Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson föddes under fattiga förhållanden år 1908 i byn Kalvträsk i Västerbotten. För eftervärlden är han känd som en lagtrotsande pilot och självlärd flygplanskonstruktör, som byggde och flög två egna flygplan – bland annat flygbåten Beda.
Västerbotten. I Arlanda Flygsamlingars numera stängda lokaler/utställning fanns ett märkligt litet flygplan, flygbåten Beda, utställd. Beda är på många sätt unik i den svenska, civila flyghistorien. Arlanda Flygsamlingar tvingades stänga och magasinera sina samlingar år 2023, vilket Sverigereportage skrev om:
Flygbåten Eda som konstruerades, byggdes och flögs av Erland ’Flygar-Nisse” Nilsson fram till 1957. Bilden är tagen den 9 januari 2023, Arlanda Flygsamlingar var öppet sista gången i dåvarande lokaler.
Erland Nilsson var äldsta sonen bland sju syskon i en fattig jordbrukarfamilj. Han blev tidigt föräldralös och växte upp under svåra förhållanden.
Tidigt visade han begåvning för tekniska lösningar och konstruktioner. Han ska som barn ha tillverkat ett modellflygplan med delar från en väckarklocka. Relativt lite är skrivet om detta tekniska geni, som även hade en musikalisk ådra. På släktforskarforumet Rötter finns en del skrivet om hans märkliga liv och gärningar.
I ungdomen ska han bland annat ha jobbat som springpojke och dräng – med mat och husrum som betalning. Senare i livet startade han en taxirörelse. Han öppnade även en svetsfirma.
Piloten och den självlärda flygplanskonstruktören Erland ’Flygar-Nisse” Nilsson.
Efter att ha hankat sig fram i tillvaron fick han 1931 anställning vid Rönnskärsverken i Skellefteå hamn. Ungefär samtidigt gifte han sig med sin tidigare hushållerska, Anna. Paret fick en son år 1932. Två år senare avled hustrun. 1943 gifta han sig med sin tidigare hustrus syster – Beda.
Erland Nilsson svetsade bland annat staket. Han konstruerade även en maskin som tillverkade tredimensionella tavlor i trä. Ett populärt tavelmotiv, som lär ha sålt bra i trakterna runt Arjeplog, var porträtt av Stalin. Erland Nilsson konstruerade även en prototyp till en snöskoter. Dessutom finns uppgifter om att han byggde en husvagn samt konstruerade en autoklav – den sistnämnda för sterilisering av kirurgiska redskap. Det finns många berättelser om Erland Nilssons uppfinningar, men inga kända dokument eller andra fysiska lämningar som styrker eller beskriver dem.
Men framför allt har Erland Nilsson gått till historien som självlärd flygplanskonstruktör.
Intresset för flyg och flygplan ska ha väckts hos honom som barn när han för första gången såg en flygmaskin i hemma i Kalvträsk.
I boken ”Arlanda Flygsamlingar – svenska civilflygets historia i ord och bild” är ett kapitel ägnat åt flygplanskonstruktören och flygpionjären Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson. Bokens författare, Jan Forsgren, skriver att Erland Nilsson tog flygcertifikat 1937.
1936 ska han enligt uppgift ha rest till Stockholm för att träffa flygare och titta på flygplan.
”Samtidigt höll han på att bygga ett flygplan av egen konstruktion. Detta flygplan, döpt till ”Blixten”, lyfte för första gången den 18 mars 1939 från Kurjovikens is utanför Skeleftehamn. Blixten hade en tomvikt om 225 kilo och hade en startsträcka om endast 50 meter. Motorn varen Aeronca E-11 om 38 hästkrafter” skriver Jan Forsgren.
Skelefteå museum skriver att Erland Nilsson hyrde ett rum när han påbörjade bygget av Blixten. Vid besök flyttades flygplansdelarna under sängen. När bygget blev för stort flyttades det till källaren under Folkets hus. Två år tog bygget av Blixten.
Blixten var ensitsigt, byggt helt inträ och mätte 8,9 meter mellan vingspetsarna.
Enligt uppgift ska Erland Nilsson flugit på upp till 5 000 meters höjd, men om detta stämmer är oklart.
Erland Nilsson hade in brytt sig om att registrera sitt flygplan hos luftfartsmyndigheten, vilket var ett allvarligt lagbrott. Efter tolv flygtimmar beordrade polisen Nilsson att upphöra med flygningarna.
Jan Forsgren skriver att Blixten blev en lekplats efter flygförbudet. Delar av Blixten hamnade med tiden hos Arlanda Flygsamlingar.
Det var ett flygplan av denna typ, Klemm KI 35, som Erland Nilsson köpte från Flygvapnet. Det är dock 8nte detta exemplar som Erland Nilsson köpte och flög.
Efter Blixten köpte Erland Nilsson en Klemm KI 35 från svenska flygvapnet.
Den 12 januari år 1950,efter att Erland Nilsson hade lyft från Porjusselets is, havererade han och hans Klemm KI35 blev skrot. Själv klarade han sig utan större skador.
Trots det allvarliga haveriet mildrades inte Erland Nilssons flygintresse. Kort efter haveriet började han skissa på en egen flygplanskonstruktion – en flygbåt. Delar av hans tidigare haverist, bland annat motorn, användes i bygget av flygbåten.
Hans flygbåt fick namnet Beda, efter sin andra hustru. Planering och bygge skedde utan några ritningar, enligt flera källor. Däremot byggde han först en modell i skala 1:10.
Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson med sin flygbåt Beda i bakgrunden.
Bygget tog fyra år. Erland Nilsson genomförde premiärflygningen den 11 juli 1954 på Porjusselet, en sjö i Jokkmokks kommun. Trots att Beda byggdes utan ritningar var hon så pass välkonstruerad och flygfärdig redan från start, att Erland endast behövde göra mindre justeringar, enligt uppgift.
Så här skriver Arlanda flygsamlingar om Beda:
”Flygbåten visar på ett hemmabygge med flera intressanta konstrutionslösningar såsom en omställbar propeller av egen konstruktion och en ställbar stabilisator. Motorn startades med ett startsnöre av den typ som används till utombordsmotorer och själva flygplanskroppen är klädd i plywood.”
Enligt de uppgift ska Erland Nilsson blivit mycket nöjd med sitt bygge. Senare fick Beda en starkare motor.
Det finns uppgifter om att han fick inbjudning att visa upp sin Beda i USA, för eventuell serietillverkning av sin flygbåt. Men om detta stämmer är oklart.
Erland Nilsson gjorde cirka 500 flygtimmar med Beda fram till 1957. Ibland var familjen med på flygningarna, som ofta gick till fiskesjöar i väglöst land.
Beda är ur ett svenskt perspektiv ett unikt flygplan.
Inte heller Beda var blev upptagen i civilflygregistret. Enligt uppgift var det inte bara myndigheterna som retade sig på den egensinniga lagtrotsande Erland Nilsson. Vid ett tillfälle ska något försökt sabotera en flygtur med familjen genom att hälla grus i bränsletanken, vilket upptäcktes innan de hunnit starta.
”Flygturerna började anmälas till polisen och böterna blev mer och mer kostsamma. För att inte riskera att förlora sitt flygcertifikat lät Erland därför flygmaskinen stå kvar på marken tills vidare” står det på släktforumet Rötter.
Namnet fick flygbåten efter Erland Nilssons fru. Notera dragögglan.
Erland Nilsson dömdes till slut till 40 dagsböter för sina olagliga flygningar med Beda som aldrig inregistrerades i civilflygregistret, enligt Jan Forsman.
Därefter plockades Beda ner i delar för att aldrig mer flygas. Innan Beda kom till Arlanda Flygsamlingar var hon bland utställd i Ugglarp.
Flygbåten Beda konstruerades av den självlärde Erland Nilsson.
Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson gick ur tiden den 4 augusti 1965.
Kvar finns flygbåten Beda (som är magasinerad på bestämd framtid) och minnet av en egensinnig flygplanskonstruktör och pilot som gick och flög sin egen väg – i Västerbottens vildmark.
År 1665 beordrades tvåhundra knektar från Dalkarlsregementet att marscherade mot Stäketön strax väster om Stockholm. Deras uppdrag var att bygga en ny väg, upp för en brant bergskant, som var en av stormaktstiders sämsta och viktigaste landsvägar.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Alla som färdas på E18 mellan Stockholm mot Enköping passerar Stäketön och Dalkarlsbacken – en historisk plats som är mest känd för en bevarad landsväg från 1660-talet. Men området rymmer inte enbart en historisk väg, utan ett antal mer eller mindre gamla vägsträckningar. Det är komplicerade lämningar som ibland missuppfattas och blandas ihop. Särskilt komplicerat är de spår som tyder på att det fanns en landväg i området redan på vikingatiden.
