond. Kombinationen med vete syftar på att pukvetets frön, som påminner om vetekorn, ibland misstogs för vete och då gav brödet en dålig smak.
Puken är enligt svensk folktro en dragväsen, till exempel en katt eller hare, som gör sin ägare rik på andras bekostnad.
En kyrkogård från 1800-talet. Men där de döda begravts i stenåldersgravar, vikingatida högar, mausoleum, gravkammare och stentempel som för tankarna till forntida kungar.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är inte forntida kungar, hövdingar eller gudar som är begravda vid Lindhagens kulle, som är en del av Norra begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm. Men man kan lätt tro det när man går omkring där, bland kvarteren av väldiga gravmonument av granit, brons och järn. Lindhagens kulle har kallats för De dödas stad för att denna del av kyrkogården devis påminner om ett villaområde.
På toppen av Lindhagens kulle finns dessa mausoleum.
Norra begravningsplatsen, som rymmer cirka 33000 gravar och täcker en yta på 66 hektar, invigdes år 1827 som en begravningsplats åt Stockholmarna. Lindhagens kulle är belägen i norra delen av kyrkogården.
I slutet av 1800-talet började industriborgarklassen, familjer till framstående vetenskapsmän, adeln, höga befäl etcetera att uppföra monumentala gravar vid Lindhagens kulle. Bland de mer kända släkterna kan von Platen, Nobel, Bernadotte och de Laval nämnas.
Arkeologen och akademiledamoten Oscar Montelius grav – i form av en stenåldersgrav.Gravstenen som även förseglar Oscar Montelius grav har hämtat motiv från 700-900-talets gotländska bildstenar.
En av de märkligaste monumenten är arkeologen, riksantikvarien och akademiledamoten Oscar Montelius (1843-1921) grav. Graven är byggd som en stenåldersdös. Gravens försegling har tydliga influenser från de gotländska bildstenarna.
Dös är stommen, som består av stora stenblock, i en gravtyp från yngre stenålder, runt 3300 fKr. Dösarna är de äldsta formerna av megalitgravar, som kan beskrivas som gravkammare byggda av stenblock. Megalit är grekiska och betyder stor sten.
De gotländska bildstenarna är unika. De dateras i regel från 400- till 900-talet. Många av bildstenarnas motiv tycks vara hämtade från nordisk mytologi. Ofta förekommer vikingaskepp med hissat segel.
Vissa av familjegravarna är huggna direkt ur berget.
Lindhagens kulle har i över hundra år fascinerat, förbryllat och förskräckt. Gigantiska resurser har lagts ner på överdimensionerade monument och gravbyggnader – vissa i storlek som en mindre villa. Ingenting har lämnats åt slumpen. Varenda detalj framstår som extremt påkostad – oavsett om det är bronssmide, stenhuggerier eller val av bergarter.
Många av gravmonumenten vid Lindhagens kulle är så stora att de är svåra att fotografera.
Många av dess gravar är så monumentala att de inte går att fotografera dem, i alla fall inte om man vill ge en rättvis bild. Där finns till exempel höga obelisker, omgivna av ännu högre träd, granitmonument byggda i etapper och där arkitekterna medvetet har jobbat med att skapa djup och bredd som gör dem svåra att överblicka.
Mest svårfotograferat är de kvarter med mosuleum som slingrar sig upp i terrängen. Många av dessa gravmonument är präglade av grekisk och romersk forntid.
Ett av kvartetterna vid Lindhagens kulle.
Andra exempel är familjegravar är stora gravhögar – uppenbart influerade av yngre järnålder. Men istället för att begravas inne i högen, så har de döda gravsatts i toppen, ibland i cirkelformation som omgärdas av välansade häckar.
Familjegravar som påminner om gravhögar från yngre järnålder.
Även bland de mer ”vanliga” gravstenar är forntiden närvarande. Där finns gravklot, stenar som påminner om runstenar och åtminstone en sten som är formad som en flintkniv från stenåldern.
Med gravklot menas runda stenblock, något större än en fotboll, som ibland har inhugget ornament. De förekommer på kvinnogravar under järnåldern.
Gravsten i form avgravklot.Gravsten formad som en flintkniv från stenåldern.
