Första världskriget rasar i Europa. Men för Kungliga Postverkets uniformsklädda personal i Haparanda tycks kriget inte spela någon roll. Trots stora högar med paket och överlastade lastbilarna. Posten ska fram och i tid.
Den är i juni månad och året är 1915. Vid Haparanda postexpedition tonar ett berg av paket upp sig. På två lastbilsflak sträcker sig enorma paketlaster mot skyn. Paketen är exemplariskt inslagna med brunt papper och perfekt knutna snören. Inte ett enda paket tycks vara sönderslaget, öppnat eller krossat. Sannolikt kom alla paketen fram – i tid.
Kungliga Postverket i Haparanda år 1915.
Det är enligt uppgift paket som ska till utlandet som ligger där i den gigantiska högen.
Det är inte enbart paketen det är ordning på. I bakgrunden syns tre personer ur Kungliga Postverkets personal – prydligt klädda i 1910 år släpuniform, vilket var en obligatorisk klädsel för postanställda. Det kravet gällde inte ogifta kvinnor, som från och med 1863 hade möjlighet att bli postexpeditionsföreståndare.
Att arbeta med post var ett aktat jobb med anor från 1636. Kungliga Postverkets personal hade högt anseende. Mycket av statusen låg i ansvaret att posten skulle fram – oavsett omständigheter.
En annan detalj som vittnar om postämbetets betydelse är att lantbrevbärarna var beväpnade med skarpladdade revolvrar och pistoler – som skydd mot rånförsök.
Skjutvapnen fanns kvar inom Posten fram till början av 1960-talet. Även värja och senare batong ingick i postanställdas utrustning. Batongen, med varningstexten ” slå ej mot huvudet”, avskaffade Posten så sent som 1973.
Även de staplade pakethögarna på Kungliga Postverkets lastbilar är imponerade. Säkerhetsdetaljer som lastförskjutningsskydd var ännu inte påtänkte. Lastbilen till höger är en Scania-Vabis, möjligen 1912 års modell. Är det någon av er läsare som vet vad det är för märke och årsmodell på den vänstra lastbilen, så får ni gärna kommentera det.
När dessa bilder togs den där junidagen 1915 var dagens postkaos, med stölder, förstörda och försenade försändelser, en otänkbar framtid. Men å andra sidan hade folk i slott och koja varken råd eller möjlighet att beställa en massa onödiga prylar från Kina.
Tiden då jobb vid Kungliga Postverket förknippades med hög status är för länge sedan förbi. Borta är även den stolthet som brevbärare och annan personal kände, och som Postmuseum för några år sedan formulerade inför en utställning:
”Mörkblått kläde och blanka knappar fyller bäraren med stolthet och skapar respekt hos allmänheten. Uniformsplikt råder för brevbärarna och visar vem du är och vilket uppdrag du har.”
För drygt 11 000 år sedan kom de vandrande in över det landområde som långt senare skulle bli Sverige. Efter utrotning på 1700-talet skulle det dröja fram till slutet av 1980-talet, innan de åter accepterades som en del av svensk natur.
Text och foto: Jens Flyckt
Kraniet på bilden är från ett vildsvin – ett djur som har många uppbökade gräsmattor, golfbanor, ärtåkrar och vallar på sitt samvete. Ganska ofta hörs röster om att vildsvin inte hör hemma i Sverige och att det borde utrotas.
Människan och vildsvinet anses ha vandrat in i Skandinavien samtidigt, vid tiden då inlandsisen smälte, för cirka 11 000 år sedan. Andra menar att det kom in något senare. Under stenåldern tros vildsvinets nordliga utbredning ha gått upp till Uppland, enligt arkeologiska fynd som är daterade till cirka 4 000 fKr.
Den vildsvinsstam som vi har idag härrör från i individer som rymde från hägn på 1970- 80-talet. Innan dess gjordes vid flera tillfällen försök att återinföra vildsvinet i svensk natur. Men vid samtliga tillfällen har de utrotats.
1980 fanns funderingar på att åter utrota vildsvinen och under en tid förklarades vildsvinen som ej önskvärda i Sverige, på grund av skadorna de orsakar i jordbruket. Men så blev det inte.
Från och med 1988 betraktas vildsvinen som en del i den svenska faunan.
