Två beväpnade ryttare som rider fram på den bearbetade stenytan. Skoklosterstenen är en av Sveriges mest udda runstenar. Den påminner om en bildsten och dess ristade ryttare med svärd och spjut kan vara 500 år äldre än den vikingatida runristningen.
Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.
Uppland. Skoklosterhalvön är mest känt för Europas bäst bevarade barockslott, som Carl Gustav Wrangel lät påbörja år 1654. Mindre omskriven är den runsten som står uppställd på en liten kulle intill Skokloster kyrka.
Den märkliga Skoklosterstenen med en av sina två beväpnade ryttare. I bakgrunden syns Skokloster kyrka.
Skoklosterstenen är ett vackert formhugget stenblock av gnejs. Den liknar inte någon annan runsten.
Skokloster är en medeltida tegelkyrka. Den började byggas i mitten av 1200-talet, som en klosterkyrka (Sko kloster) av cistercienserorden. Klostret låg ursprungligen i Byarum, Småland. Flytten till Skokloster ska ha skett mellan 1222 och 1245.
Skoklosterstenen är runristad på en sida.På den runristade sidan finns en ståtlig häst med ryttare som håller i ett svärd. På motsvarande sida, som inte har några runor, finns en nästan identisk häst med ryttare. Denna ryttare är beväpnad med spjut.
Runristningen är signerad av Fot. Han var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som den främsta runmästaren
Ett trettiotal runstenar kan tillskrivas honom, men endast tolv stenar är signerad. Skoklosterstenen, som är signerad av fot, är daterad till 980 – 1015 eKr – det vill säga vikingatiden.
Ornamentiken på Skoklosterstenen skiljer sig från runmästaren Fots kända runristningar, men i övrigt stämmer stenens runor överens med Fots fulländade teknik.
Skoklosterstenens runtext saknar språklig anknytning till de ristade ryttarna. Runtexten är en tidstypisk minnesskrift för en runskrift från 1000-talet. Den lyder:
”Andvätt och Gullev och Gunnar och Horse och Rolev läto resa stenen efter Tord, sin fader. Fot högg runorna.”
En omdiskuterad detalj i Skoklosterstenen är det formspråk som ryttarna är ristade med. Stilmässigt har den jämförts med bildframställningar på föremål från 600-talet. Det har även dragits paralleller till den så kallade Jellingestilen från 800/900-talet.
En teori är att Fot återanvände en äldre, lokal bildsten och försåg den med runristning. Den teorin är ifrågasatt.
Med bildsten menas en forntida häll/stenblock, regel utan text,som bearbetats och försetts med ornamentik och mytologiska symboler. Mest kända är de gotländska bildstenarnas, daterade (cirka) från 400-talet och fram till 1100-talet-talet, som (enligt RAÄ, ) uppvisar en mångfald av stilar och symboler. Cirka 550 bildstenar/fragment är kända från Gotland. I Uppland har ett tjugotal bildstenar/fragment påträffats.
Bildstenar är även kända från andra svenska landskap.
Skoklosterstenens ena ryttare. På grund av att ristningens färg bitvis är borta och det växer lav på ytan, är motivet otydligt. I svartvitt framträder hästen och runorna tydligare än i färg.
Bildstenar är starkt förknippade med Gotland.
Mindre känt hos allmänheten är att det även på fastlandet ristades och restes bildstenar. I Uppland är bildstenar från 400/500-talet mycket sällsynta. De få fynd som gjorts består i regel av svårtolkade fragment.
En hel bildsten kommer från Edsbro i Uppland. Den 52 centimeter höga Edsbrostenen påträffades i en åker år 1910. Edsbrostenen är numera försvunnen efter att upphittaren flyttade tog med sig stenen till sin nya trädgård, där tycks ha förs försvunnit.
Edsbrostenen är daterad till 400-talet. Formmässigt påminner den med samtida gotländska bildstenar, men har en betydligt mer naiv stil.
Den försvunna Edsbrostenens ena sida. Bilden visar stenens övre del. Foto: Nils Sundquist/Public Domain.
En annan bildsten kommer från Skoklosterhalvön. Den märkliga Häggebystenen är ett tunt block av röd sandsten. På ena sidan är ett skepp med höga stävar och tolv roddare avbildat. På andra sida finns en ristning bestående av två hästar och två personer. Den sistnämnda scenen skildrar en så kallad hingsthetsning.
Häggebystenen är daterad till 500/600-talet. Originalet förvaras på Statens historiska museum. En kopia står uppställd intill Häggeby kyrka.
En intressant detalj i Häggebystenen (bildsten) är människofigurerna, som påminner om den gestalt på den så kallade Krogstastenen, en runsten från 500-talet som Sverigereportage skrivit om tidigare:
Bildstenen från Häggeby (Skoklosterhalvön) är av sandsten och daterad till 500/600-tal. Foto: Johan Dellbeck/Upplandsmuseet.
Den grundläggande frågeställningen är alltså om Fot återanvände en äldre (uppländsk) bildsten när han skapade Skoklosterstenen? Den teorin är ifrågasatt.
Kanske är Skoklosterstenen en specialbeställning där Andvätt och Gullev, Gunnar, Horse och Rolev ville förmedla en historia/berättelse som då var känd, illustrerad med två beväpnade ryttare, som nu är bortglömd.
Kanske är Skoklosterstenen inte en återvunnen bildsten, utan ytterligare ett bevis på runmästaren Fots stora skicklighet och mångsidighet.
Den sida av Skoklosterstenen som saknar runristning.
Skoklosterstenen är känd sedan 1600-talet då den uppges ha varit inmurad i Skokloster kyrka. Sin nuvarande placering fick den sannolikt på 1800-talet.
Var Skoklosterstenen ursprungligen restes och stod är inte känt.
