Kategoriarkiv: arkeologi

Skeppsvrak och maritima ristningar

Publicerad den av
1

Längs den svenska kusten finns tusentals skeppsvrak och andra spår som vittnar om en lång sjöfartstradition. Många av lämningarna har en historia som för länge sedan gått förlorad bland kobbar och skär. Ett exempel är Rörvik i Roslagen där århundranden av sjöfart satt sina spår – både till sjös och på land.

Text och foto: Jens Flyckt

I Rörvik, en liten vik längs Roslagskusten, ligger resterna av ett 37 meter långt och 8 meter brett träfartyg. Enligt Riksantikvarieämbetet, som refererar till uppgifter från ortsbefolkningen, är det vraket efter den tremastade barken Norden. Det sägs att hon låg i Rörviksfjärden, antingen för att riggas av till pråm eller skrotas. Men en storm gjorde att hon förliste.

Vraket efter den tremastade barken Norden.

Det är inte det enda vraket i området. Ytterligare fyra skeppsvrak är registrerade i närheten. Ett av dem upptäcktes nyligen med hjälp av Eniros karttjänst, enligt Riksantikvarieämbetet.

Det finns även andra spår från sjöfart i viken. Intill stranden står en stocktimrad och vindpinad liten bod med tjärade knutbrädor. Boden verkar sedan länge haft en funktion som mötesplats av något slag – kanske som väntrum.

Bitvis är det väderbitna virket fullt med över hundra år gamla ristningar – initialer, förkortningar, geometriska mönster, teckenstavar, namn och årtal som sannolikt är gjorda av sjömän som gick i land här för länge sedan.

I vattnet nedanför boden skymtar stenkistor och andra konstruktioner från äldre bryggor.

1924 ristades initialerna HJ. i timret. Men redan år 1901 var ”AWA där.

Denna typ av tecken förekommer även som ristningar på berghällar på vissa öar i Stockholms skärgård, där sjömän i århundraden sökt lä när sjön gått hög. Dessa ristningar är ett fenomen som relativt nyligen uppmärksammats av forskningen. Den äldsta kända ristningen, i Furusund, är daterad till 1463.

Kunskapen om denna bildvärld är begränsad. I många fall är det sjömän som haft tråkigt eller velat lämnat spår från sin närvaro på platser de landstigit. Men där finns även svårtolkade tecken, siffer- och bokstavskombinationer som tros ha haft en djupare, magisk betydelse.

Den knuttimrade boden är gammal. Heta sommardagar, höststormar och snödrev har satt sina spår. Den är lappad och lagad lite varstans. Genom vissa partier mellan timmervarven lyser solen igenom och in i dunklet.

I den knuttimrade boden har skärgårdsfolk uppehållit sig, kanske i väntan på att bli upphämtade, sedan länge. Bodens väggar är fulla med ristningar, målningar och klotter.Den äldsta, daterbara ristningen är 119 år gammal. Men där finns åtminstone en ristning som kan vara 200-300 år gammal.

Mot sjösidan finns bodens enda fönsteröppning med utsikt över viken där vraket efter Norden ligger. Och i vattnet intill den moderna bryggan skymtar spår från stenkistor och andra äldre bryggkonstruktioner.

Spåren i bodens stockvägg visar att öppningen en gång i tiden varit större och haft en annan funktion.

Notera den igenlagda öppningen under fönstret.

Den äldsta daterbara ristningen är från 1901 och den yngsta från 1976. På innerväggarna finns målat klotter, taggar, hälsningar och kärleksförklaringar från1970-talet fram till nutid. Flera av de sentida alstren uttrycker en samhörighet eller tacksamhet till boden, till exempel ”Vårt hus”.

I över hundra år har den knuttimrade boden använts som anslagstavla, vänt- eller mötesplats. Och traditionen lever vidare.

Den vackraste ristningen, som kan vara betydligt äldre än övriga ristningar, föreställer ett enmastat segelfartyg, kanske en slup eller jakt av östersjömodell. Denna typ av mindre fraktfartyg var en vanlig syn i svenska farvatten på 1700- och 1800-talet.

En slup eller jakt med okänd last och med okänd hamn som destination.

