Skederid kyrka i Uppland är starkt förknippad med en Heliga Birgitta-tradition.
Det är en kyrka med många intressanta detaljer som hamnat i skymundan för helgondyrkandet.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Skederid kyrka är en plats präglad av tro – ur flera aspekter. En lokal informationsskylt meddelar bestämt att Helig Birgitta, Birgitta Birgersdotter, föddes i intilliggande Finsta och att helgonet som barn knäböjde vid Skederid kyrka. Var Birgitta föddes är dock inte klarlagt. Även Sköldnora kungsgård i Vallentuna är utpekad som hennes födelseplats.

Det brukar sägas att få medeltida detaljer är bevarade i Skederid kyrka. Det är inte sant. Kor och sakristia härrör från den ursprungliga, romanska stenkyrkan från 1200-talet. Exteriört är Skederid relativt oförändrad sedan 1400-talet, då långhuset uppfördes. Stjärnvalven är troligen från 1460-talet och långhusets takstolar är också medeltida.

En annan detalj, som sällan nämns, är de smidda järnbeslagen på den västra porten. Smidet (gotiskt) är enligt uppgift daterat till 1400-talet och är troligen samtida med långhuset. Runt porten finns en tegelportal – även den från 1400-talet.

Dörrsmidet i Skederid kyrka har flera likheter med Täby kyrkas dörrsmide, som är daterat till 1300-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide.

Denna typ av medeltida dörrsmide förekommer i flera medeltida kyrkor i östra Uppland.

Till skillnad mot Täby, där ursprungliga spikarna med dekorerade spikskallar är kvar, är dörrsmidet i Skederid betydligt slarvigare fäst, med snedslagna spikar i för stora spikhål.

Trädörren i Skederid är dessutom välbevarad för att vara från 1400-talet.

Mycket pekar på att dörren inte är ursprunglig och att beslagen är återanvända från en annan kyrkdörr. Det finns flera detaljer som styrker denna teori. Dels har smidet järnbeslagen dålig passform och ser ut att vara dittvingat på dörren. Bitvis är det ett mellanrum på nästan en centimeter mellan dörren och baksidan på järnbeslagen. Bitvis har man karvat i träet för att få plats med beslagen.

Sverigereportage har inte varit inne i Skederid. Uppländska kyrkor är i regel låsta av säkerhetsskäl. Hur baksidan av dörren ser utbär därför oklart. Men när det gäller de smidda järnbeslagen och dörren är det något som inte stämmer. Det kan vara ett medeltida hafsverk. Snarare är det så att man har bytt ut trädörren, kanske på 1700-talet, och då återanvänt de medeltida järnbeslagen.

En betydligt mer iögonfallande detalj är Skederids medeltida stiglucka, som byggdes om till klockstapel på 1700-talet. Denna typ av ombyggnationer finns vid flera närliggande medeltidskyrkor, bland annat i Rö.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Rö:

Här ligger Fan själv begravd

Stiglucka är en ålderdomlig benämning för en överbyggd in- och utgång till kyrkogården. En gång i tiden fanns stigluckor runt många medeltida kyrkogårdar. Stigluckan symboliserade även en andlig in- och utgång.

Den äldsta kända avbildningen av Skederids stiglucka är från 1660. I Erik Dahlbergs verk, Suecia Antiqua, är trakten kring kring Finsta skildrad. Jämfört med dagens bastanta konstruktion, visar karta en smäcker medeltida stiglucka.

Det historiska värdet i Dahlbergs avbildningar bör inte tas på allt för stort allvar. Dahlbergs verkade i en tid då Sverige var en framväxande stormakt och saklighet inte stod högst på dagordningen. Han förskönade ofta sina avbildade motiv.

På kartan från 1660 syns även Skederids tidigare klockstapel.

Från 1700-talet finns flera skriftliga uppgifter som berättar om att klockstapel, som enligt uppgift uppfördes på 1600-talet, var i dåligt skick.

Skederid kyrka tycks fram till 1600-talet haft två stigluckor – en större i väst och en mindre mot öst. Det är den västra stigluckan som är återgiven på Dahlbergs karta och som byggdes om till klockstapel.