År 1489 strandade en stor val i Stockholms skärgård. Två av valbenen finns kvar i Edebo kyrka i Roslagen. För den medeltida allmogen var dessa ben ett bevis för att ett forntida jättefolk en gång i tiden hade levt på jorden.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Valar i svenska farvatten är ingen ny företeelse. Medeltida källor nämner flera valar som strandade längs svenska kuster. En av dessa strandningar ska ha skett år1489. Källorna nämner inte exakt var strandningen skedde, enbart att det inträffade i Roslagen/ Stockholms skärgård.
Valbenen Edebo kyrka.
I bland annat Sturekrönikan, daterad till 1400-talets andra hälft, berättas om ett stort vattenlevande vidunder, en valfisk, som strandade och som bönderna högg isär.
År 1630 uppmärksammades valkotorna i Edebo kyrka i samband med en kyrkinventering. Lokala traditioner och nerteckningar angav att strandningen skedde i Edeboviken. Det var först då man kunde knyta de historiska källorna till en plats. Mycket pekar därför på att valbenen i Edebo kyrka kommer från den val som uppges ha strandat i Roslagen år 1489.
Edeboviken är idag en avlång, sval vik vid Hallstavik.
Beträffande vilken art Edebovalen är/var går uppgifterna isär. Nordkapare eller gråval är två arter som har nämnts.
En märklig detalj är att 1630 års inventering anger att en ryggkota förvarades i kyrkan. Sedan någon gång i början av 1900-talet finns det plötsligt två ryggkotor som uppges komma från samma val. Det hör troligen ihop med att finns och har funnits fler ben från den aktuella valen i bygden. Ytterligare ben finns på en lokal, namngiven gård, enligt lokalbefolkningen.
Edebo kyrka i Roslagen. Kyrkans äldsta delar, sakristian, är från 1200-talet och byggdes ursprungligen intill en äldre träkyrka. Den nuvarande kyrkans långhus är från slutet av 1400-talet.
Edebovalen är som sagt inte den enda storval som strandat längs Sveriges kuster under forntid och historisk tid – men det är den mest kända medeltida strandningen.
Valstrandningar var på medeltiden förknippade med dåliga omen. Men valen var även en uppskattad resurs – kött, fett och ben togs till vara. På Carta marina, en karta som ritades i Venedig år 1539, finns den äldsta kända avbildningen av en strandad val som styckas. Den avbildade platsen är Färöarna.
I den ikoniska filmen Korpens skugga, som skildrar en släktfejd på Island under sen vikingatid och tidig medeltid, finns en scen som skildrar det värde strandade valar hade. Hövdingen Erikur hittar av en slump en strandad val och säger uppspelt ”matur” som är mat på isländska.
Carta Marina från 153 (beskuren). Till vänster i bilden styckar några män en strandad val.
Edebo kyrkas valben är smutsiga efter att kyrkobesökare i hundratals år har tagit på benen. Valbenen haft olika placeringar i kyrkan. Benen väckte stor uppmärksamhet på medeltiden. Än idag lockar benen besökare.
När Sverigereportage var på plats en dag i juni 2023 var valbenen var placerade i vapenhuset tillsammans med en inplastad informationsskylt. En guide berättade att folk kommer långväga ifrån för att se benen. Samma person säger att strandningen sannolikt skedde i Edeboån, som har sitt utlopp i Edeboviken.
Benen är ganska slitna och märgkanalerna är på flera ställen blottlade.
I benen finns flera huggskador efter vassa föremål med smal egg, troligen från yxa. Sannolikt uppkom dessa huggskador i samband med styckningen av valen år 1489. Några av huggskadorna är intressanta då huggen bildar ett pilformat mönster.
Några av huggmärkena, som bildar ett pilformat mönster, i Edebo kyrkas valben.
Valben är kända från åtskilliga svenska kyrkor. I strandade valar och valben i Sverige, skriver etnobiologen Ingvar Svanberg att valben är kända från 200 kyrkor i Europa.
Dessa valar spelade en stor inverkan i den medeltida folktron. Man trodde att världen en gång i tiden hade befolkats av ett jättfolk, som bland annat nämns i första Moseboken. Valarnas ben betraktades som ett bevis för jättars existens.
Ingvar Svanberg nämner bland annat ben från en kaskelot i Maria kyrka i Visby som ansågs ha helande egenskaper:
”Särskilt intressant är de kotor efter en kaskelot av okänt ursprung som länge bevarades i Mariakyrkan i Visby, och som enligt sägnen var kvarle- vor efter en jättekvinna med namnet Visna. När Linné besökte Visby i juni 1741 fick han tillfälle att examinera benen närmare och kunde konstatera att ”Jätte-Benen som bewarades i Stora Kyrkahn såsom underwärk, woro wärkeligen Hwalfiskben”. Carl Johan Bergman berättar att i en skrift 1882 att allmogen uppfattade kotorna med en särskild vördnad: ”Många lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogång- en, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig.”
Så kallade jättekast, stora flyttblock i närheten av kyrkor, var ett annat uttryck för tron på jättar. På medeltiden hade man ingen aning om att det var inlandsisen som hade transporterat dessa stenblock, som låg på sina platser tusentals år innan kyrkorna byggdes. I folktron var det jättarna som hade kastat blocken mot kyrkorna.
Koret i sedelomlopp kyrka. Kalkmålningarna tillskrivs Edebomästaren och är daterade till1500-talets första årtionde.
Enligt Ingvar Svanberg fördelades troligen den strandade valens ben till flera kyrkor i östra Uppland. I nästan alla kyrkor är valbenen borta. Ben som förmodligen kommer från Edebovalen finns bland annat bevarade i Lunda kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Att ben från strandade valar distribuerades till olika kyrkor var en tradition som var bruklig runt Östersjöområdet på medeltiden. År 1365 strandade en val på ön Usedom i södra Östersjökusten, där gränsen mellan Polen och Tyskland går idag. Dess valben hamnade bland annat i Sankt-Marien-Kirche i Rostock och slottskyrkan i Wittenberg.
