Om en son som på vikingatiden föll i strid i fjärran land handlar en runsten vid Ängby i Lunda, strax norr om Arlanda flygplats, om. Runstenen är rest på ett gravfält som redan på vikingatiden var en fornlämning och som sannolikt har en koppling till den mytiska tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Text och foto: Jens Flyckt

I närheten av Lunda kyrka, en halvmil öster om Arlanda flygplats i Uppland, står en runsten ( U 356). I stenens tusen år gamla text berättar om en mor om sin döde son som stupade i strid i Virland, eller Wierland som det heter idag, som var vikingarnas namn på området i nordöstra Estland,
Runstenen är unik på flera sätt. Det är den enda kända svenska runsten där Virland nämns.

Ristningen är daterad till 1050-1080 eKr och tolkningen lyder:

”Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Han föll i Virland. Och Åsmund ristade.”

Runstenen räknas till ett av runmästaren Åsmund Kåressons främsta verk.

Kulturlandskapen runt runstenen är mycket rikt och ruvar på några av Upplands största arkeologiska gåtor. Runstenen står på ursprunglig plats i västra kanten av ett stort gravfält (Lunda 91:1) med 250 registrerade gravar. Att döma av gravfältets många gravtyper har det nyttjats under lång tid – från tiden äldre järnålder till yngre järnålder.

Järnålder, som föregicks av bronsåldern, är ett komplicerat begrepp som i Skandinavien omfattar tiden från 500 fKr till 1100 eKr. Tidsperioden är enkelt beskriven indelad i två mindre tidsepoker – en äldre ( 500 fKr-400 eKr) och en yngre (400 eKr-1100 eKr. Dessa två epoker är sedan indelade kortare tidsperioder som till exempel förromersk järnålder, folkvandringstid och vikingatid. Efter järnåldern inträdde medeltiden.

Runstenen står på den äldsta delen av gravfältet som är daterat till äldre järnålder och som domineras av 43 resta stenar.

Åren 1947-48 undersöktes delar av gravfältet av arkeologen Gunnar Ekholm. Undersökningen visade att runstenen ursprungligen flankerats av 14 resta stenar. Det bör ha varit en imponerande anläggning.

Bara några tiotals meter söder om runstenen finns en avlång fördjupning som sannolikt är en gammal vägsträckning. Hur gammal den är är inte känt. Den kan vara mycket gammal eller ett resultatet av de senaste århundradenas jordbruk. Vägen leder snett upp genom gravfältet, strax bakom runstenen.

Möjligen delar sig vägen, med en avstickare ner mot ån, cirka 50 meter öster om runstenen. Runstenen anses markera ett vikingatida vadställe vid ån strax söder gravfältet.

Vilken by detta gravfält en gång tillhörde har länge diskuterats. Vissa arkeologer menar att det finns en koppling till den intilliggande gården Ängby, som fram till laga skifte var en by. Men gravfältet har även förknippats med den medeltida tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Enligt medeltida källor låg Folklandstingstad i Lunda socken i Uppland. Men exakt var den låg är omdiskuterat. Verksamheten var på 1300-talet så omfattande att handelsmännen i Sigtuna stad vände sig till kungen och klagade på konkurensen från Folklandstingstad. Efter år 1380 nämns inte Folklandstingstad i de skriftliga källorna.

En numera vedertagen teori är att Folklandstigstad låg intillLunda kyrka – som ligger cirka 800 meter norr om den aktuella runstenen.

Runt Lunda kyrka, eller Lunda kyrkbacke som den även kalkas, har lämningar som går tillbaka till bronsåldern hittats. Idag omgärdas Kyrkbacken av åkrar. Men under forntiden låg platsen intill ett stort sjösystem, den så kallade Långhundraleden, som på vikingatiden sträckte sig från Uppsala och Åkersberga. Åkersberga var in- och utfart till Östersjön.

