Runt Vänerns vatten har det funnits ett stort antal fyrar. Vid Hällekis vid Kinnekulle finns en hamn med anor från 1500-talet – där en trätornsfyr minner om farliga vatten, där åtskilliga skeppsvrak vittnar om forna tiders hårda liv till sjös.
Av Hällekis sju fyrvaktare var tre kvinnor.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Anette och Jens Flyckt
Historiskt foto: Axel Lindhal/Teckniska museet.

Västergötland. Det som idag är Kinnekulle camping var i flera hundra år ett av områdets viktigaste hamnar. Hällekis (stavas även Hellekis), som ligger intill Vänerns strand och vid Kinnekulles fot, har som många andra orter i denna trakt en lång historia inom stenbrytning. Bland annat bröts det under medeltiden sandsten i Kinnekulle i vad som beskrivs industriell skala.

Riksantikvarieämbetet skriver att Hällekis var en av Vänerns viktigaste hamnar på 1500-talet.

Det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle grundades år 1856 intill Hällekis hamn. Av den gamla hamnen och stenhuggeri finns det inte många spår kvar av ovan jord. På platsen ligger numera Kinnekulles camping. Basen till en stor skorsten är ett av spåren ovan mark. Så sent som 1983 stod fortfarande skorstenen på platsen.

Sverigereportage har tidigare skrivit om ett annat mekaniskt stenhuggeri intill Kinnekulle, vid Vänerns strand:

Råbäcks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne.

Sjön kan gå hög på Vänern och farvattnen utanför Hällekis var och är förrädiska. I vattnen runt stenpiren finns sex stycken registrerade skeppsvrak. Flera av dem är daterade till 1800-talets mitt eller senare del. Dateringarna har skett efter fynd av mynt som hittats i vrakens mastfötter. Ett av vraken hade gått med 250 tunnor havre i lasten, då hon gick under utanför Hällekis hamn. Ett annat fartyg hade täljsten i lasten vid förlisningen.

År 1871 uppfördes en åttakantig, vitmålad träfyr på Hällekis pirhuvud. Fyren stod tidigare i Lindköping, varifrån den flyttades till Hällekis. Detta är inte vilken fyr som helst. Den är en av Vänerns äldsta och bäst bevarade trätornsfyrar.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet Hällekis fyrtorn:

”Tornet står på en sockel av huggen sten, samt är förankrat med plattjärn och järnstag i pirhuvudet. Ingången är typisk för trätornen från 1850-talet med profi lerad trekantsgavel och gedigen bräd dörr. Hela fyrtornet inklusive fyraltanen och den lilla lanterninen har en ålderdomlig karaktär. Interiören är väl bibehållen. Efter nersläckningen har tornet länge stått tomt, utan ny användning och med en oviss framtid.”

Västergötlands museum skrev år 2000 att Hällekis fyr är en kulturhistorisk byggnad med högt värde.

På listan på Hällekis sju fyrvaktare finns tre kvinnor nämnda. Den första var Sofia Karlsson – som tog över skötseln av fyren efter sim man, Carl Classon, som bara hann vara fyr år innan han avled.Hällekis andra kvinnliga fyrvaktare var Maria Klasson, änka efter Carl Classon, och den tredje fyrvaktaren hette Gerda Palm.

Hällekis fyrvaktare:1871 – 1891, Gustaf Andersson

1891 – 1898, Olaus Norén

1898 – 1902, Carl Klasson

1902 – 1920, Sofia Klasson, änka efter Carl

1920 – 1937, Maria Klasson

1937 – 1938, Gerda Palm

1938 – 1953, Malkom Blom

1967 släcktes Hällekis fyrtorn och har inte lyst sedan dess.

Fyrtornet har restaurerats vid flera tillfällen. Senaste restaureringen skedde våren och sommaren år 2000. Då renoverades bland annat koppartaket, trästomen, fasaden och fyraltanen. Lanterninen fick nytt glas. Allt arbete skedde med ursprungliga metoder och material.

Numera, 23 år efter restaureringen, flagnar färgen på fyrtornets fasad, vilket bland annat Svenska fyrsällskapet har uppmärksammat. I och med att piren delvis har rasat (stora stenblock har rasat ner i vattnet) och kommunen satt upp avspärrningsband, har Sverigereportage enbart kunna ta bilder på avstånd.

Redan i augusti 2006 uppmärksammade den lokala sajten Hällekis-Kuriren om raset

Näsbystenen räknas till en av Upplands finaste runstenar. Lika vacker och konstnärligt fulländad som ristningen är, lika tragiskt är runtextens innehåll. Mindre känt är i vilket sammanhang denna runsten restes i på 1000-talet.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Erik Brate år 1909.

Uppland. Mellan Sigtuna stad och Märsta, strax väster om Arlanda flygplats, slingrar sig en gammal grusväg fram genom ett ålderdomligt kulturlandskap; berikat med gravfält, fossila åkrar, stenhägnader och andra fornlämningar. Strax nedanför en kurva vid Näsby står en hög runsten (U 455) – på sin ursprungliga plats.

Näsbystenen är daterad till 1000-talet. Det berättar om en familjetragedi – om två drunknade föräldrar.

Runtexten lyder:

”Ingefast lät resa denna sten efter Torkel, sin fader, och efter Gunhild, sin moder. De druknade båda.”

Näsbystenen betraktas som en av Upplands finaste runstenar. Den är nästan tre meter hög och som mest en meter bred. Den är dessutom välbevarad. Mitt genom ristningsytan finns en kvartsgång. Näsbystenen är inte signerad. Men utifrån ristarens konstnärligt förmåga, det fulländade rundjuret, de eleganta runor och den lättlästa texten, anser man att Fot är upphovsmannen.

Kvarts är ett mineral.

