Ett medeltida hospital och en kyrka där sjuka i spetälska togs om hand. Det berättar en sägen och en ristad sten på norra Visingsö om.

Text och foto: Jens Flyckt

Småland. På Visingsö, som enligt legenden skapades när jätten Vist slängde ut en grästuva i Vättern, är historien mycket påtaglig och omskriven. På öns södra udde ligger till exempel Näs borgruin från 1100-talet, där åtskilliga medeltida kungar har huserat. Mindre känd är den anspråkslösa sten som står rest intill vägen på öns norra sidan och som berättar om en kyrka för spetälska.

Stenen restes år 1680 av rådsherren och greven Per Brahe den yngre, som bland annat påbörjade byggde Brahehus vid Vätterns östra strand. Han var en mångsysslare som gjorde insatser för bland annat Visingsös skolverksamhet.

Hostitalsstenensv yta är grov, lavbevuxen och texten går inte längre att tyda. Men tack vare äldre nedteckningar är hela texten känd:

”HÄR HAR STÅDT SPETALS KIÖRCAN. PET: BRAHE C. I. V. ANO MDCLXXX”

Det är alltså fråga om en minnessten över en kyrka för spetälska – eller lepra som den fruktade sjukdomen heter.

Nu kan man fråga sig var hospitalet kommer in, något sådant nämns inte på stenen. Förklaringen är att sjukhus för sjuka i spetälsk ofta benämndes som hospital på 1400/1500-talet. Enligt en lokal tradition kallas platsen där minnesstenen ursprungligen stod för Hospitalet.

I kandidatuppsatsen Hospital och Helgeandshus – En studie av omsorgsväsende i medeltidens Sverige, beskriver Martin Arleskär det språkliga sambandet mellan hospital och spetälska:

”Går man tillbaka till högmedeltid har termen hospital primärt en innebörd som just spetälskesjukhus. Ordet spetälsk, fornsvenska spitælsker, är en bildning till hospital (sjukhus) ofta förkortat spital, och betecknar egentligen den spitälske =den på hospital intagne. Under första halvan av medeltiden var spetälskan/lepran en vanlig sjukdom i Sverige…”

Det ligger därför nära till hands att tro att Hospiralet och den kyrka som nämns på Brahes sten har en koppling till varandra.

Det är dock omtvistat om Hospitalet som ortnamn verkligen är medeltida, utan snarare är från slutet av 1500-talet.

Den kyrka som nämns är ett mysterium. Det finns inga synliga spår ovan mark som tyder på en kyrka i området. Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts. En möjlig förklaring är en annan lokal tradition/sägen. Den berättar att Per Brahe den yngre, som alltså reste minnesstenen, lät frakta ett kapell från Vaggeryd till norra Visingsö.

Vid stenens ursprungliga placering ska flera arkeologiska fynd gjorts. Arkeologen Anna Ödeén skriver på Visingsö hembygdsförenings hemsida om en mindre stenhäll med ett ristat träd, som de kallar för livsträd. Hällen påträffades av en bonde på 1920-talet. Stenen, som förvaras på hembygdsgården, är formad som ett löv och har ett stiliserat träd bestående av en stam och fem grenpar som pekar uppåt.

Här är länken till Visingsös hembygdsförenings sida om Hospitalstenen.

Enligt hembygdsföreningens uppgifter låg den ristade hällen i jorden, under ett lager med kol, sot och brända ben. Ytterligare hällar ska ha hittats på platsen. Varken hällarna eller platsen är registrerade i fornlämningsregistret.

Sverigereportage återkommer senare med fler reportage om Visingsös historia.

Europas största dagbrott, Storrymningen i uppländska Dannemora, är idag en lugn och fridfull plats. Men på 1800-talet var platsen ett utpräglat gruvsamhälle.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Unika geologiska förutsättningen gjorde tidigt Dannemoras järnmalm eftertraktad. Från Storrymningen finns belägg för brytning av järnmalm redan från slutet av 1400-talet. Men experterna tror att brytning kan ha skett redan på 1200-talet.

Storrymningen är idag en anonym lämning, med undantag för spåren från tillmakning – en uråldrig brytningsmetod. Innan sprängämnenas tid bröts malen genom att man eldade på berget, vilket resulterade i att berget sprack och bildade typiska spår i berget.

Annars är det idag svårt att förstå det omänskligt hårda arbete som underbetalda vuxna och barn tvingades utföra i och runt detta dagbrott, för att bryta den värdefulla järnmalmen. Det är endast i svartvita bilder från förr som man kan ana röken och ljuden från släggor som slår.

Storrymningen bestod ursprungligen av ett antal mindre gruvor, som genom ras bildat det stora dagbrottet

Bilderna i reportaget är tagna med cirka 130 års mellanrum.
På den svartvita bilden syns gruvsjön i bakgrunden. Ursprungligen låg sjöns strand i närheten av Storrymningen bakre kant. Allt man ser bort mot Gruvsjön var tidigare vatten, som byggts upp av slagg från brytningen.

Så mycket sten tippades i sjön att det till slut uppstod ett läckage in i Storrymningen. Muren som syns på båda bilderna anlades för att hindra sjövattnet att rinna ner i dagbrottet. Men idag är den överflödig då berget för länge sedan tystnade.