På 1770-talet revs klockstapeln. Istället för att bygga en ny klockstapel med traditionell teknik valde man att bygga om stigluckan. Anledningen var att man ville ha en klockstapel med mindre underhållsbehov.

Ombyggnationen av stigluckan skedde enligt uppgift åren 1775 till 1776. Enligt bebyggelseregistret murades först en mellanvåning över stigluckan. Därefter förstärktes ytterhörnen med kraftiga strävpelare.

Vidare skriver bebyggelseregistret:

”Över den murade delen byggdes en smalare klockvåning av trä med karaktär av lanternin, utvändígt klädd med tjärad panel. I mellanvåningen finns ett fönster åt väster och markerade nischer i övriga riktningar. Taken är täckta med falsad svartmålad slätplåt. Portarna är tjärade brädportar klädda med fiskbensmönstrad panel. Portarna och är kvar från stigluckan, troligen har de tillkommmit omkring 1730. Klockbocken består delvis av återanvänt virke från den gamla klockstapeln vilket framgår av ett inhugget årtal och mycket gamla rester av tjärning”

Bebyggelseregistret, som startades 1998, är ett register om sveriges byggda kulturarv. Ansvarig myndighet är Riksantikvarieämbetet.

En av Skederids två klockor, den största, är från 1300-talet. Att en så gammal ringklocka fortfarande är i bruk är ovanligt, enligt bebyggelseregistret.

Beträffande Heliga Birgittas koppling till Skederid och det intilliggande Finsta, finns det indicier som pekar på att det kan vara så. Det är styrkt att Birgittas far, den inflytelserika och förmögna lagmannen, Birger Persson, bland annat ägde jord i Finsta.

Sverigereportage har tidigare skrivit om uppländsk Birgittadyrkan:

Heliga Birgittas stenblock

En annan intressant detalj är att Skederid kyrka är belägen endast 1,7 kilometer från medeltida Husby Sjuhundra kyrka.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Husby Sjuhundra kyrka.

Runstensgåtan vid Husby Sjuhundra kyrka

Fynd av runristade gravhällar indikerar att Husby kyrkas kyrkogård anlades redan under tidigt 1000-tal. Den nuvarande kyrkan, som började uppföras i slutet av 1100-talet, räknas till en av landets mest runstenstäta platser. Från Skederid kyrka är sex runstensfragment kända.

Närheten till Husby Sjuhundra tolkats som att Skederid kyrka ursprungligen uppfördes som gårdskyrka till Finsta.

Två beväpnade ryttare som rider fram på den bearbetade stenytan.
Skoklosterstenen är en av Sveriges mest udda runstenar. Den påminner om en bildsten och dess ristade ryttare med svärd och spjut kan vara 500 år äldre än den vikingatida runristningen.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Uppland. Skoklosterhalvön är mest känt för Europas bäst bevarade barockslott, som Carl Gustav Wrangel lät påbörja år 1654. Mindre omskriven är den runsten som står uppställd på en liten kulle intill Skokloster kyrka.

Skoklosterstenen är ett vackert formhugget stenblock av gnejs. Den liknar inte någon annan runsten.

Skokloster är en medeltida tegelkyrka. Den började byggas i mitten av 1200-talet, som en klosterkyrka (Sko kloster) av cistercienserorden. Klostret låg ursprungligen i Byarum, Småland. Flytten till Skokloster ska ha skett mellan 1222 och 1245.

Skoklosterstenen är runristad på en sida.På den runristade sidan finns en ståtlig häst med ryttare som håller i ett svärd. På motsvarande sida, som inte har några runor, finns en nästan identisk häst med ryttare. Denna ryttare är beväpnad med spjut.

Runristningen är signerad av Fot. Han var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som den främsta runmästaren

Ett trettiotal runstenar kan tillskrivas honom, men endast tolv stenar är signerad. Skoklosterstenen, som är signerad av fot, är daterad till 980 – 1015 eKr – det vill säga vikingatiden.