Byn Koppslahyttan strax utanför Borlänge i Dalarna är mest känd för sin nutida alpina anläggning. Allt började med en kopparslagare på 1500-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Låga moln över Koppslahyttans berg.
De låga molnen omsluter trädtopparna på bergen strax ovanför byn Koppslahyttan. I dessa skogar finns åtskilliga lämningar efter gruvbrytning. Även ett par hyttor, där metall eller glas en gång i tiden framställdes, finns registrerade.
2013 gav några lokala hembygdsforskare ut boken ”Koppslahyttan -Nils kopparslagares by”som beskriver Koppslahyttans historia. Den började troligen på 1500-talet med kopparslagaren Nils som grundade byn.
Polisen undersöker olycksbilen som tre personer omkom i.
På bilden inspekterar polismännen Sigvard Svensson och Curt Hansson resterna av olycksbilen, strax före bärgningen.
Olyckan inträffade när föraren skulle passera en obevakad järnvägsövergång i Klacka-Lernberg, Nora i Örebro län. Loket träffade bilens förarsida, som trycktes in i den våldsamma krocken. Notera de avslitna takstolparna och den böjda ratten. Förardörren syns inte på bilderna.
De tre omkomna personerna i bilen var: den 30 år gamla föraren Tord Nilsdon, skogsarbetaren Karl Gustafsson, 61 år, och dennes son Karl-Erik Gustafsson, 23 år.
Enligt uppgift slungades Karl Gustafsson ur bilen vid kollisionen med tåget. Han levde när han hittades svårt skadad på banvallen, men avled av sina skador under transport till lasarettet. Föraren och den andra passageraren tros ha omkommit omedelbart.
Bilen släpades med 90 meter längs rälsen innan det blev stopp på tåget, enligt uppgift.
Klacka-Lerberg är en tidigare gruvort i Nora kommun, Örebro län. Klacka-Berg klassas idag som ett riksintresse för sin gruv- och industrihistoria. Från medeltiden och fram till 1932 bröts järnmalm på orten.
I en skrivelse från 1815 ansåg ständerna i Stockholm att varggropar inte var tillräckligt effektiva för ”skadedjurens utrotande. Därför krävde man en förenkling av regelverket för en mer effektiv vargutrotning. Under större delen av Sveriges historia betraktades vargen som ett fredlöst skadedjur, som allmogen hade en lagstadgad plikt att förfölja och utrota. Jakt med fångstgrop är betydligt äldre i Sverige – närmare 7000 år gammal.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Vargen var under 1800-talet ett stort hot mot både kreatur och människor. Människor drabbades hårt av vargarnas framfart. Runt 1830 ska ”vargplågan”, som den kallades för, ha varit som värst. Statistiken över vargdödade tamboskap under dessa år vittnar problemens omfattning, med tiotusentals dödade får, getter, nötboskap och hästar om året. Enbart under 1829 ska till exempel 465 hästar ha dödats av vargar. Mellan åren 1827 och 1839 dödades cirka 6790 vargar i Sverige.
I ett brev från 1815 krävde ständerna, det vill säga stånden i den dåvarande ståndriksdagen, att utrotandet av vargen underlättades. Bild: Värnersborgs museum/Public Domain.
I skrivelsen från 1815 står att luderplatser, det vill säga en plats dit döda tamdjur lades för att locka dit och fånga varg, innebär större kostnader och besvär än vad de gjorde nytta. Ständerna ville istället att reglerna ändrades så att beslutsrätten om utrotning av varg lades lokalt, på socken och häradsnivå.
Vidare klagade ständerna på att så kallade vargtyg var dyra och att de är så långa att de måste förvaras i hus. Vargtyg var flera kilometer långt rep med vimplar. De användes för att på långa avstånd, ibland flera mil, styra in vargarna till fångstanordningar.
Varggrop med kallmurade väggar. Foto: Elowsson-Anda, Elly/Västmanlands läns museum
Numera är fångstgropar en vanlig fornlämning. Bruket av varggropar på 1800-talet var kulmen på en lång tradition. I Skandinavien har fångstgropar använts som fasta jaktanordningar sedan äldre stenålder. Ursprungligen användes de för fångst av älg och vildren.