Dalkarlsbacken är ett så kallat levande vägmuseum – ett pedagogiskt exempel på hur vägnätet utvecklats från 1600-talet och fram till idag. När Dalkarlsbacken hade spelat ut sin roll på 1800-talet, fick den en ny och rakare sträckning – som delvis gick genom berg. Berget sprängdes med svartkrut.
Stockholms norra in-och utfart gick en gång i tiden via Stäketön. Det var även via denna väg som trafiken till och från Sigtuna, Västerås, Dalarna gick till och från huvudstaden. Än idag är området en viktig knutpunkt i Storstockholms infrastruktur – bland annat för trafiken på E18.
Stäketön har historiskt spelat en viktig strategisk roll sedan medeltiden – inte enbart för landtransporter. Vid Almare-stäket, på öns södra del, fanns en borg intill farleden.
Ruinen/lämningarna efter Almare-Stäkets borg.
År 1516/15 belägrade Sten Sture den yngre Almare-Stäket. Borgen, som då innehavdes av den danskvänliga ärkebiskopen Gustav Trolle, belägrades och revs. Borgens teglet forslades bort för att återanvändas. Rivningen av Almare-Stäket var upptakten till Stockholms blodbad år 1520
Numera är Stäketöns västra udde en smal och sammanhängande landremsa – med Mälarvikarna Ryssgraven och Svartviken på vardera sida. Men för cirka 1000 år sedan, då vikingatiden övergick till medeltiden, var Stäketön västra del en vattenomfluten udde. På en karta från 1690 (jordeboken) är det tydligt att det på 1600-talet fortfarande fanns en smal vattenpassag som förband Ryssviken med Svartviken.
Denna karta från år 1690 visar Stäketöns västra sida och udde. På kartan är den z-formade Dalkarlsbacken markerad. Notera det smala sundet.
Det finns flera spår som indikerar att det fanns en vikingatida landväg, en cirka 600 år äldre föregångare till Dalkarlsbacken, i området.
En runristning (U 605) på en berghäll, som uppges ha täckts över med schaktmassorna när Dalkarlksrlsbacken byggdes, dokumenterades av riksantikvarien Mårten Aschaneus (1575-1641) på 1600-talet. Enligt Aschaneus avbildning stod följande på ristningen:
”Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut och ut till Jerusalem. Fot ristade runorna”
Aschaneus avbildning visar att ristningen var gjord på berghäll, inte på ett löst stenblock. Den exakta platsen för runristningen är inte klarlagd. Sannolikt ristades den intill den dåtida, vikingatida vägen på Stäketsö västra udde.
Den försvunna runstenen (ristad på berghäll) U 605 som avbildades i början av 1600-talet, men som troligen täcktes av schaktmassor när Dalkarlsbacken byggdes.
Den kanske bästa beskrivningen av den äldsta vägen är från 1700-talet, då rester av den gamla vägen uppges ha varit synlig intill Dalkarlsbacken. Den gamla vägen beskrevs då som en tvärbrant ås som gick tvärbrant upp mellan berghällar och stenar.
Att döma av beskrivningen låg denna väg, som sannolikt följde toppografin, intill Dalkarlsbacken – i alla fall på den plana och sjönära marken. Mycket tyder på att Dalkarlsbacken delvis anlades på eller i den gamla vägens sträckning.
Att det gamla vägen var i uruselt skick på 1600-talet framgår med all tydlighet I flera historiska handlingar.
I ett brev till Krigskollrgiet år 1665 uppmanar regeringen att ”Stäkes backa”, som senare fick namnet Dalkarlsbacken, skulle tas bort. I handlingarna framgår det att landsvägen upp för Stäkes backa var så dålig att den betraktades som ett nationellt problem.
Det var den franska slottsarkitekten och trädgårdsarkitekten Jean de la Vallée (1624-1696) som ritade Dalkarlsbacken. Hans kanske mest kända praktverk är Katarina kyrka i Stockholm. Själva bygget leddes av Jacob Cosway – som utsågs till Sveriges första och sista riksvägmästare. Han är en anonym person i den svenska historien. Det heter ibland att han utsågs till riksvägmästare i samband med bygget av Dalkarlsbacken. Men i handlingarna verkar det som om han fick tjänsten ett år senare, det vill säga år 1666. I hans tjänstebeskrivning från 1666 står följande: ”hwar efter wägemästaren Jacob Coswail uti sin nyss anförtrodde tienst sigh hafwer att regulera och rätta”. Tjänsten som riksvägmästare innehavde han fram till 1686 – då tjänsten drogs in för att aldrig mer tillsättas. Nästa gång Jacob Cosway dyker upp i handlingarna är som dödsdömd fånge. Efter att ha slagit ihjäl en smed i Nyköping dömdes han till döden. Hans hustrus skriftliga nådeansökan, som inte är daterad, finns bevarad. Det är oklart om Jacob Cosway benådades.
”Stäksbacke”” eller ”Stäkes backa” var inte den enda dåliga vägen i stormaktstidens Sverige. Vägarna va inte bara i dåligt skick utan även för smala. Gustav den II Adolf jämförde rikets vägar med djurstigar. Värst var det sannolikt i norra Sverige.
I ett brev, adresserat till landshövdingen, från 1665, finns en mening beskriver skicket på Upplands vägar:
”Öfwer alt ber i Vpland wara för den resande mannen otienliga och elaka”
I de historiska myndighetshandlingarna kring tillkomsten Dalkarlsbacken förekommer några av stormaktstiders stora namn – till exempel Per Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie.
Dalkarlsbacken, som troligen anlades i samma sträckning (i alla fall delvis) som den äldre och troligen förhistoriska vägen, består dels av en 200 meter lång och sex meter bred vägbank som med hackor och spadar grävdes fram ur sluttningen. För att stabilisera vägkroppen och att förhindra att den från att rasa ner mot Svartviken, anlades en stenmur. Toppen på stödmuren syns i vägens högra kant.
Bygget av Dalkarlsbacken beskrivs i de historiska handlingarna som en ny uppfart i den svåra terrängen/bergsbranten. Det kanske mest unika med bygget av Dalkarlsbacken är att den finansierades och byggdes av staten – vilket aldrig tidigare hade skett.
Jordägande bönder hade sedan medeltiden varit ansvariga för landets mer eller mindre usla landvägar. Under 1600-talet började en tanke om ett statligt ansvar att gro – vilket i resulterade att en föregångare till dagens Trafikverket bildades år 1841. Det skulle dock dröja ett par årtionden in på 1900-talet innan staten tog det fulla ansvaret för det statliga vägnätet.
Många av de vägar vi idag kör på anlades eller förbättrades under 1600-talet. I stormaktstiden Sverige fanns det både militära som byråkratiska skäl till att bygga anlägga ett mer amvändbart vägnät. Den förordning som drottning Kristina utfärdade år 1649 innebar bland annat Sverige för första gången fick en nationell enhetsmil, det vill säga att en mil var lika lång i hela Sverige. Tidigare hade varit olika långa beroende på vilket landskap man färdades i. Milstolpar som markerade avståndet till huvudstaden började resas intill vägarna och gästgiverier/skjutstillhåll på jämna avstånd gjorde resan både sökare och lättare. Att utse en riksvägmästare år 1666 var en del i det nationella arbetet att rusta upp och bygga ett nytt nationellt vägnät.
Sverigereportage har tidigare skrivit om det svenska vägnätets utveckling i flera reportage:
Dalkarlsbacken, sedd från backens topp. Notera stödmuren som sedan 1665 håller vägen på plats. Notera även den höga och branta sluttningen ner mot Svartviken. Detta var tekniskt mycket komplicerad som krävde hållbarhetsberäkningar och full koll på måtten under byggprocessen.
Även byggnadstekniskt var den nya vägen i den branta terrängen (Dalkarlsbacken) en stor bedrift.
Dalkarlsbacken är anlagd som en terrass-väg snett upp för terrängen – som sluttar tvärt ner mot Svartvikens vatten. Materialet till vägkroppen togs från de massor som vägytan grävdes fram ur slänten. För att den nya Dalkarlsbacken skulle klara den höga trafikbelastningen säkrades den upp med en lång stödmur av natursten. Denna sten uppges ha hämtas från ett närbeläget klapperstensfält.
För att inse den byggnadstekniska bedrift som Dalkarlsbacken innebar, måste man förstå hur den byggdes. Allt arbete skedde med muskelkraft – med hacka, spett och spade. Ta dessutom i beaktande att den branta vägen är lång, rak och inte finns några tecken på ras eller sättningar efter 360 års användande. Dalkarlsbacken är fortfarande flitigt använd av ryttare, cyklister och fotgängare.
Sitt namn fick den nya vägsträckan efter dem som anlade den – Dalregementet i Falun. Regementet grundades år 1625 och avvecklades år 2000. År 2021 återinrättades det.
