Edsbro masugn, som sedan 2021 är ett riksintresse för kulturmiljövården, har utsatts för vandalisering och stöld. Någon har huggit loss slaggtegel ur en vägg och grävt sönder ett jordgolv. Länsstyrelsen har besiktigat skadorna.

Text och foto: Jens Flyckt

Edsbro masugn grundades år 1686 och är den enda bevarade masugnen i Stockholms län. I motiveringarna till Riksantikvarieämbetets beslut om riksintresse från 2021, står bland annat att Edsbros bruksmiljö representerar den tidiga järnhanteringen.

Edsbro masugn har genom århundradena byggts på – vilket syns tydligt i valen av byggmaterial. Den äldsta delen i den 16 meter höga masugnen är från 1600-talet är av murad gråsten. Därefter kommer murad slaggtegel, putsad tegel och oputsat tegel högst upp.

Det är lite oklart hur länge Edsbro masugn var i drift, 1918 eller 1919 brukar nämnas som det år då verksamheten upphörde. Bruksområdet utgörs bland annat av bruksgatan med de tidigare arbetarbostäderna, timrade hamnmagasin, den medeltida Edsbro kyrka som Sverigereportage skrivit om tidigare samt grunder från ekonomibyggnader.

Skadegörelsen uppmärksammades våren 2022 (av undertecknad). En skaderapport skickades till masugnens ägare, Norrtälje kommun, som anmälde händelsen till länsstyrelsen i Stockholms län.

Vad som skett är att någon huggit loss två eller eventuellt tre rader med slaggtegel ur en vägg i en av masugnens gångar. Upp till ett tjugotal slaggtegel kan ha avlägsnats från plattsen. Mycket tyder på att detta har skett i flera omgångar och under längre tid.

Man har även grävt sig ner i gångens jordgolv. Grävningen är så djup att vatten från den intilliggande bäcken sipprar fram i hålet.

Varför man grävt är oklart. Flera oxiderade järnföremål, bland annat ålderdomliga huggmejslar, låg i de uppkastade jordmassorna. Möjligen har gärningsmännen sökt med metalldetektor i tron om att de skulle hitta guld eller andra skatter, vilket de garanterat inte gjorde då detta är en industrimiljö från 1600-talet.

Den eller de personer som grävt i ruinen tycks inte känt till att Edsbro masugn hör till ett av de mest förorenade markområdena i Stockholms län. Runt masugnen uppmättes 2011 höga halter, eller akuttoxiska värden som det heter, av arsenik i jorden. Den eller de personer som grävde kan därför ha utsatt sig själva för hälsofara.

Både länsstyrelsen och undertecknad har sökt i området i och runt masugnen efter det försvunna slaggteglet, men utan resultat. Troligen har gärningspersonerna fraktat bort stenarna med bil.

Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.

Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander.

Slaggteglet var en lika enkel som genial uppfinning.

Anledningen till att man utvecklade slaggtegel som byggnadsmaterial var ett tidigt hållbarhetstänkande. Masugnarna förbrukade enorma mängder träkol, som framställdes i kolmilor i intilliggande skogar. Trä/virke var därför en bristvara runt masugnarnas omgivande skogar, som med tiden blev glesare och glesare.

Att bygga med slaggtegel innebar en besparing av trä, som man istället kunde driva masugnarna med. Dessutom var slaggteglet en mer eller mindre gratis biprodukt från den egna verksamheten och som kunde tillverkas vid byggarbetsplatsen, vilket även innebar minimala transportkostnader.

Slagg fanns och finns det gott om vid Edsbro. Arkeologiska undersökningar som gjorts vid masugnen visar att det finns 2,2 meter djupa lager med slagg, sot, järnfragment och tegel på platsen.

Slaggteglet skiftar ofta i olika färger och kan ha fantasifulla mönster, beroende på hur den flytande slaggen har stelnat i formen. Ytan kan vara förglasad eller likna lava.

Slaggtegel, som producerades fram till början av 1900-talet, kallades i folkmun för fattigmanstegel. Idag har detta tidigare mer eller mindre bortglömda kulturarv en helt annan status.

I Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidsskrift från 2008 skriver antikvarien Ann Marie Gunnarsson om slaggteglets historia och betydelse:

”Slagghusen vittnar om gångna generationers arbete och livsbetingelser. De speglar även, genom att de byggts av en restprodukt vid järnframställningen, den stora efterfrågan på svenskt järn, som rådde under 1600- och 1700-talet”

Läs artikeln i Byggnadsvårdsföreningens tidskrift här.

I och med att tidpunkten för vandaliseringen inte är känd, det inte finns några kända vittnen och teknisk bevisning som skulle kunna leda till åtal saknas, har länsstyrelsen valt att inte göra en åtalsanmälan.

Länsstyrelsen i Stockholms län har jobbat mycket med Edsbro och hoppas kunna uppmärksamma bruksområdet, som nu alltså är ett riksintresse för kulturmiljövården, nästa år.

.

Haga kyrka i Uppland är ett mysterium. Likt många andra små medeltidskyrkor på den uppländska landsbygden är Hagas äldsta historia höljd dunkel. Sakristian avslöjar att det från början stod en träkyrka på platsen.

Text och foto: Jens Flyckt

Med sin rosa puts syns kyrkan på långt håll. I 700 år har Haga kyrka varit ett riktmärke och en samlingspunkt för folk i bygden. Likt många andra landsortskyrkor är Haga stängd när det inte är gudstjänst eller annan verksamhet. 

Men om man ringer kyrkvaktmästaren Ronny Stensvik kan han öppna och berätta om kyrkans historia. Han kan han sin kyrka väl. 