Oavsett vad det är för skepp och hur gammal ristningen är så är det gjord med säker hand och med känsla för detaljrikedom. Vilken last hon går med eller vilken hamn som är destinationen är okänt.
Hon har ett smäckert skrov och någon form av akterdäck. Med vind i fock och gaffelsegel, bryter hon genom en dyning, som slår över träets faluröda årsringar,


Bronsskatten i trädgårdslandet

Publicerad den av
3

Plötsligt låg det märkliga föremål av brons i spadtaget från trädgårdslandet. Det som hade kommit fram ur jorden var en bronsskatt – säkert värd en större förmögenhet när den för 2600 år sedan lades ner i vattnet en forntida sjö.

Text och foto: Jens Flyckt

Reportage. På bronsåldern var platsen där trädgårdslandet idag ligger, strandkanten på en relativt stor sjö.

Århundranden och årtusenden kom och gick efter att bronsföremålen lades i vattnet. Landhöjningen och sentida dikningsföretag torrlade med tiden större delen av sjöbottnen och gjorde marken odlingsbar. Så, i mitten på 1980-talet, kom bronsföremålen åter i dagen.

Bronsåldern är en tidsperiod som i Skandinavien sträcker sig från 1800 till 500 före Kristus (f.Kr.) Namnet har perioden fått efter som det var då som man på våra breddgrader gick från att använda stenverktyg, till att importera och tillverka vapen, verktyg och smycken av brons.

Den aktuella fyndplatsen är på många sätt en typisk, uppländsk bronsåldersbygd där krönrösen, skålgropar, skärvstenshögar och andra lämningar är belägna på höjdnivåerna runt det forntida vattendraget.

Bronsföremålen i trädgårdslandet är ett så kallat depåfynd, det vill säga en samling föremål som medvetet lagts ner i vattnet.

Depåfyndet från trädgårdslandet består av 21 bronsföremål. Det mest praktfulla föremålet är en stor så kallad Wendelring med omkastad vridning.

Fyndet består av 21 bronsföremål. Där finns bland annat tre holkyxor. Holkyxan, en arbetsyxa som kom att utvecklades och användas under bronsåldern, är ett relativt vanligt bronsåldersfynd. Yxmodellen, som kan delas in i flera typer, har dels tillverkats lokalt men även importerats.

Dessutom finns två hela halsringar – varav en så kallad Wendelring med sin typiska, omkastade vridning. Även toppen av en större bronsnål, bestående av tre runda skivor med upphöjda koniska kretsar, ingår i fyndet.

Depåfyndet är daterat till 600-500 f.Kr. – det vill säga vid bronsålderns slutskede, på gränsen till övergången till den efterföljande tidsperioden – förromersk järnålder.

Länsstyrelsen informerades om fyndet och en mindre arkeologisk undersökning gjordes på platsen. Men några ytterligare fynd gjordes dock inte. Inte heller senare har några fynd gjorts på platsen.

Wendelringar är halsringar från bronsåldern som tolkats som kvinnosymboler.

Det har tidigare gjorts flera våtmarksfynd i närområdet. På 1960-talet hittades två stockbåtar. Båtarna rapporterades. Men antikvariska myndigheter var ointresserade av fynden. Stockbåtarna blev därför aldrig dokumenterade innan väder och vind förstörde dem. År 1881 påträffades ett tveeggat svärd med inläggningar av guld, silver och niello. Svärdet, som är daterat till vikingatid, skänktes till Historiska museet år 1911.

Niello är en mycket gammal metod som används för dekoration av silverföremål. Tekniken användes i bland annat i Orienten långt före Kristi födelse och kom den att blomstra i Skandinavien under vikingatiden. Tekniken går ut på att graverade linjer och bearbetade ytor fylls ut med färgad massa, bestående av en blandning av bland annat bly, koppar och svavel (reds.anmärkning.)

Kanske ligger förklaringen i detta depåfynd i wendelringen. Inom den arkeologiska forskningen finns en uppfattning om att dessa halsringar var kvinnosymboler. Det har i sin tur lett till teorier om att wendelringar i depåfynd kan vara offer till kvinnliga gudar eller väsen.

