Varje nationaldag genomgår Husby-by i Uppland en förvandling i medeltidens tecken. Från Husby Långhundra kyrka som började byggas på 1100-talet, ligger marknadsstånden på rad längs bygatan. En person som brukar sälja på marknaden är konstsmeden Anders Fredriksson, som på plats smider kors, ringar och andra små tingest av järn.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Utanför Husby Långhundra kyrkas bogårdsmur fladdrar färggranna vimplar i sommarvinden. Kön till tullen (entrén) är lång. Det ljuder av medeltida musik och sorlet från folkhavet.
Texten och flertalet av bilderna i detta reportage är från Husaby Marken år 2023.
Husabymarken, en medeltidsmarknad i en historisk miljö i östra Uppland, brukar locka närmare 5000 besökare.
Husby by är en liten by (Knivsta kommun) med kyrkan i centrum, gårdar från 1700-talet och en modern skola. Fram till några år sedan fanns där även en lanthandel.
Byn utgör knutpunkt för två ålderdomliga vägsträckningar – som med säkerhet kan dateras till 1600-talet, men som sannolikt är mycket äldre.
I närheten finns flera särskilt intressanta fornlämningar, På en berghäll i åkern några hundra meter öster om kyrkan finns hällristningar, som bland annat innehåller ett sex skepp, tre fotsulor, ett ringkors och 71 skålgropar.
Husby Långhundra kyrka vars äldsta byggnadsfas är från 1100-talet.
Strax norr om kyrkan ligger Gullhögen – en kungshög som undersöktes mellan åren 1988 till 1993. Högen visade sig innehålla tre gravar från olika tidsperioder under järnåldern. Fynden i en av gravarna, daterad till yngre romersk järnålder, indikerar en högreståndsmiljö. Bland fynden kan smält silver, smält gult, fragment av ormhuvudring av guld och skärvor av cirkusglas nämnas. Cirkusglaset är det enda av sitt slag som påträffats i Sverige.
Kungshög är en arkeologisk benämning som syftar till storleken på högen.
Enligt arrangören har det under historisk tid arrangerats marknader i Husby by. Dock råder en oklarhet kring detta. Det finns indicier som pekar på marknadstradition, men konkreta bevis saknas.
Byns läge i en historiskt (landväg) knytpunkt mellan Uppsala/Norrtälje samt mellan Märsta/Sigtuna och Husby by, indikerar att platsen kan ha varit en samlingsplats.
Processionen med helgonavbildningen av Sankt Mattias.
Husabymarken arrangeras av Husby Långhundra hembygdsförening. Marknaden är mycket populär på grund av sin ålderdomliga prägel. Arrangören kräver bland annat att säljarna ska vara klädda i kläder av medeltida karaktär. Även stånden ska vara så ”medeltida” som möjligt.
Varorna är mer eller mindre lokalt tillverkade och producerade och har ofta en historisk karaktär. Järnsmide, läderhantverk, vapenförsäljning (barnleksaker av trä), medeltida kläder, smycken, fårskinn, honung, korgar och växter är några exempel på varor som säljs.
När Sverigereportage besökte Husabymarken år 2023 stod konstsmeden Anders Fredriksson och smidde. Anders är IT-strategen som efter att ha gått in i väggen sadlade om och blev konstsmed.
-Av återvunnet järn smider jag sköna saker, som kors och ringar. I mitt smide finns många tankar om sammanhållning. Det här korset är särskilt populärt, säger han och räcker över ett litet halssmycke i form av ett järnkors.
IT-strategen Anders Fredriksson som blev konstsmed. På bilden syns även hans barnbarn Erika Toivainen.
För Anders Fredriksson blev smidet en väg tillbaka.
– För mig är smidet ett sätt att ge tillbaka den kärlek jag fick när jag mådde dåligt. Jag upptäckte att smidet inte var kopplat till min prestation, som det var tidigare, utan kopplat till mig som person. Smidet blev som ett återgäldande, säger han och lägger en järnbit i den glödande kolbädden.
Han berättar att ringen är en gammal symbol för förbund, sammanhållning och evighet.
Anders Fredriksson brukar även smida och sälja sina alster vid vikingabyn på Birka.
-Fem av husen, däribland en smedja, är återskapat. Sedan något år tillbaka finns det en smedja i vikingabyn, säger han varefter de metalliska ljuden från släggans slagslag studsar mot kyrkväggen och sedan försvinner in i marknadssorlet.
En riddare med sneakers på fötterna.
Ett uppskattat och udda inslag är den processionen, då en fullskalig helgonfigur föreställande Sankt Mattias, bärs genom marknadsgatan.
”Processionen är en av marknadens höjdpunkter. Helgonet S:t Mattias bärs genom bygatan av kungens hird följd av ett stort tåg i medeltida högtidsdräkter. S:t Mattias var Heliga Birgittas beskyddare och den som skrev förorden i Heliga Birgittas Uppenbarelser” skriver Långhundra hembygdsförening”
Helgonfiguren är tillverkad av den lokala konstnären Einar Eskhult
Allvar och skoj. Den skampåle som vanligtvis står uppställd utanför kyrkan på marknadsdagen är ett roligt inslag, men som även påminner om forna tiders grymma skamstraff.
Bland evenemangen finns även drängabad, tornerspel, spikslagning och dragkamp. Arrangören informerar om att deltagande sker på egen risk.
För yngre besökare finns även möjlighet att tillverka och måla sin egen vapensköldar, delta i kuddkrig på stock samt skjuta med pilbåge och armborst.
Skytte med båge eller armborst
Vid ingången till kyrkan står en stupstock uppställd, vilken påminner om forna tiders hårda och omänskliga straff. Att sättas i stock (skampåle), till allmänt beskådande var ett så kallat skamstraff. Skamstraffen har medeltida anor, men togs bort ur lagstiftningen år 1864.
Skampålen eller liknande anordningar som spände fast den dömde och gjorde denna oförmögen att skydda sig, var i regel uppställda i närheten av kyrkorna, som länge var samlingsplatser.
Kortegen genom marknadsgatan i samband med firandet av nationaldagen. Bilden är från 2016 års Husabymarken.
Husabymarkens kanske mest uppskattade arrangemang är tornerspelen. Så här beskriver arrangören de olika grenarna i den beridna kampen:
”– Övningar med svärd, hugg och stick på olika mål – Övningar med lans, mot quvintan, man mot man, ringränning – Övningar med spjut mot mål på marken – Fäktning till fot Publiken utser vinnare”
Medeltidsensemblen Själ spelade vid Husabymarken 2023.
Marknadsdagen avslutas med traditionsenligt firande av nationaldagen, som arrangeras av Knivsta kommun. Firandet, vars inträde är gratis, inledds med en kortege som leds av riddare till häst. Kortegen går genom folkmassorna på marknadsgatan till Tilasgården, som ligger i gatans bortre ända.
”Var med och fira Sveriges nationaldag med ryttare, fanor och trumpeter, högtidstal, sång av Knivsta Kammarkör och musik med barn från Knivsta kulturskola” skriver Långhundra hembygdsförening på sin hemsida.
Vid nationaldagsfirandet uppmärksammas även årets Knivstabo.
Vid Husabymarken arrangeras Knivsta kommuns firande av nationaldagen.Flaggan som riddaren till höger håller i är Knivsta kommuns vapen.
Husabymarken brukar locka närmare 5 000 besökare, enligt arrangören.
På kvällen efter marknaden brukar arrangören ha städat bort höbalar, backar, bockar och andra spår från dagens händelser. Den gamla bygatan återgår till det lugn som vanligtvis präglar platsen – 364 dagar om året.
De vävdes för cirka 1000 år sedan och räddades i sista stund år 1910, då de påträffades slängda i en hög på golvet i en kyrkbod. De fem bonaderna från Överhogdal i Härjedalen är ett lika märkligt som unikt kulturarv, som inspirerade konstnären Göran Dahl när han skapade sin betongmosaik vid Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm.
Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt
Uppland/Härjedalen/Jämtland. Fyndomständigheterna kring Överhogdalsbonaderna är nästan lika märkliga som bonaderna i sig. År 1910 cyklade den fornminnesintresserade konstnären och fotografen Paul Jonze omkring på Härjedalens landsbygd och samlade in föremål till länsmuseet i Östersund.