Att nästan alla valben har försvann från svenska medeltidskyrkor berodde troligen på att allmogen till slut blev så upplyst att kyrkans historia om jättar inte längre var trovärdiga. Enligt Ingvar Svanberg debatterades valbenen som bevis på jättefolkets existens, så sent år 1765.
Strax norr om Rimbo finns en ovanligt fornlämning – en varggård, som Sverigereportage har nämnt tidigare. Detta reportage är en mer ingående beskrivning av varggården som medeltida fångstanläggning.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Genom Magnus Erikssons landskapslag från 1300-talet fick allmogen en lagstadgad skyldighet att förfölja och utrota vargen. Runt om i markerna finns spår denna verksamhet. En sådan plats är varggården utanför Rimbo.
Så här var varggården tänkt att fungera. När vargarna tagit sin in kunde de inte ta sig ut. Denna illustration finns på den informationsskylt som är uppställd på platsen. Konstnär okänd.
Lite är känt om varggården utanför Rimbo. Allmänt tycks det finnas en bristande kunskap om denna typ av lämningar. Relativt ofta förväxlas varggårdar som namn med varggropar.
Varggrop och varggård är dock två vitt skilda fångstanläggningar. Varggropen är framför allt mycket mindre och förhållandevis enkel i sin konstruktion. Varggården är en stor, arbetskrävande och kostsam anläggning.
Troligen är det lokala berättartraditioner som påverkar och som namnger fångstgropar som varggårdar. Varggropar finns det gott om. Varggårdar är ovanliga lämningar.
Att en så stor fångstanläggning byggdes utanför Rimbo berodde på att det en gång i tiden fanns mycket varg i trakten. Numera är vargarna betydlig färre. Knappt en mil öster om Rimbo, vid Finsta, finns ett system med varggropar som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Utifrån andra dokumenterade varggårdar, bland annat i Årböle i Norduppland, framträder fragmentariska bilder hur dessa stora fångstanläggningar anlades och användes.
Årböle byalags medlemmar har grävt i arkiven för att hitta information om sin varggård. Den anlades år 1803 efter beslut i sockenstämman tre år tidigare.
Varggården utanför Rimbo är imponerande fångstanläggning, inte minst med tanke på att allt är grävt för hand. Erosion, slitage från crossmotorcyklar, ryttare och grustäkt har skadat fornlämningen. Men fortfarande framträder den relativt tydligt i tallskogen.
Mot sydväst är varggården utanför Rimbo välbevarad. På denna bild får man en uppfattning om denna fångstanläggnings storlek. I förgrunden syns den inre vallen – som stigen följer. I bakgrunden avtecknar sig den yttre vallen som ett mörkt parti.
Varggården utanför Rimbo är rund, 300 meter i omkrets och består av en inre och yttre sandvall. Diket mellan vallarna är 4-5 meter brett på bottnen och cirka 10 meter bred på vallkrönen. Det plana området innanför den inre vallen är 43 meter i diameter, enligt Fornsök. Troligen hade insidan av den inre vallen en eller flera timmerväggar.
När varggården utanför Rimbo var i drift fanns det på utsidan språngbrädor som ledde över valkarna och in i fångstanläggningen. Längs den innersta vallen fanns en gärdsgårdsliknande konstruktion med spetsiga störar som var lutade inåt. Störarna hindrade vargarna att ta sig ut från vargtorget.
Bland lingonris inne i varggården växer Smålands landskapsväxt – Linnéa. Den växten är annars inte så vanlig i trakten.
Slitage från ryttare och crosskörning har skadat varggården.
Inne i varggårdarna fanns en trätunnel. När folk samlades runt varggården flydde de infångade vargarna in i tunnel – som slutade i en fångstgrop. I denna grop stacks eller slogs vargarna ihjäl. Enligt Årböle byalag användes inte skjutvapen vid avlivningen, då lukten av krut kunde skrämma bort andra kommande vargar från varggården.
I varggården utanför Rimbo är tunnel är för länge sedan borta. Men fångstgropen, där infångade vargar slogs ihjäl, kan man fortfarande ana.
Exakt hur vargarna lockades in i varggården är något osäkert. De beskrivningar som finns nämner att döda kreatur lades inne i varggården, men även på utsidan. Det är inte osannolikt att även levande husdjur användes som lockbete. Beträffande varggropar är det känt att levande hundvalpar och höns användes för att locka vargen.
På varggårdens inre vall finns en stig som löper runt anläggningen. Bilden visar den östra sidan som är sämre bevarad.
Enligt de medeltida landskapslagarna var varggårdarna inte enbart fällor. De tycks även ha använts vid vargskall – en jaktmetod då flera kilometer, ibland flera mil långa, drevkedjor drev vargarna fram till begränsade ytor där de slogs eller sköts ihjäl.
Vid skall ska alltså varggårdarna ha fungerat som avslutningsplatser för vargdrev.
För att förstå varför dåtidens samhälle lade ner så stora resurser på att ha utrota vargarna, måsten förstå det hot som vargen innebar – både mot människor och kreatur.
Under toppåren på 1800-talet dödade varg stora mängder husdjur och boskap i Sverige. Det sades att råttorna åt upp spannmålen och vargarna åt upp boskapen; eller att vargarna beskattade landsbygden hårdare än staten.
Mellan åren 1827 och 1839 dödades i snitt 500 vargar per år, enligt SLU.