Det forntida formspråket vid Lindhagens kulle upphörde inte vid 1900-talets början, utan brukas än idag.
På en av familjegravarna finns en nyligen uppsatt skylt i rostfri plåt. Texten på skylten, som är skriven av anhöriga till en tonåring som nyligen begravdes, ber föräldrarna besökarna att tänka på deras döda son. Texten avslutas med en textrad som är skriven med den 24-teckniga runraden.
Den 24-tecknings runraden började användas i Skandinavien runt 200 eKr. Det är i alla fall från den tiden de äldsta ristningarna är kända. Vid 600/700-talet genomgick runraden en förändring och ersattes med den 16-teckning runraden, som sedan kom att utvecklas och användas ända in på 1900-talet i Sverige.
Minnestext på en nutida skylt som avslutas med runor från den 24-teckniga runraden.
Mitt i detta överflöd finns även små och extremt anspråkslösa gravar. Strax utanför minneslunden, mellan en stig och skogskanten, markerar en liten ring med små gatstenar och en smultronplanta en sådan grav.
Spår i gräset intill den lilla graven, som saknar namn och som består av sexton stenar, vittnar om att det är många besökare som stannar där.
En av Sveriges mer säregna runstenar kommer från byn Arenberga i Märsta. Runstenen, som består av en ristad sandstenspelare, är lika unik som gåtfull.
Text och foto: Jens Flyckt
”Det är mycket beklagligt att av denna i sin art enastående runsten endast ett fragment har blivit bevarat”står det i Upplands runinskrifter från 1940-talet.
Runstenspelaren (U-436) från Arenberga by i Märsta. Stenen, som är daterad till vikingatid, förvaras på Historiska museet.
Runstenen är känd sedan rannsakningarna på 1600-talet, där det framgår att den då nyfunna runstenen fanns vid en av gårdarna i Arenberga by. Platsen där byn låg, en halvmil väster om Arlanda flygplats i tätorten Märsta, är sedan länge bebyggd med villor.
Runpelaren förvaras på Historiska museet.
Detta är ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan är foten av en sandstenspelare med elliptisk genomskärning.
Den är 0,8 meter hög och 0,5 meter bred.
Träsnitt från 1600-talet föreställande runstenspelaren från Arenberga by.
I och med att uppskattningsvis tre fjärdedelar av den ristade pelaren saknas, finns bara fragment av runtexten kvar. Den lyder:
”Frörik lät… och efter…”
Stenens exakta fyndplats är inte känd. Trots efterforskningar har resterande delar inte återfunnits.
”Inskriften har tydligen varit en vanlig minnesinskrift, men den har varit anbragt på en sten av mindre vanligt material och ännu mer ovanlig form. Man frågar sig, vad detta kan ha varit för föremål: en kolonn eller möjligen ett hugget stenkors?” står det i Upplands runinskrifter.
Med kanoner, jord och stockar skulle Gotlands västkust försvaras mot ryska anfall. Det här är berättelsen om Kronvalls skans – en försvarsanläggning med lång militär tradition.
Text och foto: Jens Flyckt
Vid den sagolikt vackra Ekstakusten, på västra Gotland, där endast Stora och Lilla Karlsöarna bryter horisonten, finns en gammal försvarsanläggning, en skans, från 1700-talet
De enda synliga spåren ovan mark på platsen, där de stormpinade tallarna tycks stå i givakt mot vinden, är en 130 meter lång och 5 meter bred vall där nio mynningsladdade svartkrutskanoner en gång stod redo att bekämpa fienden med.
Skansudd, som platsen heter vid Ekstakusten på Gotlands västkust, har en 300-årig tradition som försvarsanläggning. Här anlades Kronvalls skans i juni år 1713
Skansar är (enkelt beskrivet) historiska försvarsanläggningar för kanonbatterier där trupper tillfälligt var förlagda. Vissa var konstruerade som sluta stjärn- eller korsformiga anläggningar, andra som öppna och bågformiga skjutvallar.
Den sistnämnda typen, dit Kronvalls skans räknas, anlades längs kusterna – i grupper eller i ensamliggande positioner vid inlop, farleder och andra strategiskt viktiga platser.