Konstnären Göran Dahl har hämtat motiv från bland annat Överhogdalsbonaderna när han skapade sin betongmossaik vid Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm. I betongmossaiken finns även figurer från bonaden från Skog, som vävdes på 1200-talet.
När han kom till byn Överhogdal i Härjedalen fick han möjlighet att gå igenom några kyrkbodar. I en skräphög på golvet i en av bodarna låg de 1000 år gamla bonaderna kastade.
”Kyrkan hade just renoverats och i den mittersta av bodarna låg bräder och bråte som städats ut. Och där, precis innanför dörren, låg ett hoprullat bylte som Paul Jonze nu tog fram. När han vecklade ut bonaderna såg han att det var fullt av ålderdomliga motiv”
Bonaderna var ihopsydda när de påträffades.
Några år tidigare hade en dräng, som städade kyrkan, lagt bonaderna i kyrkbodarna. I och med att ingen förstod hur gamla bonaderna var, hade delar av dem bland annat återanvänts som puts/rengöringsduk. Man hade även klippt loss stycken som sedan hade återanvänts som täcke till en docka.
Det var i absolut sista stund som antikvarisk personal fick vetskap om fyndet och lyckades rädda de unika bonaderna.
”Dagen därpå besökte Helena Öberg kyrkan, där några hantverkare just försökt använda en bit av bonaden som putstrasa, men gett upp eftersom tyget var lite för styvt. Putsduken och ytterligare en bit hittad under predikstolstrappan togs tillbaka till Östersund och fogades samman med resten av bonaderna” skriver Jamtli.
Fyndet i kyrkboden var början på en forskningsresa som pågår än idag. Inledningsvis trodde man att bonaderna var medeltida och sedan att de var vikingatida. C14-datering har visat att de vävdes någon gång mellan år 1070 och 1140 – det vill säga i övergångstiden mellan vikingatid och tidigmedeltid.
Överhogdalsbonadernas bildvärld är fulla med figurer, byggnader, djur, odjur och symboler. Teorierna om vad denna mystiska bildvärld betyder är många. Enligt en teori skildrar bilderna krisandet av Härjedalen. Den rektangulära symbolen mitt i bildens mitt har tolkats som världsträdet Ygdrasil, som enligt nordisk mytologi är världens största träd. Samma symbol finns återgiven i Gamla stans tunnelbanestation. Bild: Public Domain.
Överhogdalsbonaderna är vävda i en typ av vävstol som arkeologerna ofta hittar spår från, i form av varptyngder. Bonadernas bottenskikt består av lin och i ett fall av hampa. Figurerna består av färgat ullgarn.
Tekniken med vilken färgad ulltråden har förts in i varpen kallas snärjvävsteknik, en vävteknik med mycket gamla anor i Sverige och som övergavs i vårt land på medeltiden.
I Överhogdals forngård finns kopior på de fem bonaderna utställda. Forngården skriver att arbetet med att kopiera bonaderna påbörjades år 1985 och avslutades år 2012. Arbetet skedde med samma sorts vävstolar och samma växtfärger, som man använde på vikingatiden.
En del av Gamla stans konstnärliga utsmyckningar som invigdes år 1998. På betongmosaiken finns bland annat motiv från Överhogdalsbonaderna.
På fyra av de fem bonaderna finns ett gytter av symboler, byggnader, figurer, mer eller mindre fantasifulla djur, scener och även en kort och svårtolkad runtext. Den femte bonadens mönster avviker och saknar figurer.
På en av Överhogdalsbonaderna finns även några svårtolkad runtecken. Runorna är dock felvända och skadade. Eventuellt är det en signatur av personen som vävde bonaden. Enligt en teori är det ett namn på norsk- isländska, som till exempel Gunnborg eller Gunnbiorg; eller ett mansnamn som till exempel Gunnbjörn.
Teorierna om vad Överhogdalsbonadernas bildvärldar betyder/berättar är många. Ragnarök, det vill säga jordens undergång enligt fornnordisk mytologi, den fornnordiska Völsungasagan (som nertecknades på 1200-talet men som bygger på en ännu äldre berättartradition) eller kristnandet av det hedniska Härjedalen är några teorier. Sannolikt kommer ingen någonsin kunna tolka bonadernas gåtfulla bildvärld fullt ut.
När bonaderna vävdes hade figurerna, scenerna, odjuren och byggnaderna en helt annan innebörd för dåtidens människor än vad de har idag. Denna gåtfulla bildvärld, var innebörd vi idag bara kan ana, bygger sannolikt på berättartraditioner som för länge sedan fallit i glömska.
När Överhogdalsbonaderna hittades i kyrkboken var de ihopsydda till ett täcke. Bild: Public Domain
Gamla stans tunnelbanestation byggdes år 1957. Sin nuvarande konstnärliga utsmyckning fick stationen i samband med renovering i slutet av 1990-talet. Återinvigningen skedde 1998.
Göran Dahl hämtade inspiration från bland annat medeltida textilier, till exempel Överhogdalsbonaderna. Det är dock inte fråga om exakta åtegivningar på tunnelbanans spårvägg, utan mer en konstnärlig tolkning/komposition där symboler och figurer från flera bonader kombineras.
Betongmossaik. Dessa tre figurer, som tolkats som klockr8ngare, kommer från Skogbonaden.
Göran Dahl hämtade även inspiration och bilder från Skogbonaden (Hälsingland), även den en unik bonad som vävdes på 1200-talet. Även Skogbonaden räddades från en kyrkbod, där den hittades på golvet år 1912.
Från Skogbonaden har Göran Dahl bland annat hämtat tre figurer som ringer i kyrkklockor. Dessa figurer tolkades tidigare som hedniska gudar, men anses idag föreställa
Han inspirerades även av Vädersolstavlan, som är en av de äldsta kända avbildningarna av Stockholm,
Konstnären Göran Dahl inspirerades starkt av bland annat Skogbonaden och Överhogsbonaderna när han hämtade sina motiv till betongmosaiken i Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm.
Överhogdalsbonaderna och Skogbonaden är två enastående textilfynd, som tillsammans med Revsundslisten och Kyrkåstäcket är Sveriges äldsta bevarade inredningstextilier.
Att motiv från Överhogdalsbonaderna har spridit sig långt utanför Härjedalen och numera återfinns som konst i Stockholms tunnelbana, vittnar hur dess märkliga figurer och symboler påverkar betraktaren – tusen år efter att de vävdes.
Stora stenbrottet på Kinnekulle i Västergötland har en svindlande lång geologisk historia – cirka 400 miljoner år. Då var denna del av Sverige var ett tropiskt hav. På 1800-talet påbörjades brytning av kalksten på platsen.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Kinnekulle stora stenbrott är egentligen ett stort sår i naturen, som skapats av kalkbrytningen. Men tack vare de höga bergsväggarna av kalksten som skiftar i färg beroende på väder, tid på dygnet och årstider, svindlande vyer och en sjö med grönt vatten, är detta stenbrott en nästan magisk plats som räknas till ett av Västergötlands stora sevärdheter.
Kinnekulle stora stenbrott är en märklig plats där 400 miljoner år av jordens historia ligger öppen, som sidorna i en ofantligt tjock bok.
Stenbrottet är cirka 40 meter djupt. De kalkstenslager som besökare idag går på och intill är 400 – 500 miljoner år gamla.
I de lodräta kalkstensväggarna är lagren från olika tidsperioder tydligt – varierande i grått, rött och brunt. Varje tunt kalkstenslager berättar sin historia – om urtider då skelettdelarna från till exempel bläckfiskar med koniska skal, föll till botten och som med tiden bildade det berg som idag kallas Kinnekulle. Kalkstenen består nästan uteslutande av avlagringar från fossila (havslevande) djur och organismer.
Det tog cirka 50 miljoner år för organismerna i detta tropiska hav att bilda kalkstenen i Kinnekulle stora stenbrott. Det var en nästan svårbegripligt långsam process – cirka 1 millimeter per tusen år. Människan är som art knappt 200 000 år gammal.
Kinnekulle stora stenbrott. Det tog naturen 50 miljoner år att bilda kalkstenslagren, som en gång i tiden var bottnen på ett tropiskt hav med rikt djurliv.
År 1882 började man bryta kalksten på platsen. År 1978, då brytningen upphörde, hade man brutit cirka 25 miljoner ton kalksten – som det alltså tog naturen 50 miljoner år att skapa.