Det var 200 man ur Dalregementet, knektar och befäl, beordrades till Stäketsön västra del för att utföra arbetet. Den nya vägen bestod dels av en vägbank över halvöns sanka/sjönära partier. Att anlägga vägbankar över vattensjuka marker var inget nytt och sannolikt något man bemästrade..
Men att bygga och stabilisera en så pass lång och bred väg upp för en så brant terräng, var som sagt något nytt. Att vägens arkitekt, Jean de la Vallée, belönades med medalj för sina insatser med Dalkarlsbacken indikerar hur svårt bygget var.
I handlingar från 1660-talet, som skrevs efter att bygget var klart och dalkarlarna hade begett sig hem, är det tydligt att den breda Dalkarlsbacken imponerade. Den kom även att sätta en ny standard för kommande vägbyggen i det dåtida Sverige.
Utsikt från Dalkarlsbackens topp med stödmuren i förgrunden. I bakgrunden syns Svartviken. Det var alltså i denna höga och branta terräng (bergssluttning) som knektarna från Dalkarlsregementet byggde den komplicerade vägen i.
I mitten av 1800-talet hade vägtransporterna blivit tyngre, bredare och fler. Dalkarlsbacken räckte inte längre till. Åter blev platsen en flaskhals och ett stort problem. En svår olycka, då en diligens rasade ner för stupet vid sidan om Dalkarlsbacken, sägs ha varit den avgörande händelsen till att en ny väg byggdes.
Dalkarlsbacken är med vägen från 1800-talet ett så kallat levande vägmuseum, där besökare kan ta del av områdets väghistoria. Informationsskyltar finns i området.
För att slippa den då föråldrade Dalkarlsbacken anlade man en ny sträckning. Den nya vägen drogs över sundet intill vägen från 1600-talet, men istället för att svänga snett upp mot söder i den branta terrängen (som Dalkarlsbacken) drogs en ny sträckning rakt fram några hundra meter. Där efter svängde vägen mot söderi och in i skogen. Det berg som var i vägen sprängde man – med svartkrut.
Det är denna väg som på skyltar kallas ”1800-talsvägen”. Särskilt sträckan som går genom det sprängda berget är ett populärt besöksmål.
Den imponerande stödmuren (uppförd 1852) är 50 meter lång och som mest 3 meter hög. Den byggdes när Dalkarlsbacken hade spelat ut sin roll och Enköpingsvägen anlades i mitten av 1800-talet.
Stenmassorna från sprängningen användes dels för att stabilisera och fylla ut de sanka partierna, samt att bygga den nya och raka backen. Man anlade även en tre meter hög och femti meter lång stenmur – vars syfte var och är att hålla vägen på plats.
Denna stödmur präglar än idag platsen. I åtskilliga reportage, bloggar och andra publikationer beskrivs denna mur som en del av den väg som dalkarlarna byggde på 1600-talet. Men det är alltså fel. Stödmuren är från år 1852, vilket bland annat ankarjärnets utformning vittnar om.
Den övergivna sträckan av Enköpingsvägen från början av 1800-talet.Teckning som föreställer bygget av Enköpingsvägen år 1853. Bilden från ungefär samma plats som bilden ovan är tagen från. Bilden är beskuren.
I början av 1900-talet hade trafiken åter ökat så mycket att Gamla Enköpingsvägen från mitten av 1800-talet inte räckte till. Därför breddades den, enligt uppgift som ett arbetsmarknadsprojekt, på 1930-talet.
Till platsens väghistoria hör även järnvägen som byggdes år 1876. Men av utrymmes skäl går inte Sverigereportage in på Stäketöns järnvägshistoria närmare.
Gamla Enköpingsvägen var Europaväg 18 (E18) fram till 1971, då den nya motorvägen på två höga broar knappt 100 meter norr om Dalkarlsbacken stod klar – på landremsan mellan Ryssgraven och Svartviken.
På denna bild syns bild är ett över 400 år vägsystem med samma sträckning avbildat. Längst ner i bildens högra kant syns grus från vägen som 200 knektar från Dalkarlsregementet byggde på 1660-talet. Asfalten mellan balkräckena är Gamla Enköpingsvägen som anlades i början av 1800-talet och som breddades på 1930-talet. Längst upp bildens vänstra del syns ett av Europaväg 18 (E18) brofästen från 1971.
Stäketöns historia som knutpunkt för landtransporter rymmer mer än de kända lämningar som finns på öns västra sida. Men om historiska vägar på övriga delar av Stöketön är det ytterst lite skrivet om.
Ett exempel, som inte är registrerad och knappt omnämnd, är en cirka 150 meter lång vägbank – belägen cirka 1,4 kilometer söder om Dalkarlsbacken. Denna historiska väg har en beläggning med röda tegelstenar – vilket är ovanligt. Dock är teglet knappt synligt på grund av jord och växtlighet.
Häradsekonomisk över Stäketön från 1860-talet. Den röda cirkeln markerar den västra sidan där Dalkarlsbacken är beläget. Den blå cirkeln markerar Almare-Stäkets borgruin och den gröna Almare-Stäkets gård.
Vad som sannolikt är en annan sträcka av samma väg återfinns vid Almare-Stäkets gård, på öns södra del. Den registrerade sträckan är 200 meter lång. Enligt Riksantikvarieämbet är detta den äldsta kända vägen till Almare-Stäkets gård. Även denna sträcka är stenbelagd, dock framgår det inte med vilken typ av sten. Vad som menas med äldsta kända vägen är även det oklart. Men Almare-Stäkets gård är belagd sedan 1500-talet.
På kartan från 1690 tycks den aktuella tegelvägen, eller åtminstone den registrerade sträckan, finnas med. Men om och hur denna vägsträckning haft en anknytning till Dalkarlsbacken är oklart. Det är även oklart om den är tegelbelagd längs hela sträckan.
Den tegelbelagda vägen, belägen cirka 1,4 kilometer från Dalkarlsbacken på Stäketön. Endast 200 meter av denna relativt långa vägsträckning, som beskrivs som den äldsta kända vögen till Almare Stäkets gård, är registrerad. Den del av vägen som detta reportage tar upp är inte registrerad.
Spår från ytterligare en ålderdomlig vägsträckning (ej registrerad) finns i öst-västlig riktning mitt på ön. I sin utformning påminner den om en förstärkt stig. Denna typ av enkla vägar, som inte är anlagda utan har utvecklats från naturliga stigar, finns på åtskilliga platser i landet. I vissa sällsynta fall, som vid Edssjön i Uppland, kan stigen/vägen (tack vare två runristningar) dateras till vikingatid.
Men att datera denna typ av enkla vägar är annars mycket svårt. Beträffande den på Stäketön kan den vara från 1940-talet eller 400-talet. Men det faktum att den finns där, inte tidigare är omnämnd och dessutom har en intressant sträckning (väst/öst) mot den västra udden, gör den värd att nämna i sammanhanget.
Sverigereportage hävdar alltså inte att den förstärkta stigen är en förhistorisk väg, utan noterar enbart att den finns där.
Ålderdomlig vägsträckning i öst-västlig riktning på Stäketön. Notera att stigen har byggts upp förstärkts med bland annat stenblock över det sanka partiet.En annan del av den ålderdomliga vägsträckning/stigen i öst-västlig riktning på Stäketön.
Tillsammans vittnar alla dessa vägar/väglämningar om den nationella betydelse som Stäketön har och har haft i hundratals år – kanske ännu längre tillbaka i tiden.
År 1927 lanserade Husqvarna vapenfabrik ett grovkalibrigt och på många sätt banbrytande jaktgevär – modell 46. Med åren fick modellen öknamnet ”potatiskastaren” på grund av den grova kalibern och kulans krökta kulbana. Närmare hundra år senare är 46:an ett kultförklarat jaktvapen.
Text och nutids foto: Jens Flyckt Historiskt foto: Public Domain
År 1927 lanserade Husqvarna vapenfabrik repeterstudsare modell 46. Modellen, med i sin kraftiga kaliber 9,3×57 millimeter, var som jaktgevär på många sätt ett nytänkande – i alla fall på den svenska marknaden.
Husqvarna modell 46 i kaliber 9,3×57 har en mekanism som kommer från den svenska karbinen m/94. Vapnet på bilden är utrustat med en tidsenlig och klassisk flätad vapenrummet i läder.
Modell 46 försågs med en för den tiden ergonomisk kolv och stock med så kallat pistolgrepp – vilket möjliggör en mer bekväm och säkra anläggning.
Med repeter menas att skytten måste ladda om för hand efter varje skott. Genom att skjuta slutstycket framåt matas en patron upp från magasinet och in i pipans lopp. Efter avfyrning förs slutstycket bakåt samtidigt som tomhylsan dras ur loppet och kastas ut. Så upprepas processen tills magasinet på fem patroner är tomt.