De åkrar som idag bitvis omgärdar Kyrkbacken är bottnen på en stor vik som redan fanns där under bronsåldern och som sedan blev en del av Långhundraleden.

Under forntiden fanns det även en sjöförbindelse västerut till Mälaren. Den gick över den ås som ligger vid Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrka. Vid Halmsjöns södra strand ligger Arlanda flygplats tredje landnings- och startbana.

På bägge sidor om åsen finns rännor – cirka 50-90 meter långa, tre meter breda och 0,5 meter djupa. Rännorna vittnar om en lång tradition att dra båtar och skepp över åsen som utgjorde ett naturligt hinder mellan Långhundraleden och Mälaren. Halmsjön har än idag förbindelse med Mälaren. Numera består förbindelsen av en grund å som till stor del går under landningsbanor och genom kulvertar.

Dragrännorna var okända för vetenskapen fram till början av 1980-talet. Forskaren och grävmaskinisten Gunnar Skoglöv från Knivsta hade hört lokalbefolkningen berätta om att vikingarna skulle ha dragit sina båtar över åsen. Han blev visad en plats vid Sjöås (Halmsjön) där flera branta rännor är synliga på åsens sidor. På uppdrag av Riksantikvarieämbetet genomförde han en mindre arkeologisk undersökning av en av rännorna. Fynd av bevarat trä visade att rännan hade varit klädd med virke. Den hade varit i bruk under lång tid. Ett av C14-proverna gav dateringen100 år före Kristus – det vill säga äldre järnålder.

Två av dragrännor vid Sjöås registrerades i fornlämningsregistret år 1987. Sannolikt finns det på platsen flera, äldre rännor som inte är registrerade.

För några år sedan arrangerades en kombinerad filminspelning och fältforskning vid dragrännorna. Då drogs en kopia av Viksbåten, en vikingatida båt som hittades i Söderby-Karl, från Halmsjöns strand och upp för åsen genom en av dragrännorna. Fältforskningen och filminspelningen arrangerades Timo Lipitsä, som Sverigereportage skrivit om tidigare.

Experimentet skedde med tillstånd från länsstyrelsen. Resultatet av testerna visade att det är relativt lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek genom den branta dragrännan. Hade rännan varit träskodd, vilket den alltså en gång var, skulle det sannolikt gått ännu lättare.

De mest påtagliga arkeologiska bevisen för en medeltida, stadsliknande bebyggelse vid Lunda kyrkbacke under tidig medeltid, finns vid Tingsängarna. Platsen ligger 200 meter öster om Lunda kyrka och 800 meter norr om Ragnfrids runsten.

I början av 1980-talet genomförde Arbetsgruppen Långhundraleden tillsammans med bland annat Riksantikvarieämbetet och Sigtuna museum, en arkeologisk undersökning av Tingsängarna. I två sökschakt påträffade 0,4 meter tjocka kulturlager. Totalt registrerades 562 fyndnummer. Fynd som bebebyggelselämningar, silvermynt, keramik, bultlås, bränd lera, spåren från en bronsgjutares verkstad och en sopgrop daterades till 1100 – 1400-talet.

Undersökningen bekräftade att det på platsen finns en stor medeltida anläggning.

På kyrkbackens västra del har metertjock kulturpåverkad jord påträffats. Men mycket av detta totalförstördes år 1989 då Sigtuna kommun anlade en avloppsanläggning. Ett par årtionden senare grävdes kulturlager sönder strax norr om kyrkan i samband med att elledningar drogs till kyrka. I schaktmassorna påträffades keramik som Sigtunamuseum museum daterade till 1100-talet.

”Frågan är om inte Lunda kyrkbacke rentav är Upplands äldsta handelsplats i kontinuerligt bruk från bronsålder till medeltid” skriver Långhundragruppen i boken Långhundraleden – en seglats i tid och rum från 1993.

Konkreta bevis för att lämningarna runt Lunda kyrka verkligen är Folklandstingstad finns inte. Men klart är att där pågick en omfattande verksamhet, både till sjös och på land, från bronsåldern och fram till mitten av medeltiden.

