För ett år sedan skrev Sverigereportage om att slaggstenar hade huggits loss och avlägsnats från Edsbro masugn – Stockholms läns enda bevarade masugn. Händelsen anmäldes till länsstyrelsen och Polismyndigheten, men skadegörelsen fortsätter.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Edsbro masugn och närliggande Skedbo bruk, med sina välbevarade hyttområden, är ett nationellt riksintresse sedan 2021.
Edsbro masugn etablerades år 1686 och är sedan två år ett nationellt riksintresse. Det är den enda kvarvarande masugnen i Stockholms län. Under det gångna året har en omfattande vandalisering har en omfattande vandalisering av ruinen efter masugnen skett.
Den 25 juni 2022 uppmärksammade Sverigereportage vandaliseringen och stölden:
Edsbro, ett tidigare järnvägssamhälle, är beläget i nordöstra Stockholms län. Masugnen och dess tillhörande byggnader ligger i utkanten av det lilla samhället. Närmsta grannar är skogen, en verkstad, en fornborg, en medeltidskyrka och en skola.
De skador som Sverigereportage upptäckte förra året består av inmurade slaggstenar som någon huggit loss och avlägsnat från platsen. Se Sverigereportages tidigare artikel.
Det är oklart hur många slaggstenar som avlägsnat.
Norrtälje kommun, som äger masugnen, polisanmälde skadegörelsen år 2022.
Detta hörn var intakt hösten 2022. Nu är flera slaggstenar lossade och ligger lösa kvar i hörnet. Pilen pekar på en av de lossade slaggstenarna.
Sommaren 2023 upptäckte Sverigereportage att skadegörelsen har fortsatt. I samma vägg i en av masugnens gångar, som 2022 utsattes för skadegörelse och varifrån slaggstenar avlägsnades, har ytterligare slaggstenar huggits loss.
Eventuellt har det avlägsnats slaggstenar på ytterligare platser i ruinen efter masugnen.
Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.
Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander.
Slaggstenar är eftertraktade inom byggnadsvården.
Till skillnad från det tidigare skadegörelse har hörnstenarna inte avlägsnats denna gång, utan ställts tillbaka löst på den plats de var inmurade, efter att kalkbruket knackats bort. Runt minst en slaggsten är kalkbruket helt bortknackat.
Här syns det tydligt hur kalkbruket har avlägsnats.
På bilden från 2022 syns tydligt att de aktuella hörnstenarna sitter ihop med kalkbruk. Men nu ligger dessa stenar alltså lösa i väggen.
Varför någon gjort sig besvär att knacka loss slaggstenarna och sedan ställa tillbaka dem, är oklart. Det råder inget tvivel om att det är fråga om skadegörelse av en lagskyddadad fornlämning.
Till höger i bilden syns den gång där väggen har vandaliserats.
År 1686 förstördes masugnen i närliggande Skedbo i en brand. Masungsrättigheterna flyttades då över till Edsbro – där masungn och klensmedja etablerades. Fram till 1919 tillverkades tackjärn i Edsbro.
Edsbro är ett av Upplands vallonbruk.
Så här beskriver Riksantikvarieämbetet vallonbruket i Edsbro och Skedbo, som räknas som en helhet:
”Bruksmiljö kring vallonbruket Skebobruk med masugnsrättigheter från 1680-talet i Edsbro, vilket utmärker sig för sin sammansatta industrimiljö och länets enda bevarade franska masugn. Miljöerna visar tillsammans på brukets lokaliseringsfaktorer, bebyggelsemönster, arbetsorganisation och social skiktning från 1600-talet till dess nedläggning på 1920-talet.”
Edsbro hyttområde med masugnsruinen8 centrum. Den gula pilen markerar den gång som skadegörelsen sker.
Under det gångna året har länsstyrelsen i Stockholms län avsatt extra pengar för skötseln av Edsbro hyttområde.
I Kungslena kyrka finns en märklig figur. Det är helgonet Sankt Göran, iklädd struthätta och ringbrynja, som sticker ihjäl draken som är formad som ett dörrhandtag på dörren till sakristian.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Denna typ av nitade järndörrar finns i åtskilliga kyrkorna i Västergötland, men även i kyrkor i andra landskap. Dörrarna har antingen stommar av ek eller järn, som är beslagna med nitade plåtar eller plåtremsor. Vissa dörrar är rikt dekorerade med järnbeslag. Kungslenas järnbeslag i form av en drakdödare är unik i sin enkla med sin egensinniga utformning.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Kungslena kyrka:
Sankt Göran (och draken) i sin enkla utformning som järnbeslag på Kungslena kyrkas dörr till sakristia.
Huvudmotivet på dörren är Sankt Göran som dödar draken, ett motiv som finns i många målningar och statyer i svenska och Europeiska kyrkor.
Legenden om Sankt Göran (Georgios), eller riddaren Örjan som han även kallas för, lär ha börjat vid 200-talets senare del då han föddes i Kappadokien i nuvarande Turkiet.
Han ska ha tjänstgjort som kristen officerare i den romerska armén i Palestina. Han togs till fånga av fienden och torterades för att avsäga sig sin kristna tro, men han vägrade. Han ska enligt legenden lidit martyrdöden år 303.
Sankt Göran ska senare, enligt legenden, ha uppenbarat sig för korsriddare i strid i det heliga landet. Han är skyddshelgon i flera länder och känd för att stå på de svagas sida och för att bota svåra sjukdomar.
Dörren (troligen ursprunglig) till sakristian i Kungslena kyrka med sitt häpnadsväckande järnsmide från medeltiden.
Det där med draken kommer från Legenda aurea, en samling helgonlegender som sammanställdes på1200-talet. Legenden berättar om staden Silene i nuvarande Libyen. Där hade en hemsk drake, som förgiftade trakten, belägrat sig. Kort beskrivet hände följande:
En drake dyker upp och äter upp alla får och för att blidka det eldsprutande vidundret börjar staden offra människor till draken. Detta sker genom lottning.
En dag faller lotten på kungens oskuldsfullas dotter, som skickas ut i skogen mot sitt hemska öde som drakmat.
I sista stund dyker Sankt Göran upp på sin häst. Han frågar vad som står på. Kungadottern uppmanar honom att fly, vilket han vägrar göra.
Istället besegrar Sankt Göran draken. Han ber kungadottern att knyta ett av hennes klädesplagg runt drakens hals, vilket gör draken snäll och följsam som en hund.
Sankt Göran och kungadottern går sedan till staden med draken tätt bakom dem, vilket gör invånarna livrädda.
Sankt Göran lovar att dräpa draken om invånarna låter döpa sig, vilket de gör.
När dopen är klara och invånarna är kristna dödar Sankt Göran draken och rider sedan vidare.
Slut på legenden.
Legenden om Sankt Göran och draken spred sig från Europa och blev populär i det senmedeltida Sverige. Sveriges främsta exemplet på denna dyrkan anses den monumentala, förgyllda träskulpturen från 1480-talet i Storkyrkan i Stockholm.