Frustrationen över hur civila behandlas i krigets Ukraina fick svenska Peter Werner att bilda en ideell organisation, SOE, som bland annat transporterar nödhjälp till funktionshindrade som är kvar i stridszoner.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt om inget annat anges

Vid en rödvit stuga utanför Uppsala påtar Peter i trädgården, under några björkar vars löv susar i sommarvinden. När Sverigereportage träffar honom är nyligen hemkommen från Ukraina. Tillsammans med andra svenskar, ukrainare, amerikaner och engelsmän har han startat en ideell hjälporganisation – SOE.

-SOE står för Shield Of Europe. Det är en NGO (Icke statlig organisation reds. anm.) som utbildar civila i sjukvård, överlevnad, civilförsvar och hjälper ukrainska medborgare i nöd. Även militär personal utbildas. Idag står ett flertal städer står i kö för utbildning, vilket vi uppskattar, säger Peter Werner och visar några bilder på en fullastad skåpbil någonstans i Ukraina, säger Peter Werner.

Han berättar att de flesta inom gruppen har en militär bakgrund och att det har visat sig vara ovärderligt för att kunna planera och utföra uppdragen på ett säkert sätt.

– I Ukraina samarbetade vi bland annat med en hjälporganisation från Kanada. Men av olika anledningar fungerade det inte. Vi kände att vi kan göra så mycket mer för Ukraina, utan att lura folk. I krig ser man både folks bästa och sämsta sidor, och korruptionen är stor, säger han.

Kan du beskriva ett typiskt uppdrag?

-Vi jobbar bland annat med att leverera mediciner, mat och transportera flyktingar till och från områden dit andra hjälporganisationer inte vill åka – det vill säga stridszoner. Det kan exempelvis vara äldre eller funktionshindrade som inte kan fly.

Han fortsätter:

-Det hela började med att vi levererade mat och mediciner till en 19-åring med funktionshinder, i sydostlig riktning från Odessa. Det var två mil från den ryska gränsdragningen. Uppdraget gick bra men komplikationer på vägen fick oss att vilja förenkla och driva det i egen regi, för att minimera risker för de inblandade, säger han.

Hur är de civila ukrainarna?

– Folk försöker leva så normalt de kan. De som kan går och jobbar, men de får inget betalt. I stället får de ett statligt krigsbidrag. Ukrainarna är nästan för stolta för sitt eget bästa. Reträtt är ett begrepp som de inte känner till. Det var en väldig omställning att komma från lugna Sverige och sedan bli inkastad i deras kaotiska värld, säger han.

Vilken tillgång finns det på förnödenheter som vatten och andra livsmedel?

-I södra delarna är det brist på allt och lidandet är påtagligt. Efter att ryssarna kastade ner lik i varje vattenbrunn så går vattnet varken att dricka eller tvätta sig med. Men i norra Ukraina är det som vanligt och affärerna säljer levande krabba och andra delikatesser. Det är jävligt provocerande att se de sociala orättvisorna i Ukraina. Det skiljer bara 80 mil mellan misär och överflöd, säger han.

Är ni beväpnade?

– När man jobbar i en NGO får man inte bära vapen. Blir man som utlänning påkommen med skjutvapen utan tillstånd, blir man tvingad av den ukrainska staten att skriva på för tjänstgöring vid fronten. Där blir man kvar så länge kriget pågår eller att man stupar. Det kommer många svenskar som åkte ner dit bli påminda om. Vapen förekommer endast när man utbildar eller strider, säger han.

Vilket bemöttande får ni?

-Civilbefolkningen är väldigt välkomnande och tacksamma. Gränspoliserna däremot, de är inte lika trevliga. Tänk dig unga, överspända ukrainska polisaspiranter som utan anledning drar sina vapen och riktar mynningarna in i bilen där man sitter.

Han fortsätter:

-Dessutom finns det ett antal större grupperingar med ukrainska, militära fascister som är galna och som inte har några problem med att skära halsen av folk. Då alla har en gemensam fiende, ryssarna – så har de nu gått samman med ukrainska armen. Men tidigare förde de sina egna krig. De utgör ett stort hot mot oss. De grupperingarna har SOE tagit avstånd från att utbilda eftersom vi inte stödjer deras synsätt, säger han.

Hur intensiv är ryssarnas beskjutning?

– Senast vi var i Nikolaj var det artilleribeskjutning var femte minut. En så kallad vakuumbomb slog ner ca 600 meter ifrån oss. Det kändes som evigheter, men varade kanske i knappt två minuter. Bomben skapar en chockvåg som gör att allt syre försvinner. Det var det värsta jag varit med om.

Han säger att ryssarnas beskjutning av bostadsområden handlar om att omöjliggöra bemanning av framtida, återuppbyggda industrier.

-Vår enda förklaring är att det troligtvis är rent strategiskt, varför ryssarna beter sig på det svinaktiga sättet. Sönderbombade fabriker går att bygga upp igen. Men genom att bomba bostadsområden där fabriksarbetare och annan personal bor, kommer det inte finnas någon personal att bemanna fabrikerna med i framtiden. Det är dessa bostadsområden som ryssarna siktar in sig på.

-All rysk beskjutning mot Ukrainas norra del handlar enbart om att jävlas. Man bombar till exempel höghus med 300-400 personer, för då måste Ukraina avsätta militära resurser dit, vilket ryssarna hoppas tas från fronten, säger han.

