En 1 000 år gammal träbro under två meter stadslager.
Spåren från en vikingatida ingenjör och arkeologiska fynd
som ändrar synen på Sigtuna stads äldsta historia.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum

Uppland. Sigtuna anlades (intill Mälaren) efter en stadsplan på 970-talet med Stora gatan, ”Sveriges äldsta gata”, som en central del av staden.
Denna beskrivning har gällt under flera årtionden. Men ett arkeologiska fynd från 1999: en vikingatida träbro och samtida, intilliggande huslämningar från kvarteret Professorn, pekar åt ett annat håll – att Stora gatan anlades i ett senare skede.

-Bron och den intilliggande bebyggelsen från slutet av 900-talet utmanar vår uppfattning om Stora gatan som landets äldsta gata, säger Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna Museum and Art.

I Sigtuna Museum and Arts magasin rum för träföremål förvaras stolpen, som är samlingarnas största föremål. Den är tydligt bearbetad och mäter cirka 25 centimeter i diameter. Trots att den suttit i jorden/leran, under två meter stadslager, i hundratals år är den kärnfrisk och i bra skick.

Stadslager är kulturlager (bland annat från hushållsavfall, rester av hantverk, bebyggelsefaser, sot och kol) som har avsatts under städer och liknande miljöer under lång tid. Sopor som i slutet av 900-talet kastades på marken i Sigtuna stads gränder och bakgårdar, återfinns idag av arkeologerna i flera meter tjocka stadslager.
Sigtuna är som många andra medeltida städer byggd på sopor.
Likt sidor i en tjock bock, berättar fynden i varje jordlager/stadslager om människorna och livet i Sigtuna, från vikingatiden och fram till historisk tid.
Stadslager är fornlämningar som är skyddade enligt lag. Sigtunas stadslager omfattar en yta som är cirka 1100 meter långt och 650 till 250 meter bred.

Brostolpen dök upp i profilen i stadslager under Stora gatan i samband med arkeologiska undersökningar av kvarteret Professorn år 1999. Dessa undersökningar har Sverigereportage skrivit om tidigare.

Tusenårigt fiskeredskap i Sigtuna – ett arkeologiskt mysterium

I och med att övriga delar av bron ligger kvar i stadslager som inte har undersökts, vet man inte hur lång eller bred bron är. Men att det är ett stabilt bygge är klart. Under den del av bronspannet som arkeologerna undersökte fanns det fortfarande ett hålrum, trots trycket från ovanliggande (cirka två meter) stadslager i hundratals år.

Att dra upp stolpen i sin fulla längd var inte möjligt. Den satt fast i leran. Arkeologerna sågade därför av den så långt ner som det var möjligt.

Stolpen har två (rektangulära) genomgående hål – bägge i stockens ovansida. Det nedre hålet är större än det övre. Genom hålen löper två rektangulär bjälkar som är säkrade med en dymling på utsidan. Anledningen In det nedre hålet är större är för att den har burit upp brospannet tyngd.

Av den arkeologiska dokumentationen framgår det att stolpen lutade svagt utåt när den påträffades, samtidigt som brospannet var i horisontalt läge. Om detta är en byggnadsteknisk konstruktion av den vikingatida ingenjören, eller om tyngden från ovanliggande stadslager pressat stolpen åt sidan genom århundradena, går inte att avgöra i dagsläget.

Vid fotografering av brostolpen i samband med detta reportage noterades att toppen delvis har en mörkare färg. Troligen är detta rester av tjära som strukits på för att skydda stolpens ovansida mot väder och vind.

Toppen är full med torrsprickor. Men där finns även raka sprickor som går snett vertikalt över torrsprickorna. Dessa sprickor har troligen orsakats av yxa eller annat redskap med vass egg i samband med att bron byggdes eller under dess användningstid.

Anders Söderberg berättar att Sigtuna anlades på postglacial lera och att invånarna efter en tids klafsande, insåg behovet av att leda bort dagvattnet. Från de inre tomterna och ner till Mälarens strand (som låg cirka fem meter högre än dagens nivå) anlades dräneringsdiken. Den aktuella bron är byggd över ett sådant dike genom Stora gatan. Dessa diken är sedan hundratals år täckta med stadslager, på vilka dagens (asfalterade) Stora gatan och nuvarande hus är anlagda.

En vikingatida VA-plan skulle man kunna kalla dessa diken med tillhörande broar för.

-Bron är ett ingengörsarbete med hög kvalitet. Det är tydligt att det finns ett tänk i det sätt man byggt bron. Bron gick över ett öppet dike, en dagvattenledning, i Stora gatan. Sannolikt fanns det fler, liknande broar längs Stora gatan, säger Anders Söderberg.

Han berättar att bron även indikerar att det fanns en centralmakt med resurser och kunskap att genomföra denna genomgripande förändring.

Intill bron noterade arkeologerna en tidigare okänd bebyggelsefas i Sigtuna stads äldsta kända historia. Man kunde konstatera att bebyggelse från 970/80-talet vid kvarteret Professorn inte var anlagd efter en huvudgata/Stora gatan, vilket den annars är. Bebyggelsen var istället orienterad efter stranden.

Anders Söderberg berättar att det närmast bron fanns ett treskeppigt långhus. Detta hus är inte likt andra hus som arkeologerna hittar spår av i Sigtunas stadslager. Det aktuella huset påminner istället om en ålderdomlig hustyp som var vanligt på järnåldern.