Nyheten om att Gysingevargen som åren 1820/21 anföll 31 människor, varav nio barn dog, ökade säkert rädslan för vargen vargen. Gysingevargen är den varg som dödat flest människor i Sverige. Även före 1820 finns ett antal dokumenterade fall där människor, främst barn, dödas av varg.
Denna bild är tagen på bottnen mellan valkarna i varggårdens västra del. På bilden syns tydligt profilerna av de stora vallarna. Profilen är markerad med rött för tydlighetens skull.
Varggården utanför Rimbo är en lagskyddad fornlämning. Den är inte undersökt. När den anlades är därför inte känt. Den kan vara från medeltiden, eller så sent som från 1800-talet. Oavsett vilket är det en ovanlig fornlämning.
Bakom tät slyskog gömmer sig en lodrät bergsrygg där forntidens människor ristade ett tjugotal skålgropar för cirka 3 000 år sedan. Trots att denna ovanliga hällristning ligger några meter från en allmän väg är den inte registrerad.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Skålgropar är landets vanligaste hällristningar. Majoriteten av alla kända skålgropar är ristade på mer eller mindre vertikala bergshällar (runhällar) som är belägna intill åkermark. Vad dessa gropar hade för betydelse för forntidens människor är högst oklart.
Några av de skålgropar (markerade med gula pilar) som är ristade på den lodräta hällen.
Skålgrop är det vetenskapliga namnet på skålformade hällristningar. De dateras i regel till bronsåldern, men förekommer även på lämningar från stenåldern och järnåldern. Skålgropar förekommer på hällar, större stenblock och mindre stenblock.
Vad som gör skålgropar i detta reportage ovanliga är dels att de är ristade på en lodrät bergsyta. Det är oklart hur många lokaler med skålgropar på lodräta bergsytor som är kända i Sverige. Skålgropar på horisontala ytor (stenblock) förekommer bland annat på kammargravar i Skåne, men även på enskilda stenblock runt om i landet.
Ett folkligt namn på skålgropar är älvkvarnar. Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar/älvkvarnar och den folkliga kult som uppstod kring dem under historisk tid:
”Offersten” och ”älvkvarnar” är begrepp som idag är starkt förknippade med skålgropar. Dessa begrepp hör samman med den offerkult som i vissa landskap växte fram hos allmogen under historisk tid. Jämfört med skålgroparnas ålder är allmogens ”offer” i block och hällar en relativt sen företeelse. Grunden i denna offerkult, som i Uppland finns belagd till 1920-talet, var ”smörjning” av älvkvarnar. I begreppet ingår offer av mindre föremål, som nålar, fett och vätskor i älvkvarnar.
Det faktum att älvkvarnar/skålgropar även ristades på lodräta ytor, antyder att de ursprungligen inte var avsedda att lägga föremål eller hälla vätskor i.
Översikt över den avsats och bergsvägg där de aktuella skålgroparna påträffades. Hela bergsväggen syns inte på bilden. Bilden är tagen mot nordöst. På denna avsats stod forntidens människor, för cirka 3 000 år sedan, och ristade. På bilden är det artikelförfattaren som mäter en av skålgroparna. Bergsväggen är cirka 6 meter lång och som mest 1,2 meter hög.
Lokalen i reportaget är belägen på toppen av ett impediment, cirka 45 meter i diameter. Längst upp är berget i dagen. Där finns både horisontala och lodräta bergsytor. Den aktuella bergväggen ligger på 20-metersnivån. Var det inte för den täta vegetationen och en stor ek, så hade man haft en vida utsikt över det omgivande kulturlandskapet.
När Sverigereportage var på plats noterades ett tjugotal skålgropar, fördelade på tre områden på bergsväggen. Berget har en skrovlig yta och är dessutom bevuxet med ett tjock lavtäcke. Sannolikt finns det fler ristningar under lavtäcket.
Inga ristningar har noterats på de plana bergsytorna, som är täckta av mossor och inte är undersökta. Endast en liten del är fria från mossa och jord.
Den ristade bergväggen vätter möt öster och är i stort sett igenvuxen.
När bild på en av skålgroparna på den aktuella bergsväggen.
Fyndplatsen är belägen i nordöstra delen av Sigtuna kommun, Uppland. Det omkringliggande kulturlandskapen är mycket rika på fornlämningar, som sträcker sig från äldre stenålder (raä 238) och fram till medeltiden.
De aktuella skålgroparna (ristade på lodrät bergsvägg intill en avsats), är kända hos lokalbefolkningen. Men de är inte registrerade eller omskrivna. Sverigereportage har anmält lokalen till bland annat länsstyrelse och Sigtuna Museum and Art. Då de lodräta skålgroparna är belägna inom vägområdet för den intilliggande vägen är de även anmälda till Trafikverket.
I närområdet finns ytterligare en skålgropslokal som inte är registrerad.
Hans jordiska stoft återbördades till den skog han jagade i under större delen av sitt liv. En samling naturstenar markerar hans grav, som på många sätt liknar en grav från järnåldern.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Våren 2023 drabbades 77-åriga Erik av stroke och i april avled han. Han var en hängiven jägare. Stora delar av sitt liv tillbringade han i hemmaskogen. Och där, inte långt från sitt favoritpass där han sköt flera hundra vildsvin, begravde familjen hans aska.
Fotnot: Erik hette något annat. Hans familj har inget emot att Sverigereportage skriver om honom, så länge plats eller namn inte nämns.
Eriks grav består av ett enkelt röse. Den ligger på den mark där han jagade under stor del av sitt liv. En enklare skylt med en minnestext kommer att resas på platsen. I närheten är en rododendron planterad.
Jag träffade Erik för första gången för tio år sedan. Senare kom jag att jaga på samma mark. Vid ett tillfälle blev vi ståendes kvar i skymningen, där hans grav nu ligger, och diskuterade jakt och natur.