Sverigereportage har tidigare skrivit om infanterigevär m/96:
Mekanismen i modell 46 togs/återanvändes från den svenska arméns karbin – m/94. Beteckningen kommer från det år karbinen antogs i den svenska armén, det vill säga 1894. M/96 och m/94 i kaliber 6,5×55 är samma mekanism, som i sin tur bygger på de tyska bröderna Mausers legendariska mekanismer från 1870-talet.
Pipan på model 46 byttes, från den militära kalibern 6,5×55, till den betydligt grövre och tyngre jaktkalibern 9,3×57.
Kaliber 6,5×55 utvecklades i ett militärt samarbete mellan Norge och Sverige i slutet av 1800-talet. Till skillnad mot 9,3×57 har 6,5×55 en mycket lättare och snabbare kula – vilket ger en rak kulbana på långa avstånd. Kaliber 6,5×55 var ursprungligen avsedd att nerkämpa fiender på upp till 1 800 meters avstånd. Än idag räknas den som en av världens bästa kalibrarna för skytte på riktigt långa avstånd.
Fakta Husqvarna Vapenfabrik repetergevär modell 46:
Kaliber 9,3×57. Pipa – räfflad och av svenskt specialstål. Svensk karbinmekanism m/94. Kolv i valnöt med pistolgrepp. Smal förstock. Inbyggt magasin för fem patroner. Längd: 60 centimeter. Bakkappa av trolit. Folkligt namn: ”Potatiskastare”.
Mauser-mekanismen räknas av många som vapenhistoriens, men även som en av den industriella revolutionens, stora framsteg. Flertalet av de nya jaktgevär som idag säljs har en mekanism som bygger på denna grundkonstruktion.
Lådan i modell 46 kommer från ett svenskt armévapen, karbin m/94, och har därför uttag i lådan som möjliggör snabbladdning av magasinet med patronclips. Den övre pilen visar uttaget som i lådan som clipset sätts ner i. Den nedre pilen visar det uttag som gör det möjligt att med tummen trycka ner patronerna i magasinet med en rörelse.
En annan detalj som indikerar att modell 46 har en ursprunglig militär mekanism är ett två uttag i lådans ovandel och vänstra kant.
Lådan är den metallkonstruktion i vapnet som rymmer magasin, slutstycke och som kolv och pipa är fästa i.
Dessa uttag är militära kvarlevor, som gjorde det möjligt för soldater att ladda om sina vapen snabbt och lätt. Uttagen är avsedda snabbladdning med patronclips, eller laddram,på fem patroner.
Laddning med patronclips är inte unikt för svenska arméns vapen från 1890-talet. Konstruktionen finns på åtskilliga militära repetergevär från samma tidsperiod.
Denna inovation (med laddclips) innebar för den tiden en hög eldkapacitet, inte enbart på Europas blodiga slagfält, utan även vid jakt på storvilt i de svenska skogarna.
Följande bildserie beskriver snabbladdning med patronclips på Husqvarna Vapenfabriks repetergevär, kaliber 9,3×57.
Detta clips passar för flera kalibrar med centralantända patroner. Men det är endast i gevärslådor med dessa uttag som clipsen kan användas i. I senare produktion av modell 46 finns inte dessa uttag – och de fem patronerna får laddas en i taget.
Som jaktvapen är laddfunktionen med clips egentligen överflödig. Laddning med clips är snarare en smaksak, men vapenhistoriskt intressant.
Vem som uppfann kaliber 9,3×57 är inte känt. Men det anses ha skett i Tyskland i början av 1900-talet. Den ingår i en grupp med kalibrar för jakt på bland annat älg och björn – men även annat storvilt runt om i världen.
Kaliber 9×3,57 utmärker sig i att den har en mindre laddning och långsammare kulla jämfört med liknande kalibrar, vilket gör rekylen mer lätthanterlig. Den är dock en kraftfull kaliber.
Jämfört med de vapen och kalibrar som svenska jägare jagade med innan modell 46 kom ut på marknaden, var 9,3×57 en smidig kaliber. Idag är denna kaliber en del av svensk jakthistoria – som fortfarande är i drift.
Patronclips som är påfyllt med fem patroner i kaliber 9,3×57.
Konsekvensen av en tung kula och svagare laddning är kortare skjutavstånd och en oval kulbana. Model 46 har ett fast (öppna) sikte som är skottställt på 120 meter. Avståndet är anpassat för svenska jaktförhållanden.
Enligt Husqvarna museum började modell 46 att tillverkas år 1927. I kaliber 9,3×57 tycks tillverkningen ha upphört år 1945.
Kaliber 6,5×55 till vänster och det mycket grövre och tyngre 9,3×57 till höger.
I början av 1900-talet använde svenska klövviltsjägare i hög utsträckning dubbelpipiga (sida vid sida) hagelgevär som laddades med en grova och tung blykulor istället för hagelpatroner. Det var en mindre lyckad kombination, i alla fall vid älgjakt, som innebar korta skjutavstånd och dålig precision. Denna kombination är sedan länge förbjuden.
Även avlagda armegävär, så kallade roling-blocks, som laddades med en grovkalibrig patron i taget, kaliber 12,7 millimeter, förekom i hög utsträckning. Husqvarna vapenfabrik tillverkade även jaktgevär med denna mekanism fram till 1940-talet.
Husqvarnas modell 46 var på många sätt en teknisk sensation på grund av den höga kapaciteten när den blev tillgänglig för svenska jägare, vilket även de höga försäljningssiffrorna visar. Dock hade alla jägare knappast möjlighet att köpa 46:an. År 1927 var grundpriset 127 kronor.
Inkomsterna varierade naturligtvis. Som exempel hade en statsanställd körkarl, år 1927, en kontant årslön på 624 kronor. Med mat, husrum och andra naturaförmåner låg årslönen på 1134 kronor, enligt lönestatistik årsbok. Åtskilliga yrkesgrupper hade lägre årsinkomster.
Två svenska jägare från Västergötland under tidigt 1900-tal. Mannen till vänster har ett dubbelsidigt hagelgevär – som sannolikt är laddar med en eller två grova blykulor. Han till höger har en för den tiden relativt modern bössa – en Remington rolingblock från 1867. Det är en gevärsmodell som antogs av den svenska kronan år 1876 och som laddas med en patron i kaliber 12,7 millimeter. Det var denna typ av enskottsvapen som den svenska jägarkåren i hög grad var beväpnade med när Husqvarna vapenfabrik år 1927 lanserade modell 46 i kaliber 9,3×57.
I takt med att betydligt snabbare och mer finkalibriga ammunition togs i bruk inom den svenska jägarkåren under 1900-talet, blev modell 46 i kalibern 9,3×57 allt mer omodern. Den fick öknamnet ”potatiskastare” – vilket syftar på kulans ovala kulbana och begränsade skjutavstånd.
Många var de jägare som skämdes när de kom med pappas eller farfars potatiskastare till älgjakten. Men i takt med att vildsvinet återetablerade sig i den svenska faunan på 1980-talet och sedan har spridit sig, har 9,3×57 och liknande grova kalibrar ändrats fått en annan status.
Vildsvin kan vara svårskjutna – särskilt när de väger över 150 kilo. Då har jämförelsevis tunga kalibrar med långsamma kulor bra skotteffekt. Dock är valet av kaliber för storvilt en smaksak och hur bra skytten är. Hundratusentals vildsvin och älgar har fällts, och fälls fortfarande med med god effekt, med betydligt klenare kalibrar.
Dåligt skytte kan dock inte korrigeras med grov kaliber. Det är skytten som är avgörande för resultatet, inte kalibern.
Potatiskastaren har idag en betydligt högre status som jaktvapen än vad det hade för femtio år sedan.
Även om modell 46 i 9,3×57 idag har en helt annan status än för femtio år sedan, lever ”potatiskastaren” kvar. Men idag har öknamnet en betydligt mer positiv innebörd.
Dessutom är kalibern fullt funktionsduglig på de avstånd, närmare än 120 meter, som merparten av storvilt har fällts och fälls på i Sverige.
Som många av Husqvarna vapenfabriks vapen har modell 46 i 9,3×57 kultstatus bland många jägare och vapensamlare runt om i världen. Bland kanaler på Youtube uppmärksammas den ibland, eller som den kallas för i USA: ”the Swedish potatothrower in 9,3 by 57”.
Den här vyn har svenska älg- och björnjägare sett i nästan 100 år.
Husqvarna vapenfabriks model 46 i kaliber 9,3×57 har tjänstgjort i de svenska älgskogarna i snart 100 år och många exemplar är fortfarande i bruk.
Modell 46 är ett jaktvapen med hög kvalitet, fin passform och hög pålitlighet. Och konstigt vore annars med tanke på att de en gång i tiden var i Kronans tjänst – och senare byggdes om för hand av Husqvarna vapenfabriks yrkesstolta vapensmeder.