-Predikstolen lutar något framåt. Många präster tycker det är obehagligt att stå där uppe och känna lutningen. Därför används den inte så ofta. Där uppe ligger Karl XII bibel, men det är mest för syns skull, säger Ronny Stensvik och visar runt i kyrkan.

Långhusets innerväggar och valv är vitkalkade. Några vägg- eller takmålningar finns inte och har aldrig funnits, påpekar Ronny Stensvik.

Kyrkan tros ha byggts i etapper på medeltiden med start någon gång på 1300-talet. Den sista utbyggnaden, mot väster, skedde på 1400-talet. Syftet med utvidgningen var att Haga då skulle få ett torn. Utvidgningen av långhuset genomfördes, men själva tornet blev aldrig verklighet.

Det är oklar när Haga kyrka uppfördes. I samband med en restaurering år 1974, då all puts avlägsnades, studerades kyrkans detaljer av experter. Man kom då fram till att Haga sannolikt tillkommit under flera tidsperioder. Men större delen av kyrkan tros vara från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.

-Men sakristian är troligen ännu äldre, påpekar Ronny Stensvik.

Det här med sakristian är något som sticker ut i och med att den i sitt äldsta skede tros ha byggts intill en träkyrka som stod på platsen innan den nuvarande stenkyrkan byggdes. Några andra spår av träkyrkan har inte hittats och den är därför svår att datera. Men träkyrkan är alltså äldre än den nuvarande kyrkobyggnaden.

Det har inte gjort någon arkeologisk undersökning av Haga kyrka.

En detalj som knappt är uppmärksammad är dörren till sakristian. Dörren är av trä. Utsidan är slagen med plåt och smidda band och beslag. Utifrån järnsmidets formspråk har dörren, i alla fall delar av den, ett medeltida ursprung.

Det är en smått svindlande känsla att gå in i sakristian med vetskapen om att stentröskeln vid dörren, inte bara är en nutida passage utan även en dörr tillbaka till medeltiden och den träkyrka som en gång i tiden stod på platsen.

Det finns två föremål i långhuset som är daterade till 1200-talet och därmed är äldre än Hagas nuvarande kyrka. Dessa föremål, en dopfunt och ett rökelsekar, kan ha tillhört den tidigare träkyrkan.

Dopfunten har en märklig nutidshistoria. Fram till 1920-talet, då den flyttades tillbaka till kyrkan, stod den i trädgården vid Torslunda herrgård någon kilometer nordväst om Haga. Varför den stod i Torslunda är oklart.
Rökelsekaret från 1200-talet är inte enbart en indikation om en äldre träkyrka, utan även påminnelse om att Sverige var katolskt på medeltiden..

Haga kyrkas kanske mest säregna detalj finns på utsidan, inmurat i triumfbågen ovanför ingången. Därifrån tittar ett huvud från en medeltida träskulptur, troligen från 1400-talet, ner på passerande besökare. Det är ett fint träarbete och ansiktsdragen är fortfarande väl synliga efter hundratals år ute i det fria.

Vem trähuvudet föreställer är omdiskuterat. Enligt en teori är det Erik den helige, Sankt Erik, som år 1160 slogs ihjäl av danskar i Uppsala, men som innan dess ska ha varit över till Finland och slagit ihjäl hedningar som vägrade gå över till kristendomen och som i kyrkmålningar från 1400-talet beskrivs som varulvar. Som motivering till detta korståg, som forskarna inte är säkra på om det verkligen har hänt, ska Erik ha angett hämnd för härjningar i Mälaren, som han p` lösa grunder anklagade finländarna för.

-Men träskulpturen kan även vara Sankt Olov, tillägger Ronny Stensvik.

En annan av kyrkans sevärdheter är högaltarskåpet från 1400-talet. Skåpet är ett svenskt arbete. Expertis har påpekat likheterna med Mariakyrkans så kallade Lekmanna-altarskåp, från samma tid.

En teori gör gällande att de bägge skåpen är tillverkade i dominikanordens konvent i Sigtuna stad.

Mariakyrkan ligger i Sigtuna stad, cirka sju kilometer från Haga. Mariakyrkan invigdes år 1247 och byggd i tegel. Strax söder om kyrkan finns grundmurarna från dominikanordens konvent, som grundades på 1230-talet och som Gustav Vasa lät riva på 1530-talet.

Den dagen som Sverigereportage är på besök i Haga kyrka pågår arbeten i grönområdet mellan kyrkan och klockstapeln. När vi står på stentrappan och blickar ut mot den avlägsna gården Österby, på andra sidan havet av åkrar, berättar Ronny Stensvik att han började med att sköta om Hagas gravar.

-Sedan tog jag över tjänsten som kyrkvaktmästare. Det är nu 17 år sedan jag började här. Det är en intressant miljö att jobba i, säger han.

Dagens vägmärken är en relativt modern företeelse – men idén är minst tusen år gammal. I närheten av Daretorp i Västergötland står en milstolpe av ek som kan var upp mot 350 år gammal. Vid en åkerkant utanför Rimbo i Uppland finns en runsten från 1000-talet, vars text berättar att stenen är ett vägmärke – ett ”brautaRmærki”

Text: Jens Flyckt
Foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Övrigt foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet, Karin Blent/Skansen

Ett vägmärke är en skylt, sten, trästolpe eller liknande anordning. Med text, tecken eller färg informerar den om avstånd och färdriktningar. De moderna vägmärkena är knappt 100 år gamla. Det skulle dröja till 1935 innan den första kungörelse om vägmärken och vägvisning utfärdades i Sverige.