Sista gången Erik satt på sitt pass var i slutet av mars. Kort därefter blev han sjuk. Han ville komma hem från sjukhuset, men så blev det aldrig. Han var för dålig.
Erik hade tydligt sagt att han ville ha en så enkel begravning som möjligt, med så lite inblandning av kyrkan som möjligt. Och så blev det. Efter att familjen beviljats tillstånd av Länsstyrelsen samlades familjen i skogen, inte långt från hans pass.
Där i skogen spred/grävde familjen ner askan efter Erik. Ett mindre stenröse anlades som en grav.
Utsikt från Eriks jaktkoja.
Hans grav är en enkel samling av stenar som tagits från platsen. Den ligger på en bergshöjd i en skogsbacke som vätter mot öster, söder och väster. Platsen är relativt öppen efter en huggning för några år sedan. Fyra mindre granar som bildar en rektangel som ramar in Eriks gravröse.
Erik är inte den första person att begravas i denna skog. En bit därifrån finns en nästan identisk ensamliggande grav. Men den graven är cirka 2 000 år äldre än Eriks.
Ensamliggande gravar är ett arkeologiskt benämning på en typ av gravar som i regel dateras till den forntida tidsperiod som kallas järnålder. Det var en tid då de döda i regel begravdes i ättens gravfält. Ibland begravdes de döda i ensamliggande gravar. Att Eriks grav liknar en grav från järnåldern är dock en slump.
Hans äldsta son, som även han är en hängiven jägare och som bor mitt i jaktmarken i närheten av pappans grav, berättar att askspridningen var en stilla tillställning med familjen samlad. Han kände sig manad att säga några ord.
-Han ville absolut inte ha någon präst närvarande. Jag berättade om alla våra jaktminnen, om hur många vildsvin han sköt, om att han sköt sin första älg där borta och att hans lyckligast tid var innan han började med golfen. Jag ska se till att det kommer upp en skylt med hans namn på platsen, säger sonen.
Kanske är det som myten säger: ”Jägare dör aldrig – de går bara längre in i skogen”.
På frågan om hur det känns att ha sin fars aska begravd på den egna marken, svarar han:
-Det känns helt naturligt. Han fick som han ville. Här uppe på skogen hör han hemma. Vi valde en plats där det är sol hela dagen. Jag vill även jag att min aska sprids där den dagen det är dags. Kanske kan det få ungarna att bo kvar när jag är borta, säger han.
Härom dagen gick jag förbi den plats där Erik och jag stod och pratade och där hans aska är spridd/begraven bland granrötter, aspar, mossa och blommande skogsstjärnor. Det slog mig att det kanske är som i den gamla myten, om att jägare aldrig dör – de går bara längre in i skogen.
Det vilar något mystiskt över staden Enköping och dess tidiga historia. Historiska och arkeologiska spår vittnar om en kyrklig närvaro under medeltiden. Förutom grundmurarna av S:t Ilian och en av Upplands äldsta kyrkor, Vårfrukyrkan, har övriga kyrkor försvunnit genom århundraden av bränder och glömska.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Mycket av Enköpings medeltida historia är okänd. Det gäller inte minst stadens kyrkliga betydelse under medeltiden. I handlingar från 1314 nämns tre kyrkor i Enköpings stad – S:t Ilian, S:t Olof och Vårfrukyrkan. Av dessa finns endast Vårfrukyrkan, vars äldsta bebyggelsefas är från 1100-talets andra hälft, kvar.
Vårfrukyrkan på toppen av Kyrkåsen. Där uppe finns en vida utsikt över staden. Av det medeltida Enköping finns inget bevarat ovan mark, för utom Vårfrukyrkan.
Enköpings högsta punkt är Kyrkåsen. Där uppe, med vida utsikt över staden, ligger Vårfrukyrkan. Strax nedanför åsen tror man att Enköping växte fram under tidig medeltid.
År 1164-1167 nämns Enköping för första gången i det skriftliga källmaterialet, enligt Upplandsmuseet. Exakt när staden grundades är oklart. Men troligen skedde det inte långt efter att Sigtunas etablerades i slutet av 900-talet. Landvägen är det fem mil mellan Sigtuna och Enköping. I likhet med Sigtuna växte Enköping fram intill Mälaren.
Enköpings äldsta kända brev med stadsprivilegium är från år 1413.
På medeltiden fanns som sagt fler kyrkor i staden. S:t Ilian anlades på 1200-talet. Grundmurarna, som är restaurerade, ligger intill åsen nedanför Vårfrukyrkan.
På 1940-talet (Sundquist 1944) undersöktes resterna av S:t Ilian – en gotisk salkyrka som bestod av gråsten och tegel. Under murarna hittade arkeologerna spår från ytterligare en (ej namngiven) stenkyrka – en romansk stenkyrka med kraftigt västtorn. Den romanska stenkyrkan är daterad till 1100-talet och överlappas delvis av S:t Lilian.
De restaurerade grundmurarna efter S:t Ilian, en Salkyrka som troligen revs på 1500-talet. Under de synliga murarna hittade arkeologerna rester av en annan kyrka, från 1100-talet.
S:t Illian var stadskyrka i Enköping fram till 1548, då Vårfrukyrkan övertog den rollen. Vad som därefter hände med S:t Ilian är något oklart. Enligt forskarna talar mycket för att den revs på 1600-talet.
S:t Olof är endas känd från skriftliga källor. Dess exakta läge är inte känd. Sommaren 1992 påträffades gravar vid schaktarbeten vid Kyrkogatan. Arkeologerna tror att dessa gravar är en del av S:t Olofs kyrkogård. Till skillnad mot S:t Ilian och Vårfrukyrkan, som låg i utkanten av det medeltida Enköping, var S:t Olof en stadskyrka.