Peter Werner säger att de hitintills har de själva finansierat verksamheten med egna pengar.

-Men nu är våra besparingar slut. Syftet med SOE är att samla in resurser så vi kan fortsätta verksamheten där nere. Hittills har vi fått fram tre engelska ambulanser med sjukvårdsutrustning från Danmark. Stödet är stort, men vi behöver all hjälp vi kan få, för att gemensamt kunna fortsätta vår verksamhet. Vi samarbetar även med skolor som är i stort behov av datorer, böcker, skrivmaterial och material till fritidsaktiviteter, säger han.

Vad händer om någon av er dödas?

-SOE säkerställer att i händelse av att någon volontär avlider, så transporteras kroppen hem. I och med att vi befinner oss i stridszon ska svenska staten inte behöva stå för kostnaderna, säger Peter Werner.

Svärdshugget hade nästan gått igenom den lilla kroppen. Därefter hade det döda barnet kastats ner i en massgrav tillsammans med ett tjugotal andra kroppar.
Vintern 1998 upptäckte arkeologerna den medeltida massgraven i Sigtuna stad.

Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Foto svartvit bild: Sigtuna museum
Teckning: Sigtuna museum

Det var inför ett avloppsarbete som den arkeologiska undersökningen genomfördes. Undersökningen skedde i utkanten av ett område som från 1100-talets slut och fram till 1500-talets slut var en kyrkogård – tillhörde S:t Lars kyrka. Av kyrkan återstår numera enbart ruinen av västtornet. Platsen ligger idag mellan Prästgatan och stadens lilla rådhus från 1744 – cirka 60 meter från ruinen.

Arkeologerna kände till kyrkogården sedan tidigare och förväntade sig därför att hitta gravar, vilket de också gjorde. Totalt hittades 86 gravar – kristna ensamgravar samt några dubbelgravar. Men massgraven var de inte beredda på. 

Undersökningen var komplicerad i och med att benen låg tätt intill varandra. De döda hade kastats ner på mage och rygg, orienterade i östvästlig riktning, enligt kristen tradition. Enligt den arkeologiska undersökningen var det minst 20 individer i massgraven.

Senare undersökningar har visat att 11 individer hade skador efter så kallat sharp force-trauma, som är en rättsteknisk benämning av kroppsskador som orsakats av vassa eller spetsiga föremål.

Skadorna vittnar om att personerna utsatts för grovt våld. Många av huggen hade riktats mot offrens halsar och huvuden. Minst ett av skeletten hade skador som tyder på att personen försökt skydda sig mot huggen med sina armar.

I den vetenskapliga uppsatsen ”En medeltida massgrav från Sigtuna” av osteologen Anna Kjellström, finns en analys av skeletten i massgraven.

Genom att analysera de synliga skadorna har Anna Kjellström kommit fram till att vapnet/vapnen som användes med stor sannolikhet var svärd. 

”Ett svärd orsakar vanligtvis ett rakt kliniskt långt enkelt snitt med få sekundära sprickbildningar. Ett trubbat vapen brukar splittra benet lämna ett mer fragmenterat märke. Generellt kan man säga att resultatet av ett yxhugg vanligtvis är en kombination av våld från ett skärande och trubbigt instrument. Eggen på yxan orsakar en skärskada och yxhuvudet orsakar en mer krossande kilformad skada” skriver Anna Kjellström.

Troligen har personerna begravts vid ett och samma tillfälle. De tycks mer eller mindre ha kastats ner i graven.

Medellängden hos männen och kvinnorna i massgraven är beräknad till 172 respektive 159 centimeter. Den äldsta individen var cirka 60 år gammal.

Arkeologerna misstänker att massgraven ursprungligen är/varit större. Eventuellt fortsätter den utanför det undersökta området.

Anna Kjellström skriver att mängden hugg- och skärskador är uppseendeväckande. Skadorna visar inte några tecken på läkning, vilket innebär att offren avlidit i samband med huggen.

Sammantaget vittnar skadorna om en våldsam händelse och att vissa av offren huggits ner bakifrån.

Här följer ett urval av de undersökte skeletten med huggskador:

Skelett nummer 4: ”Kvinna (25–35 år gammal) har en huggskada (5–3 centimeter) på vänster hjässben och ytterligare en lateralt på höger lårben…”

Skelett nummer 7: ”Man (25–30 år) med kraftig huggskada (6-7centimeter) längs hela pannbenet

Skelett nummer 10: ”Man 15–20 år gammal) med multipla huggskador i halsregionen. Första, andra och tredje halskotan bär spår av flera hugg på vänster sida. Dessutom har minst tre revben huggits itu.”

Anna Kjellström skriver att de skador som framkommit sannolikt bara är en liten del av det våld som offren utsatts för. Skador från trubbigt våld, till exempel efter slag med klubbor, är svåra att urskilja från postmortala benskador – det vill säga skador som uppstått i benen efter döden.

Längst ner i massgraven hittade arkeologerna skelettet från ett barn, en flicka i åldern 8–9 år. Skador i skelettet vittnar om att hon dödades med ett kraftfullt hugg bakifrån, som tog mellan bröstkorgen och höften. Hugget var så våldsamt att det nästan gick igenom den lilla kroppen.