Fot var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som de främsta bland runmästaren. Nio signerade runristningar är kända. Dessa finns inhuvudsak i sydöstra Uppland. Ytterligare nitton runstenar, som som inte är signerade, anses vara verk av Fot.

En liknande runsten som inte heller är signerad, men som ändå tillskrivits fot, ä U 460. Den står vid Skråmsta mindre än en mil norr om Sigtuna stad. Fågelvägen mellan Näsbystenen och U 460 är knappt en mil.

Likt Näsbystenen är U 460 hög, cirka 3,2 meter. Den har ett ristad rundjur som är utförd med samma fulländade elegans och stiksäkerhet, som Näsbystenen.

Näsbystenen är dokumenterad sedan 1600-talet.

Några tiotals meter norr om denna runsten finns en vältrafikerad grusväg med ålderdomlig karaktär. Vid Näsby har grusvägen en öst/västlig riktning. Näsby är beläget cirka en halvmil öster om Sigtuna stad. Runstenen står några tiotals meter söder om vägen – i hagmark.

Denna grusväg går att belägga till 1600-talet.

Det är lätt att tro att Näsbystenen ursprungligen restes intill denna grusväg – som i så fall var en mer eller mindre naturlig stig på vikingatiden. Men det finns en störande detalj som talar emot detta.

Näsbystenens ristade yta är inte vänd mot grusvägen, vilket den borde ha gjort den varit rest intill den vägen. Den är vänd bort från grusvägen – mot mot hagmarken och åkermarken i söder.

Var runstenarna i huvudsak restes i landskapen är en omdiskuterad fråga. Hypotesen att de i hög grad restes vid vikingatida vägar är ifrågasatt (Lydia Klos 2009). Denna motsägande hypotes har i sig ifrågasatts av svenska forskare. Frågan är alltså långt ifrån klarlagd.

Att Näsbystenen restes intill en vikingatida ”väg” är troligt, men inte säkert. Dåtida runstenar restes på platser där rörde sig mycket folk – ungefär som reklamskyltar intill dagens vägnät. Runstenar restes även intill gravfält och gårdar. Något registrerat gravfält eller boplats är inte registrerad i Näsbystenens direkta närhet.

Mellan grusvägen och Näsbystenen finns en registrerad lämning. Det är ett fornlämningsliknande stenröse. Om det är en fornlämning är oklart.

Näsbystenen står relativt högt i terrängen – 15 meter över havet. På vikingatiden låg Mälarens nivå cirka fem meter över havet. Runstenen står alltså inte intill en vikingatida strand.

Runstenen står i en hagmark som sluttar ner mot åkermarken. Den står på något som liknar en mindre plattå, som sluttar mot syd/öst, och som på ytan ser ut att vara uppbyggd av mindre stenblock.

Det finns indikationer i terrängen som tyder på att det kan ha funnits en vägsträckning i syd/öst, några meter nedanför runstenen och plattån.

Går man från åkern och upp mot grusvägen får Näsbystenen ett monumentalt uttryck, i och med att den står högre än den omgivande, sluttande terrängen.

Vad som bland annat styrker hypotesen om denna vägsträckning, är en långsmal struktur som framträder det digitala kartmaterialet – genom så kallad skuggning. Denna kan dock vara en naturlig eller sentida lämning.

Om hypotesen om denna ”väg” stämmer, bör ha haft en anslutning över den nutida åkermarken i söder. Inga spår är dock synliga ovan mark i åkern.

Några hundra meter söder om Näsbystenen, i linje med den eventuella vikingatida vägsträckningen över dagens åker, finns en stor koncentration med fornlämningar. Där finns bland annat spåren från en sedan länge försvunnen by, fossil åkermark, flera hundra meter långa stensträngar/hägnader, gravfält och rösen.

Uppgifterna i detta reportage om en eventuell, tidigare okänd, vikingatida vägsträckning i hagmarken sydöst om Näsbystenen, är inte ett påstående. Det är en hypotes, men även en frågeställning beträffande förståelsen av denna runsten och det rumsliga sammanhang som den restes i på 1000-talet.

Svartö slott är starkt förknippat med barockens intåg i 1700-talets Sverige. Men bakom glans och flärd gömmer sig en på många sätt okänd, medeltida historia – vilken en cirka 400 meter lång vallgrav vittnar om.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Dagens svartö slott på Färingsö i Uppland byggdes under 1730-talet som ett lust- och jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Men redan på 1200-talet fanns där ett större stenhus/borg, som är skriftligt belagd från 1310, på platsen. År 1345 uppges Svartsjö blivit kungsgård.

År 1523 blev Gustav Vasa ägare till Svartsjö. Vasa byggde ut den medeltida borgen till en modern försvarsanläggning/stenhus med rundtorn.

Det enda autentiska spår ovan jord från Vasas befästa anläggning på Svartsjö är vallgraven, som troligen uppfördes på 1530-talet, är vallgraven. Det är imponerande anläggning som som till stor del är bevarad, trots 1700-talets utbyggnad av slottsparken.

Vallgrav är en typ av försvarsanläggning. De anlades under medeltiden, men även under forntiden. Vallgravarna anlades med eller utan vatten. Det förekom även att flera vallgravar anlades intill varandra.

Strax intill det nuvarande slottet finns visserligen en ”ruin” efter Vasas slott. Den är registrerad i fornlämningmnimgsregistret som borgruin. Anläggningen är dock hårt restaurerad och försedd med bland annat armerat betongtak samt grundmurar som bär tydliga spår efter 1900-talets stenhuggeri.

Vad som är autentisk (medeltida) och byggt på 1900-talet i Svartsjös ruin är svårt att avgöra som besökare. Detta är inte unikt för Svartö. Många medeltida ruiner efter kyrkor, stenhus etcetera är helt eller delvis efterkonstruerade, eller hårt restaurerade som det heter på fackspråk, under 1900-talet.