Någon kilometer norr om Husaby kyrka på Kinnekulle i Västergötland ligger Flyhovs hällristningsområdet – stenhällar där bronsålderns människor skapade en fantastisk bildvärld för cirka 3 000 år sedan – figurer som än idag farscinerar och förbryllar.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Hällristningarna låg bortglömda under jord och gräs i en hage fram till år 1889, då de av en slump ska ha vänt på en tuva och upptäckt en figur med storbyxa på hällen. Att upptäckarna skulle varit två pojkar har dock ifrågasatts.
Den välkända yxmannen/yxguden som sträcker ut ena handen över hällen. Intill honom finns även skålgropar, solhjul och en fotsula ristade.
Sedan de första av Flyhovs hällristningar återupptäcktes i slutet av 1800-talet har området varit ett populärt besöksmål. Under de år som gått har arkeologer påträffat ännu fler ristningar i området.
Hällristningarna är daterade till cirka 1000 f.Kr.
Mest känd är Flyhovs för sin människofigur/gud med en stor yxa och en stor hand som sträcker sig över hällen. Så här beskriver Länsstyrelsen i Västergötland denna märkliga figur:
”Den mest kända ristningen är den som kallas Yxguden – en tre decimeter hög man som har svärd vid sidan, en yxa i ena handen och spretar med fingrarna på andra handen. Några andra mansfigurer ser ut att ha fågelhuvuden – sådana figurer finns på flera andra platser och brukar ibland tolkas som präster eller shamaner med djurmask.”
Flyhov är Västergötlands största kända hällristningslokal. På elva hällar är 450 kända figurer ristade. Alla figurer är inte inmålade. Avsaknaden av färg ger en autentisk känsla av hur figurerna såg ut när de ristades.
Huruvida hällristningarna från början var målade är inte klarlagt.
En av Flyhovs hällar med hällristningar – som inte fyllts i med färg. Detta ger ett autentiskt intryck hur hällristningarna såg ut när de tillkom på bronsåldern – cirka 1000 f.Kr.
Bland övriga motiv finns bland annat skepp, solhjul, fötter samt spiral- nät- och ormliknande figurer. Antalet kända skålgropar uppgår till 300 stycken.
Ett annat ”motiv” är de decimeterlånga fördjupningar i berghällarna som i vissa publikationer beskrivs som sliprännor – en typ av arkeologiska lämningar som bland annat finns på stenblock och hällar på Gotland och i Skåne. På Gotland finns 3 600 dokumenterade sliprännor. Syftet med dessa rännor är inte klarlagt.
Totalt finns det 55 stycken rännor i Flyhovs hällristningsområde. Men i Flyhovs fall är fördjupningarna på hällarna, enligt länsstyrelsen, inga sliprännor som är gjorda av människor, utan naturformationer.
En av de så kallade sliprännor som enligt länsstyrelsen i Västergötland är naturformationer.
De ristade hällarna ligger på rad, likt ett galleri av figurer, på rad längs en bred spång – som är byggd genom hagmarken och mellan hällarna. Spången är tillgänglighetsanpassade och leder till och från den stora parkeringen.
Flyhovs hällristningsområde är vackert beläget i Kinnekulles uråldriga kulturlandskap. Närområdet präglas till sitt yttre av intilliggande Husaby kyrka.
Några av Flyhovs hällristningsområde figurer från bronsåldern.
Vilket syfte hällristningarna hade för bronsålderns människor vet man inte med säkerhet. Teorierna är många. Med tanke på hur mycket jobb de lade ner på sina ristningar är det uppenbart att dessa mystiska figurer hade en innebörd..
Mer påtagliga blir Flyhovs hällristningar om man besöker dem när det är natt med en ficklampa och låter ljuskäglan belysa hällarna från sidan. Särskilt när släpljuset avtecknar de omålade figurerna och detaljer man annars inte ser dagtid uppdagar sig – då är bronsåldern plötsligt inte långt borta.
Utanför Dala kyrkby i Västergötland står tre resta stenblock – med besynnerliga runristningar. Det var traktens stora man som reste och lät rista stenblocken, som uppges komma från en förstörd domarring – det vill säga forntida gravanläggning.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiskt foto: Västergötlands museum
Västergötland. Den som kommer körandes på vägen mellan Stenstorp och Åsebacken på Falbygden, noterar kanske tre resta stenblock på en gräsmatta intill infarten mot Dala kyrkby – inte långt från Dala ödekyrkogård. Enligt Riksantikvarieämbetet kan stenblocken komma från en förstörd domarring, men det är inte klarlagt. Det som gör stenblocken unika är deras runristningar.
Dala domarring, även kallad Dala domarsäte, består av tre stenblock med runristade visdomsord från slutet av 1700-talet. Runorna är skickligt huggna.
Det var godsägaren, hovintendenten, historikern och tecknaren Pher Tham som lät rista och resa stenblocken med runor år 1796 – med ””3:ne gamla Göthiska Ordspråk”. För att vara historiska runristningar är de annorlunda.
Följande ordspråk är ristade på stenblocken:
Den södra stenen: ”Skyltid är alltid räddar.”
Den västra stenen: ”Bättre vara före än efter snar.”
Den östra stenen: ”Där lag slutar vidtager heder.”
Stenblocken står inte på den plats där Tham lät resa dem. Till sin nuvarande plats flyttades de i början av 1980-talet.
Var Dala domarring, även kallad Dala dommarsäte, ursprungligen stod någonstans har inte gått att få fram. Det finns ett fotografi, troligen från 1960/70-talet, på de runristad stenblocken.
På bilden syns ett öppet jordbrukslandskap som betas av nötkreatur. Det är en idyll som förstärks med närvaron av ett falurött trähus med vita knutar. I bakgrunden syns en stenmur som troligen markerar en mindre väg.
Är det någon av er läsare som har närmare information om Dala domarrings ursprungliga plats och varifrån Pher Tham hämtade stenblocken till sitt runmonument, får ni gärna lämna en kommentar.
Pher Tham var ägare till Dagsnäs gods vid Hornborgarsjön – väster om Dala kyrkby. Han beskrivs som en hängiven fornforskare – präglad av dåtidens nationalromantiska ideal. I likhet med många andra svenska godsägare, som drabbades av ett starkt forntidsintresse i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, samlade han på runstenar -som han flyttade till sitt gods från det omkringliggande kulturlandskapet.
Det här med att samla på runstenar och andra fornlämningar var inte unikt för Pehr Tham. Sverigereportage har tidigare skrivit om en annan hängiven, samtida fornforskare – hertig Karl i Rosersberg slott i Uppland:
Pher Tham var en av de sista anhängarna av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Rudbeck hävdade i sitt verk Atlantis bland annat att Sverige var identisk med Atlantis – den mystiska ö och tillika högt stående civilisation, som enligt den grekiska filosofen Platon (428 f.Kr-348 f.Kr), försvann i havet för 12 000 år sedan. Verket Atlantis kritiserades hårt av dåtida forskare, som anklagade Dybeck för osaklighet och historieförfalskning.
Per Tham har beskrivits som den sista rubeckianen. I likhet med sin stora förebild tycks inte källkritik haft någon större betydelse för Tham. Ett exempel är en ask som stod på hans ägor, och som han på allvar hävdade var Ygdrasill – världsträdet i den fornnordiska mytologin.
Pehr Tam blev invald i flera akademier och låg bakom flera innovationer inom jordbruket. Några år innan sin död valdes han in i Götiska förbundet. Götiska förbundet var en nationalistisk sammanslutning, vars medlemmar hyllade, högaktade och idealiserade nordisk forntid. Det var i denna tid då man drack ur förgyllda kohorn och diktade om forntida hjältar .
Det nutida Götiska förbundet ska inte blandas samman med förbundet på 1800-talet med samma namn.
Pehr Tham hade även en annan sida – som tecknare. Han avbildade åtskilliga fornlämningar i Västergötland, bland annat den stora gånggriften på Ekornavallen.
Pehr Tams teckning av gånggriften på Ekornavallen – ett unikt fornlämningsområde i Västergötland som rymmer ett stort antal gravar. Det skiljer 4000 år mellan den yngsta och äldsta graven.
Dala domarring, eller Dala domarsäte, hör inte till Västergötlands största besöksmål, snarare tvärt om. Den är en i högsta grad anonym (men registrerad) kulturhistorisk lämning som få besökare lägger märket till.
Att den inte är mer känd beror sannolikt att runorna är från 1700-talet – så kallade sentida runor och inte 1000-talet.
Varför Pher Tham lät rista runor på dessa stenblock, och sedan resa dem i en grupp, är något oklart. En ledtråd är påståendet om att runtexterna skulle vara ”gamla ghötiska ordspråk”, vilket nämns i Västergötlands runinskrifter från 1958.
Runristningarna i Dala domarring är ovanligt skickligt utförda, vilket runristningar från 1700/1800-sällan är. Vanligtvis har man varken haft koll på den språkliga innebörden eller runornas utseende. Ristningarna vid Dala domarring består av 16-typiga runor med läsbara texter – ordspråk. Det är därför uppenbart att upphovspersonen hade kunskaper om runalfabetet.