Om flickan skriver Kjellström:

”Barnet måste ha huggits i ryggen så att ett av ländkotans ledutskott höggs av…”

Om offren i massgraven var ett verk av en ensam galning eller konsekvensen efter någon form av anfall eller konflikt, kan man bara spekulera om. Det är inte klarlagt om offren tillhörde ortsbefolkningen. 

Massgraven har med kol-14-metoden daterats till 800–1000-tal.

Det finns egentligen bara en våldsam och omdiskuterad händelse, som inte stömmer med massgravens datering, under tidig medeltid som förknippas med Sigtuna stad och som historiska källor nämner. Enligt en notis i Visbyannalerna, som nedtecknades på 1420-talet, anfölls och ödelades Sigtuna år 1187. Liknande uppgifter, som nämner att förövarna kom från östra sidan om Östersjön, finns i Erikskrönikan från 1320-talet. 

Detta är dock omdiskuterade uppgifter utan några arkeologiska bevis.

När arkeologerna har undersökt Sigtuna stads rika kulturlager från 1100-talet, så har de inte hittat några spår från förstörelse och ödeläggelse. Tvärt om så vittnar fynd och bebyggelse om att Sigtuna blomstrade på 1100-talet.

En detalj som arkeologerna lagt märket till är att den plats på kyrkogården där massgraven anlades, lämnades orörd under de 400 år som kyrkogården var i bruk. Vanligtvis brukade begravningar ske ovanpå äldre gravar och så har även skett på S:t Lars kyrkogård. Men platsen där massgraven ligger förblev orörd.

Arkeologerna tror inte att frånvaron av sekundära gravar på massgraven är en slump, utan att man medvetet valt att lämnat platsen orörd. Kanske levde minnet av den våldsamma händelsen kvar hos medeltidens Sigtunabor i flera hundra år.

Fotnot. Tack till Sigtuna Museum & Art för information samt lån av bild och ritning.

 

Lördagen den 16 juli arrangerades Yankee Ranch (Norrtälje motorklubb) Amarican Car Show i Societetsparken i Norrtälje för 45:e gången.

Text och foto: Jens Flyckt

Motorklubben har arrangerat den årliga utställningen sedan 1977. Sedan 1986 arrangeras den i Societetsparken. 2019 hade utställningen 10 400 betalande besökare.

Amarican Car Show är inte enbart en lokal bilutställning, ett ett evenemang som lockar även många långväga besökare. I år kom besökarna bland annat från Värmland och Finland.

Enligt Norrtelje Tidning var det totalt 600 utställda bilar (av varierande skick och ursprung Sverigerereportage notering) i parken under lördagen.

Edsbro masugn, som sedan 2021 är ett riksintresse för kulturmiljövården, har utsatts för vandalisering och stöld. Någon har huggit loss slaggtegel ur en vägg och grävt sönder ett jordgolv. Länsstyrelsen har besiktigat skadorna.

Text och foto: Jens Flyckt

Edsbro masugn grundades år 1686 och är den enda bevarade masugnen i Stockholms län. I motiveringarna till Riksantikvarieämbetets beslut om riksintresse från 2021, står bland annat att Edsbros bruksmiljö representerar den tidiga järnhanteringen.

Edsbro masugn har genom århundradena byggts på – vilket syns tydligt i valen av byggmaterial. Den äldsta delen i den 16 meter höga masugnen är från 1600-talet är av murad gråsten. Därefter kommer murad slaggtegel, putsad tegel och oputsat tegel högst upp.

Det är lite oklart hur länge Edsbro masugn var i drift, 1918 eller 1919 brukar nämnas som det år då verksamheten upphörde. Bruksområdet utgörs bland annat av bruksgatan med de tidigare arbetarbostäderna, timrade hamnmagasin, den medeltida Edsbro kyrka som Sverigereportage skrivit om tidigare samt grunder från ekonomibyggnader.

Skadegörelsen uppmärksammades våren 2022 (av undertecknad). En skaderapport skickades till masugnens ägare, Norrtälje kommun, som anmälde händelsen till länsstyrelsen i Stockholms län.

Vad som skett är att någon huggit loss två eller eventuellt tre rader med slaggtegel ur en vägg i en av masugnens gångar. Upp till ett tjugotal slaggtegel kan ha avlägsnats från plattsen. Mycket tyder på att detta har skett i flera omgångar och under längre tid.

Man har även grävt sig ner i gångens jordgolv. Grävningen är så djup att vatten från den intilliggande bäcken sipprar fram i hålet.

Varför man grävt är oklart. Flera oxiderade järnföremål, bland annat ålderdomliga huggmejslar, låg i de uppkastade jordmassorna. Möjligen har gärningsmännen sökt med metalldetektor i tron om att de skulle hitta guld eller andra skatter, vilket de garanterat inte gjorde då detta är en industrimiljö från 1600-talet.

Den eller de personer som grävt i ruinen tycks inte känt till att Edsbro masugn hör till ett av de mest förorenade markområdena i Stockholms län. Runt masugnen uppmättes 2011 höga halter, eller akuttoxiska värden som det heter, av arsenik i jorden. Den eller de personer som grävde kan därför ha utsatt sig själva för hälsofara.

Både länsstyrelsen och undertecknad har sökt i området i och runt masugnen efter det försvunna slaggteglet, men utan resultat. Troligen har gärningspersonerna fraktat bort stenarna med bil.

Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.

Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander.

Slaggteglet var en lika enkel som genial uppfinning.