Men som mycket annat som har med bronsåldern att göra så är det ingen som med säkerhet vet hur dessa människor resonerade eller hur deras idévärld såg ut – och ännu mindre varför de lade ner dyrbara bronsföremål i vattendrag.

Assur från Bro – en hemvärnsman från forntiden?

Publicerad den av
Svara

Text och foto:Jens Flyckt

Vid landsvägen i närheten av Upplands Bro kyrka står en säregen runsten. Stenen är rest av en kvinna vid namn Ginnlög till minne av sin man, Assur – som skyddade sin hembygd mot härjande vikingar.

Reportage. Runstenen, som kallas för Assurstenen, i Upplands Bro har många säregna och märkliga detaljer. Det gäller inte minst runtextens innebörd. I århundraden har det forskats, diskuterats och spekulerats om den på många sätt häpnadsväckande texten.

Översatt till nutidssvenska står det så här på runstenen:

”Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd, och till Göt, hon lät
göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon Jarl.
Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans
ande och själ.”

Runstenen i Bro som berättar om Assur som försvarade sin hemtrakt mot härjande vikingar.


Assurstenen restes någon gång på 1000-talet. Stenens ursprungliga placeringen är inte känd. På 1400-talet, då seden att resa runstenar för långe sedan var över, återanvändes Assurstenen som byggmaterial och murades in i Bro kyrkas vapenhus. Där i vapenhuset satt den inmurad fram till år 1868. Då flyttades den till sin nuvarande plats.

I runtexten nämns att Assur var landvärnare mot vikingar, vilket gör den unik bland svenska runstenar. Inte från någon annan runsten är en liknande formulering känd.

Meningen har tolkats som att Assur var vikingaväktare, en person som sov utomhus vid stränderna för att hindra vikingar att komma i land och härja. Även om det på 1000-talet inte fanns någon militär organisation som idag, så kan man ana likheter med dagens hemvärn.

Att låta resa en runsten, som ofta runmästare anlitades för, var en handling som inte vem som helst hade möjlighet och råd att göra. I Assurstenen nämns även att hustrun även lät göra en bro.

På vikingatiden var bro inte samma sak som idag, utan en vägbank över sanka områden. Att bygga en bro, eller vägbank, var en hedersvärd handling i det vikingatida samhället. Därför nämns de ofta i runstenarnas texter.

Den vikingatida vägen var tekniskt avancerade konstruktioner för sin tid. Arkeologiska undersökningar har visat att man lade ner stor möda och energi på att göra vägbankarna stabila på de instabila, våta underlagen. Detta löste man bland annat med bärlager. Grundprincipen för dessa forntida vägbankar är den samma som för moderna vägar.

På många platser i landskapet är dessa vägbankar fortfarande i drift – mer tusen år efter att de byggdes. Ett sådant exempel är gården Lejden utanför Arlanda flygplats, där en runsten markerar och nämner en sådan vägbank. Den vägbanken, som är 70 meter lång, används än idag av bonden på gården för transport av betesdjur och jordbruksredskap.

Runsten NF 1977 vid gården Lejden. Runorna berättar om en 70 meter lång vägbanken som syns i bildens bakgrund.

Någon närmare information om vem Assur var, hur han dog och vilken social status han hade är inte känt. Men har var knappast en vanlig vaktpost. Att Grinnlög hade makt och resurser till att både bygga bro och resa runsten till sin mans minne, vittnar om en familj från de övre samhällsklasserna i det vikingatida Bro.

Assurstenen i den uppländska orten Bro innehåller formuleringar och spår som vissa forskare anser leder till den norska och danska kungamakten i slutet av 900-talet. Assurstenen beskriver även en hotbild som var så påtaglig att det dåtida samhället tvingades ha försvarsstyrkor längs stränderna – för att värja sig mot vikingar.

En annan omdiskuterad fråga är vem den Håkon Jarl, det vill säga Assurs far, som nämns i runtexten var. Man känner till en handfull personer med det namnet som som tidsmässigt stämmer med Assurstenen.
En person som flera forskare pekat ut som Assurs far är Håkon Sigurdsson Ladejarl, som var den danske kungen Harald Blåtands regent i Norge från år 970 och femton år framåt. När Håkon Sigurdsson störtades från tronen år 995 flydde hans söner till Sverige.