Av den brutna kalkstenen har man bland annat tillverkat betong av, men byggnadsdetaljer. Kinnekulle, som är ett så kallat plattåberg, är i övrigt en plats där man brutit kalksten sedan medeltiden. Spår från äldre tiders brytning finns på flera platser runt om Kinnekulle.
Kinnekulles röda kalksten – i kontrast med den frodiga växtligheten.
Det var först i samband med den industriella revolutionen brytningen brytningen blev industriell och mer omfattande.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Råbecks mekaniska stenhuggeri vid Kinnekulle:
Naturen vid Kinnekulle stora stenbrott är lika vacker som farlig. Från kanten stupar det 40 meter. Några staket finns inte. Här finns inga utrymmen för misstag.
Den gröna sjön, som bildats efter brytningen upphörde, på stenbrottets botten är ett udda inslag i naturen. Från vissa riktningar och i vissa ljus är vattnet närmast smaragdgrönt. Sjön, där man har planterat in ädelfisk, är ett populär fiskesjö. Dock gäller fiskekort, som bland annat kan köpas i Hällekis.
Kalkstenslager är rika på fossiler som länge har lockat geologer. Regelbundet lossnar kalksten, i bland stora block, från bergsväggarna och frilägger nya fossiler från havslevande organismer som levde för cirka 400 miljoner år sedan.
Uppställningsplatsen för husvagnar och husbilar.
I brottets norra del finns en populär uppställningsplats för husvagnar och husbilar. Det är dock inte fråga om en camping, utan snarare om en öppen yta. Under sommarens högsäsong är det stundtals fullt med husvagnar och husbilar på platsen. Och det är inte konstigt att platsen lockar besökare.
Särskilt på kvällen, då solens strålar dröjer sig kvar i dunklet på stenväggarnas östra sida och kalkgruset knastrar under skorna, då är det lätt att drömma sig bort till andra kontinenter.
Kinnekulle stora stenbrott kallas även för Sveriges Grand Canyon och Västergötlands Grand Canyon.
Rasbranter i brottets södra del är svårframkomliga – ett stycke vild natur
Det går att vandra runt stenbrottet,. Det går att följa bergsvägarna, på bottnen av brottet, runt sjön. Den södra delen saknas stigar och är bitvis mycket svårframkomlig. Detta på grund av att terrängen sluttar och består av nedfallna stenar och flera ton tunga kalkstensblock.
Är man hyfsat tränad och van vid bergsmiljöer går det att ta sig runt på bottnen. Dock är det inte riskfritt då sten lossnar och faller. Terrängen är dessutom bitvis mycket svår.
Fossil. Skalet från en cirka 400 miljoner år gammal bläckfisk som levde i ett tropiskt av i en tid då landmassan som skulle bli Sverige var ett tropiskt hav vid ekvatorn.
Lättast att ta sig runt på en högre nivå/plattå/avsats. Därifrån är utsikten enastående – var man än tittar. Men det är en skönhet med faror. Det finns inga staket och stupen till de 40 meter höga bergsväggarna ligger helt öppna. Bland turister är det populärt att sitta på kanten och dingla med fötterna högt över sjön på bottnen.
Detta är en värld där ett misstag kan få katastrofala konsekvenser. Ett fall från från 40 meter ner mot stenblock är det få som överlever. Kanske är det denna blandning av bländande vacker och samtidigt farlig natur som skapar magin runt stora stenbrottet.
Kinnekulle stora stenbrotts smaragdgröna sjö.
Även om det bröts kalksten i nästan hundra år på platsen, så är naturen långt från tämjd. Men håller man sig bara borta från fallande stenblock och 40 meter höga bergsstup är naturen enbart bländande vacker i Kinnekulles stora stenbrott.
Vid Husby i Markim står en runsten som berättar om en förstfödd och enda son, som dog ung. På vikingatiden reste föräldrarna stenen intill en intilliggande väg.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Runsten (U 326) är utifrån en formulering i runtexten unik. Runorna berättar om Holmgärd och Sigröd och deras enda son Sven, som föddes sent och dog ung.
Runsten U 326 består av ett vackert huggen stenhäll. Notera staget som stöttar stenen och niten. Pilen markerar Markim kyrka i bakgrunden.
Det som gör denna minnesskrift unik är formuleringen ”sent född”, som varken är känt från någon annan runsten, från fornsvenskan eller från isländskan.
”Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar efter Sven, sin son, sent född”
Runinskriften är daterad till 1000-talets första hälft.
Stenens undre del är avslagen och försvunnen. Men utifrån gamla avbildningar är den försvunna den försvunna runtexten känd.
Förleden i det fornsvenska ordet, som tolkas som ’sent född”, betyder ”sen”, ”sena kvällen” eller ”sent färdig”. Det har tolkats som att makarna länge hade väntat på ett barn, men att lyckan blev kortvarig och förbyts till sorg när Sven dör ung.
Inskriptionen är alltså två föräldrars uttryck över den döda sonen.
Runsten U 326 vid Husby i Markim, Uppland.
Stenblocket är vackert hugget. Som många andra runstenar gör lav och mossa att runslingan numera är otydlig.
Stenen står på en berghäll några meter från vägen, strax innan gården Husby. Stenen flyttades till sin nuvarande plats någon gång efter år 1924. Enligt flera historiska källor (bland annat karta) stod den ursprungligen cirka 125 meter nordost om sin ursprung plats, intill vägen mellan Markim kyrka och Husby. Den ursprungliga platsen är idag ett större, vattenfyllt dike.
Historiska källor uppger även att runstenen användes på 1600/1700-talet som grindsten vid övergången över ån/diket. Stenen hålls uppe med stöd av ett metallstag som är fäst genom stenen och runristningen. Det är en brutal behandling av en runsten. Hålet är rektangulärt, vilket vittnar om att ursprungligen kan ha tagits upp för att fästa grindens gångjärn i. Hål av samma storlek och form återfinns i de många grindstenar som står kvar i kulturlandskapen.
Det finns inga synliga spår efter den vikingatida bron på platsen. Numera leder en modern vägtrumma vattnet i diket under vägen.
Det är oklart varför runstenen flyttades. Sannolikt berodde det på breddning av den gamla vägen, som slingrar sig fram i Markims fornlämningstäta kulturlandskap, eller annan ombyggnation, som innebar att stenen stod i vägen.
Där vägen överkorsar ån går det fortfarande se spår efter efter en historisk stenkonstruktion/bro. Bearbetade stenblock, som som återanvänds till övergången (sekundär användning) vittnar om att det funnits en historisk stenbro på platsen. Detta är dock inte den vikingatida bron.
Platsen där Holmgörd och Sigrid reste två runstenar på 1000-talet. Eventuella rester av den vikingatida bron är inte synliga ovan mark. På platsen finns dock spår, formhuggna stenblock, som indikerar att det funnits en historisk stenbro på platsen. Numera leds vattnet genom en modern vägtrumma.
Enligt runtexten lät Holmgärd och Sigröd resa två stenar till minne av den döda sonen.
Den andra stenen är sedan länge borta. På storskiftskarta från 1764 är två runstenar markerade vid bron, enligt Riksantikvarieämbetet. Stenarna beskrivs då stå intillvarandra, några meter strax söder om den nuvarande övergången.
Även om vägen har moderniserats (breddats, höjts och asfalterats) och den kvarvarande runstenen har flyttats 125 meter, kan man med vägens gamla karaktär, fortfarande förnimma det vikingatida kulturlandskapet.
Kompassrosen i Furusund är daterad till år 1463 och är därmed äldsta kända avbildningen av en 24-delad kompass i Norden. Dock förekommer kompassrosor och andra maritima hällristningar vid flera kustområden i landet – bland annat i Bohuslän och i Roslagen.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. På en klippavsats i det lilla kustsamhället Furusund i Roslagen finns en märklig hällristning – en kompassros från medeltiden. Den representerar en relativt okänd typ av hällristningar som dateras från medeltid och fram till 1900-talet.