Anledningen till att man utvecklade slaggtegel som byggnadsmaterial var ett tidigt hållbarhetstänkande. Masugnarna förbrukade enorma mängder träkol, som framställdes i kolmilor i intilliggande skogar. Trä/virke var därför en bristvara runt masugnarnas omgivande skogar, som med tiden blev glesare och glesare.

Att bygga med slaggtegel innebar en besparing av trä, som man istället kunde driva masugnarna med. Dessutom var slaggteglet en mer eller mindre gratis biprodukt från den egna verksamheten och som kunde tillverkas vid byggarbetsplatsen, vilket även innebar minimala transportkostnader.

Slagg fanns och finns det gott om vid Edsbro. Arkeologiska undersökningar som gjorts vid masugnen visar att det finns 2,2 meter djupa lager med slagg, sot, järnfragment och tegel på platsen.

Slaggteglet skiftar ofta i olika färger och kan ha fantasifulla mönster, beroende på hur den flytande slaggen har stelnat i formen. Ytan kan vara förglasad eller likna lava.

Slaggtegel, som producerades fram till början av 1900-talet, kallades i folkmun för fattigmanstegel. Idag har detta tidigare mer eller mindre bortglömda kulturarv en helt annan status.

I Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidsskrift från 2008 skriver antikvarien Ann Marie Gunnarsson om slaggteglets historia och betydelse:

”Slagghusen vittnar om gångna generationers arbete och livsbetingelser. De speglar även, genom att de byggts av en restprodukt vid järnframställningen, den stora efterfrågan på svenskt järn, som rådde under 1600- och 1700-talet”

Läs artikeln i Byggnadsvårdsföreningens tidskrift här.

I och med att tidpunkten för vandaliseringen inte är känd, det inte finns några kända vittnen och teknisk bevisning som skulle kunna leda till åtal saknas, har länsstyrelsen valt att inte göra en åtalsanmälan.

Länsstyrelsen i Stockholms län har jobbat mycket med Edsbro och hoppas kunna uppmärksamma bruksområdet, som nu alltså är ett riksintresse för kulturmiljövården, nästa år.

.

Haga kyrka i Uppland är ett mysterium. Likt många andra små medeltidskyrkor på den uppländska landsbygden är Hagas äldsta historia höljd dunkel. Sakristian avslöjar att det från början stod en träkyrka på platsen.

Text och foto: Jens Flyckt

Med sin rosa puts syns kyrkan på långt håll. I 700 år har Haga kyrka varit ett riktmärke och en samlingspunkt för folk i bygden. Likt många andra landsortskyrkor är Haga stängd när det inte är gudstjänst eller annan verksamhet. 

Men om man ringer kyrkvaktmästaren Ronny Stensvik kan han öppna och berätta om kyrkans historia. Han kan han sin kyrka väl. 

-Predikstolen lutar något framåt. Många präster tycker det är obehagligt att stå där uppe och känna lutningen. Därför används den inte så ofta. Där uppe ligger Karl XII bibel, men det är mest för syns skull, säger Ronny Stensvik och visar runt i kyrkan.

Långhusets innerväggar och valv är vitkalkade. Några vägg- eller takmålningar finns inte och har aldrig funnits, påpekar Ronny Stensvik.

Kyrkan tros ha byggts i etapper på medeltiden med start någon gång på 1300-talet. Den sista utbyggnaden, mot väster, skedde på 1400-talet. Syftet med utvidgningen var att Haga då skulle få ett torn. Utvidgningen av långhuset genomfördes, men själva tornet blev aldrig verklighet.

Det är oklar när Haga kyrka uppfördes. I samband med en restaurering år 1974, då all puts avlägsnades, studerades kyrkans detaljer av experter. Man kom då fram till att Haga sannolikt tillkommit under flera tidsperioder. Men större delen av kyrkan tros vara från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.

-Men sakristian är troligen ännu äldre, påpekar Ronny Stensvik.

Det här med sakristian är något som sticker ut i och med att den i sitt äldsta skede tros ha byggts intill en träkyrka som stod på platsen innan den nuvarande stenkyrkan byggdes. Några andra spår av träkyrkan har inte hittats och den är därför svår att datera. Men träkyrkan är alltså äldre än den nuvarande kyrkobyggnaden.

Det har inte gjort någon arkeologisk undersökning av Haga kyrka.

En detalj som knappt är uppmärksammad är dörren till sakristian. Dörren är av trä. Utsidan är slagen med plåt och smidda band och beslag. Utifrån järnsmidets formspråk har dörren, i alla fall delar av den, ett medeltida ursprung.

Det är en smått svindlande känsla att gå in i sakristian med vetskapen om att stentröskeln vid dörren, inte bara är en nutida passage utan även en dörr tillbaka till medeltiden och den träkyrka som en gång i tiden stod på platsen.

Det finns två föremål i långhuset som är daterade till 1200-talet och därmed är äldre än Hagas nuvarande kyrka. Dessa föremål, en dopfunt och ett rökelsekar, kan ha tillhört den tidigare träkyrkan.

Dopfunten har en märklig nutidshistoria. Fram till 1920-talet, då den flyttades tillbaka till kyrkan, stod den i trädgården vid Torslunda herrgård någon kilometer nordväst om Haga. Varför den stod i Torslunda är oklart.
Rökelsekaret från 1200-talet är inte enbart en indikation om en äldre träkyrka, utan även påminnelse om att Sverige var katolskt på medeltiden..