Resultaten från 1999-års grävning i kvarteret Professorn ifrågasätter/omkullkastar alltså den tidigare teorin/uppfattningen om Stora gatan anlades samtidigt som staden uppstod.

-Sigtuna uppstod ungefär år 970, men regleringen av stadsplanen och anläggandet av Stora gatan skedde senare, runt år 990. Fram tills dess fanns ingen huvudgata, utan bebyggelsen var istället orienterad längs stranden. När Sigtunas stadsplan reglerades och Stora gatan anlades såg man också till att anlägga ett rejält dagvattensystem, säger Anders Söderberg.

Anders Söderberg fortsätter:

– Möjligtvis kan istället Prästgatans varit en föregångare till Stora gatan. Kanske var Prästgatan en del av en landsväg som fanns redan före själva staden, säger Anders Söderberg.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Prästgatan och Sigtunas nordvästra in- och utfartsväg på 1000-talet:

Vikingatida väg genom villaområde

Flickan i massgraven

S:t Pers kyrkoruin – minnen av medeltid

Prästgatan, som idag är Sigtunas huvudgata, ligger parallellt med Stora gatan, men cirka 100 meter norrut. Det var längs Prästgatan som flertalet av stadens stenkyrkor anlades under tidigmedeltid.

Hur har det vikingatida stolpfyndet mottagits?

-Det är inte så många som känner till det. De få besökare som sett stolpen reagerar som du och häpnar, säger Anders Söderberg.

Forshems kyrka vid Kinnekulle i Västergötland är på flera sätt en unik.
Där finns romanska stenreliefer från 1100-talet med gåtfulla motiv.
Dessa stenarbeten tillskrivs den så kallade Skara/Forshemsmästaren.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Forshems kyrka, som är belägen vid Kinnekulle, är på grund av sina höga kulturhistoriska värden sedan länge omdiskuterad och välbesökt. Så här beskrivs kyrkan i Bebyggelseregistret:

”Forshem är en av landets intressantaste stenkyrkor från tidig medeltid. Kyrkan uppfördes troligen vid 1100-talets mitt med långhus och smalare kor.”

Forshem har byggts om åtskilliga gånger sedan 1100-talet. Den ursprungliga romanska stenkyrkan bestod bland annat av långhus, kor samt eventuellt ett absid.

Mycket av kyrkans utseende och karaktär är påverkad av ombyggnationer som gjordes på 1600- och 1700-talet. Då uppfördes bland annat de två korsarmarna, vilka idag präglar det vackra kyrkorummet.

Med den romerska stilen menas den byggnadsstil som i Sverige började användas vid 1100-talet och som var mode fram till 1200-talet.
Stilen präglas bland annat av symbolladdade figurutsmyckningar, tunnelvalv, smala fönster och en så kallad romansk planform.
Få romanska sockenkyrkor har bevarats orörda in i vår tid. Ombyggnationer som breddning och förlängning av långhus, upptagning av större fönster har utraderat de romanska spåren i många sockenkyrkor.
En av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkorna är Suntak gamla kyrka (Västergötland), som Sverigereportage skrivit om vid två tillfällen.

Suntak gamla kyrka – en resa tillbaka till 1130-talet

Yxhuggen i Suntak gamla kyrka

Från Forshems äldsta (tidigmedeltida) bebyggelsefas finns en del byggnadsdelar av trä bevarade. Datering av det medeltida taklaget visar att stenkyrkan troligen uppfördes på 1130-talet.

Inne i kyrkan hänger två tjärade brädor. På brädorna kan man fortfarande ana ålderdomligt ornament.

Sammanfogade mäter brädorna cirka 12,3 meter, enligt uppgift. Enligt Svenska kyrkans informationsskylt inne i kyrkan är det fråga om takfotsbrädor från kyrkans äldsta byggnadsfas – det vill säga från 1100-talet, vilket är smått sensationellt.

Dessa brädor är Forshems kyrkas kanske minst uppmärksammade romanska föremål. Faktum är att ytterst lite är skrivet om dessa bevarade byggnadsdetaljer.

Det finns även uppgifter om att en ornamenterad bräda från en stavkyrka, det vill säga en föregångare till den romanska stenkyrkan, som ska ha påträffats vid Forshems kyrka.

Det som i första utmärker Forshem är inte tidigmedeltida virke, utan romanska stenhuggerier – reliefer som tillskrivits Forshemsmästaren, som även kallas Skaramästaren. Vem denna stenhuggare var är oklart. Men han har även utfört arbeten i bland annat Skara domkyrka.

De mest framträdande stenrelieferna i Forshem består av två (halvcirkelformade) tympanoner i portalerna över de västra och södra portarna.

Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.

Teorierna om vad Forshems reliefer (i de västra och södra portalerna) betyder/skildrar har varierat genom tiden. Idag är den allmänna uppfattningen att de är kristna motiv, som dock inte är hämtade ur bibeln.

Den västra tympanonen/reliefen:
Enligt en äldre uppfattning är personen i mitten kung Olof Skötkonung, han som runt år 995 lät mynta Sveriges första mynt i Sigtuna och år 1000 lät (enligt traditionen) lät döpa sig i Husaby (Västergötland), som med sin vänstra hand skyddar en kyrka från att bli sönderslagen av en person med hacka. I fältets högra hörn står en person, intill en häst och sträcker fram en kalk, som har uppfattats som en förkunnare av kristendomen, som Skötkonung för fram – i kampen mot hedendomen.