Det är känt att Pehr Tham var engagerad i den folkrörelse med lokalhistoriska västgötar som senare skulle bilda den så kallade Västgötaskolan. I en tid då den akademiska världen bestämt hävdade att Svealand var Svearikets vagga, ifrågasatte (och ifrågasätter) västgötarna allt mer denna allmänna uppfattning.
Kanske ville Pehr Tham skapa en ”fornlämning” med högt anseende enligt den tidens ideal, när han lät göra Dala domarring. Om stenblocken dessutom kom ifrån en domarring från järnåldern, vilket en lokal tradition hävdar, borde hans runmonument fått ännu mer tyngd i sin trovärdighet.
Eller som det står i Västergötlands runinskrifter om Dala domarring:
”Ett mäktigt minnesmärke över Västergötlands historia.”
De militära betongkonstruktionerna är svåra att upptäcka – även på vintern. På 1990-talet var detta en av landets finaste skjutbanor – belägen på Lv3 övningsområde i Norrtälje.Där bland ruinerna efter den imponerande markörgraven och husgrunder av betong, gör sig ett avlägset minne påmint.
Text och foto: Jens Flyckt
Hur många tusen värnpliktiga som som genom åren suttit i markörgraven och markerat sina kamraters skytteresultat på måltavlor är det nog ingen som vet. Även om tavelställen och all annan utrustning som hörde den skjutbanan till för länge sedan är borta, finns stämningen som uppstår när man sitter i skydd av betongen, under avlossade kulor som med ett vinande ljud träffar sandvallen i hastigheter på 600-800 meter i sekunden, ännu kvar.
Markörgravens storlek vittnar om att det en gång var en militär skjutbana. I stort sett alla civila skjutbanor har någon form av markörgraven, men betydligt mindre än den på bilden. I diket mitt av markörgraven fanns tavelställ som kunde fällas upp och ner när resultaten skulle noteras och kulhålen lappas med klisterlappar. Betongkonstruktionen hindrade personalen i markörgraven att träffas vid eldgivning.
När regementsdöden drabbade staden Norrtälje i Roslagen, försvann inte enbart kunskap och tradition om luftfvärn. Som alltid när regementen läggs ner innebar nerläggningen av Lv3 förstörelse av påkostad militär infrastruktur som skjutbanor, som hade byggts upp under lång tid.
År 2000 lades Lv3 i Norrtälje ner, trots protester och motargument.
Det gamla regementsområdet ägs idag till stor del ägs av Norrtälje kommun. I regementsområdet kvarvarandets ursprungliga byggnader och lokaler finns idag bland annat civila bostäder, företag och kommunala/statliga verksamheter.
En betydande del av det gamla övningsområdet har under de gångna åren förvandlats till ett stort handelsområde – dit kön med bilar ofta är lång under stor del av dygnet.
Fram till år 2000 var platsen där handelsområdet idag är etablerat, en del av Lv3 övningsområde.
I skrivandets stund är julhandeln intensiv på det gamla övningsområdet, några hundra meter från den gamla skjutbanan. Få besökare känner dock till vad som döljer sig i skogen bakom ljuset från gatlyktor och ständigt upplysta gatlyktor.
Den gamla skjutbanan är inte synlig från handelsområdet – inte ens i dagsljus. En mörk grusväg, som med sin bredd och byggnadstekniska perfektion vittnar om att det är Försvarsmakten som anlagt den, antyder att det finns något intressant uppe i skogen. Vägen går nästan spikrakt upp i terrängen, längs en bergsrygg och omgiven av höga granar. Där ligger ligger markörgraven, kulfång och andra lämningar som skogen snart har återtagit – där ekot från ”eld upphör” ännu mot de vittrande betongväggarna.
Sverigereportage har tidigare skrivit om nerläggningen av Lv3 och det lokala museum, som vårdar minnet av Lv3 och Norrtälje luftvärnskår.
Det är över tjugo år sedan som markörgraven användes för skytte.
Att skjutbanan inte använts på årtionden råder det ingen tvekan om. Naturen tar tillbaka vad som en gång togs från den. Rännilar av vatten underminerar sakta den armerade betongen. En mindre skog med 23 år gamla träd kammoflerar nu den gamla banvallen och de kvarvarande betongkonstruktionerna.
Elstaket vittnar om att delar av den gamla skjutbanan numera används som hästhage.
Sandvallen, där de avlossade kulorna (av bly och koppar) hamnade, är borta. Den togs sannolikt omgående bort som en saneringsptgärd när banan lades ner. Även tavelstället, som fälldes upp och ner vid markering, är borta. Med undantag från hängande elkabel är all lös eller löstagbar utrustning borta.
Vad som kvarstår är tjock, armerad betong.
Där träden nu växer fanns en sandvall där kulorna, som avlossades på upp till 300 meter bort, hamnade. Sanden, som innehöll koppar och bly, sanerades sannolikt direkt efter att skjutbanan övergavs år 2000.
Men det är långt ifrån en öde plats. Här och var ligger det tomma sprayburkar och betongen lyser av färgglatt klotter och grafitti. Det luktar till och med färg.
Det är inte ovanligt att grafitgimålare söker sig till ödelagda militäranläggningar. Antagligen finns det en symbolik i dessa verk och i valet av de platser som väljs.
Övergivna militära strukturer lockar ofta grafittimålare. Lv3 gamla skjutbana är inget underlag.
Plötsligt väcks ett avlägset minne till liv. Här har jag varit tidigare – på en hemvärnsövning i ett avlägset 1980-tal. Vi var ett antal tonåringar, de flesta inte äldre än 17 år, från ett av Hemvärnets dåvarande ungdomskompanier i Stockholmstrakten, som övade i Roslagen under några dagar.
Jag kommer inte ihåg det exakta året, men det bör ha varit 1987. Det är en avlägsen tid ur flera perspektiv – inte mest beträffande synen på ungdomarnas roll som soldater inom Hemvärnet.
Hemvärnet var då något helt annat än vad det är idag. I de så kallade ungdomskompanierna utbildades tonåringar från 16 års ålder i bland annat markstrid och i olika handeldvapen. Då, i slutet av 1980-talet, var gevär m/38 (som är en kortad version av gevär m/96) fortfarande i bruk inom Hemvärnet och det det första skjutvapen som 16-åringar tilldelades.
Undertecknads namnbricka från ett av Hemvärnets ungdomskompanier år 1987.
Det var till antalet ungdomar egentligen inte fråga om ett kompani, snarare en pluton. Varför ”kompani” användes berodde antagligen att Försvaret ville ge verksamheterna en tuffare attityd. Hur många ungdomskompanier det fanns är oklart.
Gevär m/38, som i sin ursprungliga version antogs av Kronan år 1896 och var avsedd att nerkämpa fiender på upp till 1 800 meters avstånd, var en kortare version av den ursprungliga modellen.
Från att endast ha skjutit med luftgevär vid sommarstugan, var det rejält steg framåt att plötsligt använda ett riktigt, patronladdat gevär. Det var ett rejält uppsving. Den första övningen, då vi skulle hålla ett skogsområde, fick vi ingen ammunition. Vi fick i stället ropa pang. Men från den andra övningen och framåt var det mer eller mindre fri tillgång på lösplugg.
Vid 17 år ersattes m/38-geväret med den klassiska k-pisten (m/45b). Därefter följde AK4 och ksp 58 (kulspruta 58).
Sverigereportage har tidigare skrivit om gevär m/96:
Utbildningen i olika vapen kombinerades med krävande övningar, i regel under kalla och blöta vinternätter, med omgrupperingar, spaningar och eldöverfall. Där fanns även inslag av tårgas, övningsskjutning med pansarskott. Där förmedlades även militär kunskaper och erfarenheter som inte ens var politisk korrekta på 1980-talet.
Baksidan av det stora kulfånget av betong. På andra sidan ligger markörgraven.
Idag betraktas de verksamheter som bedrevs inom ungdomskompanierna inte enbart som oetiska och socialt otänkbara – det är även olagliga. Idag får 16-åringar inte utbildas i strid och absolut inte i de handeldvapen som vi hade tillgång till. Detta regelverk kom i samband med att Hemvärnets ungdomskompanier avvecklades år 2000.
De utbildningar som idag erbjuds försvarsintresserade är något helt annat än under ungdomskompaniernas tid.
På 1980-talet, då Kalla kriget rasade, var som synen på vapen och ungdomar en helt annan. Flera av de 16-åringar som var med i ungdomskompaniet fortsatte den militära banan efter värnplikten och gjorde flera missioner, bland annat i Bosnien.
Vägen som leder upp till den gamla skjutbanan. Ljusen i vägens början är från det växande handelsområdet.