Haga kyrkas kanske mest säregna detalj finns på utsidan, inmurat i triumfbågen ovanför ingången. Därifrån tittar ett huvud från en medeltida träskulptur, troligen från 1400-talet, ner på passerande besökare. Det är ett fint träarbete och ansiktsdragen är fortfarande väl synliga efter hundratals år ute i det fria.

Vem trähuvudet föreställer är omdiskuterat. Enligt en teori är det Erik den helige, Sankt Erik, som år 1160 slogs ihjäl av danskar i Uppsala, men som innan dess ska ha varit över till Finland och slagit ihjäl hedningar som vägrade gå över till kristendomen och som i kyrkmålningar från 1400-talet beskrivs som varulvar. Som motivering till detta korståg, som forskarna inte är säkra på om det verkligen har hänt, ska Erik ha angett hämnd för härjningar i Mälaren, som han p` lösa grunder anklagade finländarna för.

-Men träskulpturen kan även vara Sankt Olov, tillägger Ronny Stensvik.

En annan av kyrkans sevärdheter är högaltarskåpet från 1400-talet. Skåpet är ett svenskt arbete. Expertis har påpekat likheterna med Mariakyrkans så kallade Lekmanna-altarskåp, från samma tid.

En teori gör gällande att de bägge skåpen är tillverkade i dominikanordens konvent i Sigtuna stad.

Mariakyrkan ligger i Sigtuna stad, cirka sju kilometer från Haga. Mariakyrkan invigdes år 1247 och byggd i tegel. Strax söder om kyrkan finns grundmurarna från dominikanordens konvent, som grundades på 1230-talet och som Gustav Vasa lät riva på 1530-talet.

Den dagen som Sverigereportage är på besök i Haga kyrka pågår arbeten i grönområdet mellan kyrkan och klockstapeln. När vi står på stentrappan och blickar ut mot den avlägsna gården Österby, på andra sidan havet av åkrar, berättar Ronny Stensvik att han började med att sköta om Hagas gravar.

-Sedan tog jag över tjänsten som kyrkvaktmästare. Det är nu 17 år sedan jag började här. Det är en intressant miljö att jobba i, säger han.

Dagens vägmärken är en relativt modern företeelse – men idén är minst tusen år gammal. I närheten av Daretorp i Västergötland står en milstolpe av ek som kan var upp mot 350 år gammal. Vid en åkerkant utanför Rimbo i Uppland finns en runsten från 1000-talet, vars text berättar att stenen är ett vägmärke – ett ”brautaRmærki”

Text: Jens Flyckt
Foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Övrigt foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet, Karin Blent/Skansen

Ett vägmärke är en skylt, sten, trästolpe eller liknande anordning. Med text, tecken eller färg informerar den om avstånd och färdriktningar. De moderna vägmärkena är knappt 100 år gamla. Det skulle dröja till 1935 innan den första kungörelse om vägmärken och vägvisning utfärdades i Sverige.

Så kallade vägvisare av trä eller sten är föregångare till dagens vägmärken.
1734 års gästgiveriförordning innebar att vägvisare skulle sättas upp intill vägskäl, som ledde till städer, bruk och andra betydande platser. Vägvisare restes ända in på 1920-talet.

De vägvisare som ännu står kvar är i regel stenar med flera inhuggna ortsnamn och färdriktningar inhuggna. Utseendemässigt är variationen stor. Vissa exemplar är mycket fint och kreativt utformade, med utsökt träsmide, järnsmide och måleri, till den grad att de snarare framstår som konstverk. Andra vägvisare är obearbetade stenblock med ortnamn och pilar inhuggna direkt i den grova ytan.

Vägvisare av trä är av naturliga skäl för länge sedan borta. En kopia av en vägvisare av trä från 1700-talet är Granne Påle, som står i fyrvägskorsningen mellan Kungslena, Dimbo, Varv och Ekedalen utanför Tidaholm i Västergötland.

Enligt sägnen ska Granne Påle ha satts upp efter att drottning Kristina red fel i korsningen.

En direkt motsats till Granne Påle finns vid en gammal fyrvägskorsning mellan Skånela, Orkesta, Lunda och Norrtälje i Uppland. Den vägvisaren är från 1920 och består av ett obearbetat stenblock. Ortnamnen, som anges i övre och undre textrader, omsluter nästen hela stenblocket.

Längst ner på vägvisaren står: ”VÄSTRA FÖGD. SÖDRAVÄGH. DISTR”

Den övre textraden med tillhörande färdriktningar: ”T. Skånela S.
<—

T. Orkesta och
Frösunda K.
—>

Nedre textraden: 1920
T. Lunda K.
<—
T. Skånela S.
—>

Lite är skrivet om vägvisarnas historia. De exemplar som fortfarande står kvar längs gamla knutpunkter i de äldre vägsystemen är endast en bråkdel av de vägvisare som rests.

Vägvisarna förlorade sin funktion när systemet med vägskyltar kom under 1900-talets första hälft. Där den moderna vägskyltningen idag saknasvkan vägvisarna fortfarande spela en roll, i alla fall för vilsna vandrare och cyklister.

Även om vägvisarna helt klar kvalar in på beskrivningen som tidiga vägmärke, så är det milstolparna, som restes längs gamla vägsträckningar som avståndsmarkeringar, som brukar benämnas som de första ”riktiga” vägmärkena.