Numera tolkas personen i mitten som Kristus och och personen vid hans vänstra sida som en stenhuggare i färd med att bygga kyrkan som avbildas i miniatyr. Kristus sträcker ut sin hand och välsignar kyrkobyggnaden. Personen på Kristus högra sida tolkas som kyrkans byggmästare, iklädd en knäkorta dräkt. Personen har precis stigit av sin sadlade häst och närmar sig. Han sträcker fram en kalk till Kristus och samtidigt sätter han sin fot på Kristus fot.

I verket Den Romanska Konsten (Signum/Lund MCMXCC, 1995) beskrivs den västra tympanonen på följande sätt:

”På västportalens tympanon återges en stenmästare i arbete. Det bör vara ett självporträtt (Forshemsmästaren. reds anm), i sitt slag troligen det äldsta kända i landet. Han utövar den nyinförskaffade konsten att hugga till byggnadssten, som formas med pilhacka. Vid hans fötter står en kyrkomodell med absid, basilikalt torn, långhus och västtorn…”

Den södra tympanonen/reliefen:
Även här återfinns Kristus i mitten, med två personer på bägge sidor om honom. Personerna på sidorna tycks böja sig mot Kristus. Personen till vänster tolkas som Petrus, som tar emot en nyckel som Kristus överlämnar till honom. Till Paulus, som står på den högra sidan, överlämnar Kristus en bok.

Runt den (södra) reliefprydda tympanonen löper text på latin. Textstycket längst ner har en laddad betydelse. Där står, översatt till Svenska:

”Denna kyrka är invigd till vår Herre Jesus Kristus och Den Heliga Gravens ära”

Inskriptionen är unik. Den innebär, om det stämmer, att Forshems kyrka är den enda kända kyrkan i Skandinavien som är helgad åt den Heliga Graven i Jerusalem – i det heliga landet. Forshem blir därmed inte vilken sockenkyrkan som helst, utan en nationell minneskyrka för Kristi grav.

Reliefernas nuvarande placeringar är dock inte ursprungliga. De har flyttats runt och sitter nu utspridda i Forshems väggar. Ursprungligen satt tymponerna monterade i portaler som försvunnit i ombyggnationer henom århundraden.

Till exempel hängde den västra tympanonen på väggen inne i kyrkan år 1880. Därefter har den monterats över den västra portalen.

Forshem är inte den enda västgötska kyrka där romanska reliefer ”återanvänts” i senare ombyggnationer. Ett annat exempel är Härja kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare. Vissa av Härja kyrkas reliefer anses dessutom har flyttats dit från en annan riven kyrka.

Björntämjaren från Härja kyrka

Forshems övriga reliefer är inte lika framträdande som relieferna i tympanonerna ovanför den södra och västra portalerna.

Tre av dessa mindre uppmärksammade reliefer finns motiv som hämtats från påskevangeliet – som skildrar Jesus korsfästelse, nedstigandet i dödsriket och uppståndelseundret. En av dessa reliefer, ”Påskdagsmorgonen”, sitter ovanför den norra porten. Motivet visar bland annat de tre kvinnorna som upptäcker att Jesus döda kropp är borta.

Reliefen som skildrar nedstigandet i dödsriket står i ett hörn inne i vapenhuset.

I Forshems kyrka finns sex bevarade (romanska) stenreliefer. Det finns indikationer på att det funnits fler relieffer, som försvunnit genom århundradena.

Hur Forshems kyrka såg ut på 1100-talet, med sina romanska stenhuggerier, är oklart. Men det måste varit något alldeles särskilt, inte minst med tanke på att en av den tidens främsta stenhuggare var anlitad till arbetet.

Vem eller vilka det var som hade resurser och kunnande att uppföra Forshems stenkyrka för cirka 900 år sedan, är en fråga som många ställt sig men som ingen har kunnat besvara.

Forshems kyrka är den kyrka på fastlandet, näst efter Lunds domkyrka, som har flest romanska stenreliefer.

Varje nationaldag genomgår Husby-by i Uppland en förvandling i medeltidens tecken. Från Husby Långhundra kyrka som började byggas på 1100-talet, ligger marknadsstånden på rad längs bygatan.
En person som brukar sälja på marknaden är konstsmeden Anders Fredriksson, som på plats smider kors, ringar och andra små tingest av järn.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Utanför Husby Långhundra kyrkas bogårdsmur fladdrar färggranna vimplar i sommarvinden. Kön till tullen (entrén) är lång. Det ljuder av medeltida musik och sorlet från folkhavet.

Texten och flertalet av bilderna i detta reportage är från Husaby Marken år 2023.

Husby by är en liten by (Knivsta kommun) med kyrkan i centrum, gårdar från 1700-talet och en modern skola. Fram till några år sedan fanns där även en lanthandel.

Byn utgör knutpunkt för två ålderdomliga vägsträckningar – som med säkerhet kan dateras till 1600-talet, men som sannolikt är mycket äldre.

I närheten finns flera särskilt intressanta fornlämningar, På en berghäll i åkern några hundra meter öster om kyrkan finns hällristningar, som bland annat innehåller ett sex skepp, tre fotsulor, ett ringkors och 71 skålgropar.

Strax norr om kyrkan ligger Gullhögen – en kungshög som undersöktes mellan åren 1988 till 1993. Högen visade sig innehålla tre gravar från olika tidsperioder under järnåldern.
Fynden i en av gravarna, daterad till yngre romersk järnålder, indikerar en högreståndsmiljö. Bland fynden kan smält silver, smält gult, fragment av ormhuvudring av guld och skärvor av cirkusglas nämnas. Cirkusglaset är det enda av sitt slag som påträffats i Sverige.