Fångstgropar för varg, som i regel dateras från medeltid och fram till 1800-talets sista hälft, är historiskt sett en sen företeelse – jämförelse med fångstgropar för älg och vildren. Varggroparna förekommer främst från mellersta till södra Sverige. En varggrop brukar vara 5-10 meter i diameter och närmare fyra meter djup. De är i regel runda, men även rektangulära varggropar förekommer. Det finns även varggropar med kallmurade stenväggar.
Älggroparna har huvudsakligen en nordlig utbredning, från Lappland, via Jämtland där de flesta fångstgropar för älg finns och sedan vidare söder ut via ett smalt stråk in i Värmland. Enbart i Jämtland finns 14 000 registrerade fångstgropar.
En av cirka trettio fångstgropar mellan Fångsjön och Malmsjön i Jämtland. Dessa fångstgropar är inte undersökta, men kan vara så gamla som 5000 år. I närheten finns hällmånlningar och boplatser från stenåldern. Fångstgropar var energikrävande och värdefulla investeringar. Placeringen av dem i terrängen byggde på erfarenhet om viltets vandringsvägar.
Utseendemässigt är det lite som skiljer fångstgropar för varg och älg åt. Grundprincipen för fångstmetoden med fallgrop, oavsett vilket vilt gropen var avsett för, var att djuret skulle gå över den ristäckta gropen och ramla ner i den – utan att kunna ta sig upp.
En skillnad, jämfört med älggropen, var den plattform som kunde finnas i den täckta gropens centrum, där en get, katt eller annat tamdjur bands fast som lockbete. När vargen gav sig på betet rasade den ner i gropen – där vargen senare slogs, stacks eller sköts ihjäl.
Varggropar har även använts till att fånga älg i och en och annan varg har säkert ramlat ner i de jämtländska älggroparna. Visuellt är skillnaden mellan varg- och älggropar liten. Den största skillnaden är snarare geografisk, det vill säga att användningen är präglad av var i landet fångstgroparna är belägna.
Fångstgrop i Uppland, belägen på en höjdrygg, Bara någon kilometer från denna plats finns ytterligare varggropar.
I likhet med fångstgropa för älg anlades ofta varggroparna i system på åsar, höjdryggar och andra smala landområden där varg och annat vilt rörde sig. Placeringen var ingen slump utan byggde på jägarnas erfarenhet av viltets stigar och vandringar. Hittar man en varggrop, eller fångstgrop för älg, så är det inte ovanligt att det finns fler gropar i närheten. Men åtskilliga fångstgropar, både för älg och varg, anlades en och en – vilket ställde ännu högre krav på valet av plats.
Ett exempel på hur forntidens jägare kombinerade fångstgropar, med terrängens förutsättningar och älgarnas vandringsvägar för att maximera fångstresultaten, finns någon kilometer utanför jämtländska Strömsund – vid Fångsjön. Där finns ett trettiotal fångstgropar längs en tre kilometer lång sträcka. Fångstgroparna är anlagda som en spärr över en smal landremsa, mellan Fångsjön och Malmsjön. Dessa fångstgropar är inte daterade, men deras äldsta datering tros vara samtida med de hällmålningar, föreställande älgar, som stenålderns människor gjorde i området för 5000 år sedan.
Bruket av fångstgropar för älg förbjöds år 1864. Men i avlägsna trakter lär bruket av fångstgropar för älg kvar in på 1900-talet. En av platserna där detta ska ha skett är varggroparna vid Draget i Upplands Bro i Uppland. Det är oklart om det finns några konkreta bevis för detta.
En av flera varggropar vid Draget i Upplands Bro, i Uppland.
Fångstgropar är i vissa områden förbisedda fornlämningarna. Groparna är ofta kända av lokalbefolkningen, men folk har ofta inte reflekterat närmare över dem utan tror att de är rotvältor eller sandtag. En av bilderna i detta reportage är från ett friluftsområde i Uppland, där system med fångstgropar först uppmärksammades i samband med en arkeologisk för några år sedan
Rektangulär fångstgrop med oklart syfte i Uppland. Troligen var den avsedd för varg. På gropens högra sida syns fortfarande den vall med jord som blev över när gropen anlades –
Hur gick det då med ständernas begäran om förenklade regler om effektivisering av administrationen kring varggropar och liknande anordningar?