När man betraktar Ragnfrids runstenen bör man inte enbart se ett vackert konstverk med en unik språklig innebörd, utan även i ett samband med det omgivande kulturlandskapets gåtfulla lämningar och de verksamheter som pågick där före, under och efter 1000-talet – både till land och till sjös.

En tid efter att Björn hade fallit i Virland nådde dödsbudet slutligen hans hembygd och familj. Ragnfrid lät då rista och resa den ståtliga runsten till minne av sin son. Hon lät resa runstenen på en plats där den norra (förmodade) landvägen mot det man idag tror var Landstingstingstad passerade. Runstenen står på den del av gravfält som redan på vikingatiden var urgammalt och där förfäderna hade begravts i närmare 1000 år. Och om man bortser från alla skymmande träd så står runstenen i rak siktlinje mot Lunda kyrkbacke.

Det här reportaget är en förenkling av de arkeologiska, kulturgeografiska och historiska förhållandena i och runt Lunda kyrkbacke. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att belysa saknen närmare.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Folklandstingstad och de arkeologiska lämningarna vid Lunda kyrka.

I en husvägg i Gamla stan i Stockholm finns en runsten som ristades ungefär 200 år innan huvudstaden grundades. Var den en gång stod rest är okänt, men den murades in i källarväggen på medeltiden och där har den suttit sedan dess.

Text och foto: Jens Flyckt

Bakom ett mynningsladdat kanonrör i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken är runsten U 53 inmurad i en källarvägg. Det är den ända kända runstenen inom Gamla stan – en av Europas bäst bevarade medeltida stadskärnor.

Runstenen i U 53 är utifrån runslingans stil daterad till 1070-1100-tal. För att passa i grunden är delar av den borthuggna. Men runtexten är trots det relativt bevarad. Det är en traditionell minnesinskrift:

”Torsten och Frögunn de (läto resa) stenen efter…, sin son.”

Det har funnits fler runstenar, två eller tre stycken beroende på vad man betraktar som runsten, i Gamla stan. Två av runstenarna är sedan länge försvunna.

Den första försvunna runstenen är U 54 som var ett större runstensfragment och som fanns i Riddarholmskyrkan. Stenen är nämnd och avbildad på1700-talet. Runtexten lyder:

”… och Östen och Sote… reste denna sten efter… sin… Gud hjälpe (hans) ande.”

Den andra försvunna runstenen ska ha varit inmurad i en vägg i Storkyrkobrinken och ska då ha haft följande tolkning:

”Skäggig haka passar icke i dans”

Bakom den mycket märkliga texten döljer sig troligen ett skämt. Runforskaren Johannes Bureus nämner att runstenen i början av 1600-talet fanns i Mäster Olaus Petri hus på Kyrkbrinken. Olaus Petri (1493-1552), historiker och reformator, förvärvade år 1527 fastigheten. Han var även intresserad av runor och är troligen upphovsmannen bakom den skämtsamma runstenen.

”Det förefaller därför icke osannolikt, att det är han själv, som har försett sitt hus med den skämtsamma inskriften” står det i Upplands runinskrifter.

Runsten SÖ 274 är ytterligare ett fragment som fanns inmurat i ett stenhus kvarteret Medusa, vid Söderport och som först beskrevs på 1600-talet. Den runtexten är inte heller komplett men lyder:

”Karl och Adisla lät resa [denna sten efter] Arnisl, fader (sin).”

SÖ 274 är bevarad men finns inte kvar i Gamla stan. Vid ombyggnationer år 1878 räddades runstenen. 1913 restes den vid Skansen och 1991 flyttades den till Medeltidsmuseet.

Efter att seden att resa runstenar ebbade ut på 1100-talet återanvändes många runstenar som byggnadsmaterial i väggar, broar, murar och spisrösen. Runsten U 53 är inmurad i en medeltida källare. Stenen finns nämnd redan på 1600-talet.