Kungshög är en arkeologisk benämning som syftar till storleken på högen.

Enligt arrangören har det under historisk tid arrangerats marknader i Husby by. Dock råder en oklarhet kring detta. Det finns indicier som pekar på marknadstradition, men konkreta bevis saknas.

Byns läge i en historiskt (landväg) knytpunkt mellan Uppsala/Norrtälje samt mellan Märsta/Sigtuna och Husby by, indikerar att platsen kan ha varit en samlingsplats.

Husabymarken arrangeras av Husby Långhundra hembygdsförening. Marknaden är mycket populär på grund av sin ålderdomliga prägel. Arrangören kräver bland annat att säljarna ska vara klädda i kläder av medeltida karaktär. Även stånden ska vara så ”medeltida” som möjligt.

Varorna är mer eller mindre lokalt tillverkade och producerade och har ofta en historisk karaktär. Järnsmide, läderhantverk, vapenförsäljning (barnleksaker av trä), medeltida kläder, smycken, fårskinn, honung, korgar och växter är några exempel på varor som säljs.

När Sverigereportage besökte Husabymarken år 2023 stod konstsmeden Anders Fredriksson och smidde. Anders är IT-strategen som efter att ha gått in i väggen sadlade om och blev konstsmed.

-Av återvunnet järn smider jag sköna saker, som kors och ringar. I mitt smide finns många tankar om sammanhållning. Det här korset är särskilt populärt, säger han och räcker över ett litet halssmycke i form av ett järnkors.

För Anders Fredriksson blev smidet en väg tillbaka.

– För mig är smidet ett sätt att ge tillbaka den kärlek jag fick när jag mådde dåligt. Jag upptäckte att smidet inte var kopplat till min prestation, som det var tidigare, utan kopplat till mig som person. Smidet blev som ett återgäldande, säger han och lägger en järnbit i den glödande kolbädden.

Han berättar att ringen är en gammal symbol för förbund, sammanhållning och evighet.

Anders Fredriksson brukar även smida och sälja sina alster vid vikingabyn på Birka.

-Fem av husen, däribland en smedja, är återskapat. Sedan något år tillbaka finns det en smedja i vikingabyn, säger han varefter de metalliska ljuden från släggans slagslag studsar mot kyrkväggen och sedan försvinner in i marknadssorlet.

Ett uppskattat och udda inslag är den processionen, då en fullskalig helgonfigur föreställande Sankt Mattias, bärs genom marknadsgatan.

”Processionen är en av marknadens höjdpunkter. Helgonet S:t Mattias bärs genom bygatan av kungens hird följd av ett stort tåg i medeltida högtidsdräkter.
S:t Mattias var Heliga Birgittas beskyddare och den som skrev förorden i Heliga Birgittas Uppenbarelser” skriver Långhundra hembygdsförening”

Helgonfiguren är tillverkad av den lokala konstnären Einar Eskhult

Bland evenemangen finns även drängabad, tornerspel, spikslagning och dragkamp. Arrangören informerar om att deltagande sker på egen risk.

För yngre besökare finns även möjlighet att tillverka och måla sin egen vapensköldar, delta i kuddkrig på stock samt skjuta med pilbåge och armborst.

Vid ingången till kyrkan står en stupstock uppställd, vilken påminner om forna tiders hårda och omänskliga straff. Att sättas i stock (skampåle), till allmänt beskådande var ett så kallat skamstraff. Skamstraffen har medeltida anor, men togs bort ur lagstiftningen år 1864.

Skampålen eller liknande anordningar som spände fast den dömde och gjorde denna oförmögen att skydda sig, var i regel uppställda i närheten av kyrkorna, som länge var samlingsplatser.

Husabymarkens kanske mest uppskattade arrangemang är tornerspelen. Så här beskriver arrangören de olika grenarna i den beridna kampen:

”– Övningar med svärd, hugg och stick på olika mål
– Övningar med lans, mot quvintan, man mot man, ringränning
– Övningar med spjut mot mål på marken
– Fäktning till fot
Publiken utser vinnare”

Marknadsdagen avslutas med traditionsenligt firande av nationaldagen, som arrangeras av Knivsta kommun. Firandet, vars inträde är gratis, inledds med en kortege som leds av riddare till häst. Kortegen går genom folkmassorna på marknadsgatan till Tilasgården, som ligger i gatans bortre ända.

”Var med och fira Sveriges nationaldag med ryttare, fanor och trumpeter, högtidstal, sång av Knivsta Kammarkör och musik med barn från Knivsta kulturskola” skriver Långhundra hembygdsförening på sin hemsida.

Vid nationaldagsfirandet uppmärksammas även årets Knivstabo.

Husabymarken brukar locka närmare 5 000 besökare, enligt arrangören.

På kvällen efter marknaden brukar arrangören ha städat bort höbalar, backar, bockar och andra spår från dagens händelser. Den gamla bygatan återgår till det lugn som vanligtvis präglar platsen – 364 dagar om året.

De vävdes för cirka 1000 år sedan och räddades i sista stund år 1910, då de påträffades slängda i en hög på golvet i en kyrkbod.
De fem bonaderna från Överhogdal i Härjedalen är ett lika märkligt som unikt kulturarv, som inspirerade konstnären Göran Dahl när han skapade sin betongmosaik vid Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland/Härjedalen/Jämtland. Fyndomständigheterna kring Överhogdalsbonaderna är nästan lika märkliga som bonaderna i sig. År 1910 cyklade den fornminnesintresserade konstnären och fotografen Paul Jonze omkring på Härjedalens landsbygd och samlade in föremål till länsmuseet i Östersund.