Två år senare, den 12 mars år 1817, avslog Kongl Maj:t ständernas begäran om förenklad byråkrati kring utrotning av varg, med motivering att de åtgärder som först föreslogs redan var möjliga enligt den då gällande lagstiftning.
”Då sådana regler redan är genomförda har Kongl Maj:t inte ansett någon ändring behövas utan Förordningen gäller” står det i svaret från 1817.
Bilister som passerar Brottby på E18 norr om Stockholm kan skymta silhuetten av en väderkvarn. Det är Brottbykvarnen – en av två bevarade kvarnar av sitt slag – en så kallad skenkvarn.
Text och foto: Jens Flyckt
Väderkvarnar, till exempel stubbkvarnar från 1700-talet, finns lite lite varstans i de svenska landskapen. Enbart på Öland finns drygt 300 stubbkvarnar bevarade. Men skenkvarnar, en typ av väderkvarn som som vänder kvarnhuset efter vinden med ett enkelt hjullager av järn, är mycket sällsynta och endast kända från Uppland, enligt Stockholms Läns Museum.
Av de skenkvarnar som uppfördes i Uppland under 1800- talet andra hälft, är endast två bevarade. Kvarnen i Brottby är en av dem.
Endast sex stycken skenkvarnar är kända. Två av dessa är bevarade.
I en rapport från 2014 skriver Stockholms Läns Museum om den då avslutade restaureringen av Brottby skenkvarns maskineri och interiör.
”Kvarnarna (skenkvarnar reds.anm.) är alla från 1800-talets senare del och kan ses som ett första led i industrialismen i Sverige – en kvarleva från jordbrukets framåtskridanden och en för tiden ny teknik” skriver Stockholms Läns Museum.
Det tre våningar höga kvarnhuset vilar på ett enkelt lager, som består av en cirkulär järnskena (lagerbana) på järnrullar, vilket gör att kvarnhuset kan roteras och ställas in mot rätt vindriktning.
Verksamheten i Brottby kvarn, det vill säga malning av spannmål, ska enligt uppgift ha upphört under 1910-talets senare del. Därefter blev kvarnen lämnad till sitt förfall.
Brottbykvarnens maskineri, som leder energin från de roterande vingarna till kvarnstenarna, är av metall. I väderkvarnar är maskineriet vanligtvis av trä.
Stengrunden och lagerbanan, bestående av järnskena och järnrullor, som möjliggör att kvarnhuset kan riktas mot vinden. På bilden, ovanför det röda strecket, syns en av järnrullorna.
Brottbykvarnen ägs och förvaltas av Össeby hembygdsförening – som grundades år 1970. Intill kullen som kvarnen står på ligger hembygdsföreningens samlingslokal – Kvarnstugan med tillhörande byggnader.
På 1980-talet var Brottbykvarnen i dåligt skick och behovet av åtgärder beskrevs då som ”alarmerande”. Mellan åren 1989 och 1993 genomförde hembygdsföreningens medlemmar en restaurering av kvarnens yttre.
Det skulle dröja ytterligare några år och kräva omfattande insatser från Össeby hembygdsförenings medlemmar och andra aktörer innan kvarnens defekta maskineri kunde restaureras till fungerande skick.
Brottbykvarnens exteriör renoverades i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Notera den runda ventilationsluckan.
År 2012 påträffades delar från kvarnens maskineri, bland annat kugghjul och navet till vingarna, i en loge vid intilliggande Brottby gård. Delarna är märkta med Bolinders mekaniska verkstad i Stockholm.
Fynden i logen var bara en del av de saknade maskindelarna. Men de försvunna delarna kunde ändå återskapas. Dels fick hembygdsföreningen tillgång till delar som lagerbanor och glidlager från skenkvarnen i Väsby i Vallentuna, som förstördes i en anlagd brand i mars 2008.
Skenkvarnen i Brottby, strax norr om Stockholm, var i drift fram till slutet av 1910-talet. Sedan 2015 är den åter i fungerande skick.
Från en annan komplett skenkvarn (byggd år 1884) i Sättra utanför Norrtälje, gjordes gipsavgjutningar av av de delar som fattades. Med gipsformarna som förlagor kunde Alunda järngjuteri göra nya delar.