Därför har Sverigereportage i detta reportage valt att inte ange ruinen vid Svartö slott, som en medeltida lämning ovan jord.

Vallgraven vätter mot syd/nord och öst/väst. Någon datering av vallgraven finns inte. Men man antar att den anlades av Vasa på 1530-talet (senmedeltiden).

Mot söder och väster är vallgraven anlagd mot Svartsjöviken, som är en del av Mälaren. Vallgraven är torrlagd, men enligt bland annat Statens Fastighetsverk har vallgraven varit vattenfylld. Samma påstående återfinns i stort sett alla publikationer om Svartsjö slott, som Sverigereportage tagit del av.

Beträffande uppgifterna om att vallgraven i början av 1500-talet varit fylld med sjövatten, via anslutning till Svartsjöfjärden, finns en störande detalj beträffande den höjd (ekvidistans = höjdskillnaden mellan två höjdkurvor) som anläggningen ligger på. Den så kallade femmetersnivån går mindre än halvvägs högt upp i terrängen där den nord/sydliga vallgraven är belägen.

De ekvidistanser som finns angivna på topografiska kartor är långt ifrån exakta.

Detta med höjdnivår, det vill säga den höjd över havet som Mälaren haft under olika tidsperioder, är en komplicerad vetenskap. Det har att göra med den postglaciala landhöjningen att göra. Men grovt räknat brukar man säga att Mälaren låg cirka fem meter högre på vikingatiden, än idag. På 1400-talet var motsvarande höjd cirka 2,5 meter över havet (J.Hamelius och P. Engren 2010).

Frågeställningen är huruvida Mälarens yta var tillräckligt hög under högmedeltiden, för att fylla Svartsjös v-formade vallgrav med Mälarens vatten?

Under medeltiden förekom det även vallgravar utan vatten, eller lite vatten. Ett exempel Lunds medeltida vallgrav som forskarna inte tror hade mer vatten än för att bilda ett dike på bottnen.

Vallgraven vid Svartsjö är en imponerande anläggning som skär igenom slottsparken som en halv fyrkant. Det var en stor bedrift för ingenjör och arbetare att utföra den.

Även med dagens högteknologiska grävmaskiner, totalstationer, dumprar, lastbilar etcetera, hade bygget av en liknande vallgrav med samma förutsättningar, tagit veckor att slutföra.

Vallanläggningen blir därför ännu mer imponerande med tanke på att i stort sett allt arbete skedde för hand – med järnskodda träspadar kärror och andra enkla redskap.

Den del av vallgraven som vätter mot öst och väst är till stor del igenfylld, vilket enligt uppgift skedde när den nuvarande slottetsträdgården mot väster anlades. Stora stenar på rad i gräsmattan visar den ungefärliga sträckning som vallgraven en gång hade.

Två grusvägar, som leder in till slottet och den intilliggande parkeringen, är anlagda på de jordmassor som vallgraven fylldes igen med.

Svartsjö slotts vallgrav är en anonym lämning. Lite är känt om Svartö slotts medeltida historia och ännu mindre är känt om vallgraven. I parken finns flera informationsskyltar. På skyltarna handlar 23 rader om en humleträdgård som Gustav Vasa lät anlägga och som man fortfarande kan ana som strukturer av i markytan. Blott sju rader handlar om vallgraven.

Svartsjö slotts vallgrav är inte registrerad i fornlämningsregistret.

Sommaren 1986 fastnade Kjell Rickegårds plog i en 2 400 år gammal och bearbetad ekstock. Hans upptäckt ledde till flera arkeologiska undersökningar av fyndplatsen.
Sedan dess har han hittat många fornfynd – bland annat en holkyxa av järn.

Text: Jens Flyckt
Foto/bild: Jens Flyckt och Jamtlis fotosamlingar

Uppland. Platsen som på 1980-talet väckte stor uppmärksamhet inom arkeologiska kretsar är Kjell Rickegårds släktgård: Västra Rickeby, belägen vid Gottröra i Norrtälje kommun.
Resultatet av de arkeologiska undersökningarna som genomfördes efter hans stockfynd, visade att hans åker gömmer en stor anläggning med mycket trävirke (ek och gran) från perioden yngre bronsålder/förromersk järnålder – cirka 400 f.Kr. Anläggningen kom att kallas Västra Rickebyanläggningen.

Ett av Kjell Rickegårds lösfynd är smått häpnadsväckande. Det är ett ihåligt metallföremål som han först trodde var en avbruten hacka. Det var först när arkeologiprofessorn Björn Ambrossiani var på besök och såg järnföremålet som det uppdagades att det var en holkyxa av järn.

-Har du hittat en holkyxa av järn! Den borde egentligen inte finnas, sa Björn Ambrossiani när han såg yxan, berättar Kjell Rickegård.

Lösfynd är en arkeologiskt term som syftar på fornfynd utan närmare kontext – det vill säga utan ett sammanhang. Det kan till exempel vara en stenyxa som hittas under en rotvälta, i en åker eller på en loppis.

Om stenyxan istället hittas i samband med en arkeologisk undersökning, till exempel på en boplats/uppehållsplats från stenåldern, då får stenyxan ett helt annat vetenskapligt värde. Den ingår då i ett större sammanhang. Information som var stenyxan ligger på platsen, andra fynd som görs i närheten, daterbara material som kol, spår från hantverk och enklare hyddbottnar etcetera, gör att stenyxan får en helt annan betydelse. Stenyxan blir då en av många delar i ett större sammanhang.

Detaljer som stenyxan hjälper då arkeologerna att förstå vilka dessa människor var, vad de gjorde på platsen, hur länge de uppehöll sig där, varifrån de kom, om stenyxan tillverkades på platsen och så vidare.

Holkyxa är en förhistorisk typ av arbetsyxa som förknippas med bronsåldern. Yxtypen är lätt att känna igen på sitt kilformade yxhuvud och avsaknad av lodrätt skafthål. Yxtypen förekommer i flera modeller och storlekar.