Det finns oklarheter i dateringen av dörren i Kungslena kyrka och dess smidda beslag. Utifrån Sankt Göran kläder och utrustning har beslaget daterats till sent 1200-tal.
Både draken, det vill säga dörrhandtaget, det kronbeklädda huvudet och låsbläcket är smidesarbeten med hög kvalitet och fin patina. Sankt Göran däremot skiljer sig mot övrigt smidesarbeten på nämnda punkter. Om denna motsats är resultatet av en mångsidig smed, eller att Sankt Göran tillkommit vid ett annat tillfälle, kan diskuteras.
Sankt Görans ansikte enkelt och naivt skildrad, med utstickande haka och öppen mun. Hans struthätta (kort strut) är en klassisk huvudbonad som var vanlig på 1300-talet. Han bär en heltäckande ringbrynjan och en strykjärnsformade sköld. Det var i mitten i av 1200-talet som sköldarna fick denna form.
På dörren i Kungslena kyrka har Sankt Göran fyra fingrar på den hand som håller i lansen eller spjutet.
En av dörrens många rundnitar utgör centrum i skölden. En annan järnnit utgör Sankt Görans öga. Ögonniten är oval. Genom drakens fötter sitter fyra runda nitar.
Genom handen som håller i sprutet sitter en annan nit med rund skalle. En intressant detalj är att handen har fyra fingrar.
De smidda beslagen i Kungslena kyrka är från medeltiden. Huvudmotivet är legenden om Sankt Göran och draken.
Det rektangulära låsblecket, med inåtvälvda sidor och utstickande centrum, är fastnitat på högkant med rundnitatar. Notera att nyckelhålets yttre plåt är ovalt av slitage. En intressant detalj är det lilla huvud på låsbleckets topp.
Sankt Görans ena fot är fastnitad bakom huvudet.
Huvudet, som är någon centimeter högt, bär krona, har gapande mun och djupa ögonhålor som lidande stirrar på betraktaren. På brösten finns märken som liknar en ringbrynja, eller som ska skildra en ärgad överkropp. Men märkena kan lika gärna vara skador eller tillfälliga märken när det smiddes. Genom bröstet är en järnnit med rundbskalle fäst.
Vem detta ansikte ska föreställa eller är oklart. Kanske är det Jesus som är avbildad. I den romanska kyrkokonsten, under 1100/1200-tal, avbildades ofta Jesus som en kung eller härskare med huvudkrona.
I den kristna tron har nyckeln dessutom ett starkt symbolvärde – en enande kraft som binder och löser; samt befriar. De medeltida dörrarnas järnbeslag och lås har därför som symboler en djup innebörd.
Det smidda ansiktet i låsbleckets övre kant bär krona på huvudet. I den romanska kyrkkonsten, under 1100/1200-talet, avbildas ofta Jesus som kung eller härskare med krona på huvudet.
På dörren i Kungslena kyrka finns även fyra nitar med fyrkantiga skallar – med instansade korstecken. Dessa är fästa i ett kvadratiskt mönster. Möjligen håller dessa nitar fast dörrens stocklås.
Denna typ av korsförsedda dörrnitar förekommer sällsynt på flera medeltida kyrkodörrar runt om i Sverige, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare:
Typiskt för dessa nitskallar är S:t Georgekorset med en punkt ( totalt fyra punkter) mellan varje korsarm. På de kyrkdörrar där korsnitarna finns kvar är korsen ofta påtagligt slitna, som om de vidrörts många gånger. Så är även fallet med korsnitarna i Kungslena kyrka.
Korsnit från 1300-talet i Täby kyrka, Uppland.
När Sverigereportage var på plats i Kungslena kyrka var sakristian låst. Dörrens insida har därför inte kunna dokumenteras. Enligt uppgift ska en del av nycken till sakrestian delvis vara formad som en prinsessas huvud.
På drakens rygg finns märken som ser ut att vara gjorda med samma verktyg, som Sankt Görans ringbrynja har avbildats med.
Järndörren till sakristian i Kungslena kyrka är i sin utformning, detaljer, symbolik och ålder ett enastående, medeltida kulturarv. Det är en paradox att ett så lite är skrivet om detta dörrsmide. Denna historiska anonymitet är ett öde som Kungslenas dörr delar med många medeltida kyrkdörrar i kyrkor runt om Sverige, vilket Sverigereportage uppmärksammat vid flera tillfällen.
Om ett försvinnande kulturarv handlar det nyöppnade gravstensmuseet vid Kungslena kyrka i Västergötland om. Ett stenhus som för flera hundra år sedan användes som spannmålsmagasin, lagrar nu arkeologiska mysterier och en ovanlig samling gravvårdar från en tid då endast rika bönder och adeln hade råd med gravstenar.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Gravstensmuseet är ett initiativ från Svenska kyrkan i Tidaholm. I stenhuset intill kyrkogårdsmuren, har en kategori historiska och arkeologiska lämningar som annars för en tynande tillvaro, fått ett skyddad plats.
”Här har vi samlat gamla gravstenar från kyrkogården. I dag går det inte längre att säga var de från början har stått, men här under tak kan de bättre bevaras för framtiden” skriver Svenska kyrkan.
Historiska gravstenar för i många delar i landet en tynande tillvaro. Vid Kungslena kyrka i Västergötland har gravstenar fått ett eget museum i en historiskt intressant stenbyggnad från 1700-talet. I förgrunden syns en gravkorshäll och en liljesten – bägge är medeltida.
Det vilar ett skimmer över Västergötlands historia. Det gäller inte minst Kungslena. En gånggrift och andra arkeologiska spår vittnar om att trakten varit befolkad i minst 6 000 år.
Den historiska händelse som främst är förknippad med den plats där Kungslena kyrka ligger, är slaget vid Lena år 1208 – som historikerna menar hade en betydande påverkan i bildandet av det svenska riket.
Slaget var ett led i maktkampen mellan de sverkerska och erikska ätterna. I konflikten ingick även stormakten Danmark. Med angreppet hoppades danskarna göra det dåvarande Västergötland danskt.
Danska källor uppger att den danska hären uppgick till 18 000 man. Den är en siffra som historikerna har ifrågasatt. Men klart är att hären var stor. Men trots det numerära övertaget blev danskarnas nederlag ödestigert. Danska uppgifter anger att endast 18 man återvände från slaget.
Strax söder om Kungslena kyrka finns ett minnesmärke över slaget vid Lena.
Kungslena kyrka sommaren 2023.
Den nuvarande kyrkans äldsta bebyggelsefas är från tidigt 1100-tal. Kyrkogården är troligen ännu äldre. De tre takryttarna (tornliknande) som idag präglar kyrkans yttre tillkom sannolikt på 1400-talet.
Sverigereportage återkommer med ett reportage om Kungslena kyrka.