Skoklosterstenens runtext saknar språklig anknytning till de ristade ryttarna.
Runtexten är en tidstypisk minnesskrift för en runskrift från 1000-talet. Den lyder:

”Andvätt och Gullev och Gunnar
och Horse och Rolev läto
resa stenen efter Tord, sin fader.
Fot högg runorna.”

En omdiskuterad detalj i Skoklosterstenen är det formspråk som ryttarna är ristade med. Stilmässigt har den jämförts med bildframställningar på föremål från 600-talet. Det har även dragits paralleller till den så kallade Jellingestilen från 800/900-talet.

En teori är att Fot återanvände en äldre, lokal bildsten och försåg den med runristning. Den teorin är ifrågasatt.

Med bildsten menas en forntida häll/stenblock, regel utan text,som bearbetats och försetts med ornamentik och mytologiska symboler. Mest kända är de gotländska bildstenarnas, daterade (cirka) från 400-talet och fram till 1100-talet-talet, som (enligt RAÄ, ) uppvisar en mångfald av stilar och symboler.
Cirka 550 bildstenar/fragment är kända från Gotland.
I Uppland har ett tjugotal bildstenar/fragment påträffats.

Bildstenar är även kända från andra svenska landskap.

Bildstenar är starkt förknippade med Gotland.

Mindre känt hos allmänheten är att det även på fastlandet ristades och restes bildstenar. I Uppland är bildstenar från 400/500-talet mycket sällsynta. De få fynd som gjorts består i regel av svårtolkade fragment.

En hel bildsten kommer från Edsbro i Uppland. Den 52 centimeter höga Edsbrostenen påträffades i en åker år 1910. Edsbrostenen är numera försvunnen efter att upphittaren flyttade tog med sig stenen till sin nya trädgård, där tycks ha förs försvunnit.

Edsbrostenen är daterad till 400-talet. Formmässigt påminner den med samtida gotländska bildstenar, men har en betydligt mer naiv stil.

En annan bildsten kommer från Skoklosterhalvön. Den märkliga Häggebystenen är ett tunt block av röd sandsten.
På ena sidan är ett skepp med höga stävar och tolv roddare avbildat.
På andra sida finns en ristning bestående av två hästar och två personer. Den sistnämnda scenen skildrar en så kallad hingsthetsning.

Häggebystenen är daterad till 500/600-talet. Originalet förvaras på Statens historiska museum. En kopia står uppställd intill Häggeby kyrka.

En intressant detalj i Häggebystenen (bildsten) är människofigurerna, som påminner om den gestalt på den så kallade Krogstastenen, en runsten från 500-talet som Sverigereportage skrivit om tidigare:

Krogstastenen – ett uppländskt mysterium

Den grundläggande frågeställningen är alltså om Fot återanvände en äldre (uppländsk) bildsten när han skapade Skoklosterstenen? Den teorin är ifrågasatt.

Kanske är Skoklosterstenen en specialbeställning där Andvätt och Gullev, Gunnar, Horse och Rolev ville förmedla en historia/berättelse som då var känd, illustrerad med två beväpnade ryttare, som nu är bortglömd.

Kanske är Skoklosterstenen inte en återvunnen bildsten, utan ytterligare ett bevis på runmästaren Fots stora skicklighet och mångsidighet.

Skoklosterstenen är känd sedan 1600-talet då den uppges ha varit inmurad i Skokloster kyrka. Sin nuvarande placering fick den sannolikt på 1800-talet.

Var Skoklosterstenen ursprungligen restes och stod är inte känt.

År 1489 strandade en stor val i Stockholms skärgård. Två av valbenen finns kvar i Edebo kyrka i Roslagen. För den medeltida allmogen var dessa ben ett bevis för att ett forntida jättefolk en gång i tiden hade levt på jorden.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Valar i svenska farvatten är ingen ny företeelse. Medeltida källor nämner flera valar som strandade längs svenska kuster. En av dessa strandningar ska ha skett år1489. Källorna nämner inte exakt var strandningen skedde, enbart att det inträffade i Roslagen/ Stockholms skärgård.

I bland annat Sturekrönikan, daterad till 1400-talets andra hälft, berättas om ett stort vattenlevande vidunder, en valfisk, som strandade och som bönderna högg isär.