Men allt det där är historia. Skjutbanan på Lv3 var något helt annat när den var i drift. Skogsdungen intill regementet där vi var förlagda i tält under övningen 1987 är borta. Norrtälje var en annan stad. Sverige var ett annat land. Och jag var 17 år – för 36 år sedan.
Med sitt monumentala centraltorn dominerar S:t Pers kyrkoruin än idag stadsbilden i den lilla staden Sigtuna intill Mälaren. Mycket är okänt kring denna 1100-kyrka som sedan 1600-talet är en ruin. För artikelförfattaren har denna plats en särskild betydelse.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. S:t Pers kyrkoruin är på många sätt en gåta. I takt med att kyrkan förföll på 1500/1600-talet började Sigtunaborna att återanvända stenen i dess murverk till olika byggnationer i staden. Mycket av denna stenkyrkas forna glans har därför försvunnit.
S:t Pers kyrkoruins centraltorn. Bilden är tagen från sydväst.
Det finns många obesvarade frågor om S:t Pers kyrkoruins byggnadshistoria. Ett exempel är det stora centraltornet – som har haft minst fyra våningar. Hur till exempel tornets trappor såg ut och var konstruerade vet man inte.
I den byggnadsarkeologiska sammanställningen/rapporten: Sigtunas kyrkoruiner från år 2020, skriver arkeologen Anders Wikström bland annat om svårigheterna att datera S:t Pers kyrkoruin:
”Eftersom S:t Pers kyrka saknar få motsvarigheter har konst- och arkitekturhistoriker haft svårt att stildatera den.”
Tillkomsten av S:t Pers kyrka brukar anges från 1080-talet till början av 1200-talet – eller tidigt 1100-tal.
Utsikt från västtornets tornkammare. I bakgrunden ses det massiva centraltornet.
Centraltornet är på många sätt en imponerande byggnad – särskilt om man står under korsmitten och tittar upp mot valvet. Detta korsvalv är enligt Riksantikvarieämbetet ett av de äldsta kända korsvalven i Sverige.
Korsvalvet under centraltornet.
Som många andra tidigmedeltida kyrktorn har det diskuterats om tornet kan ha fungerat som försvarsanläggning. Arkeologen Gunnar Redelius nämner frågeställningen i Fornvännen från 1970:
”Det är en gammal tanke att S:t Per spelat en viktig roll som fästning eller tillflyktsort under oroliga tider. Det mäktiga tornet över korsmitten inbjuder direkt till ett sådant antagande, men helt naturligt har varje stenbyggnad under medeltiden kunnat erbjuda ett visst skydd mot våldsverkare.”
Ruinens norra korsarm är relativt välbevarad, medan den södra är fragmentarisk, efter att sten avlägsnats för att användas som byggmaterial i staden under historisk tid.
Med korsarm menas menas i S:t Pers fall långhusets utbyggnader i marknivå, norr och söder om centraltornet.
Planritning av S:t Pers kyrkoruin år 1824. Notera att centraltornet och resterna av det västra tornet är svartmarkerade. Nedanför och nedanför centraltornet syns den norra och södra korsarmen.
Från 1600-talet finns en av de första uppmätningarna, om inte den första, av S:t Per kyrkoruin. På 1824 års uppmätning är centraltornet och resterna av det västra tornet markerade med svart.
Den tid då det växte tät vegetation på och i ruinens murverk, som ofta återges i gamla målningar, är sedan länge borta. Detta för att vegetation skadar kalkbruket som håller samman murar och valv.
Den äldsta kända åtgärden med syfte att restaurera S:t Pers kyrkoruin är från 1860-talet. Då beskrevs ruinen vara i dåligt skick. Flera ras skedde under kommande årtionden.
Under 2000-talet skedde den senaste restaureringen av S:t Per. Innan dess var ruinen inte öppen för allmänheten under en längre tid, på grund av rasrisk. Ruinen öppnades åter år 2019.
S:t Pers kyrkoruin fotad från sydöst. Till vänster syns delar av det tvåsidiga långhuset. I mitten det kraftiga centralaltornet och till höger delar av det absidförsett enkelsidigt kor – som har två korsarmar,
I kyrkans västra del finns rester av ytterligare ett torn (västtorn) – som har haft minst två våningar. Kvar av det västra tornet är bland annat rester av en dubbeltrappa samt en tornkammare med murat takvalv.
I anslutning till västtornet finns två in- och utgångar. En av ingångarna, den mot söder, är den som numera används. Trapporna som leder upp i västtornet är avspärrade med järngrindar. Men tornkammaren är tillgänglig. Därifrån har man utsikt genom långhuset mot centraltorn.
Bild inne i långhuset, tagen mot öster. Notera sandstenspelarna och runstenen.
När man kommer in i långhuset möts man av två två stora pelare av sandsten, eller rättare sagt resterna av dem. Dessa pelare bar på medeltiden upp långhusets takvalv. Pelarna är från en senare bebyggelsefas. Ursprungligen tror man att långhuset hade ett platt innertak av trä.
Mot långhusets södra innevägg står en runsten uppställd. Fram till 1941 var den inmurad i kyrkan som tröskelsten.
Runristningen lyder:
”Torbjörn reste denna sten efter Asbjörn, sin broder. De äro söner till Dyrver(?) i…”
S:t Per är en av sex eller åtta stenkyrkor som under kort tid började uppföras när vikingatiden hade övergått till medeltiden. Vem eller vilka som uppförde dessa monumentala byggnadsverk vet man inte. Men forskarna tror att de uppfördes av och för kungamakten.
I den populärarkeologiska boken ”Vyer från medeltidens Sigtuna” skriver Sten Tesch, Sigtuna museums tidigare chef, med illustrationer av Jacques Vincent, följande om Sigtunas kyrkor:
”Stenkyrkorna är privata byggnadsföretag som kräver stor kapitalinvestering. De är i lika hög grad världsliga som kristna manifestationer, och de uppförs av rikets mest inflytelserika personer och familjer. Kyrkorna byggs byggs alltså varken av eller för folket.”
Även om S:t Per är en ruin så är den fortfarande mycket imponerande – vilket förstärks av att den är byggd på en höjd i Sigtuna stads västra del.
Den bevarade delen av västtornet består bland annat av två trappor.
Sigtunas stenkyrkor, bland annat S:t Per, är uppfördes inom en cirka 500 meter lång sträcka (Prästgatan). Övriga stenkyrkor är bland annat S:t Lars, S:t Olof och Mariakyrkan. Den enda av dessa kyrkor som fortfarande är i bruk är Mariakyrkan, som byggdes av tegel och invigdes år 1247.
Sigtuna stad grundades i slutet av 900-talet som en kristen stad. Forskarna tror att det var kung Erik Edmundsson, även kallad Segersäll, som är grundaren. Hans son, kung Olof Skötkonung, grundade år 995 ett mynthus i Sigtuna – där Sveriges första myntning skedde.
S:t Per uppfördes troligen cirka hundraår efter att Sigtuna stad hade grundats.
När S:t Per kyrka började byggas bestod Sigtuna stad av små trähus. Modellen finns utställd hos Sigtuna Museum and Art.
Få arkeologiska undersökningar har gjorts i och vid S:t Per.
Den första undersökningen skedde år 1934 av Erik Floderus. Undersökningen var koncentrerad runt västtornet grund. Bland annat undersökte han en stengrund, intill tornets västra mur. Grunden var 9×14 meter och sträckte sig delvis in under det nuvarande västtornet. Den tolkades som grunden till ett större västtorn, som aldrig byggdes.
Den andra undersökningen, som bestod av flera schakt, genomfördes åren 1969-71. Bland annat undersöktes åter undergrunden intill västtornet. Även grundstenar till vapenhuset undersöktes. Totalt togs 17 schakt, i och utanför ruinen, upp.
Denna bild är från tidigt 1900-tal. Den är tagen under centraltornet i riktning mot västtornet.
Undersökning nummer tre genomfördes år 1982. Det skedde strax öster om S:t Per kurkoruin, intill Svenska kyrkans kanslihus (Prästgården) – som skulle byggas ut. Detta är den enda undersökning då påträffade gravar (tillhörande S:t Per) har undersökts.
”I sju av gravarna var skeletten orörda, alla i öst-västlig riktning och med huvudena i väster. Ingen av gravarna hade spår av kistor” skriver Anders Wikström om undersökningen 1982.
Den senaste undersökningen skedde år 2003 inför församlingshemmets byte av avlopp- och vattenledningar. I schakten för ledningarna, som drogs genom prästgårdens östra gräsmatta, påträffade kulturlager från tiden innan S:t Per byggdes. Dessa stadslager tros komma från den kungsgård som arkeologerna tror fanns på platsen.
I den intilliggande stadsbebyggelsen (Sigtuna ) har närmare 400 arkeologiska undersökningar genomförts.