Kompassrosen i förgrunden. I bakgrunden syns Ålandsviken, ursprungligen en naturhamn där unionskungen Kristian 1, enligt medeltida källor, gjorde ett uppehåll med sin örlogsflotta i juli år 1463
Så här beskriver Stockholms läns Museum Furusunds kompassros och dess historia:
”Den första kände besökare som ankrade här (Furusund reds. anm.) var den danske kungen Kristian I som i juli 1463 var på väg mot Ryssland med en flotta. Till minne av uppehållet finns en kompassros inristad i en häll ovanför hamnen”
De maritima hällristningarna påträffas i kustbandet, intill vikar och naturhamnar där sjöfarare och fiskare i hundratals år har sökt natthamn eller skydd när sjön gick hög.
Kompassrosor är relativt vanliga motiv.
De maritima ristningar, som alltså dateras från medeltiden och framåt, ska inte jämföras med bronsålderns hällristningarna. Mellan de maritima hällristningarna och bronsålderns hällristningar skiljer det cirka 3 000 år.
I de maritima hällristningarnas bildvärld förekommer bland annat minnesskrifter från kungliga besök, monogram, vapensköldar, årtal, kompassrosor, labyrinter, bomärken, initialer och båtnamn; men även mystiska symboler och tecken som troligen är uttryck för magi och bortglömda sjömanstraditioner.
I Ålandsviken utanför dagens Furusund lade Kristian 1 till sommaren 1463, enligt medeltida källor.
De maritima ristningarna på har under senare årtiondena uppmärksammats, inte minst av forskningen. Runt om i landet pågår arbeten med att inventera och bevara ristningarna. Men i förhållande till andra historiskt, maritima lämningar är kunskapsbasen kring dessa ristningar fortfarande begränsad.
Vad som är ännu mindre känt är att sjömän och fiskare även ristade vissa av hällarnas motiv i strandnära bodar och andra träbyggnader, intill gamla hamnlägen och naturhamnar. Dessa ristningar är mycket sällsynta, eller möjligen förbisedda. Hur som helst är kunskapen kring maritima ristningar i trä i stort sett obefintlig.
Sverigereportage har tidigare skrivit om maritima i en strandbod i Roslagen.
Ytterligare en typ av maritim ristning, som inte direkt är knuten till sjöfarten, är namnristningar på vågslipade hällar. Dessa tycks främst förekomma vid tidigare kurorter, som Grisslehamn i Roslagen. Dessa namnristningar dateras i regel från tidigt 1900-tal och några årtionden fram i 1900-talet. Vid Grisslehamn förekommer det även motiv som tyder på en sjömanstradition.
Kompassrosen i Furusund målades senast i år 2010. Idag är den svår att skönja på grund av matt färg och lavpåväxt.
Senaste gången kompassrosen fylldes i, med länsstyrelsens tillstånd, var år 2010. Numera är den röda färgen matt och blek. Möjligen framträder den tydligare i solsken. Kompassrosen är dessutom rikligt bevuxen med lav.
Så här beskriver Riksantikvarieämbetet kompassrosens motiv:
”Figurerna ilågrelief, bestående av en vindras i mitten. Runt omkring är enkrona, en bila två vapensköldarsamt bokstäver i minuskler”
Uppgifterna om att Kristian 1 närvaro vid Furusund år 1463 kommer bland annat från Vadstenadinariet, som Vadstenabröderna skrev mellan åren 1336 och 1554. Det är en minnesbok där anmärkningsvärda händelser utanför klostret i Vadstena nämns.
Vapensköld i Furusunds roskompass.
Det är dock oklart om kompassrosen nämns i de medeltida handlingarna, och om så är fallet, om Kristian 1 uppges som upphovsman/initiativtagare till ristningen. På vilka grunder kompassrosen vid Furusund har daterats till 1463 är en annan fråga Sverigereportage sökt svar på utan resultat. Är det någon i läsekretsen som har kunskap om detta får ni gärna kommentera inlägget eller höra av er till Sverigereportage.se.
Grunden till ett 2 000 år gammalt romerskt hus har påträffats intill Sveriges mest trafikerade motorväg – E4:an vid Upplands Väsby. Fyndet är sensationellt, säger arkeologen Inge Gräv. I samband med den arkeologiska undersökningen av lämningarna stängs all trafik på E4:an av i sommar. Trafiken leds istället om genom Upplands Väsby centrum.
Text och foto: Jens Flyckt
Denna artikel är, som datumet indikerar, ett skämt. Dock är är uppgifterna om den romerska servicen av brons, som arkeologer hittade vid Carlslund på 1990-talet, sant. Lösfynd, som till exempel mynt och glas, som ursprungligen kommer från romarriket har hittats på åtskilliga platser i Sverige.
Uppland. Fynden består en välbyggd vägbank och en intilliggande husgrund. Fynd av av golvmosaik indikerar att det är en romersk villa, kan Sverigereportage avslöja. Fynden är så unika att E4:an, där 88 000 fordon passerar varje dygn, stängs av för trafik i samband med den arkeologiska undersökningen.
Exakt var de romerska lämningarna, som är 2 000 år gamla, hittades är hemligt. Men enligt dokument som Sverigereportage tagit del av berörs ett stort område på bägge sidor av E4:an i höjd med Upplands Väsby. I samband med den arkeologiska undersökningen i sommar stängs E4:an av och trafiken leds tillfälligt om genom centra Upplands Väsby.
Mellan den 1 maj och 1 augusti leds trafik på E4:ans norrgående och södergående filer om via lokalgatorna in i tätorten och Upplands Väsby centrum. Därefter leds trafiken ut på länsväg 859 (Gamla Stockholmsvägen) till Rosersbergs anslutning till E4:an – en mil norr om Upplands Väsby.
Docent Inge Gräv från Strömsunds universitet är utom sig av glädje.
-Det är inte klokt vilken tur vi har. Fyndet är sensationellt. När E4:an mellan Stockholm och Uppsala byggdes år 1968 missade man detta, säger Inge Gräv.
Aldrig tidigare har fasta fornlämningar från romarriket påträffats i Sverige. Men i Upplands Väsby har det tidigare påträffats romerska föremål. Vid bostadsområdet Carlslund hittade man på 1990-talet flera bronsföremål från en romersk dryckesservice, som dateras till 50-100 e.Kr. Det mest praktfulla föremålet är en vinskopa från Capua i Italien. Liknande vinskopor har även hittats i Pompeji.
Bostadsområdet Carlslund i Upplands Väsby.
Det romerska riket var en politisk, kulturell och militär stormakt som grundades år 753 f.Kr Centrum i riket, som dominerade stora delar av Europa, var staden Rom. Riket kollapsade och försvann år 476 e.Kr.
Att 88 000 fordon per dygn leds om och in genom Centrala Upplands Väsby ser inte Inge Gräv några problem med. På frågan hur de lyckades få ansvariga myndigheter att gå med på omläggningen svarar han:
-Det är bara fyra månader och dessutom är det sensationella fynd det är fråga om. Aldrig tidigare har romerska lämningar hittats så långt norr ut i Europa. Att trafiken på E4:an leds genom Upplands Väsby centrum är en bagatell, säger Inge Gräv.
Vad skulle du tycka om någon grävde upp vägen och ledde om trafiken utanför din uteplats?
-Det är ingenting jag drabbas av. Jag har varken körkort, bil eller uteplats. Jag bor inte heller i Upplands Väsby, säger han.
Mellan maj och augusti i sommar dras trafiken från E4:an tillfälligt genom centrala Upplands Väsby.
På frågan hur han tror att alla som drabbas av stängningen av E4:an reagerar, blir han irriterad.
-Jag tycker din frågeställning är vinklad och negativ. Istället för att fokusera på lite trafikproblem tycker jag du ska fokusera på det positiva – att Upplands Väsby troligen grundades som en nordlig utpost i det romerska riket. Med tanke på hur historielöst Upplands Väsby är kommer denna upptäckt som en välsignelse för folket, säger Inge Gräv.
Väsbyborna ska alltså tvingas stå ut med trafiken från E4:an utanför bostäder, skolor och idrottsplatser på grund av några romerska stenrader?
-Nu är du så där negativ igen. Jag tycker dessutom att du är fördomsfull. Som kompensation kommer alla Väsbybor få varsin t-tröja med ryggtexten: ”cīvis Rōmānus summed” Det är latin och betyder ”Jag är en romare” säger Inge Gräv.
Han tillägger:
-Dessutom dras E4:an genom Upplands Väsby och vidare längs 859:an under kort tid. Fyra månader går fort när det är sommar och man har roligt, säger Inge Gräv.