Gravstensmuseet invigdes våren 2023 och visar bland annat av gravvårdar. Tidsmässigt sträcker sig stenarna från medeltid, eventuellt tidig medeltid, och fram till 1930-tal. Samtliga gravstenar är från Kungslena kyrka.
De svampformade skillnadsgravstenarna är särskilt intressanta.
Gravstenar från 1600/1700-talet.
Skillnadsgravstenar finns på kyrkogårdar runt om i Västergötland – bland annat vid Härja kyrka. Men vid Härja står dessa gravstenar från 1600/1700-talet lutade mot långhusets yttervägg.
Så här beskriver Svenska kyrkan i Tidaholm gravstenstypen:
”Typisk så kallad ”skillnadsgravsten” av kalksten från 1600-talets andra hälft. Svampformen och det naivt huggna änglahuvudet känner vi igen från gravstenar på andra kyrkogårdar i pastoratet (Acklinga, Hömb, Velinga, Varv och Östra Gerum), de är alla huggna under 1660- och 70-talen. Två stycken står ännu kvar på sina ursprungliga platser i kvarteret sydväst om kyrkan.”
Historiska gravstenar, som bryts ner av väder och vind, vid Härja kyrka.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Härja kyrka.
Historiska gravstenar är ofta ett försummat kulturarv. Så ser det ut på många medeltida kyrkogårdar runt om i Sverige. Ett skräckexempel är Edsbro kyrkas kyrkogård i Uppland. Där står en 800 år gammal gravsten lutad mot en yttervägg, mer eller mindre i takdroppet, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare.
Kungslena tycks ha ovanligt många historiska gravstenar bevarade. De flesta av dem står nu under museets tak.
På en av gravstenarna, en kalkstensvård från 1759, står följande:
”JON ANDERS SON MED SIN KÄRA HVSTRV MARIT SWÄNS DOTER IFRÅN LOKEGÅRDEN DÖD Å 1759”
Gravvård från 1759.
Sju av gravstenarna är gjorda av samma mästare. Vem denna mästare var är oklar. Men han var knuten till Per Brahe den yngres grevskap Visingsborg, Visingsö, som då gränsade till Kungslena. Gravvårdar från samma mästare återfinns, som tidigare nämnts, på flera kyrkogårdar i trakten.
Skillnadsgravsten som känns igen på svaformen.
Av utrymmesskäl kan Sverigereportage inte berätta om samtliga stenar i museet. Mer att läsa finns i Svenska kyrkans broschyr om museet:
Det var inte drängar, backstugusittare och annat fattig folk som fick vackra och gravvårdar av kalksten vid sina gravar. De gravstenar som finns representerade på Kungslena gravstensmuseum representerar adel, präster, rika bönder och annan dåtida maktelit.
Det var först under 1800-talet som gravvårdar av sten blev mer allmänt förekommande. Gravvårdar av trä förekom, men få är bevarade.
Museets äldsta föremål är denna liljesten och gravkorshäll.
Museets äldsta föremål är hällar/stenar som skiljer sig mot gravstenarna. Det är en så kallad gravkorshäll och en liljesten. Enligt museets information är dessa hällar från 1200-talet. Dateringen kan dock ifrågasättas.
Liljestenarna är ett arkeologiskt mysterium som är unikt för Västergötland. 401 liljestenar är registrerade. I sällsynta fall har förekommer runor på liljestenar.
Liljestenar är kvadratiska hällar/stenar med trädformade reliefristningar, vars formspråk även förekommer på dopfuntar i Europa. Liljestenarna ålder och ursprungliga användningsområde är omdiskuterat. Dateringen varierar från 900-talet och fram till 1300-talet. En av flera teorier är att liljestenarna härrör från det tidigaste kristnandet av Västergötland och är knutna till de äldsta kyrkorna.
Sverigereportage återkommer med ett reportage om liljestenar.
Liljestenen i Kungslena Gravstensmusmuseum är så sliten att reliefen knappt är synlig. Det dåliga skicken kan bero att liljestenen återanvändes som golv- eller tröskelsten, och har slitits ner av besökare genom århundraden. Det är ett öde som drabbat åtskilliga liljestenar.
Ett exempel på en bättre bevarad liljesten finns i Eriksbergs gamla kyrka i Västergötland.
Liljesten i Eriksbergs gamla kyrka, Västergötland, Bilden är ett exempel på hur den typiska reliefen på liljestenarna kan se ut.
Stavkorshällar är ett annat mysterium, som enligt vissa teorier anses vara föregångare till liljestenarna. Stavkorshällar är inte unika för Västergötland, men har en stor koncentration i länet. 123 gravkorshällar är dokumenterade. De kvadratiska hällarna känns igen på sina kors – som är huggna i relief eller ristade.
I sällsynta fall har gravkorshällar försetts med runskrifter.
Utformningen av stavkorshällarnas kristna kors uppvisar en stor variation. Gravkorshällen vid Kungslena har ett så kallat S:t Georgekors.
Stavkorshällen i gravstensmagasinet stod tidigare lutad mot kyrkogårdsmuren.
S:t Georgekorset på stavkorshällen i gravstensmuseet vid Kungslena kyrka,
Med gravstensmuseumet har Svenska kyrkan i Tidaholm inte enbar räddat ett historiskt värdefullt kulturarv. Dem har även skapat ett populärt turistmål med gratis inträde som lockar långväga besökare.
Skederid kyrka i Uppland är starkt förknippad med en Heliga Birgitta-tradition. Det är en kyrka med många intressanta detaljer som hamnat i skymundan för helgondyrkandet.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Skederid kyrka är en plats präglad av tro – ur flera aspekter. En lokal informationsskylt meddelar bestämt att Helig Birgitta, Birgitta Birgersdotter, föddes i intilliggande Finsta och att helgonet som barn knäböjde vid Skederid kyrka. Var Birgitta föddes är dock inte klarlagt. Även Sköldnora kungsgård i Vallentuna är utpekad som hennes födelseplats.
Skederid kyrkas ombyggda stiglucka. I bakgrunden syns kyrkans västra portal (tegel) och porten med järnsmide från 1400-talet.
Det brukar sägas att få medeltida detaljer är bevarade i Skederid kyrka. Det är inte sant. Kor och sakristia härrör från den ursprungliga, romanska stenkyrkan från 1200-talet. Exteriört är Skederid relativt oförändrad sedan 1400-talet, då långhuset uppfördes. Stjärnvalven är troligen från 1460-talet och långhusets takstolar är också medeltida.
En annan detalj, som sällan nämns, är de smidda järnbeslagen på den västra porten. Smidet (gotiskt) är enligt uppgift daterat till 1400-talet och är troligen samtida med långhuset. Runt porten finns en tegelportal – även den från 1400-talet.
Dörrsmidet i Skederid kyrka har flera likheter med Täby kyrkas dörrsmide, som är daterat till 1300-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare:
Dörrsmide från 1400-talet på Skederid kyrkas västra port.