Ett exempel på lokala holkyxor av brons hittades på 1980-talet i en åker några kilometer sydväst om Västra Rickeby. I fyndet, ett så kallat depåfynd som är cirka 2 600 år gammalt, ingår bland annat två hela holkyxor av brons och minst fyra yxfragment. Platsen där fyndet gjordes var på bronsåldern en sjö eller sjöstrand.

Bildens på Bronsskatten är från en tidigare reportage i Sverigereportage:

Bronsskatten i trädgårdslandet

Om Kjell Rickegårds holkyxa ursprungligen deponerades, lagat i en grav eller bara tappades bort någon gång under förhistorisk tid, går inte att avgöra i och med den är hittad i åkerns plogfåror och inte kan knytas till en specifik plats eller lämning.

Andra fynd som Kjell gjort i åkern är åtskilliga slipbrynen (bland annat för nålar) och en pilspets av järn.

När bronsåldern övergick till förromersk järnålder (några århundraden före Kristi födelse) och järnet ersätta bronset, började man tillverka den typ av yxor vi använder än idag – skafthålsyxor.

Depåfynd är ett arkeologiskt begrepp som syftet på ett eller flera föremål, som man antar medvetet har lagts ner (deponering/offer) på särskilda platser. Många föremålsdepåer har påträffats i eller intill platser som var förhistoriska sjöar och/eller våtmarker. I bronsålderns föremålsdeponeringar kan bland annat vapen, verktyg och processionsföremål av brons ingå.

Parallellt med den nya typen av järnyxor fortsatte man använda holkyxor av järn under ett antal århundraden. I vissa delar av landet användes holkyxor av järn fram till vendeltid, det vill säga 600-talet e.Kr. Det vittnar bland annat det unika Drocksjöfyndet i Hälsingland om.

Drocksjöfyndet är daterat till 600-talet e.Kr. (vendeltid)) och består av 43 stycken välbevarade redskap och vapen av järn – bland såg, tänger, stämjärn och två holkyxor av järn. Fyndet gjordes av en privatperson år 1980 inom ett begränsat område på en mindre plattå intill Stora Drocksjön.

Fyndet är unikt på grund av mängden välbevarade verktyg och vapen i järn – flera av dem avsedda för guldsmide. Det är omdiskuterat huruvida Drocksjöfyndet är ett depåfynd eller rester av en brandgrav. Arkeologerna undersökte ett brandlager med människoben på fyndplatsen. Brandlagret tyder på att det är en brandgrav och redskapen/vapnen är gravgåvor.

Det är visserligen stora geografiska och tidsmässiga skillnader mellan Kjell Rickegårds holkyxa och holkyxorna i Drocksjöfyndet. De båda fynden ger ändå en inblick när holkyxor av järn började användas och att de i norra delen av landet användes långt efter att bronsåldern hade övergått till järnålder.

Det unika med Kjells holkyxa är att den passar perfekt i huggsåren i en av de spetsiga granstockar som togs upp i åkern sommaren 1986 och som daterats till övergången mellan yngre bronsåldern och förromersk järnålder – det vill säga för cirka 2 400 år år sedan.

Enligt fornlämningsregistret utgörs Västra Rickebyanläggningen av en 3-3,5 meter bred bro av ekstockar och granstockar och som är byggd i olika lager. Brons längd är oklar då den fortsätter in på grannens mark/åker. Granstockarna är spetsiga och nedslagna. En annan teori att det är en ledspärr i den den forntida vattenleden Långhundraleden. Det är dock ifrågasatta teorier. 1995 påträffade arkeologer en metallskiva och en bronsplatta på platsen.

Han tar fram den frystorkade (konserveringsmetod) granstocken och sätter holkyxans egg i ett att de hugg som gjordes när stocken bearbetades. Yxan passar perfekt. Det gör den även i övriga huggmärken som Kjell prövar.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

-Det är med stor sannolikhet denna yxa som någon använde för 2 400 år sedan när granstocken bearbetades för att ingå i Västra Rickebyanläggningen, säger Kjell Rickegård.

Det är inte enbart arkeologiska lämningar som gör Västra Rickeby intressant. Även ortnamnet Rickeby är speciellt. Det anses vara en vidareutveckling av Rinkeby eller Rinkarby. Ordet ”rink” har bland annat genom fornisländskan tolkats som ”krigare”. Vilken funktion gårdar och byar med detta ortnamn hade under forntiden eller hur gamla de är vet man inte. Men mycket tyder på att de är äldre än vikingatiden. En tolkning av Rickeby är ”krigarnas gård”.

Kjell Rickegård vårdar sin bygds historia och promenerar nästan dagligen på ägornas gravfält, som han håller rena från sly. Han håller även koll på att gravfält och andra fornlämningar på hans mark inte skadas. Kjell har även ett jordbruksmuseum på sin gård. Han är medlem i Arbetsgruppen Långhundraleden.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Kjell Rickegård och Västra Rickebyanläggningen.

Foto: Jens Flyckt

Norrskenet varade inte längre. Någon bild hann jag ta innan det ebbade ut och försvann i mörkret.

Ekhagar, fossila åkrar, skärvstenshögar och gravhögar med kraftiga kantkjedjor. Det är några av de de arkeologiska värden som finns i Rimsö forntidsområde – beläget i Norrtälje kommun i östra Uppland. För 3 000 år sedan låg detta grav- och boplatsområde intill stranden intill en för länge sedan försvunnen sjö.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Uppland. Där den forntida sjöns strand en gång låg slingrar sig landsvägen fram, i utkanten av en hage med ålderdomliga ekar. Där ligger två grav- och boplatsområden som sannolikt härrör från yngre bronsålder och förromersk järnålder: cirka 1 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Den första delen av området, den närmast vägen, utgörs av ca 145 kända fornlämningar.