År 1630 uppmärksammades valkotorna i Edebo kyrka i samband med en kyrkinventering. Lokala traditioner och nerteckningar angav att strandningen skedde i Edeboviken. Det var först då man kunde knyta de historiska källorna till en plats. Mycket pekar därför på att valbenen i Edebo kyrka kommer från den val som uppges ha strandat i Roslagen år 1489.

Edeboviken är idag en avlång, sval vik vid Hallstavik.

Beträffande vilken art Edebovalen är/var går uppgifterna isär. Nordkapare eller gråval är två arter som har nämnts.

En märklig detalj är att 1630 års inventering anger att en ryggkota förvarades i kyrkan. Sedan någon gång i början av 1900-talet finns det plötsligt två ryggkotor som uppges komma från samma val. Det hör troligen ihop med att finns och har funnits fler ben från den aktuella valen i bygden. Ytterligare ben finns på en lokal, namngiven gård, enligt lokalbefolkningen.

Edebovalen är som sagt inte den enda storval som strandat längs Sveriges kuster under forntid och historisk tid – men det är den mest kända medeltida strandningen.

Valstrandningar var på medeltiden förknippade med dåliga omen. Men valen var även en uppskattad resurs – kött, fett och ben togs till vara. På Carta marina, en karta som ritades i Venedig år 1539, finns den äldsta kända avbildningen av en strandad val som styckas. Den avbildade platsen är Färöarna.

I den ikoniska filmen Korpens skugga, som skildrar en släktfejd på Island under sen vikingatid och tidig medeltid, finns en scen som skildrar det värde strandade valar hade. Hövdingen Erikur hittar av en slump en strandad val och säger uppspelt ”matur” som är mat på isländska.

Edebo kyrkas valben är smutsiga efter att kyrkobesökare i hundratals år har tagit på benen. Valbenen haft olika placeringar i kyrkan. Benen väckte stor uppmärksamhet på medeltiden. Än idag lockar benen besökare.

När Sverigereportage var på plats en dag i juni 2023 var valbenen var placerade i vapenhuset tillsammans med en inplastad informationsskylt. En guide berättade att folk kommer långväga ifrån för att se benen. Samma person säger att strandningen sannolikt skedde i Edeboån, som har sitt utlopp i Edeboviken.

Benen är ganska slitna och märgkanalerna är på flera ställen blottlade.

I benen finns flera huggskador efter vassa föremål med smal egg, troligen från yxa. Sannolikt uppkom dessa huggskador i samband med styckningen av valen år 1489. Några av huggskadorna är intressanta då huggen bildar ett pilformat mönster.

Valben är kända från åtskilliga svenska kyrkor. I strandade valar och valben i Sverige, skriver etnobiologen Ingvar Svanberg att valben är kända från 200 kyrkor i Europa.

Dessa valar spelade en stor inverkan i den medeltida folktron. Man trodde att världen en gång i tiden hade befolkats av ett jättfolk, som bland annat nämns i första Moseboken. Valarnas ben betraktades som ett bevis för jättars existens.

Ingvar Svanberg nämner bland annat ben från en kaskelot i Maria kyrka i Visby som ansågs ha helande egenskaper:

”Särskilt intressant är de kotor efter en kaskelot av okänt ursprung som länge bevarades i Mariakyrkan i Visby, och som enligt sägnen var kvarle- vor efter en jättekvinna med namnet Visna. När Linné besökte Visby i juni 1741 fick han tillfälle att examinera benen närmare och kunde konstatera att ”Jätte-Benen som bewarades i Stora Kyrkahn såsom underwärk, woro wärkeligen Hwalfiskben”. Carl Johan Bergman berättar att i en skrift 1882 att allmogen uppfattade kotorna med en särskild vördnad: ”Många lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogång- en, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig.”

Så kallade jättekast, stora flyttblock i närheten av kyrkor, var ett annat uttryck för tron på jättar. På medeltiden hade man ingen aning om att det var inlandsisen som hade transporterat dessa stenblock, som låg på sina platser tusentals år innan kyrkorna byggdes. I folktron var det jättarna som hade kastat blocken mot kyrkorna.