Den tusenåriga vägen

Publicerad den av
1

Text och foto: Jens Flyckt

Varför den 500 meter långa vägbanken vid Rösaring byggdes för mer än tusen år sedan är en gåta.

Denna 540 meter långa och tre meter breda väg anlades för minst 1200 år sedan – på vikingatiden. Men den kan vara ännu äldre. Platsen heter Rösaring. Den ligger idag avsides i skogen på Uppsalaåsen.

Man vet väldigt lite om vad forntidens människor sysslade med på platsen, annat än att de samlades där, begravde de döda och lade ner stora resurser på att bygga en väg som idag framstår som lika överdimensionerad som omotiverad.

Det blir mer om detta i ett kommande reportage.

Hittade guldring från forntiden

Publicerad den av
Svara

Text och foto: Jens Flyckt

En forntida guldring – tung, solid och tjock som en lampsockel, hittades i en åker utanför Knivsta i Uppland.

Fyndet gjordes för några årtionden sedan. Lantbrukaren som hittade ringen satt i traktorn och plöjde. Ett föremål som inte tycktes höra till jorden passerade i hans ögonvrån. I tron att det var en sockel till en glödlampa, stannade han, gick fram till plogen, plockade upp ”skräpet” och lade det i fickan.

Först senare när han gick igenom sina fickor uppdagades det att det var allt annan än en modern lampsockel.

Numera är det enligt lag inlämningsplikt på fornfynd av ädelmetaller, som till exempel guld. När ringen hittades fanns inte dessa regler och den är fortfarande i upphittarens familjs ägo.

Ringen är grov. Vid fotograferingstillfället fick jag möjlighet att titta närmare på den. Även om jag hade fingervante under så var ringen för stor för mina fingrar.

Den exakta fyndplatsen är inte känd. Men fyndet gjordes i ett område som är rikt på lämningar från järnåldern.

Om ringen var ett så kallat depåfynd, det vill säga ett föremål som någon gång i forntiden medvetet hamnade i jorden, som offer, gömma eller i en grav, är oklart. Kanske tappade ägaren ringen för 1000–2000 år sedan.

Men en sak är säker. Den ursprungliga ägaren måste ha varit en betydande person med stora resurser. Idag är den tunga och tjocka guldringen uppseendeväckande. Och det var den garanterat även när den tillverkades i en avlägsen forntid.

Slaget i Knutby en historisk gåta

Publicerad den av
12

Den uppländska orten Knutby är känd för mycket. Mindre känt är slaget vid Knutby kyrka år 1469 då femhundra personer lär ha slagits ihjäl.

Reportage. 1400-talets senare hälft och början av 1500-talet var en orolig tid i Sverige som präglades av konflikter med den danska kungen, men även av inbördeskrig. En av konfliktens huvudpersoner var riksrådet och väpnaren Erik Karlsson Vasa.

Bent Syse är Upplandsmuseets tidigare chef.

-Slaget vid Knutby har bland medeltidens krig placerats inom Erik Karlsson Vasas uppror, som inte direkt kan kopplas till konflikten med den danska kungen Christian I. Eventuellt handlar Vasas uppror mot adeln och den svenska kungen Karl Knutsson Bonde, säger Bent Syse.

Knutby kyrka. Gråstensmuren är från medeltiden och på många sätt unik för Uppland. Den har i stort sett samma utseende idag som den hade på medeltiden. Mot norr, öster och väster finns medeltida stigluckorna, det vill säga in- och utgångarna till kyrkogården, bevarade.
Ålderdomligt låsvred i Knutby kyrkas östra stiglucka.

Slaget vid Knutby kyrka nämns i flera senmedeltida krönikor, bland annat Sturekrönikan. Med en ungefärlig översättning blir det så här på dagens svenska:

”Rodenmän reste sedan en här
och kom Erik Karlsson där
då fick alla fly
till en kyrka som heter Knutby
och han snabbt efter drog
och alla i hären nidher slog.”

Även den dåtida historikern Olaus Petri nämner striderna vid Knutby i sin ”Svenska krönika” från 1530-talet.

”Men konung karl sendhe itt taalfolk ifra Stockholm…” står det i Olaus Petris krönika.