S:t Per kyrkoruin sedd från öster – från Sankt Persgatan. Till vänster syns delar av en gul byggnad – Svenska kyrkans kanslihus. Det var där 1982 års arkeologiska undersökning genomfördes.
I sitt ursprungliga skick och storlek måste S:t Per kyrka ha varit en obegripligt imponerande byggnad för den medeltida människan. Sigtuna bestod då av mer eller mindre enkla och låga trähus.
Sten Tesch skriver i Vyer från medeltidens Sigtuna:
”Kyrkorna reser sig högt över över den låga träbebyggelsen och dominerar stadsrummet. Kyrkorna är inte utplacerade på måfå utan ingår i ett medvetet utformat sakralt stadsrum för kyrkliga processioner.”
Oavsett var medeltidens stenkyrkor uppfördes eller om det var en kungskyrka i Sigtuna stad, en mindre sockenkyrkan någonstans på landsbygden, eller till exempel Husababys mäktiga kyrka i Västergötland (enligt legenden knuten till Erik Segersälls son – kung Olof Skötkonung), var de medeltida stenkyrkorna ofattbart påkostade och komplicerade byggen som reste över människorna för den nya gudens ära.
Det är först när man kommer in i S:t Per kyrkoruin och tittar upp mot valven och det massiva centraltornet, som man får en verklig uppfattning om hur stor och byggnadstekniskt komplicerad denna kyrkoruin (kyrka) är. Bilden är tagen från den norra korsarmen – mot söder och centraltornet.
För undertecknad är S:t Per inte vilken kyrkoruin som helst. Det första minnet är från förskoleåren då besöket i den stora ruinen gjorde ett bestående intryck – vilket resulterade i ett senare intresse för arkeologi.
Under skolåren i intilliggande S:t Pers skola var det stora centralrornet ett naturligt blickfång från skolbänken under tråkiga lektioner. Även om man inte fick gå till ruinen på skoltid, gjorde man det ändå. De gånger man gick ner till Sigtuna och köpte godis i kiosk, gick man stigen på en liten höjdnivån strax öster om kyrkan, som sommartid var inbäddad i grönska och som på eftermiddagarna beskuggades av centraltornet.
I tjugo år jobbade jag som journalist på lokaltidningen Sigtunabygden. Jag vet inte hur många gånger jag fotat och skrivit om S:t Per kyrkoruin. Det har varit allt från bröllop, konstutställningar, historiska reportage och rena nyhetsartiklar – som till exempel när polisen hittade narkotika i ruinens mörka vråer. Vid ett tillfälle påträffades en avliden person inne i ruinen.
S:t Per kyrkoruin fotad från väster. Resterna av västtornet (närmast på bilden) framstår som större än vad det egentligen är. Detta beror på förvrängningar som orsakas av kamerans vidvinkelobjektiv. Notera skillnaderna jämfört med bilden från 1800-talet.
S:t Per är svår en svårfotograferad ruin. Proportionerna och storleken gör att det alltid är något som skymmer, eller att man får med omkringliggande detaljer som inte är önskvärda. Ruinen har i hundratals år avbildats med målning, teckning och fotografi.
Den bästa och (sannolikt) och i särklass den mest avbildade vinkeln är från väster. Men även från väster är ruinen svår att fotografera så att proportionerna blir rättvisa. Resterna av västtornet blir antingen för stort eller för litet.
Ett av de äldsta kända fotografierna av S:t Pers ruin är från år 1888. Den bilden är tagen från väster, från samma håll som Sverigereportages bild här ovan. På bilden från 1800-talet ser man att ruinen är omgärdad av mindre lador och andra jordbruksbyggnader. Marken ser ut att vara betad.
Denna lantliga prägel hade S:t Pers kyrkoruin en bra bit in på 1900-talet. Numera är det parkmark runt ruinen.
S:t Per kyrkoruin år 1888. Foto: Henri Osti’s Fotografialtelier, Uppsala. Bilden är tagen från ungefär samma vinkel som den tidigare bilden i reportaget.
Även om jag inte längre jobbar på lokaltidningen och jag sedan länge är utflyttade från Sigtuna, upptäcker jag vid varje nytt besök detaljer och fotovinklar jag inte sett tidigare.
Det känns alltid högtidligt att komma till S:t Per – även om mina kunskaper om denna märkliga kyrkoruin är högst begränsade.
I det gamla bondesamhället högaktades fysisk styrka. För drängar och annat mansfolk fanns flera ”prov” för att bevisa styrka. Ett exempel var drängalyft, ovala stenblock med en vikt på upp till 160 kilo, som riktiga karlar skulle orka lyfta.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiskt foto: Nils Eriksson/Nordiska museet och Sörmlands museum/Public Domain.
Allmogehistoria. Intill muren vid Kungslena kyrka i Västergötland ligger ”drängalyftet” – ett 167 kilo tungt stenblock. Stenblock med denna folkliga typ av folkliga traditioner fanns en gång i tiden vid många gårdar och kyrkogårdsmurar.
Drängalyftet utanför Kungslena kyrka i Västergötland är ett 167 kilo tung stenblock, som enligt traditionen fungerade som anställningsprov för drängar.
Drängalyft, som i andra delar av landet även kallas för ”lyftstenar” och ”drängastenar” är relativt ovanliga lämningar. I Fornlämningsregistret finns 23 drängalyft registrerade – samtliga i södra Sverige.
Ett annat namn för drängalyft är ”lyftstenar”. Av den sistnämnda finns 25 registrerande – från Skåne till Jämtland.
Namnet drängalyft kommer från de styrkeprov som drängar var tvungna att göra för att få tjänst på gårdar, vilket vittnar om det ofattbart hårda kroppsarbete som jordbruket då innebar
Uppgifter om hur högt dessa stenar skulle lyftas för att drängen skulle bli godkänd varierar. Upp till brösthöjd verkar vara det mest förekommande kravet. Men det förekom även att stenarna, som alltså kunde väga upp till 160 kilo, skulle placeras på stenmurar. Högst anseende fick den dräng som kunde lyfta upp stenen i axelhöjd.
Drängstenarna är inte enbart kopplade till anställningsprov. Dem förknippas även med ungdomars mandomsprov – då under namnet ”pöjkasten”. Många av dessa mandomsprov, som ”finnkast”, ”pina kalv”, ”resa upp den döde” och ”åka väderkvarnshjul”, var fysiskt mycket krävande och farliga.
Två drängar från Sörmland på 1920-talet. Livet som dräng var ofattbart hårt och slitsamt. Många tunga lyft märkte många av dem för livet.
Att många av dessa stenar tycks varit placerade vid kyrkogårdar, där mycket folk samlades, vittnar om att dessa lyft hade stort publikt intresse.
Det är inte enbart drängstenarnas tyngd som gör dem svåra att lyfta. De är i regel runda eller ovala utan kanter, vilket gör att det är svårt att få tillräckligt fäste runt stenen, även om personen som försöker sig på ett lyft är urstark.
I detta sammanhang förekommer även ”giftasstenar”. I vissa fall tycks giftasstenar haft samma funktion som drängalyft – med den skillnaden att lyftet var ett krav för att brudgummen skulle få gifta sig med bruden. Giftasstenar är även namnet på stora flyttblock i markerna. I närheten av Muggebo i Småland finns ett fyra meter högt flyttblock som enligt en lokal tradition kallas för Giftasstenen. Det berättas att ungdomar som inte klarade av att klättra upp på flyttblocket utan hjälpmedel inte skulle bli gifta. I andra fall är giftasstenar flyttblock som förtrollats av svikna jättar.
Lyftsten från Bäsksjö i Lappland.
Drängastenar är naturföremål med tradition som lätt glöms bort när äldre generationer försvinner. Stenblocken i sig är inte unika. Det förekommer dock drängalyft med inristade årtal. Har inte traditionen kring dessa lokala stenblock bevarats av hembygdsföreningar eller liknande, blir de svåra att skilja från alla liknande block.
Det finns betydligt fler kända dränalyft, som vårdas av hembygdsföreningar, än de fåtal som är registrerade. Huruvida alla kända drängalyft, drängastenar, pöjkalyft och lyftstenar är autentiska och inte sentida efterkonstruktioner är en svårbedömd fråga.
Än idag lockar drängalyftet vid Kungslena kyrka besökare till att mäta sina krafter. Åtskilliga är de personer som försökt nå lyfta stenen, vilket nedslagsgropar i det intilliggande gruset vittnar om. Men det förekommer även lyckade försök. Ett av dessa lyckade lyft är dokumenterat och finns att se på följande Youtubeklipp:
Medeltidsmuseet i Stockholm är unikt. Museet är byggt runt arkeologiska lämningar – bland annat 55 meter av den stadsmur som Gustav Vasa lät uppföra runt Stockholm på 1530-talet. Den 5 november stängde museet
Sverigereportage har tidigare skrivit om stadsmuren:
Sverigereportage 