När han kom till byn Överhogdal i Härjedalen fick han möjlighet att gå igenom några kyrkbodar. I en skräphög på golvet i en av bodarna låg de 1000 år gamla bonaderna kastade.

Så här beskriver Jamtli fyndomständigheterna:

”Kyrkan hade just renoverats och i den mittersta av bodarna låg bräder och bråte som städats ut. Och där, precis innanför dörren, låg ett hoprullat bylte som Paul Jonze nu tog fram. När han vecklade ut bonaderna såg han att det var fullt av ålderdomliga motiv”

Bonaderna var ihopsydda när de påträffades.

Några år tidigare hade en dräng, som städade kyrkan, lagt bonaderna i kyrkbodarna. I och med att ingen förstod hur gamla bonaderna var, hade delar av dem bland annat återanvänts som puts/rengöringsduk. Man hade även klippt loss stycken som sedan hade återanvänts som täcke till en docka.

Det var i absolut sista stund som antikvarisk personal fick vetskap om fyndet och lyckades rädda de unika bonaderna.

”Dagen därpå besökte Helena Öberg kyrkan, där några hantverkare just försökt använda en bit av bonaden som putstrasa, men gett upp eftersom tyget var lite för styvt. Putsduken och ytterligare en bit hittad under predikstolstrappan togs tillbaka till Östersund och fogades samman med resten av bonaderna” skriver Jamtli.

Fyndet i kyrkboden var början på en forskningsresa som pågår än idag. Inledningsvis trodde man att bonaderna var medeltida och sedan att de var vikingatida. C14-datering har visat att de vävdes någon gång mellan år 1070 och 1140 – det vill säga i övergångstiden mellan vikingatid och tidigmedeltid.

Överhogdalsbonaderna är vävda i en typ av vävstol som arkeologerna ofta hittar spår från, i form av varptyngder. Bonadernas bottenskikt består av lin och i ett fall av hampa. Figurerna består av färgat ullgarn.

Tekniken med vilken färgad ulltråden har förts in i varpen kallas snärjvävsteknik, en vävteknik med mycket gamla anor i Sverige och som övergavs i vårt land på medeltiden.

I Överhogdals forngård finns kopior på de fem bonaderna utställda. Forngården skriver att arbetet med att kopiera bonaderna påbörjades år 1985 och avslutades år 2012. Arbetet skedde med samma sorts vävstolar och samma växtfärger, som man använde på vikingatiden.

På fyra av de fem bonaderna finns ett gytter av symboler, byggnader, figurer, mer eller mindre fantasifulla djur, scener och även en kort och svårtolkad runtext. Den femte bonadens mönster avviker och saknar figurer.

På en av Överhogdalsbonaderna finns även några svårtolkad runtecken. Runorna är dock felvända och skadade. Eventuellt är det en signatur av personen som vävde bonaden. Enligt en teori är det ett namn på norsk- isländska, som till exempel Gunnborg eller Gunnbiorg; eller ett mansnamn som till exempel Gunnbjörn.

Teorierna om vad Överhogdalsbonadernas bildvärldar betyder/berättar är många. Ragnarök, det vill säga jordens undergång enligt fornnordisk mytologi, den fornnordiska Völsungasagan (som nertecknades på 1200-talet men som bygger på en ännu äldre berättartradition) eller kristnandet av det hedniska Härjedalen är några teorier. Sannolikt kommer ingen någonsin kunna tolka bonadernas gåtfulla bildvärld fullt ut.

När bonaderna vävdes hade figurerna, scenerna, odjuren och byggnaderna en helt annan innebörd för dåtidens människor än vad de har idag. Denna gåtfulla bildvärld, var innebörd vi idag bara kan ana, bygger sannolikt på berättartraditioner som för länge sedan fallit i glömska.

Gamla stans tunnelbanestation byggdes år 1957. Sin nuvarande konstnärliga utsmyckning fick stationen i samband med renovering i slutet av 1990-talet. Återinvigningen skedde 1998.

Göran Dahl hämtade inspiration från bland annat medeltida textilier, till exempel Överhogdalsbonaderna. Det är dock inte fråga om exakta åtegivningar på tunnelbanans spårvägg, utan mer en konstnärlig tolkning/komposition där symboler och figurer från flera bonader kombineras.

Göran Dahl hämtade även inspiration och bilder från Skogbonaden (Hälsingland), även den en unik bonad som vävdes på 1200-talet. Även Skogbonaden räddades från en kyrkbod, där den hittades på golvet år 1912.

Från Skogbonaden har Göran Dahl bland annat hämtat tre figurer som ringer i kyrkklockor. Dessa figurer tolkades tidigare som hedniska gudar, men anses idag föreställa

Han inspirerades även av Vädersolstavlan, som är en av de äldsta kända avbildningarna av Stockholm,

Överhogdalsbonaderna och Skogbonaden är två enastående textilfynd, som tillsammans med Revsundslisten och Kyrkåstäcket är Sveriges äldsta bevarade inredningstextilier.

Att motiv från Överhogdalsbonaderna har spridit sig långt utanför Härjedalen och numera återfinns som konst i Stockholms tunnelbana, vittnar hur dess märkliga figurer och symboler påverkar betraktaren – tusen år efter att de vävdes.