Milstolparnas historia har flera parallella tidsaxlar, sidospår och avstickare som överlappar varandra. Det är en i högsta grad rörig historia, som från mitten av 1600-talet och fram till början av 1900-talet, präglades av konflikter, prestige, skryt och en eftersatt kulturmiljövård.

Ett pedagogiskt problem är vad man ska kalla dessa vägknuta kulturminnen för. Milsten är idag ett vedertaget begrepp hos allmänheten. Men det är ett missvisande begrepp. Till att börja med restes inte milstenarna enbart vid varje mil, vilket namnet antyder, utan även vid varje halvmil och fjärdedels mil. De äldsta milstenarna var stolpar av sten och trä. Dessutom finns det milstenar som är formade som milstenar, men som är tillverkade av trä. De tillverkades även av gjutjärn.

I reportaget används milstolpe för att inte krångla till det hela.

Det hela började år 1649 då drottning Kristinas gästgiveri- och skjutsförordning kom. Det var på många sätt en banbrytande förordning som gjorde resandet lättare och innebar att milstolpar av trä och sten började resar längs allmänna vägar.

Förordningen innebar även att en mil blev ett rikstäckande enhetstal. Innan 1649 var en mil olika lång beroende på var i vilket landskap man befann sig.

Syftet med denna förenkling var inte främst att underlätta vanligt folks resande, utan rent administrativt. I det växande Stormaktssverige blev det viktigt att hålla koll på tjänstemännens traktamenten vid resor.

Milstolpar var inte ett svenskt påhitt. Redan i det enorma romarriket fanns det ett system med milstolpar, som angav sträckan till Rom. Danmark var tidigare än Sverige med att mäta upp sina vägar med milstolpar.

Det fanns ingen rikstäckande standard för hur en milstolpe skulle se ut i Sverige. Utseendet varierar därför kraftigt och är ofta präglade av lokala konst- och hantverkstraditioner. Milstolparna i Uppland och Västergötland är ett tydligt exempel på de stora skillnaderna.

Milstolpar kan bland annat vara tillverkade av granit, gnejs, kalksten, gjutjärn och trä. Vissa milstolpar har årtal, kungliga sigill, namn på landshövdingar, vilka som rest den och inte minst avståndet till Stockholm. Från början restes de direkt i marken. Men senare restes de i postament, som är ett annat ord för kallmurarade stenfundament.

Sverigereportage har även skrivit om en annan av vägarnas okända kulturlämningar – väghållningsstenar.

Det finns cirka 8000 milstolpar i Sverige. I Svensk bebyggelsehistorisk tidskrift från 2002 skriver väghistorikern Stefan Nordin att det ursprungliga antalet sannolikt var det dubbla och orsaken till att så många har försvunnit är försummad kulturmiljövård.

Stefan Nordin skriver att kvarts- och halvmilsstolpar ursprungligen tillverkades av trä, men att även helmilsstolpar tillverkades av trä i slutet av 1600-talet. Likt vägvisarna restes milstolpar av trä ursprungligen direkt i marken. Det var först på 1700-talet som milstenarna började resas i postament. På vissa platser, där milstolparna av trä för länge sedan är borta, kan man fortfarande ana trästolpens gamla formspråk i nuvarande milstolpar.

Vid den gamla vägen mellan Knutby och brukssamhället Rånäs i Uppland finns tre kallmurade postament, i vilka nytillverkade milstolpar av rödtjärad ek är resta.

Vid en inventering 1952 noterades att ett av postamenten utanför Rånäs hade en milstolpe av trä som var 1 meter hög, 0,3 meter bred och 0,10 meter tjock. Vad som sedan hände med originalstolpen är oklart, men sannolikt stals den.

Enligt beskrivningen av trästolpen så skiljer sig den markant från andra stolpar i området, som är från 1700-talet och tillverkade av sten. I och med att originalet är borta är det omöjligt att datera den med säkerhet, men sannolikt rör det sig om sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.

Det finns ett antal milstolpar av sten från 1600-talet bevarade. Ett av exemplaren kommer från Halland och står på Skansen i Stockholm. Förutom det inhuggna årtalet 1666 vittnar även formen och avsaknaden av postament om att det är fråga om 1600-tal.

Sveriges äldsta milstolpar av sten är från Dalarna och Skaraborg och är daterade till 1652.

Men kanske finns det en lika gammal eller till och med äldre milstolpe av trä bevarad. Svaret på den frågan gömmer sig under några björkar i Västergötland, intill vägen mellan Brandstorp och Daretorp. Det är en 1,1 meter hög ekstolpe som står direkt i marken fyra meter från vägen.

Den är registrerad som milstolpe. Så här beskriver Riksantikvarieämbetet stolpen i fornlämningsregistret:

”Milstolpe, ek, 1,1 m h, 0,25 m br (N-S) och 0,15 m tj. Sprucken och torr med ojämnt krön. Enligt äldre sagesmän i trakten har text varit synlig tidigare, troligen 1/2 eller 1/4 mil. Flyttad från andra sidan vägen.”

Stolpen flyttades till andra sidan i samband med att vägen breddades. I samband med flytten kokades stolpen i tjära för att göra den mer motståndskraftigt mot väder och vind.