Så kallade vägvisare av trä eller sten är föregångare till dagens vägmärken.
1734 års gästgiveriförordning innebar att vägvisare skulle sättas upp intill vägskäl, som ledde till städer, bruk och andra betydande platser. Vägvisare restes ända in på 1920-talet.

De vägvisare som ännu står kvar är i regel stenar med flera inhuggna ortsnamn och färdriktningar inhuggna. Utseendemässigt är variationen stor. Vissa exemplar är mycket fint och kreativt utformade, med utsökt träsmide, järnsmide och måleri, till den grad att de snarare framstår som konstverk. Andra vägvisare är obearbetade stenblock med ortnamn och pilar inhuggna direkt i den grova ytan.

Vägvisare av trä är av naturliga skäl för länge sedan borta. En kopia av en vägvisare av trä från 1700-talet är Granne Påle, som står i fyrvägskorsningen mellan Kungslena, Dimbo, Varv och Ekedalen utanför Tidaholm i Västergötland.

Enligt sägnen ska Granne Påle ha satts upp efter att drottning Kristina red fel i korsningen.

En direkt motsats till Granne Påle finns vid en gammal fyrvägskorsning mellan Skånela, Orkesta, Lunda och Norrtälje i Uppland. Den vägvisaren är från 1920 och består av ett obearbetat stenblock. Ortnamnen, som anges i övre och undre textrader, omsluter nästen hela stenblocket.

Längst ner på vägvisaren står: ”VÄSTRA FÖGD. SÖDRAVÄGH. DISTR”

Den övre textraden med tillhörande färdriktningar: ”T. Skånela S.
<—

T. Orkesta och
Frösunda K.
—>

Nedre textraden: 1920
T. Lunda K.
<—
T. Skånela S.
—>

Lite är skrivet om vägvisarnas historia. De exemplar som fortfarande står kvar längs gamla knutpunkter i de äldre vägsystemen är endast en bråkdel av de vägvisare som rests.

Vägvisarna förlorade sin funktion när systemet med vägskyltar kom under 1900-talets första hälft. Där den moderna vägskyltningen idag saknasvkan vägvisarna fortfarande spela en roll, i alla fall för vilsna vandrare och cyklister.

Även om vägvisarna helt klar kvalar in på beskrivningen som tidiga vägmärke, så är det milstolparna, som restes längs gamla vägsträckningar som avståndsmarkeringar, som brukar benämnas som de första ”riktiga” vägmärkena.

Milstolparnas historia har flera parallella tidsaxlar, sidospår och avstickare som överlappar varandra. Det är en i högsta grad rörig historia, som från mitten av 1600-talet och fram till början av 1900-talet, präglades av konflikter, prestige, skryt och en eftersatt kulturmiljövård.

Ett pedagogiskt problem är vad man ska kalla dessa vägknuta kulturminnen för. Milsten är idag ett vedertaget begrepp hos allmänheten. Men det är ett missvisande begrepp. Till att börja med restes inte milstenarna enbart vid varje mil, vilket namnet antyder, utan även vid varje halvmil och fjärdedels mil. De äldsta milstenarna var stolpar av sten och trä. Dessutom finns det milstenar som är formade som milstenar, men som är tillverkade av trä. De tillverkades även av gjutjärn.

I reportaget används milstolpe för att inte krångla till det hela.

Det hela började år 1649 då drottning Kristinas gästgiveri- och skjutsförordning kom. Det var på många sätt en banbrytande förordning som gjorde resandet lättare och innebar att milstolpar av trä och sten började resar längs allmänna vägar.

Förordningen innebar även att en mil blev ett rikstäckande enhetstal. Innan 1649 var en mil olika lång beroende på var i vilket landskap man befann sig.

Syftet med denna förenkling var inte främst att underlätta vanligt folks resande, utan rent administrativt. I det växande Stormaktssverige blev det viktigt att hålla koll på tjänstemännens traktamenten vid resor.

Milstolpar var inte ett svenskt påhitt. Redan i det enorma romarriket fanns det ett system med milstolpar, som angav sträckan till Rom. Danmark var tidigare än Sverige med att mäta upp sina vägar med milstolpar.

Det fanns ingen rikstäckande standard för hur en milstolpe skulle se ut i Sverige. Utseendet varierar därför kraftigt och är ofta präglade av lokala konst- och hantverkstraditioner. Milstolparna i Uppland och Västergötland är ett tydligt exempel på de stora skillnaderna.

Milstolpar kan bland annat vara tillverkade av granit, gnejs, kalksten, gjutjärn och trä. Vissa milstolpar har årtal, kungliga sigill, namn på landshövdingar, vilka som rest den och inte minst avståndet till Stockholm. Från början restes de direkt i marken. Men senare restes de i postament, som är ett annat ord för kallmurarade stenfundament.

Sverigereportage har även skrivit om en annan av vägarnas okända kulturlämningar – väghållningsstenar.

Det finns cirka 8000 milstolpar i Sverige. I Svensk bebyggelsehistorisk tidskrift från 2002 skriver väghistorikern Stefan Nordin att det ursprungliga antalet sannolikt var det dubbla och orsaken till att så många har försvunnit är försummad kulturmiljövård.

Stefan Nordin skriver att kvarts- och halvmilsstolpar ursprungligen tillverkades av trä, men att även helmilsstolpar tillverkades av trä i slutet av 1600-talet. Likt vägvisarna restes milstolpar av trä ursprungligen direkt i marken. Det var först på 1700-talet som milstenarna började resas i postament. På vissa platser, där milstolparna av trä för länge sedan är borta, kan man fortfarande ana trästolpens gamla formspråk i nuvarande milstolpar.