I Enköpings tänkeböcker berättas berättas att S:t Olof förstördes i den stora stadsbrand som drabbade staden år 1572. Tänkeböcker består av protokoll som städernas rådhusrätter förde under medeltiden.
Vårfrukyrkan är en ovanligt stor romansk stenkyrka. Under 1100-talets andra del byggdes långhuset och korsarmarna. Den har en korsformig plan. Över korsmitten finns ett centralt placerat torn. Det nuvarande tornet fick sittutseende på 1800-talet.
Till denna kyrkliga närvaro i det medeltida Enköping fanns även ett fraciskanerkloster som anlades 1250, samt ett hospital som nämns 1279. På medeltiden var hospitalen, som låg utanför städerna, vårdinrättningar där nunnor och munkar tog hand om sjuka. Dessutom har arkeologerna hittat fynd i Enköpings stadslager som tolkas som pilgrimsmärken.
Det medeltida, sakrala livet i Enköping har länge förbryllat forskarna. Inget av det medeltida Enköping finns bevarat ovan jord – förutom Jungfrukyrkan som stått på åsen och vakat över staden och människorna i närmare 900 år.
Genom en glugg i Skokloster kyrkas gravkor letar sig ljuset in över dammiga likkistor, i vilka en stor del av den Wrangelska släkter vilar. I en av kistorna, den med ett krucifix på locket, ligger kvarlevornas efter en av stormaktstidens största personligheter – överbefälhavaren, riksrådet och greven Carl Gustaf Wrangel.
Text och foto: Jens Flyckt
Carl Gustaf Wrangel föddes på år1613 på sätesgården i Skokloster i Uppland. På platsen lät han senare livet påbörja bygget av vad som idag är Europas bäst bevarade barockslott – Skokloster slott.
Wrangelska gravkoret i Skokloster kyrka.
År 1640 gifte sig Carl Gustaf Wrangel med Anna Margareta von Haugwitz. Förlovning och brölopp skedde i ett svenskt härläger i Tyskland. Äktenskapets anses ha skett av kärlek, vilket var ovanlig på den tiden.
Carl Gustaf Wrangels liv präglades på många sätt av krig och slag långt borta. Han avled år 1676 på sitt slott Spyker i Rügen. Vid den tidpunkten var hans maka, Anna Margareta von Haugwitz, redan begraven i det Wrangelska koret i Skokloster kyrka.
Det dröjde fram till 1680 innan Herman Gustaf Wrangels kista slutligen lades i släktens gravkor, som idag är en av Skokloster slotts många sevärdheter.
Inom allmogen fortsatte man rista runor på föremål och byggnadsdetaljer, långt efter att det latinska alfabetet började användas på medeltiden. Ett exempel är detta kruthorn som en västgötsk jägare jägare försåg med runor på 1800-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Ett av de äldsta kända runristade föremålen i Sverige är en 25 centimeter lång spjutspets från 200-talet e Kr. Även om runalbabetet övergavs på medeltiden, så fortsatte man på landsbygden att använda runor. I Dalarna utvecklade man ett eget runalfabet på 1500-talet. Även från andra håll i landet finns exempel på bruk av runor bland allmogen – till exempel detta kruthorn från trakterna runt Tidaholm i Västergötland.
Kruthorn, troligen från 1700-talet, som är ristat med runor, latinska bokstäver och symboler. Detta kruthorn kommer från trakterna runt Tidaholm och är i privat ägo.
Innan patronen uppfanns laddades skjutvapen via pipans mynning. Vid laddning använde man bland annat svartkrut, förladdning, kula eller hagel. Svartkrutet, som inte fick bli fuktigt, förvarades i vattentäta behållare av horn. Denna typ av kruthorn från 1700-talet är relativt vanliga. De förekommer i olika utföranden.
Med varghagel menas en laddning bestående av ett fåtal, grova hagel. En hagelladdning, för fågel och annat småvilt, består annars av ett stort antal mindre hagel.
Det ovanliga med detta kruthorn är att det är ristat med runor och latinska bokstäver. Stor del av Hornets yta täcks med tecken, som bitvis är bortnött. Årtalet 1803 är ristat på två ställen.
Till ett av årtalen finns även en text där ett av orden kan tolkas som ”varg”. Man kan ana ett personnamn eller möjligen ortsnamn. Även en enkel bild på ett gevär är ristat på det slitna kruthornet. Mest intressanta är de runor som ristats på hornet. För utom runorna för R, O, B,(eventuellt Y) finns en U-runa.
Runorna tycks sakna språklig innebörd.
Träsnitt föreställande vargjakt på 1500-talet. Hämtat ur: ”Historia om de nordiska folken” från 1541.
Från medeltiden och fram till 1864 hade allmogen en lagstadgad plikt att förfölja och döda varg. Detta skedde med förgiftning, hetsjakt, fångstgropar och så kallade vargskall.
”I den äldre Västgötalagen från tidigt 1200-tal finns denna formulering:
”Den äger hare, som dräper den, den äger räv, som driver upp den, den äger varg, som vinner den, den äger björn, som jagar den, den äger älg, som fäller den, den äger utter, som tager den ur å.”
Från 1000-talet och fram till 1200-talet ristade Sigtunaborna runtexter på revben. På ett 90-tal kända runben finns allt från klotter, besvärjelser mot sjukdomar, kristna böner och även en hyllning till kungen ristade. Ristningarna ger en unik inblick i det vardagliga användandet av runor på vikingatiden och medeltiden.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum
Uppland. Runor ristades inte enbart på stenar, vilket är lätt att tro med tanke på att det finns över 2 5000 kända runstenar i Sverige. En sällsynt, arkeologisk fyndkategori i stadslager från tidig medeltid är runben – djurben på vilka människor ristade med runor för cirka 1000 år sedan.