Stockholm anses ha grundats år 1244. Det äldsta skända stadsprivilegiet är från 1436. Men redan på vikingatiden, då dessa runstenar restes, fanns det någon form av samlad bebyggelse och verksamhet i området, som sedan tros ha utvecklats till Stockholm.

Arkeologerna har funnit rester av vikingatida bebyggelse i området. Flera vikingatida depåfynd, det vill säga silvermynt som lagts ner i jorden vid ett tillfälle, har påträffats i Stockholms stad. Ett exempel är de 47 vikingatida mynt som påträffades år 1913 när Tekniska högskolan byggdes.

Det har spekulerats om dessa runstenar på vikingatiden var resta intill en väg på den holme som flera hundra år senare blev Gamla stan. Om så är fallet är spåren från vägen sedan länge utplånade av bebyggelsen.

Det mesta pekar på att runstenarna aldrig varit resta på platsen, utan att de på medeltiden eller senare transporterades från de omkringliggande landskapen, till exempel Södermanland, för att återanvändas som byggnadsmaterial i den nya stadens framväxt.

Sannolikt finns det runstenar som ingen har upptäckt i Gamla stans grunder, källare och väggar. Men på grund av att stenarnas ristade ytor är vända inåt eller nedåt kommer de förbli okända – i alla fall så länge husen står kvar.

En av de märkligaste båtar som någonsin trafikerat svenska farvatten. Hjulångaren SS Sumpadoria af Lesjöfors fraktade under 70 års tid järnvaror, matvaror, folk och virke via ett nät av farleder och järnvägar i syd/östra Värmland.

Text Jens Flyckt
Fotograf okänd. Bilder från Tekniska museet/Public Domain
Järnvägsmuseet Public Domain
Järnvägsmuseet, KG, Widborgh, Public Domain

En klinkbyggd, pråmliknande skapelse, med låga bord, hög skorsten och dubbla skovelhjul som sakta puffar fram på älven. Det sägs att den 11,7 meter långa och 2,45 meter breda hjulångaren Sumpadoria var så grundgående att hon kunde gå i daggvått gräs.

Sumpadoria byggdes år 1860 vid Lesjöfors bruk som en grundgående fraktbåt. Konstruktionen var anpassad för att hon skulle kunna ta sig fram med tung last på grunda vattendrag i syd/östra Värmland.

Från 1830 utvecklades en invecklad transportled av vattenvägar, landvägar och små bruksjärnvägar som förband bruksorter mellan Kristinehamn med Vänern. Sumpadoria var en länk i denna transportled. Blockenhus och Stjärnfors var två bruksorter som Sumpadoria kontinuerligt lade till vid för lastning och lossning.

För att kunna frakta större kvantiteter, bland annat stångjärn, tackjärn och spik, byggdes fem lastekor. Med dessa lastekor, som var mindre pråmar av trä, drog hon sin last upp och ner för Lesjöforsälven och intilliggande vattendrag.

Sumpadoria är för länge sedan borta. Men tack en handfull bilder som tillhör Tekniska museet finns minnet av henne kvar. Men det är anonyma bilder utan närmare förklaring.

Den mesta informationen om denna udda båt är bortglömd. Det är till exempel oklart vilken sorts maskin som satt i henne. Men att det rörde sig tom någon form av ångmaskin är experterna ense om.

Det är tack vare värmländska lokalhistoriker, som grävt i arkiven och intervjuat personer som var med när det begav sig i början av 1900-talet, som denna båts historia är känd idag. En bok där Sumpadoria finns omnämnd i, är ”Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870” av Egil Akre och Martin Jansson.

Det sägs att Sumpadoria var väldigt långsam, varför lokalbefolkningen jämförde henne med en loppa som simmar i tjära. Men med tanke på de laster av bland annat stångjärn, som finns dokumenterade, tycks hon ha varit enormt stark. Ögonvittnen berättar att hon var svårmanuvrerad och ställde höga krav på hennes skeppare.