Det som bland annat utmärker Rimsjö från andra gravfält i denna del av Uppland från samma tidsperiod, är framför allt de meterhöga gravhögarna med kraftiga kantkjedjor. Kantkjedjorna består av stenblock som är upp till en meter stora. Vissa av dem ställda på högkant tätt intill varandra.

Kantkjedja är en arkeologisk benämning på stenar som är lagda i marknivå runt forntida gravhögar.

Runt vissa högar finns runda fördjupningar som Riksantikvarieämbetet tolkar som kantrännor. Denna sorts rännor är omdiskuterade inom den arkeologiska forskningen. Fenomenet dateras i regel till järnålder. Varför dessa rännor grävdes är man inte överens om. Grovt beskrivet finns det två tolkningar: rituellt syfte samt en anläggningsmetod för att få högen att sevstörre än den är.

Rimsjö fornlämningsområde är inte arkeologiskt undersökt.

Rimsjö gravfält utgörs även av gravrösen och en treudd – en relativt vanligt typ av grav i detta område.

I områdets sydöstra del finns en nio meter stor, hästskoformad skärvstenshög. Det är en svårtolkad typ av fornlämning, som dessutom kan vara svår att upptäcka i terrängen för den oinvigde. Men tack vare betet är denna skärvstenshög tydlig i kulturlandskapet.

Skärvsten och skörbränd sten har antingen skarpa kanter eller en porös, kornig yta. Formen och ytan får stenen när kyls ner snabbt. Samma effekt får man om man lägger en sten i en lägereld under längre tid, och sedan häller vatten på den.

Denna skärvstenshög var tidigare gräsbevuxen. Men på grund av bökande vildsvin är den nästan helt avtorvad. På grund av, eller tacka vare, vildsvinens härjningar kunde arkeologerna konstatera att den aktuella skärvstenshögen har påfallande mörk jord och mycket talrika, mindre skärvstenar på ytan.

Skärvstenshögar förknippas i regel med yngre bronsåldersmiljöer. Namnet kommer från högarnas innehåll – stenar som påverkats av eld och stark värme. Arkeologiska undersökningar visar att dessa stenhögar även innehåller sot, kol, hushållssopor och ibland även gravgömmor.

Inom forskningen diskuteras bland annat skärvstenshögarnas ursprunglig syfte, datering och placering i landskapet. Faktum är att man vet relativt lite om dessa märkliga fornlämningar. Att samma hög ibland har används i flera hundra år gör dem svårdaterade.

Varför forntidens människor anlade skärvstenshögar och vilken innebörd de hade, är centrala frågeställningar, som man inte vet svaret på.

I masteruppsatsen: Skärvstenshögar i tid och rum – En landskapsanalys av Upplands skärvstenshögars geografiska och kronologiska placeringsmönster, skriver arkeologen Amanda Jeppsson:

”Oavsett om skärvstenshögarna ursprungligen var hävdmarkeringar, avfallshögar eller rituella bål kan det konstateras att de medvetet placerats i relation till strandlinjer.”

Norr om det södra gravfältet och skärvstenshögen breder ekhagen ut sig. Där finns ytterligare ett grav- och boplatsområde – som omfattas av cirka 33 kända fornlämningar: 21 runda stensättningar, 5 kvadratiska stensättningar och cirka 6 fossila åkrar.

Enkelt beskrivet är fossila åkrar små (varaktigt övergivna) och stenröjda odlingsytor. Ofta är de inte större än ett tiotal meter i diameter – arkeologiska eller historiska spår från förhistorisk och historisk odling.

En viktig insikt i kunskapen om tillkomsten av fossila åkrar, är vilka redskap som man hade tillgång till under förhistorisk tid till exempel bronsåldern. I hällristningarnas bildvärld, bland annat Aspbergers i Tanum, finns primitiva plogar (ådrar) avbildade.

Relativt få fynd av de första förhistoriska jordbruksredskapen (av trä). har gjorts i Sverige. De lösfynd som finns är i regel av ek. Enkelt beskrivet är det naturligt böjda ekgrenar som har bearbetats med handtag och spets av trä

En av Sveriges äldsta (om inte den äldsta) kända åderar är från mitten av bronsåldern. Den påträffades i Bälinge, Svarvarbo i Uppland år 1911 i samband med torrläggning av en mosse.

Bälingeplogen är 1.85 meter lång och består av en naturligt böjd ekgren. Genom att klyva den nedre (tjockare) delen av grenen/ådern, har man skapat två bredsidor som viker undan jorden när den dras. Bölingeplogen har även försetts med ett välformat handtag.

En fossil åker kan vara från bronsålder eller 1800-talet. Det finns flera arkeologiska definitioner och metoder för att datera fossila åkrar. Av utrymmesskäl går Sverigereportage in på detta.

I Rimsjö fornlämningsområde består de fossila åkrarna av flera oregelbundna, stenröjda ytor, 10-40 meter i diameter. De är flacka men svagt nersänkta mot mitten. Där finns även mindre terrasseringar och stensträngar som sammanbinder de fossila åkrarna.

Människorna som en gång i tiden röjde dessa ytor för hand, för att möjliggöra odling, lade stenarna i intilliggande (små) odlingsrösen. På bilden ovan syns några av odlingsrösena och den rektangulära, stenröjda ytan (odlingsyta) i mitten.

Flera av odlingsrösena har kommit i dagen på grund av vildsvinens bokningar.

I Rimsjös nord/sydvästra del av övergår de fossila åkerytorna som sannolikt har brukats senare och som ligger inanslutning till dagens åkermark.

Det som gör Rimsjö extra intressant är inte enbart mångfalden av fornlämningar. Där finns en kontinuitet i brukandet av marken.

Än idag finns det bostäder i närheten av gravfält-och boplatsområdet. Den beskrivna skörvstenshögen ligger mindre än 100 meter från närmaste byggnad. Även om de fossila åkrarna inte har plöjts sedan flera tusen år, så brukas de fortfarande som hagmark.