Detta runben, som påträffades vid Drakegården intill Stora gatan i Sigtuna, är svårtolkat. Dessutom tycks vara ristade av flera personer. På ena sidan finns en ristning som tolkats som: ”Slå Kåte på benet”. På andra sidan finns runföljd som tolkats som : vi skiftar” – vilket kan syfta på någon form av markaffär. När benet hittades var det nerstucket i jorden på en medeltida tomtgräns.
Att runor användes som vardagsskrift på vikingatiden och medeltiden vet man sedan tidigare. De flesta vardagliga runtexter ristades sannolikt på trä. Men trä är ett material som snabbt bryts ner i jorden. Djurben däremot, som revben från nötboskap, bevaras mycket bättre i kulturlager.
Sigtuna, belägen intill Mälarens strand mellan Uppsala och Stockholm, anlades i slutet av 900-talet. Genom staden går Stora gatan, som har samma sträckning idag som när staden anlades.
Sigtunas runben är daterade från slutet av 1000-talet och fram till början av 1200-talet. De flesta ristningarna är gjorda på revbenen nöt, men ristningar på andra djurben förekommer. De flesta runben är fragment av sönderbrutna ben. Ett fåtal hela runben har påträffats.
1982 hittades detta runben (S19) som är ristat på två sidor. På andra sidan finns är en kristen bön ristad. Mer om den andra sidans ristningar längre fram i reportaget.
Runbenen förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin. Där finns fynd från den moderna Sigtunaforskningens vagga på 1910-talet och fram till idag. Magasinet omfattar 160 000 fyndposter.
I reportaget beskrivs revben som är ristade på bägge sidor, som sida ett och två. Det är dock oklart i vilken ordning sidorna ristades. Numreringens syfte är att förenkla beskrivningen av dessa runristningar.
Anders Söderberg är arkeolog vid Sigtuna Museum And Art. Han berättar att närmare hälften av Sigtunas runbenen har hittats i samband med arkeologiska undersökningar de senaste årtiondena. Det första påträffades 1925.
-Efter fyndet 1925 dröjde det fram till 1982 innan nästa runben hittades – ett revben med bland annat lönnrunor. Det hittades i kvarteret Guldet. En stor ökning av runbensfynd kom i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren1988-90 – då ett tjugotal runben hittades. Det innebar att intresset för runbenen ökade, säger Anders Söderberg.
Kvarteret Professorn intill Stora gatan.I detta kvarter genomfördes ett flera stora arkeologiska undersökningar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Vid slutet av vikingatiden och början av medeltiden var Mälarens vattennivå betydligt högre än idag. Då, för cirka 1000 år sedan, låg strandlinjen ungefär i höjd med det vita huset som syns en bit ner i gränden i bildens högra kant.
I kvarteret Professorn, ett kvarter som ligger mitt på Stora gatan och som sluttar ner mot den vikingatida och medeltida strandlinjen, genomfördes flera stora arkeologiska undersökningar från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Där hittades ännu fler runben och andra sensationella fynd.
Ett av Professor-grävningarnas runben är litet, avbrutet och har grunt ristade runor. Det är daterat till 1000-talets slut.
Runtexten på benet lyder:
”Herr Niklas”
Tolkning: Helmer Gustavson/Riksantikvarieämbetet.
Vem denna Herr Niklas var är oklart. Men det kan vara namnet på en präst som var verksam i Sigtuna på 1000-talet.
”Herr Niclas” står det ristat på revbenet.
Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, säger att runben har påträffats i många medeltida städer i Sverige. Men ingen annan stans har så många hittats som i Sigtuna stad. Runben har även påträffats utanför städer, bland annat Mälby i Tillnge utanför Enköping och vid Gamla Uppsala kyrka.
I Sigtuna stad har 130 runristade lösföremål påträffats, varav ett 90-tal är runben. Bland övriga runristade föremål finns bland annat kopparbleck, en elfenbenskam från Medelhavsområdet, knivskaft, en stämnyckel till en medeltida harpa och en trätrissa som troligen används för undervisning.
Innehållsmässigt är det en ganska stor variation bland Sigtunas runben. Där finns bland annat runtecken utan språklig innebörd, skrivövningar, namn, uppgifter om markaffäree, besvärjelser mot sjukdomar/troll och kristna böner.
I ristningen på ett av de mest udda runbenen, som nämns tidigare i reportaget, finns uppmaning att sparka en namngiven person på benen. Ett annat runben har tolkats som: ”gott öl”.
Fotografering av runben i Sigtuna Museum and Arts magasin i Sigtuna.
Ett av de mest uppmärksammade runbenen påträffades i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren. Det så kallade ”kungsbenet” är ett helt revben från nötboskap som innehåller både skryt och en hyllning till kungen, som uppges äga mest mark och vara mest givmild.
Kungabenet är ristat på bägge sidor och påträffades på en obebyggd yta, mellan två hus som daterats till 1200-1230-talet.
Kungabenets runtexter lyder: ”Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom. … Kungen är den bäste man- nen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild.”
Tolkning: Helmer Gustavson.
Till skillnad mot andra runben är kungsbenet komplett. Foto: Sigtuna museum.Kungabenet innehåller en på många sätt unik runristning. Foto: Sigtuna museum
En annan typ av runben är besvärjelser mot troll och sjukdomar.
Det så kallade ”feberbenet”, som hittades i kvarteret Professorn, är bland annat ristat med lönnrunor/trolldomsrunor. Det är en svårtolkad runtext där man kan ana att någon är svårt sjuk i feber och har varande sår.
Om man ser ristningen ur ett medmänskligt perspektiv kan man tänka sig en nära anhörig, som i desperation, vände sig till de magiska (hedniska) runorna för att försöka bota den sjuke.