Riksantikvarieämbetet refererar till den lokal skogsvaktaren Berggren, som i artikeln ”Två milpålar från Hökensås” (boken Dimbobygden från 1978), anger att den aktuella ekstolpen ska ha haft inristade siffror.

Stolpen är inte daterad. Med tanke på den hantverkstradition som präglar traktens milstolpar av kalksten, framstår det som märkligt det plötsligt skulle ha rests en milstolpe av ek på 1700-talet eller senare. Från andra delar av landet, bland annat Upplands-Bro, är det känt att den första generationens milstolpar av trä (1650-tal) var korta, strax över en meter höga. Senare blev milstolpar av trä betydligt högre – i vissa fall upp till fyra meter.

Att det berättas om ytterligare en lokal ”milpåle”, ett ordval som indikerar att den var gjord av trä, kan indikera att det kan röra sig om två helmilstolpar. På 1600-talet restes de i par, vid sidan om vägen, vilka resande passerade igenom.

Före 1650 finns ett besynnerligt tomrum. Det är som om det inte finns några vägmärken då, vilket det garanterat gjorde. Från mitten av 1500-talet börjar det hända saker med vägnätet, som till stor del bestod av smala och gropiga ridstigar. Gustav Vasa beslutade bland annat om vilka vägar som då skulle användas mellan landskapen.

I de medeltida landskapslagarna finns mycket information om hur vägar ska skötas och av vem. Men det här med vägmärken tycks inte nämnas. Sannolikt finns det antagligen förbisedd information om detta, i museernas magasin och i arkivens dokument. Men vägmärken under medeltiden är inte direkt ett överetablerat forskningsområde. Det lär därför dröja innan det blir några svar.

Vid vikingatidens slut på 1000-talet finns det runstenar som tros haft en funktion som vägmärken.

I artikeln Saga och sed, i KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMINS ÅRSBOK 2015, redogör runologen Magnus Källström för två uppländska runstenar med inskrifter i vilka vägmärken nämns.

”Jag tror nog att runstenar många gånger har fungerat som en form av vägmärken, nämligen för att till exempel markera platser för vad och hamnlägen, men även för att märka ut vägsträckningar över stora lerslätter som till exempel i trakterna runt Uppsala. På ett par stenar möter vi också ord som brautaRkuml och brautaRmærki, som betyder just ‘vägmärke’, skriver Magnus Källström.

Han skriver att det sedan tidigare är känt att runstenar vid sidan av att vara minnesmonument, även har fungerat som riktpunkter i landskapen. Den första runstenen han refererar till är (U 512), som står vid Stortjäran intill Metsjön några kilometer väster om Rimbo i Uppland. Den 2,5 meter höga runstenen markerade ursprungligen ett hamnläge vid den intilliggande sjön.

U 512 var länge sönderslagen. Det första fragmentet, den nedre tredjedelen, påträffades 1871. De två övre delarna påträffades på Skedvikens botten, en stor sjö norr om Stortjäran. De två fragmenten bärgades under dramatiska former 1948 och sammanfogades på sin nuvarande plats 1952. En del av stenen fattas fortfarande.

”Fröbjörn … och Frö… och … finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode far, och Tumme, sin bror. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de har gjort sig förtjänta av. Här skall stånda stenen vid bryggan. Söner efter fadern satte, den gode. Ger… märke efter sin man.”

Den andra runstenen som Magnus Källström nämner är den tre meter höga Sälnastenen (U 323) som tidigare stod vid en bro i Skånela, Uppland, men som flyttades till Skånelaholms slott på 1800-talet.

Med sina 200 runor är Sälnastenen en av de längsta runristningarna i Sverige.

”Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste (denna) sten Drums(?), sin fader. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgive honom brott och synder. Alltid skall ligga, medan människor finnas, bron hårt slagen, bred efter den gode. Svenner gjorde den efter sin fader. Ej kan en bättre vägvård bliva”

För att lättare förstå hur det här med vägmärke, som nämns som ”märke” och ”vägvård” i de aktuella översättningarna hänger ihop, rekommenderas att ni läser Magnus Källströms artikel.

Läs Magnus Källströms artikel här.

De äldsta konkreta spåren från vägmärken upphör med dessa runstenar. Vill man gå tillbaka ännu längre i tiden är det spekulationer och teorier som gäller.

Så länge människor har färdats längre sträckor på land, vilket har skett i tusentals år, borde det funnits ett behov av att märka upp stigar och andra färdvägar. Muntlig berättartraditioner har antagligen spelat en stor roll.

Från järnåldern finns till exempel mängder av väglämningar, som hålvägar och anlagda vägbankar, som vittnar om ett relativt omfattande vägsystem.

När städer som Sigtuna, Enköping och Arboga växte upp på medeltiden och det via landvägar kom besökare som aldrig tidigare varit på dessa platser, så är frågan hur folk hittade om det inte fanns utsatta vägmärken?

Kanske bestod de första anlagda vägmärkena av nerslagna trästörar med markeringar, huggmärken i träd eller enklare konstruktioner av natursten längs de stigar som folk färdades på. Kanske är det så enkelt att man redan för tusentals år sedan målade på träd, på samma sätt vi gör idag längs stigar och leder i naturreservat och nationalparker.

Den fridlysta gulsippan är en av lundarnas rariteter – i alla fall i Uppland. Söderut i landet kan den bilda kraftiga bestånd.

Hjälstaviken, Uppland.