Det är som utomstående lätt att skratta åt denna märklig båt, som idag ser ytterst primitiv ut. Men på sin tid var hon allt annat än primitiv – snarare ett tekniskt under som inte enbart möjliggjorde brukens tillväxt, utan även en viktig transportmöjlighet för vanligt folk.

”Då tog en eka och rodde till älvmynninga å pass på båten (Sumpadoria reds. anm.) Å så tog di länken å sätt fast i den sist pråmen å tog eka på släp. Mång gånger kunn en hinn och handel menas di laste, annars feck en ju ro hem med mä eka” berättar en röst i boken Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870.

Dokumenterade berättelser vittnar även om att Sumpadoria spelade en viktig roll i leveranser av livsmedel. Närmare 900 ton livsmedel ska hon enligt uppgift ha fraktat genom åren. I snitt ska hon ha fraktat 6,9 ton varor per år från Lesjöfors bruk per år, enligt brukets anteckningar.

Sumpadoria är därför inte enbart värmlandshistoria i allmänhet. Hon är även gruvhistoria, brukshustoria, sjöfartshistoria, fartygshistoria, järnvägshistoria, väghistoria och inte minst folklivhistoria.

Under de 70 år som Sumpadoria var i drift hade hon två skeppare. Det var Gustaf Ångström, som beskrevs som en skogsmänniska och vars tjänst senare övertogs av hans son. Tillsammans ska de ha tjänstgjort 50 respektive 32 år ombord på Sumpadoria.

I takt med att det nya århundrandet framskred och nya transportvägar på land öppnade, bland annat järnvägen Inlandsbanan , förlorade Sumpadoria sin betydelse. De sista årtiondena transporterade hon trävaror.

1930 var det slut och Sumpadoria försvann in i den dimma som alla fartyg och båtar tids nog seglar in i. Men innan hon försvann fick hon en under en kort period en ny uppgift.

Med feststämning och lövutsmyckat däck, lik en åldring som avtackas efter ett ett långt arbetsliv, fick hon slutligen göra utflykter med ortsbefolkningen som passagerare på sjön Bredreven. Där tuffade hon fram under sommarkvällarna utan den enorma last av järnvaror som hon hade släpat på i 70 år.

Det fanns röster som förespråkade att den märkliga Sumpadoria skulle bevaras till eftervärlden som ett minne över den värmländska brukstraditionen – men så blev det inte.

…Sverigereportage med en bild på julbocken – detta urgamla väsen som i gamla tider härjade i stugorna och skrämde barn i juletid.

Sverigereportage är tillbaka på juldagen, antingen med ett reportage om en gravsten från 1200-talet eller en raketpistol.

Foto: Nils Keyland 1910-1920/Nordiska museet.
Bilden är beskuren.

Idag inträffar årets viktigaste händelse – vintersolståndet. Detta är den dag då ljuset övervinner mörkret och vårdträdet här hemma sakta träder fram ur mörkret.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Strax utanför torpets sovrumsfönster står en gammal ek. Detta jätteträd, som planterades som ett vårdträd för några hundra år sedan, är en del av sovkammaren i det lika gamla torpet under vår, sommar och höst.
Varje gång jag går upp eller går och lägger mig tittar jag ut på eken och dess långa grenar som sträcker sig halvvägs till den stocktimrade väggen. Sommartid somnar vi till vindsuset i dess lövverk.

Så här års har de flesta svenskar fullt upp med att fira den rödklädda tomten, den klädda granen och andra mer eller mindre utländska traditioner som kom till Sverige på 1800-talet.

Men någonstans i bården av rök från skorstenar, trädstammarnas former och blänket i istapparna, finns det något uråldrigt. Detta något sträcker sig lågt tillbaka i tiden, förbi kristendomen och till hednisk tid. Sannolikt är denna längtan efter solens återkomst ännu äldre.