Feberbenet runristning är tolkad som följande:
”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han (dvs. besvärjaren) band febern, kros- sade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”
Tolkning: Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.
En liknande besvärjelse finns ristad med runor på ett kopparbleck från Sigtuna.
Det så kallade ”Feberbenet” från Sigtuna. Foto: Sigtuna museum
På runbenen förekommer även ristningar som är tolkats som skrivövningar. Det typiska upplägget i dessa skriv/ristningsövningar är att futharken, det vill säga den 16-typiga runraden, har upprepats med olika uttryck och grad av skicklighet.
På ett ben ser det ut som om någon ristat futharken spegelvänd. Det är en svårtolkad ristning som påminner om krypterade runben som hittats i Sigtuna. Kanske är det en avancerad skriv/ristningsövning. Kanske är det en test som getts till en vän eller bordsgranne, för att se om denne kunde tyda runorna. ”Tyd runorna” är en formulering som finns på flera runben.
På detta runben har någon ristat den 16-typiga runraden, futharken, baklänges. Kanske är det en skriv/ristningsövning eller en utmaning för en vän eller bordsgranne att tyda.
En av frågorna som forskarna funderar över är hur utbredd läs- och skrivkunskap var i det tidigt, medeltida Sigtuna och vilka det var som ristade dessa ben. Kanske finns svaret på den frågan i runbenen med uppenbart religösa/kristna motiv.
Ett av dessa ”religösa” runristningar finns på baksidan av det ben med lönnrunor (S19), som är återgivet med bild tidigare i reportaget. På baksidan, eller om det är framsidan, har upphovsmannen först ristat ett längsgående streck, på vilket den bönliknande runtexten har ristats. Benet är avbrutet i bägge ändarna och runtexten är därför inte komplett.
Mycket tyder på att det var en maktelit, kanske inom kyrkan, som är representerade i dessa runben.
När seden att resa runstenar i landskapen ebbade ut i början av 1100-talet, levde runskriften kvar inom kyrkans väggar en bit in på medeltiden. Detta är särskilt tydligt på Gotland och i Uppland, där runinskrifter förekommer på kyrkklockor och byggnadsdetaljer, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare vid olika tillfällen:
Baksidan (S19) på det runben med lönnrunor som beskrivs tidigare i reportaget.
En bit in på medeltiden övertog det latinska alfabetet runornas roll som skriftspråk. Denna skriftliga brytningstid syns även i Sigtunas runben. År 2011 påträffades ett runben i kvarteret Kammakaren. Benets ristningar består av både runor och latinska bokstäver.
Runbenet har daterats till 1100-talets senare del och har inte gått att tolka.
Ristning nummer ett:
”AIHN” + (alternativt: AIMN +)
Ristning nummer två:
”lþu”
Helmer Gustavsson (1938-2018) arbetade som runolog vid Riksantikvarieämbetet. Han gjorde stora vetenskapliga insatser i förståelsen och uppmärksammandet av Sigtunas runristade lösföremål.
Så här beskrev han det svårtolkade revbenet med lantinska bokstäver och runor:
”Att det på revbenet både förekommer en inskrift med runor och med latinska storbok- stäver är språkhistoriskt intressant. Någon tolkning kan dock inte ges. Att en bokstavsin- skrift AIMN skulle återge böneordet amen är inte troligt med tanke på den gängse skriv- ningen amen av detta ord” skrev Helmer Gustavsson.
Ristat revben med latinska bokstäver och runor. Notera den stävliknande ristningen, som tolkats som ornament, längs till vänster på benet.
Runbenen kan vara svåra att upptäcka, särskilt om de är täckta med jord. Djurben är dessutom en vanlig fyndkategori och det är långt ifrån alla runben som är ristade. Att urskilja ett ben, med runtecken som knappt är synliga, bland hundratals (i vissa fall flera ton) djurben är en svår uppgift som kräver en uppmärksam blick.
Det är inte ovanligt att runben upptäcks efter att den arkeologiska undersökningen är avslutad och benmaterialet gås igenom av experter.
Några av de runben som påträffats i Sigtuna stad sedan år 1925. Bland fynden finns även isläggar och en hornsked dekorerad med flätbandsteknik.
Det finns många obesvarade frågor kring Sigtunas runben. Man vet till exempel inte om de skrevs/ristades som personliga anteckningar, eller om de skrevs som meddelanden (som medeltida sms) eller om de hade andra syften, till exempel som övningar.
Till skillnad mot runstenarnas språk, som ofta är schablonartad minnesskrifter där man kan förvänta sig ett visst innehåll, representerar ristningarna på runbenen ett alldagligt språk. I runbenens ristningar träder den medeltida människan fram i sin vardag.
På frågan om Anders Söderberg har någon favorit bland runbenen, nämner han det så kallade PAX TECUM-benet, som är daterat till slutet av 1000-talet. Det består av latinsk text och runor och hittades i kvarteret Professorn. Det är det äldsta kända belägget för mötet mellan runor och latinska skrift i Sigtuna stad.
Ristningen skall sannolikt tolkas som:
”PAX TECUM” som är latin och betyder ”Fred.Fred vare med dig”.
– PAX TECUM-benet är ett dramatiskt möte mellan gammalt och nytt, vikingatid och medeltid, runor och latinsk skrift. Benet sammanfattar ett paradigmskifte, säger Anders Söderberg.
PAX TECUM-benet, där både latinska bokstäver och runor har använts. PAX TECUM betyder ”Fred vare med dig”, vilket är den katolska kyrkans fridhälsning. Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet.
Fotnot: Sverigereportage vill tacka Sigtuna Museum and Art och arkeolog Anders Söderberg för tid, tålamod och att undertecknad fått tillgång till runbenen för fotografering.
Sverigereportage 