Skansudd och Ekstakusten var strategiskt viktiga områden. Längs kuststräckan har strider tidigare skett.
Enligt sägnen var det vid ett närliggande fiskeläge, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sin här den 22 juli år 1361. Atterdags invasion av Gotland ledde bland annat till slaget vid Visby, där närmare 1 800 gutar stupade,
Enligt sägnen var det här, i närheten av Skansudd vid Ekstakusten på Gotland, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sina truppen den 22 juli år 1361. Uppgifterna kommer från en författare på 1600-talet. Men några konkreta bevis för sägnen finns inte.
Gotland var danskt fram till freden i Brömsebro år 1645 då ön blev svensk. Men 1676 återtog ärkefienden Danmark Gotland.
Utanför Klintehamn, norr om Ekstakusten, ankrade den 28 april 1645 den danska flottan, som bland annat bestod av elva linjeskepp och som hade en styrka på cirka 1 500 man ombord.
Vid Klintehamn fanns en skans som hade anlagts under dansk tid, men som svenska trupper i hemlighet hade befäst med lättare artilleri. Svenskarna öppnade eld med sina kanoner mot danskarna, vilka besvarade elden. Dagen därefter landsteg 500 danska soldater under eldunderstöd från skeppen.
Men det gick illa. Danskarna avancerade inåt land. Ett antal strider och händelser ledde till att Gotland åter blev danskt fram till 1679.
Stora Nordiska kriget bröt ut i februari år 1700 och i takt med ryska krigsframgångar på Östersjön ökade åter hotet mot Gotland. Vid flera tillfällen inträffade ryska angrepp mot ön. Ett av angreppen skedde den 3 augusti 1715 då 350 man ur den ryska flottan, som var allierad med Danmark, gick iland Herrviken i Östergarn och plundrade.
Ritning över Kronvalls skans, med nio kanoner, från 1713. Platsen hade en militär funktion fram till år 2004.
Kronvalls skans anlades i juni 1713 av Hablinge och Hemse kompanier, som en del i försvaret mot ryska angrepp. Vid samma tid anlades ytterligare ett tjugotal skansar längs den gotländska kusten.
Skansarna ingick i ett system med strandvakter och vårdkasar, som i kombination med ringning i kyrkklockorna, varnade gutarna när fientliga skepp närmade sig.
Kronvalls skans är speciell i och med att platsen har en lång kontinuitet i försvaret av Gotland. På 1800-talet användes den av Gotlands nationalbeväring – som var en tidig variant av Hemvärnet. En intressant detalj är att piken, ett medeltida stångvapen som användes mot kavalleri, ingick i nationalbeväringens utrustning fram till 1867, då de ersattes med gevär.
Under första världskriget låg det en signalstation vid Skansudd.
Kulsprutevärn från 1900-talet vid Ekstakusten, några hundra meter söder om Skansudd och Kronvalls skans. Fotot är taget genom vindrutan.
I samband med andra världskrigets utbrott återanvändes många kustnära skansar som militära ställningar.
Norr och söder om Kronvalls skans finns flera skyttevärn av betong från 1900-talet, där kulsprutor en gång var riktade genom skottgluggarna mot havet.
Från 1970-talet och fram till 2004 användes Skansudden av Hemvärnet.
Två runstensfragment påträffades i början av juni i Övergran kyrka, mellan Bålsta och Enköping i Uppland. Fynden gjordes i sakristias vind i samband med renoveringsarbeten.
Text och foto: Jens Flyckt
Det handlar om två tidigare okända runstensfragment. De är 30-40 centimeter långa och inmurade i sakristians vindsvägg. De tycks komma från en och samma, sönderslagna runsten.
Det ena fragmentet består av en avhuggen slinga med sex runtecken.
Det ena nyfunna runstensfragmentet består av en kort, avhuggen runslinga. Texten verkar bestå av sex runtecken och ett skiljemärke.
Fragmenten har ännu inte undersökts av Riksantikvarieämbetets experter. Möjligen lyder det ena fragmentets text:
…n : hasti…
De fem sista runorna skulle kunna tolkas som personnamnet Håsten. Men detta är inte bekräftat.