Kanske är det numera en fråga om stad eller landsbygd – om närhet till naturen eller ett liv i städer. För dem som lever dygnet runt i konstgjort ljus från gatlampor och skyltfönster, spelar kanske vintersolståndet mindre roll.

För några år sedan sålde jag en bil. När köparna, ett par från Stockholm, klev ur bilen den där sena januarikvällen blev de stående i mörkret hemma på stallbacken. Där stod de och stirrade uppåt. Sedan utbrast den ena av dem:

”Titta, stjärnor. De lyser ju.”

För personer som aldrig har stått under en stjärnklar himmel bryr sig knappast om vintersolståndet. Men för oss andra spelar det en stor roll.

Från och med slutet av oktober och början av november göms eken här hemma i mörker. Det enda jag ser från sovrumsfönstret, när jag tittar ut på mornar och kvällar, är ett kompakt mörker.

Men från och med idag vänder det. Sakta men säkert kommer ljuset återvända – och eken ska träda fram ur mörkret.

Ännu är det lång tid kvar innan ljuset gör sig påmind.

Men nu när årets kortaste dag skymmer väcker ändå ekens försvinnande silhuett glädje och känsla av delaktighet i något större – särskilt när ekot från sjöisarnas sång kommer rullandes upp genom skogen – likt en hymn från en urtida ande.

Första världskriget rasar i Europa. Men för Kungliga Postverkets uniformsklädda personal i Haparanda tycks kriget inte spela någon roll.
Trots stora högar med paket och överlastade lastbilarna.
Posten ska fram och i tid.

Text: Jens Flyckt
Foto: Hildur Ortman (1860-1943)/Postmuseet/Public Domain

Den är i juni månad och året är 1915. Vid Haparanda postexpedition tonar ett berg av paket upp sig. På två lastbilsflak sträcker sig enorma paketlaster mot skyn. Paketen är exemplariskt inslagna med brunt papper och perfekt knutna snören. Inte ett enda paket tycks vara sönderslaget, öppnat eller krossat. Sannolikt kom alla paketen fram – i tid.

Det är enligt uppgift paket som ska till utlandet som ligger där i den gigantiska högen.

Det är inte enbart paketen det är ordning på. I bakgrunden syns tre personer ur Kungliga Postverkets personal – prydligt klädda i 1910 år släpuniform, vilket var en obligatorisk klädsel för postanställda. Det kravet gällde inte ogifta kvinnor, som från och med 1863 hade möjlighet att bli postexpeditionsföreståndare.

Att arbeta med post var ett aktat jobb med anor från 1636. Kungliga Postverkets personal hade högt anseende. Mycket av statusen låg i ansvaret att posten skulle fram – oavsett omständigheter.

En annan detalj som vittnar om postämbetets betydelse är att lantbrevbärarna var beväpnade med skarpladdade revolvrar och pistoler – som skydd mot rånförsök.

Skjutvapnen fanns kvar inom Posten fram till början av 1960-talet. Även värja och senare batong ingick i postanställdas utrustning. Batongen, med varningstexten ” slå ej mot huvudet”, avskaffade Posten så sent som 1973.

När dessa bilder togs den där junidagen 1915 var dagens postkaos, med stölder, förstörda och försenade försändelser, en otänkbar framtid. Men å andra sidan hade folk i slott och koja varken råd eller möjlighet att beställa en massa onödiga prylar från Kina.

Tiden då jobb vid Kungliga Postverket förknippades med hög status är för länge sedan förbi. Borta är även den stolthet som brevbärare och annan personal kände, och som Postmuseum för några år sedan formulerade inför en utställning:

”Mörkblått kläde och blanka knappar fyller bäraren med stolthet och skapar respekt hos allmänheten. Uniformsplikt råder för brevbärarna och visar vem du är och vilket uppdrag du har.”