Stora stenbrottet på Kinnekulle i Västergötland har en svindlande lång geologisk historia – cirka 400 miljoner år. Då var denna del av Sverige var ett tropiskt hav.
På 1800-talet påbörjades brytning av kalksten på platsen.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Kinnekulle stora stenbrott är egentligen ett stort sår i naturen, som skapats av kalkbrytningen. Men tack vare de höga bergsväggarna av kalksten som skiftar i färg beroende på väder, tid på dygnet och årstider, svindlande vyer och en sjö med grönt vatten, är detta stenbrott en nästan magisk plats som räknas till ett av Västergötlands stora sevärdheter.

Stenbrottet är cirka 40 meter djupt. De kalkstenslager som besökare idag går på och intill är 400 – 500 miljoner år gamla.

I de lodräta kalkstensväggarna är lagren från olika tidsperioder tydligt – varierande i grått, rött och brunt. Varje tunt kalkstenslager berättar sin historia – om urtider då skelettdelarna från till exempel bläckfiskar med koniska skal, föll till botten och som med tiden bildade det berg som idag kallas Kinnekulle. Kalkstenen består nästan uteslutande av avlagringar från fossila (havslevande) djur och organismer.

Det tog cirka 50 miljoner år för organismerna i detta tropiska hav att bilda kalkstenen i Kinnekulle stora stenbrott. Det var en nästan svårbegripligt långsam process – cirka 1 millimeter per tusen år. Människan är som art knappt 200 000 år gammal.

År 1882 började man bryta kalksten på platsen. År 1978, då brytningen upphörde, hade man brutit cirka 25 miljoner ton kalksten – som det alltså tog naturen 50 miljoner år att skapa.

Av den brutna kalkstenen har man bland annat tillverkat betong av, men byggnadsdetaljer. Kinnekulle, som är ett så kallat plattåberg, är i övrigt en plats där man brutit kalksten sedan medeltiden. Spår från äldre tiders brytning finns på flera platser runt om Kinnekulle.

Det var först i samband med den industriella revolutionen brytningen brytningen blev industriell och mer omfattande.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Råbecks mekaniska stenhuggeri vid Kinnekulle:

Råbecks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne

Den gröna sjön, som bildats efter brytningen upphörde, på stenbrottets botten är ett udda inslag i naturen. Från vissa riktningar och i vissa ljus är vattnet närmast smaragdgrönt. Sjön, där man har planterat in ädelfisk, är ett populär fiskesjö. Dock gäller fiskekort, som bland annat kan köpas i Hällekis.

Kalkstenslager är rika på fossiler som länge har lockat geologer. Regelbundet lossnar kalksten, i bland stora block, från bergsväggarna och frilägger nya fossiler från havslevande organismer som levde för cirka 400 miljoner år sedan.

I brottets norra del finns en populär uppställningsplats för husvagnar och husbilar. Det är dock inte fråga om en camping, utan snarare om en öppen yta. Under sommarens högsäsong är det stundtals fullt med husvagnar och husbilar på platsen. Och det är inte konstigt att platsen lockar besökare.

Särskilt på kvällen, då solens strålar dröjer sig kvar i dunklet på stenväggarnas östra sida och kalkgruset knastrar under skorna, då är det lätt att drömma sig bort till andra kontinenter.

Kinnekulle stora stenbrott kallas även för Sveriges Grand Canyon och Västergötlands Grand Canyon.

Det går att vandra runt stenbrottet,. Det går att följa bergsvägarna, på bottnen av brottet, runt sjön. Den södra delen saknas stigar och är bitvis mycket svårframkomlig. Detta på grund av att terrängen sluttar och består av nedfallna stenar och flera ton tunga kalkstensblock.

Är man hyfsat tränad och van vid bergsmiljöer går det att ta sig runt på bottnen. Dock är det inte riskfritt då sten lossnar och faller. Terrängen är dessutom bitvis mycket svår.

Lättast att ta sig runt på en högre nivå/plattå/avsats. Därifrån är utsikten enastående – var man än tittar. Men det är en skönhet med faror. Det finns inga staket och stupen till de 40 meter höga bergsväggarna ligger helt öppna. Bland turister är det populärt att sitta på kanten och dingla med fötterna högt över sjön på bottnen.

Detta är en värld där ett misstag kan få katastrofala konsekvenser. Ett fall från från 40 meter ner mot stenblock är det få som överlever. Kanske är det denna blandning av bländande vacker och samtidigt farlig natur som skapar magin runt stora stenbrottet.

Även om det bröts kalksten i nästan hundra år på platsen, så är naturen långt från tämjd. Men håller man sig bara borta från fallande stenblock och 40 meter höga bergsstup är naturen enbart bländande vacker i Kinnekulles stora stenbrott.

Vid Husby i Markim står en runsten som berättar om en förstfödd och enda son, som dog ung. På vikingatiden reste föräldrarna stenen intill en intilliggande väg.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Runsten (U 326) är utifrån en formulering i runtexten unik. Runorna berättar om Holmgärd och Sigröd och deras enda son Sven, som föddes sent och dog ung.

Det som gör denna minnesskrift unik är formuleringen ”sent född”, som varken är känt från någon annan runsten, från fornsvenskan eller från isländskan.

”Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar efter Sven, sin son, sent född”

Runinskriften är daterad till 1000-talets första hälft.

Stenens undre del är avslagen och försvunnen. Men utifrån gamla avbildningar är den försvunna den försvunna runtexten känd.