Det andra fragmentet är svårare att tyda där det är inmurat. Dels är det delvis täckt av kalkbruk. På grund av ett enormt fågelbo som är över en meter högt är fragmentet svåråtkomligt och svårfotograferat.
Det andra runstensfragmentet, som verkar bestå av en böjd runslinga, är svårtolkat.
Seden att resa runstenar dog ut i början av 1100-talet. Vissa runstenar föll omkull och i glömska. Andra återanvändes, både som hela stenar och sönderslagna fragment, som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder och broar.
Så sent som i oktober 1964 återfanns en hel runsten, som var försvunnen sedan länge, i Övergrans kyrka. Den runstenen, som hade gått av på mitten, hade fraktats dit och medvetet använts som tröskelsten när vapenhusets dörröppning byggdes om år 1718.
Den runsten som i oktober 1964 påträffades under tröskeln i Övergran kyrka.
Fragmenten har med stor sannolikhet suttit inmurade i sakristians vägg sedan 1200-talet. Att de inte har påträffats fören nu beror delvis på att vinden saknar ingång. För att hantverkarna ska kunna komma in i den trånga vinden har ett hål sågats upp i spåntaket.
Övergrans kyrka i Uppland uppfördes på 1100-talet. I början av juni 2021 påträffades två runstensfragment i sakristians vindsvägg.
Stora delar av den aktuella stenväggen är täckt med två enorma fågelbon. Kanske finns det där bakom allt bråte som kajorna släpat in genom åren, ytterligare runstensfragment.
Sverigereportage återkommer till Övergrans sakristia och de upptäckta runstensfragmenten.
Den brändes ner år 1436 – fogdeborgen Telge hus strax norr om Södertälje. Sedan 1500-talet är den en ruin – men en gång i tiden var platsen ett strategiskt maktcentrum.
Text och foto: Jens Flyckt
Borgruinen Telge hus ligger lika vackert som strategiskt beläget på Slottsholmen – en vattenomfluten plats i Linasundet vid inloppet till Mälaren, där medeltiden lämnat tydliga spår i den svarta jorden.
Telge hus låg strategiskt vid Linasundet, vid Mälarens inlopp.
Telge hus, som även har kallats Ragnhilds holme, anlades troligen på 1300-talet och brändes redan år 1436 i samband med ett uppror (Engelbreksfejden) mot unionskungen Erik av Pommern. Men fynd av förkolnade stockar under ruinens västra mur visar att det funnits träbyggnader på platsen innan borgen byggdes.
”Platsen kan ha varit befäst redan under vikingatiden eller tidigare” skriver Södertälje kommun i vårdplanen för Telge hus.
Från Telge hus, som första gången nämns inskrift på på 1400-talet då en riddare vid namn Jönis Rut skötte administrationen, drev kungens fogde in skatter från omkringliggande härader. Några historiska källor som anger Kungsholmen som plats för Telge hus är inte kända. Men sannolikt är det resterna av Telge hus som ligger där.
Omrörda och blottlagda kulturlager, med bland annat järnföremål och medeltida tegel, i sydslänten på den höjd som dominerar Kungsholmen, på vilken ruinen efter Telge hus ligger. Notera den bearbetade benbiten under tegelbitarna.
Upproret mellan åren 1434 och 1436, då dalkarlar bland annat brände Köpingshus och intog Västerås, leddes av frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson. Orsaken var (enkelt beskrivet) från början ett stort missnöje bland folket i Bergslagen, mot en fogde i Västerås. Folket vände sig till Erik av Pommern, med krav på att kungen skulle vidta åtgärder mot fogden. När ingenting hände övergick protesterna i våldsaktioner, vilka eskalerade till inbördeskrig och ledde till det så kallade Engelbreksupproret.
Bakgrunden till bränningen av Telge hus var att Engelbrekt hade lovat den tyska Hansan, men även andra viktiga handelsstäder, tullfrihet och fri tillgång till handeln i Mälaren. Detta uppskattade dock inte danskarna. Enligt traditionen ska fogden på Telge hus varit emot Engelbrekts löfte till tyskarna och istället beslagtagit ett tyskt handelsskepp. Det lär ha varit orsaken till att Engelbrekts närmaste män lät driva bort fogden Bengt Stensson och bränna ner Telge hus.