Denna typ av medeltida dörrsmide förekommer i flera medeltida kyrkor i östra Uppland.
Till skillnad mot Täby, där ursprungliga spikarna med dekorerade spikskallar är kvar, är dörrsmidet i Skederid betydligt slarvigare fäst, med snedslagna spikar i för stora spikhål.
Trädörren i Skederid är dessutom välbevarad för att vara från 1400-talet.
Skederids kyrkas medeltida, troligen från 1400-talet, dörrsmide.
Mycket pekar på att dörren inte är ursprunglig och att beslagen är återanvända från en annan kyrkdörr. Det finns flera detaljer som styrker denna teori. Dels har smidet järnbeslagen dålig passform och ser ut att vara dittvingat på dörren. Bitvis är det ett mellanrum på nästan en centimeter mellan dörren och baksidan på järnbeslagen. Bitvis har man karvat i träet för att få plats med beslagen.
Sverigereportage har inte varit inne i Skederid. Uppländska kyrkor är i regel låsta av säkerhetsskäl. Hur baksidan av dörren ser utbär därför oklart. Men när det gäller de smidda järnbeslagen och dörren är det något som inte stämmer. Det kan vara ett medeltida hafsverk. Snarare är det så att man har bytt ut trädörren, kanske på 1700-talet, och då återanvänt de medeltida järnbeslagen.
Järnbeslag från 1300-talet i Täby kyrka.
En betydligt mer iögonfallande detalj är Skederids medeltida stiglucka, som byggdes om till klockstapel på 1700-talet. Denna typ av ombyggnationer finns vid flera närliggande medeltidskyrkor, bland annat i Rö.
Stiglucka är en ålderdomlig benämning för en överbyggd in- och utgång till kyrkogården. En gång i tiden fanns stigluckor runt många medeltida kyrkogårdar. Stigluckan symboliserade även en andlig in- och utgång.
Rö kyrkas stiglucka/klockstapel.
Den äldsta kända avbildningen av Skederids stiglucka är från 1660. I Erik Dahlbergs verk, Suecia Antiqua, är trakten kring kring Finsta skildrad. Jämfört med dagens bastanta konstruktion, visar karta en smäcker medeltida stiglucka.
Det historiska värdet i Dahlbergs avbildningar bör inte tas på allt för stort allvar. Dahlbergs verkade i en tid då Sverige var en framväxande stormakt och saklighet inte stod högst på dagordningen. Han förskönade ofta sina avbildade motiv.
På kartan från 1660 syns även Skederids tidigare klockstapel.
Äldsta kända avbildningen av Skederid kyrka.
Från 1700-talet finns flera skriftliga uppgifter som berättar om att klockstapel, som enligt uppgift uppfördes på 1600-talet, var i dåligt skick.
Skederid kyrka tycks fram till 1600-talet haft två stigluckor – en större i väst och en mindre mot öst. Det är den västra stigluckan som är återgiven på Dahlbergs karta och som byggdes om till klockstapel.
På 1770-talet revs klockstapeln. Istället för att bygga en ny klockstapel med traditionell teknik valde man att bygga om stigluckan. Anledningen var att man ville ha en klockstapel med mindre underhållsbehov.
Virket i den träkonstruktion som byggdes ovanför Skederids stiglucka är återanvänt, vilket syns tydligt.
Ombyggnationen av stigluckan skedde enligt uppgift åren 1775 till 1776. Enligt bebyggelseregistret murades först en mellanvåning över stigluckan. Därefter förstärktes ytterhörnen med kraftiga strävpelare.
Vidare skriver bebyggelseregistret:
”Över den murade delen byggdes en smalare klockvåning av trä med karaktär av lanternin, utvändígt klädd med tjärad panel. I mellanvåningen finns ett fönster åt väster och markerade nischer i övriga riktningar. Taken är täckta med falsad svartmålad slätplåt. Portarna är tjärade brädportar klädda med fiskbensmönstrad panel. Portarna och är kvar från stigluckan, troligen har de tillkommmit omkring 1730. Klockbocken består delvis av återanvänt virke från den gamla klockstapeln vilket framgår av ett inhugget årtal och mycket gamla rester av tjärning”
Bebyggelseregistret, som startades 1998, är ett register om sveriges byggda kulturarv. Ansvarig myndighet är Riksantikvarieämbetet.
En av Skederids två klockor, den största, är från 1300-talet. Att en så gammal ringklocka fortfarande är i bruk är ovanligt, enligt bebyggelseregistret.
Skederid kyrka två klockor. Den högra är från 1300-talet.
Beträffande Heliga Birgittas koppling till Skederid och det intilliggande Finsta, finns det indicier som pekar på att det kan vara så. Det är styrkt att Birgittas far, den inflytelserika och förmögna lagmannen, Birger Persson, bland annat ägde jord i Finsta.
Sverigereportage har tidigare skrivit om uppländsk Birgittadyrkan:
Fynd av runristade gravhällar indikerar att Husby kyrkas kyrkogård anlades redan under tidigt 1000-tal. Den nuvarande kyrkan, som började uppföras i slutet av 1100-talet, räknas till en av landets mest runstenstäta platser. Från Skederid kyrka är sex runstensfragment kända.
Kanske byggdes Skederid kyrka som en gårdskyrka till intilliggande Finsta.
Närheten till Husby Sjuhundra tolkats som att Skederid kyrka ursprungligen uppfördes som gårdskyrka till Finsta.
Nattens stillhet dröjer sig ännu kvar i en vassvik någonstans i ett avlägset Sommarsverige. Bilden är tagen i början av 1900-talet och visar två svenska kulturarv – bryggmete och segelbåten stjärnbåten.
Text: Jens Flyckt Bild: Public Domain
Det är Sverige, men oklart var. Var bilden är tagen spelar mindre roll. Hade det inte varit för pojkarnas kläder, avsaknaden från skor och den numera ovanliga segelbåten i bakgrunden, en så kallad Stjärnbåt, skulle bilden lika gärna vara tagen idag – vid en sommarvik där abborrarna lurar i vasskanten.
För den som en gång stått där i den friska morgonluften på en enkel träbryggan, med eller utan en förtöjd Stjärnbåt och ljudet från vattnet som skvalpar mot bordplanken, bär det alltid med sig.
Bilden skildrar den glädje som mete vid brygga ger. Så där, metandes med eller utan flöte vid någon brygga där skuggor glider fram över bottnen, är ett minne som många sportfiskare bär med sig.Det finns något magiskt i det där flötet som bryter den spegelblanka ytan.
Pojkarnas metspön är av bambu. I sin enklaste form är metspöet ett aspsly eller längre gren.
Bryggan pojkarna står på är den enklaste typen av bryggor. Sannolikt har bryggor sett ut på detta sätt sedan mycket långt tillbaka i tiden. Den är lätt att bygga. Är bottnen mjuk behöver man bara slå ner två tillspetsade stockar intill varandra. I vattenytan fixeras stolparna, eller bryggpålar som det heter, med varandra med två vertikala brädor eller klenare trädstammar. Konstruktionen kräver varken spik eller skruv.