Vid den gamla vägen mellan Knutby och brukssamhället Rånäs i Uppland finns tre kallmurade postament, i vilka nytillverkade milstolpar av rödtjärad ek är resta.

Vid en inventering 1952 noterades att ett av postamenten utanför Rånäs hade en milstolpe av trä som var 1 meter hög, 0,3 meter bred och 0,10 meter tjock. Vad som sedan hände med originalstolpen är oklart, men sannolikt stals den.

Enligt beskrivningen av trästolpen så skiljer sig den markant från andra stolpar i området, som är från 1700-talet och tillverkade av sten. I och med att originalet är borta är det omöjligt att datera den med säkerhet, men sannolikt rör det sig om sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.

Det finns ett antal milstolpar av sten från 1600-talet bevarade. Ett av exemplaren kommer från Halland och står på Skansen i Stockholm. Förutom det inhuggna årtalet 1666 vittnar även formen och avsaknaden av postament om att det är fråga om 1600-tal.

Sveriges äldsta milstolpar av sten är från Dalarna och Skaraborg och är daterade till 1652.

Men kanske finns det en lika gammal eller till och med äldre milstolpe av trä bevarad. Svaret på den frågan gömmer sig under några björkar i Västergötland, intill vägen mellan Brandstorp och Daretorp. Det är en 1,1 meter hög ekstolpe som står direkt i marken fyra meter från vägen.

Den är registrerad som milstolpe. Så här beskriver Riksantikvarieämbetet stolpen i fornlämningsregistret:

”Milstolpe, ek, 1,1 m h, 0,25 m br (N-S) och 0,15 m tj. Sprucken och torr med ojämnt krön. Enligt äldre sagesmän i trakten har text varit synlig tidigare, troligen 1/2 eller 1/4 mil. Flyttad från andra sidan vägen.”

Stolpen flyttades till andra sidan i samband med att vägen breddades. I samband med flytten kokades stolpen i tjära för att göra den mer motståndskraftigt mot väder och vind.

Riksantikvarieämbetet refererar till den lokal skogsvaktaren Berggren, som i artikeln ”Två milpålar från Hökensås” (boken Dimbobygden från 1978), anger att den aktuella ekstolpen ska ha haft inristade siffror.

Stolpen är inte daterad. Med tanke på den hantverkstradition som präglar traktens milstolpar av kalksten, framstår det som märkligt det plötsligt skulle ha rests en milstolpe av ek på 1700-talet eller senare. Från andra delar av landet, bland annat Upplands-Bro, är det känt att den första generationens milstolpar av trä (1650-tal) var korta, strax över en meter höga. Senare blev milstolpar av trä betydligt högre – i vissa fall upp till fyra meter.

Att det berättas om ytterligare en lokal ”milpåle”, ett ordval som indikerar att den var gjord av trä, kan indikera att det kan röra sig om två helmilstolpar. På 1600-talet restes de i par, vid sidan om vägen, vilka resande passerade igenom.

Före 1650 finns ett besynnerligt tomrum. Det är som om det inte finns några vägmärken då, vilket det garanterat gjorde. Från mitten av 1500-talet börjar det hända saker med vägnätet, som till stor del bestod av smala och gropiga ridstigar. Gustav Vasa beslutade bland annat om vilka vägar som då skulle användas mellan landskapen.

I de medeltida landskapslagarna finns mycket information om hur vägar ska skötas och av vem. Men det här med vägmärken tycks inte nämnas. Sannolikt finns det antagligen förbisedd information om detta, i museernas magasin och i arkivens dokument. Men vägmärken under medeltiden är inte direkt ett överetablerat forskningsområde. Det lär därför dröja innan det blir några svar.

Vid vikingatidens slut på 1000-talet finns det runstenar som tros haft en funktion som vägmärken.

I artikeln Saga och sed, i KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMINS ÅRSBOK 2015, redogör runologen Magnus Källström för två uppländska runstenar med inskrifter i vilka vägmärken nämns.

”Jag tror nog att runstenar många gånger har fungerat som en form av vägmärken, nämligen för att till exempel markera platser för vad och hamnlägen, men även för att märka ut vägsträckningar över stora lerslätter som till exempel i trakterna runt Uppsala. På ett par stenar möter vi också ord som brautaRkuml och brautaRmærki, som betyder just ‘vägmärke’, skriver Magnus Källström.

Han skriver att det sedan tidigare är känt att runstenar vid sidan av att vara minnesmonument, även har fungerat som riktpunkter i landskapen. Den första runstenen han refererar till är (U 512), som står vid Stortjäran intill Metsjön några kilometer väster om Rimbo i Uppland. Den 2,5 meter höga runstenen markerade ursprungligen ett hamnläge vid den intilliggande sjön.

U 512 var länge sönderslagen. Det första fragmentet, den nedre tredjedelen, påträffades 1871. De två övre delarna påträffades på Skedvikens botten, en stor sjö norr om Stortjäran. De två fragmenten bärgades under dramatiska former 1948 och sammanfogades på sin nuvarande plats 1952. En del av stenen fattas fortfarande.

”Fröbjörn … och Frö… och … finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode far, och Tumme, sin bror. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de har gjort sig förtjänta av. Här skall stånda stenen vid bryggan. Söner efter fadern satte, den gode. Ger… märke efter sin man.”

Den andra runstenen som Magnus Källström nämner är den tre meter höga Sälnastenen (U 323) som tidigare stod vid en bro i Skånela, Uppland, men som flyttades till Skånelaholms slott på 1800-talet.

Med sina 200 runor är Sälnastenen en av de längsta runristningarna i Sverige.

”Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste (denna) sten Drums(?), sin fader. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgive honom brott och synder. Alltid skall ligga, medan människor finnas, bron hårt slagen, bred efter den gode. Svenner gjorde den efter sin fader. Ej kan en bättre vägvård bliva”

För att lättare förstå hur det här med vägmärke, som nämns som ”märke” och ”vägvård” i de aktuella översättningarna hänger ihop, rekommenderas att ni läser Magnus Källströms artikel.

Läs Magnus Källströms artikel här.

De äldsta konkreta spåren från vägmärken upphör med dessa runstenar. Vill man gå tillbaka ännu längre i tiden är det spekulationer och teorier som gäller.

Så länge människor har färdats längre sträckor på land, vilket har skett i tusentals år, borde det funnits ett behov av att märka upp stigar och andra färdvägar. Muntlig berättartraditioner har antagligen spelat en stor roll.

Från järnåldern finns till exempel mängder av väglämningar, som hålvägar och anlagda vägbankar, som vittnar om ett relativt omfattande vägsystem.

När städer som Sigtuna, Enköping och Arboga växte upp på medeltiden och det via landvägar kom besökare som aldrig tidigare varit på dessa platser, så är frågan hur folk hittade om det inte fanns utsatta vägmärken?

Kanske bestod de första anlagda vägmärkena av nerslagna trästörar med markeringar, huggmärken i träd eller enklare konstruktioner av natursten längs de stigar som folk färdades på. Kanske är det så enkelt att man redan för tusentals år sedan målade på träd, på samma sätt vi gör idag längs stigar och leder i naturreservat och nationalparker.

Den fridlysta gulsippan är en av lundarnas rariteter – i alla fall i Uppland. Söderut i landet kan den bilda kraftiga bestånd.

Hjälstaviken, Uppland.

En filmsekvens gav Fredrik Trolin, delägare i Sättraby verkstads AB, en snilleblixt – att nytillverka 1970-talets klassiskt orange telefonkiosk. Det som började med en knasig idé utvecklades snabbt till allvar och en överfull orderbok.

Text och foto: Jens Flyckt

I Roslagens västra skogar, intill väg 280, har företaget Sättraby verkstads AB sina lokaler. Numera känns företaget lätt igen tack vare den telefonkiosk som står vid deras infart. En gång i tiden, innan mobiltelefonernas era, stod Televerkets telefonkiosker vid var och vart annan gathörn och intill landsvägarnas mest trafikerade vägskäl.

-Företaget startades av min pappas morbror på 1950-talar. Då hette det Björklunds bilprodukter. De tillverkade bland annat takräcken. Idag driver jag, min bror och vår personal verksamheten, säger Fredrik Trolin och kliver över en stor hund som ligger och sover i personalrummet.

När man kommer in i Sättrabys verkstads lokaler blir det tydligt att det råder en ovanlig företagskultur innanför väggarna. Mot en vägg står en bensinpump från 1950-talet och på motsatt vägg står profilen av den numera välkända telefonkiosken uppställd. Kikar man in bakom en dörr står där en köpmannadisk med gamla retroförpackningar.

-Visst är telefonkiosken häftig, säger en av de anställda som står på verkstadsgolvet och bearbetar små, fyrkantiga plåtbitar.

Fredrik Trolin berättar att företagets produktion främst består av legotillverkning av komponenter i tunnplåt till industrin. Det är allt från prototyper till serier på 10 000 tals exemplar.

-Vissa kunder kommer hit utan någon ritning. Då sätter vi oss tillsammans, skissar och diskuterar. Sedan förädlar vi skissen till en fysisk produkt. Det är intressant att höra kunden berätta om sina idéer och hur det kommit fram till dem. Ofta finns det en gemensam nämnare i våra arbetssätt. Vi är liksom nördiga i idéerna. Ofta känner vi ”det här måste vi göra” och tänker utanför ramarna. Man måste kunna svänga ut och göra något galet ibland. Där kommer telefonkiosken in. Det är min galna idé, säger han.

Fredrik betonar att telefonkiosken är ett fritidsprojekt som han har jobbat med på kvällar och annan ledig tid. ”En ren lekstuga”, som han beskriver det.

Hur fick du iden att nytillverka telefonkiosken, en av 1970-talets mest ikoniska symboler, som för länge sedan är borta?

-Jag kollade på en svensk film där det dök upp en telefonkiosk. Den gjorde ett sådant intryck på mig, även om jag egentligen är lite för ung för att ha en relation till den tid då telefonkiosker användes. Men jag kunde inte släppa den, så jag började rita på en telefonkiosk i datorn, säger han.

Det går dock inte att ringa från den nya telefonkiosken. Även vikten skiljer sig från originalet som väger 300 kilo. Fredriks telefonkiosk är tillverkad av aluminium och väger 50 kilo. Sättraby verkstads har flera modeller – bland annat som växthus för tomater. En annan modell har frostade glas, blandare och duschslang – en dusch för utomhusbruk.

-Många kunder, både privatpersoner och företag, använder den som dekoration på tomten. Ett musikband från Falkenberg köpte en telefonkiosk som rekvisita. Även filmbolag har hört av sig, säger han.

Men att hitta rätt mått på Televerkets telefonkiosk modell 61, som den heter, blev en svår utmaning. Den första prototypen var lite av en chansning.

-Vi skruvade ihop den och ställde den på verkstadsgolvet. Igenkänningsfaktorn var 100 procent, men någonting kändes konstigt med den. Då kom jag i kontakt med en kille som hade en originalkiosk som jag fick måtten på. Det visade sig att mina samtliga mått var en decimeter för stora. Då skalade jag om den och gjorde en ny prototyp och då blev allt rätt, säger han.