På Visingsös sydöstra udde ligger Näs borgruin. Platsen var under flera hundra år ett medeltida maktcentrum och residens för kungamakten. Idag är ruinen med sin vida utsikt över Vättern ett populärt turistmål. Men under medeltiden var platsen präglad av maktkamper och död.
Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt
Småland. Ruinen efter borgen i Näs räknas som en av Sveriges äldsta stenbyggnader utan kyrklig koppling. Den dateras 1100-talets första hälft, enligt Jönköpings läns museum. Eventuellt uppfördes borgen tav Sverker den äldre (1100-1156) under 1100-talets första hälft, eller möjligen av hans son Karl Sverkersson (1130-tal till 1167) under 1100-talets andra hälft.
Näs ruin är hård restaurerad. De synliga resterna, bland annat ett runt och ett rektangulärt torn, är enbart bottennivåer av den medeltida borgen/slottet. Resten av borgen är borta. Det är dock en sevärd plats, särskilt sommardagar när Vätterns vatten är lugnt. Notera den branta sluttningen som Vätterns vågor har orsakat.
Näs är på många sätt en ruin över den maktkamp som rasade under tidig medeltid, mellan den Sverkerska ätten och den Erikska ätten från Västergötland – långt innan Sverige som nation fanns. Detta var en brutal tid då kungar levde farligt. Till skillnad mot senare tids regenter, som väljs, tog man då konung.
Så här beskriver Jönköpings läns museum konflikten, vilken till sist ödelade borgen i Näs:
”Stridande parter var den Sverkerska ätten från Östergötland och den Erikska ätten från Västergötland. Under 1100- och 1200-talen ”turades” de om att vara i maktställning och använde borgen som residens vid särskilda tillfällen. Flera av landets kungar dog också på ön: Karl Sverkersson 1167, Erik Knutsson 1216 och Sverker den yngre 1222. Även Magnus Birgersson) Ladulås dog här och han blev den siste kungen på borgen. Efter hans död 1290 bröt inbördeskrig ut mellan hans söner och det var i samband med striderna år 1318 som borgen anfölls och förstördes”
Karl Sverkersson mördades av år 1167 vid Stigby i närheten av Näs.
Flertalet av de medeltida kungar som dog på Näs blev inte ihjälslagna, utan dog av sjukdom.
Mellan tornen finns denna bevarade mur, som är resterna av en större stenbyggnad. De rektangulära hålen är uttag för den övre våningens bjälklag.
Lämningarna vittnar om att borgen bestod av två torn – ett rektangulärt och ett runt. Mellan tornen finns en mur som är en del av en stenbyggnad. De kvadratiska hålen i väggen är uttag bjälklagen den försvunna övervåningens golv. Vad som är bevarat är borgens hårt restaurerade och förstärkta bottennivåer.
En bild från 1907 ger en inblick i varför man gjorde så stora ingrepp, som förstärkningar och rekonstruktioner av murar. I slänten ner mot stranden ligger stora mängder stenblock, kalkbruk och annat material som lossnat från borgen. Och delar av tornen är hänger fritt i luften.
Stora delar av den plattå som borgen anlades på har alltså försvunnit/spolats bort av Vätterns vågor genom århundradena. Anläggningen har varit betydligt större. Men hur mycket större är inte känt. Arkeologerna har till exempel letat efter en eventuell vallgrav, men inte hittat någon.
Hur borgen vid Näs såg ut under sina glansdagar är inte heller känt. Arkeologiska undersökningar har skett vid tre tillfällen: åren 1907, 1911 och 2003. Men fortfarande ruvar Näs på mycket av sin historia.
Arkeologisk undersökning Näs borgsruin år 1907.Foto Algot Friberg/Jönköpings läns museum
Resultaten från senare tids arkeologiska undersökningarna av Näs visar att det i marken strax norr om ruinen finns ett 60X35 meter stort område med kulturlager och bebyggelselämningar. I provrutor har bland annat djurben, keramik, hästskosömmar, delar från från en armbortstpil och järnringar som används i ringbrynjor påträffats. Träkol från tre härdar i området har daterats med C14 till den tidigare delen av medeltiden.
I vattnet utanför ruiner hittade marinarkeologer en 40 meter lång bryggkonstruktion. Den består av timmerkistor som fyllts med sten. Enligt resultatet från dendrodatering av stockarna är konstruktionen medeltida. Konstruktionen är omnämnd på 1700-talet och beskrevs då som bryggor som båtar och skepp en gång lade till vid.
Vi från det kvadratiska tornets bottennivå. In- och utgången är inte ursprunglig. Den är upptagen under tidigt 1900-tal.
Från vattnet utanför ruinen har dykare även hittat flera föremål. Ett exempel är en liten medeltida statyett av brons, som föreställer en ryttare till häst. Statyetten förvaras hos Jönköpings läns museum.
Ett annat exempel är ett järnföremål som tros vara ett ämnesjärn för smide.
Även en guldring har hittats på bottnen.
En illustration visar hus Näs kan ha sett ut under tidig medeltid. Illustration: Pontus Berglund.
Borgen vid Näs nämns i tre medeltida skrifter, bland annat i den isländska sagolitteraturen. Ett exempel är Rimbegla från 1100-talet. Där beskrivs Näs som den mäktigaste borgen i riket.
”Så kommer Visingsö (Visnisey) och dess ansenliga slott, där kungen förvarar sina dyrbarheter, och är den starkaste punkten i riket”
Sista gången Näs nämns i skrift är år 1318, då Kung Birger Magnusson ska ha pantsatt Visingsö och Näs till Danskarna. Efter sin fars (Magnus Ladulås) död år 1290 drogs Birger in i en skoningslös fejd med sina bröder (hertigarna Erik och Valdemar); vilket år 1306 resulterade i att Birger blev inlåst av sina bröder i Håtuna kungsgård i Uppland. Detta ledde i sin tur till Nyköpings gästabud år 1317, då Birger låste in sina bröder i Nyköpingshus, där Erik och Valdemar dog 1318. Händelserna har gått till historien som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.
Efter Birgers dåd mot sina bröder utbröt uppror och stridigheter, som beskrivits som inbördeskrig, ut. Det var troligen i samband med dessa uppror år 1318 som Näs borg belägrades, brändes och förstördes.
Näs är sedan medeltiden i statlig ägo. Sedan 2015 förvaltar Statens fastighetsverk platsen.
”Efter Nyköpings gästabud 1317, då Birger lät fängsla och svälta ihjäl sina bröder, utbröt ett uppror i landet. Under dessa oroligheter förstördes borgen på Visingsö men de kungliga egendomarna stannade kvar i kronans ägo” skriver Statens Fastighetsverk.
Det rektangulära tornets utsida. På kortsidan skymtar en murad ränna i väggen. Det är en latrinränna från den toalett som fanns i tornets övre våningar.
Mycket av kunskapen om Näs kungsborg bygger på gamla traditioner, sägner och legender. Det är till exempel oklart vem som lät bygga borgen, exakt när den byggdes, hur den såg ut och hur hög den var.
Sägnerna nämner dessutom ytterligare en borg på Visingsö – Borga slott. Denna anläggning ska enligt sägnen/sagan (om Kettil Runske och Gilbert) ha legat på öns norra sida – vid Borga sten. Enligt sägnen ska Borga ha spolats bort av Vättern för länge sedan.
Att det inte funnits en trollkarl som stal från Oden är självklart. Men sägnen om Borga slott, vilken innebär att det skulle ha funnits två samtida kungaborgar under tidig medeltid på Visingsö, har levt kvar till våra dagar. Idag har Borgas existens avvisas dock av den etablerade forskningen, inte minst för att den inte nämns någon annanstans i skriftliga källor. Det finns inte heller några synliga spår av någon borg på Visingsös norra udde.
Men i början av 1900-talet fanns det frågeställningar om Borga slott hade existerat, vilken av borgarna på ön som i så fall hade varit kungsborg – eller om det suttit två kungar i varsin borg på Visingsö.
Bilden är tagen med det runda tornet i förgrunden. Mycket av det ni ser på bilden är efterkonstruktioner/restaureringar från 1907. Hade det inte varit för dessa åtgärder hade resterna av Näs Borg förstörts av Vätterns vågor.