På denna konstruktion läggs så många brädor som man vill att bryggan ska vara bred. På stranden läggs motsvarande ände av brädorna direkt på marken. Har man inte tillgång till sågade brädor funkar det även med stockar.
Stjärnbåtar på Rödkobbsfjärden den 28 juli 1947 i samband med juniorernas skärgårdsvecka. I förgrunden syns Stjärnbåt 138, som enligt bildens information ägdes av Jacob Wallenberg på 1950-talet.
Segelbåten är en Stjärnbåt, en 5,5 meter lång klinkbyggd träkonstruktion som beskrivits som en blandning mellan jolle ock kölbåt. Experter beskriver den som snabbseglande. Åtskilliga professionella seglare inledde under 1900-talet sin karriär med med denna båttyp. Ursprungligen var denna segelbåt endast avsedd för pojkjuniorer.
Stjärnbåten konstruerades av varvsförmannen Janne Jacobsson, Ängholmens varv i Göteborg, år 1913, och vidareutvecklades under 1920-talets senare del. Cirka 538 stjärnbåtar är kända. Flertalet av dessa är borta. Många höggs upp till ved eller ruttnade bara bort. Några förliste.
1900-talets sista Stjärnbåt byggdes 1973.
Vingbåt (Stjärnbåt) med okänd identitet är 1933 vidi Tirholmen, Nyland, i Finnland. Haveriet uppges ha skett pågrund av hårt väder.
Från år 1930 byggdes stjärnbåtar även i Finnland – under namnet Vingbåten.
Entusiaster i bland annat Göteborg jobbar sedan 1980-talet med att segla, dokumentera, restaurera och bevara kulturarvet Stjärnbåten. Under 2000-talet har även nya stjärnbåtar byggts med gamla traditioner.
Idag har den svenska stjärnbåten hög status och entusiaster söker efter försvunna stjärnbåtar runt om i landet.
Två beväpnade ryttare som rider fram på den bearbetade stenytan. Skoklosterstenen är en av Sveriges mest udda runstenar. Den påminner om en bildsten och dess ristade ryttare med svärd och spjut kan vara 500 år äldre än den vikingatida runristningen.
Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.
Uppland. Skoklosterhalvön är mest känt för Europas bäst bevarade barockslott, som Carl Gustav Wrangel lät påbörja år 1654. Mindre omskriven är den runsten som står uppställd på en liten kulle intill Skokloster kyrka.
Den märkliga Skoklosterstenen med en av sina två beväpnade ryttare. I bakgrunden syns Skokloster kyrka.
Skoklosterstenen är ett vackert formhugget stenblock av gnejs. Den liknar inte någon annan runsten.
Skokloster är en medeltida tegelkyrka. Den började byggas i mitten av 1200-talet, som en klosterkyrka (Sko kloster) av cistercienserorden. Klostret låg ursprungligen i Byarum, Småland. Flytten till Skokloster ska ha skett mellan 1222 och 1245.
Skoklosterstenen är runristad på en sida.På den runristade sidan finns en ståtlig häst med ryttare som håller i ett svärd. På motsvarande sida, som inte har några runor, finns en nästan identisk häst med ryttare. Denna ryttare är beväpnad med spjut.
Runristningen är signerad av Fot. Han var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som den främsta runmästaren
Ett trettiotal runstenar kan tillskrivas honom, men endast tolv stenar är signerad. Skoklosterstenen, som är signerad av fot, är daterad till 980 – 1015 eKr – det vill säga vikingatiden.
Ornamentiken på Skoklosterstenen skiljer sig från runmästaren Fots kända runristningar, men i övrigt stämmer stenens runor överens med Fots fulländade teknik.
Skoklosterstenens runtext saknar språklig anknytning till de ristade ryttarna. Runtexten är en tidstypisk minnesskrift för en runskrift från 1000-talet. Den lyder:
”Andvätt och Gullev och Gunnar och Horse och Rolev läto resa stenen efter Tord, sin fader. Fot högg runorna.”
En omdiskuterad detalj i Skoklosterstenen är det formspråk som ryttarna är ristade med. Stilmässigt har den jämförts med bildframställningar på föremål från 600-talet. Det har även dragits paralleller till den så kallade Jellingestilen från 800/900-talet.
En teori är att Fot återanvände en äldre, lokal bildsten och försåg den med runristning. Den teorin är ifrågasatt.
Med bildsten menas en forntida häll/stenblock, regel utan text,som bearbetats och försetts med ornamentik och mytologiska symboler. Mest kända är de gotländska bildstenarnas, daterade (cirka) från 400-talet och fram till 1100-talet-talet, som (enligt RAÄ, ) uppvisar en mångfald av stilar och symboler. Cirka 550 bildstenar/fragment är kända från Gotland. I Uppland har ett tjugotal bildstenar/fragment påträffats.
Bildstenar är även kända från andra svenska landskap.
Skoklosterstenens ena ryttare. På grund av att ristningens färg bitvis är borta och det växer lav på ytan, är motivet otydligt. I svartvitt framträder hästen och runorna tydligare än i färg.
Bildstenar är starkt förknippade med Gotland.
Mindre känt hos allmänheten är att det även på fastlandet ristades och restes bildstenar. I Uppland är bildstenar från 400/500-talet mycket sällsynta. De få fynd som gjorts består i regel av svårtolkade fragment.
En hel bildsten kommer från Edsbro i Uppland. Den 52 centimeter höga Edsbrostenen påträffades i en åker år 1910. Edsbrostenen är numera försvunnen efter att upphittaren flyttade tog med sig stenen till sin nya trädgård, där tycks ha förs försvunnit.
Edsbrostenen är daterad till 400-talet. Formmässigt påminner den med samtida gotländska bildstenar, men har en betydligt mer naiv stil.
Den försvunna Edsbrostenens ena sida. Bilden visar stenens övre del. Foto: Nils Sundquist/Public Domain.
En annan bildsten kommer från Skoklosterhalvön. Den märkliga Häggebystenen är ett tunt block av röd sandsten. På ena sidan är ett skepp med höga stävar och tolv roddare avbildat. På andra sida finns en ristning bestående av två hästar och två personer. Den sistnämnda scenen skildrar en så kallad hingsthetsning.
Häggebystenen är daterad till 500/600-talet. Originalet förvaras på Statens historiska museum. En kopia står uppställd intill Häggeby kyrka.
En intressant detalj i Häggebystenen (bildsten) är människofigurerna, som påminner om den gestalt på den så kallade Krogstastenen, en runsten från 500-talet som Sverigereportage skrivit om tidigare:
Bildstenen från Häggeby (Skoklosterhalvön) är av sandsten och daterad till 500/600-tal. Foto: Johan Dellbeck/Upplandsmuseet.