Att större delen av området dessutom är skyddat som naturreservat redan år 1946 har skapat en rik biologisk mångfald. Där växer darrgräs och andra mer eller mindre ovanliga växter – som växte på gravhögarna redan i en avlägsen forntid.

Fotnot: ”Forntidsområde” är ett begrepp som Sverigereportage valt att beskriva Rimsjö med. Detta för att på ett någorlunda pedagogiskt sätt urskilja och sammanfatta det aktuella området.

Rimsjö ligger i Lohärad i Norrtälje kommun.

För ett år sedan skrev Sverigereportage om att slaggstenar hade huggits loss och avlägsnats från Edsbro masugn – Stockholms läns enda bevarade masugn. Händelsen anmäldes till länsstyrelsen och Polismyndigheten, men skadegörelsen fortsätter.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Edsbro masugn och närliggande Skedbo bruk, med sina välbevarade hyttområden, är ett nationellt riksintresse sedan 2021.

Den 25 juni 2022 uppmärksammade Sverigereportage vandaliseringen och stölden:

Masugn från 1600-talet vandaliserades.

Edsbro, ett tidigare järnvägssamhälle, är beläget i nordöstra Stockholms län. Masugnen och dess tillhörande byggnader ligger i utkanten av det lilla samhället. Närmsta grannar är skogen, en verkstad, en fornborg, en medeltidskyrka och en skola.

De skador som Sverigereportage upptäckte förra året består av inmurade slaggstenar som någon huggit loss och avlägsnat från platsen. Se Sverigereportages tidigare artikel.

Det är oklart hur många slaggstenar som avlägsnat.

Norrtälje kommun, som äger masugnen, polisanmälde skadegörelsen år 2022.

Sommaren 2023 upptäckte Sverigereportage att skadegörelsen har fortsatt. I samma vägg i en av masugnens gångar, som 2022 utsattes för skadegörelse och varifrån slaggstenar avlägsnades, har ytterligare slaggstenar huggits loss.

Eventuellt har det avlägsnats slaggstenar på ytterligare platser i ruinen efter masugnen.

Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.

Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander. 

Slaggstenar är eftertraktade inom byggnadsvården.

Till skillnad från det tidigare skadegörelse har hörnstenarna inte avlägsnats denna gång, utan ställts tillbaka löst på den plats de var inmurade, efter att kalkbruket knackats bort. Runt minst en slaggsten är kalkbruket helt bortknackat.

På bilden från 2022 syns tydligt att de aktuella hörnstenarna sitter ihop med kalkbruk. Men nu ligger dessa stenar alltså lösa i väggen.

Varför någon gjort sig besvär att knacka loss slaggstenarna och sedan ställa tillbaka dem, är oklart. Det råder inget tvivel om att det är fråga om skadegörelse av en lagskyddadad fornlämning.

År 1686 förstördes masugnen i närliggande Skedbo i en brand. Masungsrättigheterna flyttades då över till Edsbro – där masungn och klensmedja etablerades. Fram till 1919 tillverkades tackjärn i Edsbro.

Edsbro är ett av Upplands vallonbruk.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet vallonbruket i Edsbro och Skedbo, som räknas som en helhet:

”Bruksmiljö kring vallonbruket Skebobruk med masugnsrättigheter från 1680-talet i Edsbro, vilket utmärker sig för sin sammansatta industrimiljö och länets enda bevarade franska masugn. Miljöerna visar tillsammans på brukets lokaliseringsfaktorer, bebyggelsemönster, arbetsorganisation och social skiktning från 1600-talet till dess nedläggning på 1920-talet.”

Under det gångna året har länsstyrelsen i Stockholms län avsatt extra pengar för skötseln av Edsbro hyttområde.

I Kungslena kyrka finns en märklig figur. Det är helgonet Sankt Göran, iklädd struthätta och ringbrynja, som sticker ihjäl draken som är formad som ett dörrhandtag på dörren till sakristian.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Denna typ av nitade järndörrar finns i åtskilliga kyrkorna i Västergötland, men även i kyrkor i andra landskap. Dörrarna har antingen stommar av ek eller järn, som är beslagna med nitade plåtar eller plåtremsor. Vissa dörrar är rikt dekorerade med järnbeslag. Kungslenas järnbeslag i form av en drakdödare är unik i sin enkla med sin egensinniga utformning.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Kungslena kyrka:

Gravstensmuseet vid Kungslena kyrka

Huvudmotivet på dörren är Sankt Göran som dödar draken, ett motiv som finns i många målningar och statyer i svenska och Europeiska kyrkor.

Legenden om Sankt Göran (Georgios), eller riddaren Örjan som han även kallas för, lär ha börjat vid 200-talets senare del då han föddes i Kappadokien i nuvarande Turkiet.

Han ska ha tjänstgjort som kristen officerare i den romerska armén i Palestina. Han togs till fånga av fienden och torterades för att avsäga sig sin kristna tro, men han vägrade. Han ska enligt legenden lidit martyrdöden år 303.

Sankt Göran ska senare, enligt legenden, ha uppenbarat sig för korsriddare i strid i det heliga landet. Han är skyddshelgon i flera länder och känd för att stå på de svagas sida och för att bota svåra sjukdomar.

Det där med draken kommer från Legenda aurea, en samling helgonlegender som sammanställdes på1200-talet. Legenden berättar om staden Silene i nuvarande Libyen. Där hade en hemsk drake, som förgiftade trakten, belägrat sig. Kort beskrivet hände följande:

En drake dyker upp och äter upp alla får och för att blidka det eldsprutande vidundret börjar staden offra människor till draken. Detta sker genom lottning.

En dag faller lotten på kungens oskuldsfullas dotter, som skickas ut i skogen mot sitt hemska öde som drakmat.