Oavsett vem som lät uppföra Näs är det en mycket gammal stenbyggnad/ruin, den äldsta av sitt slag i Sverige. Den uppfördes i en våldsam brytningstid där vikingatiden nyligen (cirka 100 år tidigare) hade övergått till medeltid.
Kanske är det denna historiska osäkerhet, ruinens höga åldern, kungliga illdåd och ruinens sagolika läge som gör borgen på Näs så spännande. Detta trots att stora delar av ruinen består av betong från 1900-talet och att den kunskap vi har om Näs till stor del bygger på sägner.
Vid Runsa några par mil norr om Stockholm finns en ovanlig fornborg som tros ha varit stormannagård. Där finns även en förmodad forntida hamnanläggning och två skeppssättningar – varav den ena anses vara en av landets största.
Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt
Uppland. Resterna av Runsa fornborg ligger på en 30 meter hög bergshöjd, med en stor plattå, intill Mälaren. Längst ut på fornborgens västra klipphällar, som stupar ner mot Mälarens strand, har man en hissnande vacker utsikt mot Sigtunafjärden och Sigtuna stad i fjärran. Detta är historiska vatten och Runsa fornborg en plats där de mänskliga spåren går tillbaka till bronsåldern.
Utsikt mot väster från Runsa fornborg sommaren 2023.
Vattnet nedanför borgen, som till stor del utgörs av Skarven och Sigtunafjärden, är en förhistorisk/historisk vattenväg mellan Uppsala och Östersjön – med bland annat Fornsigtuna, Sigtuna, Helgö och Birka/Hovgården längs vattenvägen.
Den norska skalden Valgarðr á Velli skrev i mitten av 1000-talet följande dikt, som skildrar den norska kungen Harald Hårdrådes färd från Gårdarike till Norge, via Sigtuna.
”Mångbeprövade hövding, du styrde käckt genom hårda stormen; skeppen satte i böljorna; men när sjögången lättade, såg du Sigtuna”
Citatet är hämtat ur ”Sigtuna i myt och verklighet – de språkliga källorna till Sigtunas äldsta historia” av Jan Paul Strid, som ingår i publikationen ”Avstamp för en ny Sigtunaforskning” från 1989 (Sigtuna museum).
Illustration av Runsa fornborg under folkvandringstid,
Fornborgen har undersökts i flera omgångar. Den beskrivs som en höjdboplats och befäst stormannagård som anlades någon gång i slutet av 300-talet och början av 400-talet – det vill säga folkvandringstid.
Den första arkeologiska undersökningen av borgen skedde år 1902. Den genomfördes av arkeologen Oscar Almgren och prins Gustaf Adolf. Länge trodde man att borgen och dess bebyggelselämningar var vikingatida och att den var en del i Sigtuna stads försvar. Detta motbevisades i samband med arkeologen Michael Olaussons undersökningar i början av 1990-talet.
De arkeologiska undersökningarna har även visat att det fanns en bebyggelse av okänd omfattning och karaktär på Runsa redan under yngre bronsåldern, alltså långt innan de tjocka stenmurarna började uppföras runt bergplattån.
Arkeologisk undersökning av Runsa fornborg i juni 2015. Foto: Holger Ellgaard.
Runsa ligger monumentalt högt i landskapet. Den har dubbla (tjocka) stenmurar. Den innersta muren är 310 meter lång, enligt Riksantikvarieämbetet.
Om Runsas placering i landskapet skriver arkeologen Michael Olausson:
”Runsa placerades svårtillgängligt och långt ifrån samtida bebyggelse under folkvandringstid. Därmed skiljer sig platsen markant från det lilla vi vet om andra folkvandringstida elitmiljöer i lan-det, och inte minst de från Vendeltid”
Vidare skriver han:
”Slår vi en halvcirkel på 15 kilometer mot norr, öster och söder med Runsa som fokus, finner vi en av södra Upplands rikaste och mest omfattande järnåldersbygder, som förutom de redan nämnda även omfattar Odensala, Husby-Ärlinghundra, Norrsunda, Skånela, Täby, Sollentuna, Järfälla och Spånga socknar”
Michael Olausson (1948-2019) var professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han disputerade år 1995 med: ”Det inneslutna rummet: om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse” Forskningen kring Runsa fornborg blev något av hans livsverk.
Under de senaste årtiondena har det skett flera forskningsundersökningar av Runsa fornborg. Arkeologerna har undersökt flera hus innanför murarna, bland annat en hallbyggnad (30×10 meter) som bränts och byggts upp i omgångar. Minst åtta hus tror man det har det funnits inne i borgen. Borgen har varaktigt varit i drift under hela folkvandringstiden – cirka 300 år.
Runsas sydvästra mur med Sigtuna stad och Sigtunafjärden skymtandes i fjärran.
Idag ligger borgen på en hög udde. Vattnet intill Runsa fornborgs nordöstra sida heter Rosersbergsviken, som är en del av Skarven. Några hundra meter nordöst från borgen, fågelvägen, är Rosersberg slott beläget på andra sidan av Rosersbergsviken.
Nedanför Runsas östra stup vid stranden intill (Lilla Borgviken, som är en del av Rosersbergsviken) och på jordbruksmarken cirka 120 meter utanför de södra murarna, har arkeologerna hittat svårtolkade lämningar av vad som kan vara ett hamnområde med hamnlämning. Upptäckten gjordes i samband med nedgrävningen av en telekabel. Fynden som tyder på ett hamnområde är bland annat ett halvmeter djupt jordskikt, en stock (daterad till 1400-talet) från en förmodad brygglämning och en stock som tolkas som en stockbåt – daterad till vendeltid.
Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:
Cirka 180 meter söder om hamnanläggningen, eller 250 meter sydöst om Runsa fornborgs södra murar, ligger Runsaskeppet.
Runsas största skeppssättning är cirka 55 meter lång och 16 meter bred. Platsen håller på att växa igen. Denna bild är tagen på ungefär samma plats som den sista bilden i reportaget, som föreställer Runsaskeppet i början av 1900-talet.
Runsaskeppet är en stor skeppssättning. Det finns tre olika uppgifter om dess längd. Upplands Väsby kommun anger 56 meter. Enligt Fornlämningsregistret är skeppssättningen 53 meter, medan Michael Olausson skriver att den är 43 meter.
Det skiljer alltså 13 meter i längd i de olika beskrivningarna.
Vad denna skillnad, rent matematiskt, beror på har Sverigereportage inte med säkerhet kunna fastslå. Kanske har det att göra med att den nordöstra delen har en rest stävsten, medan den motsvarande sidan (syd/västra) inte har det, och att det längdmässigt finns ett tolkningsutrymme i den syd/västra stäven.
Däremot verkar alla vara överens om att skeppssättningen är 16 meter bred.
Skeppssättningens södra stäv. Det röda pilen i bakgrunden markerar den nordöstra stävsten. Notera hur buskars och sly tar över skeppssättningen. Numera stora delar av skeppssättningen skymd under sommarhalvåret.
Strax sydöst om den stora skeppssättningen finns en mindre, skadad skeppssättning. Den sistnämnda är enligt uppgift cirka 37 meter lång och 9 meter bred. Den mindre är mycket svår att se på grund av tät sly och annan vegetation.
Skeppssättningarna ligger i anslutning till ett gravfält med bland annat 33 stensättningar.
Idag är platsen till stor del igenvuxen. Men för cirka tjugo år sedan var platsen betydligt mer öppen och den stora skeppssättningen framträdde på ett helt annat sätt i landskapet. Utifrån sin storlek och kontext i det omkringliggande kulturlandskapet, kan man med ganska stor säkerhet i alla fall fastslå att Runsaskeppet är Sveriges mest igenväxta skeppssättning.
Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar som i regel är gravar från järnåldern. Sverigereportage har tidigare skrivit om gotländska skeppssättningar, en text som även berör skeppssättningar ur ett bredare perspektiv.
Det finns en bild på Runsaskeppet som togs av en okänd fotograf i början av 1900-talet. Platsen är då öppen. Skeppssättningen framträder med en monumental skepnad och man kan ana omkringliggande gravar på den suddiga bilden.
Kopplingen mellan fornborgen och gravfältet med dess skeppssättningar har länge varit en omdebatterad fråga. Michael Olausson menade att gravfältet är knutet till personerna bakom borgen. Den stora skeppssättningen, som är en grav, är inte undersökt.