Redan på verkstadsgolvet väckte telefonkiosken uppmärksamhet bland utomstående. Reaktionen från en lastbilschaufför fick Fredrik att inse att hans fritidsprojekt kanske inte var så galet som han först hade trott.

-När han fick syn på kiosken skrek han: ’Vad fan, gör ni sådana där”. När jag såg hans reaktion insåg jag att vi var något på spåret. Så jag satte ut en annons på Blocket. Det bara välde in beställningar, säger Fredrik Trolin.

Han berättar att kundernas intresse för telefonkiosken var mycket större än vad de hade föreställt sig och att det blev problem med att hinna med produktionen.

-Vi fick respekt för det stora intresset. Läget blev svårhanterligt och därför har vi tillfälligt dragit tillbaka marknadsföring. Det är vår helt egna produkt och vi vill utveckla den till något bra och långsiktigt. Vi kommer marknadsföra den på ett bättre sätt. Första steget är en hemsida som brorsan tagit fram.Telefonkiosken.nu heter den. Men framför allt vill vi ha ett lager med telefonkiosker så kunderna slipper vänta på leverans, säger han.

Fredrik visar runt i ett av företagets lager. Där ligger nytillverkade aluminiumdelar till tio telefonkiosker, som redan är sålda, och väntar på montering.

Han har fortfarande svårt att förstå hur det som började som en rolig idé, kunde resultera i en så efterfrågad produkt.

-Jag plågar mig varje dag genom att fråga mig själv varför folk är så galna i telefonkiosker. På något sätt berör det folk djupt, i alla fall personer som är 40 år och äldre. Ungdomar som kommer hit har ingen aning om vad det är, säger Fredrik Trolin och tittar bort mot landsvägen där hans telefonkiosk strålar nostalgi i vårljuset.

Mer att läsa om Televerkets telefonkiosk m61:

http://www.stsf.org/Ph-arkiv/Phonetiken-2004-2.pdf

Året är 1961 och på en skjutbana i trakterna runt Kopparberg är det mauserskytte på schemat för samrealelever. Skolfröken Kerstin Rickardsson antecknar noga elevernas resultat på skjutbanan.

Text och foto: Jens Flyckt
Historiska bilder: Anders Bogland/Örebro museum/Public Domain

I dag har ”skolskjutning” en betydligt mörkare innebörd än vad det hade under större delen av 1900-talet. Men så har det inte alltid varit. För inte allt för länge sedan var skytte och skola en naturlig kombination.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skyttet och den Frivilliga Skytterörelsen (FSR) som under 1900-talets mitt var en stor folkrörelse i Sverige. Den var även en av de största idrottsorganisationer – med årligt ekonomiskt och materiellt stöd (bland annat ammunition) från Försvarsmakten. FSR hade sina rötter i 1860-talets Skarpskytterörelse. Det finns även en förbindelse med Svenska Jägareförbundets tillkomst på 1830-talet.

Mer om skjutbanan vid Karolinska sjukhuset här.

Som Sverigereportage tidigare har berättat om fanns det i mitten av 1900-talet skjutbanor i var och varannan by. Mer om detta här.

Många skolor, särskilt högre läroverk och även institutioner, hade egna gevär och annan utrustning som hör skyttesporten till. I vissa fall hade institutioner egna skjutbanor.

Att eleverna fick ägna sig åt skytte var därför inte konstigt. Troligen hade många av eleverna, särskilt från landsbygden, sedan tidigare vapenerfarenhet från jakt och skytte hemifrån.

På bilderna från Kopparberg är 1950-talets mode fortfarande närvarande i elevernas frisyrer och kläder. Vilken skjutbana som bilderna är tagna på är okänt. På skjutvallen har det lagts upp filtar som skjutstöd och liggunderlag.

Det är så kallat mauserskytte, som är Sveriges äldsta skyttegren i drift, som eleverna skjuter. Det är banskytte som sker på 300 meter. För skyttar upp till 17 år är det 200 meter som gäller. Så säger i alla fall dagens regelverk.

Det är en skolverksamhet, men den militära närvaron kan man inte ta miste på. Minst en person i militär uniform är närvarande och leder skjutningen, att döma av bilderna. Den militära närvaron i det civila skyttet vittnar om att det inte enbart handlar om föreningsliv och folksport. Värnplikten blir tidsmässigt och ekonomiskt mycket mer effektiv om rekryterna redan kan skjuta och hantera skjutvapen när de rycker in.

Det är inte luftgevär som eleverna skjuter med. Det är det militära geväret modell 96, efter året 1896 då det antogs av den svenska krigsmakten. En variant (karbin) av m/96 används än idag som ceremonivapen inom Försvarsmakten.

M/96 är baserat på bröderna Mausers legendariska cylindermekanik från 1893, som efter svenska direktiv vidareutvecklades till ett av vapenhistorians mest välkända repetergevär – The Swedish mauser, som vapnet kallas i övriga delar av västvärlden.

Geväret väger fyra kilo och laddas med fem patroner i det inbyggda magasinet. Graderingen på gevärens öppna riktmedel avslöjar att det designades för att bekämpa fiender på upp till 2 000 meters avstånd. Vissa exemplar är konverterade med en annan typ av riktmedel – så kallad diopter.

Kalibern är den numera klassiska 6,5×55, som Norge och Sverige gemensamt tog fram i slutet av 1800-talet. Än idag räknas kalibern som en av de mest högpresterande och flankskutande kalibern i sin klass.