Den grundläggande frågeställningen är alltså om Fot återanvände en äldre (uppländsk) bildsten när han skapade Skoklosterstenen? Den teorin är ifrågasatt.
Kanske är Skoklosterstenen en specialbeställning där Andvätt och Gullev, Gunnar, Horse och Rolev ville förmedla en historia/berättelse som då var känd, illustrerad med två beväpnade ryttare, som nu är bortglömd.
Kanske är Skoklosterstenen inte en återvunnen bildsten, utan ytterligare ett bevis på runmästaren Fots stora skicklighet och mångsidighet.
Den sida av Skoklosterstenen som saknar runristning.
Skoklosterstenen är känd sedan 1600-talet då den uppges ha varit inmurad i Skokloster kyrka. Sin nuvarande placering fick den sannolikt på 1800-talet.
Var Skoklosterstenen ursprungligen restes och stod är inte känt.
År 1489 strandade en stor val i Stockholms skärgård. Två av valbenen finns kvar i Edebo kyrka i Roslagen. För den medeltida allmogen var dessa ben ett bevis för att ett forntida jättefolk en gång i tiden hade levt på jorden.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Valar i svenska farvatten är ingen ny företeelse. Medeltida källor nämner flera valar som strandade längs svenska kuster. En av dessa strandningar ska ha skett år1489. Källorna nämner inte exakt var strandningen skedde, enbart att det inträffade i Roslagen/ Stockholms skärgård.
Valbenen Edebo kyrka.
I bland annat Sturekrönikan, daterad till 1400-talets andra hälft, berättas om ett stort vattenlevande vidunder, en valfisk, som strandade och som bönderna högg isär.
År 1630 uppmärksammades valkotorna i Edebo kyrka i samband med en kyrkinventering. Lokala traditioner och nerteckningar angav att strandningen skedde i Edeboviken. Det var först då man kunde knyta de historiska källorna till en plats. Mycket pekar därför på att valbenen i Edebo kyrka kommer från den val som uppges ha strandat i Roslagen år 1489.
Edeboviken är idag en avlång, sval vik vid Hallstavik.
Beträffande vilken art Edebovalen är/var går uppgifterna isär. Nordkapare eller gråval är två arter som har nämnts.
En märklig detalj är att 1630 års inventering anger att en ryggkota förvarades i kyrkan. Sedan någon gång i början av 1900-talet finns det plötsligt två ryggkotor som uppges komma från samma val. Det hör troligen ihop med att finns och har funnits fler ben från den aktuella valen i bygden. Ytterligare ben finns på en lokal, namngiven gård, enligt lokalbefolkningen.
Edebo kyrka i Roslagen. Kyrkans äldsta delar, sakristian, är från 1200-talet och byggdes ursprungligen intill en äldre träkyrka. Den nuvarande kyrkans långhus är från slutet av 1400-talet.
Edebovalen är som sagt inte den enda storval som strandat längs Sveriges kuster under forntid och historisk tid – men det är den mest kända medeltida strandningen.
Valstrandningar var på medeltiden förknippade med dåliga omen. Men valen var även en uppskattad resurs – kött, fett och ben togs till vara. På Carta marina, en karta som ritades i Venedig år 1539, finns den äldsta kända avbildningen av en strandad val som styckas. Den avbildade platsen är Färöarna.
I den ikoniska filmen Korpens skugga, som skildrar en släktfejd på Island under sen vikingatid och tidig medeltid, finns en scen som skildrar det värde strandade valar hade. Hövdingen Erikur hittar av en slump en strandad val och säger uppspelt ”matur” som är mat på isländska.
Carta Marina från 153 (beskuren). Till vänster i bilden styckar några män en strandad val.
Edebo kyrkas valben är smutsiga efter att kyrkobesökare i hundratals år har tagit på benen. Valbenen haft olika placeringar i kyrkan. Benen väckte stor uppmärksamhet på medeltiden. Än idag lockar benen besökare.
När Sverigereportage var på plats en dag i juni 2023 var valbenen var placerade i vapenhuset tillsammans med en inplastad informationsskylt. En guide berättade att folk kommer långväga ifrån för att se benen. Samma person säger att strandningen sannolikt skedde i Edeboån, som har sitt utlopp i Edeboviken.
Benen är ganska slitna och märgkanalerna är på flera ställen blottlade.
I benen finns flera huggskador efter vassa föremål med smal egg, troligen från yxa. Sannolikt uppkom dessa huggskador i samband med styckningen av valen år 1489. Några av huggskadorna är intressanta då huggen bildar ett pilformat mönster.
Några av huggmärkena, som bildar ett pilformat mönster, i Edebo kyrkas valben.
Valben är kända från åtskilliga svenska kyrkor. I strandade valar och valben i Sverige, skriver etnobiologen Ingvar Svanberg att valben är kända från 200 kyrkor i Europa.
Dessa valar spelade en stor inverkan i den medeltida folktron. Man trodde att världen en gång i tiden hade befolkats av ett jättfolk, som bland annat nämns i första Moseboken. Valarnas ben betraktades som ett bevis för jättars existens.
Ingvar Svanberg nämner bland annat ben från en kaskelot i Maria kyrka i Visby som ansågs ha helande egenskaper:
”Särskilt intressant är de kotor efter en kaskelot av okänt ursprung som länge bevarades i Mariakyrkan i Visby, och som enligt sägnen var kvarle- vor efter en jättekvinna med namnet Visna. När Linné besökte Visby i juni 1741 fick han tillfälle att examinera benen närmare och kunde konstatera att ”Jätte-Benen som bewarades i Stora Kyrkahn såsom underwärk, woro wärkeligen Hwalfiskben”. Carl Johan Bergman berättar att i en skrift 1882 att allmogen uppfattade kotorna med en särskild vördnad: ”Många lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogång- en, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig.”
Så kallade jättekast, stora flyttblock i närheten av kyrkor, var ett annat uttryck för tron på jättar. På medeltiden hade man ingen aning om att det var inlandsisen som hade transporterat dessa stenblock, som låg på sina platser tusentals år innan kyrkorna byggdes. I folktron var det jättarna som hade kastat blocken mot kyrkorna.
Koret i sedelomlopp kyrka. Kalkmålningarna tillskrivs Edebomästaren och är daterade till1500-talets första årtionde.
Enligt Ingvar Svanberg fördelades troligen den strandade valens ben till flera kyrkor i östra Uppland. I nästan alla kyrkor är valbenen borta. Ben som förmodligen kommer från Edebovalen finns bland annat bevarade i Lunda kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Att ben från strandade valar distribuerades till olika kyrkor var en tradition som var bruklig runt Östersjöområdet på medeltiden. År 1365 strandade en val på ön Usedom i södra Östersjökusten, där gränsen mellan Polen och Tyskland går idag. Dess valben hamnade bland annat i Sankt-Marien-Kirche i Rostock och slottskyrkan i Wittenberg.