I sista stund dyker Sankt Göran upp på sin häst. Han frågar vad som står på. Kungadottern uppmanar honom att fly, vilket han vägrar göra.

Istället besegrar Sankt Göran draken. Han ber kungadottern att knyta ett av hennes klädesplagg runt drakens hals, vilket gör draken snäll och följsam som en hund.

Sankt Göran och kungadottern går sedan till staden med draken tätt bakom dem, vilket gör invånarna livrädda.

Sankt Göran lovar att dräpa draken om invånarna låter döpa sig, vilket de gör.

När dopen är klara och invånarna är kristna dödar Sankt Göran draken och rider sedan vidare.

Slut på legenden.

Legenden om Sankt Göran och draken spred sig från Europa och blev populär i det senmedeltida Sverige. Sveriges främsta exemplet på denna dyrkan anses den monumentala, förgyllda träskulpturen från 1480-talet i Storkyrkan i Stockholm.

Det finns oklarheter i dateringen av dörren i Kungslena kyrka och dess smidda beslag. Utifrån Sankt Göran kläder och utrustning har beslaget daterats till sent 1200-tal.

Både draken, det vill säga dörrhandtaget, det kronbeklädda huvudet och låsbläcket är smidesarbeten med hög kvalitet och fin patina. Sankt Göran däremot skiljer sig mot övrigt smidesarbeten på nämnda punkter. Om denna motsats är resultatet av en mångsidig smed, eller att Sankt Göran tillkommit vid ett annat tillfälle, kan diskuteras.

Sankt Görans ansikte enkelt och naivt skildrad, med utstickande haka och öppen mun. Hans struthätta (kort strut) är en klassisk huvudbonad som var vanlig på 1300-talet. Han bär en heltäckande ringbrynjan och en strykjärnsformade sköld. Det var i mitten i av 1200-talet som sköldarna fick denna form.

En av dörrens många rundnitar utgör centrum i skölden. En annan järnnit utgör Sankt Görans öga. Ögonniten är oval. Genom drakens fötter sitter fyra runda nitar.

Genom handen som håller i sprutet sitter en annan nit med rund skalle. En intressant detalj är att handen har fyra fingrar.

Det rektangulära låsblecket, med inåtvälvda sidor och utstickande centrum, är fastnitat på högkant med rundnitatar. Notera att nyckelhålets yttre plåt är ovalt av slitage. En intressant detalj är det lilla huvud på låsbleckets topp.

Sankt Görans ena fot är fastnitad bakom huvudet.

Huvudet, som är någon centimeter högt, bär krona, har gapande mun och djupa ögonhålor som lidande stirrar på betraktaren. På brösten finns märken som liknar en ringbrynja, eller som ska skildra en ärgad överkropp. Men märkena kan lika gärna vara skador eller tillfälliga märken när det smiddes. Genom bröstet är en järnnit med rundbskalle fäst.

Vem detta ansikte ska föreställa eller är oklart. Kanske är det Jesus som är avbildad. I den romanska kyrkokonsten, under 1100/1200-tal, avbildades ofta Jesus som en kung eller härskare med huvudkrona.

I den kristna tron har nyckeln dessutom ett starkt symbolvärde – en enande kraft som binder och löser; samt befriar. De medeltida dörrarnas järnbeslag och lås har därför som symboler en djup innebörd.

På dörren i Kungslena kyrka finns även fyra nitar med fyrkantiga skallar – med instansade korstecken. Dessa är fästa i ett kvadratiskt mönster. Möjligen håller dessa nitar fast dörrens stocklås.

Denna typ av korsförsedda dörrnitar förekommer sällsynt på flera medeltida kyrkodörrar runt om i Sverige, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Typiskt för dessa nitskallar är S:t Georgekorset med en punkt ( totalt fyra punkter) mellan varje korsarm. På de kyrkdörrar där korsnitarna finns kvar är korsen ofta påtagligt slitna, som om de vidrörts många gånger. Så är även fallet med korsnitarna i Kungslena kyrka.

När Sverigereportage var på plats i Kungslena kyrka var sakristian låst. Dörrens insida har därför inte kunna dokumenteras. Enligt uppgift ska en del av nycken till sakrestian delvis vara formad som en prinsessas huvud.

Järndörren till sakristian i Kungslena kyrka är i sin utformning, detaljer, symbolik och ålder ett enastående, medeltida kulturarv. Det är en paradox att ett så lite är skrivet om detta dörrsmide. Denna historiska anonymitet är ett öde som Kungslenas dörr delar med många medeltida kyrkdörrar i kyrkor runt om Sverige, vilket Sverigereportage uppmärksammat vid flera tillfällen.

Om ett försvinnande kulturarv handlar det nyöppnade gravstensmuseet vid Kungslena kyrka i Västergötland om.
Ett stenhus som för flera hundra år sedan användes som spannmålsmagasin, lagrar nu arkeologiska mysterier och en ovanlig samling gravvårdar från en tid då endast rika bönder och adeln hade råd med gravstenar.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Gravstensmuseet är ett initiativ från Svenska kyrkan i Tidaholm. I stenhuset intill kyrkogårdsmuren, har en kategori historiska och arkeologiska lämningar som annars för en tynande tillvaro, fått ett skyddad plats.

”Här har vi samlat gamla gravstenar från kyrkogården. I dag går det inte längre att säga var de från början har stått, men här under tak kan de bättre bevaras för framtiden” skriver Svenska kyrkan.

Det vilar ett skimmer över Västergötlands historia. Det gäller inte minst Kungslena. En gånggrift och andra arkeologiska spår vittnar om att trakten varit befolkad i minst 6 000 år.

Den historiska händelse som främst är förknippad med den plats där Kungslena kyrka ligger, är slaget vid Lena år 1208 – som historikerna menar hade en betydande påverkan i bildandet av det svenska riket.