Enligt Ingvar Svanberg fördelades troligen den strandade valens ben till flera kyrkor i östra Uppland. I nästan alla kyrkor är valbenen borta. Ben som förmodligen kommer från Edebovalen finns bland annat bevarade i Lunda kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare.

I skuggan av Folklandstingsstad

Att ben från strandade valar distribuerades till olika kyrkor var en tradition som var bruklig runt Östersjöområdet på medeltiden. År 1365 strandade en val på ön Usedom i södra Östersjökusten, där gränsen mellan Polen och Tyskland går idag. Dess valben hamnade bland annat i Sankt-Marien-Kirche i Rostock och slottskyrkan i Wittenberg.

Att nästan alla valben har försvann från svenska medeltidskyrkor berodde troligen på att allmogen till slut blev så upplyst att kyrkans historia om jättar inte längre var trovärdiga. Enligt Ingvar Svanberg debatterades valbenen som bevis på jättefolkets existens, så sent år 1765.

Bakom tät slyskog gömmer sig en lodrät bergsrygg där forntidens människor ristade ett tjugotal skålgropar för cirka 3 000 år sedan. Trots att denna ovanliga hällristning ligger några meter från en allmän väg är den inte registrerad.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Skålgropar är landets vanligaste hällristningar. Majoriteten av alla kända skålgropar är ristade på mer eller mindre vertikala bergshällar (runhällar) som är belägna intill åkermark. Vad dessa gropar hade för betydelse för forntidens människor är högst oklart.

Skålgrop är det vetenskapliga namnet på skålformade hällristningar. De dateras i regel till bronsåldern, men förekommer även på lämningar från stenåldern och järnåldern. Skålgropar förekommer på hällar, större stenblock och mindre stenblock.

Vad som gör skålgropar i detta reportage ovanliga är dels att de är ristade på en lodrät bergsyta. Det är oklart hur många lokaler med skålgropar på lodräta bergsytor som är kända i Sverige. Skålgropar på horisontala ytor (stenblock) förekommer bland annat på kammargravar i Skåne, men även på enskilda stenblock runt om i landet.

Ett folkligt namn på skålgropar är älvkvarnar. Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar/älvkvarnar och den folkliga kult som uppstod kring dem under historisk tid:

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria.

”Offersten” och ”älvkvarnar” är begrepp som idag är starkt förknippade med skålgropar. Dessa begrepp hör samman med den offerkult som i vissa landskap växte fram hos allmogen under historisk tid. Jämfört med skålgroparnas ålder är allmogens ”offer” i block och hällar en relativt sen företeelse. Grunden i denna offerkult, som i Uppland finns belagd till 1920-talet, var ”smörjning” av älvkvarnar. I begreppet ingår offer av mindre föremål, som nålar, fett och vätskor i älvkvarnar.

Det faktum att älvkvarnar/skålgropar även ristades på lodräta ytor, antyder att de ursprungligen inte var avsedda att lägga föremål eller hälla vätskor i.

Lokalen i reportaget är belägen på toppen av ett impediment, cirka 45 meter i diameter. Längst upp är berget i dagen. Där finns både horisontala och lodräta bergsytor. Den aktuella bergväggen ligger på 20-metersnivån. Var det inte för den täta vegetationen och en stor ek, så hade man haft en vida utsikt över det omgivande kulturlandskapet.

När Sverigereportage var på plats noterades ett tjugotal skålgropar, fördelade på tre områden på bergsväggen. Berget har en skrovlig yta och är dessutom bevuxet med ett tjock lavtäcke. Sannolikt finns det fler ristningar under lavtäcket.

Inga ristningar har noterats på de plana bergsytorna, som är täckta av mossor och inte är undersökta. Endast en liten del är fria från mossa och jord.

Den ristade bergväggen vätter möt öster och är i stort sett igenvuxen.

Fyndplatsen är belägen i nordöstra delen av Sigtuna kommun, Uppland. Det omkringliggande kulturlandskapen är mycket rika på fornlämningar, som sträcker sig från äldre stenålder (raä 238) och fram till medeltiden.