För drygt 11 000 år sedan kom de vandrande in över det landområde som långt senare skulle bli Sverige. Efter utrotning på 1700-talet skulle det dröja fram till slutet av 1980-talet, innan de åter accepterades som en del av svensk natur.

Text och foto: Jens Flyckt

Kraniet på bilden är från ett vildsvin – ett djur som har många uppbökade gräsmattor, golfbanor, ärtåkrar och vallar på sitt samvete. Ganska ofta hörs röster om att vildsvin inte hör hemma i Sverige och att det borde utrotas.

Människan och vildsvinet anses ha vandrat in i Skandinavien samtidigt, vid tiden då inlandsisen smälte, för cirka 11 000 år sedan. Andra menar att det kom in något senare. Under stenåldern tros vildsvinets nordliga utbredning ha gått upp till Uppland, enligt arkeologiska fynd som är daterade till cirka 4 000 fKr.

Den vildsvinsstam som vi har idag härrör från i individer som rymde från hägn på 1970- 80-talet. Innan dess gjordes vid flera tillfällen försök att återinföra vildsvinet i svensk natur. Men vid samtliga tillfällen har de utrotats.

1980 fanns funderingar på att åter utrota vildsvinen och under en tid förklarades vildsvinen som ej önskvärda i Sverige, på grund av skadorna de orsakar i jordbruket. Men så blev det inte.

Från och med 1988 betraktas vildsvinen som en del i den svenska faunan.

Byn Koppslahyttan strax utanför Borlänge i Dalarna är mest känd för sin nutida alpina anläggning. Allt började med en kopparslagare på 1500-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

De låga molnen omsluter trädtopparna på bergen strax ovanför byn Koppslahyttan. I dessa skogar finns åtskilliga lämningar efter gruvbrytning. Även ett par hyttor, där metall eller glas en gång i tiden framställdes, finns registrerade.

2013 gav några lokala hembygdsforskare ut boken ”Koppslahyttan -Nils kopparslagares by”som beskriver Koppslahyttans historia. Den började troligen på 1500-talet med kopparslagaren Nils som grundade byn.

I en skrivelse från 1815 ansåg ständerna i Stockholm att varggropar inte var tillräckligt effektiva för ”skadedjurens utrotande. Därför krävde man en förenkling av regelverket för en mer effektiv vargutrotning. Under större delen av Sveriges historia betraktades vargen som ett fredlöst skadedjur, som allmogen hade en lagstadgad plikt att förfölja och utrota. Jakt med fångstgrop är betydligt äldre i Sverige – närmare 7000 år gammal.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Vargen var under 1800-talet ett stort hot mot både kreatur och människor. Människor drabbades hårt av vargarnas framfart. Runt 1830 ska ”vargplågan”, som den kallades för, ha varit som värst. Statistiken över vargdödade tamboskap under dessa år vittnar problemens omfattning, med tiotusentals dödade får, getter, nötboskap och hästar om året. Enbart under 1829 ska till exempel 465 hästar ha dödats av vargar.
Mellan åren 1827 och 1839 dödades cirka 6790 vargar i Sverige.

I skrivelsen från 1815 står att luderplatser, det vill säga en plats dit döda tamdjur lades för att locka dit och fånga varg, innebär större kostnader och besvär än vad de gjorde nytta. Ständerna ville istället att reglerna ändrades så att beslutsrätten om utrotning av varg lades lokalt, på socken och häradsnivå.

Vidare klagade ständerna på att så kallade vargtyg var dyra och att de är så långa att de måste förvaras i hus. Vargtyg var flera kilometer långt rep med vimplar. De användes för att på långa avstånd, ibland flera mil, styra in vargarna till fångstanordningar.

Numera är fångstgropar en vanlig fornlämning. Bruket av varggropar på 1800-talet var kulmen på en lång tradition. I Skandinavien har fångstgropar använts som fasta jaktanordningar sedan äldre stenålder. Ursprungligen användes de för fångst av älg och vildren.