Enligt folksägnen ska femhundra personer ska ha begravts efter slaget vid Knutby kyrka. Men några arkeologiska bevis för var slaget skedde finns inte.

Bent Syse berättar att Erik Karlsson Vasas ”styrkor” bestod av allsköns folk, till exempel stråtrövare. Hösten 1469 vann de ett slag mot kungens män i Arboga, som sedan plundrades. De fortsatte till Västerås, som belägrades, och gav sig sedan på Uppsala som intogs utan motstånd.

-Vad som sedan sker är att en mindre del av kung Karl Knutsson Bondes styrkor besegras av Erik Karlsson Vasa vid Knutby kyrka under senhösten eller vintern 1469, säger Bent Syse.

Bent Syse.

Bent Syse fortsätter:

-Därefter har Sten Sture (som efterträdde Karl Knutsson Bonde som riksföreståndare reds.anm.) mobiliserat allmogen från Roslagen, Dalarna och Södermanland mot Erik Karlsson Vasa. Året efter lider Erik Karlsson Vasa ett svårt nederlag vid slaget vid Uppebo färja i Dalarna. Han flyr sedan till Danmark, säger Bent Syse.   

Hur trovärdiga är de medeltida krönikorna när det gäller slaget?

-Källvärdet i krönikorna har ifrågasatts av historiker, ofta när det gäller propagandistiska inslag. Men mycket av dessa texter kan ändå vila på fakta. Slaget vid Knutby är inte en större sammandrabbning och det spelar ingen direkt politisk eller propagandistisk roll, säger han.

Knutby kyrka äldsta delar är från 1200-talet. Men arkeologiska fynd tyder på att det funnits en äldre träkyrka på platsen.

Slaget vid Knutby levde länge kvar i folksägnen. Ett exempel är ”Svenska folkets sagohävder”, som gavs ut av folklivsforskaren Arvid August Afzelius i mitten av 1800-talet. Där pekas en äng i kyrkans närhet ut som plats för slaget.

”Ett minne af striden vid Knutby i Uppland, där svenskarna försvarat sig manligen, ändock de blefvo öfermannade, är en sänkning  på en äng icke långt från kyrkan, där lantfolket säger att 500 danskar blivit begrafna” skriver Arvid Afzelius.

Det har från flera håll även hävdats att Knutby kyrkas medeltida mur skulle ha använts som en försvarsanläggning under Knutbyslaget. Ett exempel är boken Roslagens kyrkor från 1979. Några bevis för detta påstående finns inte.

Åtskilliga personer har tolkat och tolkar fortfarande den medeltida muren runt Knutby kyrka som en försvarsanläggning – en skans, som användes vid Knutbyslaget. Men några bevis för detta finns inte.

Ett annat exempel är den lokala folklivsskildraren Viktor Svensk som 1944 publicerade en teori om slagets lokalisering. Den gick ut på att Mörby, som idag är en privatägd slottsruin belägen knappt två mil sydöst om Knutby, ska ha spelat en roll i stridigheterna. Han såg en koppling till Johan Slaweka, vars sätesgård vid tiden för slaget var Mörby. Slaweka var en av flera adelsmän som stod på Erik Karlssons Vasas sida.

Mörby. År 1469 fanns inte det slott som idag står som ruin vid Mörby. Vid 1450 byggdes den förstta stenbyggnaden som idag är en del i ruinens norra länga. Vid tiden för Knutbyslaget var Mörby sätesgård åt Johan Slaweka, Han var en av flera adelsmän som stod på Erik Karlsson Vasas sida. Denna koppling resulterade i Viktor Svensk teori om att Mörby ska ha haft en roll i Knutbyslaget.

Bent Syse tvivlar inte på att slaget har ägt rum. Han poängterar att folksägnen nämner flera platser.

-Det är allt från Mörby, en äng en bit från kyrkan och en plats mellan kyrkan och Ösby – 1,5 kilometer väster om Knutby som nämns. Personligen anser jag att platsen finns att söka i närheten av kyrkan. Frågan är bara var? Mig veterligen har inga fynd som kan knytas till slaget gjorts, säger Bent Syse.

Text och foto: Jens Flyckt