Gevär m/96 har i över hundra år haft en framträdande roll i svenskt skytte. Än idag är dessa gevär relativt vanliga på svenska skjutbanor. Men de flesta skyttar, särskilt på elitnivå, har sedan länge gått över till mer moderna vapen.

Att ungdomar så tidigt kom i kontakt med skytte resulterade i att Sverige tidigt blev en framstående skyttenation – och det är vi än idag.

När bilderna togs existerade inte tankar som att använda hörselskydd, skyddsglasögon och annan skyddsutrustning vid skytte, vilket idag är en självklarhet. Det resulterade i att generationer med skyttar ådrog sig svåra hörselskador redan i tidig ålder. Mauserskyttar som var med på Frivilliga Skytterörelsens glansdagar under 1900-talet och som idag är pensionärer, kännetecknas ofta av att de är mer eller mindre döva.

Han levde i slutet på 1100-talet och var en av stenhuggarna som byggde Vallentuna kyrka i Uppland. I kyrktornets hörnstenar har han lämnat ett meddelande – hugget i medeltida runor.

Text och foto: Jens Flyckt
Porträttbild: privat.

I Vallentuna kyrkas torn finns en för Uppland mycket ovanlig runristning (U 219) – från medeltiden. Ristningen är lodrät och sträcker sig över tre hörnstenar, så kallade kvaderstenar, av sandsten. Det är en oansenlig ristning som smälter in i väggen – trots att den är i marknivå..

Ristningen berättar att:

”Andor täljde denna fagra sten host”

Vid Vallentuna kyrka finns ytterligare en medeltida ristning (U 220) i sandsten. Den berättar att David täljde.

Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, berättar att formuleringen ”tälja” inte syftar på ristningen av runorna, utan på stenarbetet i kyrkas torn – de så kallade kvaderstenarna.

-Andor var alltså en stenmästare, men mer än så vet vi inte, säger Magnus Källström.

Mycket är skrivet om Vallentuna kyrka och dess runstenar. Mest känd runsten är sannolikt U 212 från 1000-talet. På den berättar den kände Jarlabanke, han som ska ha ägt hela Täby, om sina bedrifter. Stenen är ristad på bägge sidor.

En annan runsten (U 214) är från början av 1100-talet. Den står inne i kyrkan och berättar på vers om ett vikingatida handelsskepp, en knarr, som förliste på havet:

”…och Ingeberg efter sin make. Han drunknade på Holms hav. Hans knarr gick i kvav; endast tre kommo av.”

Den märkliga inledningen beror på att texten börjar på en annan runsten (U 215) som förvaras vid Statens historiska museer i Stockholm.

När runstenarna ristades och restes i landskapet runt Vallentuna fanns inte den nuvarande kyrkan. Det skulle dröja 100 till 200 år, ungefär fyra generationer, innan Andor lät rista sina runor i det då nybyggda tornet.

Runristningen om stenmästaren Andor är inte lika uppmärksammad som kyrkans övriga runristningar, trots att den representerar en mycket sällsynt kategori runristningar i Uppland.

När Andors runor ristades, sannolikt när kyrkan var nybyggd i slutet av 1190-talet, var den vikingatida seden att resa runstenar i landskapen över. Men inom kyrkan levde runristandet vidare in på medeltiden. Det är särskilt tydligt i Gotlands medeltida kyrkor där runor och runklotter finns på allt från väggar, dopfuntar till smidesdetaljer.

Sverigereportage skrev nyligen om Bara ödekyrka. I behandlingen av bilderna till reportaget upptäcktes runtecken i kalkputsen inne i långhuset. Fyndet är ännu inte bekräftat av expertis.

I Uppland fick inte det medeltida runristandet inom kyrkan inte samma genomslag som på Gotland.

-Medeltida runristningar i Uppland är mycket sällsynta. Det finns ett tiotal gravhällar, de två ristningarna i kvaderstenar i Vallentuna, ett Ave Maria i runor på en korstol i Gamla Uppsala, men det är i stort sett allt. På Gotland kan däremot de medeltida runristningarna i kyrkorna räknas i flera hundratal, säger Magnus Källström.

Andors runristning avslutas med en märklig formulering som tidigare har tolkats som ”host”. Men vad det betyder är oklart.

-Den tredje rundan ska egentligen återges med z eller c eftersom den har en annan form än s-runan. I så fall står det hozt eller hoct, men det blir man inte så mycket klokare av, säger Magnus Källström.

Strax väster om Arlanda flygplats ligger byn Älgesta. Tack vare en runhäll i Danderyd vet vi att byn ägdes av två namngivna bröder, Finnvids söner, på 1000-talet. På platsen där brödernas gård låg bor i dag läraren Marés Lendway. I likhet med sina vikingatida föregångare har hon ett starkt släktband till byn och dess jord.

Text och foto: Jens Flyckt
Flygfoto: okänd fotograf

Älgesta stavas sedan gammalt Elgesta. Förutom E4:an, som skär genom kulturlandskapet några hundra meter öster om byn, är 1100-talskyrkan Husby Ärlinghundra närmsta granne. Kyrkan, som är en östtornskyrka, står i förbindelse med byn via en smal landsväg som slingrar sig fram förbi tegar, odlingsrösen och knuttimrade logar. Älgesta har legat på samma plats sedan järnåldern, kanske ännu längre tillbaks.

Älgesta, vars struktur är mer eller mindre oförändrad sedan 1700-talet, består av tre gårdar. På en av gårdarna, södergården, bor Marés Lendway.

– Min pappa var mycket mån om att bevara Älgestas kulturhistoriska miljö och platsens långa historia. Den viljan har gått i arv till mig, säger Marés Lendway när hon går in i köket i det faluröda huset på Älgestas högsta höjd – med fönster som vätter mot söder och kyrkan som tonar upp sig i fjärran.