Fångstgropar för varg, som i regel dateras från medeltid och fram till 1800-talets sista hälft, är historiskt sett en sen företeelse – jämförelse med fångstgropar för älg och vildren. Varggroparna förekommer främst från mellersta till södra Sverige. En varggrop brukar vara 5-10 meter i diameter och närmare fyra meter djup. De är i regel runda, men även rektangulära varggropar förekommer. Det finns även varggropar med kallmurade stenväggar.

Älggroparna har huvudsakligen en nordlig utbredning, från Lappland, via Jämtland där de flesta fångstgropar för älg finns och sedan vidare söder ut via ett smalt stråk in i Värmland. Enbart i Jämtland finns 14 000 registrerade fångstgropar.

Utseendemässigt är det lite som skiljer fångstgropar för varg och älg åt. Grundprincipen för fångstmetoden med fallgrop, oavsett vilket vilt gropen var avsett för, var att djuret skulle gå över den ristäckta gropen och ramla ner i den – utan att kunna ta sig upp.

En skillnad, jämfört med älggropen, var den plattform som kunde finnas i den täckta gropens centrum, där en get, katt eller annat tamdjur bands fast som lockbete. När vargen gav sig på betet rasade den ner i gropen – där vargen senare slogs, stacks eller sköts ihjäl.

Varggropar har även använts till att fånga älg i och en och annan varg har säkert ramlat ner i de jämtländska älggroparna. Visuellt är skillnaden mellan varg- och älggropar liten. Den största skillnaden är snarare geografisk, det vill säga att användningen är präglad av var i landet fångstgroparna är belägna.

I likhet med fångstgropa för älg anlades ofta varggroparna i system på åsar, höjdryggar och andra smala landområden där varg och annat vilt rörde sig. Placeringen var ingen slump utan byggde på jägarnas erfarenhet av viltets stigar och vandringar. Hittar man en varggrop, eller fångstgrop för älg, så är det inte ovanligt att det finns fler gropar i närheten. Men åtskilliga fångstgropar, både för älg och varg, anlades en och en – vilket ställde ännu högre krav på valet av plats.

Ett exempel på hur forntidens jägare kombinerade fångstgropar, med terrängens förutsättningar och älgarnas vandringsvägar för att maximera fångstresultaten, finns någon kilometer utanför jämtländska Strömsund – vid Fångsjön. Där finns ett trettiotal fångstgropar längs en tre kilometer lång sträcka. Fångstgroparna är anlagda som en spärr över en smal landremsa, mellan Fångsjön och Malmsjön. Dessa fångstgropar är inte daterade, men deras äldsta datering tros vara samtida med de hällmålningar, föreställande älgar, som stenålderns människor gjorde i området för 5000 år sedan.

Bruket av fångstgropar för älg förbjöds år 1864. Men i avlägsna trakter lär bruket av fångstgropar för älg kvar in på 1900-talet. En av platserna där detta ska ha skett är varggroparna vid Draget i Upplands Bro i Uppland. Det är oklart om det finns några konkreta bevis för detta.

Fångstgropar är i vissa områden förbisedda fornlämningarna. Groparna är ofta kända av lokalbefolkningen, men folk har ofta inte reflekterat närmare över dem utan tror att de är rotvältor eller sandtag. En av bilderna i detta reportage är från ett friluftsområde i Uppland, där system med fångstgropar först uppmärksammades i samband med en arkeologisk för några år sedan

Hur gick det då med ständernas begäran om förenklade regler om effektivisering av administrationen kring varggropar och liknande anordningar?

Två år senare, den 12 mars år 1817, avslog Kongl Maj:t ständernas begäran om förenklad byråkrati kring utrotning av varg, med motivering att de åtgärder som först föreslogs redan var möjliga enligt den då gällande lagstiftning.

”Då sådana regler redan är genomförda har Kongl Maj:t inte ansett någon ändring behövas utan Förordningen gäller” står det i svaret från 1817.

1966 fridlystes vargen.