Att nästan alla valben har försvann från svenska medeltidskyrkor berodde troligen på att allmogen till slut blev så upplyst att kyrkans historia om jättar inte längre var trovärdiga. Enligt Ingvar Svanberg debatterades valbenen som bevis på jättefolkets existens, så sent år 1765.
Strax norr om Rimbo finns en ovanligt fornlämning – en varggård, som Sverigereportage har nämnt tidigare. Detta reportage är en mer ingående beskrivning av varggården som medeltida fångstanläggning.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Genom Magnus Erikssons landskapslag från 1300-talet fick allmogen en lagstadgad skyldighet att förfölja och utrota vargen. Runt om i markerna finns spår denna verksamhet. En sådan plats är varggården utanför Rimbo.
Så här var varggården tänkt att fungera. När vargarna tagit sin in kunde de inte ta sig ut. Denna illustration finns på den informationsskylt som är uppställd på platsen. Konstnär okänd.
Lite är känt om varggården utanför Rimbo. Allmänt tycks det finnas en bristande kunskap om denna typ av lämningar. Relativt ofta förväxlas varggårdar som namn med varggropar.
Varggrop och varggård är dock två vitt skilda fångstanläggningar. Varggropen är framför allt mycket mindre och förhållandevis enkel i sin konstruktion. Varggården är en stor, arbetskrävande och kostsam anläggning.
Troligen är det lokala berättartraditioner som påverkar och som namnger fångstgropar som varggårdar. Varggropar finns det gott om. Varggårdar är ovanliga lämningar.
Att en så stor fångstanläggning byggdes utanför Rimbo berodde på att det en gång i tiden fanns mycket varg i trakten. Numera är vargarna betydlig färre. Knappt en mil öster om Rimbo, vid Finsta, finns ett system med varggropar som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Utifrån andra dokumenterade varggårdar, bland annat i Årböle i Norduppland, framträder fragmentariska bilder hur dessa stora fångstanläggningar anlades och användes.
Årböle byalags medlemmar har grävt i arkiven för att hitta information om sin varggård. Den anlades år 1803 efter beslut i sockenstämman tre år tidigare.
Varggården utanför Rimbo är imponerande fångstanläggning, inte minst med tanke på att allt är grävt för hand. Erosion, slitage från crossmotorcyklar, ryttare och grustäkt har skadat fornlämningen. Men fortfarande framträder den relativt tydligt i tallskogen.
Mot sydväst är varggården utanför Rimbo välbevarad. På denna bild får man en uppfattning om denna fångstanläggnings storlek. I förgrunden syns den inre vallen – som stigen följer. I bakgrunden avtecknar sig den yttre vallen som ett mörkt parti.
Varggården utanför Rimbo är rund, 300 meter i omkrets och består av en inre och yttre sandvall. Diket mellan vallarna är 4-5 meter brett på bottnen och cirka 10 meter bred på vallkrönen. Det plana området innanför den inre vallen är 43 meter i diameter, enligt Fornsök. Troligen hade insidan av den inre vallen en eller flera timmerväggar.
När varggården utanför Rimbo var i drift fanns det på utsidan språngbrädor som ledde över valkarna och in i fångstanläggningen. Längs den innersta vallen fanns en gärdsgårdsliknande konstruktion med spetsiga störar som var lutade inåt. Störarna hindrade vargarna att ta sig ut från vargtorget.
Bland lingonris inne i varggården växer Smålands landskapsväxt – Linnéa. Den växten är annars inte så vanlig i trakten.
Slitage från ryttare och crosskörning har skadat varggården.
Inne i varggårdarna fanns en trätunnel. När folk samlades runt varggården flydde de infångade vargarna in i tunnel – som slutade i en fångstgrop. I denna grop stacks eller slogs vargarna ihjäl. Enligt Årböle byalag användes inte skjutvapen vid avlivningen, då lukten av krut kunde skrämma bort andra kommande vargar från varggården.
I varggården utanför Rimbo är tunnel är för länge sedan borta. Men fångstgropen, där infångade vargar slogs ihjäl, kan man fortfarande ana.
Exakt hur vargarna lockades in i varggården är något osäkert. De beskrivningar som finns nämner att döda kreatur lades inne i varggården, men även på utsidan. Det är inte osannolikt att även levande husdjur användes som lockbete. Beträffande varggropar är det känt att levande hundvalpar och höns användes för att locka vargen.
På varggårdens inre vall finns en stig som löper runt anläggningen. Bilden visar den östra sidan som är sämre bevarad.
Enligt de medeltida landskapslagarna var varggårdarna inte enbart fällor. De tycks även ha använts vid vargskall – en jaktmetod då flera kilometer, ibland flera mil långa, drevkedjor drev vargarna fram till begränsade ytor där de slogs eller sköts ihjäl.
Vid skall ska alltså varggårdarna ha fungerat som avslutningsplatser för vargdrev.
För att förstå varför dåtidens samhälle lade ner så stora resurser på att ha utrota vargarna, måsten förstå det hot som vargen innebar – både mot människor och kreatur.
Under toppåren på 1800-talet dödade varg stora mängder husdjur och boskap i Sverige. Det sades att råttorna åt upp spannmålen och vargarna åt upp boskapen; eller att vargarna beskattade landsbygden hårdare än staten.
Mellan åren 1827 och 1839 dödades i snitt 500 vargar per år, enligt SLU.
Nyheten om att Gysingevargen som åren 1820/21 anföll 31 människor, varav nio barn dog, ökade säkert rädslan för vargen vargen. Gysingevargen är den varg som dödat flest människor i Sverige. Även före 1820 finns ett antal dokumenterade fall där människor, främst barn, dödas av varg.
Denna bild är tagen på bottnen mellan valkarna i varggårdens västra del. På bilden syns tydligt profilerna av de stora vallarna. Profilen är markerad med rött för tydlighetens skull.
Varggården utanför Rimbo är en lagskyddad fornlämning. Den är inte undersökt. När den anlades är därför inte känt. Den kan vara från medeltiden, eller så sent som från 1800-talet. Oavsett vilket är det en ovanlig fornlämning.
Bakom tät slyskog gömmer sig en lodrät bergsrygg där forntidens människor ristade ett tjugotal skålgropar för cirka 3 000 år sedan. Trots att denna ovanliga hällristning ligger några meter från en allmän väg är den inte registrerad.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Skålgropar är landets vanligaste hällristningar. Majoriteten av alla kända skålgropar är ristade på mer eller mindre vertikala bergshällar (runhällar) som är belägna intill åkermark. Vad dessa gropar hade för betydelse för forntidens människor är högst oklart.
Några av de skålgropar (markerade med gula pilar) som är ristade på den lodräta hällen.
Skålgrop är det vetenskapliga namnet på skålformade hällristningar. De dateras i regel till bronsåldern, men förekommer även på lämningar från stenåldern och järnåldern. Skålgropar förekommer på hällar, större stenblock och mindre stenblock.