År 1445 försökte Engelbrekt öppna upp en kanal mellan Saltsjön och Mälaren, genom den plats där Södertälje idag ligger. Detta för att främja handeln och för att fullfölja löftet till Hansan om att slippa segla in i Mälaren via det danskkontrollerade Stockholm. Det skulle dröja flera hundra år innan Södertälje kanal blev verklighet.
Den ruin som ligger på Slottsholmen är resterna från den borg som återuppbyggdes år 1448, efter att den tidigare 1300-talsborgen hade bränts ner. I bildens övre, vänstra kant syns resterna av tornet.
Telge hus byggdes upp av den då nyinsatta kungen Karl Knutsson Bonde, ett par år efter branden. Men i takt med att 1400-talet led mot sitt slut så förlorade borgen allt mer av sin betydelse. Uppgifter från 1500-talets första hälft antyder att Telge hus då var en ruin.
Teglet till vänster i bild är en del i den valvrekonstruktion som gjordes år 2016, med syfte att ge besökare en inblick i hur Telge hus slagna tegelvalv kan ha sett ut. I bakgrunden syns den medeltida skalväggen med inslag av medeltida tegel.
Flera arkeologiska undersökningar har gjorts vid Telge hus, vilka inte enbart har gett ett rikt fyndmaterial som armborstpilar, knivar och delar av ringbrynjor, utan även kunskap om den medeltida borgens planlösning.
Man vet att borgen hade ett rektangulärt torn, två rum och en hall med slaget tegeltak. Dagens ruin är resterna av källarvåningen, i gråsten, från den borg som återuppbyggdes år 1448. Man tror att borgens övre våningar bestod av murat tegel.
Plan över Telge hus ruin av arkeologen Bengt Söderberg, som undersökte platsen år 1937.
2016 restaurerades ruinen. Då murades en mindre del tegelvalv upp, för att illustrera hur de medeltida valven kan ha sett ut.
Slottsholmen är på grund av landhöjningen idag betydligt större än på medeltiden. Det har genom åren funnits olika uppfattningar om hur platsen såg ut på medeltiden. Idag är uppfattningen att Slottsholmen var en vattenomfluten ö.
Terrängen runt ruinen är präglad av terrasseringar och andra spår av medeltida verksamheter. I söder syns rester av den jordvall som på medeltiden var en del i borgens försvarsanläggning.
Delar av den jordvall som på medeltiden troligen omgav Telge hus. Vallen tros ha haft en träpallisad.
Arkeologerna har även hittat rester av en tegelugn och ett hovslageri på platsen.
Cirka 50 meter norr om ruinen finns ett upphöjt område med stenmaterial. Platsen låg sannolikt under vatten på 1400-talet, men kan enligt Riksantikvarieämbetet ändå ha med Telge hus att göra. Vad anläggningens haft för funktion är inte känt.
Upphöjningen med stensättning på Slottsholmen norra del.
Åren 1999 – 2002 undersökte arkeologistudenter från Södertörns högskola bottnen runt Slottsholmen. Då upptäcktes bland annat en pålspärr, rester av en hamnanläggning och en tio meter lång, klinkbyggd träbåt från 1400-talet. Det är den äldsta klinkbyggda båt som påträffats i Mälaren.
Även ett rikt, medeltida kulturlager hittades på bottnen.
Några meter ut från stranden nedanför Telge hus har arkeologerna bland annat hittat rester efter en hamnanläggning och en klinkbyggd båt från 1400-talet.
Förstörelsen av Telge hus upphörde inte på medeltiden. Ruinen har i modern tid vandaliserats vid ett flertal tillfällen. Så sent som 2016 skrev Länstidningen om att besökare bröt loss sten ur ruinens väggar. Av stenarna byggde besökare grillplatser inne i ruinen.
Hela Slottsholmen, med ruinen, terrasserngar, kulturlager, de intilliggande bottnarna, båtlämningen, hamnanläggning etcetera, är en lagskyddad fornlämning.
Sverigereportage 