I medeltida handlingar nämns Älgesta vid flera tillfällen, bland annat 1318 och 1487, i samband med jordaskiften.

Marés Lendway och hennes man, Henry Larsson-Auna, flyttade till Södergården 1999. Hennes anknytning till platsen är betydligt äldre. Där har hennes släkt ägt och brukat jorden sedan början av 1900-talet. Där bor även hennes bror, Fredrik Lundgren, med familj.

-När min farfar och farmor gifte sig 1925 flyttade de in i huset som jag och min man bor i. Huset byggdes på 1860-talet. Fram till 1970-talet var Älgesta en stor släktby. Så är det inte längre, säger Marés Lendway.

I norra delen av byn finns gravfält från den epok i forntiden som kallas järnålder. Hela byn är registrerad som forntida bytomt och inom byns ägor finns inte mindre än sex gravfält. Dessa gravfält är bara en liten del av traktens fornlämningar.

I Danderyd, cirka tre mil söder om Älgesta, finns runhällen (U 130) från 1000-talet där Älgesta nämns för första gången i skrift. Runorna berättar att två bröder, Björn och Olev, ägde byn. Deras far hette Finnvid. Så här lyder texten:

”Björn, Finnvids son, lät hugga denna häll efter Olev, sin bror. Han blev sviken på Finnveden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättesarv, Finnvidssönerna på Älgesta.”

Ristningen är egentligen i bra skick. Men på grund av lavar och alger är den mycket svårläst. Så här lyder runtexten:

Runtexten har tolkats som att Olev dödades i någon form av fegt bakhåll vid Finnveden – som syftar på ett område i dagens Småland. Odal och ättesarv är gamla benämningar för mark som ärvts inom familjen. Finnvids söner bodde alltså på Älgesta, men ärvde gården i Danderyd, som Björn lät rista runhällen vid.

I Husby Ärlinghundra kyrka finns ytterligare en runsten (U 433) som Björn låtit rista. Den runtexten lyder:

”Björn, Finnvids son, lät resa stenen efter sig själv”

Runstenen är daterad till sent 1000-tal och tidigt 1100-tal.

I början av 1990-talet skedde en arkeologisk undersökning vid Södergården. Det var i samband med att Fredrik Lundgren, som är Marés bror, skulle bygga ett boningshus. Platsen ligger i västra delen av Södergården.

Inom en 160 kvadratmeter stor yta hittade arkeologerna bland annat 37 stolphål (de flesta kraftiga och stensatta), 5 härdar, 3 lerytor, keramik från 1000-talet och rester av en syllstensgrund.

Lerytor förknippas i regel med golvytor.

”Anläggningarna utgjorde de synliga lämningarna efter kanske tre hus med någon form av stolpburen takkonstruktion och ett mindre hus på syllstensgrund med sidohärd. Den senare hustypen är vanligt förekommande i 1000-talets Sigtuna (cirka 1 mil väster om Älgesta)” står det i rapporten.

Det ligger nära till hands att tro att just dessa byggnader byggdes och ägdes av Finnvids söner. Men några bevis för detta finns inte.

Marés Lendway säger att historien ständigt är närvarande – både i tankarna och i vardagen. Vi går runt på Södergården en dag i januari. Hon visar stenar och järnföremål hon hittat i sluttningar och i trädgårdsland runt huset genom åren. De flesta av föremålen har med jordbruk att göra och är från 1800-talet. 

Bland hennes fynd finns även betydligt äldre föremål, som löpare till malstenar. På en bergsknalle, bara några meter från hennes hus, står en hel malsten med oklar datering.

Intill ett trädgårdsland, som vetter mot den plats där den arkeologiska undersökningen gjordes, har Marés man skapat en märklig figur av överbliven cement och porslinsskärvor.

-När min man gjuter golv eller liknande så får han ofta cement över. Med den överblivna cementen bygger han på den där figuren. Den föreställer den enögda oden, säger hon.

Vad betyder Älgestas historia för dig?

-Mycket. Den präglar hela tillvaron här. År 2005 skrev jag en novell till lokaltidningen Sigtunabygdens novelltävling. Novellen vann och handlar om att vi lever i tid och lager. När man bor på en plats som Älgesta, som varit bebodd sedan förhistorisk tid, samsas vi i nutiden med andra tidsspår, säger hon.

Hur menar du?

-För några års edan hittade jag forntida glaspärla i åkern. Jag har använt den som smycke och har även visat mina elever den. När jag håller i pärlan, så håller jag i ett föremål som någon annan höll i för länge sedan. På så sätt uppstår en förbindelse – mellan nu och då – mellan den personen och mig, säger hon.

Men det är inte enbart forntiden som intresserar henne. I flera år har hon skrivit på en roman som handlar om hennes uppväxt på Älgesta under 1960-talet.

-Berättelsen är klar. Men ska nu redigeras. Den är en fiktiv berättelse med många drag från min familj, personer som runt oss och händelser. Som barn upplevde jag Älgesta och intilliggande gårdar som öar i ett hav av åkrar. Boken handlar även om en brytningstid, då bönderna fick lägga ner sina verksamheter. Pappa gick från att vara bonde till att bli betongarbetare, säger hon

Känner du samhörighet med Finnvidssönerna på 1000-talet?

-Ja, absolut. Under alla år har jag gått här och funderat över var deras hus stod. Bröderna tycks ha varit stora jordägare, så deras hus här på Älgesta var nog ståtliga, säger Marés Lendway och ser sig om på det forntida gårdstunet.

…vid en sjö någonstans i Sverige.