Tre malstenar skänktes till projektet. Två av dessa fick huggas om för att passa, vilket utfördes av Vätö stenhuggeri.
Brottbys välkända silhuett.
Den 27 september 2015 återinvigdes kvarnen i Brottby. Bland de 120 närvarande personer var bland annat landshövding Chris Heister, enligt Össeby hembygdsförenings hemsida. Från och med det datumet är kvarnen ett fungerande minne från en avlägsen tid, då industrialiseringen nyss hade gjort sig påmind i ett ålderdomligt och småskaligt jordbrukssamhälle.
Dateringen av Brottbykvarnen bygger dels på ett årtal som finns inne i kvarnen. I vindflöjeln på kvarnens tak finns årtalet 1906 instansat. Vad årtalet på flöjten står för är oklart.
”Brottby skenkvarn uppfördes sannolikt på 1870-talet (årtalet 1876 finns inpräntat i taket i den översta våningen) och kvarntypen är mycket ovanlig” skriver Stockholms Läns Museum.
Brottbykvarnen uppfördes av på 1870-talet av ägaren till den intilliggande gården med samma namn. Kvarnen står på höjden av ett gravfält från järnåldern. Där finns bland annat en treudd, en ovanlig gravtyp.
Pinnkompas är numera en nästan bortglömd anordning för sjöfarten. Men en gång i tiden fanns den ombord på varje svenskt segelfartyg – på världens alla hav.
Text och foto: Jens Flyckt
Trots sitt namn är pinnkompassen ingen kompass – utan en enklare form av logg. Den består av en träplatta, med en rund ovandel och rektangulär nederdel, med hål i och tillhörande pinnar. Pinnarna sitter fast i snören. Med denna platta noterades skeppets seglade distans och styrda kurs.
Samling av pinnkompasser i Roslagens sjöfartsmuseums samlingar
”På träskivan finns en kompassros där vakthavande styrman satte in pinnar efter hur man seglat. Styrde man vaktens första halvtimme västlig kurs, då sattes en pinne i hålet närmast centrum på väststrecket. Vred sig sedan vinden och man styrde längre mot norr sattes en pinne närmare norr i nästa rad efter nästa halvtimme. När man så seglat en vakt om åtta halvtimmar flyttades pinnarna ihop, lika mycket från båda håll, så att man fick en generellt styrd kurs. Även distansen markerades på pinnar” skriver sjöhistoriska museet om pinnkompassen.
Kompassros är den stjärnformade bakgrunden, som markerar väderstrecken, på kompasser. Äldre kompassrosor var indelade i 32 streck. Varje streck motsvarar 11,25 grader. Kompassrosor förekommer även som motiv i hällristningar, från medeltiden och fram till 1800-talet, intill svenska kuststränder. I Furusund finns en ristad kompassros, med 24 streck, från år 1463.
Pinnkompassens historia är höljd i tjocka. Men den tros ha använts i Nordeuropa redan under senmedeltiden. Det äldsta kända belägget för pinnkompassen kommer från det svenska örlogsfartyget Morgonstjernan, som sänktes av den Holländska flottan i slaget vid Öresund år 1658.
Exempel på kompassrosor på pinnkompasser.
De pinnkompasser som finns bevarade i hembygdsmuseer, statliga museer och privata samlingar är i regel konstnärligt utsmyckade. Valet av material och kompassrosens mönster vittnar ofta om den svenska sjöfartens långväga resor. Vissa pinnkompasser har detaljer gjorda av elfenben eller trädslag från fjärran länder. I Bohusläns museum finns till exempel en pinnkompass från 1800-talets mitt, som är gjord av teak från Indien.
I Sverige var pinnkompassen i bruk en bit in på 1900-talet, då modern teknik gjorde dessa ålderdomliga träplattor med hål och tillhörande pinnar överflödiga.
Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.
En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.
I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.
Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.
I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:
”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”
Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.
Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.
Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg
Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.
I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.
Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.
På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.
En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.
När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.
Tvillingtallar vid Erikskulle.
I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.
På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.
Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.
Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.
På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.
I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.
Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.
Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.
Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.
Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.
För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.
Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.
Sverigereportage 