Förleden i det fornsvenska ordet, som tolkas som ’sent född”, betyder ”sen”, ”sena kvällen” eller ”sent färdig”. Det har tolkats som att makarna länge hade väntat på ett barn, men att lyckan blev kortvarig och förbyts till sorg när Sven dör ung.

Inskriptionen är alltså två föräldrars uttryck över den döda sonen.

Stenblocket är vackert hugget. Som många andra runstenar gör lav och mossa att runslingan numera är otydlig.

Stenen står på en berghäll några meter från vägen, strax innan gården Husby. Stenen flyttades till sin nuvarande plats någon gång efter år 1924. Enligt flera historiska källor (bland annat karta) stod den ursprungligen cirka 125 meter nordost om sin ursprung plats, intill vägen mellan Markim kyrka och Husby. Den ursprungliga platsen är idag ett större, vattenfyllt dike.

Historiska källor uppger även att runstenen användes på 1600/1700-talet som grindsten vid övergången över ån/diket. Stenen hålls uppe med stöd av ett metallstag som är fäst genom stenen och runristningen. Det är en brutal behandling av en runsten. Hålet är rektangulärt, vilket vittnar om att ursprungligen kan ha tagits upp för att fästa grindens gångjärn i. Hål av samma storlek och form återfinns i de många grindstenar som står kvar i kulturlandskapen.

Det finns inga synliga spår efter den vikingatida bron på platsen. Numera leder en modern vägtrumma vattnet i diket under vägen.

Det är oklart varför runstenen flyttades. Sannolikt berodde det på breddning av den gamla vägen, som slingrar sig fram i Markims fornlämningstäta kulturlandskap, eller annan ombyggnation, som innebar att stenen stod i vägen.

Där vägen överkorsar ån går det fortfarande se spår efter efter en historisk stenkonstruktion/bro. Bearbetade stenblock, som som återanvänds till övergången (sekundär användning) vittnar om att det funnits en historisk stenbro på platsen. Detta är dock inte den vikingatida bron.

Enligt runtexten lät Holmgärd och Sigröd resa två stenar till minne av den döda sonen.

Den andra stenen är sedan länge borta. På storskiftskarta från 1764 är två runstenar markerade vid bron, enligt Riksantikvarieämbetet. Stenarna beskrivs då stå intillvarandra, några meter strax söder om den nuvarande övergången.

Även om vägen har moderniserats (breddats, höjts och asfalterats) och den kvarvarande runstenen har flyttats 125 meter, kan man med vägens gamla karaktär, fortfarande förnimma det vikingatida kulturlandskapet.

Kompassrosen i Furusund är daterad till år 1463 och är därmed äldsta kända avbildningen av en 24-delad kompass i Norden.
Dock förekommer kompassrosor och andra maritima hällristningar vid flera kustområden i landet – bland annat i Bohuslän och i Roslagen.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. På en klippavsats i det lilla kustsamhället Furusund i Roslagen finns en märklig hällristning – en kompassros från medeltiden. Den representerar en relativt okänd typ av hällristningar som dateras från medeltid och fram till 1900-talet.

Så här beskriver Stockholms läns Museum Furusunds kompassros och dess historia:

”Den första kände besökare som ankrade här (Furusund reds. anm.) var den danske kungen Kristian I som i juli 1463 var på väg mot Ryssland med en flotta. Till minne av uppehållet finns en kompassros inristad i en häll ovanför hamnen”

De maritima hällristningarna påträffas i kustbandet, intill vikar och naturhamnar där sjöfarare och fiskare i hundratals år har sökt natthamn eller skydd när sjön gick hög.

Kompassrosor är relativt vanliga motiv.

De maritima ristningar, som alltså dateras från medeltiden och framåt, ska inte jämföras med bronsålderns hällristningarna. Mellan de maritima hällristningarna och bronsålderns hällristningar skiljer det cirka 3 000 år.

I de maritima hällristningarnas bildvärld förekommer bland annat minnesskrifter från kungliga besök, monogram, vapensköldar, årtal, kompassrosor, labyrinter, bomärken, initialer och båtnamn; men även mystiska symboler och tecken som troligen är uttryck för magi och bortglömda sjömanstraditioner.

De maritima ristningarna på har under senare årtiondena uppmärksammats, inte minst av forskningen. Runt om i landet pågår arbeten med att inventera och bevara ristningarna. Men i förhållande till andra historiskt, maritima lämningar är kunskapsbasen kring dessa ristningar fortfarande begränsad.

Vad som är ännu mindre känt är att sjömän och fiskare även ristade vissa av hällarnas motiv i strandnära bodar och andra träbyggnader, intill gamla hamnlägen och naturhamnar. Dessa ristningar är mycket sällsynta, eller möjligen förbisedda. Hur som helst är kunskapen kring maritima ristningar i trä i stort sett obefintlig.

Sverigereportage har tidigare skrivit om maritima i en strandbod i Roslagen.

Skeppsvrak och maritima ristningar

Ytterligare en typ av maritim ristning, som inte direkt är knuten till sjöfarten, är namnristningar på vågslipade hällar. Dessa tycks främst förekomma vid tidigare kurorter, som Grisslehamn i Roslagen. Dessa namnristningar dateras i regel från tidigt 1900-tal och några årtionden fram i 1900-talet. Vid Grisslehamn förekommer det även motiv som tyder på en sjömanstradition.

De ristade sina namn i klipporna.