Runsaskeppet i början av 1900-talet. Bilden är tagen från ungefär samma plats som den övre bilden på samma skepp i reportaget.
Runsa fornborg och skeppssättningen har länge varit populära besöksmål – vilket söndertrampade stigar vittnar om. Åtskilliga besökare har förvånats över att det är 800 meter till närmaste parkering; och inte minst hur brant och svårklättrad den södra ingången till fornborgen är.
Runsa fornborg är en svårtillgänglig plats och så har det alltid varit.
I Forsmarks bruks engelska park finns ett märkligt stenblock – en klangsten som ljuder när man knackar på den. Klangstenar kallas även för sångstenar och är ett arkeologiskt mysterium. I likhet med många andra klangstenar har den i Forsmark skålgropar.
Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt
Uppland. Forsmarks bruks engelska park betraktas som en av Sveriges vackraste platser. Klangstenen som finns på ett bergsparti i närheten av det gamla fågelhuset, är en relativt okänd sevärdhet.
Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park. Stenblocket, som ljuder med metalliska toner om man knackar på det, flyttades troligen till platsen i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet, enligt uppgift.
Den arkeologiska forskningen kring klangstenar är ung. Vad dessa stenblock, som relativt ofta har skålgropar, hade för betydelse för forntidens människor är en arkeologisk gåta. Under senare år har dock arkeologerna fått en viss inblick i dessa stenblocks ursprung.
Alla stenblock med skålgropar är inte klangstenar. Alla klangstenar har inte skålgropar. Skålgrop är en vanligt förekommande hällristning.
Namnet klangsten kommer från det ljud som uppstår då man slår med en mindre sten, gren, slägga eller annat hårt föremål på stenen. Beroende var på stenen man slår uppstår olika toner.
Någon tydlig vetenskaplig beskrivning av begreppet klangsten finns inte.
”Benämningen klangsten har ingen entydig väldefinierad förklaring, fenomenet är fortfarande för okänt för det” skriver Maja Hultman i sin C-uppsats Ljud i landskapet – ”Akustikarkeologi och öländska klangstenar”.
Klangstenarna förekommer ofta på berg. Men de kan även stå på mindre stenar, i regel tre eller fyra stycken. I det sistnämnda fallet finns ofta ett decimeterstort hålrum mellan klangstenen och marken. Men alla flyttblock som står på mindre stenar är inte klangstenar, utan sannolikt resultatet av den senaste istiden.
Klangstenar finns i stora delar av landet. Få av dessa ljudande stenblock är registrerade som klangstenar, eller registrerade över huvud taget. Det är en typ av lämning som ofta är känd hos lokalbefolkningen och hembygdsföreningar.
Sveriges kanske mest kända (och registrerade) klangsten finns vid Laikarhaid (Lärbro) på Gotland. En annat finns vid Borgs kyrka i Östergötland. Det finns åtskilliga andra exempel, bland annat på Öland.
Klangstenar förekommer i stora delar av landet, men tycks vara koncentrerade i kustnära- eller sjönära områden.
Namnen på dessa ljudande stenblock varierar. Sångsten, klingsten, ljudsten, sjungsten och klocksten är några exempel.
Klangsten vid Borgs kyrka, Östergötland. Notera stenarna blocket står på. Foto: Västgöten
Relativt ofta förekommer skålgropar på klangstenar. Ett sådant exempel är Sveriges kanske mest kända klangsten vid Laikarhaid på Gotland. Enligt uppgift ska dessa skålgropar häröra från stenåldern, men någon exakt datering har Sverigereportage inte fått fram.
I vissa fall har arkeologerna konstaterat att klangstenar förekommer intill gamla landvägar, men även i skärgårdsmiljöer. I ett unikt fall, utanför Uppsala, påträffades en klangsten i samband med en arkeologisk undersökning i vad arkeologerna tolkar som ett kulthus.
Många av de fåtal klangstenar man känner till förekommer i bronsåldersmiljöer.
Det är dokumenterat att många klangstenars ljud/toner ändras efter väderlek. En blöt sten ger till exempel ett annat ljud om den är torr och varm. Samma skillnad har noterats vid kyla och värme.
Relativt ofta är klangstenarna knutna till lokala berättelser och traditioner, som till exempel kungar och slag. Förekomsten av skålgropar är sannolikt anledningen till att klangstenar ibland kallas för offerstenar.
Begreppet ”offersten” används ofta av den historieintresserade allmänheten. Det syftar i regel till alla möjliga stenar med avvikande former – bland annat älvkvarnar som är ett folkligt ord för skålgropar. Även sång- och klangstenar benämns ofta som offerstenar.
I begreppet ”älvkvarn” finns en dyrkan av naturföremål (stenar) inom allmogen, som är dokumenterad från åtminstone 1700-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar och älvkvarnar:
Arkeologerna delar in klangstenar i fyra kategorier:
Typ 1. Ljudegenskap och mänsklig påverkan, som skålgropar, i direkt anslutning till fornlämning.
Typ 2. Ljudegenskap utan annan mänsklig påverkan än att vara del av fornlämning.
Typ 3. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Ingen fornlämning, men plats med tradition känd bland människor i området.
Typ 4. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Okänd i området eller mycket nyligen påträffad.
Varför klangstenar ljuder när man slår eller knackar på dem är oklart. Beträffande klangstenen i Forsmarks finns en informationsskylt där det framgår att ljudet beror på höga halten järnmalm i stenen. Andra teorier går ut på att det finns hålrum i blocken, eller att det är resonansen i kontakten med berget eller underliggande stenar är källan till ljudet. Beträffande teorien om hålrum har den i ett fall, då en sångsten klövs, motbevisats.
När det gäller ljudalstrande stenblock finns det ett sidospår, en annan typ av ovanliga block som kan alstra ljud – de så kallade runkestenarna. Om dessa flyttblock har haft någon funktion för forntidens människor är högst oklart. Men i sammanhanget kring klangstenar bör runkestenarna ändå nämnas. Mest känd är runkestenarna i Rumskulla i närheten av Vimmerby.
”Runka” är fornsvenska och syftar på en vajande rörelse. Begreppet ”runkstenar” eller ”runkestenar” syftar på stora flyttblock, med vikter på tiotals ton, som inlandsisen lämnade efter sig på berghällar och av en slump är så väl avvägda att de med handkraft kan sättas i gungning. När flyttblocket/runkstenen rör sig fram och tillbaka på berget uppstår ett dovt ljud som får marken att vibrera.
Runkstenar är sällan registrerade, men den i Rumskulla är registrerad som naturföremål med tradition. Det är dock en mycket sällsynt lämning. Sverigereportage känner till en runkesten nordväst om Sigtuna stad i Uppland.
Klangstenen i Forsmark ska enligt uppgift vara dokumenterad på platsen i början av 1800-talet. Enligt ej bekräftade källor ska den ha hämtats från skärgården och ställts upp i parken någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Så kan det mycket väl vara.
På Forsmarks bruks klangsten ligger rundade stenar som besökare kan använda för att framkalla ljud ut stenen. Enligt en informationsskylt på platsen har de skålformade fördjupningarna skapats av besökare, som knackat i stenen i cirka 220 år. Ursprungligen är dessa skålformade fördjupningar sannolikt skålgropar – den vanligaste förekommande typen av hällristningar från bronsåldern.
Under romantiken, då var och varannan slotts- och herrgårdsägare drabbades av ett starkt fornintresse, flyttades åtskilliga runstenar och andra fornlämningar till engelska parker – som då var högsta modet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om romantiken och adelns plötsliga intresse för forntiden och fornlämningar.
Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park har tre tydliga (cirka 1 decimeter breda) skålformade fördjupningar. Enligt informationsskylten har dessa uppkommit i samband med att besökare knackat i klangstenen med mindre stenar.
Att besökare sedan 1800-talets början ska ha orsakat skålformationerna på klangstenen i Forsmark tycks vara en allmänt spridd uppfattning. Men frågan är om det verkligen är så?
Att så pass stora och perfekt formade skålgropar slumpmässigt ska ha formats av besökare under 220 år, från början av 1800-talet, är inte lätt att förklara rent praktisk. Herrgården och dess trädgård var i privat ägo fram till 1980-talet och dessutom är klangstenen relativt okänd lämning. Den är inte registrerad, är inte markerad i turistkartor över Forsmarks bruk och överhuvud taget knappt omnämnd någon annanstans.