Vad som gör skålgropar i detta reportage ovanliga är dels att de är ristade på en lodrät bergsyta. Det är oklart hur många lokaler med skålgropar på lodräta bergsytor som är kända i Sverige. Skålgropar på horisontala ytor (stenblock) förekommer bland annat på kammargravar i Skåne, men även på enskilda stenblock runt om i landet.
Ett folkligt namn på skålgropar är älvkvarnar. Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar/älvkvarnar och den folkliga kult som uppstod kring dem under historisk tid:
”Offersten” och ”älvkvarnar” är begrepp som idag är starkt förknippade med skålgropar. Dessa begrepp hör samman med den offerkult som i vissa landskap växte fram hos allmogen under historisk tid. Jämfört med skålgroparnas ålder är allmogens ”offer” i block och hällar en relativt sen företeelse. Grunden i denna offerkult, som i Uppland finns belagd till 1920-talet, var ”smörjning” av älvkvarnar. I begreppet ingår offer av mindre föremål, som nålar, fett och vätskor i älvkvarnar.
Det faktum att älvkvarnar/skålgropar även ristades på lodräta ytor, antyder att de ursprungligen inte var avsedda att lägga föremål eller hälla vätskor i.
Översikt över den avsats och bergsvägg där de aktuella skålgroparna påträffades. Hela bergsväggen syns inte på bilden. Bilden är tagen mot nordöst. På denna avsats stod forntidens människor, för cirka 3 000 år sedan, och ristade. På bilden är det artikelförfattaren som mäter en av skålgroparna. Bergsväggen är cirka 6 meter lång och som mest 1,2 meter hög.
Lokalen i reportaget är belägen på toppen av ett impediment, cirka 45 meter i diameter. Längst upp är berget i dagen. Där finns både horisontala och lodräta bergsytor. Den aktuella bergväggen ligger på 20-metersnivån. Var det inte för den täta vegetationen och en stor ek, så hade man haft en vida utsikt över det omgivande kulturlandskapet.
När Sverigereportage var på plats noterades ett tjugotal skålgropar, fördelade på tre områden på bergsväggen. Berget har en skrovlig yta och är dessutom bevuxet med ett tjock lavtäcke. Sannolikt finns det fler ristningar under lavtäcket.
Inga ristningar har noterats på de plana bergsytorna, som är täckta av mossor och inte är undersökta. Endast en liten del är fria från mossa och jord.
Den ristade bergväggen vätter möt öster och är i stort sett igenvuxen.
När bild på en av skålgroparna på den aktuella bergsväggen.
Fyndplatsen är belägen i nordöstra delen av Sigtuna kommun, Uppland. Det omkringliggande kulturlandskapen är mycket rika på fornlämningar, som sträcker sig från äldre stenålder (raä 238) och fram till medeltiden.
De aktuella skålgroparna (ristade på lodrät bergsvägg intill en avsats), är kända hos lokalbefolkningen. Men de är inte registrerade eller omskrivna. Sverigereportage har anmält lokalen till bland annat länsstyrelse och Sigtuna Museum and Art. Då de lodräta skålgroparna är belägna inom vägområdet för den intilliggande vägen är de även anmälda till Trafikverket.
I närområdet finns ytterligare en skålgropslokal som inte är registrerad.
Hans jordiska stoft återbördades till den skog han jagade i under större delen av sitt liv. En samling naturstenar markerar hans grav, som på många sätt liknar en grav från järnåldern.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Våren 2023 drabbades 77-åriga Erik av stroke och i april avled han. Han var en hängiven jägare. Stora delar av sitt liv tillbringade han i hemmaskogen. Och där, inte långt från sitt favoritpass där han sköt flera hundra vildsvin, begravde familjen hans aska.
Fotnot: Erik hette något annat. Hans familj har inget emot att Sverigereportage skriver om honom, så länge plats eller namn inte nämns.
Eriks grav består av ett enkelt röse. Den ligger på den mark där han jagade under stor del av sitt liv. En enklare skylt med en minnestext kommer att resas på platsen. I närheten är en rododendron planterad.
Jag träffade Erik för första gången för tio år sedan. Senare kom jag att jaga på samma mark. Vid ett tillfälle blev vi ståendes kvar i skymningen, där hans grav nu ligger, och diskuterade jakt och natur.
Sista gången Erik satt på sitt pass var i slutet av mars. Kort därefter blev han sjuk. Han ville komma hem från sjukhuset, men så blev det aldrig. Han var för dålig.
Erik hade tydligt sagt att han ville ha en så enkel begravning som möjligt, med så lite inblandning av kyrkan som möjligt. Och så blev det. Efter att familjen beviljats tillstånd av Länsstyrelsen samlades familjen i skogen, inte långt från hans pass.
Där i skogen spred/grävde familjen ner askan efter Erik. Ett mindre stenröse anlades som en grav.
Utsikt från Eriks jaktkoja.
Hans grav är en enkel samling av stenar som tagits från platsen. Den ligger på en bergshöjd i en skogsbacke som vätter mot öster, söder och väster. Platsen är relativt öppen efter en huggning för några år sedan. Fyra mindre granar som bildar en rektangel som ramar in Eriks gravröse.
Erik är inte den första person att begravas i denna skog. En bit därifrån finns en nästan identisk ensamliggande grav. Men den graven är cirka 2 000 år äldre än Eriks.
Ensamliggande gravar är ett arkeologiskt benämning på en typ av gravar som i regel dateras till den forntida tidsperiod som kallas järnålder. Det var en tid då de döda i regel begravdes i ättens gravfält. Ibland begravdes de döda i ensamliggande gravar. Att Eriks grav liknar en grav från järnåldern är dock en slump.
Hans äldsta son, som även han är en hängiven jägare och som bor mitt i jaktmarken i närheten av pappans grav, berättar att askspridningen var en stilla tillställning med familjen samlad. Han kände sig manad att säga några ord.
-Han ville absolut inte ha någon präst närvarande. Jag berättade om alla våra jaktminnen, om hur många vildsvin han sköt, om att han sköt sin första älg där borta och att hans lyckligast tid var innan han började med golfen. Jag ska se till att det kommer upp en skylt med hans namn på platsen, säger sonen.
Kanske är det som myten säger: ”Jägare dör aldrig – de går bara längre in i skogen”.
På frågan om hur det känns att ha sin fars aska begravd på den egna marken, svarar han:
-Det känns helt naturligt. Han fick som han ville. Här uppe på skogen hör han hemma. Vi valde en plats där det är sol hela dagen. Jag vill även jag att min aska sprids där den dagen det är dags. Kanske kan det få ungarna att bo kvar när jag är borta, säger han.
Härom dagen gick jag förbi den plats där Erik och jag stod och pratade och där hans aska är spridd/begraven bland granrötter, aspar, mossa och blommande skogsstjärnor. Det slog mig att det kanske är som i den gamla myten, om att jägare aldrig dör – de går bara längre in i skogen.
Sverigereportage 