Slaget var ett led i maktkampen mellan de sverkerska och erikska ätterna. I konflikten ingick även stormakten Danmark. Med angreppet hoppades danskarna göra det dåvarande Västergötland danskt.

Danska källor uppger att den danska hären uppgick till 18 000 man. Den är en siffra som historikerna har ifrågasatt. Men klart är att hären var stor. Men trots det numerära övertaget blev danskarnas nederlag ödestigert. Danska uppgifter anger att endast 18 man återvände från slaget.

Strax söder om Kungslena kyrka finns ett minnesmärke över slaget vid Lena.

Den nuvarande kyrkans äldsta bebyggelsefas är från tidigt 1100-tal. Kyrkogården är troligen ännu äldre. De tre takryttarna (tornliknande) som idag präglar kyrkans yttre tillkom sannolikt på 1400-talet.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om Kungslena kyrka.

Gravstensmuseet invigdes våren 2023 och visar bland annat av gravvårdar. Tidsmässigt sträcker sig stenarna från medeltid, eventuellt tidig medeltid, och fram till 1930-tal. Samtliga gravstenar är från Kungslena kyrka.

De svampformade skillnadsgravstenarna är särskilt intressanta.

Skillnadsgravstenar finns på kyrkogårdar runt om i Västergötland – bland annat vid Härja kyrka. Men vid Härja står dessa gravstenar från 1600/1700-talet lutade mot långhusets yttervägg.

Så här beskriver Svenska kyrkan i Tidaholm gravstenstypen:

”Typisk så kallad ”skillnadsgravsten” av kalksten från 1600-talets andra hälft. Svampformen och det naivt huggna änglahuvudet känner vi igen från gravstenar på andra kyrkogårdar i pastoratet (Acklinga, Hömb, Velinga, Varv och Östra Gerum), de är alla huggna under 1660- och 70-talen. Två stycken står ännu kvar på sina ursprungliga platser i kvarteret sydväst om kyrkan.”

Sverigereportage har tidigare skrivit om Härja kyrka.

Björntämjaren i Härja kyrka.

Historiska gravstenar är ofta ett försummat kulturarv. Så ser det ut på många medeltida kyrkogårdar runt om i Sverige. Ett skräckexempel är Edsbro kyrkas kyrkogård i Uppland. Där står en 800 år gammal gravsten lutad mot en yttervägg, mer eller mindre i takdroppet, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare.

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten.

Kungslena tycks ha ovanligt många historiska gravstenar bevarade. De flesta av dem står nu under museets tak.

På en av gravstenarna, en kalkstensvård från 1759, står följande:

”JON ANDERS
SON MED SIN
KÄRA HVSTRV
MARIT SWÄNS
DOTER IFRÅN
LOKEGÅRDEN
DÖD Å 1759”

Sju av gravstenarna är gjorda av samma mästare. Vem denna mästare var är oklar. Men han var knuten till Per Brahe den yngres grevskap Visingsborg, Visingsö, som då gränsade till Kungslena. Gravvårdar från samma mästare återfinns, som tidigare nämnts, på flera kyrkogårdar i trakten.

Av utrymmesskäl kan Sverigereportage inte berätta om samtliga stenar i museet. Mer att läsa finns i Svenska kyrkans broschyr om museet:

Stenmuseet i Kungslena sockenmagasin

Det var inte drängar, backstugusittare och annat fattig folk som fick vackra och gravvårdar av kalksten vid sina gravar. De gravstenar som finns representerade på Kungslena gravstensmuseum representerar adel, präster, rika bönder och annan dåtida maktelit.

Det var först under 1800-talet som gravvårdar av sten blev mer allmänt förekommande. Gravvårdar av trä förekom, men få är bevarade.

Museets äldsta föremål är hällar/stenar som skiljer sig mot gravstenarna. Det är en så kallad gravkorshäll och en liljesten. Enligt museets information är dessa hällar från 1200-talet. Dateringen kan dock ifrågasättas.

Liljestenarna är ett arkeologiskt mysterium som är unikt för Västergötland. 401 liljestenar är registrerade. I sällsynta fall har förekommer runor på liljestenar.

Liljestenar är kvadratiska hällar/stenar med trädformade reliefristningar, vars formspråk även förekommer på dopfuntar i Europa. Liljestenarna ålder och ursprungliga användningsområde är omdiskuterat. Dateringen varierar från 900-talet och fram till 1300-talet. En av flera teorier är att liljestenarna härrör från det tidigaste kristnandet av Västergötland och är knutna till de äldsta kyrkorna.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om liljestenar.

Liljestenen i Kungslena Gravstensmusmuseum är så sliten att reliefen knappt är synlig. Det dåliga skicken kan bero att liljestenen återanvändes som golv- eller tröskelsten, och har slitits ner av besökare genom århundraden. Det är ett öde som drabbat åtskilliga liljestenar.

Ett exempel på en bättre bevarad liljesten finns i Eriksbergs gamla kyrka i Västergötland.

Stavkorshällar är ett annat mysterium, som enligt vissa teorier anses vara föregångare till liljestenarna. Stavkorshällar är inte unika för Västergötland, men har en stor koncentration i länet. 123 gravkorshällar är dokumenterade. De kvadratiska hällarna känns igen på sina kors – som är huggna i relief eller ristade.

I sällsynta fall har gravkorshällar försetts med runskrifter.

Utformningen av stavkorshällarnas kristna kors uppvisar en stor variation. Gravkorshällen vid Kungslena har ett så kallat S:t Georgekors.

Stavkorshällen i gravstensmagasinet stod tidigare lutad mot kyrkogårdsmuren.

Med gravstensmuseumet har Svenska kyrkan i Tidaholm inte enbar räddat ett historiskt värdefullt kulturarv. Dem har även skapat ett populärt turistmål med gratis inträde som lockar långväga besökare.