Mycket pekar på att det är fråga om forntida (bronsålder) skålgroparna och att dessa har ändrat form/skadats på grund av knackandet. I likhet med skålgroparna på klangstenen vid Laikarhaid på Gotland är det populärt att knacka i groparna med stenar som ligger på klangstenarna.
En expert kan sannolikt avgöra om groparna på Forsmarks klangsten är skålgropar, eller nyligen knackade hål.
Är skålgroparna registrerade som fornlämningar är knackandet ett lagbrott.
Klangstenen i Forsmark har tre större fördjupningar, som på bilden markeras med mindre stenar. Dessa stenar är inte arrangerade av fotografen utan låg i skålgroparna när artikelförfattaren besökte platsen i mars 2024.
I den skandinaviska världslitteraturen förekommer det i två verk, Kalevala från Finnland och kvädet Húsdrápa från 900-talets Island, ord som möjligen kan kopplas till klang- och sångstenar. Det finns i alla fall en möjlig språklig likhet.
Det finska nationaleposet Kalevala består av 50 hjältesånger (finsk runometer) i versform. Det är en ålderdomlig skapelseberättelse, om bland annat kärlek, svartsjuka, våld och där naturen och dess gestalter besitter magiska egenskaper. Sångerna bygger på nedteckningar från början av 1800-talet, från bland annat den finska karelen och Savolax. Där levde den muntliga berättarpoesin, som motarbetades av kyrkan, kvar hos gamla runosångare i avlägsna trakter.
Kalevala är dock inte en dokumentation, utan till stor del ett skönlitterärt verk. Så här beskriver Nationalencyklopedin Kalevala:
”Finlands nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på grundval av finska forndikter.”
Elias Lönnrot (1802-1884) var en finsk författare och språkforskare.
Kalevala kom ut i svensk översättning år 1841.
I flera av Kalevalas sånger förekommer det hällar och stenblock rämnar, klingar och rasslar. Även om inte klangsten eller sångsten ordagrant nämns, så så finns det intressanta liknelser.
Ett exempel är den tredje sången:
”Han tog plats på glädjestenen klippan som gav klang åt sången sjöng ett tag och än ett andra, tog för tredje gången tonen: lät sin trollsång mista makten, löste upp sin förra låsning.”
(svensk översättning Lars Huldén och Mats Huldén)
I den efterföljande versen hoppar en häst ut ur stenen.
Kalevala som motiv på frimärke. Public Domain
I det isländska kvädet Húsdrápa nämns ”Singasten” (Singasteini) på två stället. Kvädet är från 980-talet och är en hyllningsdikt till hövdingen Olav påfågel Höskuldsson, som vid tillfället gifte bort sin dotter och bjöd på en imponerande gästabud/fest i ett lika imponerande hus. Författaren är den isländska skalden Úlfr Uggason som var verksam på Island i slutet av 900-talet.
Det finns flera teorier om ”Singasten” (Signasteini) och dess betydelse. Flertalet teorier anknyter till fruktbarhetsgudinnan Freja och/eller till hennes halssmycke – Brisingamén, som fyra dvärgar gjorde och som uppges vara det vackraste halssmycket/halskragen i världen.
Som tack för Brisingamén tillbringade Freja en natt med vardera dvärg/smed.
Det finns uppgifter om att Loke (en komplicerad asagud av jättesläkt som orsakade Balders död) stal Brisingamén från Freja. Därefter utkämpade Heimdal (gudomlig representant för världsträdet Yggdrasil och han som ständigt vakar över världen) en kamp med Loke, för att kunna ge tillbaka Brisingamén, till Freja, vilket han lyckades med. Denna kamp ska ha skett på ett skär ute i havsbandet.
Detta skär är Singasten, enligt den isländska författaren och skalden Snorre Sturlasson (1179-1241). Men Signastenen uppfattas i den nordiska mytologi även som pseudonym för halssmycket Brisingamén.
Med skär menas en uppstickande berghäll, en mindre ö med mycket sten eller ett grund i havet. Naturen på skären är ofta karg med inga eller få träd, som till exempel stormvinda martallar. Ordets betydelse varierar beroende var i landet man befinner sig.
På ett skär vid namn Singasten kämpade Heimdal med Loke för att få tillbaka Frejas vackra halssmycke – Brisingamén, enligt den isländska skalden Snorre Strulasson. Var detta skär låg är inte känt.
Singa betyder sjunga på isländska.
Ur Húsdrápa:
”Makternas vägrens vakt sig vant till Singasten svingar, snar mot Farbautes farligt frejdsluge son att fejda: anstor sonen av en och åtta mödrar brått tar sjönjuren skön: hans lön jag sjunger i balkens klungor.”
Den isländske språkforskaren Finnur Jónsson (1858-1934) hade en idé om att singasten betyder ”stor sten”. En annan teori är att singasten står för ”magisk sten”.
Under kalla krigets dagar var svenska skyddsrum förberedda med så kallade samaritväskor – sjukvårdsväskor som bland annat innehöll avpolletteringssedlar för civilpersoner som skadats av stridsgas eller hade smittsamma sjukdomar.
Text och foto: Jens Flyckt
Samaritväskorna från svenska försvaret fanns i alla skyddsrum, men är idag bortglömd historia. I dessa väskor fanns allt från en liten morakniv, säkerhetsnålar, fetvadd, kompresser, pennor, tvål och spjälor för att stabilisera benbrott.
Samaritväskor fanns en gång i tiden i alla svenska, civila skyddsrum. På bilden är innehållet arrangerat för bildens skull. De föremål som syns på bilden är enbart ett fåtal av de sjukvårdsartiklar som väskan innehåller.
Dessa väskor var avsedda för första hjälpen inne i skyddsrummen i samband med krig. Beroende på modell har väskorna fyra eller sex fack. I väskornas utrustning märks bland annat en sax av hög kvalitet och en liten och mycket vass Erik Frost Morakniv. I förhållande till väskornas yttre storlek rymmer de ett förvånansvärt stort antal sjukvårdsartiklar.
Exempel på annat innehåll är: förbandsduk (12 stycken), förbandsduk (10 stycken) och liten steril kompress (40 stycken).
I skarpt läge skulle väskorna förses med läkemedel. Vilken typ av läkemedel det var fråga om har inte gått att få fram, men morfineller liknande smärtstillande medel ingick sannolikt.
En liten och vass Erik Frost Morakniv.
I väskan finns även två häften med så kallade avpolletteringssedlar – som är avsedda för att fästas med snören på den sårade personer.
Det finns två typer av avpolletteringssedlar. Den ena (1) är för sårade (utan gasskador) och sjuka (utan smittade sjukdomar.
Den andra avpolletteringssedeln är för patienter med gasskador eller/och smittsamma sjukdomar.
I dessa sedlar finns bland annat kroppskartor där patientens brännskador ska markeras i procent.
Avpolletteringssedel som skulle fylls i och fästas på den skadade inför transport till sjukhus eller fältsjukhus.
Samaritväskan på bilden är troligen från början av 1960-talet. Utseendet på dessa väskor varierar dock.
Det var Civilförsvarsstyrelsen som var ansvarig för skyddsrummens utseende och utrustning. År 1985 avvecklades Civilförsvarsstyrelsen och ersattes året därefter med Räddningsskolan. Räddningsskolan lades i sin tur lades ner år 2008. År 2009 inrättades Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
År 1989, då Berlinmuren föll, slutade man bygga skyddsrum för civilpersoner i Sverige. Det fanns en uppfattning om att den krigsföring som skyddsrummen skulle skydda mot, var historia. Skyddsrummen var avsedda att skydda mot mot bland annat stridsgaser, bombanfall och radioaktiv strålning.
Notera avpolletteringssedlarnas snören som är avsedda att knytas fast i den skadade.
Sedan Kalla krigets dagar har många civila skyddsrum permanent byggts om eller förfallit. År 2024 påbörjade Myndigheten för civilförsvar och beredskap, MSB, en inventering av Sveriges 64 000 civila skyddsrum. Inventeringen väntas ta fem år.
I vissa skyddsrum kan man fortfarande hitta dammiga samaritväskor – likt kvarglömde fornminnen från civilförsvarets storhetstid.
Sverigereportage 