De aktuella skålgroparna (ristade på lodrät bergsvägg intill en avsats), är kända hos lokalbefolkningen. Men de är inte registrerade eller omskrivna. Sverigereportage har anmält lokalen till bland annat länsstyrelse och Sigtuna Museum and Art. Då de lodräta skålgroparna är belägna inom vägområdet för den intilliggande vägen är de även anmälda till Trafikverket.

I närområdet finns ytterligare en skålgropslokal som inte är registrerad.

Det vilar något mystiskt över staden Enköping och dess tidiga historia.
Historiska och arkeologiska spår vittnar om en kyrklig närvaro under medeltiden.
Förutom grundmurarna av S:t Ilian och en av Upplands äldsta kyrkor, Vårfrukyrkan, har övriga kyrkor försvunnit genom århundraden av bränder och glömska.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Mycket av Enköpings medeltida historia är okänd. Det gäller inte minst stadens kyrkliga betydelse under medeltiden. I handlingar från 1314 nämns tre kyrkor i Enköpings stad – S:t Ilian, S:t Olof och Vårfrukyrkan. Av dessa finns endast Vårfrukyrkan, vars äldsta bebyggelsefas är från 1100-talets andra hälft, kvar.

Enköpings högsta punkt är Kyrkåsen. Där uppe, med vida utsikt över staden, ligger Vårfrukyrkan. Strax nedanför åsen tror man att Enköping växte fram under tidig medeltid.

År 1164-1167 nämns Enköping för första gången i det skriftliga källmaterialet, enligt Upplandsmuseet. Exakt när staden grundades är oklart. Men troligen skedde det inte långt efter att Sigtunas etablerades i slutet av 900-talet. Landvägen är det fem mil mellan Sigtuna och Enköping. I likhet med Sigtuna växte Enköping fram intill Mälaren.

Enköpings äldsta kända brev med stadsprivilegium är från år 1413.

På medeltiden fanns som sagt fler kyrkor i staden.
S:t Ilian anlades på 1200-talet. Grundmurarna, som är restaurerade, ligger intill åsen nedanför Vårfrukyrkan.

På 1940-talet (Sundquist 1944) undersöktes resterna av S:t Ilian – en gotisk salkyrka som bestod av gråsten och tegel. Under murarna hittade arkeologerna spår från ytterligare en (ej namngiven) stenkyrka – en romansk stenkyrka med kraftigt västtorn. Den romanska stenkyrkan är daterad till 1100-talet och överlappas delvis av S:t Lilian.

S:t Illian var stadskyrka i Enköping fram till 1548, då Vårfrukyrkan övertog den rollen. Vad som därefter hände med S:t Ilian är något oklart. Enligt forskarna talar mycket för att den revs på 1600-talet.

S:t Olof är endas känd från skriftliga källor. Dess exakta läge är inte känd. Sommaren 1992 påträffades gravar vid schaktarbeten vid Kyrkogatan. Arkeologerna tror att dessa gravar är en del av S:t Olofs kyrkogård. Till skillnad mot S:t Ilian och Vårfrukyrkan, som låg i utkanten av det medeltida Enköping, var S:t Olof en stadskyrka.

I Enköpings tänkeböcker berättas berättas att S:t Olof förstördes i den stora stadsbrand som drabbade staden år 1572. Tänkeböcker består av protokoll som städernas rådhusrätter förde under medeltiden.

Till denna kyrkliga närvaro i det medeltida Enköping fanns även ett fraciskanerkloster som anlades 1250, samt ett hospital som nämns 1279. På medeltiden var hospitalen, som låg utanför städerna, vårdinrättningar där nunnor och munkar tog hand om sjuka. Dessutom har arkeologerna hittat fynd i Enköpings stadslager som tolkas som pilgrimsmärken.

Det medeltida, sakrala livet i Enköping har länge förbryllat forskarna. Inget av det medeltida Enköping finns bevarat ovan jord – förutom Jungfrukyrkan som stått på åsen och vakat över staden och människorna i närmare 900 år.