Mer om kompassens historia:

Med pinnkompass sedan medeltiden

Senaste gången kompassrosen fylldes i, med länsstyrelsens tillstånd, var år 2010. Numera är den röda färgen matt och blek. Möjligen framträder den tydligare i solsken. Kompassrosen är dessutom rikligt bevuxen med lav.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet kompassrosens motiv:

”Figurerna ilågrelief, bestående av en vindras i mitten. Runt omkring är enkrona, en bila två vapensköldarsamt bokstäver i minuskler”

Uppgifterna om att Kristian 1 närvaro vid Furusund år 1463 kommer bland annat från Vadstenadinariet, som Vadstenabröderna skrev mellan åren 1336 och 1554. Det är en minnesbok där anmärkningsvärda händelser utanför klostret i Vadstena nämns.

Det är dock oklart om kompassrosen nämns i de medeltida handlingarna, och om så är fallet, om Kristian 1 uppges som upphovsman/initiativtagare till ristningen. På vilka grunder kompassrosen vid Furusund har daterats till 1463 är en annan fråga Sverigereportage sökt svar på utan resultat. Är det någon i läsekretsen som har kunskap om detta får ni gärna kommentera inlägget eller höra av er till Sverigereportage.se.

Grunden till ett 2 000 år gammalt romerskt hus har påträffats intill Sveriges mest trafikerade motorväg – E4:an vid Upplands Väsby.
Fyndet är sensationellt, säger arkeologen Inge Gräv.
I samband med den arkeologiska undersökningen av lämningarna stängs all trafik på E4:an av i sommar. Trafiken leds istället om genom Upplands Väsby centrum.

Text och foto: Jens Flyckt

Denna artikel är, som datumet indikerar, ett skämt.
Dock är är uppgifterna om den romerska servicen av brons, som arkeologer hittade vid Carlslund på 1990-talet, sant. Lösfynd, som till exempel mynt och glas, som ursprungligen kommer från romarriket har hittats på åtskilliga platser i Sverige.

Uppland. Fynden består en välbyggd vägbank och en intilliggande husgrund. Fynd av av golvmosaik indikerar att det är en romersk villa, kan Sverigereportage avslöja.
Fynden är så unika att E4:an, där 88 000 fordon passerar varje dygn, stängs av för trafik i samband med den arkeologiska undersökningen.

Mellan den 1 maj och 1 augusti leds trafik på E4:ans norrgående och södergående filer om via lokalgatorna in i tätorten och Upplands Väsby centrum. Därefter leds trafiken ut på länsväg 859 (Gamla Stockholmsvägen) till Rosersbergs anslutning till E4:an – en mil norr om Upplands Väsby.

Docent Inge Gräv från Strömsunds universitet är utom sig av glädje.

-Det är inte klokt vilken tur vi har. Fyndet är sensationellt. När E4:an mellan Stockholm och Uppsala byggdes år 1968 missade man detta, säger Inge Gräv.

Aldrig tidigare har fasta fornlämningar från romarriket påträffats i Sverige. Men i Upplands Väsby har det tidigare påträffats romerska föremål. Vid bostadsområdet Carlslund hittade man på 1990-talet flera bronsföremål från en romersk dryckesservice, som dateras till 50-100 e.Kr. Det mest praktfulla föremålet är en vinskopa från Capua i Italien. Liknande vinskopor har även hittats i Pompeji.

Bostadsområdet Carlslund i Upplands Väsby.

Det romerska riket var en politisk, kulturell och militär stormakt som grundades år 753 f.Kr Centrum i riket, som dominerade stora delar av Europa, var staden Rom. Riket kollapsade och försvann år 476 e.Kr.

Att 88 000 fordon per dygn leds om och in genom Centrala Upplands Väsby ser inte Inge Gräv några problem med. På frågan hur de lyckades få ansvariga myndigheter att gå med på omläggningen svarar han:

-Det är bara fyra månader och dessutom är det sensationella fynd det är fråga om. Aldrig tidigare har romerska lämningar hittats så långt norr ut i Europa. Att trafiken på E4:an leds genom Upplands Väsby centrum är en bagatell, säger Inge Gräv.

Vad skulle du tycka om någon grävde upp vägen och ledde om trafiken utanför din uteplats?

-Det är ingenting jag drabbas av. Jag har varken körkort, bil eller uteplats. Jag bor inte heller i Upplands Väsby, säger han.

På frågan hur han tror att alla som drabbas av stängningen av E4:an reagerar, blir han irriterad.

-Jag tycker din frågeställning är vinklad och negativ. Istället för att fokusera på lite trafikproblem tycker jag du ska fokusera på det positiva – att Upplands Väsby troligen grundades som en nordlig utpost i det romerska riket. Med tanke på hur historielöst Upplands Väsby är kommer denna upptäckt som en välsignelse för folket, säger Inge Gräv.

Väsbyborna ska alltså tvingas stå ut med trafiken från E4:an utanför bostäder, skolor och idrottsplatser på grund av några romerska stenrader?

-Nu är du så där negativ igen. Jag tycker dessutom att du är fördomsfull. Som kompensation kommer alla Väsbybor få varsin t-tröja med ryggtexten: ”cīvis Rōmānus summed” Det är latin och betyder ”Jag är en romare” säger Inge Gräv.

Han tillägger:

-Dessutom dras E4:an genom Upplands Väsby och vidare längs 859:an under kort tid. Fyra månader går fort när det är sommar och man har roligt, säger Inge Gräv.